ALDONAS PUPKIS

Litauiska språkets institut

Forskningsområden: litauisk fonetik, språkvårdsteori och språkvårdspraxis, dialektologi, den litauiska språkvetenskapens historia.

PRANAS SKARDŽIUS OCH DEN STORA LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK¹

Pranas Skardžius och den stora ordboken över det litauiska språket

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar den framstående litauiske språkvetaren Pranas Skardžius relationer till den stora Ordboken över det litauiska språket, vars sammanställning inleddes i slutet av 1930-talet, och dess redaktör Juozas Balčikonis. Omständigheterna kring utnämningen av ordbokens redaktör omtolkas, och Skardžius senare önskan och försök att förbättra ordboken, hans krav på att hans förespråkade stavning skulle antas och hans strävan att själv överta redaktörsposten när förutsättningarna blev gynnsamma skildras. Artikeln hävdar att diskussionerna mellan framstående språkvetare gradvis övergick i ett prestigekrig om obetydliga stavningsfrågor. Slutsatsen är att den vetenskapliga rådgivande kommitté som särskilt inrättades 1942 för att förbättra arbetet med ordboken visserligen antog flera goda förslag, men ändå fastställde Balčikonis grundläggande ståndpunkter om ordbokens typ och andra centrala principer för sammanställningen. Balčikonis envishet och de historiska omständigheterna ledde till att ordbokens band I och II redigerades enligt de principer Balčikonis hade utformat och gavs ut med den stavning som då användes.

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar den framstående litauiske språkvetaren Pranas Skardžius relationer till den stora Ordboken över det litauiska språket, vars sammanställning inleddes i slutet av 1930, och dess redaktör Juozas Balčikonis. Den ger en ny tolkning av omständigheterna kring utnämningen av ordbokens redaktör och visar Skardžius senare önskan och försök

¹ Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet Juozas Balčikonis, lexikograf, finansierat av Litauens forskningsråd (nr LTI-5-14).

NYCKELORD: den litauiska språkvetenskapens historia, lexikografi, Ordboken över det litauiska språket, ordbokens kortregister, stavning.

NYCKELORD: den litauiska språkvetenskapens historia, lexikografi, Ordboken över det litauiska språket, ordbokens kortregister, stavning.

Straipsniai / Articles

101

ALDONAS PUPKIS

att förbättra ordboken, hans önskemål om att godkänna den stavning han förespråkade och att överta posten som ordboksredaktör när omständigheterna var de rätta. Artikeln hävdar att de berömda lingvisternas diskussioner gradvis utvecklades till en kamp mellan ambitioner kring mindre stavningsfrågor. Slutsatsen är att även om den vetenskapliga hjälpk ommissionen, som inrättades 1942 för att förbättra sammanställningen av ordboken, uteslutande antog några goda förslag, godkände den ändå Balčikonis huvudsakliga ståndpunkter om ordbokens typ och andra grundläggande principer för dess sammanställning. Balčikonis ihärdighet och de historiska omständigheterna ledde till att ordbokens band I och II redigerades enligt de principer som Balčikonis hade fastställt och publicerades med den stavning som användes vid den tiden.

UTNÄMNINGEN AV DEN STORA ORDBOKENS REDAKTÖR

Det är motiverat att tala och skriva om den framstående litauiske lingvisten på 1900-talet, professor Pranas Skardžius, och hans förhållande till den stora Lietuvių kalbos žodynas, eftersom inga analytiska arbeten i frågan hittills har publicerats och problemet i själva verket har varit komplext och invecklat. Tankarna i Skardžius diskussioner i pressen med den stora ordbokens redaktör Juozas Balčikonis (Skardžius 1997: 227–230; 1999: 665–666, 666–667; Balčikonis 1978: 172–175), den fragmentariska informationen om verksamheten hos den vetenskapliga hjälpk ommission [för ordboken] som bildades 1942 (se till exempel Dėk žodi prie žodžio 2006: 198–199, 380 m.fl.) och påståendena i de senare diskussionerna om stavningsfrågor (se till exempel Balčikonis 1978: 183–187, 187–188; Raila 1943; Salys 1944 m.fl.) är utspridda och inte sammanställda. De ger ingen tydlig bild av de meningsskiljaktigheter som uppstod vid den tiden, det vill säga under arbetet med den första volymen av den stora ordboken, mellan två framstående lingvister – Balčikonis och Skardžius – och gör det svårt att förstå dessa meningsskiljaktigheters ursprung, orsaker och innebörd. I denna artikel görs för första gången ett försök att sammanställa det tillgängliga materialet och lägga fram en ny tolkning av historien om utarbetandet av den dåtida Lietuvių kalbos žodynas, med utgångspunkt i en systematisk analys av de nämnda diskussionerna, andra författares påståenden i den publicerade litteraturen, samtida personers minnen och i synnerhet nyfunna arkivdokument.

Som bekant avstannade arbetet med Lietuvių kalbos žodynas helt under några år efter Kazimieras Būgas död. Det betyder inte att man helt hade upphört att tänka på arvet efter Būgas ordbok. År 1925 gjorde Būgas siste medhjälpare, ordbokssekreteraren och studenten Antanas Salys, en inventering av Būgas arkiv och publicerade resultaten i den vetenskapliga samlingsvolymen Tauta ir žodis (Salys 1985: 136–154). Med anledning av kritiken i pressen om att arbetet med ordboken inte gick framåt ingrep Humanistiska fakulteten vid Litauens universitet. Vid fakultetsrådets sammanträde den 14 september 1926 behandlades även frågan om Lietuvių kalbos žodynas. Enligt en rapport från fakultetens dekanus Vincas Krėvė-Mickevičius hade undervisningsministeriet gett fakulteten i uppdrag att sköta ordboksärendena

102

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

således tillsatte rådet på dekanens förslag en särskild kommission: Jonas Jablonskis som ordförande och Balčikonis, Antanas Smetona, Alfredas Senas (Senn) och Krėvė-Mickevičius som ledamöter. Ordföranden skulle få ett arvode på 800 litas i månaden (CVA F. 4, ap. 817, lp. 7). Senare anslogs också pengar till inköp av möbler.

Kommissionen gav Balčikonis i uppdrag att granska arvet efter Būgas ordbok. Den 2 oktober 1926 lämnade han sin granskningsrapport till kommissionen. I slutet står det: ”Kistorna där ordboken [dvs. ordbokskartoteken. – A. P.] förvaras är mycket bristfälliga, gjorda av ojämna brädor, utan ordentliga lock och dammiga överallt. Kommissionen anser att ordboken bör förvaras på ett sådant sätt att den inte blir dammig, går förlorad eller förstörs, tills en redaktör har utsetts” (Balčikonis 1978: 47). Till rapporten finns en anteckning om att kommissionen den 13 oktober beslutade att inleda arbetet. ”För detta arbete anställs en person, som ska arbeta enligt kommissionens anvisningar och under dess tillsyn. En sådan person har tills vidare utsetts: herr Kepalas². Dekanus har fått i uppdrag att förhandla med honom och undervisningsministeriet om arbetsvillkoren” (ibid.).

Det har hittills inte gått att få reda på om Kazys Kepalas anställdes, eller hur mycket av det planerade arbetet kommissionen utförde. En särskilt viktig uppgift i Balčikonis rapport är dock att det vid den tiden inte fanns någon kandidat till posten som ordboksredaktör, och att Balčikonis således inte heller fanns i kommissionens blickfång som kandidat.

Fyra år senare utsågs ändå Balčikonis till ordboksredaktör. Hittills har det i litteraturen skrivits att Balčikonis var den ende kandidaten till posten som ordboksredaktör. Vytautas Vitkauskas uttryckte sig till exempel försiktigt: ”Det fanns förmodligen ingen annan som kunde utarbeta den stora litauiska ordboken” (Vitkauskas 1986: 186). En annan källa (Pupkis 2010: 150) uppger att Kazys Ulvydas vid en diskussion på Litauiska språk- och litteraturinstitutet under 1970-talet om utgivningen av Balčikonis Rinktinių raštų ska ha sagt att det inte hade funnits någon konkurrens om posten som redaktör för Lietuvių kalbos žodynas, eftersom andra mer kända lingvister hade avböjt posten³. Nya arkivdokument visar i själva verket att dessa påståenden i grunden bör omprövas.

Att de nämnda påståendena inte grundades på starkare belägg framgår också av att Ulvydas vid den tiden fortfarande var elev vid Jesuitgymnasiet, att han började studera vid universitetet först 1930 och att dessa förhållanden knappast var kända för honom direkt från dem som var inblandade i dessa ärenden-

² Kazys Kepalas (född 1891 i Kamajų vlsč.), filolog, systerson till Jurgis Šlapelis, som bekostade hans utbildning. Han tog examen från Vilnius II gymnasium och studerade filologi vid universitetet i Sankt Petersburg. Efter kriget arbetade han i terminologikommissionen; 1926 tog han examen från Litauens universitet (studier i klassiska språk och litauistik). Han arbetade som lärare i klassiska språk vid olika skolor och undervisade i klassiska språk och litauiska vid universitetet 1926–1932 (för icke-specialister). Han översatte en antologi med verk av latinska författare till litauiska och publicerade artiklar om terminologiska frågor. Mot slutet av andra världskriget flydde han västerut.

³ Detta påstående bekräftas också av Kazys Ulvydas senare ord: ”Och vem vet hur länge det arbete som Kazimieras Būga hade påbörjat skulle ha stått orört, om inte J. Balčikonis hade ansträngt sig för att fortsätta det; faktiskt, om det då inte hade funnits en sådan person som J. Balčikonis. [...] Han hävdade att det litauiska folket verkligen behövde en ordbok, att det var nödvändigt att fortsätta det arbete som K. Būga hade påbörjat” (Ulvydas 1987: 5).

Straipsniai / Articles

103

ALDONAS PUPKIS

från de deltagande människornas läppar. Vitkauskas gissning grundade sig inte heller på några konkreta fakta.

Båda informanterna – Ulvydas och Vitkauskas – tycks också ha förbisett det faktum att det i dåtidens press fanns tydliga tvivel om att Balčikonis skulle utses till redaktör för ordboken. I detta avseende är en artikel undertecknad med Ant[anas] Valys namn (Valys 1930) ganska upplysande; den publicerades i dagstidningen Lietuvos žinių den 27 november 1930, det vill säga strax före det officiella utnämnandet av Balčikonis till ordboksredaktör den 1 december. Där står det att man hade hört att arbetet med ordboken hade anförtrotts docent B. (utan tvekan avses Balčikonis). Man borde glädjas åt att arbetet med ordboken återupptas, men det verkar inte som om alla våra bästa språkforskar krafter hade engagerats i det. Herr B. är en god stilist, men enligt författaren räcker inte detta för att han ensam ska fortsätta slita med ordboksarbetet. Vi har inte sådana personer som Būga för historiskt och jämförande lingvistiskt arbete, och därför borde yngre krafter inom språkvetenskapen, universitetsprofessorer, engageras. ”Att överlämna ordboken till herr B:s förfogande är det högsta erkännandet av både juridisk och moralisk rätt åt en enda B. Genom detta steg [...] tycks det bredare (historiskt jämförande) lingvistiska perspektivet på fakta i vårt språk ignoreras, och vissa äldre generationers (skolors) språkforskares snävare, mer dogmatiska språkliga ståndpunkt godkänns officiellt⁴. Vi har inget att invända mot ordboksarbetarna, men väl mot deras kvalifikationer för ett omfattande vetenskapligt arbete. När man utför ett sådant arbete borde man, förefaller det mig, framför allt undvika alla slags sidomotiv som inte är vetenskapliga” (samma källa)⁵.

Det gick inte att fastställa vem som var författare till denna artikel. Det råder inget tvivel om att han stod nära universitetets humanistiska fakultet och var en av de unga språkforskarna i Salys och Skardžius krets, kanske till och med Skardžius själv.

Som bekant återvände Skardžius från sina studier utomlands, i Tyskland, till Kaunas i slutet av 1928 och började undervisa i olika lingvistikkurser vid Litauens universitet under vårterminen 1929. Det råder inget tvivel om att han först diskuterade sin arbetsbörda vid universitetet med fakultetens dekanus Krėvė-Mickevičius, som i sin tur tog upp frågan med undervisningsministeriet. I samband med överläggningarna talade man sannolikt också om redigeringen av ordboken, och uppenbarligen kom man överens om en del. Detta bekräftas indirekt av ett brev från Juozas Tumas-Vaižgantas, dåvarande universitetslärare, till Petras Klimas, skrivet den 29 januari 1929. Det är lämpligt att citera ett utdrag här. ”I samband med reformeringen av L. Universitetet, skriver Tumas, kommer jag från höstterminen inte längre att tillhöra lärarpersonalen. J. M.

⁴ Juozas Balčikonis var då 46 år, alltså i själva blomningen av sin skapande och vetenskapliga verksamhet. Huruvida hans inställning verkligen var ”mer dogmatisk” är en omdiskuterad fråga, särskilt med tanke på det lexikografiska arbetet.

⁵ Enligt Aleksandras Žirgulis vittnesmål rådde en viss skepsis i samhället inför utnämningen av Balčikonis till redaktör: ”En ny redaktör, nästan okänd i den språkvetenskapliga litteraturen, som gjort sig känd för allmänheten enbart genom sagöversättningar, tar sig an att redigera en vetenskaplig litauisk ordbok. Nåväl, vi får se...” (Dėk žodį prie žodžio 2006: 200). När ordbokens kortregister överfördes från universitetet till Napalis Grigus sade Vincas Krėvė: ”Nu vet vi alltså vem som fortsätter arbetet med att redigera ordboken, vilket ingen vågat ta sig an sedan Būga” (samma källa, 193).

104

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

Presidenten har redan talat med J. M., premiärministern, och de har redan beslutat att den 20 september i år pensionera mig med uniformen på. Man vill anförtro mig insamlingen av ortnamn (jag påbörjade den redan 1903, se ”Dirva-Žinynas”, 5 000 namn); att hjälpa Skardžius med redigeringen av Lit. Ordboken etc.” (Vaižgantas 1998: 215).

Ett annat mycket viktigt dokument är ”Memorandum om den litauiska ordbokens angelägenheter”, undertecknat den 10 april 1929 av Krėvė (som ordförande, men det anges inte för vilken kommission) och Skardžius (som sekreterare) och adresserat till undervisningsministern (NMMB RS VKM F. 9–229). I denna akt vid Martynas Mažvydas nationalbiblioteks manuskriptavdelning finns tre dokument: Skardžius manuskript och två maskinskrivna exemplar.

I memorandumet står det att det inte lönar sig att fortsätta ge ut Lietuvių kalbos žodyną i Būgas version av två skäl: 1) ortnamn och personnamn måste skiljas ut, kontrolleras, samlas in ytterligare och ges ut i en separat ordbok, 2) 60–70% av allt material behöver fortfarande kontrolleras, ”eftersom många inte har skrivit ned det helt troget och sakkunnigt” (samma källa, 4). Man måste organisera en omfattande insamling av nytt material (resa till utländska arkiv, till exempel till Königsberg för Bretkūnas, Wolfenbüttels och Chylinskis biblar och annat, samt till Vilnius, Moskva, till de litauiska klostrens arkiv, till provinserna osv.). För att arbetet ska gå snabbare måste fler än en person arbeta med det (även utomlands utförs sådana arbeten av kommissioner med ett tiotal personer). ”För att ge ut denna vår ordbok behövs alltså en kommission med minst tre personer. Kommissionens medlemmar måste vara personer med de högsta vetenskapliga kvalifikationerna och deras lön måste därför motsvara det arbete som utförs” (samma källa). För det tekniska arbetet (att excerpera ord, katalogisera, ordna och kontrollera nya ord, renskriva, korrespondera osv.) behövs till en början två personer som helt ägnar sig åt detta: en sekreterare med högre utbildning i litauiska studier och en sekreterarassistent som åtminstone har avslutat gymnasiet. Kommissionen måste ha personer i provinserna som man kan vända sig till för att kontrollera fakta, söka efter ord i det levande språket osv. (1 från Klaipėda, 2 från Samogitien, 1 från Dzūkija, 1 från västra höglandet, 2 från östra höglandet, 1 från Vilniusområdet), och man bör planera att betala dem minst 50 litai i månaden utöver särskild ersättning.

Vidare står det i memorandumet att det till en början inte skulle vara möjligt att starta allt arbete samtidigt. Först måste man ta itu med de utländska arkiven, därefter provinserna. Den önskade summan för det närmaste året skulle vara 10 000 litai, eller 12 000 inklusive andra utgifter (för skrivmaskin osv.). Denna budget gäller 1930, och man önskade få hälften av summan redan i år⁶. ”I år skulle man kunna börja förbereda en ordbok över det litauiska skriftspråket, som vårt samhälle, särskilt skolorna, behöver omedelbart, och också påbörja arbetet med det stora lexikonet, om inte utgivningen så åtminstone förberedelserna” (samma källa, 6).

⁶ I statsbudgetens utgiftsförslag hade en viss summa avsatts till ordboken. När budgeten reviderades 1930 minskades summan kraftigt.

Straipsniai / Articles

105

ALDONAS PUPKIS

Att dessa planer inte var tomt prat framgår också av två brev som Skardžius skrev i februari 1930 till dekanen för fakulteten för humanistiska vetenskaper, Krėvė-Mickevičius. Vid denna tid befann sig Skardžius i Leipzig och ägnade sig åt sin avhandling. Bland annat frågar Skardžius i brevet av den 10 februari Krėvė vad han hade fått veta av presidenten om ordboken, ”om ministerkabinettet redan har omprövat ordbokens budget” (NMMB RS VKM–69 F. 69). Tankarna i brevet av den 22 februari är ännu mer talande: ”När det gäller ordboken tänker jag så här: Bukota⁷ måste absolut antas som sekreterare. Till en början, fram till juni månad, katalogiserar han hela ordboksmaterialet. Ortsnamn och personnamn ska han skilja ut och katalogisera separat. Salys skulle kunna övervaka det arbetet. Om Ni verkligen kommer överens med utbildningsministeriet, skulle jag genast skriva till Salys och vi två skulle komma överens om arbetet: tills jag återvänder till Litauen skulle han kunna samla material till en ordbok över skriftspråket från det av Bukota katalogiserade ordboksmaterialet; dessutom skulle han kunna börja organisera insamlingen av material till hela ordboken. J. Gerulis sade att om ordboken står under m i n o c h S a l y s l e d n i n g, så skulle även han gärna bidra till arbetet” (ibid.; publicerat i LK XVII 197; kurs. A. P.).

Trots detta utsågs Skardžius inte till redaktör för Lietuvių kalbos žodyno. Vad som avgjorde detta och vilka de viktigaste motiven var går inte att säga med säkerhet här; klart är bara att Skardžius verkligen ville bli redaktör, medan Balčikonis tog emot uppdraget först efter att andra övertalat honom (se not 8 i denna artikel). Många omständigheter bekräftar Skardžius avsikter: hans fortsatta relationer med ordbokens redaktör Balčikonis, liksom tanken han många år senare (1962) uttryckte med vad som tycks vara en viss bitterhet, att det var Smetonas utnämnde Balčikonis som ledde ordboksarbetet⁸ (Skardžius 1997: 581).

⁷ Juozas Liudvikas Bukota (född 1896 i Marijampolės län, Krosnos kommun, byn Išlandžiai) studerade i Rudamina och Marijampolė och tog 1917 examen från gymnasiet i Voronezj. Efter återkomsten till Litauen studerade han vid de högre kurserna och vid Litauens universitet. År 1922 arbetade han på Būgas ordboksredaktion. År 1928 vidareutbildade han sig hos Jurgis Gerulis i Leipzig; 1931 tog han licentiatexamen i jämförande indoeuropeisk språkgrammatik vid universitetet i Paris. Eftersom han inte fick någon tjänst vid Vytautas Magnus-universitetet arbetade han vid försvarsministeriet och ägnade sig åt militär terminologi (NMMB RS f. 130–1460, l. 612; LE III 334).

