GVIDAS LATAKAS

Kaunas centrum för nationell kultur

Kaunas Antanas Martinaitis konstskola

DOI: https://doi.org/10.35321/al182-10

DIKTER FRÅN MEISTARNĖS

GVIDAS LATAKAS

Gentis

Himlens höjd havens vidd

jag ser dig – och du tillhör någon av de gamla stammarna, du stöder dig på gamla ord som på ben i benen i stället för järn

himmelens grodd, havens brännskada, himmelens försvinnande, havens glans, himmelens himmel, havens hav – vi ska längta som förr, min son, efter hampa

Auliai

Gavėnai kommer vadande auliai – beniga män genom snödrivorna från Kurzemės, slingrar sig som ormar; en trumma, förmörkad, på en urholkad stock av en baublis

Įžvalgos / Insights

189

GVIDAS LATAKAS

ur en jättelik björns skinn – tre tillsammans lyfter de med största möda själva ragių-sätet; också de är insvepta i skinn, förklädda, kärringlika; på huvudet spetsar bundna av vide och av band, gåvor från kvastflickorna; de spelar på pipor av gethorn, piper och dånar; andra av dem jagar bort flickorna, tränger in dem, fångar dem – när de piper till faller de tillsammans ner i snödrivorna – vakta piporna – ni kommer att slita sönder säcken, nakabiai

Sykį Kurzemėj

spėjų – handlingen utspelar sig i det av alla älskade paradiset – Drezden

Norr om oss, du präktige dagdrivare, präktige lille dagdrivare, hände något som inte hände; vad dina öron ska få höra, vana vid andra sånger: Kurzemės människor av en annan tro, ett annat flöde; deras språk – likt ett sårat, som en falk sårad i stormen, en blåaktig falk; många korsfararord hade jag hört där, och ryska ord, som om de talade som bröder, men man kunde inte förstå, därför brukade man fara till Latvijon för att tjäna pengar – slå hö

de betalade med rubler cidabro, så jag tog med mig min kusin Trečiokas – han bad så mycket

190

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Dikter från meistranės

så vi går in i stugan när det blivit mörkt, och där – en likkista – ligger den nakna, ensam; ljuset flammar som vid ett bröllop, ljusens lågor dansar inte, bordet dignar av mat; jag sätter mig ensam och glufsar (var tog min halvpojke vägen – jag minns inte längre, kanske blev han kvar och trippar i förstugan, alldeles stelfrusen av skräck); oj, det sade jag inte – hos letterna är det alltså brukligt att glädjas när en människa far till de himmelska markerna; de säger – ser du, han lämnade denna tårarnas dal först; våra kroppar är bara ett tillfälligt plagg; små papper från godis, sinnrikt ihopvikta, flyger kring väggarna, en vindil som irrat hit genom dimmorna

jag hade just styrkt mig – jag väntar, sade jag artigt, på husfolket – jag håller vakt; bara en svart katt susar genom dörren; den nakna klättrar omkring i sin kista – och medan den sitter där och säger till mig – du har ätit men jag har inte ätit – ska vi ta en dust, är du redo? – så minns jag nu – jag säger – jag är redo, jag är alltid redo, och det kan inte vara på annat sätt

Järnbenet

Järnben, ben till järn, järn – ben – skål

preussarna väljer döden, befaller sina lärlingar att smida orden, lära sig stamma fram främlingarnas, de nyanländas språk guten morgen štarben geboren

Įžvalgos / Insights

191

GVIDAS LATAKAS

att älska styvmodern mer än den skarmalėtą modern, att hålla sig intill styvmodern; vad är hårdare – järn eller ben? ben till järn? järn – ben – skål

Vidur žiemos

Hos dem i Vilkija är hackspetten – inte en hackspett utan en kertuklis; den sitter i en bur av kvistar och tar sig en sup då och då

förmodligen tar den sig en sup, ingen märker ens hur gramulensija försvinner; sedan fyller man på igen, lika delar med männen – männen där är sträva och skäggiga; det är inte ens klart vad som hör till vad, skägget till ansiktet eller ansiktet bara ett bihang till taggarnas växtlighet

guldgrävare, guldgrävare, på vintern – kan man fortfarande hitta något när allt omkring bara är silver? plötsligt, utan anledning – en död varg i släden

en börjar gräla: vadå hackspett, ser du inte – kertuklis, punkt slut; den tvivlande hugger tvärt av ett kriukis; jag knuffar till honom – drycken är borta igen; en ny skäggig man kommer in på krogen

192

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Dikter från meistrinės

å – ni har till och med en kertuklis! – utbrister han; jag kryper alldeles ihop hos dem, och svalorna är inte svalor utan skregždės, snön är inte snö – utan gröt

att hamna mitt i vintern bland vargar; en vagn står vid dörren, en rädd häst; en varghud i släden, en släde utan kusk

Juškas stuga är alldeles här; där är röken och också skägget, men cidabrovitt; trädgårdarna är halmtäckta, där uppe under taket snurrar det – om Gud vill – ska jag ta mig dit

Medalj till Antanas Juška 200, 11×9 cm, brons, gjuten, 2019, konstnär Gvidas Latakas

Įžvalgos / Insights

193

GVIDAS LATAKAS

GVIDAS LATAKAS – POET FRÅN MEISTARNĖS

Målaren och juveleraren Gvidas Latakas är en av de mest särpräglade konstnärerna; sedan ungdomen har han också skrivit dikter. Tre diktsamlingar har publicerats: ”Kol išsiris varniukai”, ”Nekalendoriniai šventieji”, ”Lokenos”. Alla hans böcker har belönats med priser. I Gvidas Latakas dikter förändras perspektiven ständigt, elementen stichijos rör sig vilt: konsten hjälper poesin, poesin konsten. Språket är viktigt, rikt, och närmar sig talspråket. Från dikt till dikt vandrar bibliska och historiska gestalter, gestalter ur sägner, myter och berättelser. Det förflutna upplevs genom vittnesmål och arketypiska reliker, som tycks vakna till liv. Nuet skymtar episodiskt, som om det av en slump hamnat i historierna. Poetens verk påminner om ett budinką, palocį, byggt med kraftiga takstolar, som han själv uttrycker det. Yppiga berättelser med god blodcirkulation rullar fram. Ur livfulla, kvicka och innerligt muntra liknelser träder oväntat bortglömda žemaitiska ord fram, som vittnar om minnet och det förflutna. Gvidas Latakas sneglar inte mot litterära moden, men undviker inte ”nya fornheter”. Människan i hans dikter tror att inte alla himlens helgon prunkar i våra kalendrar, utan lever mitt ibland oss, äter och dricker och utför sina egna arbeten. Å andra sidan stannar människan upp på ett särskilt sätt: ”Jag tror på hantverken, må de prisas i evighet.”

Vytautas Stulpinas

194

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII