ROLANDAS KREGŽDYS

Institutet för litauiska kulturstudier

Forskningsområden: fornbaltisk religion och mytologi, källforskning; jämförande grammatik och etymologi inom de baltiska språken och andra indoeuropeiska språk.

DE BALTISKA MYTONYMERNAS URSPRUNG: VÄSTBALT. PARGRUBI(J)US (G[R]UBRIUM, PERGRUBRIUS M.FL.); LIT. MASELIS

Ursprunget till de baltiska mytonymerna: västbalt. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Perg rubrius, etc.), lit. maselis

A B S T R A K T

Artikeln presenterar en faktografisk och etymologisk analys av mytologemen Sūduvių knygelė, Pargrubij (A, B), Pargrubius (B, C) och dess varianter (Grubrium [A], Gubrium [C], Perg rubrius [D, ε] m.fl.), som nämns i en källa om västbaltisk religion och kultur från början av 1500-talet, samt av benämningen maselis på en litauisk fastlagsfigur (LKŽe).

Kortfattat behandlas de faktografiska särdragen hos den västbaltiska kulturkällan Sūduvių knygelė samt Azazels fenomen (betydelsen av fastlagsbockens mask).

N Y C K E L O R D: mytonym; teonym; semitism; Sūduvių knygelė; Pargrubij, Pargrubius, Perg rubrius, Grubrium; maselis.

A N N O T A T I O N

Artikeln behandlar den etymologiska analysen av den västbaltiska mytologemen Pargrubij (A, B) / Pargrubius (B, C), inklusive dess alternativa former Grubrium (A), Gubrium (C), Perg rubrius (D, ε) med flera, samt det litauiska mytonymet maselis ’en man klädd i fastlagsmaskeradens kläder.’

Den ger också en kort översikt över de realia som rör ”Den jatvingiska boken” och introducerar det så kallade Azazelfenomenet (namnet på den plats eller den ”makt” till vilken en av getterna

Straipsniai / Articles

9

ROLANDAS KREGŽDYS

vid tempeltjänsten på försoningsdagen ska sändas), det vill säga en syndabocksikon som återspeglas i de uppgifter som samlats i Dictionary of Lithuanian Language, och som också kan spåras i fastlagsriter som varade i tre dagar före den fasta som inleds på askonsdagen (fastlagstisdagen i Litauen).

S Ö K O R D: mytonym, teonym; hebraism; ”Den jatvingiska boken”; Pargrubij, Pargrubius, Pergrubrius, Grubrium; maselis.

0. INLEDNING. SŪDUVIŲ KNYGELĖS FAKTOGRAFISKA SÄRDRAG. AZAZELFENOMENET (FASTLAGSMASKENS BETYDELSE)

Uppgifterna i Sūduvių knygelė¹ (om denna och litteraturen, se mer utförligt Kregždys 2009), en av de viktigaste källorna till den västbaltiska kulturen ur faktamaterialets autenticitetsperspektiv (om denna och litteraturen, se mer utförligt Kregždys 2009), är av särskild² betydelse, eftersom många senare forskare inom baltisk religion och mytologi (och ofta även skapare respektive företrädare för skrivbordsmytologi) byggde på återberättandet av det nämnda skriftliga monumentet och citerade varandras tolkningar (till exempel uppgifterna om den aktuella gudomen, som enligt Ingė Lukšaitė presenterades av Matas Praetorius ”med stöd av Johann Meletius [Maleckis] och Martin Murinius uppgifter” [MP I 645]). Följaktligen är den enda tillförlitliga källa som kan användas för att rekonstruera den västbaltiska Pargrubi(j)us autentiska grafemiska struktur respektive etymologiska utveckling, mytonymets betydelse (om vikten av att fastställa det rekonstruerade ordets semantiska värde, se mer utförligt Bréal 1964: 48–56; Mailhammer 2013: 5–6, 2013a: 20, 23, 25, 27) och funktioner endast Sūduvių knygelė.

¹ Eller De otrogna sudauernas bockoffer med alla ceremonier som de brukade utföra (Der ungläubigen Sudauen ihrer bockheiligung mit sambt andern Ceremonien, so sie tzu brauchen gepflegeth), skrevs omkring 1520–1530. Platsen där det anonyma verket skrevs på tyska och den exakta tidpunkten för dess tillkomst är också okända (BRMŠ II 123).

² Det är beklagligt att även unga forskare fortfarande förekommer som bedömer skriftliga källors faktauppgifter ytterst vårdslöst; jämför exempelvis Vytautas Rinkevičius (2015: 21) naiva påstående att ”Jeronimas Maleckis såg till att boken publicerades och skrev dess förord (men inte nödvändigtvis själva boktexten).” För att undvika sådana anakronistiska påståenden bör det betonas att Wilhelm Mannhardt (1936: 306) redan i början av 1900-talet på ett argumenterat sätt visade, och att Ingė Lukšaitė (BRMŠ II 125) senare återigen, med stöd av textologiska analysprinciper, underbyggde påståendet att Jeronimas Maleckis endast gav ut ett verk av okänd författare, vilket dittills hade spridits i flera avskrifter (se mer utförligt Kregždys 2009: 179–180).

10

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

Man bör också uppmärksamma en synnerligen viktig faktografisk egenskap hos denna källa – kriteriet för uppgifternas tillförlitlighet, fastställt utifrån den temporala aspekten: av de 10 kända avskrifterna (tyvärr har inte alla bevarats), betecknade med versalerna A, B, C, D, E, F, G, H, J, K, samt sekundärvarianten ε av avskriften E och de 5 tryckta utgåvorna (a, b, c, d, e), räknas de äldsta handskriftsexemplaren A, B och C som tillförlitliga:

1) A, eller fol. 736^a i I K; texten sträcker sig från fol. 724^a till 738 – den mest värdefulla avskriften³, utförd av en professionell avskrivare (se även Kregždys 2009: 176);

2) B, eller fol. 724^a i I E 36; utförd av en professionell avskrivare⁴;

3) C, eller Cod. Guelf. 14. 11 Aug. 4 (blad: fol. 1–17)⁵, är av betydligt sämre kvalitet: den innehåller många lakuner och vissa sidor saknas helt. Enligt Wilhelm Mannhardt (1936: 238–239) är dess värde tre fjärdedelar lägre än A- och B-varianternas (se även not 6).

De övriga avskrifterna, det vill säga avskrifter av en senare redaktion – *R (D, E, F, G)⁶, J och K, en hybridvariant av de äldsta grupperna och dessa grupper, är visserligen i bättre fysiskt skick (alla har inte bevarats [se Kregždys 2009: 176–177]), men är mindre tillförlitliga faktografiskt, det vill säga med avseende på möjliga innovationer som skapats av de mytologiforskare som skrev av dem och tolkade materialet på sitt eget sätt⁷ (se Kregždys 2009: 176–183 för en utförligare diskussion).

Enligt kriteriet för tillförlitligheten hos den information som avskrifterna förmedlar är alltså faktauppgifterna i avskrifterna A, B och C de mest värdefulla, det vill säga de mest autentiska. Det är dessa man sannolikt bör utgå från när man rekonstruerar den västbaltiska Pargrubi(j)uss formella urform (det vill säga fastställer teonymens etymologi), liksom gudomens funktioner och dess möjliga hierarkiska position i det västbaltiska pantheonet.

³ Folion numrerades av Kasparas Hennenbergeris. Dess ursprungliga titel är Der ungläubigern/Sudauen ihrer bock/heiligung mit sambt/andern Ceremonien/so sie tzu brauchen gepflegen; [fol. 725^a]: Der Sudauenn/wourschaity, welcher/Ihren Bock heiliget. Fram till andra världskriget förvarades den i stadsbiblioteket i Gdańsk, dit den skänkts av godsägaren Gralath. För närvarande finns den värdefullaste avskriften, A, i LMAGBR (Ms. 1277; mkrf. nr 716).

⁴ Der ungläubigen Su/dauen ihrer Bockheili/gung mit sampt an/dern Ceremonien so / sie tzu brauchen / Pflegenn; (fol. 725) Der Sndauen wöursch/kaity, welcher ihren Bock heiligett. Denna avskrift förvarades i stadsbiblioteket i Gdańsk och finns nu i LMAGBR (Ms. 1271; mkrf. nr 711).

⁵ Der Sudawen Bockheyligung und ander Ceremonien derselbenn, förvaras i hertig Augusts bibliotek i Wolfenbüttel i Tyskland, i konvolutet »manuscripta Augustea«.

⁶ *Beteckningen R används för handskriftsvarianter från en senare period. Enligt W. Mannhardt (1936: 239–240) kan dessa avskrifter redaktionellt jämföras med avskriften C, eftersom de, liksom den sistnämnda, saknar inledningen och vissa avsnitt.

⁷ Exempelvis utvidgar författaren till avskriften K, det vill säga fol. I E 20 (Pruische Chronica), numera LMAGBR (Ms. 1279; mkrf. saknas), vissa episoder kraftigt och omtolkar på sitt eget sätt information som varit känd sedan tidigare. Uppräkningen av gudanamn och gudafunktioner är här synnerligen komplicerad, eftersom flera handskrifter jämförs och ett enda alternativ försöker presenteras.

Straipsniai / Articles

11

ROLANDAS KREGŽDYS

Ett annat etymologiskt problem som behandlas i denna artikel gäller mytonymen lit. maselis ’person utklädd enligt fastlagstraditioner’ (LKŽe), vars ursprung hänger samman med Azazelfenomenet (se nedan). Under denna högtid, när vintern och dess följeslagare drevs ut från gården, hoppades man nämligen bli av med allt ont man kunde tänka sig. Dess uppkomst förknippades inte med den egna verksamheten (resp. inre kausalitet), utan med yttre faktorer (resp. inflytande från främlingar); med andra ord kan man urskilja spår av farmako (gr. φαρμακός)- eller syndabocksriter (även kallade Azazel⁸riter⁹).

Vid analysen av mytonymen lit. maseliss ursprung bör det framhållas att ”även om utklädning inte nämns i skrifter från 1600- och 1700-talen, förekommer i vissa dokument från denna tid en beskrivning av en demon (min kursivering – R. K.) som ligger mycket nära bilden av en utklädd person vid fastlagen” (Skrodenis 2009: 11). Följaktligen kan man försiktigt anta att farmakofenomenet (se not 8 om detta) gav upphov till nedsättande konnotationer (och tydligen även funktioner) hos fastlagens

⁸Ursprunget till namnet Azazel (och dess varianter: Hazazel, Azael, Azozel), ledaren för de 200 fallna änglarna, resp. fornhb. עזאזל, som nämns i Första Henoksboken, även kallad den etiopiska Henoksboken (1 Hen 12–36 [ett av de viktigaste verken ägnade åt apokalypsens exegetik, daterat till den andra tempelperioden (se EJ VI 442–443, XIX 608 ff.)]), har ännu inte klarlagts. Mytonymen hänförs därför till appellativer; jfr olika förklaringar av mytologemets etymologi: 1. ’fast + stark’; 2. ’geten gick ut’; 3. ’förintelse’; 4. ’get + Gud’ (se vidare Klein 1987: 468; Штейнбергъ 1878: 346]). Han åtrådde människornas döttrar (1 Hen 6.4), lärde männen krigskonsten och kvinnorna att smycka sig (1 Hen 8.1–2). Farmakofunktionen (se Harrison 1913: 45; Barton 1918: 186 för en utförligare behandling) omnämns i rabbinsk litteratur, i Bibeln på arameiska och i Tredje Moseboken (16.8–10, 21 [se Davidson 1971: 63; EJ II 763]).

⁹De var också utmärkande för indoeuropéerna; grekerna följde till exempel en sådan tradition (se vidare Harrison 1913: 44–45; Burkert 1977: 64–66; Cameron 2004: 181; Dougherty 2006: 20; Graf 2009: 76, 88; se även EJ II 763), liksom romarna (Dunstan 2011: 540; Kuiper 2011: 162; Malitz 2005: 69; se även Adkins, Adkins 2004: 325) med flera. Senare åberopades detta fenomen för att rättfärdiga utplåningen av det judiska folket (jfr exempelvis utvisningarna från Spanien [1492 (Beker 2008: 90)], från Prag [1400], från Mainz [1420, 1438, 1462] och från andra städer och länder [se EJ VII 523]; pogromerna i det ryska imperiet och Förintelsen).

12

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrub(i)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

gestaltens etiologi – (?) judisk¹⁰ etiologi¹¹, betingad av en profanering av troslärorna hos denna religions anhängare¹².

¹⁰ Stasio Skrodenio (2009: 37) ir Arūno Vaicekausko (2009: 92) teigimu, jie buvę vieni pagrindinių Užgavėnių persirengėlių, ypač Žemaitijoje. Plg. išskirtinį semitų tautybės žmonių demonizavimą Velykų šventės metu taip pat Žemaitijoje (plačiau žr. Skrodenis 2009: 11–12, 42), kuris, tenka apgailestauti, iki šiol puoselėjamas Pievėnuose (Mažeikių r.). Saugodami kryžių Nukryžiuotojo Jėzaus bažnyčioje, šio kaimo gyventojai, persirengę kariais ir „žydais“ / „velykžydžiais“, pastaruosius stengiasi nuvyti nuo sakraliojo objekto, kad jo nepagobtų ir nesutrūkdy­tų krikščionių dievo prisikėlimo. Patys to nesuvokdami, minėtos šventės dalyviai tęsia viduramžiais atsiradusią krikščionių kraujo difamacijos (judėjų religijos aspektu) antisemitinę tradiciją (žr. 12 išn.).

¹¹Vissa forskare av fastlagstraditioner och masker formulerar, uppenbarligen i syfte att rättfärdiga den förlöjligande eller nedsättande bilden av främlingsgestalter, motsägelsefulla påståenden som förutsätter rena fantasifoster, jfr: ”<...> ’främlingarnas’ masker betecknade inte etnisk tillhörighet, utan var endast ett medel för att tydliggöra motsättningen mellan främmande och eget. Till sitt ursprung uttryckte ’judens’ <...> masker inte någon etnisk karaktär; deras ursprungliga semantik rymmer i stället en mytisk föreställning med anknytning till jordiska eller underjordiska gudomar – förfädersandar, gudomar som beskyddar hus eller åkrar” (Skrodenis 2009: 39) // ”<...> gestalterna juden, zigenaren och tiggaren gavs ett utseende som återspeglade deras etniska eller yrkesmässiga särdrag” (Vaicekauskas 2009: 69). Den svaga underbyggnaden av sådana påståenden kan argumenteras utifrån deltagarnas beteende under fastlagen – att driva ut vintern och dess följeslagare (de utklädda), det vill säga önskan att bli av med det onda (Azazelfenomenet). Det råder inget tvivel om att introduktionen av främlingsgestalter är sen och sannolikt betingad av den förtalsideologi om det judiska folkets religion och kultur som skapades under medeltiden (se not 12); jfr särdraget hos fastlagens judemask, förknippat med den kristna blodförtalstraditionen: en liten spik eller nål monterades i näsan, med vilken de utklädda stack byborna smärtsamt när de kysste deras händer (Vaicekauskas 2009: 92–93).

¹²Under medeltiden formulerades två huvudkriterier (av religiös art) som gav upphov till hat mot judar: 1) anklagelsen om att ha dödat Jesus Kristus (se Beker 2008: 90); 2) blodsförtalet, enligt vilket kristet blod skulle behövas för två slags riter – 2a) det påstods att de före Pesach (den judiska påsken, resp. fornhb. pēsah resp. פֶּסַח ’vårhögtid som firas den 15–21 i månaden nisan [resp. 10 mars–11 april] till minne av judarnas befrielse ur egyptiskt slaveri; Pesachs offerdjur [vanligen ett lamm, jfr fornhb. pēsahim resp. פְּסָחִים ’Pesachlamm, lamm; den tredje traktaten i Mishna’ (Brown, Driver, Briggs 2000: 1980; se även EJ XVI 5–6) med mera’ (Brown, Driver, Briggs ibid.; se även EJ XV 678–683)]) rövade bort och dödade ett kristet barn (en uppenbart falsk anspelning på blodet från det Pesachlamm som offrades av judarna [jfr fornhb. dām resp. דָּם ’Pesachlammets blod’ (Brown, Driver, Briggs 2000: 535–538)], vilket samlades upp i ett särskilt kärl/bägare vid offret; jfr fornhb. saf resp. סַף ’skål, bägare’ [se Brown, Driver, Briggs 2000: 1705–1706]) och hällde dess blod i degen till det rituella brödet (jfr substantivet lit. mācas 2 [oftast plur.] ’osyrat tunt bröd av vetemjöl till påsk [i judiskt religiöst bruk]’ [LKŽė] < jidd. mace resp. מַצָּה ’osyrat bröd, bakat av vete-, korn-, speltvete-, råg- eller havremjöl; den enda brödsort som äts under Pesach’ ← fornhb. maccāh resp. מַצָּה ’osyrat bröd eller kaka’ [Weinreich 1977: 199; Brown, Driver, Briggs 2000: 1432; Klein 1987: 374; Wolf 1998: 62; se även Velikovsky 1952: 42; EJ XIII 689–690]); 2b) de anklagades också för att dränka heliga kors, nattvarden och avbildningar av kristna helgon med rep och genomborra dem med spikar tills de började blöda (se Anglickienė 2004: 45; se även not 10).

Straipsniai / Articles

13

ROLANDAS KREGŽDYS

1. VÄSTBALT. PARGRUBI(J)US (G[R]UBRIUM, PERGRUBRIUS MED FLERA) – ETYMOLOGISK UTVECKLING

1A. FORMELL ANALYS AV MYTONYMET

Med utgångspunkt i kriteriet för tillförlitligheten hos de uppgifter som lämnas i Sūduvių knygelėje (se avsnitt 0) är det nödvändigt att genomföra en formell (resp. grafematisk) analys av teonymvarianterna, dvs. att urskilja den äldsta resp. mest autentiska strukturella formen av mytonymen, sådan den återges i avskrifterna A, B och C. Avvikelser mellan mytonymformerna i senare handskrivna varianter av verket är viktiga för att fastställa ordets typiska förändringar och mönsterföljderna för dessa. Sammanlagt nämns 17 teonymformer i denna källa (i avskrifter och nytryck), varav 3 är hypokoristiska former (se tabellen)¹³.

Mytonymens form

Avskrifts-/nytrycksvariant

Sidangivelse i W. Mannhardts verk / avskriftens(-ernas) författare

Pargrubij

A, B

247 / professionell avskrivare

Pargrubius

B, C

247 / professionell avskrivare (A, B), okänd (C)

Grubrium

A¹³

249 / professionell avskrivare

Gubrium

C

249 / okänd

Pergrubrius

D, ε

246 / Johanas Freibergas (D), okänd (ε)

Pergrubri

D, E, ε

247 / Johanas Freibergas (D), Christophas Janas von Weissenfelis (E), okänd (ε)

Pergrubrium

*R, E, J, a

247, 249 / Christophas Janas von Weissenfelis (E), Matthaejus Waisselis (J)

Pergrubriūs

E

246 / Christophas Janas von Weissenfelis

Pergrubij

F

247 / Hansas von Kreytzenas

Pergrubium

F

249 / Hansas von Kreytzenas

Pergrubius

F, G, a, b, c, d

246, 247 / Hansas von Kreytzenas (F), Lukas Davidas (G)

Pergubri

J

247 / Matthaejus Waisselis

¹³ Viačeslavas Ivanovas och Vladimiras Toporovas (MHM II 302) uppger av någon anledning, i stället för formen Grubrium, den av dem själva påhittade formen ‡ Grubrius och hävdar att den är belagd i sena skriftliga källor (utan att ange vilka), trots att denna form inte nämns vare sig i avskrifter och nytryck av Sūduvių knygelės eller i senare författares verk (se nedan).

14

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrub(i)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

Mitonymens form Avskrifts-/nytrycksvariant W. Mannhardts verks paginering / avskriftens(-ernas) författare Pergubrium J 247, 249 / Matthaejus Waisselis Pergribrius J 246 / Matthaejus Waisselis Pergubrius K 246 / okänd Guberium K 249 / okänd Pergrubrij a, b, c, d 247

Utifrån de uppenbara särdragen i det diskuterade mitonymets grafemiska variation (om man endast jämför s t r u k t u r e l l t d i f f e r e n t a former av s a m m a h a n d s k r i f t [se tabellen]) kan man urskilja exogena och endogena typer av strukturella förändringar (det bör betonas att deras etiologi kan vara såväl naturlig, dvs. förutsatt av språkbrukare/anhängare av den gamla religionen, som sen och hänförlig till typen lapsus calami, dvs. avskriftsfel; deras exakta bestämning är uppenbarligen omöjlig [se schema 1]):

I. exogena förändringar: I.1. afäres (som gav upphov till hypokoristiska former): a) Grubrium A (↔ Pargrubij A) ← *Par-grubius (om sonantepentes, se typ II.3.1); b) Gubrium C (↔ Parogrubius C) ← *Grubium ← *Par-grubius (om sonantmetates, se typ II.1); c) Guberium K (↔ Pergubrius K [om sonantmetates, se typ II.1]) ← *Par-grubius (om epentes, se typ II.3.1) ← *Pargrubi/īs (jfr Pargrubij A, B / Pargrubius B, C); II. endogena förändringar: II.1. distant sonantmetates: Gubrium C (← *Par-grubium [se typ I.1]) ↔ Pargrubius C ← *Pargrubi/īs (jfr Pargrubij A, B / Pargrubius B, C); II.2. förändringar orsakade av distant assimilation: Pergribrius J (← *Pergr-u-br-i-us [regressiv]) ↔ Pergubrium J; II.3. oregelbundna förändringar: II.3.1. epentes av parasitiska (dvs. icke-etymologiska) ljud: a) Guberium K ↔ Pergubrius K; b) Grubrium A (↔ Pargrubij A) ← *Pargrubius ← *Pargrubi/īs; II.3.2. ljudabsorption: Pergubri / Pergubrium J (↔ Pergubrium J) ← *Pergru-brius (jfr Pergribrius J [om distant assimilation, se typ II.2]) ← *Pargrubius (jfr Pargrubius B, C [om sonantepentes, se typ II.3.1]) ← *Pargrubi/īs; II.3.3. förändringar orsakade av analogi: Pergubrius D, ε / Pergubriūs E / Pergrubri D, E, ε / Pergubrium *R, E, J, a / Pargrubij F / Pergubrium F / Pergubrius F, G, a, b, c, d / Pergubri J / Pergubrium J, Pergribrius J, Pergubrius K, Pergrubrij a, b, c, d ↔ Pargrubij A, B / Pargrubius B, C ← *Pargrubi/īs – med den första leden

Straipsniai / Articles

15

ROLANDAS KREGŽDYS

¹ SCHEMA. Västbaltiska Pargrubi(i)us (G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.) systematisk spridning av grafematiska växlingar

vokalväxlingen i stammen –a- > –e- uppenbarligen enligt analogi med preussiska percunis ’åskguden’¹⁴ E 50 (om detta lexem, se PEŽ III 265–266).

På grundval av de fastställda regelbundenheterna i mitonymens förändringar kan man försiktigt hävda att alla diskuterade former förutsätter en urform *Pargrubī/is:

Senare författare (liksom avskrivarna av Sūduvių knygelės *R-varianter [se tabellen]) anger former av mitonymen som de själva tolkar (ibland genom att ändra deras morfologi och böja orden enligt deklinationssystemet i det språk som används): Jonas Maleckis-Sandeckis uppger formen Pergrubrio (dat. sg. [BRMŠ II 203]), Jonas Bretkūnas – Pergrubrius (nom. sg. [BRMŠ II 307]), Aleksandras Guagninis – Pergrubiusa (gen. sg.), Pergrubi (nom. sg.), Pergrubios, Pergrubiusie (voc. sg. [BRMŠ II 482]), Motiejus Strijkovskis – Pergrubius (nom. sg.), Pergrubiusa (gen. sg.), Pergrubios, Pergrubiusie (voc. sg. [BRMŠ II 512, 515–516]), Jonas Lasickis Pergrubrio (dat. sg.), Pergrubrij (gen. sg.), Pergrubrium (acc. sg. [BRMŠ II 586]),

¹⁴ Sūduvių knygelės I den hybrida K-avskriften betonas att Pergrubrium var den största och mäktigaste guden, jfr ”den grosten vnd mechtigsten got” (BRMŠ II 129, 144; se även avsnitt 1c.).

16

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltiska mytonymers ursprung: västbaltiska Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.); litauiska maselis

Wolfgangas Christophoras Nettelhorstas – Pergubrio (abl. sg. [BRMŠ III 72]), Matas Pretorijus – Pergubrius (nom. sg.), Pergubrio (dat. sg.), Pergubrii (gen. sg.), Pergrubrius (nom. sg.), Pergubrio (dat. sg.), Pergubio (dat. sg.), Pergubrius (nom. sg.), Pergibrius, Pergubrii (gen. sg.), Perguberis (nom. sg. [högtidsnamn]) (BRMŠ III 104, 121, 134, 141, 142, 147, 179, 183, 197), Laurencijus Bojeris – Pergrubos (acc. pl. [BRMŠ III 456]), Gothardas Fridrichas Stenderis – Pergruhbis (nom. sg. [BRMŠ IV 199]). Teodoras Narbutas (1835: 58–61) uppger namn på kvinnliga gudomligheter: Grubite / Pergrubie.

1B. VÄSTBALTISKA PARGRUBI(J)US (G[R]UBRIUM, PERGRUBRIUS OCH ANDRA) – EN BESKRIVNING AV URSPRUNG

Rimantas Balsys (2006: 57–60) labai išsamiai išvardija visus ligšiolinius mėginimus atskleisti aptariamos vakarų baltų dievybės vardo kilmę:

a) M. Pretorijus härleder formen Pergubrius från: a1) verbet lit. ‡ paguberu¹⁵ (jfr ”Wieszpatie, Dieve, pagu-/beru dabar lauka mana etc. pristok mus, i. e. Herr Gott, jetzt he-/be ich an oder wil {be}arbeiten meinen Acker” / ”Herre Gud, nu börjar jag eller tänker bruka min åker” [MP III 500–501; se även BRMŠ III 183, 289]); a2) det ”desiderativa verbet” Per gū berū (jfr ”perguberu dirwą” / ”Ich will jetzo den Acker durcharbei-/ten lassen” – ”jag vill nu låta bruka åkern”; ”pergubyk tą žemę” i. e. ”Arbeit mir die Erde gutt durch” – ”bearbeta, bruka jorden ordentligt åt mig”; ”pergubyk, iszgubyk / man gerrai”, ”Knete ihn woll durch” – ”knåda den ordentligt” (MP III 264–265; se även BRMŠ III 141, 256);

b) Simonas Daukantas (1993: 78) mitonimą interpretuoja kaip verb. lie. perėti ir sub. lie. grūdas dūrinį;

c) T. Narbutas (1835: 58), priskyręs sūduvių dievą lietuvių dievėms (žr. 1a poskyrį), nurodo savo paties sukurtą prolytę ‡ Grubios „ogrod kwiatowy i owocowy“;

d) Algirdas Julius Greimas (1990: 454–455), besiremiantis Mikalojus Akelaičio spėjimu apie galimą mitonimo sąsają su verb. lie. grubtie ‘grubti’ (beje, pastarojo autoriaus kažkodėl nemini), teigia, kad dievybės vardą reikia kildinti iš sub. lie. grubas ‘paprasčiausias gruodas, nuo šalčio sukietėjusi žemės luoba, susidariusi sušalusio vandens – pašalo – dėka’;

¹⁵Enligt I. Lukšaitė (MP I 645) angav M. Pretorijus inte något litauiskt ord som kunde ha legat till grund för mytonymen Pergubrius.

Straipsniai / Articles

17

ROLANDAS KREGŽDYS

e) Simonas Stanevičius (1967: 257), bene vienintelis senosios kartos tyrėjų, pamėgino ieškoti žodžio kilmės prado, lygindamas prūsų sintagmą pergubuns wirst ‘turi ateiti, ateis’.

Utöver de ursprungsbeskrivningar av denna mytonym som R. Balsys (ibid.) räknar upp bör även nämnas V. Ivanovs och V. Toporovs (MC 428) gissning att knyta den aktuella mytonymen till partitiva homofoner som påstås ligga till grund för den. De tillämpar folklig etymologi (dvs. utgår från ordlikhet i ljud, inte från lingvistisk analys) och kopplar den till sub. lit. grùblas ’tova; ojämnhet, förhårdnad, strävhet; klump’ (LKŽe), adj. lit. grubùs ’förgrovad, stel; ojämn, skakig (vanligen om en väg); grov, grynig; ohövlig, tölpaktig, sträv’, grublùs ’sträv, ojämn’ (LKŽe).

Det bör framhållas att alla dessa försök att klarlägga teonymens Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius och andra) ursprung är föga sannolika (vissa av dem – särskilt de tidiga – kan hänföras till det fantasmagoriska, eftersom de argumenteras med ord som författarna själva [M. Pretorijus, T. Narbutas] har hittat på). Rekonstruktionen av den ursprungliga formen grundas nämligen inte på västbaltiska motsvarigheter (med undantag för S. Stanevičius gissning, som dessvärre varken är arbetad med eller etymologiskt underbyggd [se ovan]), utan på påstått besläktade östbaltiska motsvarigheter (vilket även R. Balsys [2006: 58] uppmärksammade).

Det senaste försöket att utröna den etymologiska utvecklingen hos mytonymen Pargrubij, vars ursprung hittills varit helt okänt (se Blažek, Bětáková 2012: 80, 2014: 345–356), bygger på prussiskt språkmaterial. Tyvärr är försöket helt misslyckat, eftersom författarna till hypotesen feltolkar de dialektala särdrag som kännetecknar Sambiska¹⁶, eller pagudiska, dialekten: ”The root *grub- might come from the Baltic root *grāb- <...>“ (Blažek, Bětáková 2014: 346).

I denna dialektala zon av prussiskan sker den baltiska förändringen *ā > ū endast efter labiala och velara konsonanter (Būga III 106; Mažiulis 2004: 17–18), inte efter sonanter (dvs. r, l, m, n). Dessutom tolkar hypotesens författare (Blažek, Bětáková ibid.) de strukturella särdragen hos det prussiska ord som de använder för att formulera en ny etymologisk utvecklingskedja för lexemet på ett olämpligt sätt: de rekonstruerar en rot med lång vokalism, västbaltiska *grāb- ’avenbok’, trots att pr. wosigrabis ’benved’ E 611 återspeglar

¹⁶ År 1257 lade korsriddarna under sig Sambia. Efter att ha slagit ned det stora preussiska upproret förflyttade de 1283 1 600 sudauer till dess nordvästra del från det synnerligen brutalt härjade Sudauen. Under det andra skedet av sudauernas förflyttning fördes ytterligare 1 500 människor till det område som från den tiden började kallas ”Sudauervinkeln” (Mažiulis 1966: 23; MP I 683; Dini 2000: 217), där jatvingerna bodde ända till slutet av 1500-talet (Brückner 1904: 29; se även Kregždys 2009: 184). Man menar att Sudauernas bok bör sättas i samband med kristnandet av det hedniska Sambia, känt för sina reliker från den gamla tron (Stanevičius 1967: 604), eftersom Erasmus Stella (2004: 58) redan i verket De Borussiae antiquitatibus (1518) hävdade att sudauerna var synnerligen religiösa. Man antar att företrädarna för denna baltiska stam ännu i början av 1500-talet vårdade den gamla baltiska religionen (BRMŠ II 33; Stanevičius 1967: 604; se även Kregždys 2009: 181, 183).

18

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

den korta vokalen i roten av det andra ledet i sammansättningen –ā–, dvs. västbaltiska *grābas ’avenbok’ (PEŽ IV 265). Av dessa skäl är den vidare koppling mellan den prussiska mytologemen och den italiska teonymen *Grābobius som hypotesens författare föreslår omöjlig.¹⁷

Med utgångspunkt i de regelbundenheter i mitonymens strukturella förändringar som fastställts i avsnitt 1a och kriterierna för att bedöma tillförlitligheten hos det faktografiska materialet i de handskrivna varianterna av Sudūvių knygelės (se avsnitt 0), liksom gudomens funktions etiologiska utveckling och den möjliga mytologiska-religiösa kongruensen mellan indoeuropeiska folk (se avsnitt 1c), kan man försiktigt anta att den rekonstruerade västbaltiska formen *Pargrubi/īs ’gud som driver bort vintern, får löven och gräset att växa och råder över en god skörd’ (för betydelsen, se avsnitt 1c) återspeglar en sammansättning av tatpurusa-typ, som förutsätter ett epitet till en av de främsta baltiska gudarna – Perkūnas:

västbaltiska *Pargrubi/īs ’gud som driver bort vintern, får löv och gräs att växa och bringar god skörd’ ← västbaltiska *Gar-brubi/īs (med metates av initialerna g- / b- i det första ledet¹⁸, orsakad av instabil fonetisk realisering¹⁹; jfr det preussiska personnamnet Bogatini 1239 ’en synnerligen inflytelserik familj i Warmia; generatio valde potens in Warmia’ → preussiskt personnamn

¹⁷ Annars skulle formen pr. ‡ wosi-gr-o-bis / ‡ wosi-gr-oa-bis ha registrerats i Elbings ordlista (se PEŽ I 411–412), eftersom baltiskt *ā i denna pomesanska dialektkälla återges med grafemet o eller oa (Mažiulis 2004: 17).

¹⁸ En sådan förändring (som kännetecknar inte bara västbaltiska utan även östbaltiska språk, jfr [a] teonymen lit. Atlaibos ← *lai-ta-bas [en metatetisk typ med de två första leden] < subst. lit. laitas ’stampat golv i lada eller stuga, grund; ugnens nederdel, grund osv.’ + subst. lit. lābas ’välstånd, nytta; godhet; egendom, skatt, tillgångar osv.’ ⇒ [tatpurusa-sammansättning] *Laitalabas/īs ’stampgolvets egendom ↔ gudomlighet över säden som hälls ut på stampgolvet [uppenbarligen i tröskladan] ↔ tröskladsrelaterad’ [se närmare Kregždys 2011: 109–111]; [b] teonymen lit. Chaurirari ’hästarnas gud’ ← *Kauriraris ’detsamma’ ← nomen proprium [teonym] lit. Kaukarus 598₁₂ [Kaukarius] ’bergsgud; Berg Gott’, omnämnd av Jokūbas Brodovskis [JBŽ II 175, III 364; se närmare Kregždys 2010: 64–65] m.fl.), kan även ha orsakats av tabufenomenet, jfr teonymen lit. Jagaubis ’Vulcanus; Ugnis szwęnta; Feuer-Gott’ (omnämnd i Jokūbas Brodovskis ordbok) ← *Jaugabis ’detsamma’ ← Gabājūjis ’visthusets gud, kaukas, gabvartas’ (Mierzyński 1900: 51; Būga I 210–211; LKŽe; om denna gudom, se även Kregždys 2012: 108) // fornkelt. Tanaro ’blixtgudom; Jupiter tonans’ ↔ gal. Taranis ’detsamma’ (Delamarre 2003: 290; Matasović 2009: 384; se även Калыгин 2006: 143–144).

¹⁹ Den kan ha orsakats av mytonymens strukturella särdrag, dvs. enstaka sonanter och/eller kombinationer av dessa. Den metates som dessa medför är typisk inte bara för de baltiska språken (jfr det preussiska personnamnet Perbande 1370 ↔ Prebande 1393 [Trautmann 1974: 76; exempel på ortnamn med liknande förändring finns hos Gerullis 1922: 224; Przybytek 1993: 197, 255; Blažienė 2005: 17, 356]; se också SEJL 196, 206, 218, 223, 247, 360, 463, 501, 507, 517, 535 osv.), utan även för andra indoeuropeiska språk (se Gamkrelidze, Ivanov I 96, 128, 207, 816), till exempel de italiska språken (se Vaan de 2010: 63, 76, 139, 407, 497).

Det går inte heller att utesluta möjligheten till en sporadisk förändring (jfr dial. lit. limiņš ’käpp för att vrida kvarnstenar’ [DvŽ I 363] ← lit. mi-liņš ’liten käpp för att vrida handkvarnar’ [LKŽe]); jfr den litauiska hydronymen Metelỹs (Seirijai – Lazdijų distrikt), som hittills, får man anta felaktigt, härletts från det litauiska verbet mėsti ’kasta bort, uppåt, nedåt; kasta något för att träffa något; kasta något långt i tävlan; avlägsna, inte längre behålla (något onödigt, olämpligt); sänka ner i vatten (nät, metspö, ankare); låta falla ur händerna; lossa, tömma (en lastad vagn) osv.’ (LKŽe), med påståendet att ”Metelys är ’förgrenad,’

Straipsniai / Articles

19

ROLANDAS KREGŽDYS

Gobatini ”detsamma” [SRP I 63, 680; Trautmann 1974: 19; se även Gerullis 1922: 21], jfr också preussiska perdwibugūsnan ”sorg” III 55_20–21 ← verb. preuss. *dvibugū- ”tvivla” ← preuss. *dvigubū- ”detsamma” [PEŽ III 261; se även Smoczyński 2005: 98]; 2. sporadisk avvokalisering av *b- > p-, jfr de preussiska personnamnen Bandune → Pandune, Boysite 1383 → Poysite, Bvnse 1385 → Pvnse, Pandike ↔ Bandike [Trautmann 1974: 17, 19, 21, 74], jfr också preussiskan i Sembos dialekt poklusman ”lydigt” III 41₁₆ ↔ preuss. boklusmans ”lydiga” [PEŽ III 311–312], vars dominanta status kan ha betingats av mytonymens samband med preuss. percunis ”åskguden” E 50 [se även not 14]) ← västbalt. *Gar-bruvi/is (med växlingen [i den andra] -b- < -v- till följd av regressiv distal assimilation; jfr växlingar med annat ursprung: preussiskt ortnamn Bawand 1283 ← preussiskt ortnamn Babant 1388, preussiskt ortnamn Curwin 1405 → preussiskt ortnamn Cur-ben [Gerullis 1922: 18, 77; för fler exempel, se Gerullis 1922: 220]²⁰) ← västbalt. *Gar-burvi/is (metates av -ru- < -ur-; jfr de preussiska personnamnen Bruteno, Brutteno, Brude-no, Bruteni ”Videvuts bror, preussarnas överstepräst [500-talet]” [se BRMŠ II 47, 52–54, 56–59, 61, 64, 67, 68, 70, 75, 76; se även Kregždys 2012: 30; not 22]²¹

¹⁹ iššimtes ežeras““ (Vanagas 1981: 212–213; dar žr. Tamulaitienė 2014: 289), nors tokį spėjimą paneigia ežero kartografinis vaizdas.

FIG. Sjön Metelys kartografiska projektion (se https://www.google.lt/maps/place/Metelys/) Man kan försiktigt anta att detta hydronym är av metatetisk typ; jfr den litauiska ån Temelys (Gudžiūnai - Kėdainiai distrikt), som återspeglar roten i det litauiska substantivet temà ’4 ’den mörka delen av dygnet, kvälls- eller nattillstånd’ (denna betydelsevariant används i Šiauliai- och Alytusdistrikten [samt på andra håll], dvs. i närheten av de undersökta hydronymernas lokalisering [LKŽė]) + suffixet *-eli̯ō- (om detta, se Skardžius I 175–178), och som förutsätter arkisememet *’mörk flod/sjö ← en flod som rinner på en skuggig plats, en sjö som ligger i skugga’, uppkom genom växling mellan strukturelementen t-m- > m-t-.

²⁰ Dar plg. iki šiol neaiškios kilmės (Vanagas 1981: 55) hidr. lie. Babùlis up. (Alanta [Molėtų r.]) galimą raidą, suponuojant metatezę ir priebalsių asimiliaciją: *Ba-pu-lis ← hidr. / top. lie. Bālu-pis b., pv. (Saločiai [Pasvalio r.] – LVŽ I 351).

²¹ Se även Šimėnas 1994: 18ff.; Stela 2004: 23, 87, 109, 111; Beresnevičius 1995: 77 ff., 2004: 66, 108–109, 181, 219–220, 253; Dini 2014: 280.

20

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

De baltiska mytonymernas ursprung: västbalt. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.); lit. maselis

←²²? preuss. asmenvardis *Burtenas/–is *’den som spår, tyder mystiska tecken eller förutsäger’ = ’präst’ ← adj. pr. *burtenas *’avsedd för spådom, spådoms-’ [med suff. -en- (för en utförligare behandling, se Trautmann 1974: 167–168; se även Mažiulis 2004: 27)], jfr även preuss. personnamn Perbande 1370 ↔ Prebande 1393 [Trautmann 1974: 76; se även not 19]), jfr preuss. ortnamn Burwitte 1292, Borowiten 1301, Borwite 1315 (~ kuriskt personnamn Burwe 1571 [ПЯ I 267]) (Gerullis 1922: 24) ←²³ preuss. garrin²⁴ ’träd’ III 105₈ (~ preuss. garian ’samma ställe’ E 628 [PEŽ I 326–327]) + preuss. *bury- *’spådom, förutsägelse; tecken’ (ПЯ I 266, 267–268), vilket förutsätter den protosemantiska betydelsen hos formen *Gar-burvi/īs *’träd – spåman, spådomsträd’, som återspeglar en av de äldsta vedertagna och hieroforiska (dvs. förbundna med prästens verksamhet) funktionerna hos den indoeuropeiske åsk- / blixtguden – mantik, grundad på observation och tolkning av strukturella element (blad) hos trädtemat (ek [se schema 2]) (se avsnitt 1c; schema 2).

1C. VÄSTBALT. PARGRUBI(J)US (G[R]UBRIUM, PERGRUBRIUS M.FL.): FUNKTIONELL TILLSKRIVNING OCH MÖJLIGA MYTOLOGISKA MOTSVARIGHETER HOS ANDRA INDOEUROPEISKA FOLK

ISūduviernas boknämns den västbaltiska gudens Pargrubi(j)ushuvudsakliga funktion (det är knappast meningsfullt att analysera sekundära, dvs. senare författares tolkningar

²²Etmologin till denna mytonym (daterad till 500-talet, dvs. år 521 [se Beresnevičius 1995: 85]) har ännu inte klarlagts, eftersom Vytautas Mažiulis inte nämner den i PEŽ, medan Vladimir Toporov (ПЯ V 423) endast jämför den med namnet på den preussiska byn Brutnino 1255, som möjligen kan knytas till den preussiske översteprästens namn genom sitt ursprung. En mycket djärv men helt osannolik redogörelse för ordets (etnonymens) utveckling ges av Zenonas Ivinskis (LE XXIV 170). Den omtolkades senare av Marta Eva Běťáková och Václav Blažek (2012: 49), som rekonstruerade *Prutenis / *Prutenas och eponymen till ortnamnet *Prutenia ’Preussen’. Denna förmodan vore värd att överväga om dess upphovsmän hade grundat sig inte på den sena latinska benämningen på preussarnas bosättningsområde Pruthenia (från och med Tyska ordens dokument [se Kuzavinis 1964: 5], dvs. från 1200-talet; se Kabelka 1982: 42), utan på den preussiska benämningen (till en början uppenbarligen endast för Pagudė [Būga III 120]), dvs. preuss. *Prūsā ’Preussen, Prūsa’ (PEŽ III 360), som kunde ha gett upphov till det preussiska personnamnet *Prūsenis ’Brutenis’, men en sådan form är inte belagd. Den nämnda hypotesen är alltså i grunden felaktig.

²³Möjligen skulle man försiktigt kunna rekonstruera även den prototypiska preussiska personnamnsformen *Gar-burti/īs (med sporadiskt [andra] -b- < -t-) < *Gar-burti/īs, jfr det preussiska personnamnet Burthe (Trautmann 1974: 21; se även ПЯ I 266–267) < preuss. *burt- *’spådom, siande; tecken’, men spår av växlingen t > b har hittills inte påvisats i de preussiska skriftspråksmonumenten eller i onomastikens stavning.

²⁴Med bortfall av den försvunna förbindande vokalen, jfr preuss. kellaxde ’spjutskaft’ E 423 ← preuss. *kel’ā-lagzdē ’detsamma’ (PEŽ II 160).

Straipsniai / Articles

21

ROLANDAS KREGŽDYS

beträffande fantasmagorins status [motiven, se avsnitt 0; se även Vėlius 2012: 346, 349; Beresnevičius 2004: 184]:

der lest wachsen laub und gras (BRMŠ II 128), det vill säga ”han får blad / bladverk och gräs att växa”,

och inte ”han odlar blad och gräs” (BRMŠ II 144), som Vytautas Balašaitis och Sigitas Plaušinaitis översätter det, samt

du treibest den winter hinweg und gibst In allen landen laub und gras (BRMŠ II 130), det vill säga ”du driver bort vintern och låter blad / bladverk och gräs växa i hela landet”,

jfr ”du driver bort vintern och återger hela landet dess blad och gräs” (BRMŠ II 145). Guden har alltså till uppgift att sätta växten i rörelse (resp. bestämma inledningen på livscykeln), inte att övervaka hela växtprocessen (gudomlighetens funktions varaktighet betonas särskilt av A. Greimas [1990: 463], som betraktar den som ett av motiven för uppdelningen av gudar i uraniska och chtoniska), det råder alltså inget tvivel om att den gudomlighet som beskrivs i källan åtminstone formellt bör vara uranisk (uppenbarligen återspeglande Perkūnas epitet som den som väcker jorden med blixten), och inte chtonisk (denna baltiska gudoms funktion är uppenbarligen mycket arkaisk och kan därför endast rekonstrueras; jfr den mycket gamla föreställningen om den behornade Perkūnas [se utförligare Kregždys 2012: 138]), vilket vissa forskare hävdar med stöd av en inexakt översättning i BRMŠ eller en egen tolkning (se Vėlius 1983: 58, 62; Laurinkienė 1990: 118, 120).

V. Toporovas (Топоров 1972: 303–304; Toporov 2000: 15–16, 24–30; Топоров II 235, 238, 253) itin daug dėmesio skyrė baltų dievų sąrašų lyginimui, lyg tai lemtų aptariamų dievybės funkcijų nustatymą. Dar kiti tyrėjai (žr. Greimas 1990: 454; Puhvel 2001: 226; Baldžius 2005: 459; Dini 2010: 105) apsiriboja abstrakčios pavasarinės augalų vegetacijos funkcijos konstatavimu (plg. „<...> Pergubris atrodo tik kaip specializuoto pavasarinio Perkūno epitetas“ [Greimas ibd.]; „Pergrubius, è il dio preposto in varie fonti alla vegetazione e connesso al rigoglio primaverile“ [Dini ibd.]), nors Sūduvių knygelėje nurodoma, kad šiai dievybei aukota ne tik pavasarį, t. y. „<...> prieš išeinant su plūgu į laukus.“ (BRMŠ II 144–145), bet ir rudenį, nuėmus derlių resp. „<...> po rugpjūčio.“ (BRMŠ II 145; dar žr. Balsys 2006: 60). Jonas Balys (JBR II 344), tiesa, abejodamas, nurodo derliaus ir vaisingumo funkciją (dar žr. Balsys 2006: 62), Gintaras Beresnevičius (2004: 196) – darbo dievo veiklos sritį. Kiti tyrėjai (žr. Kolczyński 1996: 83–84) konstatuoja, kad dievybės funkcinė apibrėžtis yra visiškai neaiški.

22

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

De baltiska mytonymernas ursprung: västbaltiska Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.); litauiska maselis

Utifrån den etymologiska utveckling av mytonymen som presenteras i avsnitt 1b (om den är riktig) vore det uppenbarligen fel att anta att sambandet mellan teonymen Pargrubijs funktioner och dess namn, som nämns i Sudauerbüchlein, är en tillfällig reminiscens snarare än ett genetiskt samband. Särskiljandet av två fyt onymer (blad och gräs, inte knoppar, blommor eller frukter) kan också återspegla kultreliker från den mycket arkaiska baltiska åsk- / blixtguden Perkūnas, förknippad med totemföremålet eken (med stöd både av den nyligen fastställda etymologiska kedjan och av tidigare känd kunskap; jfr baltiska *perkūnas = *Perkúnas ’åskans / blixtens gud’ ← baltiskt adj. *perkúnas ’den som är förknippad med Perkūnas träd [eken]’ < baltiska *perkus ’Perkūnas träd = ek’ [se Berneker 1896: 312; PEŽ III 265–266; se även Караповъ 1913: 92–93]).

Simonas Grunau (1876: 69) Kronikoje (dėl jo veikalo duomenų patikimumo žr. Beresnevičius 2004: 78–81; dar žr. Kregždys 2009a: 131–135) mini svarbų vakarų baltų sakralinių apeigų faktą: prūsai aukojo Perkūnui ožį, o jo mėsą kepė ant ąžuolo lapų: „Zum ersten nam der crywe kyrwaito einen bock und den vor der eichen todte vor allir sunde willen, und dis fleisch mit anderem zu Rickoyto vor der eichen britten mit den blettrn von der eichen <...>“ (dar žr. Mannhardt 1936: 225; Beresnevičius 2004: 78). Minėtina, jog keltai tikėjo, kad deginamų ąžuolo lapų dūmai apvalo vietą, kurioje vyksta šventosios apeigos (žr. Phythyon, Soesbee, Bennighof 2002: 92). Slavų kraštuose, norėdami apsaugoti ligonius nuo blogio, smilkydavo juos deginamų ąžuolo lapų ir šakų dūmais (СД II 145). Armenai sergančiajam duodavo ąžuolo pelenų antpilo (Ананикян 2010: 28–29).

Pasakodamas apie dievo Patulo (Patollo) galias ir aukas jam, S. Grunau (1876: 95) atskleidžia labai svarbų religinį apeiginį ypatumą – Romovės šešių uolekčių storumo žiemą ir vasarą žaliuojantis ąžuolas (apie jį dar žr. Kregždys 2009a: 133, 135, 137, 141, 156–157, 159, 168) buvo naudojamas baltų pamirštai toteminei mantikai resp. pranašavimui / b ū r i m u i: „Darumb mit namen nicht lange geharrret, man qwam ken Rickoiot und gab eim waidl otten ein gobe, und dieser im schnet eine wunden in den arm, domit das blut herausliff, noch welchem man horte ein b r u m m e n i n d e r e i c h e n, und dis war ein zechen, und es solt vorricht sein, und qwam dornoch nimmer wider und spuchte.“, t. y. „Tada žmogus ilgai nedelsęs eidavo į Rikojotą (Rickoiot), duodavo vaidilučiui (waidl otten) dovaną, o tasai rėždavo jam žaizdą į ranką, kad kraujas ištrykštų, po to pasigirsdavo m u r m e s y s ą ž u o l e, ir tai būdavo ž e n k l a s, kad susitaikyta, ir tasai dievas niekad nebeidavo vaid entis“ (BRMŠ II 112).

Det råder inget tvivel om att det mummel som S. Grunau nämner är suset från ekens löv (se schema 2), vars mycket stora betydelse grekerna insåg och vars mantiska (resp. spådoms- / divinations-) kraft de trodde på. I Dodone i norra Epeiros dyrkade de gamla grekerna underjordens Zeus, en gudom med agrara funktioner (gr. Ζεὺς χθόνιος [se Зайцев 2005: 78]) och mantiska funktioner (gr. Ζεὺς καταχθόνιος [se Нильссон 1998:

Straipsniai / Articles

23

ROLANDAS KREGŽDYS

34, 143]), vars orakel – den heliga eken (ἡ παλαιὰ φηγός) – av vissa forskare betraktas som den äldsta platsen för sakrala riter i Hellas (se vidare Harrison 1913: 22, 31, 34; Lhôte 2006: 49–56). Till denna plats begav sig hellener som ville få veta framtiden, vinna gudarnas gunst osv. Spådomar utfördes av präster och prästinnor, som i skriftliga källor betecknas med flera hieronymer: 1) gr. ἀνιππόπους ‘präst vid Zeusoraklet i Dodona ↔ en som inte tvättar fötterna’; 2) gr. Σελλοὶ ἀνιππόποδες ‘autoktona invånare i Dodona, som vårdade Zeusoraklet ↔ de som inte tvättar fötterna’; 3) gr. Τόμουροι ‘Zeus präster i Dodona’ (←? *Τομάρουροι [Chantraine IV¹ 1124) [med absorption av rotens -άσ-] < top. gr. Τόμαρος ‘Tomarosberget i Dodona’ [Pape II 1540] [? < top. gr. Τόμις / Τομεύς / Τομεύς / Τόμοι osv. [se Pape ibd.] + gr. ὄρος [jon. οὖρος] ‘berg’ [förklaras annorlunda av Hjalmar Frisk (II 909): τομάρ-ουροι ↔ οὖρος ‘väktare’] ~ Τομοῦροι ‘Zeusoraklet i Dodona’ [Pape ibd.]); 4) gr. πέλειαι ‘prästinnor – spåkvinnor (? i Dodona)’ ← πέλεια ‘mörkfärgad vild duva (Columba oenas)’ (se Il. 16. 234 – LS 131, 1171, 1380, 1563; se vidare Kregždys 2012: 117, 161, 221, 495–496; Крэгждис 2011: 284). De tydde underjordiske²⁵ Zeus²⁶s, resp. Ζεὺς καταχθόνιος (Pape I 441; se även Лосев 1957: 46, 123; Иванов 1994: 19, 332; se även Kregždys 2012: 92, 138, 487–488), vilja genom att utgå från prasslet i Dodonas ekblad (Кагаровъ 1913: 104). På ett mycket likartat sätt tolkade kelterna gudarnas vilja, resp. spådde framtiden, genom att utgå från bladprasslet hos eken²⁷ – deus rōbus (~ lo. Jū[p]piter) – (Phythyon, Soesbee, Bennighof 2002: 91; se även Филип 1961: 43, 75). Sådana mantiska riter (spådom genom trädens löv) förekom också i områden bebodda av italiska folk, men de romerska skrifterna har endast bevarat en berättelse om framtidsspådom utifrån skiftande nyanser hos poppelblad, inte ekblad (Штаерман 1987: 271). Nordgermanerna trodde att deras heliga ask (arbor vitae ↔ axis mundi = fno. Yggdrasill) skulle tillkännage världens undergång genom att dess blad darrade och prasslade (se Davidson 1990: 191; se även Kregždys 2012: 266, 327, 430, 470).

För övrigt kännetecknas även hellenernas offerriter, liksom de forntida preussarnas, av blodsoffer (och människooffer), med vilka man försökte undvika angrepp från onda andar (jfr myten

²⁵ Det vill säga lunära och inte solära gudomar, jfr Zeus epitet inom den uranistiska sfären: Ζεὺς νεφεληγερέτα ‘Zeus, molnsamlaren’, Ζεὺς οὐράνιος ‘den himmelske Zeus’ (se Il. IV 30; Od. I 63; Pape I 442).

²⁶ En gudom med liknande etiologi, till exempel Dis (lo. Dīs / Dīs pater) ‘Pluto resp. underjordens gud’ ↔ lo. Di(ē)spiter ‘Jupiter; Pluto’, dyrkades även av de italiska folken (se vidare Kregždys 2012: 373).

²⁷ Jfr f.bret. / [f.] korn. dar ‘ek’, ir. daur ‘detsamma’, gall. *derua, *d(e)rullia ‘detsamma’ (se Pedersen 1909: 144; Matasović 2009: 91; IEW 214–217; Buck 1988: 48–49; Gamkrelidze, Ivanov II 525–526; Lucht 2007: 401–402, 404).

24

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

De baltiska mytonymernas ursprung: västbalt. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.); lit. maselis

2 SCHEMA. Västbalt. *Garburū̄/īss funktionsetiologi

apie piktąjį demoną Forbantą [gr. Φόρβας (žr. Pape II 1643)], gyvenusį ąžuole ir kabinusį nužudytų žmonių galvas ant jo šakų [Караговъ 1913: 107]).

Omnämnandet av gräs som mytologisk referent skulle också kunna kopplas till guden Perkūnas verksamhetsområde, eftersom etiologin för underjordens Zeus (resp. en gudom inom den ktoniska sfären) (se Kregždys 2012: 92, 138) förutsätter en protohellenisk lunär gudom, som till sina funktioner liknar den litauiska Månen, vilken ”<...> främjar tillväxten hos de växtdelar som finns på jordytan, det vill säga stjälkar och ax” (JBR II 26; se även Kregždys 2012: 233). Östbaltiska folk (litauerna) sådde och planterade grönsaker under avtagande måne, så att deras rötter (resp. rotfrukter) skulle bli starka, det vill säga nymånens funktionella attribuering

Straipsniai / Articles

25

ROLANDAS KREGŽDYS

tillskrevs en god vegetation hos växternas ovanjordiska delar, medan den avtagande månen förknippades med de underjordiska delarna (se JBR II 177). Med stöd av de nämnda argumenten kan man försiktigt anta att den baltiska åskguden har en dualistisk, kongruent genes (jfr sambandet mellan den litauiske åskguden Perkūnas och den behornade Perkūnas / den behornade gubben [↔? den preussiske Patulo], utifrån den genetiska kongruensen mellan den identiska italikiska Jū(p)piter ’himmelsgud’ ↔ Jū(p)piter Stygius ’underjordens Jupiter = lat. Pluto’); jfr det rike som nämns i gamla litauiska böner till nymånen: inte Guds, utan Perkūnas rike (se Kregždys 2012: 138, 373).

Med tiden kan den funktionella motivationen bakom mytonymen ha glömts bort (liksom Perkūnas dualistiska genes, dendronymiska referent och traditionen av månkulter) på grund av onymens synnerligen omfattande fonotaktiska förändringar, vilka medförde att sambandet mellan de betydelsebärande strukturella elementen gick förlorat, samt på grund av den religiösa preussiska reformen (om denna, se Beresnevičius 1995: 103–118). Därför kom teonymen att uppfattas både som en gudom för vegetationens början (Perkūnas vårblixt ger impulsen) och som en skördegudom (en reminiscens av månkulter).

Sammanfattningsvis kan man försiktigt anta att västbaltiska *Garburvī/īs (→ *Pargrubī/īs) ’gud som driver bort vintern, får löv och gräs att växa och råder över en god skörd’ (< *’träd – spåman, spådomsträd’) är ett av Perkūnas många epitet (se även Greimas 1990: 454), som förutsätter en sakral referent för en synnerligen arkaisk mantisk funktion – en dendronymisk totem, dyrkad även av hellener, kelter och nordgermaner (möjligen också italiker). Följaktligen skulle denna mytonym kunna räknas till de isomytologem som delas av balter och de nämnda indoeuropeiska folken.

2. LIT. MASELIS ’PERSON UTMÄDD I FASTLAGENS TRADITIONELLA DRÄKT’

LKŽe anger att benämningen maselis används (eller en gång användes) om en deltagare i fastlagsfirandet – en maskerad person – i östlitauiska höglandsmål, i panevėžiškiaiområdet kring Šeduva. Utifrån den lexikografiska beskrivningen av ordformen (det anges inte att ordet skulle vara ett lån) klassificerar ordboksredaktörerna det som ett arvord i det litauiska ordförrådet. Det är svårt att instämma i den bedömningen av flera skäl: 1) det går inte att anta ett belagt fall av assimilatorisk användning av suffixet lit. -ala- > -ela- i östlitauiskaområdet (se Skardžius I 175–176), det vill säga härleda ordet från substantivet lit. māsalas³b (m.) ’det som lockar någon, lockbete; kadaver som används för att locka villebråd’ DŽ; LL 272; ’bete som fästs på en krok för att locka fisk vid mete’ rš (LKŽe), eftersom det saknas belägg för en sådan funktionell konnotation hos en fastlagsfigur; 2) det går inte heller att se det som en yrkesbeteckningsvariant av substantivet lit. masėnis, -ė 2 (kollektivt) ’någon som lockar’ Als, J (LKŽe), respektive verbet lit. māsinti (-yti), -ina, -ino K, masinti, -ina, -ino 1. (trans.)

26

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltiska mytonymers ursprung: västbalt. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.); lit. maselis

’dra till sig, locka, förtrolla, fresta’ Ims, Kv m.fl.; 2. (refl.) ’längta efter något, låta sig lockas’; 3. (trans.) ’tala till, kalla, bjuda någon till sig genom att locka med något’ Brs, Slnt, J, M. Valanč, S. Dauk m.fl.; 4. (trans.) ’försöka locka fram, utvinna’ Grdm; 5. (trans.) ’väcka lust till något genom att låta någon smaka’ Kal; 6. (trans., intrans.) ’ljuga, bedra’ D. Pošk, Skd, Dr, Pln, Kam, J, (trans.) ’reta, håna’ G 20 (LKŽė). Inte heller kan man härleda en avledning med suffixet -eliō- (se vidare Skardžius I 176–177, 235), inte bara på grund av den semantiska skillnaden mellan substantivet lit. masėnis, -ė med avseende på de utförda ritualerna, utan också på grund av den redan nämnda funktionella hyperonymen ’lockare, lögnare, bedragare eller retsticka’, som inte kännetecknar figurerna i denna högtid (se Vaicekauskas 2009: 67–68).

När man undersöker ursprunget till lexemet lit. maselis bör man uppmärksamma användningen av efternamnet lit. Masėlis (LPŽ II 171), med identisk morfologisk struktur, i samma dialektområde, det vill säga i östlitauiska höglandsmål, panevėžiškiaiområdet: i Pumpėnai (Pasvalys distrikt), Panevėžys, Raguva (Panevėžys distrikt) och Žeimelis (Pakruojis distrikt). Enligt författarna till Lietuvių pavardžių žodynas (LPŽ II 172) kan detta namn härledas från diminutivformer: pol. Maś (← personnamn pol. Mateusz), ty. Мааф, Maas (← personnamn ty. Thomas). Av dessa två förklaringar till det aktuella efternamnets ursprung är den andra mer trovärdig, eftersom hypotesens upphovsmän inte har förklarat (eller illustrerat med alternativa exempel) den antagna frikativa växlingen š → s i det påstådda slavismlånet. Det är dock även svårt att tro på hypotesen om ett germanlån, eftersom den litauiska formen maselis ’person utklädd enligt fastlagstraditionen’ kan ligga till grund för efternamnet (en möjlighet som av någon anledning inte alls diskuteras), och denna innebär inte att figuren var av tysk nationalitet – ingen etnolog nämner en sådan deltagare i högtiden.

Med utgångspunkt i statusen som en av fastlagens främsta maskerade figurer, en person av judisk nationalitet – under högtiden bars också masker som föreställde representanter för detta folk (till exempel en handelsman [Beresnevičius 2005: 397; se vidare avsnitt 0, not 10]) – kan man försiktigt anta att ordbruket återspeglar ett semitiskt lån, inte ett germanskt (och uppenbarligen inte heller ett slaviskt [se ovan]); det rör sig alltså sannolikt om ett fall av retrograd antonomasi: personnamn jidd. Massel (jfr personnamnet Sam Massell, Jr. [EJ XIII 667] < västjidd. massel / maššel ’lycka, framgång; stjärnbild’ [jfr Lötzsch 1992: 115–116] / östjidd. mazal resp. מזל ’detsamma’ [סאלרמאטאן 2011: 354, 569] < fornjebr. mazzāl resp. מזל ’planet; stjärnbild; lycka; rikedom’ [Stern 2000: 129; Jastrow II 755]) → lit. maselis ’person utklädd enligt fastlagstraditionen’.

3. SAMMANFATTNING

Enligt principerna för konsekventiell respektive strukturell etymologisk forskning (om dessa, se närmare Mailhammer 2013: 4, 2013a: 9, 11]), innan man lägger fram

Straipsniai / Articles

27

ROLANDAS KREGŽDYS

metoderna för en viss leksens uppkomst måste man ta hänsyn till: (1) de formella egenskaperna hos den källa där ordet förekommer, det vill säga bedöma den enligt verifieringsmetodologins principer; (2) strukturella skillnader mellan varianter av samma ord, i syfte att fastställa den ursprungliga formen; (3) betydelsen av den formella grammatikens predisponerande faktor, för att undvika konstateranden eller formuleringar av fakta som inte är typiska för språksystemet.

Utarbetandet av lexikografiska sammanställningar med utgångspunkt i ett disponibelt system av strukturella lexikala fält (se Corseriu 1967: 297; Mailhammer 2013: 3; se även Bussmann 2006: 673–674), där grunden för ord av främmande ursprung selektivt markeras och/eller anges (ur etiologisk synvinkel), är delvis bristfälligt och förutsätter ordtolkningar som möjligen bygger på mystifikation samt införlivande av lånord i det ärvda ordförrådet.

4. SLUTSATSER

1. I Sūduvių knygelė nämns mytologemet västbalt. Pargrubi(j)us (och dess varianter G[r]ubrium, Pergrubrius m.fl.), vilket förmodligen förutsätter följande etymologiska utveckling: västbalt. *Pargrubi/īs ’gud som driver bort vintern, får löven och gräset att växa och främjar en god skörd’ ← *Gar-brubi/īs ’d.s.’ ← *Gar-bruvi/īs ’d.s.’ ← *Gar-burvi/īs ’*träd – spåman, spådomsträd’ ← preuss. garian ’träd’ E 628 + preuss. *buru- *’spådom, förutsägelse; tecken’.

2. Västbalt. *Garburvi/īs (→ *Pargrubi/īs) ’gud som driver bort vintern, får löven och gräset att växa och främjar en god skörd’ (< *’träd – spåman, spådomsträd’) är ett av många epitet för Perkūnas.

3. Sememet *’träd – spåman, spådomsträd’ förutsätter en sakral referent med mantisk funktion – en dendronymisk totem, dyrkad även av hellenerna, kelterna och nordgermanerna (möjligen också italikerna).

4. Lit. maselis ’person utklädd enligt Užgavėnių-traditioner’ är en semitism, härledd från det judisk-tyska personnamnet Massel.

LITERATŪRA

Adkins Lesley, Adkins Roy A. 2004: Handbook to Life in Ancient Rome. New York: Facts On File, Inc.

Anglickienė Laima 2004: Judėjų įvaizdis lietuvių folklore: viduramžiškų prietarų atspindžiai. – Tautosakos darbai 21(28), 41–53.

Baldžius Juozas 2005: Rinktiniai raštai. Etnologijos ir tautosakos baruose. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

28

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrub(i)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

Balsys Rimantas 2006: Lietuvių ir prūsų dievai, deivės, dvasios: nuo apeigos iki prietaro. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

Barton George A. 1918: The Religion of Israel. New York: The Macmillan Company.

Beker Avi 2008: Chosen: the history of an idea, the anatomy of an obsession. New York: Palgrave Macmillan.

Beresnevičius Gintaras 1995: Baltų religinės reformos. Vilnius: Taura.

Beresnevičius Gintaras 2004: Lietuvių religija ir mitologija. Sisteminė studija. Vilnius: Tyto alba.

Beresnevičius Gintaras 2005: Meditacija, kontempliacija, ekstremalios būklės: Lietuva ir Rytai. – Kultūrologija 12, 397–416.

Berneker Erich 1896: Die preussische Sprache. Texte, Grammatik, etymologisches Wörterbuch. Strassburg: Verlag von Karl J. Trübner.

Běťáková Marta Eva, Blažek Václav 2012: Encyklopedie baltské mytologie. Praha: Libri.

Blažek Václav, Běťáková Marta Eva 2014: Prussian *Grubrius ‘god of spring and vegetation’ in perspective of the Italic pantheon. – Baltistica 49(2), 345–356.

Blažienė Grasil da 2005: Baltische Ortsnamen in Ostpreußen. Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Bréal Michael 1964: Semantics: Studies in the Science of Meaning. New York: Dover Publications.

BRMŠ I–IV – Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai, sud. Norbertas Vėlius. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla (t. 1–2), Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas (t. 3–4), 1996–2005.

Brown Francis, Driver R. S., Briggs Charles 2000: Enhanced Brown-Driver-Briggs Hebrew and English Lexicon, with an appendix containing the Biblical Aramaic, based on the lexicon of William Gesenius as translated by Edward Robinson, by Francis Brown, with the cooperation of S. R. Driver and Charles A. Briggs. Based on the 1906 edition originally published by Clarendon Press: Oxford. Washington (electronic edition).

Brückner Alexander 1904: Starożytna Litwa. Warszawa: Druk K. Kowalewskiego.

Buck Carl Darling 1988: A Dictionary of selected Synonyms in the principal Indo-European Languages. Chicago & London: The University of Chicago Press.

Būga I–III – Kazimieras Būga. Rinktiniai raštai 1–3, sud. Zigmas Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1958–1961.

Straipsniai / Articles

29

ROLANDAS KREGŽDYS

Burkert Walter 1977: Griechische Religion der archaischen und klassischen Epoche. Stuttgart & Mainz: Verlag W. Kohlhammer.

Bussmann Hadumod 2006: Routledge Dictionary of Language and Linguistics. London and New York: Routledge.

Cameron Alan 2004: Greek Mythography in the Roman World. Oxford & New York: Oxford University Press, Inc.

Chantraine I–IV^1–2 – Pierre Chantraine. Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Histoire des mots. Paris: Éditions Klincksieck (1 (A–Δ) – 1968, 2 (E–K) – 1970, 3 (Λ–Π) – 1974, 4(1) (P–Γ) – 1977, 4(2) (Φ–Ω et index) – 1980).

Coseriu Eugenio 1967: Lexikalische Solidaritäten. – Poetica 1, 293–303.

Daukantas Simonas 1993: Būdas senovės lietuvių, kalnėnų ir žemaičių. Vilnius: Ethnos.

Davidson Gustav 1971: A Dictionary of Angels: Including the Fallen Angels. New York: Free Press.

Davidson H. R. Ellis 1990: Gods and Myths of Northern Europe. London: Penguin Books.

Delamarre Xavier 2003: Dictionnaire de la langue Gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental. Paris: Editions Errance.

Dini Pietro Umberto 2000: Baltų kalbos. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Dini Pietro Umberto 2010: Elementi di mitologia baltica. – Polifemo 10, 101–126.

Dini Pietro Umberto 2014: Foundations of Baltic Languages. Vilnius: Vilnius University.

Dougherty Carol 2006: Prometheus. London & New York: Routledge Taylor & Francis Group.

Dunstan William E. 2011: Ancient Rome. Lanham & Plymouth, UK: Rowman & Littlefield Publishers, Inc.

Dusburgietis Petras 2005: Prūsijos žemės kronika. Vilnius: Versus aureus.

DvŽ I–II – Dieveniškių šnektos žodynas 1–2. Autoriai: Laima Grumadienė, Danguolė Mikulėnienė, Kazys Morkūnas, Aloyzas Vidugiris. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005–2010.

30

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

EJ I–XXII – Encyclopaedia Judaica 1–22. Fred Skolnik, Editor in Chief. Michael Berenbaum, Executive Editor. Detroit & London: Thomson & Gale, USA; Keter Publishing House LtD., Jerusalem, 2007.

Frisk I–III – Hjalmar Frisk. Griechisches Etymologisches Wörterbuch 1–3. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1960.

Gamkrelidze, Ivanov I–II – Thomas V. Gamkrelidze, Vjačeslav V. Ivanov. Indo-European and the Indo-Europeans. A Reconstruction and Historical Analysis of a Proto-Language and a Proto-Culture 1–2. Berlin & New York: Mouton de Gruyter, 1995.

Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Orstnamen. Berlin und Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger.

Graf Fritz 2009: Apollo. London and New York: Routledge.

Greimas Algirdas Julius 1990: Tautos atminties beieškant. Vilnius & Chicago: Mokslas.

Grunau Simon 1876: Preussishe Chronik. Die preussischen Geschichtschreiber des XVI und XVII Jahrhunderts. Bd. 1, herausg. von M. Perl bach. Leipzig: Verlag von Duncker & Humblot.

Harrison Jane Ellen 1913: The Religion of Ancient Greece. London: Constable & Company LTD.

IEW – Julius Pokorny. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1–2. Bern und München: A. Francke AG-Verlag, 1959–1969.

Il. – Ὁμήρου ‘Ἰλιάς’

Jastrow I–II – Marcus Jastrow. A Dictionary of the Targumim, The Talmud Babli and Yerushalmi, and the Midrashic Literature. London & New York: Luzac & Co., G. P. Putnam’s Sons, 1903.

JBR I–V – Jonas Balys. Raštai 1–5, par. Rita Repšienė. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 1998–2004.

JBŽ I–III – Jokūbas Brodovskis. Lexicon Germanico=Lithvanicum et Lithvanico=Germanicum. Rankraštinis XVIII amžiaus žodynas, 1–3, par. Vincentas Drotvinas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2009.

Kabelka Jonas 1982: Baltų filologijos įvadas. Vilnius: Mokslas.

Klein Ernest 1987: A comprehensive etymological Dictionary of the Hebrew Language for Readers of English. Jerusalem & Tel Aviv: Eisenbrauns.

Kolczyński Jarosław 1996: Trójnożna koza. Uwagi o symbolice trójnożności. – Etnografia Polska 40(1–2), 81–107.

Straipsniai / Articles

31

ROLANDAS KREGŽDYS

Kregždys Rolandas 2009: Sūduvių knygelė – vakarų baltų religijos ir kultūros šaltinis. I dalis: formalioji analizė. – Lituanistica 55 (3–4 [79–80]), 174–187.

Kregždys Rolandas 2009a: Pr. Romow pagal Petro Dusburgiečio „Prūsijos žemės kroniką“ ir kitos istorinės interpretacijos iki mūsų laikų (toponimo etimologinė analizė, lokalizacija). – Senovės baltų kultūra 8. Vilnius: Kronta, 122–187.

Kregždys Rolandas 2010: M. Stryjkowskio veikal(o) Kronika Polska, Litewska, Żmódzka i wszystkiej Rusi teonimai: Chaurirari. – Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 50–81.

Kregždys Rolandas 2011: Baltiškųjų teonimų perteikimo ir dievų funkcijų nustatymo problematika Jano Łasickio veikale „De diis Samagitarvm cæterorvmqve Sarmatarum, & falforum Chriſtianorum. Item de religione Armeniorum“: Salaus, Klamals, Atlaibos, Tawals. – Perspectives of Baltic Philology II. Poznań: Wydawnictwo „Rys“, 101–121.

Kregždys Rolandas 2012: Baltų mitologemų etimologijos žodynas I: Kristburgo sutartis. Vilnius: Lietuvos kultūros tyrimų institutas.

Kuiper Kathleen 2011: Ancient Rome: from Romulus and Remus to the Visigoth invasion. New York: Rosen Educational Services, LLC.

Kuzavinis Kazys 1964: Prūsų kalba. Vilnius: Vilniaus valstybinis pedagoginis institutas.

Laurinkienė Nijolė 1990: Mito atšvaitai lietuvių kalendorinėse dainose. Vilnius: Vaga.

LE I–XXXVII – Lietuvių enciklopedija 1–37. Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1953–1985.

Lhôte Éric 2006: Les lamelles oraculaires de Dodone. Genève: Droz.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas (t. 1–20, 1941–2002) elektroninis variantas. Antrasis elektroninis leidimas. Red. kolegija: G. Naktinienė ir kt. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2013.

LMAGBR – Lenkijos mokslų akademijos Gdansko bibliotekos Rankraščių skyrius.

Lötzsch Ronald 1992: Duden Jiddisches Wörterbuch (2., durchgesehene Auflage). Mannheim & Zürich: Dudenverlag.

LPŽ I–II – Lietuvių pavardžių žodynas 1–2. Vilnius: Mokslas, 1985–1989.

Lucht Martina 2007: Der Grundwortschatz des Altirischen. Inaugural-Dissertation zur Erlangung der Doktorwürde der Philosophischen Fakultät der Rheinischen Friedrich-Wilhelms-Universität zu Bonn. Bonn: Rheinischen Friedrich-Wilhelms-Universität.

LVŽ I–II... – Lietuvių vietovardžių žodynas 1–2. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014...

32

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergubrius ir kt.); lie. maselis

Mailhammer Robert 2013: Introduction: Etymology beyond word histories. – Lexical and Structural Etymology. Beyond Word Histories. Ed. Robert Mailhammer, Boston & Berlin: Walter de Gruyter, Inc., 1–7.

Mailhammer Robert 2013a: Towards a framework of contact etymology. – Lexical and Structural Etymology. Beyond Word Histories. Ed. Robert Mailhammer, Boston & Berlin: Walter de Gruyter, Inc., 9–31.

Malitz Jürgen 2005: Nero. Oxford: Blackwell Publishing.

Mannhardt Wilhelm 1936: Letto-Preussische Götterlehre. Riga: Herausgegeben von der Lettisch-Literärischen Gesellschaft.

Matasović Ranko 2009: Etymological dictionary of proto-Celtic. Leiden & Boston: Brill.

Mažiulis Vytautas 1966: Prūsų kalbos paminklai. Vilnius: Mintis.

Mažiulis Vytautas 2004: Prūsų kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Mierzyński Antoni 1900: Romowe. Poznań: Drukarnia dziennika poznańskiego.

MP I–IV – Matas Pretorijus. Prūsijos įdomybės, arba Prūsijos regykla 1–4. Parengė Ingė Lukšaitė. Vilnius: Pradai (t. 1 – 1999), Lietuvos istorijos instituto leidykla (t. 2 – 2004, t. 3 – 2006, t. 4 – 2011).

Narbutt Teodor 1835: Dzieje starożytne narodu litewskiego. Tom 1. Mitologia litewska. Wilno: A. Marcinowski.

Od. – Ὁμήρου Ὀδύσσειή

Pape I–II – Dr. W. Pape’s Wörterbuch der griechischen Eigennamen 1–2 (I: α–κ; II: λ–ω). Braunschweig: Druck und Verlag von Fried. Bieweg & Sohn, 1911.

Pedersen Holger 1909: Vergleichende Grammatik der keltischen Sprachen. Erster Band. Einleitung und Lautlehre. Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht.

PEŽ I–IV – Vytautas Mažiulis. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–4. Vilnius: Mokslas (t. 1), Mokslo ir enciklopedijų leidykla (t. 2, 3), Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas (t. 4), 1988–1997.

Phython John R., Soesbee Ree, Bennighof Mike 2002: Celtic Age. Role-playing the Myths, Heroes and Monsters of the Celts. Virginia Beach: Avalanche Press LTD.

Przybytek Rozalia 1993: Ortsnamen baltischer Herkunft im südlichen Teil Ostpreußens. Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Straipsniai / Articles

33

ROLANDAS KREGŽDYS

Puhvel Jaan 2001: Lyginamoji mitologija. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Rinkevičius Vytautas 2015: Prūsistikos pagrindai. Vilnius: Vilniaus universitetas.

SEJL – LEŽ – Wojciech Smoczyński. Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Printer Polyglott, 2007.

Skardžius I–VII – Pranas Skardžius. Rinktiniai raštai 1–7, par. Albertas Rosinas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996–2013.

Skrodenis Stasys 2009: Užgavėnių kaukė mūsų kultūroje. – Užgavėnių kaukės, sud. A. Vaicekauskas. Vilnius: Vilniaus etninės kultūros centras, 9–46.

Smoczyński Wojciech 2005: Lexikon der altpreussischen Verben. Innsbruck: Institut für Sprachen und Literaturen der Universität Innsbruck.

מאַסקעו גרוס ייִדישרוסיש ווערטערבוך: 2011 אלכסנדר סאַלאַרטאָוו

SRP I–V – Scriptores rerum Prussicarum: Die Geschichtsquellen der Preussischen Vorzeit bis zum Untergange der Ordensherrschaft 1–5, hrsg. von Theodor Hirsch, Max Töppen und Ernst Strehlke. Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1861–1874.

Stanevičius Simonas 1967: Raštai. Vilnius: Vaga.

Stela Erazmas 2004: Apie Prūsijos senybes. Vilnius: Aidai.

Stern Heidi 2000: Wörterbuch zum jiddischen Lehnwortschatz in den deutschen Dialekten. Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

Šimėnas Valdemaras 1994: Legenda apie Videvučių ir Brutenį (legendos šaltinių klausimu). – Prūsijos kultūra. Vilnius: Academia, 18–63.

Tamulaitienė Dovilė 2014: Dėl lietuvių priesaginių hidronimų kirčiavimo variantų. – Baltistica 49(2), 279–300.

Toporov Vladimir 2000: Baltų mitologijos ir ritualo tyrimai. Vilnius: Aidai.

Trautmann Reinhold 1974: Die altpreußischen Personennamen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Vaan de Michiel 2008: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages. Leiden & Boston: Brill.

Vaicekauskas Arūnas 2009: Užgavėnių kaukės ir personažai. – Užgavėnių kaukės. Sud. A. Vaicekauskas. Vilnius: Vilniaus etninės kultūros centras, 65–115.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas.

34

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

Velikovsky Immanuel 1952: Ages in Chaos. Volume I: from the Exodus to King Akhnaton. Garden City, New York: Doubleday & Company, Inc.

Vėlius Norbertas 2012: Baltų mitologija iš sakalo skrydžio. Vilnius: Aidai.

Weinreich Uriel 1977: English-Yiddish, Yiddish-English Dictionary. New York: Schocken Books; Yivo Institute for Jewish Research.

Wolf Moshe 1998: Hebrew and Aramaic Words in the Yiddish Language. Portland: Jewish Federation of Portland.

Ананикян Мартирос А. 2010: Мифы Армении. Москва: Центрополиграф.

Зайцев Александр Иосифович 2005: Греческая религия и мифология: Курс лекций. Санкт-Петербург: Филологический факультет СПбГУ, Москва: Издательский центр «Академия».

Иванов Вячеслав 1994: Дионис и прадионисийство. Санкт-Петербург: Алетейя.

Кагаров Евгений 1913: Культ фетишей, растений, животных в Древней Греции. С.-Петербург: Сенатская Типография.

Калыгин Виктор Павлович 2006: Этимологический словарь кельтских теонимов. Москва: Наука.

Кречдис Роландас 2011: К этимологии греч. ἐοσήν. – Индоевропейское языкознание и классическая филология 15. Санкт-Петербург: Наука, 282–289.

Лосев Алексей Федорович 1957: Античная мифология в ее историческом развитии. Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство министерства просвещения РСФСР.

МНМ I–II – Мифы народов мира. Энциклопедия в двух томах, глав. ред. С. А. Токарев. Москва: Советская энциклопедия, 1991.

МС – Мифологический словарь. Москва: Советская энциклопедия, 1990.

Нильссон Мартин 1998: Греческая народная религия. Санкт-Петербург: Алетейя.

ПЯ I–V – Владимир Николаевич Топоров. Прусский язык: Словарь 1–5. Москва: Наука, 1975–1990.

СД I–V – Славянские древности. Этнолингвистический словарь 1–5, ред. Н. И. Толстой. Москва: Международные отношения, 1995–2012.

Топоров I–III – Владимир Николаевич Топоров. Исследования по этимологии и семантике 1–3. Москва: Языки славянских культур, 2004–2009.

Straipsniai / Articles

35

ROLANDAS KREGŽDYS

Топоров Владимир Николаевич 1972: Заметки по балтийской мифологии. – Балто-славянский сборник, отв. ред. В. Н. Топоров. Москва: Наука, 289–314.

Филип Ян 1961: Кельтская цивилизация и ее наследие. Прага: Издательство Чехословацкой Академии Наук.

Штаерман Елена Михайловна 1987: Социальные основы религии Древнего Рима. Москва: Наука.

Штейнбергъ Иошуа 1878: Еврейскій и халдейскій этимологическій словарь къ книгамъ Ветхаго Завѣта 1. Еврейско-русскій. Вильна: В типографіи Л. Л. Маца.

Origin of the Baltic Mythonyms: West Balt.

Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius, etc.),

Lith. maselis

SUMMARY

The article deals with the etymology and developmental peculiarities of the West Baltic mythologeme Pargrubij (A, B) / Pargrubius (B, C), including its alternative forms Grubrium (A), Gubrium (C), Pergrubrius (D, ε), etc., and mythonym Lith. maselis ‘a man dressed in the clothes of Shrovetide mummers.’

In accordance with the results received in the analysis of the data, which partly reflect the most ancient mythological images and concepts of I–E tribes, the following conclusions are proposed:

1. West Balt. mythologeme Pargrubi(j)us (and its variants G[r]ubrium, Pergrubrius, etc.), mentioned in “The Yatvigian book” for the first time, presupposes reconstruction of the protoform with a few types of metathesis: West Balt. *Pargrubī/is ‘God who makes winter gone, causes leaves and grass to grow and also stands under fecundity’ ← *Gar-brubī/is ‘ditto’ ← *Gar-bruvī/is ‘ditto’ ← *Gar-burvī/is *‘tree – oracle, sorcery tree’ ← Pruss. gar-ian ‘tree’ E 628 + Pruss. *buru- *‘sortilege, guess; sign.’

2. West Balt. *Garburvī/is (→ *Pargrubī/is) ‘God who makes winter gone, causes leaves and grass to grow and also stands under fecundity’ (< *‘tree – oracle, sorcery tree’) is one of the multitude of epithets of the thunder god of Western Balts.

36

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Baltų mitonimų kilmė: vak. bl. Pargrubi(j)us (G[r]ubrium, Pergrubrius ir kt.); lie. maselis

3. Sememe *‘tree – oracle, sorcery tree’ presupposes reconstruction of the sacral referent with a sortilege function – dendritic totem, also worshiped by Greeks, Celts, northern Germans (and probably Italic peoples).

4. Lith. maselis ‘a man dressed in the clothes of Shrovetide mummers’ should be attributed to Hebraisms borrowed in Lithuanian, related to proper name Y Massel ← WY massel / maššel ‘luck, success; constellation’, which originated from MH mazl ‘planet; constellation; success; fortune.’

Įteikta 2015 m. birželio 22 d.

R O L A N D A S K R E G Ž D Y S

Lietuvos kultūros tyrimų institutas

Saltoniškių g. 58, Vilnius Lt-08105, Lietuva

[email protected]

Straipsniai / Articles

37