⁸ Utbildningsminister Konstantinas Šakenis utsåg Balčikonis till redaktör genom ett beslut; han var en gammal bekant, förmodligen ända sedan studietiden i Petersburg (senare möttes de på tidningsredaktioner, båda arbetade i Litauiska föreningen för hjälp åt krigsoffer och undervisade tillsammans i Voronezj). Det råder inget tvivel om att allt samordnades med landets president (jfr vittnesmålet i pressen: ”[v]år regering, på initiativ av republikens president herr Antanas Smetona, beslöt 1930 att ge ut professor K. Būgas ordbok, numera avliden.” – Antanaitis 1933: 503). Balčikonis och Smetona hade känt varandra sedan sommaren 1909; senare fördes deras vägar samman i redaktionen för tidningen Vilties och vid andra tillfällen. År 1934 publicerade Balčikonis en samling minnen med anledning av Smetonas 60-årsdag (Balčikonis 1934). En annan person som kan ha haft avgörande betydelse för utnämningen av Balčikonis var premiärminister Juozas Tūbelis (1882–1939). Även de var goda bekanta sedan tiden i Voronezj; när Balčikonis 1924 flyttade från Panevėžys till Kaunas bodde han tillfälligt i familjen Tūbelis lägenhet. Bronė Vosylytė, medarbetare vid ordboksredaktionen, skrev att ”minister Juozas Tūbelis övertalade docent Juozas Balčikonis att ta sig an detta arbete [redigeringen av ordboken. – A. P.]. Det har Balčikonis själv sagt till mig” (Dėk žodį prie žodžio 2006: 195).

106

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

Man kan alltså anta att det framför allt var intressena hos två institutioner – fakulteten för humanistiska vetenskaper vid Vytautas Magnus-universitetet och utbildningsministeriet – som korsades när ordboksredaktören skulle utses. Mellan dem stod också de båda kandidaterna, Skardžius och Balčikonis. Det kan även ha spelat roll att fakultetsdekanen Krėvė-Mickevičius och president Smetona vid denna tid inte var vänner eller närstående, och att deras relation hade försämrats efter statskuppen den 17 december 1926. Man bör inte heller glömma den så kallade diskussionen mellan språkvetare och litteratörer, som inte ägt rum särskilt långt tidigare och där Krėvė och Balčikonis var två av de främsta motståndarna. Skardžius, som stöddes av Krėvė, kan alltså ha blivit en bricka i de intresse- eller maktambitioner som präglade relationerna mellan två inflytelserika institutioner.

ORDBOKSREDAKTIONENS ARBETE OCH DESS KRITIK

När Balčikonis tog över ledningen för ordboken stod Skardžius inte helt utanför detta viktiga lexikografiska arbete. Det råder inget tvivel om att ordboksfrågorna verkligen låg honom varmt om hjärtat. Under diskussionen om en stavningsreform är Skardžius uttalande från 1934 värt att notera: ”den stora litauiska ordbok som nu förbereds för tryckning måste ges ut med en enhetlig stavning, inte med den hittillsvarande splittrade stavningen” (Skardžius 1999: 640). Ännu tidigare hade Skardžius och Salys bidragit till att fastställa principerna för ordboksarbetet. Som framgår av samtida personers minnen och andra källor rådgjorde redaktören fortlöpande med språkvetare i Litauen och utomlands om ordbokens karaktär, innehåll och andra frågor och fattade beslut först efter ingående undersökning och överväganden. Balčikonis avvisade till exempel utan förbehåll den tyske språkforskaren Ernst Frenkels (Fraenkel) förslag att lägga till en etymologisk del till ordboksartiklarna (LKI RF LKŽ f. 5–7, l. 41). Han rådgjorde ofta med Jurgis Gerulis (Gerullis), professor vid universitetet i Leipzig (från 1934 i Königsberg), och reste till honom tidigt på våren 1935 för att ”prata igenom och diskutera” och ”argumentera sig fram” (ibid., 26).

Det hölls flera samtal med de unga forskarna Salys och Skardžius vid Vytautas Magnus-universitetet. Enligt Skardžius egen utsago brukade de på söndagarna i Aleksotas, där ordboksredaktionen låg, tillsammans med redaktören diskutera ordbokens uppbyggnad (Skardžius 1997: 601). På ett annat ställe skrev Skardžius att Balčikonis, som utsetts till redaktör, var tvungen att börja arbetet nästan från början: ”först måste han själv komma in i arbetet och hitta ett sätt att redigera ordboken – A. Salys och jag fick länge diskutera saken med honom” (ibid., 544). Enligt Aleksandras Žirgulis minnen hade ”principen att ’ordna orden i bon’ kanske också diskuterats med andra språkvetare, framför allt med Skardžius och Salys. En sådan struktur för ordboken har de aldrig senare

Straipsniai / Articles

107

ALDONAS PUPKIS

nebuvo ginčijama“ (Dėk žodį prie žodžio 2006: 210). Napalys Grigas, ilgametis žodyno redakcijos sekretorius, atsiminimuose rašo, kad Skardžius ir Salys „irgi nemaža prisidėjo prie žodyno šablono sudarymo, nors dažnai su jais negalima buvo sutikti – jie vis daugiau norėdavo moksliškumo, kuris, kaip rodo praktika, buvo sunkiai pasiekiamas“ (Dėk žodį prie žodžio 2006: 194).

Balčikonis och Skardžius hade tillsammans med Salys i själva verket olika uppfattningar i flera frågor. Den 8 maj 1935 undertecknade Balčikonis till exempel en skrivelse till utbildningsministeriets III avdelning, som redaktionen för ordboken lydde direkt under, och angav där att redaktionen och professor Gerulis ansåg att man i ordboken borde ta med de barbarismer som användes i dagens skrifter, medan en separat ordbok borde ges ut för de övriga. Salys och Skardžius ansåg att alla kultiverade ord som användes i det levande språket borde tas med, även om de undveks i dagens skriftspråk (

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

den nuvarande redaktionen hade hela tiden genom pressen uppmanat folk att samla in endast mindre vanliga ord¹¹ (senare tilläggs i artikeln att den verkliga användningen av dessa vanliga ord därför inte kommer att framgå av ordboken; och att man även från äldre skrifter endast samlade in mindre vanliga ord). Insamlingen av ord hade inte planerats i förväg, och insamlarna hade inte utbildats. Alla som inte var för lata samlade in intressantare ord; ett tiotal personer hamrade helt enkelt in dem. Otränade insamlare visste inte heller hur orden skulle nedtecknas på rätt sätt, och särskilt betoningen var mycket oregelbunden. Slutligen hade insamlingsarbetet inte organiserats systematiskt, så från vissa orter hade man fått många ord och från andra mycket få.

En annan brist var att redaktionsarbetet inte planerades tillräckligt väl. Till en början hade man föresatt sig att sammanställa en ordbok som i högre grad var anpassad till praktiska behov, men med tiden visade det sig att ordboken på grund av sin storlek inte kunde lämpa sig för praktiska ändamål. Därför beslöt man efter en tid att även ta med sådana lånord som någon gång hade förekommit i skrifter eller dialekter, med undantag för tillfälliga barbarismer. Detta var rätt väg: sådana ord vittnar om kulturen och behövs dessutom för språkets historia. Det var bara synd att dessa ord till en början hade avskilts från helheten och att det nu skulle bli svårt att samla ihop dem; därför skulle vi i ordboken bara få en vag bild av deras användning.

En tredje fråga var den oreglerade stavningen. Redaktionen följde stavningen i Jablonskis grammatik från 1922, föreskriven av utbildningsministeriet, men dess motsägelser hindrade i hög grad en tydlig beskrivning av många företeelser i det levande språket. Att ge ut denna ordbok ”med en tillfällig, oreglerad stavning är till stor skada för hela vår språkvetenskap och dess praktiska tillämpning” (ibid., 229).

I slutet av artikeln drar författaren slutsatsen att stavningen måste regleras och ordboken ges ut innan det är för sent. Skriftliga källor, särskilt de äldre, måste granskas systematiskt och planmässigt; man måste organisera och utbilda fasta och kunniga ordinsamlare från det levande språket på olika håll i Litauen. ”[O]rdbokens redaktion måste utökas; arbetet med att sammanställa ordboken måste ytterligare förbättras och skärpas, så att dess resultat blir verkligt nyttiga inte bara för praktiska ändamål utan också för språkvetenskapen själv” (ibid., 230).

Balčikonis reagerade inte i pressen på Skardžius kritik. Många av de brister i ordboksarbetet som Skardžius hade pekat på var lika välkända för honom och redaktionen som för opponenten. Många av dem blev uppenbara när man började skriva ordbokstexten, och redaktören började snart, så gott han förmådde, åtgärda vissa brister (till exempel lät han göra ett nytt urval ur vissa äldre källor). När det gällde stavningen behövde Balčikonis tills vidare inte bekymra sig: så länge ordboksredaktionen lydde under utbildningsministeriet följde man endast ministeriets anvisningar när man skrev ordbokstexten.

¹¹Redan relativt tidigt (1933) började Balčikonis hävda att även välkända ord var lämpliga, eftersom ”det viktiga för redaktionen inte är själva ordet, utan den mening ur det levande språket som anges vid det” (Balčikonis 1978: 123).

Straipsniai / Articles

109

ALDONAS PUPKIS

ORDBOKSFRÅGOR VID LITUANISTIKINSTITUTET

Ordboksredaktionens status förändrades 1939, när Lituanistikainstitutet grundades i Kaunas. Redaktionen blev en del av den nya vetenskapliga institutionen (avdelningen för litauiska språket, vars medlemmar var Mykolas Biržiška, Skardžius och Balčikonis, med Salys som avdelningschef) och behövde rätta sig efter institutets gemensamma beslut.

I början av institutets verksamhet utropades arbetet med den stora ordboken till en prioriterad uppgift för institutet, och man kom överens om att begära att myndigheterna skulle anslå fler tjänster. Man beslutade att sammanställa en praktisk ordbok över standardspråket för en bredare allmänhet, att reglera stavningen (en stavningskommission tillsattes i mitten av 1939) och utarbeta en praktisk handbok om den samt att ordna kurser för insamlare av språkfakta (de hölls i maj och juni 1939). Det verkade inte finnas några större interna hinder för att fortsätta ordboksarbetet och ge ut den första volymen snabbare. Balčikonis kunde dessutom räkna med välviljan från Kazimieras Masiliūnas¹², dåvarande direktör för Lituanistikainstitutet (se nedan om detta). Hindren kom denna gång främst utifrån. När Tyskland våren 1939 ryckte loss Klaipėdaområdet från Litauen behövde man se till att flytta tryckeriets utrustning, där ordbokstexten sattes, till Kaunas. I oktober 1940 måste hela institutet flytta till Vilnius. En lika viktig negativ faktor var den sovjetiska ockupationen av Litauen, som inträffade sommaren 1940. Masiliūnas, Balčikonis beskyddare, avsattes omedelbart från posten som direktör för Lituanistikainstitutet (Biržiška utsågs till posten). Snart började Skardžius åter ta upp de känsliga frågorna om att ”förbättra” ordboken i pressen.

