ZIGMAS ZINKEVIČIUS

Forskningsområden: baltistik, litauisk språkhistoria, dialektologi, onomastik.

ANTROPONYMERNAS LINGVISTISKA ANALYS OCH PERSONNAMNENS VERKLIGA HISTORIA

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Forskare som undersöker namn stöter ständigt på detta problem. I artikeln ska jag försöka behandla det med hjälp av min mångåriga erfarenhet av att undersöka litauisk antroponymi. Jag har de mest omfattande uppgifterna om mina egna och mina släktingars efternamn, och därför kommer de att behandlas mest ingående.

Zinkevičius. En språklig analys av detta efternamn visar att det är ett tidigare patronymikon, vars uppkomst kan härledas till folknamnsformen av dopnamnet Zenonas (gr. Zeus, gen. Zēnos ’Zeus’), en förkortad variant med tillägget k och stammen Zen-k-. Namnet kom via östslaverna från Bysans och blev därför Zin-k- (gr. ē > i bysantinsk grekiska ī, i slaviska språk i). Jfr varianten Zenkēvičius av samma efternamn, med stammen Zen-k-, som kom från väster, från Rom, via tyskar, tjecker och polacker. Efternamn av samma ursprung bildade av förkortningar utan tillägget k: Zinas, Zinius, Zin-iūkas m.fl. (vilket visar att de kommit från öster) och Zēnas, Zēnius m.fl. (vilket visar att de kommit från väster).

Suffixet -evičius är av östslaviskt (inte polskt!) ursprung och användes i det gamla litauiska rikets kanslispråk för att beteckna personer (-evičь), oavsett personens nationalitet och ursprung. Senare, när patronymikon blev efternamn, förlorade suffixet sin patronymiska funktion och blev en markör för ”adlig börd”¹. I dag säger det ingenting längre och är ett främmande element i litauisk antroponymi.

Att undersöka mitt efternamns verkliga historia, det vill säga fastställa om det är en direkt fortsättning på ett patronymikon eller om suffixet -evičius tillkom senare i syfte att göra efternamnet ”ädlare”, är omöjligt utan genealogiska undersökningar. Men det har bara varit möjligt att samla in få genealogiska uppgifter.

¹ Plačiau apie šią priesagą ir pavardę Zinkevičius žr. Zinkevičius 2003: 124–126.

Įžvalgos / Insights

149

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

Enligt min far Petras Zinkevičius berättelse kom hans förfäder ”från Vilnius” (Zinkevičius 1999: 8–12). Ett sådant uttryck kan dock syfta inte bara på trakten kring Vilnius, utan även på en äldre administrativ enhet med anknytning till Vilnius, exempelvis Vilnius stift eller till och med Vilnius vojvodskap. Släktens ursprungsort är alltså mycket obestämd.

Utifrån berättelser från grannar som jag hörde i barndomen – att min farfar Andrius inte kunde polska och att hans hustru, som kom från en utarmad och poloniserad adelsfamilj, inte lyckades lära honom ens att göra korstecknet på polska – är det svårt att tro att hans litauiska föräldrar eller farföräldrar själva skulle ha ”förädlat” sitt efternamn genom att lägga till ett främmande suffix –evičius. Troligast är att efternamnet uppkom ur ett ärvt gammalt patronymikon, som kan ha bildats av ett dopnamn på vilken ort som helst i Litauen. Det är endast genealogiska, inte lingvistiska, undersökningar som skulle kunna klarlägga efternamnets verkliga historia. Sådana undersökningar är dock svåra att genomföra, eftersom de viktigaste källorna – dop- och vigselregister samt godsens inventarieförteckningar – är svåra att få tillgång till då de är utspridda på olika arkiv och institutioner, och framför allt eftersom uppgifterna i dem inte har systematiserats och utförliga register saknas. Svårigheterna med att söka efter efternamn i skriftliga källor kommer att behandlas längre fram.

Det är oklart när Zinkevičius-släkten flyttade till trakten kring Ukmergė. I slutet av 1700-talet fanns de definitivt ännu inte här, åtminstone inte i Juodáusiai, där de bor nu. Det framgår av inventeringsakterna för Juodausių gods från 1765 och 1791, där Zinkevičiai inte nämns. De måste alltså ha flyttat dit under 1800-talet, eftersom min farfar Andrius i slutet av det århundradet redan arbetade som ordinarininkas (en statare av högre rang) på Juodausių gods. När godset brann ned fick han en jordlott på godsets marker, närmast Ukmergė. Där föddes jag.

Tillfälligheter avgjorde ibland hur vårt efternamn förändrades. Min farbror Stasys (min fars bror) ändrade sitt efternamn från Zinkevičius till Zenkēvičius, eftersom han felaktigt trodde att det var en dialektform, jfr penki > dial. pinki.

Žagelis. Det är min farmors efternamn: Žagel-ýtė.

Den lingvistiska analysen gör det möjligt att härleda detta efternamn från det forntida tvåstammiga personnamnet Žā-gelas, med den första leden Žā-, jfr Žā-baras, Žā-buras, Žā-labas, Žā-liudas, Žā-liumas med flera (ledens ursprung och ålder är oklara), och den andra leden – -gelas, jfr Bár-gelas, Daũ-gelas, Jaũ-gelas, Mìn-gelas, Nór-gelas, Vós-gelas, Žý-gelas med flera, samt Gél-butas, Gél-gaudas, Gél-kantas, Gél-minas, Gél-vydas med flera, liksom kortformer och deras avledningar Gelỹs, Gel-áitis, Gel-ónis. Leden Gel- förknippas med gélti ’göra mycket ont’; den förekom även hos preussarna och betraktas därför som ett arv från en avlägsen forntid. Personnamnet Žagėlis kan också ha uppkommit som ett öknamn (mindre sannolikt), jfr žãgas ’kon, vedhög’.

Efternamnet Žagėlis skulle också kunna tolkas som en dialektform av Žiogėlis (ännu mindre sannolikt), eftersom obetonat o i dialekten uttalas som a (jfr tvarėla ’litet staket’ vid sidan av tvõra ’staket’), medan det mjuka ž kan ha hårdnat på grund av polskt uttal (?). Jfr efternamnen Žiog-ėlis och Žiógas, Žiógis, Žiogỹs, Žiog-ūnas: žiógas.

150

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Antroponimijos lingvistinė analizė ir reali asmenvardžių istorija

Det har gått att samla in ganska många uppgifter som visar den verkliga historien bakom min farmors efternamn, men alla är inte tillförlitliga; en del är bara antaganden.

Enligt henne själv och grannarnas berättelser kom farmor Žagelytė, som arbetade som akmistrinė på Juodausių gods innan det brann ned, från trakten kring Kurkliai (en småstad cirka 30 km bortom Ukmergė) och tillhörde den välkända adliga släkten Žageliai, som med tiden hade utarmats. Förr fanns det berömda personer i denna släkt. En av dem var Ignas Žagelis (släktskapet med farmor är oklart), som skrev sitt namn Żagiel på polska. Han föddes 1826 på det närbelägna godset Pavirinčiai, dog 1891 och var en berömd läkare. Han reste i afrikanska och asiatiska länder, bodde länge i Egypten (ögonläkare vid vicekungens hov!) och färdades på Nilen ända till dess källor². Tyvärr har arkivuppgifterna om farmors förfäder ännu inte undersökts, och därför saknas inte bara genealogiska uppgifter, utan också sådana som skulle kunna hjälpa till att klarlägga efternamnets ursprung.

Skapas. Min mors flicknamn: Skap-aitė.

Den lingvistiska analysen gör det möjligt att härleda detta efternamn från kortformen av forntida tvåstammiga personnamn såsom Skā-paras, som hade den första leden Skā-, jfr Skā-buras, Skā-vydas, Skā-vitas (:?), och den andra leden -paras, jfr Daū-paras, Lium-paras, Ùž-paras med flera, liksom Pár-gaudas, Pár-skaudas, Pár-vainas med flera, samt Parà, Par-ùlis, Par-eikà med flera. (: prefix och prepositionen par-?) Begynnelsekonsonanten p-: Skā-paras. Den sammanföll med substantivet skāpas ’kastrerat husdjur’. Numera brukar man ”etymologisera” efternamnet på det här sättet.

Personnamnet Skāpas och dess varianter Skapa, Skapis, Skapaitis användes redan på 1500-talet och återfinns i skriftliga källor. Förr var detta ett vanligt personnamn, som användes inte bara i trakten kring Ukmergė. Det gav upphov till många ortnamn, jfr småstadsnamnet Skāp-iškis. Det kom till och med in i vitryska och kanske även polska, jfr vitry. Cron, pol. Skop, om deras ursprungliga spridningsområde var de tidigare baltiska länderna.

Det är värt att notera att detta personnamn sällan ligger till grund för efternamn med avledda (suffixbildade) former. Förutom Skap-ìnskas ir Skap-ėckas, som har främmande suffix, är endast ett sällsynt patronymiskt efternamn känt: Skap-ónis. I övrigt används det ursprungliga, icke-avledda personnamnet Skāpas.

Det gick att samla in fler uppgifter som visar den verkliga historien bakom min mors efternamn än motsvarande uppgifter om efternamnet Zinkevìčius. Inventeringsakterna för Juodausių gods från 1765 och 1791 visar att flera familjer med namnet Skapais bodde i Juodausiai i slutet av 1700-talet. Min mor måste ha härstammat från en av dessa familjer (okänt vilken) (se vidare Zinkevičius 1999: 12–15). Kanske kommer Juodausiais Skapai att påträffas i ännu äldre skriftliga källor, om några sådana dyker upp. Det är ju ett gammalt ursprungligt (icke-avlett) personnamn.

² Apie kitus žymesnius Žagelius žr. Zinkevičius 1999: 21.

Įžvalgos / Insights

151

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

Min farfar Kazys Skapas syster Ona gifte sig med Adomas (namnet är osäkert) Balžekas. Det är ett intressant efternamn. Betoningen ligger på Balžėkas och Balžėkas, men inte på Balžėkas, trots att det på andra håll i Litauen också finns ett sådant efternamn, med suffixet -ėkas, fogat till stammen Balž-; jämför efternamnen Balžis, Balžus, Balž-aitis, Balž-ūnas, Balž-inas (betoningen på samtliga är okänd). Stammen Balž- kan förknippas med balžas ’nykter, klar, blå’. Det för litauer ovanliga suffixet -ėkas i efternamnet Balžėkas, i stället för -ėkas, kan ha uppstått ur -ėkas till följd av polskt uttal. Jämför ortnamnet Krikštėnai, som lokalbefolkningen (trakten hade blivit poloniserad) uttalade Krikštėnai. I så fall skulle dock betoningvarianten Balžėkas med -ėkas förbli oförklarad; ė antyder en möjlig icke-litauisk härkomst för efternamnet. Det påminner om franska efternamn, jämför Balžakas / Balžākas. Därför kan man inte utesluta antagandet att efternamnets ursprung kan ha samband med Napoleons fälttåg genom Litauen. Det kan ha fått sin början genom en fransk soldat som blivit kvar i trakterna kring Ukmergė. Om detta antagande stämmer bör undersökningar av efternamnets och släktens faktiska historia i skriftliga källor kunna visa. Tyvärr sträcker sig de tillgängliga genealogiska uppgifterna inte tillbaka till Napoleontiden. Därför behövs sökningar efter äldre uppgifter.

Min mor umgicks släktmässigt inte bara med barnen till den ovan nämnde Balžekas, Petras och Vaclovas (de var hennes kusiner), utan också med modern till hans brors hustru, den kände biodlingsspecialisten habil. dr. Jonas Balžekas (hans son är den välkände tennistränaren Remigijus Balžėkas). Detta är så kallad ingift släktskap, eller svågerskap³, vilket man bör ha i åtanke och inte förväxla med genealogiska band.

Žeruolis. Min mormors efternamn på mödernet: Žeruol-ytė. En lingvistisk analys av efternamnet Žeruõlis gör det möjligt att urskilja stammen Žer-, jfr efternamnen Žėras, Žer-eikà, Žer-iolis (betoningen är okänd; människor uttalar också Žer-ùlis), Žer-õlis, Žer-õnas, Žer-skis (betoningen är okänd) och med tillägget k: Žer-ka (betoningen är okänd), Žer-k-áuskas. Stammen Žer- kommer troligen från en äldre Žėr-, jfr efternamnen Žėrỹs, Žer-õnas m.fl. Ur etymologisk synvinkel kan den förknippas med orden žėr-uóti, žėr-ėti och liknande. Stammen Žėr- har i detta efternamn utvidgats med suffixet -uõlis, med vilket beteckningar för personer som utför en handling (nomina agentis) vanligen bildas av verb, till exempel pavyd-uõlis, skend-uõlis, žin-uõlis ’en som vet mycket’. Det finns också substantivet žėr-uõlis ’en som glöder’. Alltså bör Žeruõlis betraktas som ett efternamn med ursprung i ett öknamn. Den ursprungliga spridningshärden ligger i trakten kring Ukmergė. Detta förklarar att stammen Žėr- har blivit Žer-, eftersom obetonade långa vokaler i dialekten har blivit korta, och o, ė har sammanfallit med a, e.

Det finns mycket få uppgifter som visar den faktiska historien bakom min mormor Žeruolytės efternamn. Det enda som är känt är att min farfar Kazys Skapas gifte sig med Kotryna Žeruolytė från byn Baubliai, på andra sidan Šventoji (vi brukade säga från anašalių). Hennes farföräldrars ursprung är oklart, och arkivuppgifterna har ännu inte undersökts.

³ Plačiau apie šią giminystės rūšį ir jos narių pavadinimus žr. Buivydienė 1997.

152

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Antroponimijos lingvistinė analizė ir reali asmenvardžių istorija

Lisas. Min hustru Reginas flicknamn: Lis-aitė. En lingvistisk analys gör det möjligt att härleda efternamnet Lisas från varianten Alisas av dopnamnet Aloyzas, där det inledande A- har fallit bort. Dopnamnsformen Alisas uppkom från det latiniserade germanska namnet Aloysius, Aloisius, som i sin tur uppstod ur det germanska tvåstammiga personnamnet Alwis: fornhögtyska al ’allt’ + wīsi ’vis’. Dopnamnsstammen A(Lis) måste ha kommit till Litauen från öster, från Bysans via östslaverna. Det framgår av att konsonanten s inte har blivit tonande, till skillnad från det dopnamn som används i dag Aloýzas, som vi fått från väster, från Rom via polackerna, med ett tonande s som blivit z och vittnar om tyskans förmedlande roll.

Den förkortade stammen Lis- (utan A-), som har sitt ursprung i ett dopnamn, har gett upphov till ett flertal efternamn i Litauen: Lisýš, Lis-aitis, Lis-ėvičius, Lis-inskas, Lis-ičkas, Lis-ėckas, Lis-áuskas och liknande, samt med k-inskott: Lìskus, Lisk-aitis, Lisk-ėvičius med flera. Jämför Liz-áitis med tonande s, vilket pekar mot väst.

Uppgifter som visar det verkliga ursprunget till min hustrus efternamn går endast tillbaka till mitten av 1800-talet. Hennes farfar Juozapas Lisas (1855–1939) kom från trakten kring Kupiškis. Han köpte mark i Tutkoniai (denna ort finns inte längre). Senare flyttade han till Pupónis. Han gifte sig med Juozapata Vaitiekūnaitė (1872–1957) från Jutkoniai. Strax före första världskriget, omkring 1911–1912, flyttade han tillsammans med tre andra jordbrukare från Kupiškistrakten till det samogitiska området, till Apýdimai i Upýna församling, nära kyrkbyn Upýna (Telšiai län). Därmed uppstod en ö av kupiškénare omgiven av samogiter. I dag hittar man inte längre byn Apydimai på någon karta över Litauen. På grund av markavvattning och andra motgångar finns inte ens det minsta spår kvar av att byn har funnits.

Juozapas Lisas söner Povilas (född 1897), Petras (f. 1899), Juozas (Reginas far, f. 1903), Jonas (f. 1912) och dottern Ona (f. 1900) kom till det samogitiska området medan de ännu var barn. Den yngste och ende sonen Stasys föddes däremot redan i Samogitien år 1914. De bevarade ändå alla väl sitt ursprungliga kupiškénska mål, åtminstone dess viktigaste drag. Detsamma kan inte sägas om deras barn: de blev samogitiserade, och inga spår av föräldrarnas ursprungliga kupiškénska mål blev kvar i deras tal. Som dialektolog tyckte jag det var intressant att följa den äldre generationens språk hos de ”samogitiska kupiškénarna” och se hur kupiškénska och samogitiska språkdrag konkurrerade med varandra. Det gav stoff till funderingar över allmänlingvistiska problem, särskilt frågan om hur motståndskraftiga enskilda språkelement är mot främmande påverkan.

Reginas far Juozas, som inte bodde särskilt länge bland samogiterna och redan 1924 flyttade till Kaunas, hade så gott som inga samogitiska drag i sitt tal. Han lärde sig inte denna dialekt, trots att hans hustru var samogit. Hans språk påverkades mest av språket i dåtidens Kaunas och senare Vilnius, där han bodde längst. Tydliga kupiškénska drag fanns också kvar.

Ungefär detsamma kan sägas om talet hos hans äldre bror Povilas. Annorlunda var det med bröderna Petras (som bedrev jordbruk i Apydimai), vilka tillbringade hela sitt liv bland samogiterna,

Įžvalgos / Insights

153

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

Stasys (arbetade som skogvaktare i trakten kring Kuršėnai) och systern Ona (gifte sig och flyttade till byn Kirkļiai, på andra sidan Upyna, och levde hela tiden omgiven av žemaiter), vilkas språk uppvisade en mycket tydlig kamp mellan žemaitiska och aukštaitiska, närmare bestämt kupiškėnarnas, element. Brodern Jonas reste 1929 till Argentina, och om hans språk kan ingenting sägas.

Efternamn bildade av dopnamnsroten Lis- var tydligen sedan gammalt mindre typiska för žemaiter än för aukštaiter. En liten detalj är intressant. Efternamnet Lisas uttalas av kupiškėnare med en förlängd betonad vokal i (lìsas) ’mager’. De misstänkte rentav att detta efternamn hade uppkommit som ett öknamn och härledde det från ”mager människa”.

Avsaknaden av äldre genealogiska uppgifter gör det svårt att fastställa om Lisarnas förfäder hade ett efternamn (kanske ännu ett icke ärftligt personnamn) med den ursprungliga vokalen A-, det vill säga *Alìsas, eller endast formen utan A-: Lìsas, som kanske kom till Litauen redan utan A-.

Stasiulis. Efternamnet på hustrun Reginas morföräldrar.

Den språkliga analysen härleder efternamnet Stasiulis från dopnamnet av slaviskt ursprung Stanislovas (från det slaviska tvåstammiga personnamnet Stani-slavъ: stani ’stå, bli’ + slava ’ära’), en kortform Stasỹs utvidgad med det diminutiva suffixet -ulis. Detta efternamn och dess senare suffixavledningar (Stasiul-aitis, Stasiul-iónis, Stasiul-ėvičius m.fl.) är spridda över nästan hela Litauen: de förekommer både bland žemaiter och aukštaiter.

Uppgifter som visar den verkliga historien bakom Reginas farfars efternamn Stasiulis finns endast från andra hälften av 1800-talet; uppgifterna från mitten av det århundradet är vaga. Reginas farfar Tomas Stasiulis föddes 1864 i byn Barvyžiai, omkring 5 km från Luókė i riktning mot Viekšnáļiai (som folk vanligen kallar Beibele). Troligen bodde hans förfäder också här. Byn håller nu på att försvinna. Tomas Stasiulis gifte sig med Viktorija Česnytė, syster till den välkände professorn och VDU-prorektorn Blažiejus Česnys (1884–1944). Deras barn var Pranas (född 1912, dog 1952 i ett bolsjevikiskt läger någonstans i Archangelskregionen), Kazė (Lisienė, Reginas mor, 1904–2000), Ona (Rastenienė, 1906–1976; hon reste till Argentina 1929), Viktorija (Jogminienė, 1908–1989) och Aleksandras (1911–1960).

Reginas mor Kazė Stasiulytė-Lisienė hade studerat vid en hushållsskola och blev hushållerska hos sin morbror och gudfar, professor Blažiejus Česnys, i Kaunas. På gården fanns ett oansenligt litet hus av rött tegel, där professorn Kazimieras Būga bosatte sig efter att ha återvänt från Ryssland. Medan Kazė Stasiulytė arbetade hos professor Česnys lärde hon känna Juozas Lisas, som hade fullgjort sin militärtjänst och bodde i Kaunas, och gifte sig med honom. En tid bodde de båda hos professor Česnys.

Kazė Stasiulytė-Lisienė bevarade väl sin sydžemaitiska dialekt (hennes make lärde sig, som nämnts, inte žemaitiska). Regina behärskar också dialekten väl. Hon lärde sig den av sin mor och sina žemaitisktalande morföräldrar, när hon bodde i Barvyžiai om somrarna. Senare föddes Reginas bröder och systrar, som växte upp efter att föräldrarna hade flyttat till Telšiai; de lärde sig inte längre moderns ”dūnininkiška” dialekt, utan Telšiais ”dounininkiška” žemaitiska dialekt från den omgivning där den talades.

154

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Antroponimijos lingvistinė analizė ir reali asmenvardžių istorija

På grund av avsaknaden av äldre genealogiska uppgifter går det inte att fastställa när och på vilket sätt Reginas farfars efternamn Stasiulis uppstod: om dess ursprungliga betydelse var ”Stasys son”, ”lille Stasys” eller något annat.

Nedan tar vi upp några efternamn som lämpar sig bättre för vårt ämne och vars bärare inte är släkt med oss.

Baltrušis. Min studiekamrat vid Ukmergės gymnasium, professor Romualdas Baltrušis efternamn.

Den lingvistiska analysen visar att det härstammar från dopnamnet Baltramiejus (från arameiskans Bar-Talmai ”Ptolemaios son”), i kortformen Baltras + suffixet -ušis, som används för att bilda beteckningar för personer som utför handlingar (nomina agentis); jfr efternamnen Baltušis, Toliūšis m.fl. och substantiven gailliūšis ”en som kan ge allt åt någon annan”, tėtūšis ”pappa” m.fl.

Det finns få uppgifter som visar professor Baltrušis efternamns verkliga historia. Romualdas far Stasys (Stanislovas) var lärare och föreståndare för skolan i Ukmergė. Hans far Matas var jordbrukare och hade en gård i Bliuvai, mellan Kaunas och Veiveriai. Även hans förfäder som bodde på samma plats var jordbrukare. Några av dem hade det dubbla efternamnet Baltrušio och Balt-rušaičio. En variant med patronymiskt suffix -aitis skulle vara omöjlig i trakten kring Ukmergė, såvida personen inte hade flyttat dit från någon annanstans. Fyra generationer av familjen Baltrušis är kända sammanlagt. Släktens äldre ursprung döljer sig fortfarande i arkiven och har inte undersökts.

Jovaiša. Arkeologiprofessorn Eugenijus Jovaišas efternamn.

Den lingvistiska analysen visar att det härstammar från det forntida litauiska tvåstammiga personnamnet Jó-vaiša respektive Jo-vaišas. Den första leden är Jó-, jfr Jó-gailas, Jó-gaudas, Jó-kantas, Jó-mantas, Jó-tautas, Jó-oydas m.fl. Preussarna hade också en sådan namnled, och den är alltså ett arv från mycket forna tider (förknippat med jó-ti). Den andra leden är -vaišas, jfr Gaud-vaišas, Nór-vaišas, Taūt-vaišas, Tól-vaišas m.fl., liksom Vaiš-mantas, Vaiš-noras, Vaiš-tautas, Vaiš-vilas, samt kortformer och deras avledningar Vaišas, Vaišys, Vaiš-ūtis m.fl. Även denna namnled fanns hos preussarna, uttalad Vais-; den förknippas med vá išės och utgör alltså också ett arv från mycket forna tider.

Det finns inte många uppgifter som visar professor Jovaišas efternamns verkliga historia. Hans far Leonas, professor i pedagogik, föddes i Lieplaukė (Telšiai kommun), alltså i samogiternas område. Hans farfar Antanas (född 1875) hade ett dubbelt efternamn: Jóvaiša och Jóva išas. Han var musiker, arbetade som organist i Lieplaukė och försörjde sig där också på handel. Men han föddes inte i Lieplaukė, utan i högländarnas område kring Pãsvalys, där även hans farföräldrar kom ifrån.

Eftersom efternamnet Jóvaiša består av det gamla tvåstammiga personnamnet, närmare bestämt dess ā-stamform, hade efternamnet troligen inte förändrats nämnvärt tidigare, bortsett från, som vi har sett, växlingen mellan a-stamformer och ā-stamformer. Detta bör framgå av arkivhandlingar från äldre tider, vilka ännu inte har undersökts.

Įžvalgos / Insights

155

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

Razumas. Efternamnet på Valdemaras Razumas, president för Litauens vetenskapsakademi. Efternamnets ursprungliga spridningscentrum ligger i trakten kring Ukmergė. Ungefär där används också efternamnet Prōtas. Därför ligger tanken nära till hands att Rāzumas kan vara en översättning av efternamnet Prōtas. En koppling mellan efternamnet och substantivet prōtas skulle i så fall vara en produkt av folketymologi, eftersom efternamnet Prōtas i själva verket har ett helt annat ursprung. Det uppstod ur dopnamnet Protasius, en latiniserad form av ett grekiskt namn: gr. protássō ’jag ställer framför’. Jfr efternamnen Protasėvičius, Pratasėvičius m.fl., bildade av detta dopnamn. Även vitryssarna hade ett personnamn av samma ursprung, till exempel Прамас ← Прамасий.

Det finns även en variant av dopnamnet, Protāzas, med en förhårdnad konsonant s, vilket visar att namnet kommit från väster via polackerna (jfr pol. Protazy), tjeckerna och tyskarna (även de förhårdnade s) från Rom.

Dopnamnsformen med s kom till oss från öster via de östslaviska folken, från Bysans. Vi har också ett led i tvåstammiga personnamn, -protas: Nó-protas. Detta personnamn kan dock vara en prussianism, och därför är det osannolikt att ledet -protas skulle förekomma i det efternamn vi undersöker.

När man undersöker ursprunget till efternamnet Rāzumas måste man hålla i minnet att vitryssarna har efternamnet Розум, vilket i sin tur kan tyda på att ett baltiskt (litauiskt) substrat spelat en roll för dess uppkomst. Detsamma bör sägas om det polska efternamnet Rozum, om det härstammar från områden som tillhörde den gamla litauiska staten eller där baltisktalande (litauisktalande) människor bodde förr.

Valdemaras Razumas efternamns verkliga historia är fortfarande outforskad. Ungefär tre till fyra generationer är kända. En genealogisk undersökning bör bekräfta eller vederlägga de resonemang som har lagts fram.

SVÅRIGHETER MED GENEALOGISK FORSKNING

Av det som sagts framgår att den lingvistiska analysen blottlägger ett möjligt ursprung för personnamnet, eller flera alternativa ursprung. Endast genom att klarlägga efternamnets verkliga historia kan man avgöra vilket av dem som gäller det efternamn vi undersöker, och detta är omöjligt utan genealogisk forskning.

Litauer känner i regel till sin släkts ursprung endast tre till fyra generationer tillbaka. Undantag är sällsynta. Om det äldre ursprunget spekulerar man vagt, ofta gissar man bara och fantiserar till och med.

Den som vill undersöka sitt avlägsna ursprung med hjälp av skriftliga källor – det är vad verklig genealogisk forskning innebär – stöter på stora svårigheter. Dokumenten är av olika slag: de viktigaste är sannolikt födelse- och vigselregistren. Förr upprättades sådana register endast i kyrkorna, eftersom civil folkbokföring i Litauen infördes jämförelsevis sent. Under den sovjetiska ockupationen, från kyrkorna

156

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Antroponimijos lingvistinė analizė ir reali asmenvardžių istorija

Matriklarna fördes till Vilnius, där ett särskilt arkiv för dem inrättades. Men en del blev också kvar i kyrkorna. Ett betydande antal äldre kyrkoböcker förvaras även i vetenskapliga bibliotek och i olika arkiv. Att söka efter dem är alltså inget lätt arbete.

Personnamn som är införda i äldre tiders (1600–1800-talens) kyrkoböcker – oavsett om de ännu inte var ärftliga eller redan fyllde efternamnens funktion – kännetecknas inte av autenticitet, eftersom polska präster och förpolskade litauiska präster förpolskade dem och till och med ”översatte” dem till polska. Undersökningen av dessa personnamn hjälper inte bara till att klarlägga historien om hur efternamnet förpolskades och förvanskades, utan ger också viktiga uppgifter som gör det möjligt att belysa det enskilda efternamnets faktiska utveckling (inte enbart i dokumenten).

