This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
Preparing document pages…
Page 1
VÁCLAV BLAŽEK
Masaryk University
Forskningsområden: indoeuropeiska studier, särskilt slaviska, baltiska, keltiska, anatoliska, tokhariska och indo-iranska språk; finsk-ugriska språk; afroasiatiska språk; etymologi; genetisk klassificering; matematiska modeller inom historisk lingvistik.
ETT FÖRSÖK TILL ETYMOLOGISK ANALYS AV PTOLEMAIOS HYDRONYM I ÖSTRA BALTICUM
Försök att etymologiskt analysera de hydronymer i den östra baltiska regionen som Ptolemaios nedtecknat
SAMMANFATTNING
Artikeln analyserar fyra hydronymer från östra Baltikum, nedtecknade av Ptolemaios i mitten av 100-talet e.Kr. i ljuset av vittnesmål från andra antika geografer. De reviderade etymologiska analyserna leder till slutsatsen att minst tre av dem är av germanskt ursprung, men sannolikt är kalkeringar av sina sannolika baltiska motsvarigheter.
I denna studie analyseras fyra hydronymer från den östra delen av Baltikum, nedtecknade av Ptolemaios i mitten av 100-talet e.Kr. och även belagda hos andra antika geografer. Den etymologiska analysen av dessa hydronymer visade att åtminstone tre av dem är av germanskt ursprung, men sannolikt kalkeringar av baltiska motsvarigheter.
De fyra flodnamn som Ptolemaios placerar öster om floden Wisłas mynning, Χόνος, Ῥούβων, Τουούντος, Χε(θ)ίνος, har vanligen mekaniskt identifierats med de största floderna i östra Baltikum utifrån ordningsföljden i Ptolemaios koordinater:
Χόνος ~ Prussian Pregora / German Pregel / Russian Prególia / Polish Pregota / Lithuanian Prelius; 123 km (Manner 180: 257; Tomaschek, RE III/2, 189, c. 284).
Ῥούβων ~ litauiska Nẽmunas / polska Niemen / vitryska Neman / tyska Memel; 937 km (Manner 180: 258; Rappaport, RE 48, 1914, c. 118);
Τουούντος ~ lettiska Venta / litauiska Ventà / liviska Vänta jõg / polska Windawa / tyska Windau; 346 km lång (Manner 180: 258);
Χε(θ)ίνος ~ lettiska Daugava / vitryska Zachodnaja Dvina / ryska Zapadnaja Dviná / tyska Düna / estniska Väinä; 1 020 km (Manner 180: 2580; Tomaschek, RE II/2, 189, cc. 273–74 nämnde även floden Gauja).
1. TEXTBELÄGG
1.1. Ptolemaios, ca 150 e.Kr. [3.5.]
Εὐρώπης πῖνας η.
Sarmatien i Europa avgränsas i norr av det sarmatiska havet vid den venediska viken och av en del av det okända landet, enligt följande beskrivning: efter floden Wisłas mynning
floden s mynning 50°00 56°00
floden s mynning 53°00 57°00
floden s mynning 56°00 58°30 —
floden s mynning 58°30 59°30 —
”Sarmatien i Europa begränsas i norr av det sarmatiska havet, som gränsar till den venediska viken, och av en del av det okända landet; beskrivningen är följande. Efter floden Wisłas mynning:
mynningen av floden Chronus 50°00 56°00
mynningen av floden Rubonis 53°00 57°00
mynningen av floden Turuntus 56°00 58°30
mynningen av floden Che(r)sinus 58°30 59°30”
Som jämförelse fastställde Ptolemaios [4.11.1 & 4] koordinaterna för floderna Albis och Wisłas mynningar enligt följande:
Albíos flodmynningar, 31° 56′
”Floden Albis mynning 31°00 56°15”
26
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 3
An Attempt at an Etymological Analysis of Ptolemy’s Hydronyms of Eastern Balticum
1.2. På th400-talet e.Kr. återgav Marcianus från Heraklea Pontika följden av dessa floder, men med vissa ändringar av deras namn:
[2.39] Efter Vistula-flodens mynningar följde Χρόνον-flodens mynningar. Efter floden Chronos finns därefter Ρουθῶνος-flodens mynningar. Dessa floder mynnar i Vendiska viken, som börjar vid Vistula-floden och sträcker sig mycket långt. Från
Straipsniai / Articles
27
Page 4
VÁCLAV BLAŽEK
Pudanos flod följer därefter Τουρόντου-flodens mynningar; efter Turuntos flod kommer Χέρωνος-floden och dess mynningar. ”Efter Vistula-flodens mynningar följer Chroni-flodens mynningar; efter floden Chronos finns därefter Rhudon-flodens mynningar. Dessa floder mynnar i Vendiska viken, som börjar vid floden Vistula och sträcker sig oerhört långt. Efter floden Rhudon följer Turuntas flodmynningar; efter floden Turunta kommer floden Chesynus och dess mynningar.”
Edion och den latinska översättningen av Müller 1882.