Det är värt att notera att bara en och en halv månad efter den sovjetiska ockupationens början publicerade Skardžius den 31 juli en artikel i dagstidningen Lietuvos žinių, där han kritiserade den tidigare nationalistregeringen för att ha undergrävt lituanistiken och uttryckte sin bitterhet över de ”så kallade vetenskapliga jonglörerna, spekulanterna eller allehanda vindflöjlar” som frodades då (Skardžius 1999: 992). Som ett exempel nämns åter Būgas ordboks historia. Efter Būgas död låg materialet till ordboken länge och samlade damm på en vind, tills utomstående började driva frågan om att ge ut den; utbildningsministeriet ”rörde inte en fena. När universitetet självt på allvar beslutade sig för att ta sig an arbetet vaknade fru ministeriet, tog ifrån universitetet ordboksmaterialet och överlämnade det för bearbetning till en man som hade förlorat sitt arbete vid teologisk-filosofiska fakulteten. Men det räckte inte: senare, när man utifrån hade angett de mest elementära-

¹² Kazimieras Masiliūnas (1902–1973), kalbininkas, visuomenės veikėjas. Įgijęs gerą išsilavinimą Lietuvoje ir užsienyje, nuo 1934 m. buvo Švietimo ministerijos departamento direktorius, generalinis sekretorius. Tapęs pirmuoju Lituanistikos instituto direktoriumi (1939–1940), visas atžvilgiais rėmė ir palaikė Balčikonį, pats buvo kilęs iš Balčikonio gimtojo krašto (Bistrampolio dvaro Ramygalos valsčiuje), taip pat buvo Balčikonio mokinys Panevėžio mokytojų seminarijoje.

110

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

Om de strängaste lexikografiska kraven, så togs inte bara ingen hänsyn till dem, utan några år senare, efter att Lituanistikos Institutas hade grundats, föreslog K. Masi­liūnas i själva rådet att skilja ut utgivningen av ordboken från språksektionens verksamhet och låta den stå helt under en enda persons ansvar: de unga, sade han, kan bara skada arbetet med sina ständiga krav och genom att inte lämna någon arbetsro!» (samma källa).

Ett annat exempel som Skardžius anför är historien om grundandet av Lituanistikos institutas, där utbildningsministeriets och universitetets intressen också kolliderade. Samma Masi­liūnas ska ha tystat forskarna och sett till att institutets stadga blev ”arrogant smetonistisk” (samma källa, 993). I slutsatsen sägs det att detta nu tillhör det förflutna, och förhoppningen uttrycks att man i framtiden ska ägna våra unga vetenskaper större uppriktighet och arbeta omsorgsfullare, ”så att vårt folk får största möjliga nytta av detta” (samma källa, 995).

Balčikonis teg inte heller till orda om påståendena i denna artikel. Vi vet inte riktigt vad som pågick inom Lituanistikos institutas; det verkar som om man främst tvistade om stavningen, medan Skardžius på hösten, den 6 oktober¹³, publicerade ännu en artikel med titeln ”Är detta riktigt?” (Skardžius 1999: 665–666). Till den fogades en redaktionell anmärkning om att detta var ett inlägg av en framstående språkvetare och publicerades på hans ansvar.

Denna text av Skardžius ägnas nu helt åt kritik av den stora ordbokens redaktion. Inledningsvis upprepas vad han tidigare hade skrivit om utnämningen av Balčikonis till ordboksredaktör. ”Den nya redaktionen, – skriver författaren vidare, – var helt oerfaren i ordboksarbete och visste till en början inte var den skulle börja: senare försökte den ändra sin inställning, ta Jablonskis skrifter som måttstock, lappade och fogade ihop det påbörjade arbetet på alla möjliga sätt, men visade ändå inte upp den nödvändiga planmässigheten, särskilt vid insamlingen av material från det levande språket och äldre skrifter” (samma källa, 665)¹⁴. I vilken mån redaktionen hade utnyttjat det som författaren sagt i Gimtojoje kalboje (1937) ska vi få se, men nu finns här en annan sak som man ovillkorligen måste uttala sig om: ”denna stora ordbok får inte ges ut med sin helt oreglerade stavning” (samma källa, 665). Om den tidigare utbildningsledningen inte hade förmått genomföra en stavningsreform, hade redaktören ändå fått instruktioner att ge ut ordboken med en lämpligare stavning med makron, eller, om detta inte önskades, att hålla sig till Jablonskis officiella stavning. Men redaktören, utan att rådfråga någon eller inhämta Lituanistikos instituto åsikt, ”ensam och på eget bevåg

¹³ I Skardžius Rinktiniose raštuose anges felaktigt dagen då hans artikel, återtryckt från Tarybų Lietuvos, publicerades: den 16 oktober; det ska vara den 6 oktober.

¹⁴ Skardžius försökte ständigt framhäva Balčikonis inkompetens att leda arbetet med att sammanställa den stora ordboken. Han ansåg honom inte ens vara forskare, utan endast språkpraktiker (jfr hans uttalande från 1962 om att Balčikonis ”inte var särskilt intresserad av språkvetenskapliga frågor” (Skardžius 1997: 564)). Med stöd i denna absolutiserade åtskillnad mellan ren språkvetenskap och praktik räknade Skardžius inte ens Jonas Jablonskis som forskare (om detta, se Piročkinas 2010).

Straipsniai / Articles

111

ALDONAS PUPKIS

beslöt och började använda en något egendomligt omarbetad stavning av ”grottmänniskan”, som ingen annan än J. Jablonskis själv hade använt före sin död” (samma källa, 666). Bristen i denna stavning var att man på vissa ställen använde den etymologiska stavningen (kĭla, svĭla, kĭra, spūra), men på andra ställen bortsåg från det mest levande språkfaktumet – att skriva į efter b, p i ordstammen. ”Jag kan inte förklara detta på annat sätt än med blind envishet och brist på hänsyn till alla andra” (samma källa). Redaktörens tilltag var alltså uppenbart misslyckat och borde rättas till så snart som möjligt. ”Ledningen för Lituanistikos instituto språksektion måste genast ta initiativ till detta eller, om det inte räcker, till och med Utbildningskommissariatet självt” (samma källa).

Exakt en vecka senare, den 13 oktober, publicerades i samma tidning Tarybų Lietuvos ett svar från ordboksredaktören Balčikonis, med titeln ”Vad är syftet med Skardžius skriverier?” (Balčikonis 1978: 172–175). Inledningsvis hävdar författaren att Skardžius riktar sina förebråelser inte mot ett avslutat och redan publicerat arbete, vilket annars är brukligt, utan med utgångspunkt i lappar, korrektur eller annat material som han sett på redaktionen. I själva verket, försäkrar Balčikonis, har redaktionen alltid försökt hålla sig till den officiella stavningen. När det en tid såg ut som om stavning med makron skulle införas¹⁵, hade redaktionen till och med instruerat tryckeriet att tillfälligt stoppa sättningen av ordbokstexten och överlade om hur den skulle ändras enligt den nya stavningen. När den stavningen förkastades och man återgick till stavningen i Jablonskis grammatik från 1922, var redaktionen beredd att anpassa sig även till den, men insåg att det inte skulle leda någon vart. Det var Skardžius som först förkastade den stavningen; han hade inlett det stavningskaos som sedan spred sig genom Gimtąją kalbą, som han redigerade, ministeriets bokutgivningskommission och så vidare. För att undvika stavningskaoset beslutade redaktionen att utgå från stavningen i Visuomenės įnamiai från 1929, inte från Urvinio žmogaus stavning, som Skardžius hävdar. Den låg närmast Jablonskis anda och hade sina rötter i stavningen i grammatiken från 1901.

Därefter bemöter redaktören anklagelsen om att envist vägra skriva j efter konsonanterna b, p. ”En förnuftig människa skulle säga att en sådan skillnad inte är någon bagatell för en ordbok [...] Men så länge ingen ny stavning har offentliggjorts och gjorts obligatorisk för alla, har redaktionen rätt att välja den stavning som hittills varit vanligast i våra skrifter. Jablonskis argument övertygar redaktionen mer än Skardžius” (samma källa, 173). Vidare medges att man hade diskuterat och rådgjort tillräckligt mycket med många människor, även med Skardžius, både innan textsättningen började och efter att korrekturläsningen hade inletts. ”Varför redaktionen väljer den ena åsikten och inte den andra är dess ensak – den svarar för den...”

¹⁵ År 1929 tillsatte utbildningsministeriet en stavningsreformkommission, som i Rašybos reformos projektas, utgiven 1933 (se Salys 1979: 46–65), föreslog att den så kallade makronstavningen skulle användas (långa vokaler skulle markeras med ett streck ovanför bokstaven, som i lettiskan). En lång och hetsig debatt tog vid och pågick i flera år. När allmänheten inte gav sitt stöd och man därför övergav stavningen med makron, propagerades brett en så kallad kompromissvariant av stavningen, utarbetad 1935 (en kombination av etymologiska och fonetiska stavningsprinciper) (om den, se Salys 1979: 65–68), men inte heller den infördes i praktiken.

112

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

… för detta, inte mot en enskild människa utan mot samhället” (samma ställe, 174). I slutet av artikeln säger redaktören att han vill rätta till ytterligare ett av Skardžius påståenden, där denne hävdar att redigeringen av ordboken hade anförtrotts honom först efter att han förlorat sin tjänst vid universitetet¹⁶, ”som om han därmed ville antyda att detta var en ynnest som någon hade beviljat eller tiggt sig till. Detta är inte sant: redigeringsarbetet anförtroddes mig medan jag fortfarande var kvar vid universitetet. Skardžius själv känner väl till detta, och därför är det obegripligt vad syftet med detta och andra liknande påståenden från hans sida är” (samma ställe, 174–175).

Utan att dröja länge publicerade Skardžius i samma Tarybų Lietuvoje en svarartikel med titeln ”Vis dėlto ne taip” (se Skardžius 1999: 666–667). Först sade han att han inte ville ge sig in i större polemik, särskilt inte i dagspressen, utan bara ville påpeka ett par saker i anslutning till Balčikonis svar. Som om han ville försvara några av sina tidigare synpunkter hävdade han att han tidigare bara hade skrivit efter att ha granskat materialet på lappar, medan han nu hade sett 16 tryckta ark i färdigt skick. Balčikonis borde först ha tagit upp stavningsfrågan i institutets avdelningsråd, i stället för att ensam besluta om allting. Stavningen av joto var inte en fråga om hysteri (med Balčikonis ord), utan en fråga om det levande språket – många språkforskare bekräftade detta fullt ut (Būga, Endzelınas, Trautmannas, Nesselmannas). ”Hela problemet är att J. Balčikonis inte vill eller förmår se längre än till J. Jablonskis vacklande stavningsargumentation” (samma ställe, 667). Därefter försvarar sig författaren åter: ”När jag skriver om ordboken har jag inga dolda avsikter, såsom J. Balčikonis antydande frågar. Det är viktigt för mig att utgivningen av denna ordbok inte blir ett mycket problematiskt genomförande av en enskild persons önskan, utan något som är välgrundat och förenligt med dagens vetenskapliga krav” (samma ställe). Därför föreslår han att frågan avgörs av en kommission till vilken Endzelınas, Otrebskis, Salys, Jonikas, Žiugžda och andra skulle inbjudas. Författaren var beredd att beskriva alla frågor som tagits upp här i ett särskilt sammanhang och underbygga allt med dokumentära bevis.

Det bör uppmärksammas att man bakom kulisserna, medan denna diskussion pågick, hade tagit initiativ till att rätta till detta ”misslyckade redaktörsingripande”, såsom Skardžius krävde i numret av Tarybų Lietuvos som utkom den 6 oktober 1940 (Skardžius 1999: 666). Det är värt att notera att dokumentutkast daterade den 8 oktober upprättades, med förslag om att avsätta Balčikonis från posten som redaktör för den stora ordboken och utse Skardžius till ansvarig redaktör för ordboken.

¹⁶ För rättvisans skull bör det sägas att Skardžius påstående om att Balčikonis hade avsatts från universitetet inte var helt gripet ur luften; kanske hade han bara blandat ihop eller glömt vissa omständigheter. Enligt stadgan för Vytautas Magnus-universitetet, som fastställdes 1930, avskedades nämligen hela universitetets ledning och vetenskapliga personal från sina tjänster från och med den 1 september 1930. Många lärare utsågs omedelbart till samma eller liknande befattningar, däribland Balčikonis. Men i samband med omorganiseringen av den teologisk-filosofiska fakulteten enligt ändringarna i stadgan av den 14 augusti 1931 avskedades fem professorer och fyra docenter vid fakulteten, däribland Balčikonis, alltså vid en tidpunkt då han redan i mer än ett halvår hade innehaft posten som redaktör för Lietuvių kalbos žodyno.

Straipsniai / Articles

113

ALDONAS PUPKIS

FIG. 1. Faksimiler av utkast till skrivelser från Lituanistikos instituto direktör till folkkommissarien för utbildning

114

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

Dessa skrivelser, adresserade till folkkommissarien för utbildning, har bevarats i Balčikonis familjearkiv¹⁷ (se fig. 1). Den första är en handskriven ansökan från Lituanistikos instituto direktör, daterad den 8 oktober 1940, om att från och med den 15 oktober 1940 entlediga Balčikonis från hans uppdrag som redaktör för Lietuvių kalbos žodynas. En skrivelse med samma innehåll, utan några formella uppgifter (endast Lituanistikos instituto stämpel finns där) och underskrift, maskinskriven, finns också i akten över utgående skrivelser från Lietuvių kalbos institutas i Vetenskapsakademiens arkiv (LMAA f. 2, ap. 1, b. 24, l. 339). I den andra skrivelsen begärs att en redaktionskommission för Lietuvių kalbos žodynas ska tillsättas med Skardžius, Salys, Balčikonis, Jonikas och Žiugžda som ledamöter, och att Skardžius ska utses till kommissionens ordförande och ansvarige redaktör. Denna skrivelse, maskinskriven och undertecknad av institutets direktör Krėvė-Mickevičius¹⁸, finns också i det nämnda Vetenskapsakademiens arkiv (samma ställe, 341) (se fig. 2). På skrivelsen finns en resolution, sannolikt skriven av Simas Sužiedėlis, som då var Lituanistikos instituto vetenskapliga sekreterare: ”Kommissariernas råds ordförande har ombetts att utse Skardžius till kommissionens ordförande. 1940.X.23”.

Den tredje skrivelsen (utkastet) är ett dokumentutkast i samma handstil: folkkommissarien för utbildning Antanas Venclovas begäran nr 30197 av den 14 oktober 1940 till ordföranden för LTSR:s kommissarieråd om att från och med den 15 oktober samma år entlediga Balčikonis från tjänsten som huvudredaktör för Lietuvių kalbos žodynas vid Lituanistikos institutas och utse docenten Pranas Skardžius till ordförande för den kommission som skulle bildas från och med den 15 oktober (se fig. 3). Det har inte gått att finna någon arkivkopia av den renskrivna texten till denna order. Det bör uppmärksammas att det handskrivna orderutkastet innehåller två anteckningar i samma handstil: ”Order [...] 1940” och ”Order [...] 1941”. Kanske visar de att man, efter att inte ha undertecknat en order med samma innehåll 1940, försökte göra det på nytt 1941?

Att det inte rörde sig om en helt hemligt planerad kupp framgår av en skrivelse från de anställda vid Lietuvių kalbos žodyno redakcijos till folkkommissarien för utbildning (LKI RF LKŽ f. 5–17, l. 47). Där står det att redaktören för Lietuvių kalbos žodyno Balčikonis dessa dagar avsattes och att redigeringen av ordboken överlämnades till en kommission. Den tidigare redaktören drog sig helt tillbaka från arbetet, vilket skulle försena utgivningen av ordboken avsevärt. En tredjedel av ordboken hade redan tryckts i slutgiltigt skick, och den delen skulle därför behöva makuleras helt. Balčikonis var väl förtrogen med ordboksmaterialet och hade på goda grunder

¹⁷ Vems hand som skrev dessa skrivelser (fig. 1 och 3) kan man i nuläget bara spekulera om. Det förefaller som om de inte är skrivna av Salys, Mykolas Biržiška, Krėvė eller Sužiedėlis. Innan en grafologisk undersökning av olika texter har genomförts är det svårt att säga om de skrevs av Skardžius eller någon annan. Händelseförloppets logik visar att de, oavsett vem som skrev dem, inte skulle ha tillkommit utan Skardžius initiativ.

¹⁸ Dateringarna på dessa och andra skrivelser om samma ämne väcker frågor, särskilt Krėvė-Mickevičius underskrift. Officiellt uppges att Krėvė-Mickevičius var direktör för Lituanistikos institutas från november 1940 till januari 1941 (VLE XII 484), vilket innebär att Biržiška måste ha varit direktör i oktober. I lönelistan för institutets anställda för oktober 1940 anges att Krėvė redan den månaden fick lön som institutets direktör (LMAA f. 2, ap. 1, b. 37, l. 96).

Straipsniai / Articles

115

ALDONAS PUPKIS

FIG. 2. Faksimil av ett brev från direktören för Lituanistikos institutas, Vincas Krėvė-Mickevičius, till folkkommissarien för utbildning (LMAA f. 2, ap. 1, b. 24, l. 341)

116

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

FIG. 3. Faksimil av ett förslag, framlagt i folkkommissarien för utbildning Antanas Venclovas namn, om att avskeda Juozas Balčikonis

Straipsniai / Articles

117

ALDONAS PUPKIS

kritisk (han kontrollerade varje oklart fall och lade påhittade fakta åt sidan). ”Sedan J. Balčikonis avstått från alla andra uppdrag lever han enbart för ordboksarbetet” (ibid.). Frågar brevet om någon av kommissionens ledamöter skulle kunna sätta sig in i materialet så snabbt och redigera det med sådan hängivenhet? Utan att ha något emot kommissionen ber redaktionens tjänstemän att få slutföra ordbokens första band. Begäran skrevs den 15 oktober 1940, undertecknades av N. Grigas, E. Horodničiūtė (Samaniutė), A. Liberis¹⁹, E. Mikalauskaitė, J. Mikeliūnas, J. Senkus, Z. Ūselis och K. Vosylius och överlämnades samma dag till folkkommissarien för utbildning. Det är möjligt att Balčikonis, på grund av redaktionens tjänstemäns begäran eller kanske även på grund av andra omständigheter som vi inte känner till, inte avskedades från redaktörsposten den gången och fortsatte att redigera ordboken.

ORDBOKSREDAKTIONEN I VETENSKAPSAKADEMIENS ORGANISATION OCH DEN VETENSKAPLIGA HJÄLPKOMMISSIONEN

Ett nytt skede i hela denna historia började när marionettregeringen i Litauen genom ett beslut den 16 januari 1941 grundade Litauens vetenskapsakademi. Flera avdelningar inrättades vid akademin; den humanistiska avdelningen bestod av det omorganiserade Lituanistikos institutas, nu kallat Lietuvių kalbos institutas, samt Lietuvių literatūros, Lietuvos istorijos och Etnologijos institutai. Skardžius utsågs till direktör för Lietuvių kalbos institutas.

I sin första intervju med pressen (1941, Gimtoji kalba; se Skardžius 1999: 995–996) berättade den nye direktören om institutets planerade arbete, men nämnde inte ordboken. Först något senare talade han om den i en artikel publicerad i tidskriften Gimtosios kalbos (Skardžius 1999: 996–998). Ordboksarbetet skulle inte bara fortsätta oavbrutet, utan också förbättras och intensifieras avsevärt.

”Den första volymen, som den hittillsvarande redaktionen har färdigställt, kommer snart att utges i det skick den redan är i; men de följande volymerna måste ges ut utan de brister som kan ha upptäckts vid utgivningen av den första volymen. Framför allt kommer man att försöka organisera ett visst antal ansvariga insamlare och granskare av ordboksmaterial över hela Litauiska SSR:s territorium [...] och i allmänhet förbättra ordbokens lexikografiska utformning så mycket som möjligt” (ibid., 998).

I själva verket trycktes ordbokens första band, redigerat enligt Balčikonis principer, sent på våren 1941. Men här stoppades det av den bolsjevikiska censuren: den fann både antisemitiska och borgerligt-nationalistiska ”fel”. Det är känt att därför

¹⁹ Så stavades Antanas Lyberis efternamn under mellankrigstiden.

118

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

Till Kazys Preikšas²⁰ gick institutets direktör Skardžius för att reda ut saken. Denne hade ”gått med på att inte dra några repressiva slutsatser”, men man hade krävt att bandet skulle redigeras om (Sabaliauskas 1999: 31).

Det verkar som om det under en tid rådde normala och arbetsamma stämningar vid själva Institutet för litauiska språket. Flera kommittéer för institutets publikationer tillsattes; i ordbokskommittén utsågs Balčikonis, Salys och Skardžius. Arbetsredogörelser och planer skrevs för Vetenskapsakademins ledning.

I den årliga arbetsredogörelsen för Institutet för litauiska språket 1941 (från den 15 juni 1940), undertecknad av direktör Skardžius den 14 juni 1941, står det till exempel att ”[b]ourgeoisins maktövertagande i Litauen och Litauens inträde i Sovjetunionen var den största framgången för den litauiska vetenskapen – Litauiska SSR:s vetenskapsakademi grundades” (LKI RF f. 6–2, l. 144). Vidare uttrycks tillfredsställelse över att det nu arbetar 11 personer i redaktionen för Lietuvių kalbos žodynas, jämfört med de tidigare 8, och det hävdas att ”[t]ack vare sovjetmakten utför det grundade Institutet för litauiska språket arbetet med litauisk språkvetenskap i bolsjevikiskt tempo och bidrar därmed till alla vår stora socialistiska fosterlands vetenskapliga arbeten och framgångar” (ibid.). Redogörelser från institutets samtliga avdelningar ingick i rapporten, däribland en redogörelse för ordboksredaktionens arbete, utarbetad av Balčikonis.

Samtidigt pågick emellertid en omfattande omfördelning av befattningar vid Institutet för litauiska språket. Den 16 juni 1941 undertecknade institutets direktör Skardžius en skrivelse till Vetenskapsakademins presidium, där han föreslog att Balčikonis skulle entledigas från sin tjänst som redaktör för Lietuvių kalbos žodynas och utses till biträdande redaktör för LKŽ (LMAA f. 1, ap. 9, b. 3579, l. 16). Med hänvisning till institutdirektörens förslag nr 113–115 undertecknade Vetenskapsakademins president Krėvė-Mickevičius den 19 juni en order om att från och med den 16 juni samma år entlediga Balčikonis från tjänsten som ordboksredaktör och utse honom till biträdande redaktör. Genom samma order entledigades Jonikas från sin tjänst som chef för avdelningen för praktiskt språk och terminologi och utsågs till redaktör för den stora ordboken²¹ (ibid.).

Men allt vändes upp och ned när kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen bröt ut. Efter att den tyska makten hade befäst sin ställning undertecknade Vetenskapsakademins ordförande Krėvė-Mickevičius den 26 juli en order om att utse (det vill säga återinsätta) Balčikonis till redaktör för Lietuvių kalbos žodynas och överföra Jonikas till arbete som sekreterare vid avdelningen för praktiskt språk och terminologi (LKI RF LKŽ f. 5–18, l. 71).

²⁰ Kazys Preikšas (1903–1961), sovietinis veikėjas, vienas iš komunistinės ideologijos diegėjų ir propag uotojų Lietuvoje. Kalbamu metu buvo LKP CK propagandos ir agitacijos skyriaus vedėjas.

²¹ Petras Jonikas hann vara ordboksredaktör i endast en månad och en vecka. Som chef för den stora ordboken hann han, såvitt man kan se, bara skicka en skrivelse i en ordboksfråga (jfr hans brev till ordbokens medarbetare Leonas Kuodis: LKI RF LKŽ f. 5–18, l. 71).

Straipsniai / Articles

119

ALDONAS PUPKIS

Därmed tycks Skardžius försök att ta över ansvaret för ordboksarbetet ha upphört, men löftet om att redigera ordboken genom en kommitté och bearbeta dess text från och med band II enligt principerna för den så kallade būga-stavningen hade tydligen inte glömts bort. Under en tid verkar det ändå inte ha uppstått några motsättningar, inte minst eftersom Skardžius den 11 november 1941 avgick från sin tjänst som direktör för Institutet för litauiska språket. Orsakerna till hans avgång är okända, men den kan också ha berott på en önskan att ägna mer tid åt utgivningen av sitt färdigställda arbete Lietuvių kalbos žodžių daryba (boken utkom med årtalet 1943).

Den 3 december 1941 överlämnades direktörsämbetet vid institutet officiellt till Salys. Salys verkar ha varit en mer återhållsam ledare: han hade aldrig offentligt hamnat i konflikt med Balčikonis, hade inte gett sig in i Skardžius och Balčikonis diskussion 1940 och ägnade sig mer åt arbetet inom sitt eget fält. I mitten av 1942, den 31 juli, skrev direktör Salys ändå en skrivelse till Vetenskapsakademins ordförande, där han framförde sin uppfattning om att en särskild kommission för ordboksarbetet borde inrättas. Skrivelsens författare menade att den långsamma tryckeriverksamheten innebar att den andra upplagan av band I²² skulle tryckas långsamt, vilket gav möjlighet att komplettera och revidera upplagan så att ändringarna kunde tillämpas även i de följande banden. Som argument anfördes att detta väldiga och mycket viktiga arbete – den stora Lietuvių kalbos žodynas – ”är för omfattande för en enda chefredaktör” (LMAA f. 1, ap. 1, b. 68, l. 75), och att en särskild kommission därför borde tillsättas. ”Kommissionens uppgift skulle vara att avgöra allmänna principer för ordbokens uppbyggnad, stavningsfrågor och över huvud taget alla frågor som väcks av redaktionen själv och av enskilda kommissionsledamöter. [...] Kommissionen skulle inte vara en ansvarig redaktionell kommitté, utan en vetenskaplig rådgivande kommission vars beslut skulle vara bindande för ordboksredaktionen. Den ansvarige chefredaktörens ställning skulle på intet sätt förändras” (ibid.).

En sådan arbetsgrupp, kallad Vetenskapliga rådgivande kommissionen, godkändes snabbt av Vetenskapsakademins ledning efter institutdirektörens förslag. Vid kommissionens första möte, som hölls den 28 september, valdes Salys till ordförande. I kommissionen ingick även Skardžius, Balčikonis, Jonikas och Vilniaus universiteto professor Otrembskis (Otrębski). Enligt Antanas Lyberis hade Balčikonis förväntat sig verkligt vetenskapligt stöd från kommissionen (Lyberis 2009: 272), men när stavningsfrågan åter togs upp vid mötet motsatte han sig bestämt varje stavningsreform. Vid det tredje mötet, den 14 oktober, framförde han sin avvikande mening i stavningsfrågan och deltog därefter inte längre i överläggningarna.

Det bör sägas att Vetenskapliga rådgivande kommissionen under hela sin verksamhet, som omfattade 44 möten (det sista hölls den 2 juli 1943), behandlade ett stort antal viktiga frågor om ordbokens uppbyggnad. Strukturella frågor rörande ordbokstexten granskades emellertid inte-

²² När ordbokens band I utkom 1941 såldes upplagan (3 000 exemplar) snabbt slut, och ledningen för Institutet för litauiska språket beslutade med Vetenskapsakademins godkännande att förbereda en andra upplaga av bandet. Texten höll redan på att bearbetas, delar av den hade korrigerats och tryckeriarbetet var i gång. Man räknade med att ge ut den hösten 1942, men på grund av de svåra krigsförhållandena gick arbetet långsamt, tills det till sist avbröts helt.

120

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

mi – endast enskilda fall avgränsades eller preciserades. Vid det första sammanträdet beslutades exempelvis följande ”med avseende på förhållandet mellan band I:s uppläggning och de följande banden: 1. ordens betydelser delas, där så är möjligt, in historiskt; 2. hybrider markeras i de fall där det finns ett litauiskt ord med ett nedsättande [? – A. P.] suffix eller prefix; 3. endast direkta lånord betraktas som främmande ord, men inte deras avledda former (med litauiska ordbildningselement); 4. de närmaste kommissionssammanträdena ägnas åt att fastställa ordbokens ortografi (med det utkast som utarbetats av Litauiska språkets institut som grund); 5. lånord och hybrider som inte bör användas, liksom arkaismer, markeras med kryss; 6. förklaringar av etymologiskt besläktade ord utelämnas” (LMAA f. 1, ap. 1, b. 68, l. 85).

Utan att gå in på en analys av detta beslut bör det sägas att det i huvudsak bekräftade den typ av ordbok som Balčikonis hade förespråkat och principerna för arbetet med band I, och att några genomgripande förändringar inte planerades. Det bör särskilt framhållas att beslutet innehöll centrala principer för ordbokens struktur: att utelämna förklaringar av etymologiskt besläktade ord och att dela in ordens betydelser historiskt. Vissa andra principer för ordbokens första band fastställdes vid andra sammanträden, till exempel att citat ur äldre skrifter (däribland Kleins) skulle återges med modern ortografi. Vid sammanträdena diskuterades dessa frågor huvudsakligen med utgångspunkt i den skrivna texten till band II (spalter, korrektur), medan frågorna om band I (brister, som det står i protokollet), sammanlagt 29, behandlades vid endast ett sammanträde.

Skardžius ansträngningar att ”förbättra” och ”vetenskapliggöra” ordboken förverkligades alltså inte, trots att han själv i många år hade försökt hävda att så skulle ske. Under den tyska ockupationen erkände han för Grigui: ”Jag insåg själv att min teori är svår att förena med praktiken i ordboken” (Dėk žodį prie žodžio 2006: 194). Det är tveksamt om ens Skardžius själv fullt ut hade förstått vad denna teori gick ut på. Långt senare, den 27 november 1970, skrev han till Zigmas Zinkevičius: ”I dag fick jag band VIII av LKŽ, som jag bara hunnit ögna igenom, men redan av detta ser jag vilken stor och osägligt värdefull skatt det litauiska språket rymmer: utan den kan ingen forskare i litauiska eller, över huvud taget, baltiska språk klara sig. Detta är naturligtvis i själva verket bara en förklarande ordbok över litauiska språket, inte thesaurus linguae lituanicae, som med tiden ännu måste sammanställas av vissa specialister, inte bara språkvetare (lingvister) utan också filologer. Litauiska språkets historia kommer i stor utsträckning att vara förknippad med denna ordbok” (citerat ur: Rosinas 2011: 144).

FÖLJDERNA AV MENINGSSKILJAKTIGHETERNA OM ORTOGRAFIN

När Balčikonis vägrade att diskutera frågor om ändrad ortografi och slutade delta i kommissionens sammanträden tillsattes, på uppdrag av Vetenskapsakademiens presidium, en ortografikommission vid Litauiska språkets institut (bestående av samma medlemmar som i den tidigare kommissionen, med undantag för Balčikonis). Den godkände mycket snabbt, den 11 november 1942, de grunder för ortografin som Litauiska språkets institut redan tidigare hade utarbetat

Straipsniai / Articles

121

ALDONAS PUPKIS

dem. De diskuterades och godkändes av Vetenskapsakademiens allmänna sammanträde för avdelningen för humaniora, samhällsvetenskaper och ekonomi, och därefter, den 19 november, undertecknades de också av utbildningens generalrådgivare Pranas Germantas²³.

Redan från början av den vetenskapliga stödkommissionens arbete utbröt ett verkligt krig mellan kommissionen, främst Skardžius och Salys, och redaktören Balčikonis²⁴. Efter att en tid ha varit något av en skuggfigur försökte Skardžius åter ta överhanden vid sammanträdena och i andra sammanhang genom sina krav (det förekom också synnerligen häftiga sammandrabbningar och ordväxlingar) och försökte tvinga Balčikonis att lyda med administrativa medel. Institutets direktör Salys övertog befälet i kraft av sin tjänsteställning, och för att införa den nya ortografin i arbetet med den stora ordboken fick kommissionen länge och tålmodigt arbeta för att nå sitt mål²⁵.

Utan att gå närmare in på hur hela denna strid förlöpte bör det sägas att kommissionen, eller rättare sagt Skardžius med stöd av Salys²⁶, i stort sett nådde sina mål: den nya ortografin godkändes officiellt. Kravet på att omarbeta ordbokstexten enligt den godkändes dock varken av utbildningsförvaltningen eller av Vetenskapsakademiens ledning. Endast Litauiska språkets instituts ledning kunde ställa ett sådant krav.

I flera månader rådde fullständig förvirring vid Litauiska språkets institut. Redan från början, innan ortografins grunder hade godkänts, hade ordbokens medarbetare ålagts att följa den nya ortografin, men tjänstemännen vågade inte offentligt gå emot redaktören. På direktörens order stoppades tryckeriarbetet medan ortografifrågan utreddes, mitt i denna konflikt. När utbildningens generalrådgivare till slut hade godkänt ortografins grunder lämnade Balčikonis in sin avskedsansökan den 24 november.

²³ Pranas Germantas (fram till 1940 Meškauskas) (1903–1945), samhällsaktivist, språkvetare och filosofie doktor. Han studerade vid universiteten i Litauen och Leipzig, arbetade med pressfrågor vid Litauens säkerhetsdepartement och blev, efter tyskarnas ankomst, generalrådgivare vid utbildningsförvaltningen (ministeriet). På grund av sina försök att skydda litauerna från tyskarnas planer på att dra in ungdomar i nazistisk verksamhet och andra antinazistiska handlingar fängslades han 1943 i koncentrationslägret Stutthof, där han dog. Han skrev bland annat en hel del arbeten med anknytning till språkvård.

²⁴ I min dagbok har jag den 19 september 1980 antecknat mina intryck från sammanträdet där redaktionskommissionen behandlade band II av Balčikonis Rinktinių raštų: ”När [påståendena i Balčikonis brev till Alfredas Senas om redigeringen av ordboken] diskuterades invände Lyberis inte, men kokade inombords. När vi gick därifrån öste han ur sig all sin galla över mig. Han hade varit nära Balčikonis och var övertygad om att Skardžius och Salys ville tillägna sig Balčikonis arbete, absolut sätta dit något eget (konkret, åtminstone ortografin) och på så sätt räknas bland ordbokens upphovsmän. Skardžius hade varit en synnerligen stor intrigmakare”.

²⁵ Detta är ett av de mer intressanta, men också mörkaste kapitlen i historien om utarbetandet av Lietuvių kalbos žodyno, men ämnet är separat och specifikt och bör behandlas vid något annat tillfälle.

²⁶ I kommissionen var Jonikas närmast en statist, medan Janas Otrembskis inte lade sig i ortografitvisterna; han försökte snarare förlika de båda sidorna än att tydligt stödja någon av dem. För övrigt värdesatte Balčikonis Otrembskis åsikt högt och förlitade sig ibland till och med okritiskt på den.

122

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

En maraton av brevväxling inleddes mellan direktören Salys, redaktören Balčikonis och ledningen för Vetenskapsakademin och utbildningsförvaltningen. Här, utan att nämna båda sidornas argument, kan man endast återge Skardžius särskilt framförda åsikt, som överlämnades till akademins ordförande. I ett brev daterat den 7 december 1942 skriver han att även efter att stavningsgrunderna godkänts skulle det uppstå människor²⁷ som ville ändra ytterligare något. Motiveringen skulle vara att Balčikonis var Jablonskis testamentsexekutor och därför borde få fortsätta att använda den stavning i ordboken som han redan hade börjat använda där. Skardžius skriver därför att Lietuvių kalbos žodynas inte var Jablonskis testamente, utan Būgas, och att Būga inte hade använt Jablonskis stavning i sin ordbok. ”Den nuvarande stavningen, som används i J. Balčikonis litauiska ordbok, är i själva verket inte jablonskisk, utan balčikonisk” (LMAA f. 1, ap. 1, b. 68, l. 106). Men stavningen var inte allt. Av Balčikonis uppträdande och uttalanden skulle det framgå att han inte ville ha något med kommissionen att göra och redan från början varit negativt inställd till den. Den kortlivade kommissionen hade i själva verket ”hittat så många saker som borde rättas att varje objektiv människa kan märka det” (ibid., 107). Skardžius drar alltså slutsatsen att den stora Lietuvių kalbos žodynas ”ovillkorligen måste och endast kan ges ut med den nyligen godkända stavningen” (ibid., 108), medan allt annat får förbli som det varit. Men om man inte lyckades komma överens, ”måste andra genast och beslutsamt ta sig an arbetet och fortsätta det” (ibid.). Avslutningsvis förklarar Skardžius att om utomstående icke-specialister skulle få sköta allt, skulle han själv inte kunna bidra till Lietuvių kalbos žodynas och ”därmed skulle jag känna mig fri från alla band till Litauens vetenskapsakademi” (ibid.) (se fig. 4).

Trots Skardžius ultimativa uttalande avsattes Balčikonis inte från sin post som ordboksredaktör, utan beviljades retroaktivt ledighet ”för att återställa hälsan” (från den 1 december 1942 till den 1 januari 1943). Och även om stora ansträngningar senare gjordes för att åtminstone mildra konflikten något, återvände Balčikonis inte till redaktionen.

Den översikt som ges här kan, eftersom alla eller åtminstone de viktigaste av Balčikonis argument är okända, bedömas som ensidig och partisk. Redaktörens argument återges bäst i artiklar som publicerades under krigsåren; därför bör några förklarande ord sägas om vissa av hans påståenden.

Den 31 december 1942 publicerades Balčikonis artikel ”Lopyta rašyba” i Panevėžio apygardos balse (Balčikonis 1978: 183–187). I den skriver författaren att det skulle vara viktigt att veta varför redaktören inte ville följa den nya stavningens grunder. Vi påminner om att redaktionen från arbetets början hade strävat efter att anpassa sig till den officiella stavningen; det förklaras varför stavningen i Visuomenės įnamiai hade valts. Re-

²⁷ Det gick inte att fastställa vilka människor det rörde sig om eller var de fanns, men senare, efter att Balčikonis artikel hade publicerats i Panevėžio apygardos balse (Balčikonis 1978: 183–187), publicerades artiklar i pressen (brev med liknande innehåll skickades också till institutet) där man motsatte sig stavningsreformen och stödde Balčikonis ståndpunkt (se Raila 1943, Kronika 1943).

Straipsniai / Articles

123

ALDONAS PUPKIS

FIG. 4. Faksimil av ett fragment ur Pranas Skardžius brev till Vetenskapsakademins ordförande, daterat den 7 december 1942 (LMAA f. 1, ap. 1, b. 68, l. 108)

124

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

Redaktören ville inte att det skulle uppstå två stavningar i den volym som hade börjat redigeras, eller att nästan hela volymen skulle göras om på grund av stavningen. ”Å andra sidan”, skriver författaren, ”så länge den nya stavningen inte används i andra av våra skrifter och det inte är känt om de kommer att vilja använda den, särskilt när hela nationen efter kriget samlas och börjar arbeta lugnt med kulturarbete, vad är då meningen med att låta ordboken bli först med att använda den? Består ordbokens väsen av stavningen?” (ibid., 185).

Därefter visar författaren att stavningsgrunderna blandar ihop etymologiska och fonetiska stavningsprinciper: på ett ställe föreskrivs stavning efter ursprung, på ett annat efter ljud (baigštus, eftersom det skulle heta baigus, baiginti, fastän dessa ord inte förekommer i dagens skrifter eller hörs i det levande språket, men žymus, fastän det etymologiskt borde vara žimus). ”Stavningen jagar inte längre bort liggande etymologier; dess uppgift är inte att undervisa i etymologi” (ibid.). Det största brottet hade blivit frågan om skrivningen av j, eftersom författarna åter hade glömt sin egen uppställda etymologiska stavningsprincip (att skriva bjaurus, pjauti och kiaulė, šiaudas; som Jablonskis med rätta hade visat är detta ”bara en blandning av två stavningar” (ibid., 186)). ”Om ’stavningsgrunderna’ inte är ett lyckat försök att ge en lämpligare stavning, vad finns det då för utväg?” (ibid.). Utvägen var Jablonskis stavning, utformad enligt den etymologiska principen.

I en annan artikel, skriven 1944 i en diskussion med Salys (Balčikonis 1978: 187–188), betonas att redaktören inte hade gått med på den stavning som kommissionen föreslog, eftersom redaktionen då inte skulle behöva granska texten på nytt, tryckeriet göra om sättningen, redaktionen korrekturläsa och så vidare. ”Ordboken blir ju inte tjockare av det! Ordboken behöver ord, inte ändringar av bokstäver! [...] Men kommissionens envishet var större än dessa argument” (ibid., 187). Enligt redaktören borde ordbokens andra band ha kommit ut våren 1943, senast på sommaren. ”Jag ansåg att ändringar av stavningen under krigstid i allmänhet var vansinne. Jag sade på många håll att det under kriget nästan vore värt att ge ut ordboken även med korrekturfel; korrekturfelen kunde rättas senare, men om lapparna med orden gick förlorade skulle man inte kunna få tillbaka dem för några pengar alls. Men vetenskapliga institutioner valde en annan väg” (ibid., 188).

AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR

1. Artikeln analyserar omständigheterna kring utnämningen av redaktören för den stora Lietuvių kalbos žodynas, vars utarbetande återupptogs i slutet av 1930, och korrigerar den tidigare uppfattningen att lingvisten Balčikonis skulle ha varit den enda kandidaten till posten som ordboksredaktör. Enligt uppgifter i nyfunna arkivdokument var den första kandidaten lingvisten Skardžius, som just hade avslutat sina studier utomlands. Man kan anta att det var han som tog initiativ till att återuppliva arbetet vid ordboksredaktionen och som skötte finansieringen, medarbetarna och andra ordboksfrågor, och att han med fog gjorde anspråk på att utses till ordbokens redaktör. Orsaken till att Skardžius inte utsågs till redaktör för den stora ordbok-

Straipsniai / Articles

125

ALDONAS PUPKIS

ens redaktörspost kan ha varit den gamla motsättningen mellan Smetonas styre, i synnerhet president Smetona, och dekanen för humanistiska fakulteten vid Vytautas Magnus-universitetet, Krėvė-Mickevičius, vars skyddsling Skardžius var. Skardžius kan alltså ha blivit ett offer för de två institutionernas ambitioner eller intressen.

2. Många fakta visar Skardžius önskan och ansträngningar att bli redaktör för den stora ordboken, liksom den bitterhet som senare kom till uttryck i olika former över att Balčikonis hade utsetts till redaktör. Förhållandet till Balčikonis blev allt kyligare, tills det till sist övergick i öppet krig och tog sig uttryck i handlingar som inte alltid var hederliga, i syfte att avsätta Balčikonis från redaktörsposten och själv ta över den. Skardžius motiv kan framför allt ha bottnat i en överdriven åtskillnad mellan språkvetenskap och språklig praktik. Eftersom han inte ens betraktade Jablonskis som vetenskapsman, kallade han i än högre grad Balčikonis enbart för en enkel språkpraktiker, som påstås ”inte heller var särskilt intresserad av språkvetenskapliga frågor”. Skardžius såg ordboksarbetet som en uteslutande vetenskaplig uppgift och propagerade offentligt för idén att förbättra ordboksarbetet på vetenskapliga grunder. Å andra sidan var Skardžius en sann eldsjäl för språkvetenskapligt arbete, och hans försök att engagera sig i arbetet med att utarbeta en mycket lovande ordbok kan också förklaras av överdrivna vetenskapliga ambitioner.

3. Skardžius var kanske den förste som i pressen 1937 riktade en mängd kritiska pilar mot kvaliteten på ordbokens kortregister och planeringen av redaktionens arbete. Men först när Lituanistikos institutas grundades 1939 kunde han framföra sin kritik direkt till ordboksredaktörerna, och när omständigheterna tillät det även försöka ta över ordboksarbetet. En av de mest osnygga perioderna i ordboksarbetet var sommaren och andra halvåret 1940, då Skardžius, knappt en och en halv månad efter ockupationens början, inledde en diskussion med redaktören Balčikonis, där han angrep den gamla regimen och Balčikonis i ordboksfrågan. Vid den tiden försökte man, inte utan Skardžius initiativ, på administrativ väg utse Skardžius till redaktör i stället för Balčikonis. Skardžius intog inte någon mer hedervärd ståndpunkt när den så kallade vetenskapliga hjälpnämnden bildades 1942 med uppdraget att avgöra allmänna principer för ordbokssammanställningen, stavningsfrågor med mera. Diskussionen mellan Skardžius, Salys och Balčikonis, som började med allmänna ordboksfrågor, förvandlades snabbt till ett prestigekrig om några stavningsfall, särskilt om skrivningen av j i rötterna till flera ord.

4. Skardžius kritik av ordboken och Balčikonis var inte alltid väl genomtänkt, och byggde inte överallt på verkliga fakta och deras kronologi. Påståendena var ibland ganska förolämpande och grundades ofta inte på argument utan på känslor. Många fler välunderbyggda förslag till korrigering av ordboken formulerades vid den vetenskapliga hjälpnämndens möten. Några av dem användes senare i det fortsatta ordboksarbetet av Balčikonis själv och av senare redaktörer. Det bör understrykas att varken Skardžius eller nämnden lade fram några radikala, strukturella omdaningsförslag för ordboken, utan nämnden befäste endast de viktigaste principerna för den av Balčikonis redigerade ordbokens sammanställ-

126

Acta Linguistica Lithuanica LVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

ning. Alla Skardžius ansträngningar att ”förbättra ordboken” stannade alltså vid retorik, vilket lingvisten själv senare har medgett. Hans föreställda lexikografiska teori utvecklades eller beskrevs aldrig utförligare någonstans och förblev vag och oklar. Allmänna idéer om ordbokens ”historiska karaktär” och ”vetenskaplighet” blottlade inte kärnan i Skardžius teori, och vi kan bara spekulera om hur den stora Lietuvių kalbos žodynas skulle ha sett ut om det inte hade varit Balčikonis, utan en annan framstående lingvist från den tiden, Skardžius, som hade lett allt arbete med dess utarbetande.

LITERATŪRA

Antanaitis J. 1933: Lietuvių kalbos žodynas. Netrukus sulauksime pirmojo lietuvių kalbos žodyno tomo. – Naujoji romuva 125, 503–504.

Balčikonis Juozas 1934: Keletas atsiminimų apie Antaną Smetoną. – Vairas 8–9, 109–113.

Balčikonis Juozas 1978: Rinktiniai raštai 1, sud. Aldonas Pupkis. Vilnius: Mokslas.

CVA – Lietuvos centrinis valstybės archyvas.

Dėk žodį prie žodžio 2006: Dėk žodį prie žodžio – turėsi žodyną: Atsiminimai apie kalbininką Juozą Balčikonį, sud. Birutė Goberienė ir Aldonas Pupkis. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Kronika 1943: Varpai. Šiauliai, 322.

Lyberis Antanas 2009: Leksikografijos teorija ir praktika, sud. Zita Šimėnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

LE – Lietuvių enciklopedija 1–37. Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1953–1985.

LK – Literatūra ir kalba 1–22. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla, 1956–1995.

LKI RF – Lietuvių kalbos instituto Rankraščių fondas.

LMMA – Lietuvos mokslų akademijos archyvas.

NMMB RS – Nacionalinės Martyno Mažvydo bibliotekos Rankraščių skyrius.

Piročkinas Arnoldas 2010: Dėl kurių ne kurių samprotavimų apie Jono Jablonskio kalbinę veiklą. – Mokslo Lietuva, spalio 7 d.

Pupkis Aldonas 2010: Lietuvių kalbos normintojai ir puoselėtojai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

Raila Bronys 1943: Ir vėl nauja rašyba. – Tėviškė, sausio 8 d.

Rosinas Albertas 2001: Pranas Skardžius: Gyvenimas ir darbai. Vilnius: Vilniaus universitetas.

Straipsniai / Articles

127

ALDONAS PUPKIS

Sabaliauskas Algirdas 1999: Lietuvių kalbotyra ir kalbininkai 1940–1945 metais. – Vilniaus kultūrinis gyvenimas 1940–1945. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Salys Antanas 1944: Paaiškinimas Lietuvių kalbos žodyno reikalu. – Ateitis, balandžio 11 d.

Salys Antanas 1979: Raštai 1: Bendrinė kalba, red. Petras Jonikas. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija.

Salys Antanas 1985: Raštai 3: Įvairūs straipsniai, red. Petras Jonikas. Roma: Lietuvių Katalikų Mokslo Akademija.

Skardžius Pranas 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Skardžius Pranas 1997: Rinktiniai raštai 2: Bendrinės kalbos dalykai, sud. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Skardžius Pranas 1999: Rinktiniai raštai 5: Akcentologija. Bendrinės kalbos kultūra. Publicistika, sud. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Ul vydas Kazys 1987: J. Balčikonio mokslinė, literatūrinė ir pedagoginė veikla. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 4–12.

Vaižgantas 1998: Laiškai Klimams, par. Petras Klimas jn. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Valys Ant. 1930: Dėl lietuvių kalbos žodyno. – Lietuvos žinios, lapkričio 27 d.

Vitkauskas Vytautas 1986: Juozas Balčikonis (100-ąsias gimimo metines minint). – Ženklas ir prasmė. Vilnius: Mokslas.

VLE – Visuotinė lietuvių enciklopedija 1–22. Vilnius: MELC, 2001–2012.

Pranas Skardžius and the grand Dictionary of the Lithuanian Language

SUMMARY

The article addresses the relationship of the well-known Lithuanian linguist Pranas Skardžius with the compilation of the grand Dictionary of the Lithuanian Language and the discussions with its editor Juozas Balčikonis. It corrects the idea expressed in the history of Lithuanian linguistics to this day that in 1930, when the work of compilation of the dictionary of Kazimieras Būga was resumed, Balčikonis was the only candidate for the editor’s position. The data from the new archival documents show that a young linguist Pranas Skardžius, who had just

128

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Pranas Skardžius ir didysis Lietuvių kalbos žodynas

made his return from the studies in Germany, was the first candidate. New sources lead to a conclusion that it was most likely him who initiated the revival of the dictionary’s compilation and took care of the staff and finances. His non-appointment as the editor could have been determined by the conflict of interests and ambitions of the government of that time and the dean of the faculty of Vytautas Magnus University Vincas Krėvė-Mickevičius.

Even if he was not elected the editor of the dictionary, Skardžius always showed his interest in the work of compilation of the dictionary and contributed to the determination of the type of the dictionary and the principles of its compilation along with Salys, even though the opinions of the editor and the young linguists did not always coincide. Whenever possible, he did not hesitate to criticise Balčikonis in the press and often brought up the editor’s incompetence in directing the work of such significance. His continuous requests focused on the improvement of the compilation of the dictionary on scientific grounds and its publishing only after making the necessary spelling corrections. Such requests gradually evolved into a one-sided requirement to introduce the spelling promoted by him and turned into an ill-favoured war of personal whims and ambitions. This war witnessed Skardžius’ attempts to remove Balčikonis from the office of the editor of the grand dictionary by administrative means and to take up his position.

Įteikta 2012 m. gegužės 18 d.

ALDONAS PUPKIS

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, Vilnius LT-10308, Lietuva

[email protected]

Straipsniai / Articles

129