Många betydelsefulla genealogiska uppgifter finns i kyrkornas visitationsakter, som förvaras i arkiv. Litauiska katolska vetenskapsakademien har nyligen börjat ge ut dessa akter och har därmed gjort de litauiska antroponymistudierna en stor tjänst.

En annan mycket viktig källa för genealogisk forskning är godsens inventarier. Endast en del av dem har publicerats; de övriga finns fortfarande som handskrifter, förvarade i vetenskapliga bibliotek eller arkiv. Personnamnen i godsens inventarier, som är juridiska dokument, har en relativ autenticitet: i högre grad än i kyrkoböckerna återges sådana personnamnsformer (litauiska eller förpolskade) som personnamnens bärare själva och deras grannar använde vid den tiden. Detta är mycket viktigt.

Man får dock aldrig glömma att personnamnen i alla källor på den tiden påverkades av den ”officiella”, halvpolska antroponymi som användes i det förpolskade samhället. Därför ställs man ständigt inför behovet av att återlitauisera personnamnen och de problem som detta medför, vilket kräver ytterligare arbete. Det är nödvändigt att rekonstruera de ursprungliga litauiska formerna; annars blir det omöjligt att klarlägga deras faktiska utveckling.

Svårigheterna med att undersöka alla slags dokument börjar redan med försöken att fastställa vilken administrativ enhet – vanligen en församling eller ett gods – den bosättning vi är intresserade av tillhörde förr, och därmed i vilka församlings- eller godsdokument efternamnet bör sökas.

Sökandet är ett mycket komplicerat och omsorgsfullt arbete. Man måste gå igenom högar av dokument från en ungefärlig (svårbestämd) tidsperiod innan man lyckas hitta det eftersökta efternamnet. Det är inte alltid heller lätt att identifiera det, det vill säga knyta det till den släkt man är intresserad av, klarlägga släktskapsgraden och avgöra om det hör till en genealogisk linje eller endast återspeglar en av flera slags släktskap. Detta är mycket viktigt. Allt detta arbete kräver mycket tid och möda, särskilt eftersom personnamnen i källorna fortfarande inte är registrerade, fullständiga register saknas och inte heller något samlat register som omfattar hela Litauen har upprättats.

Įžvalgos / Insights

157

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

SLUTSATSER

1. Genealogisk forskning är mycket viktig för antroponomastiken, eftersom den belyser det aktuella personnamnets faktiska utveckling och ursprung.

2. Genealogisk forskning gör det möjligt att avgöra vilken av de ursprungsförklaringar till personnamnet som fastställts genom lingvistisk analys (det finns ofta flera) som är den riktiga.

3. När man undersöker ett personnamn i källorna är det viktigt att skilja arvslinjen (dess genealogi) från andra slags släktskap, vars olika grader uttrycktes med varierande termer.

4. Man måste fastställa statusen för personnamnet i källorna: är det redan ett efternamn eller fortfarande ett icke-ärftligt personnamn (tilläggsnamn)? Statusen gör själva den genealogiska forskningen tydligare.

5. De stora svårigheter som är förknippade med genealogisk forskning och klarläggandet av en släkts ursprung ger upphov till ohederliga personer som försöker tjäna pengar på människor som söker sina rötter. Bedragare ”skapar” dokument som aldrig har funnits eller framställer påstådda avskrifter av dem, som sägs visa det den sökande letar efter. På så sätt skadar de framtida seriös forskning, vilseleder forskarna och försvårar deras arbete. Ett uppriktigt råd till alla som söker sina släktrötter: se upp för bedragare!

LITERATŪRA

Buivydienė Rūta 1997: Lietuvių kalbos vedbyų giminystės pavadinimai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Zinkevičius Zigmas 1999: Prie lituanistikos židinio. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Zinkevičius Zigmas 2003: Rinktiniai straipsniai 3. Vilnius: Katalikų akademija.

Įteikta 2012 m. sausio 31 d.

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

Justinškių 41–24, LT-05127 Vilnius, Lietuva

[email protected]

158

Acta Linguistica Lithuanica LXVI