TOMÁŠ HOSKOVEC

Pragkretsen för lingvister

ORCID id: orcid.org/0000-0002-1207-5582

Forskningsområden: allmän och jämförande språkvetenskap, baltistik, indoeuropeistik, omfattande filologi, strukturalism, semiologi.

DOI: doi.org/10.35321/all85-06

LITHUANICA ALITER: Omfattande filologi tillämpad på litauistiken

Lithuanica aliter: Omfattande filologi tillämpad på baltistiken

ANNOTATION

Med utgångspunkt i Iljas Lemeškins bok Lithuanica aliter (2019) förklarar författaren vad omfattande filologi är, sådan den utvecklas av den samtida Pragkretsen för lingvister, och visar hur den tillämpas i baltistiska studier. Även om undersökningen begränsas till 1500-talet och första hälften av 1600-talet genomförs tillämpningen alltid systematiskt i hela den europeiska kulturens kontext, med hänsyn inte bara till textkorpusar på de ”baltiska” språken (i genetisk bemärkelse).

NYCKELORD: omfattande filologi, funktionell strukturalism, jämförande språkvetenskap, baltiska språk, litauistik, fornpreussistik.

ANNOTATION

Genom att redogöra för och grundligt granska Il’ja Lemeškins bok Lithuanica aliter (Lemeškin 2019) förklarar författaren programmet för omfattande filologi, såsom det har utarbetats inom den samtida Pragkretsen för lingvister, och skisserar hur den omfattande filologin bör närma sig – naturligtvis inom en europeisk kulturhistorisk ram, även om den begränsas till 16^th-talet och första hälften av 17^th-talet – hela det materiella underlaget för baltistiken, som i sin tur aldrig bör begränsas enbart till de genetiskt baltiska språken.

NYCKELORD: omfattande filologi, funktionell strukturalism, jämförande språkvetenskap, baltiska språk, litauiska, fornpreussiska.

Straipsniai / Articles

117

TOMÁŠ HOSKOVEC

I.

Billėmai bhe ersinnimai (hädanefter – BBE) är namnet på den serie där Iljas Lemeškins monografi Lithuanica aliter publicerades och gavs nummer två (Lemeškin 2019). År 2015 utkom först i serien, på förlaget Vaga, verket Studies in Old Prussian, författat av William Riegel Schmalstieg (Schmalstieg William Riegel), medan Pietro Umberto Dini (Pietro Umberto Dini) omsorgsfullt förberedde utgåvan (Schmalstieg 2015). Båda verken har samma grafiska stil (även i detaljerna) och präglas av en hög bokutgivningskultur. Att det första publicerades på Vaga, medan det andra gavs ut av Institutet för det litauiska språket, bör betraktas som en organisatorisk tillfällighet: det viktigaste är enhetligheten i publiceringen av serien BBE.

Vad betyder denna märkliga titel? Det är en artificiell språklig bildning, sammansatt av autentiska böjningsformer av preussiska ord. Konjunktionen bhe förekommer mer än fyrahundra gånger i de preussiska språkminnesmärkena, och det är inte förvånande: den betyder helt enkelt ”och”. Orden billėmai ir ersinnimai är däremot hapax legomena: billėmai (III 13¹¹₋₁₅) återfinns endast i passagen ”Allsmäktige barmhärtige Gud och Fader, vi uttalar vårt lov och tack till dig” (Mažiulis 1981: 238); ersinnimai används en enda gång i negativ form – ni ersinnimai – i passagen ”inför Gud skall man bekänna sig skyldig till alla synder, också till dem som vi inte heller känner till” (Mažiulis 1981: 148). I förordet till den första volymen översätts frasen billėmai bhe ersinnimai som ”vi talar och känner” och förklaras så: ”vi talar om vår egen kultur och känner till den världskulturella insatsen i utforskandet av vår kultur” (BBE I = Schmalstieg 2015: 3). Målet är alltså klart definierat: att träda från en snäv språklig miljö in i ett brett kulturellt område.

Det är inte känt vare sig om en tredje volym redan förbereds eller vad den kommer att behandla, men det kan med glädje konstateras att båda – volym I och II – i sig själva på ett intressant sätt förverkligar den nämnda föreningen av två verb i det fornpreussiska språket: nummer I, Studies in Old Prussian, med undertiteln A critical review of the relevant literature in the field from 1975 until 2005, sammanfattar verkligen vad som under de senaste årtiondena har sagts resp. skrivits om fornpreussiskan; nummer II, Lithuanica aliter (utan undertitel), visar hur materialet från fornpreussiskan bör undersökas annorlunda (på latin aliter), det vill säga på nytt och på ett vederbörligt sätt, inom ramen för hela Europas kulturella samband. En del av denna olikhet är också det faktum att boken, som systematiskt undersöker de (forn)preussiska språkminnesmärkena, inte heter Pruthenica, som vi skulle förvänta oss, utan Lithuanica. Förklaringen kommer sannolikt att framträda i slutet av denna artikel.

Nedan kommer vi att kalla fornpreussiskan helt enkelt ”preussiska”: det finns inget medelpreussiskt eller nypreussiskt språk. I den första BBE-volymen används den engelska bildningen Old Prussian – en kalkering av det tyska ordet altpreußisch, medan själva det tyska ordet

118

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

introducerades i språkvetenskapen när man i tyskan behövde skilja det från det politiska och statliga preußisch. Författaren till den andra BBE-volymen använder på litauiska begreppet prūsų kalba.

Korpusen av texter i de preussiska språkminnesmärkena är knapp: Basel- och Kretakatekesen, Elbings och Grünaws ordböcker, två utgåvor av den lutherska katekesen samt Luthers Enchiridion. Därmed är de preussiska texter som medvetet skapades för att fungera på preussiska och bli fixerade medel för kollektiv kommunikation uttömda. Tillfälliga språkminnesmärken är glosor som återfinns i handskrifter från 1200- till 1500-talen samt exempel som ges i etnografiska böcker om preussarna, utgivna under 1500–1700-talen. Varken de förra eller de senare var direkt avsedda för språklig kommunikation. De förra uppstod som personliga anteckningar av bokens ägare eller användare^¹; de senare, som samlades in för att samla märkvärdigheter och fornminnen, skulle höja prestigen hos den författare som beskrev landet. En särskild kategori av preussiska språkminnesmärken utgörs av person- och ortnamn som återfinns i arkivkällor^².

Det traditionella lingvistiska synsätt som dominerade från 1800-talet betraktade allt detta material, särskilt den fornindoeuropeiska språkform som var ännu äldre än litauiskan, vilken själv ansågs vara antikens måttstock, som spår. Exemplen från preussiskan representerade konstruktioner som presenterades som rekonstruktioner av det indoeuropeiska språket, medan man helt bortsåg från innehållet i själva de preussiska språkminnesmärkena. Erfarenheterna från de senaste årtiondena, som William R. Schmalstiegs BBE-volym visar, skiljer sig i grunden inte från den praxis som användes för hundra år sedan, men det är utmärkande och samtidigt glädjande att de preussiska språkminnesmärkena i dag bedöms betydligt mer försiktigt vad gäller kvalitet och tillförlitlighet.

Ilja Lemeškins BBE-volym förflyttar själva metoden för undersökning av de nämnda språkminnesmärkena till en kvalitativt högre nivå. Lemeškin undersöker endast intentionella minnesmärken, det vill säga sådana som av kommunikativa skäl tillkom enligt en viss föregående plan (intentio), och undersöker dem alla: han betraktar dem i ett europeiskt sammanhang och tar hänsyn till deras funktionella–kommunikativa ändamål samt deras kulturhistoriska genre. På så sätt fortsätter forskaren naturligt utvecklingen av ett program som redan tidigare formulerats: att förstå de gamla språkens språkminnesmärken som texter, det vill säga kulturhistoriska händelser, vilka skapades i en viss miljö för ett visst ändamål och i enlighet med

^¹ Detta kan också sägas om det bevarade fragmentet av Herrens bön från början av 1400-talet (Mikalauskaitė 1938: 102–106; Blažienė 2015: 14–49). Att en sådan inskrift gjordes vittnar otvivelaktigt om samhällets behov av att ha den centrala kristna texten i en etablerad form, men det förändrar inte det faktum att inskriften gjordes av en privatperson – sannolikt en präst eller munk – på ett föremål som tillhörde honom personligen och var avsett för personligt bruk.

^² För en ny och aliter-inriktad undersökning av materialet med preussiska egennamn har Grasilda Blažienė gjort särskilt betydelsefulla insatser (Blažienė 2000, 2005, 2010).

Straipsniai / Articles

119

TOMÁŠ HOSKOVEC

verkliga samhälleliga normer som då var gällande. Att detta inom baltistiken resp. indoeuropeistiken fortfarande klingar revolutionerande vittnar endast om en förstelning av en död praxis. Det är önskvärt att ett sådant synsätt blir gängse³.

II.

Man börjar med kolofonerna. Denna genre är ny inom baltistiken: Baselkolofonen upptäcktes först 1974, medan den kretensiska upptäcktes så sent som 1992. I. Lemeškins första förtjänst är att han utan tvekan erkänner kolofonen som en självständig genre, utan något gemensamt med glosor. En glosa är en anmärkning i en sedan länge färdigställd bok, införd av den person som använder denna bok. En kolofon är en kreativ akt genom vilken skapandet av boken avslutas. Man bör hålla i minnet att det före tryckkonstens uppkomst att förvärva en bok innebar att låta en viss person beställa en kopia av en viss text. Av prestigeskäl, vilket naturligtvis fördyrade beställningen, kunde man anlita någon annan för att illustrera denna avskrift; däremot var sammanställningen av kodexen och dess inbindning inte något lika viktigt eller kostsamt.

En medeltida handskriftlig bok har vanligtvis inget titelblad, och i kodexar är den inbunden tillsammans med olika andra böcker. En viss bok i en heterogen volym kan identifieras med hjälp av incipitas [lat. incipit – ”här börjar det”], med vilket boken inleds, och explicitas [lat. explicit – ”här slutar det”] eller kolofonen [gr. κολοφῶν – ”topp, avslutning”], med vilken boken avslutas. Och just i slutet av boken – och endast där! – kan avskrivarens individuella personlighet framträda: den lärde arbetaren, som dittills varit anonym, anger när han avslutade sitt arbete, undertecknar sig och tillägger ett motiverat situationsuttalande, som inte har något samband med hänvisningar till bokens innehåll. Det är inte nog med detta: i kontrast till det universella latinska språk på vilket boken var skriven tillfogar han ofta något märkligt, exotiskt språk som är obegripligt för lokalbefolkningen. Det var på detta sätt som de preussiska kolofonerna uppstod: en medeltida intellektuell från Preussen skapade dem inte i sitt hemland,

³ Författarens revolutionerande insats i boken Sovijaus sakmė ir 1262 metų chronografas (Lemeškin 2009) bör erinras. Den välkända berättelsen om litauisk hedendom, som baltister sedan länge hade hämtat ur en krönika skriven på kyrkoslaviska, läste I. Lemeškin för första gången i hela kronografens kontext. Detta ledde till att han på andra ställen i samma verk upptäckte paralleller till dess funktioner och struktur, som ingen tidigare hade tänkt på, och kunde tolka kronografen, som i sig var ointressant för baltister, som en gest av utomordentlig betydelse för skapandet av statsbildningen, genom vilken den nyligen försvunna Kievrusens kultur för första gången medvetet överfördes till Storfurstendömet Litauens tjänst.

120

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

inte i ett grannland, utan verkligen mycket långt borta – en gång i Toscana, en gång på Kreta (som vid den tiden förvaltades av venetianarna).

I. Lemeškin uppmärksammar att upptäckten av de båda preussiska kolofonerna inte är slumpartad, utan en naturlig följd av den systematiska moderna katalogiseringen av medeltida latinska kodexar. Låt oss vara beredda på att fler kommer att hittas, och förlika oss med att det bland alla baltiska språk i medeltida kolofoner just preussiska, och inte litauiska eller lettiska, kommer att förekomma. Efter att kritiskt ha bedömt allt som hittills publicerats om kolofonerna och utförligt ha analyserat kolofonerna i de undersökta handskriftskällornas kontext (kolofongenren) – inklusive identifieringen av folkloreskapelser och underbyggandet av denna med jämförande baltiskt-slaviskt material, vilket kan betecknas som ännu en originalförtjänst hos författaren – kommer I. Lemeškin fram till följande helhetsinterpretation.

• Baselkolofonen, så kallad efter den plats där den hittades, skrevs i Siena natten mellan den 5 och 6 januari 1369 [under trettondagsaftonens vaka]. Dess preussiska del är en trettondagsjulsång, riktad till en lokal person – från Siena, Toscana, Italien – vid namn Antonio Bonachi. Boken och kolofonen, genom vilken den avslutas, skrev den okände preuss som tillhörde följet kring den litauiske fursten Butautas–Henrikas, som 1368–1369 följde kejsar Karl IV på hans triumffärd genom Italien; det rör sig om traktaten Questiones metheororum av den franske vetenskapsmannen Nikolas Oresme (≈ 1322–1382). I. Lemeškin behandlar utförligt Butautas och den grupp preussiska intellektuella som följde honom: han anger även andra kolofoner där den preussiske intellektuelle undertecknat med sitt namn, utan att där använda sitt modersmål, preussiska. För egen del vill man tillägga att det faktum att avskrivaren inte undertecknade sig i Baselkolofonen – vilket är ett uppenbart och otvivelaktigt medvetet brott mot genrens regler – står i samklang med att han i kolofonens preussiska del, julsången, tilltalar en viss person vid namn, italienaren Antonio Bonachi, som därigenom i avskrivarens ställe knyts (som beställare eller bokägare) till den avslutade boken.

• Den kretensiska kolofonen tillkom den 12 november 1440 i staden Chania. Den avslutar den italienske humanisten Paulus Venetus (≈ 1368–1428/1429) traktat Logica parva. I kolofonens preussiska del talas det om maijos, det vill säga riterna kring uppförandet av majstången och drivandet av boskapen till det första vårbetet. Avskrivaren, tysken Petrus Wickerau, kunde själv inte preussiska och skrev därför av den preussiska texten med fel. Med stöd av ingående kännedom om folkloristiska skapelser och deras poetik rekonstruerar och tolkar I. Lemeškin den övertygande. Den heuristiska betydelsen av den kretensiska kolofonen är att den vittnar om protografens värde: Wickerau ansåg det nödvändigt att kopiera även den preussiska del som han inte förstod och som fanns i originalets kolofon; skriptorier brukade vanligen inte kopiera kolofonerna i de verk de skrev av, utan skapade egna. Vilken protograf är det då fråga om på Kreta 1440? Det är en bok som den preussiske Petrus Turnau hade, eller kanske till och med själv skrev av, Prahos

Straipsniai / Articles

121

TOMÁŠ HOSKOVEC

universitetsutbildad och anhängare av de böhmiska husiterna. År 1422 tillbringade han flera månader på Kreta, närmare bestämt i Chania, och efter återkomsten till det husitiska Prag skrev han en latinsk redogörelse om den grekiska kyrkan. Petrus Turnaus öde och resor beskrivs utförligt i inkvisitionsakten. Processen mot honom inleddes 1425 och kostade honom livet. När man betraktar Europa under den undersökta perioden kan man konstatera att Petrus Turnau verkligen är den ende preuss som finns belagd i dokument och som under den aktuella perioden vistades i det avlägsna Kreta.

Kolofonen från Basel, liksom den exotiska delen av kolofonen från Kreta, skapades av preussiska intellektuella som kopierade de mest moderna vetenskapliga verken av ännu levande samtida: det var inte kanoniska utan snarare upproriska texter. Deras kopister arbetade för en exklusiv krets av klart profilerade intressenter och måste därför själva ha varit mycket väl förtrogna med de senaste vetenskapliga landvinningarna. Således levde det i Europa under andra hälften av 1300-talet och början av 1400-talet balter, närmare bestämt preussar, som inte bara studerade vid europeiska universitet utan också tillhörde den transnationella europeiska intellektuella republiken. Vilka var de? Var och av vilka inkomster levde de?

1. Lemeškin fastställer att den anonyme författaren till kolofonen från Basel var en bildad preuss från följet kring Butautas, son till storfursten av Litauen Kęstutis. Han bodde tillsammans med honom i Prag och följde honom på hans resor genom Europa. Under 1300-talet kunde endast en preuss bli bildad i latin. Ett tillräckligt starkt etniskt baltiskt borgarstånd fanns endast i Preussen, som också erkändes som en del av det latinska Europa. Även Livland tillhörde det latinska Europa, men demografiskt var det mycket svagare och hade etniskt sett nästan inget baltiskt borgarstånd. Litauen, demografiskt starkast av alla de baltiska länderna, var fortfarande hedniskt i det latinska Europas ögon, och detta förändrades först i slutet av 1300-talet: den symboliska händelsen var grundandet av en litauisk kollegieavdelning vid Prags universitet år 1397.

Petrus Turnau, skaparen av eller adressaten för den preussiska delen av kolofonen från Kreta⁴, hör redan till ett annat slags Prag, reformationens intellektuella Prag, återigen av europeisk dimension. Turnau studerade vid partikularskolor i Preussen och Lausitz, studerade filosofi i Prag och juridik i Bologna. Efter vistelsen på Kreta återvände han via Venedig till Prag, där han ville inleda en akademisk karriär, men misslyckades. Han prövade sina krafter i Schlesien och slutade till sist som lärare vid katedralskolan i Speyer i Pfalz. Där ställdes han inför rätta och brändes 1425 av inkvisitionen för sin reformationsinriktning och för att offentligt ha förkunnat husitiska idéer. Den latinska redogörelsen om den grekiska kyrkan, som han skrev i Prag 1423, har

⁴ Det är omöjligt att avgöra vilken av dessa roller – skapare eller mottagare – Petrus Turnau hade i originalet. Det viktiga är endast att Turnau under alla omständigheter tillhörde den exklusiva klubben av preussiska intellektuella, som i professionellt avskrifter av böcker utbytte lekfulla meddelanden över hela Europa.

122

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

bör tolkas med hänsyn till husitiska intellektuellas breda intresse för alternativa kristna praktiker.

Den baltiske intellektuelle Petrus Turnau är en av de sista preussarna i Prag: det husitiska Prag var i det baltiska området redan tydligt orienterat mot Litauen. Etniska preussar tillhörde under andra hälften av 1300-talet det Prag som då erbjöd dem särskilt gynnsamma villkor. Här verkade ett nytt universitet, grundat 1348. Det var det latinska Europas huvudstad – den heliga romerska kejsaren Karl och Václavs permanenta residens⁵. För fria preussiska ungdomar var Prags universitet det närmaste och naturligt tillhörande universitetet utifrån deras hemvist. I. Lemeškin finner i matriklarna för filosofiska och juridiska fakulteterna en mängd studenter som spontant skrev under som preussar (listorna för de övriga fakulteterna – medicin och teologi – har inte bevarats). Dessutom residerade sedan 1365 i Prag ”kungen av Litauen i exil” Butautas–Henrikas, son till den regerande storfursten Kęstutis och brorson till den regerande storfursten Algirdas, mot vilka han hade gjort politiskt uppror. Emigranten Butautas döptes som katolik i Königsberg, och efter det att de militära aktionerna i Litauen misslyckats flydde han till Prag till den heliga romerska rikets kejsare⁶, vars dåvarande hustru Elisabet av Pommern (under gynnsamma omständigheter) var dotter till en kusin, det vill säga en nära släkting till Butautas.

När Butautas–Henrikas befann sig i Prag stod han i direkt förbindelse med kejsaren och följde honom inte bara på resan genom Italien 1368–1369. Han hade utan tvekan ett politiskt program orienterat mot Europa. Butautas–Henrikas höll hov i Prag, och eftersom han som landsflyktig inte hade någon militär makt måste han i ännu högre grad förlita sig på hovmän och diplomater. Några litauer med europeisk utbildning fanns inte i hans närhet, men det rådde ingen brist på bildade preussar, särskilt inte i Prag. Det var naturligt att Butautas vände sig just till dem: språkligt och kulturellt stod de honom närmast. I. Lemeškin presenterar uppgifter om hur många preussar som under 1370-talet fanns bland Prags borgare och vilka viktiga ämbeten de innehade. Det kanske mest talande exemplet är att när ärkebiskopen av Prag, Jan av Jenštejn, landets näst mäktigaste person efter kungen, år 1390 kände att han var döende, kom ”prästen Petrus, kallad Preussen” för att höra hans bikt och ge honom smörjelsens sakrament.

Inom ramen för en filologisk undersökning som omfattar hela Europa har forskaren avslöjat att den verkliga historien om Butautas liv sammanfaller med den tyska 1300-talssångens, som först

⁵ Till namnet var Karl av Luxemburg den förste kungen av Böhmen, men som kejsare av det heliga romerska riket var han den fjärde; Václav av Luxemburg var den fjärde kungen av Böhmen och den förste kejsaren av det heliga romerska riket.

⁶ Som bekant förflöt inte lång tid från den händelse då kejsar Karl år 1358 sände sitt personliga sändebud, ärkebiskopen av Prag, till de regerande storfurstar som nyligen hade bestigit tronen, med ett generöst politiskt erbjudande. Tyvärr fick han då inget bifall.

Straipsniai / Articles

123

TOMÁŠ HOSKOVEC

en litterär berättelse från den sista tredjedelen, som en gång utgavs 1826 under titeln Littauer. År 1899 tillskrev germanisterna författarskapet till denna dikt Schondoch, som hade skrivit dikten Königin von Frankreich. Detta bekräftar endast att litauern Butautas i exil i Prag var välkänd och betydelsefull i Europa. När I. Lemeškin sökte efter spåren av Butautas-Henrikas och hans omgivning gjorde han ett betydande historiskt och arkeologiskt fynd. Forskaren klarlade att man vet var Butautas begravdes i Prag, att han begravdes i samma grav där hans bror Survila-Janas tidigare hade lagts (om vilken man dittills inte hade känt till något), och att denna grav har förblivit orörd. Ingenting hindrar en arkeologisk undersökning av platsen. Detta är en betydelsefull händelse i europeisk skala, eftersom det rör sig om det unika och äldsta dokumenterade antropologiska och genetiska spåret efter, och kvarlevorna av, den härskande Gediminaičiai-ätten, ur vilken de litauiska, polska, tjeckiska och ungerska jagellonerna härstammade.

En annan historisk förbindelse i Europa bör uppmärksammas. Butautas son Vaidutis – som under sin unge fars uppror ännu var ett nyfött barn – stannade hos sin mor i Litauen, där han växte upp och uppfostrades vid sin farfar Kęstutis hov. När han hade blivit ung flydde han till sin far i Prag. Under resan fick han veta att hans far just hade avlidit i pesten, som vid denna tid hade drabbat Prag, och fortsatte därför färden vidare till Paris. Där avslutade han sina universitetsstudier, varefter hans morbror Jogaila, Butautas kusin, som senare blev kung av Polen, kallade honom till Kraków för att leda det lokala universitetet. Litauern Butautas tog preussiska intellektuella i sin politiska tjänst, eftersom det vid denna tid ännu inte fanns några litauiska intellektuella; hans egen son Vaidutis var den första etniska litauiska intellektuella som trädde i den polske kungens politiska tjänst.

III.

De tyskt-preussiska lexikografiska genreminnesmärkena leder in i en helt annan värld. Elbings och Grünaws ordböcker skrevs i Preussen, men deras historia och öde var olika. Elbings ordbok är känd genom den enda avskriften i Codex Neumannianus⁷. Den senare kom till stadsbiblioteket i Elbing som kvarlåtenskap efter den respekterade lokala medborgaren Abraham Griniūnavas (1740–1823), samlare av böcker och antikviteter och framför allt representant för en berömd köpmannasläkt med gammal historia. Själva codexen från mitten av 1400-talet är en kopia av ett tidigare original. Grünaws ordbok härstammar i sin tur från Preußische Chronik. Simon Grünaw (≈ 1470–1530/1537) beskrev de historiska händelserna fram till 1529–1530, därefter

^⁷ Codexen har fått sitt namn efter Ferdinand Neumann, som först beskrev den i Elbings bibliotek 1825.

124

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

fyllde krönikören fram till livets slut på och aktualiserade sin sammanställning. Författaren var vittne till tidens avgörande förändringar (sekulariseringen av Tyska orden och införandet av lutherdomen som statsreligion i Preussen), varför Grünaws krönika blev en viktig källa till Preussens historia och publicerades flera gånger samt omarbetades på olika sätt. Därför kom det att finnas flera varianter av Krönikans lexikografiska tillägg: tysk-preussiskt, preussisk-tyskt och preussisk-latinskt. Men både Elbings och Grünaws ordböcker är endast avskrifter av mycket äldre verk som inte längre är levande.

Att Elbings Codex Neumannianus består av tre lagsamlingar och slutligen en ordbok ledde alltför direkt till antagandet att boken ursprungligen användes i domstol (Bezzenberger 1874: 1225; Trautmann 1910: XXIV–XXV). Elbing var i själva verket säte för en ordenskommendatur, men ordbokens struktur och lexikala resurser motsvarar inte ett sådant ändamål. I. Lemeškin framställer en annan, bredare och långt mer övertygande förklaring, grundad på den språkliga praxis inom Hansan som är väl belagd redan från 1200-talet.

Hansan var ett utvecklat handelsnätverk i Nordsjön och Östersjön, vilket ledde till omfattande och systematiska interlingvistiska kontakter. Lågtyskan, Hansans huvudsakliga språk, stod under 1200- och 1300-talen fortfarande nära såväl de nordliga språken (som endast gradvis differentierades i enlighet med statsbildningarna i Danmark, Sverige och Norge) som de nederländska språken (som däremot inte påverkades av statsbildningen) och kanske till och med de båda engelska språken (två olika standarder existerade, knutna till de separata kungadömena England och Skottland). Samtidigt var hansestäderna tvungna att ha kontakt även med obesläktade språk: franskan (den nordliga, langue d’oïl) i väster och ryskan (likaledes nordlig) i öster. Franskan, det prestigefyllda språket för hög litteratur och monarkiska hov, hade vid denna tid redan ett utvecklat system för språkinlärning och spridning. Lågtyska köpmän lärde sig de besläktade germanska språken genom att skicka sina söner till familjer som de hade handelsförbindelser med i andra hansestäder, så att sönerna direkt skulle vänja sig vid det lokala språket. På liknande sätt förfor man i andra fall, när tyska adelsmän skickade sina söner för att studera vid hov där man talade franska. Samma praxis tillämpades emellertid också i ryska hansestäder – Novgorod och Pskov. I. Lemeškin citerar dåtidens rättsliga normer som reglerade utsändandet av språkstudenter till Ryssland (till exempel fick den unge mannen inte vara äldre än tjugo år), liksom de handskrivna Rusiškąsias knygeles, som sammanställdes och spreds för dessa ändamål (detta var ämnesindelade tysk-ryska ordböcker, i vilka även samtal kunde förekomma). Författaren behandlar alla tre bevarade Rusiškąsias knygeles och avslöjar deras strukturella identitet och släktskap med de båda preussiska ordböckerna.

I det av Tyska orden styrda Preussen bodde det många baltiska stadsbor, och dessutom var de ekonomiskt starka: annars skulle vi inte kunna förklara varifrån dessa

Straipsniai / Articles

125

TOMÁŠ HOSKOVEC

tiotals – faktiskt omkring två hundra – preussiska ungdomar som skrev in sig vid europeiska universitet. Sådana invånare var också attraktiva för Hansan, och därför lönade det sig för köpmännen att lära sig preussiska. Det är just under dessa omständigheter som det också finns plats för den rättsliga kontexten kring Elbing-ordboken. År 1246 beviljades Elbing Lübecks rätt, som inte var gynnsam för den lokala styrande Tyska orden, eftersom den undantog Elbings hamn och stad från dess jurisdiktion och knöt dem till Hansaförbundets internationella handelsrätt. Just Lübecks rätt reglerade också genom lag tydligt institutet för språkinläraren. I hela Codex Neumannianus utgör Lübecks rätt den första och största delen (s. 100); därefter har andra lagböcker som användes i regionen på polska (s. 70) och preussiska (s. 20) lagts till, och slutligen en ordbok över tyska–preussiska språk (s. 17). Alla de delar som utgör samlingen skrevs senast av i mitten av 1400-talet. Om man beaktar att Codex Neumannianus fram till 1823 ägdes av en gammal köpmannafamilj, kan man anta att det knappast kan ha varit en bok som ordenskomturen använde som handbok. Det är långt mer sannolikt att det var en ärvd och arkiverad relik från ett avlägset förflutet, tillhörig en familj som hörde till Hansaförbundet och bedrev internationell handel.

Preussiska häften, på liknande sätt som Ryska häften från Novgorod och Pskov, började uppträda från 1200-talet och skrevs ständigt av så länge de användes för sitt ändamål, varvid de varje gång ändrades och kompletterades. I språkligt hänseende behövdes de ryska fortfarande under lång tid. Detta vittnas av tre bevarade avskrifter av verket, som fortfarande användes och som framställdes oberoende av varandra under åren 1546–1607. Vid denna tid hade de preussiska städerna tyvärr redan länge varit germaniserade eller poloniserade. Preussiskan levde ännu bland bönderna, det vill säga långt från de hanseatiska köpmännens intressesfär. De preussiska ordböckerna har nått vår tid endast som avskrifter av ett dött, avlidet lexikografiskt verk: den ordentlige tyske köpmannen från mitten av 1400-talet lät skriva av ett arkivföremål som betraktades som familjens egendom, kanske också som familjens stolthet^⁸. En munk som dokumenterade de revolutionära förändringarna under 1500-talets första hälft, vilka medförde ett religiöst, politiskt och ekonomiskt uppsving för det tyska språket, kände behov av att visa att det lokala preussiska språket skilde sig avsevärt från tyskan och skrev därför av något ur det gamla ”preussiska häftet”, en av de källor som stod till buds, för att belägga detta.

^{⁸ Kol} Preussiska häftet var användbart och hade en konkurrensfördel; därför skyddade köpmannafamiljen det och lät det inte fritt gå från hand till hand. En liknande konkurrensfördel hade också ägandet av kopior av de lagböcker som tillhörde de orter som familjen handlade med.

126

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

IV.

Den sista samlingen av avsiktliga monument över det preussiska språket är de böcker som trycktes under 1500-talet. I. Lemeškin påpekar med rätta att bokproduktionen i dåtidens hertigdöme Preussen är viktig, rentav grundläggande, för alla tre baltiska språk – preussiska, litauiska och lettiska. Tyvärr måste man, vid bedömningen av författarens arbete med det sistnämnda materialet, sannolikt konstatera att Lithuanica aliter ännu inte är en bok som med ett enda grepp införlivar även detta områdes upptäckter i en ny och särpräglad helhet, men det är just en sådan prolegomenabok – filologisk, med en utförlig del också om de flerspråkiga tryckalstren från Preussen och Storfurstendömet Litauen – som man kan förvänta sig av kollegan I. Lemeškin⁹. Utvecklingen av de baltiska tryckalstrens framväxt under 1300–1500-talen anges korrekt i boken Lithuanica aliter (kapitel 1), men tyvärr endast översiktligt. Den heuristiska potentialen, det vill säga det faktum att hertigdömet Preussen från början hade ett statligt tryckmonopol, förblir endast en antydan. J. Lemeškin begränsar sig i boken Lithuanica aliter till två separata och sakliga frågor (kapitel 6 och 7), vilka i förhållande till helheten är perifera, utan att tillräckligt motivera varför han behandlar dem. I de nämnda (sista) kapitlen behandlas två tryckta katekeser som bland de baltiska tryckalstren är särskilda genom att författarens efternamn, i motsats till dåtidens praxis, inte anges i dem: Preussiska katekesen, utgiven i Königsberg 1545 (samma år utkom en andra, reviderad upplaga), och Litauiska katekesen, som också utgavs i Königsberg 1547. Störst uppmärksamhet ägnas åt frågan om författarskapet.

1547 års Litauiska katekes kallas Mažvydas efter det att Jan Safarewicz i den litauiska versen i förordet identifierade akrostikonet MARTĪNVS MASVĪDJVS, det vill säga namnet på en historisk person (Safarewicz 1939). Efter 1547 gav Mažvydas ut flera tryckalster under eget namn; böcker där han uttryckligen anges som författare publicerades även efter hans död. Medan han ännu levde gav Mažvydas 1559 ”anonymt” ut ännu en bok – Forma chriẽstima, där han också signerade sig med ett akrostikon (även detta upptäcktes av en polsk forskare på 1900-talet – Jan Safarewicz (Safarewicz Jan) år 1946).

I. Lemeškinas håller inte med J. Safarewicz om slutsatsen att Martynas Mažvydas akrostikon är ofullständiga: de börjar inte med den första strofen eller innehåller överflödiga bokstäver. Eftersom han betraktar M. Mažvydas som en fullvärdig, europeiskt bildad humanist från 1500-talet, väl förtrogen med och följsam inför den tidens kulturella konventioner och normer, tolkar han därför även de bokstäver som tycks olämpliga eller överflödiga. Grafemen S och M, vilka enligt J. Safarewicz ”fördärvar” 1559 års

⁹ En sådan bok, I. Lemeškins monografi Baltistika в перспективе целостной филологии / Baltistika visuminės filologijos požiūriu / Baltistika v pojetí celostní filologie, planerar Prags lingvistkrets att ge ut i sin traditionella serie Travaux du Cercle linguistique de Prague.

Straipsniai / Articles

127

TOMÁŠ HOSKOVEC

akrostiken i trycket MARTINVS[S] MASWJDAS[M] tolkar forskaren som SignificaMus, det vill säga ”[vi] betecknar / betyder”, och visar att denna verbform – författarens pluralis – vid denna tid i Europa var en allmänt använd gest genom vilken författaren välsignade sitt verk. I princip kan man instämma i detta, men man skulle vilja veta varför författaren väljer det morfologiskt mer komplexa verbet significare i stället för det enklare signare (då skulle akrostikens kombination S–M betyda SignaMus), vilket i medeltidens kyrkolatin betydde ”att göra korstecknet”. Det är just från signare som ty. segnen, tjeck. žehnat, pol. żegnać och lit. žegnoti härstammar.

I akrostiken från 1547 tolkar I. Lemeškin de ”ofunktionella” initialerna i de två första raderna B–I, följda av personnamnet MARTINVS MASVJDIVS, som den akademiska titeln Baccalaureus Juris, vilken i sin tur på ett lyckat sätt kompletterar det världsliga namnet. I slutet av samma katekes som undersöks ser han ännu en akrostik B–I–T–P, som han tolkar som Baccalaureus Juris Titulum Posuit. Han underbygger denna tolkning övertygande med den praxis som var utbredd i dåtidens Europa. Man kan instämma i att formeln Baccalaureus Juris Titulum Posuit används som författarens avsked, men det är obegripligt varför Lemeškin översätter den med ”gjorde korstecknet; välsignade” (s. 305, 362). Enligt recensionsförfattaren vore det enklare att översätta den helt enkelt som ”undertecknade”.

Alla de akrostiker som I. Lemeškin identifierar tolkas konsekvent utifrån strukturen hos de analyserade verken och underbyggs övertygande genom deras funktionella identitet i många andra tryck från samma period i Europa. Ett problem kvarstår dock, och det har ännu inte lösts. I sina latinska brev (av vilka vi har tretton) undertecknar M. Mažvydas sig konsekvent med alla sina förvärvade titlar, men aldrig Baccalaureus Juris. Än värre är att M. Mažvydas omedelbart efter publiceringen av 1547 års katekes, det vill säga 1548 och 1549, undertecknar sig på latin som en annan kandidat: Artium Baccalaureus. I senare brev använder han redan högre titlar: ”den blivande herden för Kristi får”, ”Guds ords tjänare”, ”herde”, ”församlingspräst”. Som nyutexaminerad från universitetet är M. Mažvydas helt enkelt filosofie kandidat, och som utsedd statlig tjänsteman i det lutherska hertigdömet Preussen är han präst, som administrerar en viss församling. I denna egenskap vänder han sig skriftligen till hertigen som statens högsta ämbetsman. Av brevens karaktär framgår det tydligt att om M. Mažvydas dessutom hade haft en juridisk kandidatexamen, skulle han ha använt den, men så blev det inte. Att M. Mažvydas i katekesen skulle ha smyckat sig med en titel han inte hade är helt otänkbart. Därför borde författaren också visa att det i hertigdömet Preussen under 1500-talets första hälft – en stat som för hela Europa var Lutherska reformationens laboratorium och där den världsliga och kyrkliga jurisdiktionen, till skillnad från i det latinska Europa, inte var åtskilda, varför statens högsta lagstiftning helt enkelt kallades Kirchenordnung – faktiskt innebar studier i juridik och en juris kandidatexamen.

128

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

Hans konjekturer baccalaureus in iure canonico eller utriusque iuris baccalaureus (Lemeškin 2019: 333) är i detta sammanhang snarare ett motargument.

I det anonyma preussiska katekesen från 1545, vars textstruktur är mycket enkel, rentav torftig, fäster I. Lemeškin uppmärksamheten på att den grafiska ramen på titelbladet, identisk i båda utgåvorna, ur konstnärlig synvinkel är synnerligen komplex och rik på astronomiska, och därmed även astrologiska, symboler. Därigenom skiljer sig boken tydligt från andra böcker som gavs ut i Preussen vid denna tid. När I. Lemeškin talar om den astronomiska aspekten av verkets utformning påminner han om det faktum att traktaten De revolutionibus orbium cœlestium publicerades 1543 – ett verk som skakade om Europa långt innan det gavs ut (rapporter om det samt utdrag ur det hade publicerats) och som omedelbart väckte genklang vid Europas universitet. Dessutom var författaren till det nämnda verket, Nicolaus Copernicus (1473–1543), granne till Kungliga Preussen.

I den preussiska katekesen från 1545 finns, till skillnad från i den litauiska katekesen från 1547, inte en enda del där en akrostik kan tillämpas. Därför ägnade författaren huvudsakligen uppmärksamhet åt symboliken i psalmerna 19 och 87. Dessa psalmer framhävs redan i den allra första raden av den tyska förordet på två sidor (gäller båda utgåvorna), varför forskaren diskuterar dessa psalmers innebörd och deras betydelse i Luthers teologisk-politiska argumentation. Eftersom psalmerna tydligt tillskrivs konkreta och olika personer (psalm 19 till David, 87 till Korahs ättling), tar författaren, med hänsyn till den dåtida europeiska manierismen inom humanistiska allegorier, ytterligare ett steg – han tolkar de framhävda siffrorna i psalmernas numrering som ett indirekt uttryck för författarens namn: David Korė, där Korė (Core) betyder kur, på latin Cori, Corres, på tyska Correlant, det vill säga en invånare på Kuriska näset. I förordet till den preussiska katekesen hävdas att det är just i detta område som preussiskan är renast, och att det språk som används i den utgivna boken därför också kommer därifrån. Denna välgrundade hypotes knyts i sin tur till det faktum att det bland de första studenterna som immatrikulerades vid det nyöppnade universitetet i Königsberg 1543 finns en viss person, markerad med löpnummer 12, Dauid Reiman, Pruthenus. De övriga preussarnas löpnummer är redan 100, 181 och 257, men omedelbart före Reiman, med löpnummer 10 och 11, skrev ytterligare två litauer in sig. Detta är de tre första etniska balterna som skrevs in vid universitetet i Königsberg. I. Lemeškin tillägger att det vore intressant att hitta fler arkivuppgifter om David Reiman. Detsamma kan sägas om hans litauiska studiekamrater.

V.

Metodologiskt tar författaren i boken Lithuanica aliter tydligt ställning för den holistiska filologin. Detta är den nuvarande formen och en särpräglad variant av funktionell strukturalism,

Straipsniai / Articles

129

TOMÁŠ HOSKOVEC

som Prahacirkeln av lingvister under nästan hundra år vårdade och utvecklade (Hoskovec 2010, 2012, 2012a, 2016, 2017, 2018, 2018a). Helhetsfilologin – på tjeckiska celostní filologie, på franska philologie englobante, på tyska Ganzheitsphilologie, på engelska encompassing philology, på italienska filologia totale, på ryska целостная филология – är konsekvent semiologisk: den arbetar med Ferdinand de Saussures tvåsidiga tecken och arbetar med det differentiellt. I F. de Saussures teori betecknar tecknet inte det som finns utanför det, utan är i sig självt bärare och förmedlare av alla slags värden. Vilket konkret värde tecknet tillför i varje enskilt fall beror alltid på den kommunikativa situation där det används. Tecknets värde är konsekvent relationellt, det vill säga differentiellt: vi uppfattar och bedömer hur den kommunikativa situationens övergripande innebörd förändras när ett tecken ersätts av ett annat. Överensstämmelsen mellan att uppfatta och värdera tecken – det är inte två olika processer utan en enda odelbar process – kan uppnås endast genom att jämföra tecken inom fasta definitionsområden (tjeck. definiční obor, fr. ensemble définitoire, ty. Definitionsmenge, eng. defining domain), vars strukturer och funktioner beror på sociala normer. Men å andra sidan påverkar texten som skapelse genom sin egen struktur, och avgör till och med direkt, inom vilket av de många möjliga definitionsområdena ett visst tecken faktiskt kommer att värderas i ett visst fall. Slutligen är helhetsfilologin helhetlig genom att den konsekvent går från helheten till delarna: det ursprungliga tecknet är hela texten (verket), uppfattad som ett socialt fenomen, det vill säga en kulturell-historisk händelse som bestäms av sociala normer. Ur denna helhet framträder delar som också i sig är tecken, och ur mindre tecken kan ännu mindre tecken urskiljas. Processen att urskilja tecken är alltid ändlig, och uppdelningen av helhetstecknet i elementära tecken är inte tolkningens mål.

De äldsta minnesmärkena över de baltiska språken är som textverk också tecken. Det huvudsakliga definitionsområde inom vilket I. Lemeškin undersöker dem är genren – det primära och bestämmande området. Genrens utomordentliga betydelse beror på dess funktionella natur: det är just genren som avgör vilka roller textens skapare och mottagare spelar i förhållande till varandra och vilket textens tema över huvud taget kan vara. Det är just kopplingen till genren som legitimerar att Lithuanica aliter begränsar sig till endast intentionella, det vill säga medvetet skapade, språkminnesmärken. Oavsiktligt uppkomna språkminnesmärken är små språkliga bildningar som flyttats från texter där de ursprungligen fungerade inom en viss genre till andra texter av annan genrekaraktär, där deras ursprungliga funktion inte beaktas och ibland till och med överskuggas.

I. Lemeškins främsta bidrag är att han konsekvent och samtidigt helt naturligt behandlar de analyserade minnesmärkena i den europeiska historiska utvecklingens kontext. De tidigaste baltiska språkens minnesmärken tillhör europeiska genrer från medeltiden eller den tidiga nya tiden. För att korrekt och uttömmande förstå de baltiska språkens minnesmärken måste man undersöka dem inom europeiska definitionsområden och jämföra dem med minnesmärken på danska, tjeckiska,

130

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

franska och många andra språk. För de baltiska språkens minnesmärken är två europeiska medeltider omedelbart viktiga: den latinska (romerska) och den grekiska (bysantinska). De bör särskiljas och förstås som självständiga, om än överlappande och samverkande, kulturella rum. Det är just detta I. Lemeškin gör: hans Lithuanica aliter (2019) ägnar huvudsakligen uppmärksamhet åt den latinska medeltiden, Sovijus saga och 1262 års kronograf (2009) är tydligt orienterad mot den grekiska medeltiden. Den nyaste boken Porträtt av Francysk Skorina (2020) visar hur dessa båda kulturella världar kunde samverka efter medeltidens slut. Låt oss nu granska den metodik som I. Lemeškin tillämpar mer ingående.

Preussiska kolofoner. Kolofonen är ett oupplösligt funktionellt element i varje medeltida bok. Detta gäller också den snävare genren av vetenskapligt präglade medeltida böcker, som, eftersom det handlar om den romerska och inte den bysantinska medeltiden, oundvikligen är skriven på det internationella latinska språket¹⁰. Det internationella latinska språkets funktionella nödvändighet i kolofonen (och endast där) kan ytterligare understrykas genom ett medvetet bruk av folkspråket, särskilt om det är obegripligt för lokalbefolkningen. I. Lemeškin ser med rätta en parallell mellan en preussisk kolofon i en vetenskaplig latinsk bok avsedd för en inflytelserik italienare och en dansk kolofon i en inte mindre vetenskaplig latinsk bok avsedd för ärkebiskopen av Köln. Dessutom skapar den på folkspråket skrivna delen av kolofonen utrymme för en tematisk kontrast: den vetenskapliga latinska boken är uteslutande filosofisk, medan kolofonen framhäver detta genom att vara lättsinnigt supig eller glatt erotisk¹¹. I. Lemeškin visar hur både preussiska och franska kolofoner ber om vin. En konkret baltisk fråga uppstår: vad skulle en preussare med europeisk utbildning ta till, om han i en vetenskaplig latinsk bok ville tillfoga något mycket särpräglat på sitt modersmål? Till skillnad från fransmannen eller tjecken, som redan hade en egen sekulär folkspråklig poesi, hade preussaren endast folkpoesi att tillgå. Den senare är en del av en halvt hednisk lantlig värld (resandet av rituella träd, den första utsläppningen av boskap på bete om våren) och kan endast delvis överföras till entydigt kristna städer (sånger vid jul, närmare bestämt trettondagshelgen).

Preussiska ordböcker. Efter att korrekt ha hänfört dem till den tidens europeiska genre – språkliga hjälpmedel för Hansans köpmän – lyckades I. Lemeškin adekvat tolka två skriftliga minnesmärken som bevarats i avskrifter, vilka vid den sena avskriften inte längre fyllde sin ursprungliga funktion. Det nyaste

¹⁰ Sannerligen, i den latinska Europas periferi, på Irland och Island, finns det vetenskapliga böcker skrivna på lokala språk: de är sällsynta och uteslutande av filologisk (inte filosofisk) karaktär.

¹¹ Det är detsamma som när en medeltida stenhuggare, som betonade det gotiska kyrkorummets sakralitet, högg in en figur med utstickande bakdel på dess vägg, i färd med att uträtta sina behov på marken.

Straipsniai / Articles

131

TOMÁŠ HOSKOVEC

Tolkningen är också värdefull genom att den blottlägger ett kulturellt rum i medeltiden som omfattar både det latinska och det grekiska Europa. I detta avseende påminner det nordtyska Hansaförbundet om Republiken Venedig.

Baltiska tryck. I. Lemeškin betraktar, med konsekvent hänsyn till deras föregångare Francysk Skaryna, de första författarna till baltiska tryck som skapare av den nya europeiska genren – den tryckta boken. I denna roll behandlar han dem mycket seriöst och ansvarsfullt, med alla därmed sammanhängande konsekvenser. Han menar att dessa författare då kände till alla finesser i den nya, progressiva genren och aktivt tillämpade dem: bland annat symboliken i akrostikon, tal och trycktyper. I detta avseende är dock I. Lemeškins tolkning också den lättast ifrågasättbara: genrens möjligheter är hela det breda samhällets kulturella egendom, men hur många av genrens medel som används i ett visst verk beror på den enskilde skaparen, eller till och med enbart på hans vilja. Symboliken i 1545 års Prūsiškojo katekizmo, sådan den koherent har lagts fram av I. Lemeškinas, är möjlig endast inom de strukturella relationerna i en specifik europeisk genre, men man kan inte hävda (och I. Lemeškin gör inte heller det i detta fall) att den faktiskt är obligatorisk här. Läsningen av de fortsatta akrostikona i 1547 års Lietuviškajame katekizme – liksom i 1559 års Formoje krikštyto – är i huvudsak konsekvent och sammanhängande, eftersom den finner sin grund i den europeiska genren^¹², men samtidigt måste den beaktas och jämföras med all den information vi känner till om författaren som historisk person.

I det aktuella fallet kan vi utveckla jämförelsen med Francysk Skaryna, vars exempel författaren själv stödde sig på. Doktor P. Skaryna var under hela sitt liv tillräckligt välbärgad och ekonomiskt trygg: han kunde tillåta sig att studera vid flera europeiska universitet, lärde känna konsten i Östalperna (tysk, inklusive nederländsk och tjeckisk) och Västalperna (italiensk), skaffade sig en egen tryckpress och anlitade fria konstnärer och hantverkare för att genomföra sitt projekt... Författaren till 1547 års Lietuviškojo katekizmo, baccalaureus M. Mažvydas, var utan tvekan en lika nitisk kristen som P. Skaryna, men saknade samma materiella resurser, formella utbildning och sociala kontakter. Alla dessa faktorer begränsade hans skapande. M. Mažvydas vände sig ständigt till de preussiska myndigheterna med begäran om en blygsam inkomstkälla, så att han helt kunde ägna sig åt religiös och pedagogisk verksamhet, men den preussiska staten gav honom en gård för att han skulle försörja sig själv och tjäna ihop till sitt uppehälle, och vägrade att fortsätta lösa hans problem^¹³. Det bör framhållas hur mycket M. Mažvydas lyckades åstadkomma trots de svåra omständigheterna i sitt privatliv. Den anonyme

^¹² I. Lemeškin stödjer sig på Adriano Cappellis klassiska latinska förkortningsordbok (Cappelli 1928), skapad på grundval av den italienska bokproduktionen.

^¹³ Exakt samma kulturpolitik tillämpade den preussiska staten också på sina övriga intellektuella. Längre fram kommer det dessutom att visas att den europeiska lutherska reformationens laboratorium utmärkte sig genom en sannerligen anmärkningsvärd kulturell trångsynthet.

132

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

Författaren till 1545 års Prūsiškojo katekizmo stod sannolikt genom sitt öde M. Mažvydas mycket närmare än P. Skaryna. Det som P. Skaryna kunde tillåta sig i Prag eller Vilnius var otänkbart i Königsberg.

VI.

Baltistiken behöver oundvikligen ett verk som genom den allmänna filologins prisma bedömer hela korpusen av baltiska tryck från 1500-talet till början av 1600-talet. Låt oss överväga vad som här väntar på sin tolkning.

Storfurstendömet Litauen. Det är lämpligt att börja med den enorma latinska bokproduktion som bekräftar statsväsendet. Den första litauiska boken är Vilniuskaniken Martynas Radoms Agenda, tryckt 1499 i Gdańsk i två versioner på en gång. Denna Agenda är litauisk eftersom den skapades i Litauen för Vilnius stifts behov, i syfte att ordna den rituella praktiken inom Litauens territorium. Därefter följer flera tiotal latinska publikationer, huvudsakligen tryckta i Kraków men även i Rom, som litauiska katolska humanister – litauiska eftersom de tjänade de högsta representanterna för den litauiska staten¹⁴ – skrev för att hylla och politiskt stödja Litauen på den internationella arenan. Kan man föreställa sig publikationer som är mer litauiska än dessa? Per negationem bekräftas detta av två litauiska protestantiska tryck, utgivna kort efter varandra i Königsbergs tryckeri och adresserade till själva Litauen: 1543 vänder sig Abraomas Kulvietis till den polska drottningen (och Litauens storfurstinna) med den latinska Confessio fidei; och 1547 vänder sig det anonyma Katechismus till hela Storfurstendömet Litauen.

Anonymiteten hos 1547 års Lietuviškojo katekizmo bestäms av bokens struktur och funktion: den talar skoningslöst och strängt till staten, från dess högsta till dess lägsta skikt. De inledande latinska distikonerna befaller det mäktiga imperiet: ta detta och rätta dig efter det, annars drabbar fruktansvärda följder. Om dessa rader hade publicerats av en bestämd person skulle det ha varit liktydigt med en krigsförklaring. Det latinska förordet vänder sig med samma rättframma fräckhet till Litauens prästerskap: situationen är fruktansvärd, och ni är ansvariga för den; om ni hittills inte har vetat detta, vet ni det nu genom mig, och från och med nu är det endast ni själva som bär skulden för passiviteten. Först därefter talar boken på litauiska till Litauens folk och säger dem, vänligt men revolutionärt: staten förmår inte sörja för er frälsning, sörj själva för den; jag, boken, ska vara er första hjälpare. Låt oss jämföra allt detta med P. Skaryna. Han vände sig också till Storfurstendömets invånare, men förhåller sig diplomatiskt tyst i fråga om den litauiska statens och kyrkans strukturer...

¹⁴ De var själva av olika nationaliteter: litauer, polacker, spanjorer, italienare, tyskar...

Straipsniai / Articles

133

TOMÁŠ HOSKOVEC

Den andra hälften av 1500-talet kännetecknades i Storfurstendömet Litauen av verksamhet vid centra som beskyddades av lokala stormän: Brest, Nesvizj, Ostroh. Alla dessa centra var icke-katolska: kalvinistiska, arianska eller ortodoxa. Där gavs omfattande verk ut, däribland bibelöversättningar till rutenska eller polska. Förändringen i förhållandet mellan rutensk och polsk religiös tryckproduktion illustrerar väl hur de språk som användes i Litauen förändrades funktionellt. Först 1575 och 1580 uppstod de första permanenta tryckerierna i Vilnius, båda katolska. I det äldre av dem, det så kallade jesuittryckeriet, utgavs efter en tid den första och redan då mycket sena katolska reaktionen på protestantismen: 1585 Catechismus catholicorum, skriven på lettiska och endast på lettiska; 1595 Daukšas Kathechismas, skriven på litauiska och endast på litauiska, som blev den första bok som trycktes på litauiska i Litauen. Det bör tilläggas att det första ortodoxa tryckeriet också grundades i Vilnius 1575^⁵, där ett sådant grundläggande litauiskt verk som Tredje litauiska statutet gavs ut på rutenska 1588, och 1598 det kalvinistiska Polska och litauiska katekesen.

Åren 1567–1629 tillhörde Riga också den litauisk-polska staten; där grundades det första tryckeriet 1588. Beroende på makten och de politiska omständigheterna tjänade det katoliker eller lutheraner. När det gäller baltiska böcker är det betydelsefullt genom att det 1615 på nytt gav ut tre protestantiska lettiska tryck med rikliga tyska paratexter – Enchiridion, Undeutsche Psalmen, Euangelia und Episteln, som första gången hade getts ut i Königsberg 1586–1587. Å andra sidan gavs 1622 i det kungliga Preussen (inte hertigdömet) ut en anonym handbok på fyra språk, Agenda Parva, på lettiska, estniska, polska och tyska, avsedd för Livlands katoliker. Ett annat tryckeri på det historiska Livlands territorium öppnades i Tartu först 1631^¹⁶. Här kan vi inte beskriva de historiska Terra Mariana-ländernas historia mer utförligt.

Hertigdömet Preussen är särpräglat genom att dess produktion är historiskt dokumenterad mycket detaljerat och konsekvent. Dessutom gällde från 1554 ett bokmonopol i Preussen: det fanns endast en boktryckare, som tryckte för staten. Preussiska staten, som blev ett laboratorium för Luthers reformer i Europa, kan sanningen att säga inte blända oss med kulturell generositet. I det litauiska språkets historia har det faktum etsat sig fast att de litauiska intellektuellas storslagna kulturella projekt, som aktiva litauer framgångsrikt genomförde i hertigdömet Preussen, inte hade någon nytta eller verkan, eftersom den preussiska staten inte intresserade sig för dem och inte anslog pengar

^¹⁵ P. Skorinas tryckeri i Vilnius (1522–1525) var endast en episod och ett exempel på ett misslyckat företag.

^¹⁶ Ur de baltiska ländernas perspektiv var Livland ingalunda efterblivet: det första tryckeriet i Finland grundades ännu senare, i Åbo 1642; båda tryckerierna – både i Tartu och i Åbo – grundades på initiativ av Sveriges kung, som just hade grundat universitet i dessa städer.

134

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

för deras utgivning¹⁷. Endast på grund av statens likgiltighet gavs inte J. Bretkūnas Bibel (1590) ut, en fullständig översättning av Den heliga skrift på 1900 sidor, vars manuskript hade granskats och godkänts för publicering av en särskild kyrklig kommission; inte heller gavs den ursprungliga kollektiva postillan av litauiska präster – Wolfenbüttelpostillan (färdigställd 1573) – ut, och inte heller Bretkūnas auktoritativa översättning av Corvins postilla (Postilla Corvinii in Euangelia Dominicalia, översatt 1589). Inget av dessa verk nådde läsarna under den behandlade perioden, vilket är en oersättlig skada som tillfogades det litauiska språket. Retrospektivt har vi åtminstone haft turen att både Bretkūnas Bibel och Wolfenbüttel-postillan bevarades i manuskript, men den litauiska översättningen av Corvinus postilla försvann (vi har endast ett brev av den 14 oktober 1589, där J. Bretkūnas ber hertigen om pengar för att ge ut den). Det är svårt att föreställa sig hur många fler litauiska texter som skapades och gick förlorade vid denna tid, eftersom den preussiska staten under sin upplysningstid hindrade dem från att leva vidare.

Det är också viktigt att analysera den preussiska tryckproduktionens korpus ur språkens funktionella perspektiv. Där förekommer tyska, polska, preussiska, latin och litauiska; lettiska finns inte där¹⁸. Det är känt att hertigen av Preussen bjöd in litauiska och polska intellektuella till sitt land i syfte att genom dem sprida lutherdomen till Litauen och Polen – katolska grannländer, med vilka han formellt stod i vasallförhållande. 1547 års Litauiska katekes, som den beskrivits tidigare, är ett typexempel på ett sådant exportmedel. När det stod klart att den lutherska reformationen i Litauen hade misslyckats, tog hertigen sina egna litauiska intellektuella i anspråk för att evangelisera de lokala preussarna i byarna.

När man betraktar kyrkoordningarna, Kirchenordnungen, som, vilket är känt, var statens högsta lagar (deras källa och föregångare var Luthers Formula missæ et communionis från 1523), framträder följande sekvens av normativa vågor:

(1) 1525 endast på tyska; (2) 1544 på tyska, polska och latin; (3) 1558 på tyska, 1559 på litauiska¹⁹, och 1560 på polska; (4) 1568 på tyska och 1571 på polska.

¹⁷ Till och med Immanuel Kant (1724–1804), den mest berömda gestalten i hertigdömet Preussen, var tvungen att ge ut alla sina Kritiker (1781–1790) utomlands – i Riga och Libau; först mot slutet av sitt liv kunde han ge ut sina sista böcker, moraliska och religiösa traktater, i Königsberg (1793–1798) (Hoskovec 2002).

¹⁸ Tre lettiska tryck gavs ut i Preussen 1586–1587 som en teknisk utländsk beställning: allt initierades och bekostades av hertigen av Kurland, som för att påskynda arbetet också skickade en redaktör och en korrekturläsare till Königsberg; den andra upplagan av samma böcker utkom redan i Riga (1615).

¹⁹ Detta är Mažvydas andra anonyma verk Forma chrikštima.

Straipsniai / Articles

135

TOMÁŠ HOSKOVEC

Den första vågen, som kungjorde sekulariseringen av Tyska orden och början på Luthers reformation, var rent tysk. Latin uppträdde först med den andra vågen tillsammans med tyska och polska, men inte med de andra språken. Litauiskan uppträdde tillsammans med tyska och polska under den tredje vågen, men inte längre under den fjärde. Med den sistnämnda förekom endast tyska och polska.

Vad betyder detta? De enda verkligt fullvärdiga lokala språken var tyska och polska, inga andra. Den preussiska staten övervägde aldrig preussiskan politiskt. Den lokala befolkning som talade preussiska var alltid ett objekt för statsstyret, inte ett subjekt; för dem borde en elementär katekesundervisning vara tillräcklig. Litauiskan var en nykomling i Preussen. Det oväntade bruket av latin (det var språket i de tryckta skrifter som var avsedda för utförsel) i samband med den andra vågen av preussiska förordningar (det var inte fråga om någon export av denna genre) kan enklast förklaras med att det just var avsett för de litauer som nyligen hade bjudits in till och anlänt till Preussen och som inte kunde vare sig tyska eller polska. Att litauiskan inte längre användes efter den tredje förordningsvågen visar att dess betydelse under tiden i Preussen hade minskat till ett politiskt obetydligt språk, använt för den lokala befolkningens själavård²⁰. I grunden kan man hävda att litauiskan i Preussen funktionellt ersatte preussiskan, som vid denna tid hade förlorat sina bildade och politiskt fullvärdiga användare (vars tidigare existens författaren så övertygande blottlade i monografin Lithuanica aliter).

Detta vittnar också den unika paratextuella strukturen hos den översättning av Luthers Enchiridion som publicerades i Preussen 1561 om. Boken börjar två gånger: på sidan 17 är ett utförligt titelblad tryckt, följt (sidorna 19–24) av författarens sedvanliga förord, vördnadsfullt tillägnat hertigen; men efter det första titelbladet (sida 1) läser vi, som den första delen av boken i följd, hertigens långa prolog (sidorna 3–16). Bara detta faktum saknar motsvarighet i något annat tryck i Preussen. Än mer överraskande är dock hertigens prologs syfte. Hertigen (sidorna 14–15) uppmanar enträget sina präster (i själva verket var de hans ämbetsmän med ansvar för den lokala förvaltningen) att söka efter förståndiga preussiska pojkar med fallenhet för studier och övertyga deras föräldrar att låta pojkarna studera, så att de en dag kunde bli präster som administrerade sin församling på preussiska utan tolkar. Hertigen åtar sig att själv understödja pojkarna materiellt under deras studier och betala dem stipendium. Genom denna prolog är 1561 års preussiska Enchiridion helt enkelt en europeisk unik företeelse... Den fortsatta utformningen av de preussiska trycken visar att hertigens uppmaning inte fick något gensvar, och därför beslöt den preussiska staten att använda litauiskan för själavården bland sina lokala baltiska invånare.

²⁰ Det fanns ingen som kunde köpa upplagan av det litauiska förordningen från 1559, och därför låg den i flera århundraden i Königsbergs slott, i statsförvaltningens arkiv.

136

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lithuanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

VII.

Avslutningsvis bör vi besvara den fråga som ställdes i början av artikeln: varför har författaren kallat boken, där Preussens kulturella och historiska rum undersöks i ett brett europeiskt sammanhang, Lithuanica aliter? Därför att det är löjligt futtigt att enbart undersöka preussiskan, medan det över huvud taget är omöjligt att undersöka litauiskan med begränsning till själva språket. Preussens historiska rum var i många avseenden av yttersta vikt för det litauiska språkets utveckling och funktion, och endast ur detta perspektiv kan man på ett adekvat sätt förstå hur det utvecklades och fungerade i sitt hemland, Storfurstendömet. Den historiska litauiska språkbildningen är särskild genom att den parallellt ägde rum inom två statlighetstraditioner. Den historiska lettiska språkbildningen bestämdes i huvudsak av att lettisk statlighet aldrig hade existerat före 1918. Europeisk statlighet som kulturell och historisk helhet kan endast förstås och beskrivas i ett alleuropeiskt sammanhang. En holistisk filologisk lituanistik kan inte vara något annat än alleuropeisk.

LITERATŪRA

BBE – Billėmai bhe ersinnimai I–II, tęstinė serija, Vilnius: Vaga (nuo 2015 m.), Lietuvių kalbos institutas (nuo 2019 m.).

Blažienė Grasil̇da 2000: Die baltischen Ortsnamen im Samland, Stuttgart: Steiner.

Blažienė Grasil̇da 2005: Baltische Ortsnamen in Ostpreußen, Stuttgart: Steiner.

Blažienė Grasil̇da 2010: Prūsų vardyno tyrimo problemos. – Florilegium Lithuanum: in honorem eximii professoris atque academici Lithuanı domini Eugenii Jovaiša anniversarii sexagesimi causa dictum, sud. G. Blažienė, S. Grigaravičiūtė, A. Ragauskas, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas, 173–185.

Blažienė Grasil̇da 2015: Kalbos lemtis ir likimas. NERIMAS 3: Išsaugoti Lietuvos valstybę, Vilnius: Lietuvos mokslų akademija, 19–49.

Bezzenberger Adalbert 1874: Besprechung von Nesselmann 1873. – Göttingische gelehrte Anzeigen 39, 1221–1250.

Cappelli Adriano 1928: Lexicon abbreviaturarum = Wörterbuch lateinischer und italienischer Abkürzungen, Leipzig: Weber.

Hoskovec Tomáš 2002: „Přátelský přípisek“ Immanuela Kanta k litevskému slovníku. – Filosofický časopis 50, 125–146.

Straipsniai / Articles

137

TOMÁŠ HOSKOVEC

Hoskovec Tomáš 2010: Celostní filologie jako program (na příkladu baltistiky). – Časopis pro moderní filologii XCII (1–2), 10–17.

Hoskovec Tomáš 2012: Poetika a filologie. – Poetický Cikháj v Brně 2010, Brno: Tribun EU, 13–27.

Hoskovec Tomáš 2012a: La linguistique textuelle et le programme de philologie englobante. – Verbum XXXII (2), 193–218.

Hoskovec Tomáš 2016: K zásadám nových pražských thesí. – Cesty rozumění, ed. by M. Konečná, Brno: Institut pro hermeneutiku, 154–161.

Hoskovec Tomáš 2017: Thèses de Prague 2016. – Texto! Textes & Cultures XXII, Nr. 1, 1–17.

Hoskovec Tomáš 2018: … und wenn die Sprache einmal gebührend abgegrenzt wird? – Texto! Textes et cultures XXIII, Nr. 2, 1–11.

Hoskovec Tomáš 2018a: Jazyk, ideální slovníkové heslo. – Litikon III, Nr. 2, 331–344.

Lemeškin Il’ja 2009: Sovijaus sakmė ir 1262 m. chronografas: pagal Archyvinį, Varšuvos, Vilniaus ir I. J. Zabelino nuorašus, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Lemeškin Il’ja 2019: Lithuanica aliter, Vilnius: Lietuvos kalbos institutas (Billēmāi bhe ersin̄in̄rai II).

Lemeškin Il’ja 2020. Портрет Франциска Скорины. К 550-летию со дня рождения книгоиздателя (1470–2020) / Pranciškaus Skorinos portretas. 550-ąsias gimimo metines minint (1470–2020) / Portrait de Francisk Skorina. En commémorant le 550e anniversaire de sa naissance (1470–2020). Travaux du Cercle linguistique de Prague nouvelle série, vol. 10, Vilnius–Prague: Institut national de langue lituanienne; Cercle linguistique de Prague.

Mažiulis Vytautas 1981: Prūsų kalbos paminklai 2, Vilnius: Mintis.

Mikalauskaitė Elzbieta 1938: Priešreformacinių laikų prusiško Tėve Mūsų nuotrupa. – Archivum Philologicum 7, 102–106.

Nesselmann Georg Heinrich Ferdinand 1873: Thesaurus Linguae Prussicae. Der preussische Vocabellvorrath, soweit derselbe bis jetzt ermittelt worden ist, nebst Zugabe einer Sammlung urkundlich beglaubigter Localnamen, gesichtet und zusammengestellt, Berlin: Harrwitz und Grossmann.

Safarewicz Jan 1939: Un acrostiche de Mažvydas. – Prace Filologiczne 18, 7–8.

Safarewicz Jan 1946: Dwa drobiazgi litewskie. 1. Kilka uwag o wersyfikacji litewskiej, 2. Nie znamy akrostich Mažwida. – Inter Arma: zbiór prac ofiarowanych Prof.

138

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Lituanica aliter: visuminės filologijos pritaikymas lituanistikoje

Kazimierzowi Nitschowi w siedemdziesiątą rocznicą urodzin (1 II. 1944) przez przyjaciół, kolegów i uczniów, Kraków: Studium Słowiańskiego Uniwersytetu Jagiellońskiego, 59–65.

Schmalstieg William R. 2015: Studies in Old Prussian, Vilnius: Vaga.

Trautmann Reinhold 1910: Die altpreußischen Sprachdenkmäler. Einleitung, Texte, Grammatik, Wörterbuch, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Lituanica aliter: Encompassing Philology as to be applied to Baltic Studies

SUMMARY

This contribution pays a tribute to the genre of review as it was cultivated one hundred and even more years ago: a scholar reflected thoroughly and very personally on a (set of) question(s) that had been treated by his fellow-scholar in a recently published book. That was an excellent way of vivid scientific communication, and a very intensive one (notice that Bezzenberger’s 1874 review of Nesselmann’s 1873 publication is over 30 pages long). Those old reviews prove useful up to now: he who wants to understand Ferdinand de Saussure’s structural phonology, but has neither enough time nor energy to read through Saussure’s extremely complicated Mémoire sur le système primitif des voyelles dans les langues indo-européennes (1879), may still gain supreme advantage from reading Saussure’s review of Johannes Schmidt’s long ago duly forgotten Kritik der Sonantentheorie (1895), published in 1897 in Indogermanische Forschungen; he who wants to learn what Saussure’s non-structuralist disciple Antoine Meillet, who only wrote books on particular languages, thought about this or that general linguistic issue, will still get best informed by the numerous detailed reviews Meillet, a patriarch of French linguistics, published in Bulletin de la Société de linguistique de Paris. By his present contribution, the author renders homage to Pavel Trost (1907–1987), eminent Baltist among others, member of the Prague Linguistic Circle, and an “encompassing philologist” par excellence, even if avant la lettre, who never wrote a book, but expended his amazing wisdom on hundreds of brief notes, published all of them as personal reactions to various scientific ideas that had been formulated throughout the world.

Reviewing Il’ja Lemeškin’s book Lituanica aliter (Lemeškin 2019), the author explains the programme of encompassing philology (Ganzheitsphilologie, philologie englobante), i.e. the contemporary phase of functional structuralism, which has been elaborated in the contemporary Prague Linguistic Circle. In essence, encompassing philology is a semiology of both oral and written texts. Any text, taken as a whole, is considered one particular cultural-historical event, which is subject to social norms. Any text, taken as a whole, is

Straipsniai / Articles

139

TOMÁŠ HOSKOVEC

considered one global linguistic sign (in Saussurian sense), which subsequently may be structured into smaller (always Saussurian) signs. Whatever the size of a linguistic sign is, its value can only be determined by differentiating the sign from other signs within a particular defining set (Definitionsmenge, ensemble définitoire). For a text, the essential defining set is its genre: consequently, the earliest traces of Baltic languages are to be analysed within their peculiar genre of colophon, when being confronted with all even potentially related colophons (written in Latin, German, French, Danish, etc.) that are available for the respective periods and environments; similarly, the medieval vocabularies of Baltic languages are to be viewed within the utterly utilitarian genre of Hanseatic lexicography; and finally, the politically coloured prefaces to the oldest Baltic prints are to be perceived through the relevant genre of paratexts in other European prints. Having explained all of that, the author outlines both the inner dynamism and the inherent heuristics of the historical corpora of Baltic texts that have been preserved from the 16^th and the first half of the 17^th century: those monuments should always be approached within a broad cultural-historical framework which encompasses other relevant European events; Baltic philology should never be restricted to the genetically Baltic languages only.

Įteikta 2021 m. birželio 10 d.

TOMÁŠ HOSKOVEC

Pražský linguistický kroužek – Cercle linguistique de Prague

Španielova 1326/35, CZ–16300 Praha, Čehija

[email protected]

140

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV