M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

Anželika Smetonienė

doi:10.35321/all84-03

Machine-translated document

This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.

Preparing document pages…

ANŽELIKA SMETONIENĖ

Institutet för litauiska språket

ORCID id: orcid.org/0000–0003–0352–84X

Forskningsinriktning: ordbildning.

DOI: doi.org/10.35321/all84–03

Deverbativa verb i M. Petkevičius katekes (1598)

S A M M A N F A T T N I N G

I artikeln analyseras suffixförsedda verb, deverbativa verb, i M. Petkevičius katekes, utgiven 1598 (nedan kallad PK). I denna källa är nästan alla bildningskategorier för deverbativa verb belagda – avledningar med kausativ, iterativ, resultativt tillstånd och momentana betydelser. Den största bildningskategorin i PK utgörs av deverbativa verb med kausativ betydelse. Även frekvensen av deverbativa verbs suffix, de grundläggande ordens egenskaper samt vokalväxling i avledningarna presenteras; denna omfattar endast en del av orden inom bildningstypen och är oregelbunden.

NYCKELORD: verb, deverbativa verb, bildningskategori, suffix, vokalväxling.

S U M M A R Y

Artikeln analyserar suffixförsedda verb, deverbativa verb, i den katekes som publicerades av M. Petkevičius (CP). I denna källa beläggs avledningar inom fyra kategorier av deverbativ ordbildning, det vill säga avledningar med kausativa, iterativa, resultativa tillstånds- och momentana betydelser. Kausativa deverbativa verb utgör den största bildningskategorin i CP. Frekvensen hos de deverbativa verbens suffix, de grundläggande ordens egenskaper och vokalväxling i avledningarna presenteras. I CP förekommer endast enstaka fall av apofoni; vokalväxlingen förekommer endast i en del av avledningsorden och är oregelbunden.

NYCKELORD: verb, deverbativa verb, bildningskategori, suffix, vokalväxling.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

INLEDNING

Merkelis Petkevičius katekes (nedan – PK) är ett typiskt reformat verk från 1500–1600-talen och måste därför ha omfattat många aspekter: den innehåller både böner och psalmer, anger även ordningen för kyrkliga ceremonier och behandlar trons grunder. Även om detta är den andra boken på litauiska i Storfurstendömet Litauen har den hittills undersökts relativt lite. PK har främst undersökts som ett litterärt objekt (Meller 1984; Pociūtė 2000; Kuźmina 2002; Pociūtė-Abukevičienė 2005; Niedźwiedź 2008), och bortsett från mer allmänna anmärkningar om denna katekisms lexikon (Palionis 1967; Zinkevičius 1988) finns det endast några få artiklar om dess språk. Jonas Kruopas (1970) har bidragit mest utförligt till forskningen om denna källa.

Språket i det aktuella verket har undersökts fragmentariskt, och därför har inte heller M. Petkevičius katekes verb undersökts. Litauisk verbbildning har överlag inte undersökts särskilt mycket (Jakaitienė 1968, 1973; Pakerys, 2006, 2011, 2011a; Pakerys, Rimkutė, Utka 2012; Gaidienė 2012), särskilt inte i den äldre litauiska skrifttraditionen. De senaste undersökningarna på detta område har utförts av Jurgis Pakerys (Pakerys 2005, 2017, 2019; Arkadiev, Pakerys 2015) och Dalia Pakalniškienė (Pakalniškienė 2018, 2019), men de suffixala verben i PK är fortfarande outforskade. Föremålet för denna artikel är suffixala deverbativer, det vill säga avledningar från andra verb. Man antar att deverbativer i alla språk är betydligt fler än denominativer (Pakalniškienė 2019: 10). I litauiskan är dessa två verbgrupper ungefär lika stora, och deras bildning skiljer sig inte heller särskilt mycket åt; deras huvudsakliga bildningsformant är suffixet, till skillnad från exempelvis polskan, där verb från andra verb oftast bildas med prefix (GWJP 1984: 465).

Materialet till denna artikel samlades från J. Kruopas ordbok över M. Petkevičius katekes och från den fotografiska utgåvan av denna katekes, publicerad 1939. Därifrån excerperades alla icke-upprepade suffixala verb och generaliserades, det vill säga prefixavledningar lämnades åt sidan om formerna av deras icke-prefixerade verb är regelbundna och det inte finns någon väsentlig betydelseskillnad mellan dem, utan endast en skillnad som uppstått genom suffixet. I PK påträffades således något fler än 300 suffixala verb. I denna källa söktes verb och deras avledningar som belägger verbets infinitiv, presens och preteritum. Om ett direkt belägg för preteritum saknades, användes exempelvis även en avledning på suffixet -imas från verbets preteritum. De grundläggande verbformer som endast kan antas utifrån nutida litauiska och verbbildningens system i allmänhet, men som inte är belagda i PK, skrivs inom hakparenteser []. Intill de belagda grundläggande verbformerna i PK anges exempel från denna källa från 1598. Traditionellt kallas suffixala verb,

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

som behåller suffixen i alla stammar, för suffixala jämnstaviga verb, medan de som inte behåller suffixet i presens eller (och) preteritum kallas blandade verb. Båda de morfologiska typerna av suffixala verb behandlas också i detta arbete, med utgångspunkt i den synkrona analysmetoden för ordbildning, vars huvudprinciper formulerats av Vincas Urbutis (Urbutis 2009). Artikelns syfte är att fastställa skillnaderna i PK:s system för deverbativbildning, om sådana finns, jämfört med dagens tendenser i litauisk deverbativbildning. För att uppnå detta syfte analyserades först alla suffixala verb som påträffats i PK med avseende på bildningen, varigenom avledningar från verb urskildes; dessa delades in i bildningskategorier och presenteras i artikelns första avsnitt. Eftersom vokalväxling, även kallad apofoni eller vokalalternering, inte kan skiljas från deverbativer, presenteras i det andra avsnittet de fall av apofoni som förekommer i PK:s deverbativer.

Som nämnts analyserades alla excerperade suffixala verb i PK med avseende på bildningen och delades in i avledningar från verb, från andra ordklasser samt i sådana som synkront inte kan analyseras bildningsmässigt. Det bör påminnas om att ”en avledning är ett ord som har bildats av eller fungerar som om det hade bildats av ett annat eller två andra ord” (LKE 1999: 150). Ett ord betraktas som en avledning endast när det formellt och semantiskt bygger på ett basord, det vill säga när det grundläggande villkoret för ordbildning är uppfyllt: det finns en bildningsopposition där den ena medlemmen är avledningen och den andra bildningsbasen, och de måste nödvändigtvis vara förbundna genom bildningsmotivation (Urbutis 2009: 70, 81). Denna kan förändras. För det första kan relationen till basordet brytas, och avledningen kan då knytas till ett annat ord, som kan tillhöra samma eller en annan morfologisk klass som det tidigare basordet. För det andra kan avledningar övergå från en bildningskategori till en annan, om kategorierna är semantiskt närliggande (Ambrazas 1993: 12). Slutligen betraktas verbet synkront som odelbart när bildningsmotivationen har upphört, även om det historiskt kan vara en avledning.

Vid undersökningen av verb i äldre litauiska texter är det nödvändigt att precisera hur lånord ska bedömas, eftersom deras bildningsmässiga tolkning är problematisk. Ett lånat verb kan, när ett besläktat nomen med samma rot fungerar i litauiskan bredvid det, bedömas som en möjlig litauisk derivat, det vill säga ett nomen kan ha lånats in i litauiskan och därefter ha gett upphov till ett verb med produktiva litauiska suffix. Slavonismer som lätt har anpassats till litauiskan kan vara potentiella basord, vilket också visas av vanliga avledningar med suffixet

-imas

av slavonismiska verb. Vid bedömningen av denna möjlighet i litauisk ordbildning måste man ta hänsyn till den möjliga avledningens bildningskategori, accentuering, betydelserna hos båda orden – det möjliga derivatet och det möjliga basordet – samt deras kronologi (se vidare Smetonienė 2015, 2016). I detta arbete ansluter man sig till uppfattningen att om ett lånat suffixalt verb har en möjlig oppositionsmedlem som fungerar samtidigt, förbinds de genom ett bildningsförhållande. Denna problematik är visserligen mer aktuell för denominativer – i PK förekom inga deverbativer vars

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

det basala ordet skulle vara ett lånord. Svårigheter orsakas dock av kalkeringar, vars former sammanfaller med inhemska litauiska ord. Som exempel kan kalkeringen prigulėti ’höra till’ (jfr 1e. przynależeć) (prigul PK6, 10) anföras. I ett sådant fall kan detta verb inte förbindas derivationellt med prigulti, även om det analoga verbet (pri)gulėti är derivationellt besläktat med det. För att undvika oklarhet analyseras kalkeringarna inte.

1. KATEKISMEN AV PETKEVIČIUS DERIVATIONSKATEGORIER FÖR DEVERBATIV

En derivationstyp är ett formellt och semantiskt schema för ordbildning. Typen omfattar bildningar som sammanfaller i tre avseenden: 1) den kategoriska derivationsbetydelsen, 2) de basbildande ordens ordklass, 3) derivationsformanten (LKE 1999: 148). En derivationskategori är vidare än en derivationstyp; flera sådana kan ingå i den. Derivationskategorin avgränsas inte av vilket derivationsformant avledningen har bildats med. Substantivens derivationskategorier kännetecknas ändå i större eller mindre utsträckning av vissa suffix, medan det är mer komplicerat i verbens system: de senares suffix har inte lika konkreta betydelser som substantivens, och de är betydligt färre. I detta arbete indelas PK:s suffixavledda deverbalverb i kategorier med stöd av ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika” (DLKG: 742).

Deverbativer bildas med varianter av alla de viktigaste morfemen för verbbildning (–auti, –enti, –inėti, –inti, –yti, –oti, –ėti, –uoti, –telėti). Samma suffix kan användas i flera derivationskategorier (till exempel bildas iterativa och kausativa verb med suffixet –yti), just på grund av det lilla antalet verbalsuffix jämfört med nominala suffix. Vissa suffix (till exempel –dinti) betraktas som varianter av de viktigaste derivationsmorfemen av flera skäl. För det första har varianterna av samma morfem samma derivationsbetydelse. För det andra är deras fonetiska sammansättning nästan densamma som hos det grundläggande derivationsmorfemet, endast utvidgad med vissa ljud. Deverbalbildningen är överlag mer komplicerad än denominativbildningen, eftersom vokalväxling är vanlig i bildningen av verbala avledningar men mycket sällan förekommer i nominala avledningar. Vokalväxlingen kan omfatta endast en del av orden i en derivationstyp och är oregelbunden. Den är ett sekundärt derivationsmedel, eftersom den inte påverkar derivationsbetydelsen.

Trots att PK är en källa av begränsad omfattning finns där avledningar inom fyra (av fem möjliga) derivationskategorier av deverbativer: avledningar med kausativ betydelse (kausativ), med iterativ betydelse (iterativ), avledningar för resultativt tillstånd (resultativ) samt avledningar med momentan betydelse. Kausativen är flest och utgör 56 procent av alla PK:s deverbativer.

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

1.1. Avledningar med kausativ betydelse betecknar en aktiv handling riktad mot ett visst objekt. Kategorins övergripande betydelse är ’att få den handling eller det skeende som betecknas av basordet att äga rum’ (DLKG 398): budinti ’få att vakna’, deginti ’få att brinna’, derinti ’få att passa’ osv. Litauiska kausativ bildas endast med varianter av två morfem – -inti och -yti. I litauiska dialekter och äldre litauiska skrifter finns många bildningar som endast skiljer sig genom suffixen, till exempel aušyti / aušinti, gesyti / gesinti; sådana par förekommer också i PK. I PK är sammanlagt 45 kausativa deverbativer av jämn- och blandad typ belagda. Nästan alla PK:s kausativa avledningar har transitiva primära verb som bas, endast i några fall fungerar blandade verb som basord: derėti, judėti, kabėti, krutėti, skubėti, viskėti, som i tredje person singularis presens har -a.

1.1.1. De flesta kausativ av jämn typ är bildade med grundmorfemet -inti, 4 med dess variant -dinti. Vanligen finns en obetydlig betydelseskillnad mellan dessa suffix: med -inti, -ina, -ino bildas verkningskausativa avledningar, medan avledningar med -dinti, -dina, -dino, vars bas är verb för aktiva handlingar, har en betydelse av att tillhandahålla eller förse. I PK finns ingen sådan skillnad. I PK finns 29 kausativa verb av jämn typ med suffixet -inti: budinti (pabudintumbim PK211,12), [budina], [budino]: busti, bunda, budo ‘lämna sömnens tillstånd’ LKŽe; deginti (iszdegintos PK90,17), [degina], [degino]: degti, -a, -ė ‘påverkas av eld; ge ljus, lysa’ LKŽe; derinti (derintu PK185,16), [derina], derino (fuderinay PK24,21): derėti, -a, -ėjo ‘förhandla, ingå avtal, komma överens; leva väl tillsammans; passa, vara lämplig, acceptabel’ LKŽe; gadinti (Ißgadinta PK73,5), gadina (gadina PK72,20), [gadino]: gesti, genda, gedo ‘förfalla, fungera dåligt; försämras; ruttna’ LKŽe; gaišinti (gaysinti PK20,9), gaišina (gayfinu PK90,21), [gaišino]: gaišti, gaišta, gaišo ‘slösa bort tid; tyna, försvinna, gå förlorad; gå under’ LKŽe; gandinti (pergandink PK142,26), [gandina], [gandino]: gąsti, gąsta, gando ‘plötsligt bli rädd, frukta’ LKŽe; gramzdinti (nugramzdinta PK103,16), [gramzdina], [gramzdino]: grimzti, -ta, -do ‘sjunka’ LKŽe; gražinti (gražindams PK138,22), gražina (atgražina PK87,6), gražino (fugražinay PK30,13): grįžti, -a, -o ‘gå tillbaka’ LKŽe; judinti (judintu PK28,9), [judina], [judino]: judėti, -a, -ėjo ‘röra sig’ LKŽe; [kabinti], [kabina], kabino (uzkabine PK98,4): kabėti, -a, -ėjo ‘vara upphängd, hänga ned, dingla, dingla löst’ LKŽe; kaitinti (iszkaytink PK51,17), [kaitina], [kaitino]: kaisti, kaista, kaito ‘bli varm; brinna av vrede eller annan upprördhet; jäsa, törsta, förstöras av fukt och värme’ LKŽe; krutinti (pakrutint PK91,9), [krutina], [krutino]: krutėti, -a, -ėjo ‘för ett väsen, ett föremål eller dess delar att röra sig på platsen, röra sig lätt; vara vid liv; osv.’ LKŽe; maršinti (marfinti PK20,8), maršina (marfina PK20,5), [maršino]: miršti, -ta, -o ‘inte kunna hålla kvar i minnet, inte minnas’ LKŽe; naikinti (isznaikint PK62,4), naikina (naykinančiu PK208,22), [naikino]: nykti, nyksta, nyko ‘minska, tyna, upphöra att existera’ LKŽe; nykinti

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičius katekisms deverbativer (1598)

(įникint PK141,22), [nykina], [nykino]: nykti, nyksta, nyko ’minska, tyna, upphöra att existera’ LKŽė; [rūdinti], [rūdina] (srudina PK59,19), [rūdino]: rūsti, –ta, rūdo ’sörja, känna sorg; gråta’ LKŽė; rūginti (rugin toy PK219,5), [rūgina], [rūgino]: rūgti, –sta, –o ’bli sur, jäsa’ LKŽė; skandinti (pafkandint PK139,23), skandina (skandina PK61,18), skandino (pafkandinima PK30,14): skęsti, –ta, skendo ’omkomma i vatten, drunkna; vara översvämmad’ LKŽė; skubinti (nesiskubintus PK145,3), [skubina], [skubino]: skubėti, –a, –ėjo ’försöka göra eller utföra något snabbt’ LKŽė; [sloginti], slogina (slogin PK103,4), [slogino]: slėgti, slegia, –ė ’inte ge ro, plåga’ LKŽė; [sodinti], [sodina], sodino (pasodinay PK129,12): sėsti, sėda, sėdo ’inta en sittande ställning’ LKŽė; troškinti (uzutrofkinti PK45,21), troškina (troβkin PK103,5), [troškino]: trokšti, trokšta, troško ’kvävas av luftbrist; ha stark törst’ LKŽė; trukinti (usztrukintu PK230,2), [trukina], [trukino]: trukti, trunka, truko ’fördröja’ LKŽė; trupinti (sutrupinta PK30,6), [trupina], [trupino]: trupti, trumpa, –o ’delas upp, sönderfalla i små partiklar, smulas’ LKŽė; tukinti (nutukinti PK121,22), [tukina], [tukino]: tukti, tunka, –o ’bli fet, bli tjock’ LKŽė; ūginti (vžugint PK240,23), [ūgina], [ūgino]: augti, –a, –o ’bli större från att ha varit mindre’ LKŽė; varginti (nuuvargintas PK161,9), uargina (uargina PK160,15), [uargino]: vargti, –sta, –o ’förlora krafter, tröttas, försvagas; uppleva brist, leva svårt, leva i fattigdom’ LKŽė; vėsinti (asiwasinkit PK24,15), [vėsina], [vėsino]: vėsti, –ta, –o ’bli sval, mindre varm, avta i hetta och värme, svalna’ LKŽė; viskinti (pawiskinta PK47,18), [viskina], [viskino]: viskėti, –a, –ėjo ’röra sig, vibrera, kränga’ LKŽė.

4 kausativ av jämn typ i PK är bildade med varianten –dinti av –inti: keldinti (prikeldink PK134,6), [keldina], [keldino]: kilti, kyla, kilo ’stiga uppåt; resa sig efter att ha legat eller suttit; gå, färdas; osv.’ LKŽė; [klupdinti], klupdina (paklupdina PK88,8), [klupdino]: klupti, klumpa, –o ’falla på knä; falla framstupa’ LKŽė; prapuldinti (prapuldinki PK55,12), [prapuldina], [prapuldino]: prapulti, prapuola, prapuolė ’försvinna utan att man vet vart; försvinna, inte längre finnas’ LKŽė; [žudinti], žudina (sužudina PK61,2), [žudino]: žūti, žūva, žuvo ’förlora livet, dö en onaturlig död; lida, plågas; försvinna; upphöra att existera’ LKŽė.

En kausativ i PK har suffixen –yti, –ija, –ijo: aušyti (atausisiu PK24,16), [aušija], aušijo (ataušies PK156,17): aušti, aušta, aušo ’svalna; stelna när det svalnar’ LKŽė. Detta verb används i dagens litauiska också utan suffixelement i presens och preteritum – aušyti, aušo, aušė LKŽė, men av participet belagt i PK framgår att det i denna skrift används som ett verb av jämn typ. Aušyti, som i dag oftast används med suffixet –inti – aušinti, är ett av de verb som återspeglar en senare process: –inti blev ett produktivt suffix och trängde så småningom undan verben med suffixet –yti (Otrębski 1965: 393).

1.1.2. I PK finns 11 kausativa deverbativer av blandad typ; alla har –o i tredje person presens och – –ė i preteritum, derivationsformanten

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

bevaras endast i infinitiv. Basorden till de kausativa verben av blandad typ är intransitiva verb som betecknar ett tillstånd eller en process. Med den grundläggande arbetsmorfemen –yti har 3 verb bildats: lipyti (ilipk PK127,13), [lipo], [lipė]: lipti, limpa, lipo ‘fastna, klibba fast; vara lämplig, passa, harmoniera’ LKŽe; nykyti (įbnikĳu PK122,7), [nyko], [nykė]: nykti, nyksta, nyko ‘minska, förgås, upphöra att existera’ LKŽe; ūgyti (ugis PK94,11), [ūgo], [ūgė]: augti, –a, –o ‘bli större från att ha varit mindre’ LKŽe. Ytterligare 8 kausativ av blandad typ har bildats med varianten av grundmorfemet –dyti: [ardyti], ardo (arda PK72,16), [ardė]: irti, yra, iro ‘gå sönder, falla sönder i delar; lösa upp sig från trådar; falla; förfalla, försvinna’ LKŽe; gydyti (atgydyti PK131,8), gydžia (gidžia PK83,19), [gydė]: gyti, gyja, gijo ‘tillfriskna, återhämta sig’ LKŽe; gimdyti (gimdyti PK156,21), [gimdo], gimdė (pagimdė PK153,11): gimti, gimsta, gimė ‘komma till världen’ LKŽe; girdyti (girti PK226,3), [girdo], girdė (girdi PK71,18): gerti, geria, gėrė ‘svälja vätska, släcka törsten’ LKŽe; guldyti (perguldyti PK98,22), [guldo], guldė (paguldė PK153,14): gulti, gulda, gulė ‘lägga sig någonstans med hela kroppen’ LKŽe; ramdyti (nuramdit PK67,3), [ramdo], [ramdė]: rimti, rimsta, rimo ‘vara, bli lugn, upphöra att vara orolig, bekymra sig eller frukta, röra sig; försvagas’ LKŽe; virkdyti (wirkdisite PK45,19), [virkdo], [virkdė]: verkti, –ia, –ė ‘fälla tårar, snyfta’ LKŽe; [žudyti], [žudo], žudė (pražudę PK168,4): žūti, žūva, žuvo ‘förlora livet, dö en onaturlig död; lida, plågas; försvinna; upphöra att existera’ LKŽe.

1.2. Deverbativ med iterativ betydelse (iterativer) betecknar en upprepad handling, som ibland får en nyans av en handling med lång varaktighet. Betydelsen kan också vara bleknad och redan svår att uppfatta som iterativ, till exempel braidyti (DLKG: 396). De kan bildas med hela 7 av 9 varianter av bildningsmorfem: –auti, –yti, –ėti, –inėti, –inti, –oti och –uoti. I PK har inga deverbativ med suffixen –inti och –uoti påträffats. Iterativer med kausativ betydelse skiljer sig inte bara genom suffixens variation, utan också genom förhållandet mellan verb av blandad typ och verb med jämn betoning, samt genom basorden – de flesta av dem (gręžti, dėti, nešti, sekti, berti, melsti osv.) är transitiva primära verb.

1.2.1. I litauiskan bildas flest deverbativ med iterativ betydelse med suffixet –oti, men i PK utmärker sig dess produktivitet inte från de övriga suffixens. Avledningar med detta suffix kan också ha en diminutiv nyans, om basordet betecknar ett tillstånd, men så är det inte i PK, eftersom avledningarna med iterativ betydelse i denna källa är bildade av verb som betecknar en aktiv handling. Suffixet –inėti har ofta en sådan diminutiv nyans, men även här är PK något annorlunda: ett verb är bildat av ett prefigerat verb och har därför endast en tydlig iterativ betydelse. Alla 3 avledningar med –inėti och varianten –dinėti betecknar en handling av obestämd varaktighet. Betydelsenyansen hos avledningarna med suffixen –auti och –ėti i PK är typisk: avledningen med det senare suffixet har en diminutiv nyans, medan avledningarna med –auti betecknar inte bara en ofta upprepad handling, utan

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

också en intensivare handling än basordet. Totalt är 11 verb med jämn betoning och iterativ betydelse belagda i PK:

• 3 med suffixet –auti: [dūsauti], [dūsauja], dūsavo (dusavau PK47,19): dusti, dusta, dūso ‘lida, plågas’ LKŽE; klūpauti (klupauti PK65,20), klūpauja (klupawiame PK26,10), [klūpavo]: klūpti, klumpa, klupo ‘falla på knä’; kniubti LKŽE; [stangauti], stangauja (stangawianciu PK81,20), [stangavo]: stengti, –ia, –ė ‘motsätta sig, göra motstånd, spjärna emot, gräla’ LKŽE;

• 2 med suffixet –ėti: grįžėti (atsigrįžėti PK57,24), [grįžėja], [grįžėjo]: gręžti, –ia, –ė ‘vända, vrida tillbaka; ge tillbaka’ LKŽE; lūkurnėti (lukurnedams PK103,15), [lūkurnėja], [lūkurnėjo]: lūk urti, lūk uria (–a), lūk urė (–o, –iojo) ‘vänta, lūk uri uoti’ LKŽE. Suffixet –nėti i det sistnämnda verbet väcker frågor, eftersom det inte nämns bland varianterna av –ėti. Elementet –n– skulle kunna förklaras om avledningen till exempel sattes i samband med lūkurnoti, lūkurnoja, lūkurnojo, men deverbativ med –ėti bildas endast av primära verb.

• 1 med suffixet –inėti – [pritarinėti], pritarinėja (pritarinėja PK111,7), [pritarinėjo]: pritarti, –ia, –ė ‘ha samma åsikt, samtycka, stödja någon/något’ LKŽE; 2 med varianten av huvudsuffixet –dinėti: dėdinėti (pridedines PK123,8), [dėdinėja], [dėdinėjo]: dėti, deda, dėjo ‘lägga, ställa, finna en lämplig plats åt något, placera; osv.’ LKŽE; [puldinėti], puldinėja (puldinea PK101,10), [puldinė jo]: pulti, puola, puolė ‘röra sig hastigt nedåt, falla; störta, välta; osv.’ LKŽE;

• 3 med suffixet –(i)oti: [lakioti], lakioja (lakioianciu PK79,16), [lakiojo]: lėkti, lekia, –ė ‘röra sig snabbt, glida genom luften eller rymden’ LKŽE; nešioti (nefiotu PK80,8), nešioja (nefioja PK163,22), [nešiojo]: nešti, –a, –ė ‘genom att gå transportera från en plats till en annan genom att bära, ha på sig osv.’ LKŽE; sekioti (fekiotu PK108,18), sekioja (fekioia PK162,23), sekiojo: sekti, –a, –ė ‘gå, färdas efter, följa efter; iaktta ett föremål i rörelse eller någons verksamhet för att klargöra något’ LKŽE.

1.2.2. Litauiska verb av blandad typ med iterativ betydelse är intressanta eftersom vissa av dem, till skillnad från kausativen, har ett suffixformativ inte bara i infinitiven utan också i preteritum. Många av dessa verb (till exempel minėti) används i modern litauiska också som verb med jämn betoning, det vill säga de kan hänföras både till verb med jämn betoning och till verb av blandad typ. I några fall framgår det av de i PK belagda verbformerna vilken modell – som verb med jämn betoning eller inte – katekismens författare tenderade att använda. Deverbativ med iterativ betydelse av blandad typ är något fler än de med jämn betoning – 15:

• 3 verb har –ėti i infinitiven: 2 av dem har i presens och preteritum respektive –i (–ėja), –ėjo (minėti (minekit PK232,8), [mini (–ėja)],

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

[minėjo]: minti, mena, minė ‘ha i åtanke, i minnet, inte glömma’ LKŽe; kylėti (pakilėkim PK131,10), [kyli (-ėja)], kylėjo (pakilėiau PK91,3): kilti, kyla, kilo ‘stiga uppåt; resa sig efter att ha legat eller suttit; gå, färdas; osv.’ LKŽe); 1 verb slutar i presens på –ia (kentėti (kientėti PK159,16), kenčia (-ėja) (kienčiančios 242,11), kentėjo (kientėiey PK147,12): kęsti, kenčia, kentė ‘känna, uppleva smärta, obehag, möda; ha tålamod, uthärda’ LKŽe);

• 8 blandade verb har bildats med suffixet –yti: [blaškyti], blaško (isz-blaszka PK87,21), [blaškė]: blokšti, bloškia, bloškė ‘driva bort från sig, kasta, slunga, stöta; slå, ge, hugga’ LKŽe; [draskyti], [drasko], draskė (draskie PK160,16): drėksti, drėskia, drėskė ‘ta med våld, dra, slita; på en yta skära, streck eller linjer, rista, skära’ LKŽe; [kratyti], krato (krata PK88,24), [kratė]: krėsti, krėčia, krėtė ‘skaka; skaka av eller kasta ner; kasta; osv.’ LKŽe; [laužyti], [laužo], laužė (sulauzey PK36,9): lauẓti, lauẓo, lauẓė ‘dela i bitar genom att böja, skilja en del från helheten’ LKŽe; [maldyti], [maldo], maldė (numaldimą PK221,6): melsti, meldžia, meldė ‘be mycket’ LKŽe; [plėšyti], plėšo (iszplesza PK87,20), [plėšė]: plėšti, -o, -ė ‘slita från en yta, skala; med våld dra bort; riva sönder, förstöra; osv.’ LKŽe; [raišyti], raišo (rayszo PK88,16), [raišė] ‘tala illa om’: rišti, -a, -o ‘ge sig på någon, angripa, klaga på, framföra anspråk’ LKŽe; spaudyti (ne spawditu PK20,13), [spaudo], [spaudė]: spausti, spaudžia, spaudė ‘trycka, pressa eller tynga med vikt eller kraft; krama, osv.’ LKŽe; 3 blandade verb har varianten –styti av –yti: barstyti (ižbarstis PK 44,7), [barsto], [barstė]: berti, –ia, –ė ‘hälla eller strö någonstans (lösa föremål)’ LKŽe; [pjaustyti], [pjausto], pjaustė (appipiaste PK159,2): pjauti, pjauna, pjovė ‘skära, skilja eller dela i delar med kniv eller såg’ LKŽe; [vystyti], [vysto], vystė (iwiste PK158,2): vyti, veja, vijo ‘vira, sno’ LKŽe;

• 1 PK-deverbativ har i infinitiv –oti, i preteritum – –ojo, medan presensformen är tvåfaldig: byloti (biloti PK79,5), byloja (bylo) (biloia PK4,2; bila PK60,14), [bylojo]: bilti, bilsta, bilo ‘tala, yttra sig’ LKŽe.

1.3. Resultatativa av tillstånd är inte många i PK – 8. Deverbativen i denna kategori betecknar ”aktörens resultativa tillstånd som en följd av den handling (händelse) som han eller hon själv utfört” (DLKG: 399), med andra ord betecknar de ett tillstånd som är resultatet av den handling som anges av basverbet. Resultatativa i PK har bildats med 2 avledningsmorfem – –oti och –ėti; med andra suffix bildas resultatativ inte heller i litauiskan. Alla PK:s deverbativer med betydelsen resultativt tillstånd är avledda av primära verb som betecknar en intransitiv handling. Endast ett basord är ett transitivt primärverb. Resultativ av tillstånd skulle kunna parafraseras med ordet būti, exempelvis gulėti ‘vara liggande’, juosėti ‘vara omgjord med ett bälte’.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

1.3.1. I denna grupp är verb av blandad typ relativt betydligt fler än verb med jämna stavelser. PK har endast ett resultatativ med jämna stavelser klaidėti (klaidet PK114,7), [klaidėja], [klaidėjo]: klysti, klysta, klydo ‘göra något felaktigt, missta sig’ LKŽe, vilket betecknar ett långvarigt tillstånd.

1.3.2. Alla resultatativa av blandad typ i PK behåller inte det suffixala formantet i presens; ett deverbativ (karoti) kan ha en suffixvariant även i presens, men någon presensform är inte belagd i PK, och det är okänt vilken typ katekismens författare använde. Det finns 7 resultatativa deverbativer av blandad typ för resultativt tillstånd i PK:

• 5 med suffixet –ėti, –i, –ėjo: [gulėti], guli (guli PK153,21), gulėjo (gulėjo PK166,12): gulti, –a, –ė ‘lägga sig med hela kroppen någonstans’ LKŽe; [juosėti], juosi (juosi PK88,13), [juosėjo]: juosti, –ia, –ė ‘binda ett bälte, skärp eller något annat runtom; omge’ LKŽe; sėdėti (sėdedams PK169,12) sėdi (sedi PK151,7), sėdėjo (sedeiom PK223,17): sėsti, sėda, sėdo ‘inta sittande ställning’ LKŽe; tylėti (tilek PK86,18), [tyli], [tylėjo]: tilti, tyla, tilo ‘bli tyst, tystare, svagt hörbar; sluta tala, skrika, föra oväsen’ LKŽe; [vilkėti], vilki (vilki PK88,12), [vilkėjo]: vilkti, velka, vilko ‘dra på kroppen (ett klädesplagg), klä på’ LKŽe;

• 2 med suffixet –oti, –o (–oja), –ojo: [kaboti], [kabo], kabojo (kaboia PK112,21): kibti, kimba, kibo ‘hänga fast, fästa sig, klättra eller fastna vid något’ LKŽe; karoti (karodams PK120,27), [karo (–oja)], [karojo]: karti, karia, korė ‘hänga upp’ LKŽe.

1.4. I PK finns endast ett deverbativ med momentan betydelse, verbet med jämna stavelser žvilgterėti (zwilkterek PK71,7), [žvilgterėja], [žvilgterėjo]: žvelgti, –ia, –ė ‘rikta ögonen eller blicken, titta’ LKŽe. Det betecknar en kort, plötslig, svag handling, liksom över huvud taget alla avledningar i denna avledningskategori i litauiskan. Med andra ord har det momentan och diminutiv betydelse. Deverbativen i denna kategori bildas endast med suffixen –telėti, –terėti och suffixvalet påverkar inte avledningens betydelse, eftersom växlingen mellan l och r endast är fonetisk.

Bildningen av suffixala avledningar från verb belagda i PK skiljer sig inte på något sätt från dagens tendenser: som vanligt är gruppen av kausativ den största; verben hos iterativa deverbativer har utöver grundbetydelsen ytterligare nyanser; verb av blandad typ är mer karakteristiska för kategorin resultativt tillstånd än verb med jämna stavelser. Vissa deverbativer – aušyti, byloti, karoti, kentėti, kylėti, minėti, plėšyti – har i dagens litauiska, vid sidan av blandad typ, även en form med jämna stavelser. Av PK framgår att plėšyti och kentėti i denna källa endast används som blandade: Tegul io wifą turtą fwetimi įbplėpa PK87,20; <...> som rubas baltos galwos ligą prygimtą kienciančios PK242,11. Att aušyti i PK används som ett verb med jämna stavelser visas av detta verbs preteritum (O tuo fjdris ž̃moniu wifu ataujęs PK156,17), vilket förutsätter att även presens har ett suffixalt element. Användningen av verbet byloti i presens varierar i PK: både en suffixal form är belagd (Biloia Ponas Diewas wifus tuos ž̃odžius PK4,2) och en icke-suffixal (<...> kada bila tarnopi tawa <...> PK60,14).

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

Sju primära verb är basord för flera avledningar. Vissa avledningar har, trots att deras avledningsbas är densamma, olika suffix och tillhör olika avledningskategorier: guldyti (en avledning med kausativ betydelse av gulti) / gulėti (en avledning med resultatativ betydelse av gulti); keldinti (en avledning med kausativ betydelse av kilti) / kyleti (en iterativ avledning av kilti); klupdinti (en avledning med kausativ betydelse av klupti) / klūpauti (en iterativ avledning av klupti); puldinėti (en iterativ avledning av pulti) / prapuldinti (en avledning med kausativ betydelse av det prefixerade prapulti). Av verbet nykti har hela tre kausativ bildats: två jämnstaviga deverbativer med –inti, varav endast den ena uppvisar vokalväxling (naikinti), medan den andra inte gör det (nykinti), samt en avledning med suffixet –yti, nykyti. Ytterligare några kausativpar – žudyti / žūdinti samt ugdyti och auginti – har också samma basord (žūti respektive augti), men deras suffix skiljer sig åt, vilket också återspeglar att suffixet –yti trängs undan av suffixet –inti i kausativa verb.

2. FALL AV VOKALVÄXLING

Ett utmärkande drag hos deverbativer är vokalväxlingen i avledningarna. Den förekommer även vid denominativ avledning, men mycket sällan, och oftast finns vid sidan av en bildning med vokalväxling en avledning med samma betydelse utan vokalväxling. Exempelvis används vid sidan av verbet lysinti (’mager’) liesinti, vars stam har samma struktur som basordets (Jakaitienė 1974: 29).

Vokalväxling är mer karakteristisk för vissa avledningstyper än för andra, och dessutom kan den omfatta endast en del av orden i en avledningstyp. Den är snarare ett hjälpmedel vid avledning, som hjälper till att skilja bildningarna från basorden (Urbutis 2009: 262–268). Dessutom bidrar vokalväxlingen till att förutsäga med vilket avledningsformant avledningen skiljer sig från basordet. Man antar att detta är de morfonologiska växlingarnas informativa funktion (Akelaitienė 1997: 49).

Vid bildningen av vissa PK-deverbativer kan vokalväxling iakttas. Även om ett betydande antal växlingsfall förekommer i avledningar med suffixet –inti (–inti, –inga, –ino; –dinti, –dina, –dino) (11 fall av 33), är den procentuellt mycket vanligare i avledningar med yti (–yti, –o, –ė; –styti, –o, –ė; –dyti, –o, –ė) (12 fall av 23). Som Evalda Jakaitienė har konstaterat sker alternationen oftast i alla avledningar av varianterna av morfemet –yti, och den är mest regelbunden i iterativer, när basordets e (och i blandade diftonger), ie, ei i avledningen förändras till a eller ai (Jakaitienė 1974: 30). Sådana fall förekommer i PK (barstyti: berti; maldyti: meldė), men denna alternation är vanligare i kausativa avledningar. Enligt Gražina Akelaitienė är den produktivaste vokalväxlingen i litauiskan just a: e (Akelaitienė 1997: 50), men detta återspeglas inte i PK:s deverbativer – i denna källa finns endast ett sådant fall. Modellen för vokalväxlingen, kategorierna där den förekommer och antalet apofonifall presenteras i tabellen.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

När deverbativer bildas med suffixet –inti (och –dinti) är vokalväxling mindre vanlig än bildning utan vokalväxling, men vissa tendenser kan urskiljas. När basordet innehåller u växlar detta aldrig till ū, vilket det gör i avledningar med suffixet –auti (budinti: budo; judrinti: judėti; klupdinti: klupti; krutinti: krutėti; prapuldinti: prapulti; skubinti: skubėti; trukinti: trukti; trupinti: trupti; tukinti: tukti), oavsett om basordet är ett primärt verb eller ett verb av blandad typ. I DLKG står det att endast ”kausativa avledningar med suffixet –inti, vars basords rötter innehåller e, i, y” (DLKG: 395) bildas med regelbunden vokalväxling, men även här finns undantag i PK. I PK är deverbativer belagda där apofoni inte äger rum, trots att basorden innehåller e och i: deginti: degti; derinti: derėti; viskinti: viskėti. Som nämnts är vokalväxlingen vanligast i avledningar med suffixet –yti och dess varianter. Den är också vanlig och varierad i PK, men uteblir ibland när basorden innehåller au (aušyti: aušti; pjaustyti: pjauti, även om augyti: augti förekommer), y (gydyti: gyti; vystyti: vyti), im (gimdyti: gimti), ul (guldyti: gulti), i (lipyti: lipti, även om raišyti: rišti förekommer), ė (plėšyti: plėšti).

SLUTSATSER

I PK finns 80 deverbativer; de utgör 26 procent av alla suffixavledda verb i denna källa och är något färre än denominativerna. Den största avledningskategorin är den med kausativ betydelse; den utgör 56 procent av deverbativerna. Den näst största är avledningskategorin med iterativ betydelse (33 procent av deverbativerna).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičiaus katekizmo (1598) deverbatyvai

Övriga kategorier är inte lika omfattande: avledningar med betydelsen resultativt tillstånd utgör 10 procent av alla deverbativer, medan avledningen med betydelsen ögonblicklighet utgör 1 procent.

PK:s deverbativer har bildats med följande huvudsakliga avledningsmorfem och deras varianter: -auti (klūpauti, –auja, –avo); –inėti (pritarnėti, –inėja, –inėjo, deinėti, –dineja, –dinejo), –inti (deginti, –ina, –ino, gramzdinti, –dina, –dino), –yti (aušyti, –o, –ė, guldyti, –o, –ė, barstyti, –o, –ė), –oti (kaboti, –o, –ojo; nešioti, –ioja, –iojo), –ėti (grįžėti, –ėja, –ėjo, gulėti, –i, –ėjo), –telėti (žvilgterėti, –terėja, –terėjo).

Bildningstendenserna för deverbativer i denna källa liknar de nutida. Den produktivaste deverbativa suffixgruppen i PK är –inti och –yti samt deras varianter. Kategorin för avledningsbildning med iterativ betydelse utmärker sig genom sin suffixvariation; där finns också den största mängden ytterligare nyansskillnader hos avledningarna, vilka beror på suffixets och de grundläggande ordens betydelse.

PK:s verbala avledningar har oftast intransitiva primära verb som basord. I sällsynta fall är blandade verb basord (derėti, judėti, kabėti osv.), vilka i tredje person singularis presens har –a; detta gäller dock endast kategorin för avledningar med kausativ betydelse.

Vokalväxling förekommer i 40 procent av deverbativbildningarna. Den är mest karakteristisk för avledningar med iterativ betydelse, särskilt med –yti-suffix. I kategorin för resultativt tillstånd är apofoni vanligare i avledningar med suffixet –oti än i avledningar med –ėti. I PK är växlingen a: ė och y: i vanligast – det finns 3 belägg av vardera; 2 belägg av vardera vokalväxlingen förekommer för ū: u, am: im, ar: ir, ai: y, o: e, u: ū, ir: er.

Oregelbundenheten i vokalväxlingen hos PK:s deverbativer är ganska uppenbar. Till exempel är växlingen u: ū i dag karakteristisk för iterativa avledningar med suffixet –auti, och så är det även i PK. I kausativa avledningar omfattar denna växling däremot endast en del av avledningarna – jfr žūdinti: žūti och rūdinti: rūdo, rūginti: rūgti. Detta antyder att även om verbvarianten žūdinti, –ina, –ino (LKŽe) är sekundär, är den mer regelbunden. Det är också regelbundet i PK att vokalväxling inte sker i avledningar från blandade verb. Den sker inte heller när kausativernas basord är blandade suffixverb. Slutligen omfattar växlingen, även om den är vanligast i alla avledningar med varianter av morfemet –yti, ibland endast en del av avledningarna (jfr ūgyti: augti, men aušyti: aušti, pjaustyti: pjauti; raišyti: rišti, men lipyti: lipti). Även om växling inte sker i –yti-avledningar när basorden har i och y, förekommer den i avledningar med andra suffix (naikinti: nykti, klaidėti: klydo; kaboti: kibti).

LITTERATUR OCH KÄLLOR

Akelaitienė Gražina 1997: Morfologinės balsių kaitos funkcijos. – Baltistica 32(1), 49–55.

Ambrazas Saulius 1993: Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

Arkadiev Peter, Pakerys Jurgis 2015: Litauiska morfologiska kausativ: en korpusbaserad studie. – Voice and Argument Structure in Baltic, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins, 2015, 39–97.

DLKG – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, huvudred. V. Ambrazas, 3:e reviderade uppl., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1997.

Gaidienė Anželika 2012: Bildningen av denominala verb med suffixet -(i)auti, tillhörande den kategoriska betydelsen ’att vara det eller sådan som anges av grundordet’. – Lietuvių kalba 6. Tillgänglig online: www.lietuviukalba.lt.

GWJP – Gramatyka współczesnego języka polskiego: Morfologia, huvudred. R. Grzegorczykowa, Warszawa: Państwowe wydawnictwo naukowe, 1984.

Jakaitienė Evalda 1968: Priesaginiai dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodžiai: avhandling för filosofie kandidatgraden, Vilnius: Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas.

Jakaitienė Evalda 1973: Veiksmažodžių daryba (priesagų vediniai), Vilnius: Vilnius universitet.

Jakaitienė Evalda 1974: Rotvokalism i bildningen av suffixverb eksikologija. – Kalbotyra 25(1), 29–36.

Kruopas Jonas 1970: Ordförrådet i Merkelis Petkevičius katekes från 1598. – Lietuvių kalbotyros klausimai 12, 83–154.

Kuźmina Dariusz 2002: Katekizmy w Rzeczypospolitej XVI i początku XVII wieku, Warszawa: Wydawnictwo Stowarzyszenia Bibliotekarzy Polskich.

LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, sammanställd av K. Morkūnas, red. V. Ambrazas, 2:a korrigerade och kompletterade upplagan, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2008.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas I–XX (1941–2002), elektronisk version, redaktionskollegium G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, huvudred. G. Naktinienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008 (uppdaterad version, 2017). Tillgänglig online: http://www.lkz.lt.

Meller Katarzyna 1984: Om Jakub Lubelczyks sångdiktning. – Pamiętnik Literacki 75(4), 151–175.

Niedźwiedź Jakub 2008: Jan Kochanowski, den litauiske poeten. – Acta historica universitatis Klaipedensis 16, 179–187.

Otrębski Jan 1965: Gramatyka języka litewskiego, II: Nauka o budowie wyrazów, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

Pakalniškienė Dalia 2018: Infikserade och stambaserade denominativa i äldre litauisk skrift: nominering och motivation. – Res Humanitariae 24, 61–101.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

M. Petkevičius katekes (1598) deverbativ

Pakalniškienė Dalia 2019: De denominativa verb i „Żiwat“ från 1759. – Res Humanitariae 26, 8–36.

Pakerys Jurgis 2005: Bildningen av blandade och suffixavledda verb i tryckalster från 1500-talet i Lill-Litauen: doktorsavhandling, Vilnius: Vilnius universitet.

Pakerys Jurgis 2006: Suffixet –ėti hos denominativa stativverb i nutida litauiska. – Baltistica 41(1), 67–86.

Pakerys Jurgis 2011: Förhållandet mellan suffixen hos substantivavledda verb i nutida litauiska och deras grundsubstantivs böjningsklasser. – Baltistica 46(2), 271–288.

Pakerys Jurgis 2011a: Om derivationssuffix och verbens böjningsklasser i nutida litauiska. – Lietuvių kalba 5. Tillgänglig på internet: www.lietuviukalba.lt.

Pakerys Jurgis, Rimkutė Erika, Utka Andrius 2012: Denominativa verb i litauiskan och de grundord som används parallellt med dem (en korpusstudie). – Darbai ir dienos 58, 81–92.

Pakerys Jurgis 2017: Om utvecklingen av preteritumets habitualform från iterativ i litauiskan. – Baltistica 52(2), 295–323.

Pakerys Jurgis 2019: Perifrastiska kausativa konstruktioner i litauiskan under 16^th–17^th-talen. – Baltistica 54(2), 287–315.

PK – Merkelis Petkevičius katekes från 1598, Kaunas: Bokutgivningskommissionen, 1939.

Palionis Jonas 1967: Det litauiska litterära språket under 1500- och 1600-talen, Vilnius: Mintis.

Pociūtė Dainora 2000: Naturens bojor eller lagarnas frihet: vissa aspekter av Mikalojaus Daukšas Postillans ”Förord till den käre läsaren” i den protestantiska tankens kontext. – Literatūra 38(1), 23–31.

Pociūtė-Abukevičienė Dainora 2005: Psalmer i Storfurstendömet Litauens psalmböcker. 1500-talet: från Nesvyžiaus katekes till de litauiska översättningarna av Merkelis Petkevičius. – Literatūra 47(1), 29–43.

Smetonienė Anželika 2015: Suffixavledda verb, slavism och hybrider i litauiskan (i LDK-texter från 1500–1700-talen): doktorsavhandling, Vilnius: Litauiska språkets institut.

Smetonienė Anželika 2016: Slaviska verb och hybrider med slavisk rot. – Acta Linguistica Lituanica 74, 68–88.

Urbutis Vincas 2009: Ordbildningsteori, 2:a uppl., Vilnius: Institutet för vetenskap och encyklopediutgivning.

Zinkevičius Zigmas 1988: De gamla skrifternas språk, Vilnius: Mokslas.

Straipsniai / Articles

ANŽELIKA SMETONIENĖ

Deverbativa verb i M. Petkevičius katekes (1598)

SAMMANFATTNING

Språket i M. Petkevičius katekes (CP) har endast undersökts fragmentariskt, och inte heller verbsystemet har undersökts. Denna artikel fokuserar på suffixavledda verb, deverbativa verb, det vill säga avledningar från andra verb. Alla icke-upprepade suffixavledda verb har valts ut och analyserats, det vill säga prefixerade avledningar uteslöts om de icke-prefixerade verbens former är regelbundna och det inte finns någon väsentlig betydelseskillnad som enbart beror på prefixet. Fler än 300 suffixavledda verb påträffades i CP. Katekesen innehåller 80 deverbativa verb, och dessa utgör 26% av alla suffixavledda verb i denna källa. Deras antal är mindre än antalet denominala verb.

CP är en källa av liten omfattning, men avledningar inom fyra kategorier av deverbativ ordbildning kan identifieras i den: avledningar med kausativ, iterativ, resultativt tillstånd och momentan betydelse. Kausativ avledning är den största kategorin och utgör 56% av alla deverbativa verb. Den näst största kategorin omfattar iterativa avledningar och utgör 33%. Färre avledningar påträffades inom kategorierna resultativa tillståndsavledningar (10%) och momentana avledningar (1%).

Avledningen av deverbativa verb är mer komplex än avledningen av denominala verb, eftersom vokalväxling är vanlig vid verbavledning. Vokalväxling identifierades i 40% av alla deverbativa verb i CP. Den högsta andelen vokalväxling kännetecknar avledningar med iterativ betydelse, särskilt med suffixen –yti. Fall av apofoni i CP är sällsynta; vokalväxlingen förekommer endast i en del av avledningsorden och är oregelbunden.

Inlämnad den 29 oktober 2020.

ANŽELIKA SMETONIENĖ

Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, Vilnius LT–10308, Lietuva [email protected]

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV