DALIA PAKALNIŠKIENĖ

Klaipėda universitet

Forskningsområden: baltistik, geolingvistik, verbhistoria.

Danguolė Mikulėnienė, Asta Leskauskaitė, Vilija Ragaišienė, Laura Geržotaitė, Nijolė Birgelienė

FÖRÄNDRINGAR I DE LITAUISKA DIALEKTERNA I BÖRJAN AV 2000-TALET: DE LITAUISKA TALSPRÅKEN I POLEN

KOLLEKTIV MONOGRAFI

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016, 503 p.

ISBN 978-609-411-186-0

Omslaget i milda färger med ett höstlandskap och titeln Förändringar i de litauiska dialekterna i början av 2000-talet: de litauiska talspråken i Polen är denna monografis ”visitkort” – det hänvisar till ett annat språk på fältstudieplatsen, hösten.

Ett kollektiv av litauiska och polska språkforskare samlades kring ett länge efterlängtat arbete – en systematisk beskrivning av talspråken i Polen. Politiska, ekonomiska och sociala förändringar omformar snabbt den lingvistiska världsbilden; därför är det viktigt att så snart som möjligt dokumentera språk och dialekter, särskilt den språkliga situationen i gränsområden. Med stöd av fakta om de litauiska talspråken i Polen och tolkningar av dessa, insamlade under flera decennier, olika ljud-, bild- och manuskriptarkiv samt uppgifter från expeditioner som författarna själva genomförde 2014–2016, tog författarna sig an en mångfacetterad undersökning av talspråken – från sociolingvistisk analys och identifiering av språkarkaismer och innovationer till en diskussion om de undersökta talspråkens utveckling och prognos.

Monografins innehållsrika och sakliga inledning presenterar för läsaren undersökningens objekt, syfte och uppgifter, undersökningsmaterial, metoder, aktualitet och betydelse. Forskarna beslöt att kombinera moderna och traditionella dialektologiska metoder. För första gången tillämpade de en flerdimensionell modell för undersökningar av prognostiska parametrar på de undersökta talspråken, enligt vilken: ”1) genom urval av titos förutsågs

Straipsniai / Articles

283

DALIA PAKALNIŠKIENĖ

språkliga särdrag hos talmålen; 2) den språkliga miljön analyserades; 3) den lokala språkformen (och de lokala språken) sammanfattades ur respondenternas perspektiv” (s. 20). Talmålsmaterialet samlades in med hjälp av enkätundersökningar och intervjuer, och analyserades med innovativa metoder inom geolingvistik, sociolingvistik och perceptionsdialektologi – ”datorbaserad kartläggning, mentala kartor, sociolingvistiska variabler, statistisk analys m.m.” (s. 20). Talmålens språksystem och utveckling beskrivs med traditionella metoder inom litauisk språkvetenskap – deskriptiv, historisk-komparativ, formaliserande m.fl.

I det första avsnittet, som består av två delar, ”Förutsättningar för uppkomsten, utbredningen och utvecklingen av de litauiska talmålen i Polen: en sociohistorisk, sociokulturell och demografisk kontext”, presenteras en bred historisk, politisk, ekonomisk, sociokulturell och demografisk översikt över undersökningsområdet. Den första delen, ”Historiska kontexter för de litauiska talmålen i Polen”, ger en kort genomgång av områdets äldsta historia, från jatvingernas tid till slutet av XX-talet. I det andra avsnittet, ”Sociokulturella och demografiska strukturparametrar och deras dynamik i de litauiska samhällena i trakten kring Punsk och Seinai”, analyseras ingående den sociogeografiska situationen i början av XXI-talet – invånarantalet 2001 och 2015, antalet litauer 2002 och 2011, kön, ålder, utbildningsnivå, utbildningsinstitutioner, invånarnas sysselsättning och byarnas infrastruktur. Avsnittet är rikt illustrerat med informativa tabeller, kartor och fotografier.