1.3. I slutet av 400-talet e.Kr. återgav Ammianus Marcellinus [22.8.38] formen Chronius av Ptolemaios hydronym Χρόνος:
[38] Där, i början av detta område, där de ripheiska bergen tar slut, bor arifeerna, dessa människor som är kända för sin mildhet, och genom deras land flyter floderna Chronius och Visula; intill dem bor massageter, alaner och sargeter samt många andra obskyra folk, vilkas namn och seder vi inte känner till.
[38] ”Nåväl, alldeles i början av detta område, där de ripheiska bergen sjunker ned mot slätten, bor arefeerna, rättskaffens män kända för sin mildhet, genom vars land floderna Chronius och Visula flyter. I deras närhet finns massageterna, alanerna och sargeterna, liksom flera andra okända folk, vilkas namn och seder är obekanta för oss.”
Ammianus Marcellinus, Rerum Gestarum, med engelsk översättning av John C. Rolfe.
Cambridge (Mass.): Harvard University Press—London: Heinemann 1935–1940.
1.4. Förmodligen användes samma hydronym, men om ett hav, redan av Plinius i mitten av 100-talet e.Kr.:
[4.38/94–95] därefter måste man gå från samma plats för att färdas till Europas yttre delar, och efter att ha korsat Ripeiska bergen hålla Ius, norra oceanen, till vänster, tills man når Gades. Flera öar utan namn uppges ligga där; en av dem, Baunonia, sägs ligga en dags seglats från Skytien. Timaios berättade att bärnsten kastas upp på den av vågorna vid vårens tid. Resten av kusterna är obekanta; rykten pekar mot den nordliga oceanen. Hekataios kallar den Amachum, efter floden Parapanisus, som sköljer Skytien, eftersom dess namn på detta folks språk betyder ”frusen”. Filemon säger att morinerna kallar den Cimbriska sjön, det vill säga ”det döda havet”; därifrån ända till udden Rubeas, och bortom denna Cronium. Xenofon från Lampsakos berättar, enligt skytiska kuster, att det finns en ö av enorm storlek, Baltia, och Pytheas kallar samma ö Basilia.
Ett försök till en etymologisk analys av Ptolemaios hydronymer i östra Baltikum
”Vi måste nu lämna Euxinos för att beskriva Europas yttre delar. Efter att ha passerat de ripheiska bergen måste vi nu följa Norra oceanens stränder till vänster, tills vi kommer fram till Gades. I denna riktning sägs det finnas ett stort antal öar utan namn; bland dem finns en som ligger mitt emot Skytien, omnämnd under namnet Raunonia och sägs ligga en dags seglats från fastlandet; på den kastas, enligt Timaeus, bärnsten upp av vågorna under våren. Vad gäller de återstående delarna av dessa kuster känner man endast till dem genom uppgifter av tvivelaktig tillförlitlighet. Hecataeus kallar den septentrionala eller norra oceanen, efter att vi har passerat floden Parapanis mynning där den sköljer de skytiska stränderna, för Amalchiska havet; ordet ’Amalchisk’ betyder frusen på dessa folks språk. Philemon säger i sin tur att den kallas Morimarusa, eller ”Döda havet”, av cimbrerna, ända fram till udden Rubes, bortom vilken den har namnet Croniska havet. Xenophon från Lampacus berättar att det på tre dagars seglats avstånd från Skytiens stränder finns en väldig ö vid namn Baltia, som Pytheas kallar Basila.”
”Det finns också författare som nämner några andra öar, nämligen Scandia, Dunna, Bergos och, större än alla, Nerigos, från vilken man seglar till Thule. En dags seglats från Thule ligger det frusna havet, som av vissa kallas Croniska havet.”
Plinius den äldre: Naturalis Historia, utg. av Karl Friedrich Theodor Mayhoff. Leipzig: Teubner 1906. Plinius den äldre: The Natural History, översatt av John Bostock & H. T. Riley. London. Taylor and Francis, 1855: 4.30.
1.5. Dionysios Periegetes, från 100-talet (eller 200-taletrd) e.Kr., upprepade Plinius uppgifter om det Croniska havet i norr, som måste ha varit fruset eller dött:
27 Πάντη δ’ ἀκαμάτου ῥόος Ὠκεανοῖο
28 εἰς μὲν ἕων, πολλῇσι δ’ ἐπωνυμίῃσι ἀρεσώς.
29 Ἥτοι ὁ μὲν Λοκροῖο παρ’ ἐσχατίην ζεφύροιο
30 Ἄτλας ἐσπέριος κυκλήσεται. αὐτὰρ ὑπέρθεν,
31 πρὸς βορέην, ἵνα παῖδες ἀειμακέων Ἀριμασπῶν,
32 πόντον μὲν καλέουσι πεπηγότα τε Κρόνιον τε.
33 ἄλλοι δ’ αὖ καὶ νεκρὸν ἐφήμισαν εἶναι ἄφαυρον
Stripsnai / Articles
29
Page 6
VÁCLAV BLAŽEK
34 ἠλίου.
Dionysius Pierēgetes: Graece et Latine cum vetustis commentariis et interpretationibus, ed. Gottfried Bernhard. Leipzig: Weidmann 1828, 10.
27 ”Men på alla sidor flödar det väldiga trädlösa Oceanus,28 och fastän det är ett, har det ändå många namn.29 Nåväl, längst bort vid den lokriska västanvindens avkrok30 kallas det Västra Atlas, men längre upp,31 mot norr, där de krigstokige Arimaspernas barn bor,32 kallar de det Frusna och Cronionhavet.33 Andra kallade det också Döda havet, på grund av solens svaghet34.”
Dionysius Pierēgetes: Beskrivning av den kända världen Översättning: Ekaterina Ilyushchev http://wwwdh.informatik.uni-erlangen.de/IMMD8/staff/Goerz/Dionysius_Piergetes.html http://wwwdh.informatik.uni-erlangen.de/IMMD8/staff/Goerz/DP/DP.E5-ln.tx
1.6. Efter Plinius var Solinus [19.2] på 300-talet e.Kr. mer kortfattad: rdOceanum septentrionalem ex ea parte, qua a Propaniso amne Scythia adluitur, Hecataeus Amalcum appelat, quod gens illius lingua significat congelatum. Pileon a Cimbris ad promunturium Rubeas Morimarusam dicit vocari, hoc est mortuum mare: ultra Rubeas quicquid est Cronium nominat.
Gaius Julius Solinus: Om världens under http://www.thelatinlibrary.com/solinus2a.html
”Norra oceanen, på den del där Paropamisus, en flod i Scythia, flyter ut i den, kallas av Hecataeus Amalchium: vilket på detta folks språk betyder det frusna havet. Phylemon säger att från cimbrerna till udden Rubeas kallas den Morimarusa, vilket betyder Döda havet. Allt som ligger bortom Rubeas kallas Cronium.”
Översatt av Arthur Golding (1500-talet) th http://quod.lib.umich.edu/e/eebo/A12581.0001.001/1:34?rgn=div1;view=fulltext
2. SYFTEN OCH FASTSTÄLLANDE AV HYDRONYMERNAS SPRÅKLIGA TILLHÖRIGHET
I detta bidrag analyseras ur etymologiskt perspektiv fyra hydronymer som Plinius, Ptolemaios och deras efterföljare lokaliserade till den östra delen av Balticum, nämligen Χρόνος/Chronius/Cronium, Ρούβων / Ῥούβων, Τονόντος, Χε(ρ)σίνος.
30
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 7
An Attempt at an Etymological Analysis of Ptolemy’s Hydronyms of Eastern Balticum
Den första uppgiften är att fastställa dessa hydronymers språkliga tillhörighet. Två av dem, Χρόνος & Ξε(θ)οῖνος, kännetecknas av initialt χ-, dvs. [kʰ]. Bland Europas indoeuropeiska språk är detta ljud typiskt för grekiska, slaviska och germanska. Av geografiska skäl utesluts grekiska och slaviska (låt oss nämna att initialt *x- i slaviska vanligen har tyskt eller iranskt ursprung). Om germanska återstår som den mest lovande kandidaten är det naturligt att fråga sig om det finns ytterligare ett argument som stöder dessa flodnamns germanska tillhörighet. Svaret kan vara jakande – i Τορούntos är det möjligt att se den germanska nollreflexen *-unþ-/*-unđ- av presensparticipsuffixet *-nt-, som är rudimentärt produktivt i de äldre litterära germanska språken: fornhögtyska weisunt ”åder” ~ fornengelska wǣsend dito, från IE *u̯ei̯s- ”flyta” (Pokorny 1959: 1134), eller gotiska hulundi ”grotta” jämfört med fornnordiska holr, fornengelska, fornsaxiska, fornhögtyska hol adj. ”ihålig”, alla från verbet belagt i gotiska huljan ”täcka”, fornnordiska hylja, fornengelska be-hyllan, fornsaxiska bi-hullean, fornhögtyska hullan dito (Brugmann 1906: 216, 461; Pokorny 1959: 553; Lehmann 1986: 193–94; Kroonen 2013: 253). Suffixet *-unþ-s roll i bildningen av gotiska tunþus ”tand” är allmänt accepterad (Brugmann 1906: 460; Kroonen 2013: 509–10).
3. ETYMOLOGISKA ANALYSER
3.1. Χρόνος [Ptolemy 3.5.2]; Chronius [Ammianus Marcellinus 22.8.38]; kanske också Mare Cronium [Pliny 4.38/94–95, 41/104].
Det finns minst tre möjliga germanska etymologier:
a) Mühlenhoff (1887: 35) tried to explain the hydronym with the help of Old Norse hrynja “stürzen, fallen, strömen”, Icelandic hrynja id., hrun “Sturz”, Norwegian ryna “lärmen, poltern”, Old Swedish ryna “lärmen”; perhaps also Old High German hrono “gestürzter Baumstamm”, Middle Low German rone id. and Old English hruna in place-names (de Vries 1962: 263; Holthausen 1963: 176). Although this idea is followed by Scheungraber & Grünzweig (AgT 138–39), it seems weakest in semantic perspective.
b) Kuhn (1941: 113) thought about a connection of Mare Cronium and Old Norse hrǫn f. “wave; Ægir’s daughter”. Together with Icelandic hrön “wave” and Old English hrǣn ~ hærn f. “waves, tide, sea”, probably reflect Germanic
Straipsniai / Articles
31
Page 8
VÁCLAV BLAŽEK
*hrōnjo(n)-¹ (de Vries 1962: 264; Holthausen 1963: 146). Besläktat kan vara medelhögtyska (1400-talet) rünne f. ”stormvåg”, om det härleds från *hrōnjo(n)- (Falk & Torp 190: 104; Orel 2003: 185; Kroonen 2013: 418 föredrar däremot urformen *runnjō(n)-). Just den rekonstruerade urformen *hrōnjō(n)- f., trots skillnaden i genus, ligger mycket nära Plinius Mare Cronium och Ammianus Marcellinus’ Chronius. Det initiala C- orsakas kanske av påverkan från Κρονία ἅλς, som Apollonios Rhodios använde om Adriatiska havet [Argonautica 4.324, 509] på 300-talet f.Kr. Havsnamnet motiveras sannolikt av teonymen Κρόνος. Å andra sidan skulle man under första och andra århundradena e.Kr. förvänta sig att klustret *-zn- fortfarande var bevarat i ett hypotetiskt germanskt språk i östra Balticum, om det bevarades i biblisk gotiska, dokumenterad omkring 350 e.Kr., t.ex. gotiska razn ”hus”, ga-razna ”granne” (~ fornnordiska granni) jämfört med fornnordiska rann, fornengelska ræn ~ ærn ”hus, bostad”, fornisländska fia-ern ”ladugård” < *razna-, förutom fornengelska ræsn n. ”bräda” < *razna- (Lehmann 1986: 283; de Vries 1962: 433); tyska > finska (ark. & dial.) rahna ”träbit som spån rivs loss från; brinnande trädstam på tröskeln; åkervält”, estniska rahn, gen. rahnu & raha ”block, kloss, stor bit, ospräckt stam”, liviska rō’n(əZ) ”omkullvält trädstubbe, trädstam på havsbottnen” (LGL III 105). Jfr även personnamnet Rasne-hildi gen.sg. [CIL XIII 7660] (Schönfeld 1911: 185), daterat till 600-talet e.Kr. Sammanfattningsvis bör denna lösning, trots att den är mycket tilltalande ur semantisk synvinkel, förkastas av fonetiska skäl.
c) En annan möjlighet representeras av fornnordiska hraun n. ”stenig mark, lava”, isländska hraun ”stenig mark utan vegetation”, färöiska reyn, danska røn ”stenbank på havsbottnen” > shetlandsdialekt røn(i) ”stenig botten”, norska ortnamn Røna, svenska ortnamn Rönö, Röne (de Vries 1962: 252; Helquist 1957:
1 Det mediala klustret *-zn- bekräftas genom extern jämförelse med grekiska *χράσνα > eoliska χράνα, doriska och arkadiska κράνα, attiska κρήνη ”källa, springbrunn” [I.]; dessutom *χρονος > χρονος ”källa, källsprång, varifrån bäckar rinner fram” [I. 22.147, 208], jfr Hesychius gloss κρούνα· κρήνη τελεία (se de Saussure 1881: 119; Frisk II 16, 27; Beekes 2010: 777). Senare tillkom även kognater i andra språk: albanska krua ~ krue m., pl. kronj, kroje ”källa, springbrunn” (Orel 1998: 198); keltiska: forniriska crond, korniska cronn ”ett flodnamn” (Stokes 1907: 247). Urformerna *kṛsṇā & *krosno/-ā (Beekes, EIEC 539) är förenliga med en av de indoeuropeiska beteckningarna för ”huvud”, belagd exempelvis i grekiska κρανίον ”skalle, huvud”, albanska krye n., pl. krerë ~ krenë ”huvud”; tocharianska B krāni(ye) ”(nacke)” (Adams 2013: 230), etc. Vad gäller den semantiska utvecklingen, jfr latin caput fontis eller caput aquae och grekiska κράνα· κεφαλή (Hesych.) – se de Saussure 1881: 119 och Frisk II, 16. Denna slutsats innebär rekonstruktionen av *ḱ-. Den albanska reflexen k- före -r- är regelbunden.
32
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 9
An Attempt at an Etymological Analysis of Ptolemy’s Hydronyms of Eastern Balticum
874). Udolph (1994: 88–92) lägger till det tyska oronymet Rhōn2. Tyska > finska runa ”grovt grus, små stenar på sjöbottnen”, finska, votiska och ingriska raunio, karelska raunio ”stenhög”, estniska raun, gen. rauna ”sten-, granithög” (LGLÖ III 136). De antika författarna skilde mellan två varianter, Χόνος och Chronius, som kan rekonstrueras för urgermanskan som *rauna- och *raunija-/*raunijō(n)-3. Det finns ett påfallande motsvarande par i baltisk-finska, *rauna respektive *raunio. Tack vare denna motsvarighet är det möjligt att fastställa den germanska dialektens dialekttillhörighet i hydronymen – det var sannolikt samma germanska dialekt som lämnade efter sig de tidigaste germanska lånorden i de baltisk-finska språken. Den semantiska motiveringen för denna hydronym återstår att diskutera. Klippor eller stora stenar är inte typiska för flodmynningar och nedre lopp i Östersjöns östra del. Därför verkar ”grus” vara en mer lovande semantisk motivering. Kanske kan det ha varit Wisłaspetsen (polska Mierzeja Wiślana; tyska Frische Nehrung; ryska Balti-iskaja kosa) eller Kuriska näset (Kuršių nerija), båda bestående av grus och sand som bildar sanddyner4, vilket ledde till benämningen Mare Cronium på Wisłalagunen respektive Kuriska lagunen. På grund av sitt söta eller bräckta vatten har lagunerna frusit till mer eller mindre regelbundet, till skillnad från det öppna och saltare havet. Det frusna havet uppfattades sannolikt som det döda havet av besökare från Medelhavsområdet. Termen, som ursprungligen användes om en av lagunerna, kan senare ha överförts till sunden som förbinder lagunerna med Östersjön och som från havet liknar flodmynningar, eller till floder som mynnar ut i dessa laguner. Låt oss analysera flodnamnen, vilka är förenliga med den semantiska sfären för germanska *rauna- och *raunija- / *raunijō(n)-. Den vanligaste kandidaten för Χόνος och Chronius har varit floden Pregel / Pregla. I själva verket skiljer sig dess mynning inte särskilt mycket i latitud från Wisłaflodens mynning (Ptolemaios angav båda till 56°00). Hydronymens etymologi är inte entydig. Gerullis (1922, 135) sammanfattade äldre belägg, nämligen Priga (1302), Pregor (1359), samt de dissimilerade formerna Pregell, Pregel (1331), Pregil (1460), och sökte en förklaring i litauiska prāgas ”väg utan fast botten, avgrund, helvete” (även ”järv”). Det är besläktat med pragė ”avgrund, omätligt djup”, och båda har härletts från den
2 Bergskedjan Rhōn ligger i gränstrakterna mellan de tyska delstaterna Bayern, Hessen och Thüringen. Dess högsta topp, Wasserkuppe, är 950 m hög.
3 Den urgermanska diftongen *au, som bekräftas av de baltisk-finska lånen, kan ha förändrats till o i grekiska och latinska transkriptioner; jfr Austroti vs. Ostroti (Schönfeld 1911: 38).
4 Den största sanddynen på Wisłaspetsen, kallad Wielbłądzi Garb = Kamelhöcker, är 48.50 m hög. Den största sanddynen på Kuriska näset, kallad Vecekrug, är högre: 67.20 m.
Straipsniai / Articles
33
Page 10
VÁCLAV BLAŽEK
Det litauiska verbet gerti ”dricka” (Fraenkel 1962–65: 148, 643). En sådan semantisk motivering är naturligtvis acceptabel för ett flodnamn, om floden rinner genom en kanjon eller åtminstone en djup dal. Detta verkar uppenbarligen inte vara fallet i det flacka landskapet längs floden Pregel / Pregolja. Mažiulis (2013) lade till det äldsta belägget P regora (1273) och rekonstruerade den baltiska utgångsformen som *Prēgarā. Han avskilde här suffixet *-arā (jfr litauiska žiež-ara ”grälsjuk, sur person; häxa”, av žiežti ”mullra, muttra, vara arg” – se Fraenkel 1962–65: 130). Roten prep bör relateras till litauiska spragėti ”(om hetta eller kyla) knaka och spricka, brista, fräsa, glimra”, sprōgti ”brista, spricka, gå sönder, öppna sig, flyga i luften, explodera” etc. (Fraenkel 1962–65: 877, 882). Även om denna lösning är transparent ur ordbildningssynpunkt är den semantiska motiveringen fortfarande föga övertygande. Men vokalen o i den prusiska hydronymen Pregora, Prigra osv. kan också förklaras ur baltiskt *au; jfr växlingen au/aw ~ o ~ u i prusiska ortnamn, såsom sjön Lauken (1306) mot Locar (1308) = laucs ”fält” + assan ”sjö”, eller sjön Daben (1346) mot Duben / Douben (1340), jfr prusiska pa-dabis, litauiska dubà ”ravin” osv. (Gerullis 1922: 26, 83). Om man beaktar denna möjlighet är roten *gor- i den prusiska hydronymen förenlig med namnet på den prusiska sjön Goryn, först belagd 1293, och 1339 som Gureyn (Gerullis 1922: 44; Toporov 1979: 345), samt vidare med litauiska gaurė ”kalkhaltig mark”, gurus ”lös, smulig, spröd”, gū́lās ”smulor” osv., alla från verbet gerti ”falla sönder, smulas sönder, vittra, upplösas, flyta ut; bli lös, uppmjukad, svag”, lettiska gurt ”vara matt, svag”, gaurs ”lös” (Fraenkel 1962–65: 150, 179; Vanagas 1981: 109; Smoczyński 2007: 212–13). Mot bakgrund av det etymologiska sambandet mellan gotiska malma ”sand”, svenska malm ”sandig slätt, malm”, fornengelska mealm ”sandig”, engelska malm ”lätt, lerig jord”, fornsaxiska och fornhögtyska melm, tyska mulm ”damm” samt gotiska malan ”mala”, fornnordiska mola, fornsaxiska och fornhögtyska malan med samma betydelse (Lehmann 1986: 242–43), är det rimligt att spekulera i att det kan ha funnits ett ord av typen *gurᵃ / *gorᵃ / *gurᵒ i prusiska, med betydelsen ”sand, grus, småsten” eller liknande. Spår av detta kan identifieras både i sjönamnet Goryn & Gureyn och i flodnamnet Pregora, Prigra ’Pre-gel’, kanske ”vid sanddynerna” eller liknande. En sådan semantisk motivering skulle också stämma med den föreslagna betydelsen av floden Χρόνος och Chronius mot bakgrund av dess germanska etymologi.
Den ”steniga” varianten av denna etymologi verkar mindre sannolik. I Kuriska lagunens smala mynning ligger Dane-Akmenaflodens utlopp. Akmena betyder ”stenig”; jfr litauiska akmuõ, gen. ãkmenas ”sten” (Vanagas 1981: 37).
An Attempt at an Etymological Analysis of Ptolemy’s Hydronyms of Eastern Balticum
3.2.1. Om Marcianus läsning ”Ρούβων är korrekt, kan hydronymen återge germanska *ruð(n) ”rodnad” > fornnordiska roði samma betydelse, fornengelska rud, medellågtyska rud samma betydelse (Orel 2003: 307). Den exakta motsvarigheten i baltiska språk ur ordbildningssynpunkt tycks vara litauiska ruduo ”höst”, medan den exakta semantiska motsvarigheten raudōnas = raudas ”röd” skiljer sig åt genom diftongen.
3.2.2. Om Ptolemaios form ”Ρούβων är korrekt, kan den kopplas till lettiska rubenis, rubins, f. rubene ”Birkhuhn / Tetrao tetrix”, baltais rubenis ”Moorschneehuhn, Morashuhn / Lagopus albus” (ME III 552), vid sidan av litauiska raũbas ”graugesprenkel”, besläktat med fornnordiska rjūpa ”Schneehuhn” (de Vries 1962: 449). Mühlenbach (ME I 709) och Fraenkel (1962–65: 193) spekulerade kring en intensiv reduplikation *rerub-/*rirub-/*rērub- av roten *rub- i denna ornitonym, vilket skulle ge former som litauiska jerubė, jẽrūbė, dial. (j)ārubė ”Haselhuhn”, lettiska īrbe, dial. irbe, i(e)rube ”Feldhuhn, Ackerhuhn” (ME I 708–09); vidare också fornnordiska jarpi ”Haselhuhn” jämfört med jarpr ”mörkbrun”, medellågtyska erpel ”hanand”, fornengelska eorp, earp, fornhögtyska erpf ”mörkfärgad” (de Vries 1962: 291). Denna tolkning gör det möjligt att identifiera hydronymen med en konkret flod, nämligen Irbe i norra delen av Kurländska halvön (Kurzemes pussala), 32 km lång, men med den längsta bifloden Stende är den sammanlagt 132 km lång.
Det är frestande att tänka sig ett samband mellan hydronymen ”Ρούβων och udden Rusbeas, som Plinius nämner, om Solinus form Rubeas är mer korrekt. Inte långt från Irbeflodens mynning, här identifierad med ”Ρούβων, ligger Kolkarags, Kurländska halvöns nordligaste punkt. Havet bortom udden Rubeas kan vara Rigabukten. Att det identifierats med Cronianhavet kan bero på att det också fryser till, liksom Wisła- och Kurländska lagunerna.
3.2.3. Mühlenhoff (1887: 351), följd av Rappart (RE 48, 194, c. 1180) och andra, föreslog emendationen ”Ρούσων och sökte stöd i namnet Rusnė på en av Nemunas/Nemen/Memels armar. Vi kan nämna att litauiska rùsnė enligt LKŽ betyder 1. ”vieta, kur pagonių žyniai kūrendavo amžiną ugnį: Visos kitos tokios vietos, kuriose amžina ugnis ir garbės Dievo rusinama buvo, vadinos rusnės, nuo žodžio rusėti, arba amžinai degti”, dvs. ”platsen där de hedniska prästerna höll en evig eld brinnande; alla andra liknande platser, där en evig eld brann till Guds ära, kallades rusnės, av ordet rusėti, dvs. ’brinna för evigt’”; 2. rusnė (Digitalis).
3.3. Τανουόντος (Τανουόντος) [Ptolemaios 3.5.2].
Det är lockande att härleda hydronymen med suffixet *-un- från en stam belagd i fornnordiska þori ”Menge, Masse”, möjligen besläktad med þora ”wagen”, þoran ”Mut, Tüchtigkeit”, och vidare vediskt túrá- ”stark, rik” osv. (de Vries 1962: 617; Pokorny 1959: 108).
Straipsniai / Articles
35
Page 12
VÁCLAV BLAŽEK
Ur semantisk synvinkel gör denna tolkning det möjligt att koppla Ptolemaios hydronym till namnet på Lettlands största flod Daugava, 102 km lång, vars etymologi kan härledas ur lettiska daũdz ”mycket”, litauiska daũg, daug(i)a ”mycket”, daug ”mångfald”, vidare polska duży ”stor, stark”, dużo ”mycket” osv. (Fraenkel 1962–65: 84).
Anm.: Det germanska *b, återgivet som τ av Ptolemaios, är ett vanligt sätt att återge ljud i hans verk; jfr exempelvis ortnamnet Τευδέου / Τουδέου / Τουτέου [2.11.27] mellan floderna Rhen och Ems, utförligt behandlat av Much (1897: 99, 115).
3.4. Χε(ε)σῖνος [Ptolemaios 3.5.2 i Nobbes utgåva, s. 167] / Χέσνος [Marcian 2.39].
Det kan vara en återgivning av germanska *herznan > fornnordiska hjarn ”hårt frusen snö”, norska hjarn samma betydelse, dial. jorn m. ”islager” < *hor < *her(n)u-; fornhögtyska hornung ”februari” < *hurznungōn (de Vries 1962: 231; Orel 2003: 171; Kroonen 2013: 223), jfr lettiska sērsna ”rimfrost, nattfrost på våren”, (ME II 831), litauiska šērkšnas & širkšnas ”rimfrost” (Fraenkel 1962–65: 973–74); rysk-kyrkoslaviska срѣнъ ”vit”, fornryska сренъ ”frusen snö”, ryska серёд samma betydelse, fornpolska śrzon ”frusen dagg, rimfrost” osv. (Falk & Torp 1909: 78).
Det är frestande att rikta uppmärksamheten mot den lettiska floden Salaca (95 km), som mynnar ut i Rigabukten. Om namnet kan etymologiskt härledas ur lettiska sált ”frysa”, sals ”frost” (ME III 675–76), litauiska šáltì ”(till)frysa, svalna, bli kall”, pãšalas ”frost i marken, frusen jord; nattfrost” (Fraenkel 1962–65: 958–61), fornpreussiska passalis ”frost” [EV 57], tycks Ptolemaios hydronym vara ett germanskt lånöversättningsnamn efter det baltiska flodnamnet, som sannolikt betyder ”frysa till”.
4. SLUTSATS
Fyra hydronymer från östra Balticum, förmedlade av Ptolemaios i mitten av 2nd århundradet e.Kr. och återgivna med vissa ändringar av Marcianus på 4th århundradet e.Kr., förefaller vara germanska kalkeringar av de ursprungliga baltiska flodnamnen, sannolikt med ett undantag: Πούβω, som tillåter en direkt baltisk etymologi och identifiering med floden Irbe. Floden Χῆνος & Chronius fick troligen sitt namn efter Mare Cronium, kanske motsvarande någon av Vistulalagunen eller Kurländska lagunen eller deras bifloder, Pregel, 123 Pregora respektive Akmena.
36
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 13
Ett försök till etymologisk analys av Ptolemaios hydronymer i östra Baltikum
Vistulaudden eller Kurländska näset eller sunden däremellan eller (1273) Pregora ”vid sanddynerna” eller Aknēna ”stenig”
Ῥούβων
Ῥούδων
*ruðō(n) ”rodnad”
Lett. rubenis ”orre”
Irbe ”orre”
Τουρούντος
Τουρούντος
*þurbn- ”riklig på”
Daugava ”riklig på”
Χε(ρ)σίνος
Χέσνος
*herzn-/*herzn- ”frusen”
Salaca ”isbeläggning”
REFERENCES
AgT – Die altgermanischen Toponyme sowie ungemanische Toponyme Germaniens. Ein Handbuch zu ihrer Etymologie, von Corinna Scheungraber & Friedrich E. Grünzweig. – Philologica Germanica 32. Wien: Fassbaender, 2014.
Kuhn Hans 1941: Hadben und Hadumer. – Namn och bygd 29, 84–116.
LGL – Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen II: P–Ä, begründet von A. D. Kylstra, fortgeführt von Sirkka-Liisa Hahmo, Tette Hofstra & Osmo Nikkilä. Amsterdam – New York: Rodopi 2012.
Mannert Konrad 1820: Geographie der Griechen und Römer IV: Norden der Erde von der Weichsel bis nach China. Leipzig: Hahn.
Strīpsnai / Articles
37
Page 14
VÁCLAV BLAŽEK
Mažulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas. Vilnius: Mokslo enciklopedijų leidybos centras.
Much Rudolf 1897: Die Städte in der Germania des Ptolemäus. – Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur, N.F. 29 = 41, 97–143.
Mülenhoff Karl 1887: Deutsche Altertumskunde, Zweiter Band. Berlin: Weidmann.
Müller Carl 1882: Geographi Graeci Minores, Volumen primum. Paris: Firmin-Didot et socis.
Nobbe C. F. A. 1966: Claudi Ptolemaei Geographia. Hildesheim: Olms.
Orel Vladimir 1998: Albanian Etymological Dictionary. Leiden – Boston – Köln.
Orel Vladimir 2003: A Handbook of Germanic Etymology. Leiden – Boston: Brill.
Plinius Claudius 1988: Naturalis Historiae / Naturkunde, Libri III–IV, herausgegeben und übersetzt von Gerhard Winkler. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.
RE – August Pauly, Georg Wissowa, Wilhelm Kroll, Kurt Witte, Karl Mittelhaus, Konrat Ziegler, eds. Paulys Realencyclopädie der classischen Altertumswissenschaft: neue Bearbeitung. Stuttgart: Metzler, 189–198.
de Saussure Ferdinand 1881: KPNH. Mémoires de la Société de Linguistique 6, 119. https://fr.wikisource.org/wiki/%CE%9A%CF%81%CE%AE%CE%BD%CE%B7.
Schönfeld M. 1911: Wörterbuch der altgermanischen Personen- und Völkernamen. Heidelberg: Winter.
Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Wilno: Uniwersytet wileński.
Toporov Vladimir 1979: Prusskij jazyk 2 (E–H). Moskva: Nauka.
Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem. Berlin – New York: Walter de Gruyter.
Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas.
de Vries Jan 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch₂. Leiden: Brill.
38
Acta Linguistica Lithuanica LXXVI
Page 15
An Attempt at an Etymological Analysis of Ptolemy’s Hydronyms of Eastern Balticum
Bandymas etimologiškai analizuoti Ptolemajo užfiksuotus rytinio Baltijos regiono hidronimus
S A N T R A U K A
Straipsnyje nagrinėjami keli Klaudijo Ptolemajo Geografijoje minimų rytinio Baltijos regiono, patenkančio į Europinės Sarmatijos erdvę, hidronimai. Kaip pažymi autorius, tai yra bandymas paaiškinti jų etimologiją. Geografija buvo paskelbta II a. viduryje. Straipsnyje cituojama Ptolemajo Europos Sarmatijos geografinė samprata, išvardijant upes: Chronus, Rudonis, Turuntus, Che(r)sinus, Albis, Visula. Žvilgsnis taip pat metamas į kitų autorių hidronimų interpretacijas ir komentarus, paminimi IV a. istorikai Marcianas iš Ponto Heraklėjos, kuris modifikuoja upių pavadinimus, ir Amianas Marcelinas. Šie vardai I a. tikriausiai buvo žinomi ir Plinijui. Plinijumi sekdamas, apie tai II a. rašė ir Gajus Julijus Solinas. Autorius išsamiai nagrinėja keturių hidronimų etimologiją, siekdamas paaiškinti, iš kurios kalbos jie kilo. Šie hidronimai – tai Chronas, Rudonas, Turuntas, Chesinas (vardai pateikiami pagal Eugenijaus Jovaišos monografiją Aisčiai. Raida. Vilnius: Lietuvos edukologijos universiteto leidykla, 2014, 121–162. Straipsnio autorius tik neseniai susipažino su E. Jovaišos Ptolemajo žemėlapio perskaitymu. – Red. kolegijos pastaba).
Ptolemas II a. po Kr. viduryje paminėjo keturis rytinio Baltijos regiono hidronimus, o Marcianas IV a. po Kr. juos pakartojo šiek tiek pakeitus. Šie hidronimai yra pirminiai baltų upių pavadinimų germaniški vertiniai, išimtis tik ‘Pōbōv, kuris leidžia nustatyti tiesioginę baltų hidronimo Irbė etimologiją. Tikėtina, kad hidronimas Chronus (gr. Χόνος) yra kilęs iš Mare Cronium, galimai atitinkantis Visula ar Kuršių marias bei jų įtakus Priegų, 173 Pregorą ar Akmenę.
Acknowledgement:
The present study was prepared thanks to the grant of the The Czech Science Foundation (GAČR) GA15-1221S. I am grateful to John D. Bengtson for correcting the English.
Įteikta 2017 m. gegužės 2 d.
VÁCLAV BLAŽEK
Ústav jazykovědy a baltistiky, Filozofická fakulta Masarykovy University, A. Nováka 1, CZ-60200 Brno, [email protected]