Det andra avsnittet, ”De litauiska talmålen i Polen och deras gränser”, presenterar utvecklingen av inventeringen av de litauiska talmålen i Polen, från de första expeditionerna från Rysslands vetenskapsakademi i mitten av XIX-talet. Resultaten från expeditioner och tidiga dialektstudier analyseras, tolkningar av j-stam behandlas (undersökningarna av Frydrichas Kuršaitis, Antanas Baranauskas, Antanas Salys och Eduardas Volteris diskuteras), och relikter av ett jatvingiskt substrat dryftas (tolkningen av jatvingiska konsonanter s, z bör dock betraktas som lapsus calami, s. 71). I det mycket detaljerade tredje avsnittet, ”De litauiska talmålens gränser i Polen ur ett geolingvistiskt perspektiv”, diskuteras i tur och ordning gränserna för de litauiska talmålen, från de äldsta beläggen; områden med olika kronologiska skikt kartläggs, motstridiga uppgifter jämförs och verifieras, och den demografiska situation som identifierades under den senaste expeditionen 2014–2016 presenteras – geografiska objekt i områden där litauiskan är livskraftig respektive håller på att försvinna. Detta avsnitt skulle naturligt passa in i den andra delen av det första kapitlet, men författarna hade uppenbarligen skäl att presentera det separat.

Det tredje avsnittet, ”Variation och förändring i dragen hos de litauiska talmålen i Polen”, det största (175 s.), ägnas åt språklig analys av talmålen. Rubriken betonar den metodologiska principen att inte bara dokumentera fonetiska och morfologiska särdrag, utan också visa deras varianter och beskriva deras utveckling. I avsnittet ”Karakteristiska fonetiska drag” presenteras de mest framträdande särdragen inom vokalism och konsonantism, som dokumenterats i två litauiska dialekter i Polen – de sydvästliga högjatvingiska och de västliga sydhögjatvingiska.

284

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Dangolė Mikulėnienė, Asta Leskauskaitė, Vilija Ragažienė, Laura Geržotaitė, Nijolė Birgelienė. Lietuvių tarmių kaita XXI a. pradžioje: Lenkijos lietuvių šnektos

I de sydvästliga högjatvingiska områdena bekräftar expeditionsmaterialet att oppositionen mellan långa och korta vokaler har bevarats; endast de blandade diftongerna an, am, en, em och de äldre långa vokalerna ę, į återstår, a uttalas i ordinitial ställning i stället för e, konsonanter hårdnar och s, z samt š, ž palataliseras sporadiskt, osv. De västliga sydhögjatvingiska skiljer sig från de västhögjatvingiska genom att de historiska vokalerna ę motsvaras av y, į, genom förkortning av obetonade långa vokaler till halvlånga, genom surrande och genom kraftig depalatalisering av konsonanter. De fonologiska vokalsystem som utarbetats av andra forskare – T. Bucht, Wojciechas Smoczyńskis, Michalas Hasukas och Kazimieras Garšva – samt orsakerna till och tolkningarna av surrandet och konsonantdepalataliseringen granskas och utvärderas. Det konstateras att talmålens vokalism och konsonantism förändras intensivt i början av XXI-talet; de båda talmålen närmar sig därmed varandra, så att nya dialektala varieteter formas under påverkan av det offentliga litauiska och polska språket. Det andra underavsnittet behandlar ingående forskningshistorien om prosodin i de litauiska talmålen i Polen och undersöker i detalj det nuvarande accentueringssystemet, förändringarna och deras orsaker: betoning, accentintonation, accentueringsvarianter och tendenser hos alla stammar av deklinerade ord, ömsesidig påverkan och orsaker till variationen. Det tredje avsnittet ägnas åt den grammatiska strukturen i talmålen i Punsk och Seinai, behandlad enligt principerna för naturlig morfologi, vilka fortfarande används sparsamt inom litauisk språkvetenskap. Författarna har, med sina egna ord, valt att behandla endast tre ordklasser – substantiv, pronomen och verb – men dessa är utan tvekan de viktigaste och mest problematiska och representerar bäst varje språks grammatiska system. Störst uppmärksamhet ägnas åt substantivens grammatiska kategorier och variationen i deras uttryck. Det empiriska materialet klassificeras ingående – substantiv av baltiskt och litauiskt ursprung / icke-litauiskt ursprung och hybridbildning, böjningsändelser hos substantiv av femininum respektive maskulinum; material från tre olika tidsperioder jämförs – 2013–2016, 1988–1989 och 1971–1983 – och ställs mot belägg från de inhemska dialekterna; stammarnas styrka och produktivitet utvärderas, och de lokala kasusformerna behandlas mer ingående – inessiv och illativ (adessiv och allativ har försvunnit). Bland pronomina behandlas de morfologiskt mest betydelsefulla – personliga, participiella och icke-participiella, konkreta och kvalitativa demonstrativa pronomen. Verben i de aktuella talmålen uppvisar samma strukturella drag i sitt personböjningssystem som andra litauiska dialekter och standardspråket. Empiriska data visar att infinitivformer på -tie fortfarande används, att preteritumfrequentativformer på -dav- dominerar vid sidan av äldre, tidigare vitt brukade preteritumformer tillsammans med vissa adverb eller avledningar med suffixet -(d)inėti. Även atematiska presensformer används fortfarande, om än enstaka sådana (ändelsen -ti i tredje person generaliseras ibland också till första och andra person, såsom i samogitiska dialekter!). Paradigm för konditionalis, imperativ, reflexiva verb och infinitivformer presenteras. De sistnämnda saknar preteritum- och preteritumfrequentativformer. Även strukturella verbtyper presenteras. Vad gäller själva klassificeringsprinciperna och enskilda exempel

Recenzijos / Reviews

285

DALIA PAKALNIŠKIENĖ

det skulle gå att diskutera. Exempelvis hänförs verbet lėnda, lindo, lęs(tie) tämligen felaktigt till den tredje undergruppen, som har ett infix i presens; pūola, pūolė, pūl(tie) har av någon anledning ett infix (?) (s. 264), karakteristiken av den åttonde och nionde undergruppen återspeglar inte strukturen hos de presenterade verben – rotvokalismen hos verbet krána, króve, kráut(ie) beskrivs så här (s. 266), siūva, siūvo, siūti – infinitivens och preteritumets vokalism har förväxlats (s. 266) och så vidare. Enligt min mening är klassificeringen av stambildning hos icke-suffixavledda verb alltför finfördelad, förvirrande och till föga nytta. Troligen har principerna för naturlig morfologi tillämpats lite väl noggrant här... I klassificeringen av suffixavledda verb vore det värt att överväga att skilja mellan typerna garsėti ir varinėti; verbet dėlioti passar inte särskilt väl ihop med de övriga avledningarna på suffixet -oti (s. 268).

Sammanfattningsvis vill man, när det gäller kapitlet om språklig analys av talvarieteterna, vars två sista avsnitt närmast gör anspråk på att vara självständiga vetenskapliga studier, glädjas åt uppmärksamheten på språkliga företeelsers förändring och variation, orsakerna till förändringarna, kronologiska och areella hot samt interferensfenomen – en ny blick på de litauiska talvarieteterna i Polen.

Det originella och nyskapande fjärde kapitlet, ”Förutsättningar för livskraft hos de litauiska talvarieteterna i Polen: gemenskaps- och användarfaktorer”, mäter och prognostiserar de undersökta talvarieteternas livskraft utifrån tre viktiga parametrar – sociokulturella nätverk, ungdomars inställning till dialekten och bilden av de litauiska talvarieteterna i Polen på mentala kartor. För att kartlägga de sociokulturella nätverken använde författarna intervjumetoden och visade att Punsk och Seinai utmärker sig genom den starkaste infrastrukturen, högst social prestige och störst folkmängd, med gymnasier, lyceer, andra skolor, förskolor, administrativa institutioner, museer, kulturcentrum och olika organisationer. Kartorna över sociokulturella nätverk (fig. 41 och 42) visar olika kontaktriktningar och gemenskapernas öppenhet/slutenhet. Graden av etnisk identitet avspeglas i det språkliga landskapet. Forskarna konstaterade att offentliga skyltar oftast är tvåspråkiga – beroende på platsen står det ena eller det andra språket först. Hur ungdomarna värderar sin dialekt som modersmål framgår av svaren från elever vid Punsk lyceum och studenter vid högre läroanstalter i Litauen och Polen, vilka intervjuades och besvarade enkäter 2013–2015. Det visade sig att man oftast talar litauiska hemma, mer sällan en blandning av litauiska och polska. De flesta i de litauisktalande familjerna talar dialekt, dzukiska, och inte bara hemma – dialekten används även i den solidariska och till och med den instrumentella domänen. Eleverna anser att det är värdefullt att behärska båda språkvarieteterna – standardspråket och dialekten – eftersom dialekten är deras modersmål, ett arv från hembygden och något särpräglat och unikt. Standardspråket betraktas som prestigefyllt och nödvändigt för kommunikation med alla litauer. I det tredje avsnittet presenteras mentala kartor som visar föreställningar om dialekter och som utarbetats enligt perceptiv dialektologisk metodik. De tillfrågade eleverna vid Punsk lyceum uppkallat efter den 11 mars

286

Acta Linguistica Lithuanica LXXVI

Danguolė Mikulėnienė, Asta Leskauskaitė, Vilija Ragaišienė, Laura Geržotaitė, Nijolė Birgelienė. Förändringar i de litauiska dialekterna i början av 2000-talet: de litauiska talvarieteterna i Polen

Elever i årskurserna 10–11 angav dialekterna på sina tecknade kartor på olika sätt: vissa markerade endast centrum i hemtrakten, Punsk, andra den dzukiska dialekten, som omfattar trakten kring Punsk i Polen samt områdena kring Marijampolė, Alytus och Lazdijai eller Kalvarija i Litauen. Andra skilde mellan samogiter, västlitauer, östlitauer och dzuker och så vidare. Nästan hälften av respondenterna uppgav att de kände till två dialekter – samogitiska och aukštaitiska; en tredjedel tre – dzukiska, aukštaitiska och samogitiska; och en sjättedel fyra – dzukiska, aukštaitiska, samogitiska och suvalkiska. För eleverna förknippas en person som talar dialekt med att bevara traditioner, nationell identitet och patriotism; personen bor i småstäder eller byar och är gammal, och bedöms därmed stereotypiskt.

Det femte kapitlet, ”Framväxten av en sydaukštaitisk kvaziregiolekt i trakterna kring Punsk och Seinai”, skrivet med en forskares vackra, frågande och besvarande passion, sammanfattar forskningsresultaten och identifierar en ny dialektal formation – en sydaukštaitisk kvaziregiolekt som håller på att bildas på grundval av den traditionella talvarieteten i trakterna kring Punsk och Seinai, vilken används av den äldre generationen, och med inslag från litauiska och polska standardspråk. I den nya regiolekten försvinner de tydligaste dialektdragen.

Slutsatserna sammanfattar på ett övertygande sätt den genomförda komplexa undersökningen. Sammanfattningarna på polska och engelska kommer, är jag övertygad om, att säkerställa spridningen av monografins idéer och göra den litauiska geolingvistiska skolan mer känd. Och så tillkommer tabeller, fotografier och bilder (över hundra stycken) som visualiserar de viktigaste resultaten, samt tolv bilagor om befolkningens etniska sammansättning och språkanvändning i slutet av 1800-talet och om byarna inom talvarietetsområdet kring Punsk och Seinai som är mest litauiska, mer etniskt blandade eller förslaviserade, enligt olika källor. Forskarna delar detta material med den akademiska gemenskapen.

Käll- och litteraturförteckningarna vittnar än en gång om undersökningens professionalism: tillförlitliga källor från de första beläggen och en omfattande tvärvetenskaplig vetenskaplig litteratur – empiriska forskningsresultat samt teoretiska och metodologiska verk – gjorde det möjligt för forskarna att utarbeta en innovativ monografi.

Glädjefyllda är de fullbordade mödorna! (M. Tullius Cicero)

Inkommen den 15 mars 2017.

DALIA PAKALNIŠKIENĖ

Klaipėdos universitetas

Salomėjos Nėries g. 5, LT-92227 Klaipėda, Lietuva

[email protected]

Recenzijos / Reviews

287