TERMINOLOGIJA IR DABARTIS

Jonas KLIMAVIČIUS

ORD VID ETT VÄGSKÄL. I

1. Arv och arvegods; arv och minnesmärke, kvarleva

Ordet paveldas (pãvelda, pãveldu, pãvelde) är troligen lexikografen Antanas Lelios nybildning — i hans ”Litauisk-engelska ordbok” (Chicago, 1915) står: paveldas = pavaldas — inheritance (fast i den omvända delen står inheritance — paveldėjimas, paveldėjystė, och heritage — paveldėjimas; palaikas; tėvonija), och i hans ”Polsk-litauiska ordbok” (V., 1919) är dziedziczność paveldas. Varianten med vokalväxling — pavaldas — visade sig kanske snart inte vara helt tydlig, men adjektivet pavaldus — héréditaire — erblich — наследственный förordades ännu av Stasys Šalkauskis i sin ”Allmänna filosofiska terminologi” (K., 1938) och Vilnus Peteraitis i ”Litauisk-engelsk ordbok” (München, 1948)—hereditary, inheritable; i biologisk betydelse använde Petras Avižonis pavaldumas. De slog inte igenom, men inte heller paveldumas i M och G 1982 10 28, och paveldus finns inte ens. Den samlade, magra men utvidgade användningen av pãveldo, till största delen från mellankrigstiden, redovisas i den akademiska LKŽ IX—1. ”hela uppsättningen medfödda egenskaper hos en organism, förvärvade från föräldrar, föregångare; arv”; 2. ”kvarlåtenskap”; 3. ”kulturella eller vardagliga landvinningar från tidigare generationer som senare generationer använder”: Idėjinis paveldas DŽ. Ståtligt tronade paveldas också i båda utgåvorna av den normerande DŽ (1954 och 1972). Där är den första betydelsen just den som står sist i den stora ordboken — 1. ”materiella och andliga kulturlandvinningar som förs vidare till senare generationer; kvarlåtenskap”: Idėjinis paveldas. Den andra är biologisk och förekommer även i DŽ, i lysenkistisk, antigenetisk betydelse — 2. ”hela uppsättningen medfödda egenskaper hos en organism, förvärvade från föräldrar, föregångare och möjliga att förändra under yttre miljöförhållanden; arv”. Den juridiska betydelsen ”kvarlåtenskap” har med rätta inte tagits med här. Men pãveldas hade inte heller blivit en kulturterm eller en genetisk term, så ordboken registrerade inte ett verkligt, stabilt språkbruk, utan föråldrade försök att använda ordet.

8

I språkbruket var det inte det bokliga idėjinis paveldas som levde, utan palikimas – 3. ”gångna tiders verk, minnesmärken, företeelser”: Kultūrinis palikimas DŽ₂. Naturligtvis värderades palikimas på olika sätt, även negativt, till exempel: Tamsus praeities palikimas nyksta diena po dienos LKŽ VII.

Under återfödelsens år var historikern Rimantas Vebra den förste att ifrågasätta kulturens och historiens palikimu: ”Begreppet ’palikimas’ saknar ett inslag av förpliktelse. Både en människa och ett samhälle som fått ett arv kan välja vad de ska ta med sig från arvet in i framtiden och vad de ska kasta bort” (”Vakar inės naujienos”, 1989 10 2). Men detta skulle ju vara förstörelse, förakt för erfarenheten, voluntarism — ”när samhället bedömer det förflutna kan det inte kasta någonting på historiens soptipp. Det kan bara begränsa och hämma vissa företeelser och processer och försöka få dem att försvinna, medan det skapar så gynnsamma förhållanden som möjligt för de önskvärda att utvecklas. Följaktligen handlar det inte om ett arv, utan om arvtagande! Därför bör man också utgå från begreppen ’historiskt arvtagande’, ’kulturellt arvtagande’ och liknande. Begreppet ’arvtagande’ skulle bidra till att forma ett mer exakt historiskt tänkande och en förståelse av att samhället, precis som ett barn ärver sina föräldrars gener, ärver de tidigare generationernas gener <~>” (Där). Nästan samma sak publicerades fem dagar senare också i ”Literatūra ir menas” (1989 10 7), men där står istorijos paveldėjimas, kultūros paveldėjimas. I ”Vakar inės naujienos” finns också en ”redaktionell anmärkning” (jag tvivlar inte på att det är kommentarer från språkvetaren Regina Venckutė, beskyddare av ”Språkhörnan”). Där uttrycks två tankar kortfattat: 1. Paveldėti är inte bara möjligt när det gäller genus, utan också turtą, och med egendomen kan man göra vad man vill: ”att vi har förlorat mycket oåterkalleligt, slösat bort det lättsinnigt, är knappast ordens fel...” Mycket riktigt, men till ordet lengvabūdiškai måste man också lägga till piktavališkai. Martynas Purvinas uttrycker sig klart och tydligt: ”Men det typiska klassiska synsättet trängde sig ändå fram; den då vanliga uppdelningen av arvet i ’vårt’ och ’inte vårt’; kampen mot kvarlevor sammanföll med den sovjetiska regimens strategiska mål: att skapa en ny värld genom att förkasta det gamla arvet” (”Kultūros barai”, 1992 7 — 8 64). 2. Det vore bättre med paveldėjimas än med paveldas: ”om vi sade ’kulturarv’, ’historiens eller historiskt arv’, skulle vi starkare betona kontinuitet och överföring; detta substantiv skulle därför faktiskt kunna betraktas som ett mer precist ord <~>”.

Således är paveldas ett arv man fått i arv, men även det kan sakna ”inslaget av förpliktelse”. Följaktligen är nödvändigheten av kultūros paveldo inte obestridligt motiverad.

Men kultūros paveldas finns redan. Något sådant fanns också tio år före R.

9

Vėbros artikel. I B. Piesarskas och B. Svecevičius ”Litauisk-engelsk ordbok” från 1979 arv – heritage, legacy: kultūrinis paveldas - - cultural heritage (även om det också finns kultūrinis palikimas – cultural heritage, praeities palikimas – the heritage of the past).

Det är förstås lättast att arvet införa administrativt. Så har man också gjort, till exempel: Kaunas råd för skydd av Litauens kulturarv L ir M 1989 48 13, Kulturarvsinspektionen A 1991 38 4, Kulturarvscentret vid monumentvårdsdepartementet L ir M 1992 3 12, Kulturarvsdepartementets avdelning för rekonstruktion av kulturarvet LA 1992 72 1. Snabbast spreds skyddet av kulturarvet LA 1991 92 5. Av kulturarvet återstår bara arv: skydd av arvet L ir M 1990 36 2, Šv 1990 19 26, LA 1990 85 4, förvaltning av arvet A 1990 13 9, märkning av arvet LA 1990 120 4, arvsfrågan A 1990 13 9; till och med i administrativa benämningar: Arvsförvaltningsrådet A 1990 13 9, Arvsrådet A 1990 14 8. Kanske efter västerländsk förebild, jfr: Heritage Foundation (Arvsfonden) i Washington LA 1991 91 3. <-> John Major (Džonas Meidžoras) tog emot kulturarvsministerns (h e r i t a g e) avskedsansökan från David Mellor (Deividas Meloras) LA 1992 189 2.

Men... Även arvets specialister kan inte betona ordet rätt – offentligt säger de ofta pavėldas, och röra till det helt: paveldas – pavėlda. Undrar hur de betonar det helt begripligt bildade ordet paveldininkai A 1990 14 8? Vladas Drėma säger: ”Och vem hittade på ett sådant ord? Paveldas som kuvelda! (Skrattar.) Palikimas. Ett tillräckligt omfattande begrepp” (”Literatūra ir menas”, 1990 12 01). Formen förvrängs och begreppets innehåll följs inte, till exempel: ”Den fjärde delen av ’Litauiska språkets historia’ har nu kommit ut; <->. <->. Vid sidan av språkets fina geografiska ’Atlas’ är detta ännu en tegelsten i den historiska grammatikens arv” (”Literatūra ir menas”, 1991 07 13, A. J. Greimas).

Naturligtvis används kulturarv också utanför administrativa sammanhang och till och med på ett mindre schablonmässigt sätt, till exempel: Östern, som man vanligen avser när man ställer den mot Västern, är arvet från Mellanösterns kulturer, som oavbrutet avlöst varandra från de forntida sumererna och akkaderna till den moderna islam P 1990 10 110.

I allmänhet är den nya användningen av arv mycket vid. Här finns också sådant som är helt okanoniskt. Arvets innehåll blir också konkret, till exempel: Herrgårdar – kulturarv från feodalismens tid LA 1990 85 4. Gamla stan – en del av kulturarvet, <-> A 1990 13 9; och blir vagt abstrakt, till exempel: Nu när de politiska banden har försvagats står det klart att vi håller fast vid enbart detta arv genom blodsband

10

tack vare LA 1990 81 3; och det blir mytologiskt och poetiskt, till exempel: Och vet du, känslan har inte tagit slut,/ bara blomblad har fallit från blomman —/ du såg inte din hemgård i går,/ gräset vid Stebeikėliais staket,// som helar både människan och fosterlandet,/ växer ur heliga arv —/ ingen har upphöjt det, det har trampats ner/ vid grundvalarna för vår styrka L ir M 1990 17 10, M. Karčiauskas.

Betydelseomfånget för arv har plötsligt utvidgats och blivit kanske bredare än det tidigare arv – det omfattar natur-, historie-, religions-, näringslivs- och annat arv: Världsarvslistan upptar för närvarande 322 kultur- och naturarvsobjekt belägna i 69 stater KB 1992 3 53; Och vilket öde har det litauiska arvet i Kaliningradområdet LA 1992 147 15; Vårt historiska och ontologiska arv ŠA 1991 8 1; Litauens historiska arv LA 1992 229 1; KLR betraktar det som ett dyrbart arv från det kinesiska folket; <-> M ir G 1990 1 14; nationellt arv LA 1993 139 12; etniskt arv KmT 1989 82 1; material om motståndsarvet LA 1992 112 9; Självständigheten vid Nemunas och Daugava — den vackra blomman av vårt eviga ideal — arvet efter baltfolkens tusenåriga kamper Vlt 1992 9 7; militärt arv LA 1992 70 8; religionsarv LA 1992 51 3; kristet arv Mt 1992 1 124; katolskt arv GK 1990 15 6; ortodoxt bysantinskt arv P 1990 10 111; Vårt folks allra dyrbaraste värden, såsom friheten, längtan efter den, strävan efter den och det beslutsamma ställningstagandet för sanningen, är kyrkans arv GK 1990 15 6; De äldre som bevarat trons arv för det vidare till ungdomarna LA 1993 68 5; kontinuiteten i näringslivsarvet A 1990 44 12; ett näringslivsarv som restaureras Vlt 1991 6 5; Vårt rättsliga arv; <-> — det är ett panoptikon av rättsliga anakronismer LA 1992 13 7. Här ser man tydligt att betydelseutvecklingen för arv inte följer en genetisk, biologisk motivationsriktning utan en social, och ibland skjuter den till och med ett slags ”testamentarisk” utlöpare, till exempel: tog över marken enligt arvsordningen LA 1992 116 6.

Karakteristiskt nog är exemplen på det arv som kanske ligger närmast kulturarvet allra färst: vetenskapligt arv LA 1992 71 4; arkitekturarv KB 1992 3 51, Rusnės arkitektoniska och stadsbyggnadsmässiga arv LA 1991 75 7; det litauiska poesiarvet Mt 1992 4 80, S.Geda; arvslitteratur, arvsböcker KB 1992 1 3.

Det blev snart uppenbart vad som var fel. I början var det kanske oundvikligt. Men det är verkligen illa att problemen inte har minskat på tre år.

1. Det finns gott om allehanda arv, men det har ännu inte intagit den plats som efterlämnade arvet tilldelades av arvets pionjärer. Parallellt med det efterlämnade arvets var-

11

Att dröja till det andra eller till och med det fjärde året av arv visar på alltför stor tröghet. Exempel: Det etniska, liksom hela kulturen, består av ett historiskt arv (kulturarv), samlat i handskrifter och museer, men också av en levande tradition LA 1991 209 9; kultur- och naturarv, men natur- och kulturarv, återigen historiskt och naturligt arv Vlt 1993 5 6, Č. Kudaba. Än i dag används inte mindre ofta enbart arv: Litauens kulturarv KB 1992 5 59; bönderna är en del av den historiska nationen och gör i praktiken anspråk på det historiska Litauens politiska och kulturella arv KB 1992 7—8 103. På vissa håll kanske ordet arv blir kvar. I ”Riktlinjer för Litauens kulturkonception” (V., 1990), där termen kulturarv redan förekommer, använder musikern O. Balakauskas och litteraturforskaren V. Daujotytė termen arv (s. 65, 69). Det är fortfarande som det brukade vara: Ur handskriftsarvet KB 1992 7—8 100; litterärt arv P 1990 9 184; vetenskapligt arv LA 1990 85 4; KGB:s arkivariska arv LA 1992 153 4; till och med katolicismens arv LA 1993 62 5.

2. Överallt där det rör sig om kulturarv är ordet kulturarv i sig olämpligt. Det är alltför kategoriskt och uppenbart fel att hävda att ingenting alls kan kastas bort. Man behöver inte ens kasta särskilt mycket; det faller bort liksom av sig självt. Kultur kan ju stagnera, förfalla och till och med degenerera — varför då bevara dess arv? Möjligen kan man spara märkliga exempel till en utställning om mänsklighetens dumheter. Inför våra ögon har ett helt lager av den socialrealistiska ”kulturen” försvunnit ur omgivningen och medvetandet, liksom mängder av sovjetismens ”ikoner”; om de inte uppskattades hamnade de som returråvara, och via marknader och olika slags byten spreds de i samlingar hos märklighetssamlare världen över. De blev inte kulturarv. Kulturarv föreligger när det finns ett mottagande av arvet, en arvtagare och en bekräftelse av arvsrätten, när kulturarvet deltar i samhällets kulturella kretslopp. Kulturarv kommer inte för att begrava arvet, utan endast för att avgränsa det – kulturarvet är inte hela arvet, utan endast det ärvda arvet. Leonidas Žilevičius skriver med rätta i sin artikel ”Vem ska forska i de ryska arkiven?” med undertiteln ”Tankar om vårt kulturarv och arv”: ”Jag är inte språkvetare, men jag anser att vi inte kan begränsa oss till ett enda ord när vi talar om vårt kulturarv. Vi ärver bara det som våra föräldrar, far- och morföräldrar och förfäder lämnade åt oss. Men om ’vännerna’ eller grannarna har lagt beslag på de andliga eller materiella tillgångar vi ärvt och vi bara kan betrakta dem, och ofta inte ens tillåts göra det, anser jag att de bör kallas arv” (”Literatūra ir menas”, 1992 04 29). Han skiljer också på Litauens kulturarv och det bortförda arvet, en allmän katalog

12

s. Arv kan finnas någonstans utan att man vet var, vara oupptäckt, försvunnet eller förstört. Kulturarv är ett arv som har ärvts: inte förstört, inte stulet, inte undangömt, utan bevarat och uppskattat, ett arv med en ägare och ett liv. Det kan alltså också finnas ett arvskulturarv, och eftersom man måste sörja för att det inte förfaller eller går under kan man också tala om att lämna kulturarvet vidare till efterkommande, om kulturarvets fortbestånd eller kulturarvets öde.

Den största ansvarslösheten är den stora mängden av allehanda kulturarv som i själva verket bara är olyckligt arv, och om man betraktade det på ett slags genetiskt sätt, som R. Vėbra föreslog, skulle det handla om variation, mutationer och degeneration: att göra sig av med totalismens arv A 1991 50 3; ett föga avundsvärt totalitaristiskt arv A 1991 20 2; misstänksamheten är ett arv från kommunisttiden A 1991 20 2; mentaliteten att dela upp världen i två är kommunismens arv, som länge ännu kommer att kasta sin skugga över Litauens offentliga liv LA 1991 75 2; det sovjetiska systemets arv A 1991 39 3; bördan av det imperialistiska kulturarvet LA 1992 236 5; det dystra arvet från ockupationsåren A 1991 53–54 3; ett föga glädjande arv från sovjettiden D 1991 38 3; Jaltas arv LA 1991 87 6; ett dåligt arv LA 1992 36 3; ett destruktivt arv inom samhällsdebatten Prsk 1991 8 498; I dagens Litauen brottas ett trögt, stelnat arv med en skugglik samtid L ir M 1992 15 14. Inte heller är återuppbyggandet av förstört kulturarv A 1990 17 14 lämpligt. Här används också arv – totalistiskt, från sovjettiden, socialistiskt, kommunistiskt, av någon anledning också postkommunistiskt, tungt och förlamande, men i mindre utsträckning; övervikten ligger hos kulturarv.

Slutsats: Införandet av begreppet kulturarv går inte smidigt, och åtskillnaden mellan kulturarv och arv är inte konsekvent och bestämd; det är oklart när denna process kommer att ta slut.

Än värre är frågan om monument. Jūratė Markevičienė var först med att väcka frågan: ”<-> det vore lämpligt att överge själva termen ’monument’ eller åtminstone begränsa dess användning. Ordet är inte tillräckligt omfattande – det betyder ett minnesmärke och betecknar därmed bara en av kulturarvets funktioner och anger monumentföremålets ålder. Detta gör det möjligt att likställa kulturarvsobjekt med nutida konstruktioner som, medan de ännu håller på att utformas, redan representerar ’socialismens seger’ i den nämnda monumentförteckningen” (Riktlinjerna för Litauens kulturkonception, s. 38).

En sak kunde man med fog medge, även om den inte sägs här – systemet är bristfälligt: samlingsbegreppet arv, och delarna är monument. Konsekvent vore: delarna är lämningar! Men pluralformen lämningar har i standardspråket, åtminstone för hälften av dess brukare, oväntat blivit ett ord med två eller till och med tvetydig betydelse – 1. ”föremål som den avlidne lämnat efter sig; arv” DŽ, ”den avlidnes efterlämnade egendom; arv” DŽ,; 2. ”kvarlevor efter en död människa, lik” DŽ,; ”en död människas kropp, kvarlevor” DŽ,.

13

Den första betydelsen (liksom lämning) är en del av västra Litauens språkliga särart; den andra är främst ett sovjetiskt skriftspråksbruk. Men detta räckte för att blockera den första betydelsen i standardspråket, liksom den därmed förbundna betydelsen ”lämningar av forntida kultur”, belagd i S. Stanevičius och S. Daukantas skrifter och så väl lämpad som motsvarighet till arv.

Fornföremål, ”ett gammalt museiföremål”, hör mer samman med insamling av enstaka lämningar från en bortglömd forntid och med oväntade fynd; det förefaller ännu mer musealt än monument och passade dessutom inte alls in i storvulenheten kring det gamlas rivning och det nyskapades tillkomst.

lämningar, lämning slog inte igenom, men monument passar utmärkt: monument är ”vittnen till en viss civilisations utveckling eller en enskild historisk händelse” (J. Bučas, – Riktlinjerna för Litauens kulturkonception, s. 43). Den numera vanligaste betydelsen, ”minnesbyggnad”, är känd redan från P. Ruigys och F. Kuršaitis ordböcker, men är inte den enda. Betydelsen ”lämning från det förflutna” är helt enkelt en fortsättning och utvidgning av den: kulturminnen, stenåldersminnen, forntidsminnen, historiska minnesmärken, folkkulturella byggnadsminnen, naturminnen, språkminnen, skriftminnen, litterära minnesmärken, till och med: att samma ord skrivs med olika eller dubbla bokstäver betraktas som ett fonetiskt och semantiskt språkminne J. Jurginis, – Livlands krönika, V., 1991, s. 21. Båda betydelserna bygger på den levande språkbetydelsen – 3. ”något som finns kvar som minne; något som görs, lämnas eller ges som minne”. Ge till minnesmärket Skapiškis. Ge åtminstone äpplen som minnesgåva [dvs. till minnesmärket] Palanga. Föräldrarnas minnesmärke är den där käppen Raudėnai. Jag har ännu mammas minnesmärke – en huvudduk Vidiškiai (LKŽ IX).

Alltså kan kulturminnesmärkets betydelse vara mycket vid; den behöver inte, som J. Markevičienė hävdar med hänvisning till UNESCO, begränsas till ”enskilda värdefulla objekt” och utesluta ”komplex” och ”områden” med mera (Riktlinjerna för Litauens kulturkonception, s. 38). J. Bučas skriver med full rätt bredvid detta: nationens agrarkulturminne – det historiskt framvuxna kulturlandskapet (ibid., s. 42). Även han stöder sig på omvärlden, men på en som hävdar motsatsen: ”I den internationella stadgan om skydd av monument, antagen i Venedig 1964, anges att begreppet kulturminne omfattar såväl ett enskilt verk som komplex av stads- eller bytyp, <~>” (ibid., s. 43). Så är det också i lagförslaget om skydd av kulturvärden i Republiken Litauen: Artikel 24. Skydd och förvaltning av områden – kulturminnen D 1992 8 7.

14

J. Markevičienės argument att termen paminklas är olämplig eftersom vissa har förknippat monument med ting som inte alltid är värda att bevara i dagens samhälle, framförs just när man kan avstå från dessa ”monument”. Skulle det då verkligen vara ett argument? Hennes andra argument, nästan det motsatta, är att ”denna term förutsätter en särskild typ av musealt skydd, som varken kunde eller har tillämpats på landskap eller städer” (Samma ställe, s. 38). Ett par år senare utvecklas tanken vidare: ”Att ’monumentalisera’ är alltså ett ganska bra sätt att skilja människor från deras förflutna och göra kulturarvet främmande. Den traditionella miljön, förvandlad till ett musei- eller panoptikonföremål, kan ju bara väcka nyfikenhet, förundran eller röra en, liksom allt som är dött. Men den kan inte väcka kärlek, som kräver liv” (”Literatūra ir menas”, 1992 01 18). Detta är riktigt, men det var inte termen paminklo som skiljde människorna från det förflutna och musealiserade och förvandlade arvet till en fasad genom att välja ut och sortera det, utan det faktum att, som J. Markevičienė själv med rätta säger, ”traditionernas rötter hade kapats” (Lietuvos kultūros koncepcijos metmenys, s. 38).

Det står naturligtvis var och en fritt att avstå från paminklo; man skulle kanske kunna finna också andra skäl och vissa språkliga argument – betydelseutvecklingen hos ordet paminklas är inte konsekvent och linjär, utan grenad och motsägelsefull: i levande språk har paminklas också betydelser som inte alls är ”monumentala” – 4. ”tecken, spår”: Tos trobos nugriuvo, nebė[r] nė paminklo Gruzdžiai (även Salamiestis, Kupiškis, Žiobiškis); 5. ”någon eller något som fortfarande liknar sig självt mycket lite (om en mycket förfallen, avmagrad människa eller ett djur, eller en obetydlig sak)” Plateliai, Alsėdžiai, Šatės, Salantai (LKŽ IX).

Men vad har föreslagits och prövats i stället för paminklų? Tusende gången tråkiga, byråkratiska paveldo objektai LKKM 38, J. Markevičienė, kultūros paveldo medžiaginiai objektai L ir M 1992 3 8, J. Markevičienė. Mänskligare, men lika otympliga tvåordsuttryck: paveldo vertybės LKKM 38, även 42, 43, J. Bučas; men bara det ena av uttrycken är paminklai, det andra inte: Och allt detta är kulturarvsvärden, av vilka de flesta har monumentstatus och skyddas av staten Samma ställe 42; att ge ett kulturarvsvärde monumentstatus Samma ställe 43; kvar finns också paminklinė vertybė Samma ställe 43, 44, och kultūros paveldo lygmenų, tipų, rūšių ir grupių <-> paminklinė vertė Samma ställe 45.

Ännu ett par år senare, trots att man redan hade en Paveldotyros-avdelning vid Litauens forskarförbund, var det fortfarande oklart för dem själva ”vad som ska kallas arv, vad kulturarv, vad som är ett kulturföremål, vad som ska erkännas som ett kulturvärde, vad

15

benämna det minnesvård, och vad för slags objekt är kulturarvsvård?” (Jurgis Bučas. Paveldosaugos objektas. Trumpa paminklo sąvokos istorija. — ”Literatūra ir menas”, 1992 02 22), även om man till och med nämner vård av det förflutna [och titeln på J. Markevičienės föredrag är Kulturarv (skydd av livsmiljön) LKKM 37]. Inte heller är kulturarvets värden här helt tydliga — de framstår antingen som ett sammanhängande system, i motsats till enskilda minnesmärken, eller som utvalda kulturarvsobjekt: det är inte arvet i allmänhet som ska skyddas, utan kulturarvets värden som ett sammanhängande territoriellt system (arv — det som det förflutna lämnar efter sig åt oss, kulturarv — det som vi enligt lag har rätt till, kulturarvsvärden — det som vi har valt ut ur kulturarvet och förfogar över som vår kulturella identitet (=identitet). Här är inte heller kulturminnesmärket — ett enastående, representativt och prestigefyllt kulturvärde, något mer än ett kulturföremål — helt avfärdat; man hävdar bara att ”man bör skydda betydligt fler och mer varierade värden från det förflutna än vad den nuvarande uppfattningen om minnesmärket föreskriver”.

En sådan terminologisk förvirring får inte råda, och lösningen är tydlig. J. Markevičienė, som svävade kring naujadarus i L ir M 1992 3 8, kunde ha kommit fram till den lösningen på ett konsekvent sätt. I själva verket använder kulturvetenskapen och närliggande ämnesområden konsekvent ett helt terminologiskt system lånat från språkvetenskapen — naujadaras, skolinys, vedinys, till exempel: Förespråkarna för nybildningar i gamla stan stöder sig också på några rader ur ICOMOS internationella stadga för skydd av historiska städer VN 1988 295 2. För det första skulle Litauen, om det blev en monarki, genast understryka att det inte är en nybildning och inte ens en stat från början av 1900-talet LA 1990 87 6. Vi använder oss huvudsakligen av lånade begrepp (det finns också fina undantag), även om dessa lån, som det visar sig, inte alltid är av bästa sort L ir M 1983 46 6. <--> kontrastering mot alla vid den tiden aprobuotiems vediniams ir elgesiui förknippades med motstånd mot den socialistiska ideologin< KB 1988 9 32. >--< modernitet >-- som en avledning av öppenhet och pluralism KB 1993 2--3 106. Veldinys användes 1932 i J. Baronas ”Rusų lietuvių žodynas” som synonym till paveldo (наследство — tėvų palikimas, palakai, liktinė, veldinys, veldėmė, paveldas), medan det i S. Šalkauskis ”Bendroji filosofijos terminija” från 1938 förekommer bredvid det nämnda adjektivet pavaldus i stället för det vanliga paveldo (veldinys — héritage – Erbe, Erbschaft — наследство, men inte bara i en allmänfilosofisk betydelse utan också i en helt konkret, icke-filosofisk betydelse: Paveldima liga yra nelem­tas veldinys), och i dagens normerande lexikografi anges betydelsen ”ärvd egendom, arv” DŽ₁ (DŽ₂ – och ”vel-

16

dimas”), för ungefär två decennier sedan fick ordet en fast plats som term inom språkvetenskapen (K. Būga använde veldėme, senare använde andra paveldėtinis žodis, paveldėtoji leksika).

Alltså är den kollektiva benämningen kultūros paveldas, och enheten veldinys (LKŽ IX har den sällsynta varianten paveldinys). Veldinys är mycket bättre än det osystematiska perėminys ’det som övertas, tillägnas’; Krikščionybės perėminiai iš kitų religijų Dž. Veldinys skulle också kunna ersätta en sådan plural användning av paveldėjimo: När man på det sättet börjar läsa poesi och prosa, upptäcker man hur många sådana arv det finns — telegram om den ursprungliga världsbilden, profetior och arketypiska bilder, förda från tidens fjärran in i våra dagar ŠA 1992 16 7.

Allmänna slutsatser: Omstruktureringen av denna terminologigrupp inleddes utan tillräcklig eftertanke, genomfördes osystematiskt, ojämnt och trögt, och har förblivit oavslutad, nästan halvvägs. Det är knappast välgrundat att tro att man kan övervinna verksamhetens svårigheter med ord, om man anser att orden är mer exakta. Men det påbörjade arbetet måste avslutas beslutsamt efter noggrannare överväganden.

2. Förarbete och arbetstillträde; arbetsresultat och färdigarbete; arbetsutbyte m.m.

Nybildningen įdarbis är en översättningskalk från ryska /задел./; formen är inte helt identisk, den senare är bättre. För första gången förekommer įdarbis i ”Rusiškai lietuviškame ekonomikos terminų žodyne” från 1966. Ännu 1967 saknas dock įdirbio i den allmänna ”Rusų-lietuvių kalbų žodyne”: задел — 1. ekon. påbörjad produktion; 2. förråd, överskott, surplus; 3.<->. I ”Rusų-lietuvių kalbų žodyne” från 1982 finns ordet redan med, men fortfarande med beskrivande synonymer: задел — förarbete, påbörjad produktion; lager av påbörjad produktion [halvfabrikat].

Det ryska задел finns redan i 1790 års akademiska ordbok, men användningen är fortfarande inte strikt fastlagd: i 17-bandet från 1955 förklaras det som 1. ”ett arbete som drivits framåt och gör det möjligt att utan avbrott förbättra de efterföljande operationerna”; 2. ”lager av halvfabrikat och ämnen”, medan det i 4-bandet från 1985 är 1. ”ett påbörjat och framskridet arbete som måste fortsättas”; 2. ”det som har gjorts i reserv och inte för den löpande produktionen”. I encyklopediska termordböcker sägs det dock tydligt att detta är en fastställd m ä n g d (norm) av i c k e f ä r d i g produktion inom tillverkning eller av m e l l a n l i g g a n d e arbeten inom byggande, nödvändig för att det fortsatta arbetet ska kunna fortgå oavbrutet och utan hinder, och inte något slags lager som läggs undan

2—880

17

atsargos (Политехнический словарь.М., 1989). Antra vertus, įsidėmėtina, kad 1955 m. 17-tomyje 3aдeл žymimas spec., o 1985 m. 4-tomyje – jau šnek. – tai jau daugiareikšmiškumui ir reikšmės neapibrėžtumui plati dirva.

Även på litauiska förklaras įdirbis genast i den allmänna normerande lexikografin inte som spec. eller ekon. – ”ett påbörjat arbete som förts framåt och ska fortsättas” DŽ₂. Här är alltså įdirbis liksom ”den inledande delen av produktionen eller arbetet”, inte ”ofärdig eller mellanliggande produktion”. Så användes ordet också i det då ännu mycket sparsamma bruket: < > vi upplåter minst 20 procent av bostadsytan för användning och skapar därmed ett tillförlitligt förarbete T 1985 136 2. I början av Återuppvaknandet spreds įdirbis, främst tack vare en enda aktiv ekonoms insatser, i överförd och obestämd betydelse och väckte lingvisternas reaktion. Förr sade man verkligen jag har gjort något, jag har en början, en liten början (och en god början är halva arbetet), och nu börjar driftiga personer plötsligt använda det flyktiga įdirbį, ofta efter att bara ha snappat upp den redan terminologiserade formen, utan att ens veta att det är en term. Det goda med det är obefintligt, det tokiga kanske inte heller särskilt mycket, men det var verkligen irriterande och obestämt. Det finns dock ingen grund för att tro, som Vytautas Būda gör (”Gimtoji kalba”, 1990 8–9 26), att įdirbis här tränger undan patirtį, eller att patirtis skulle fördriva inkräktaren įdirbį. Det är ju verkligen inte samma sak – man kan ha gott om erfarenhet men inte ett uns förarbete. Įdirbis är redan ett arbetsresultat.

Arbetsinsats blev för en tid sedan mindre vanligt att använda, arbetsinsatsen har minskat, men ett annat problem har uppstått – uttrycket används ofta grammatiskt felaktigt: arbetsinsats inom politiken och kulturen TV 1993 01 27. Här ligger betydelsen kanske närmare den bildliga betydelsen av bidrag. Det bör heta arbetsinsats inom politiken och kulturen eller någons bidrag till politiken och kulturen.

För dem som tycker om ett rikt språk och söker ordskatt, och även med tanke på risken för paronymi, bör jag påminna om ett annat liknande ord som till och med tagits med i DŽ₁ och DŽ₂ – įdarbis, ”att släppa in i arbete”: Här med lin är själva įdarbis, och han kom och kallar på henne för att plocka svamp, Klovainiai. Hon kom på besök som om det varit med flit just vid arbetstillträdet Kaltinėnai. I LKŽ IV anges įdarbis också från Girkalnis och Gružiai. Utan tvivel är det besläktat med įdirbti 3. refl. ”hugga i, gå upp i arbetet”: När han satte igång med arbetet går han inte ens och äter, Bartninkai. För att undersöka och förstå den saken har man arbetat ordentligt, Jablonskis (LKŽ II₂).

Alltså är įdarbis själva arbetet, förloppet, medan įdirbis är dess resultat, mängd. Något annorlunda än įdirbio är betydelsen hos išdirbis, som betecknar en hel mängd: ”mängden utfört arbete, arbetsinsats; det som har producerats; färdig produktion”. Det skiljer sig också från det mångtydiga, numera nästan bara dialektala eller ålderdomligt skriftliga

18

ordet išdarbis (išdarbė). I dialekterna är dess vanligaste betydelse, och den som potentiellt kan vara relevant för standardspråket, en kvalitetsbetydelse – 4. ”bearbetningssätt, kvalitet”: De här plankorna är av dålig kvalitet Alksnėnai. Man får betalt efter arbetets kvalitet: arbetar man bättre får man mer, arbetar man sämre får man mindre Joniškėlis (LKŽ IV).

En annan dialektal betydelse är žemės išdarbis – ”arrende av jord (att arrendera jord) på halva avkastningen, liksom mot atodirbį”; motsatsen är nuodarbė – ”uthyrning mot ersättning eller atodirbį” (i låglandsmål nuodarbė – nūdarbė betyder också ”arbete, arbetsfrukt”. Vems arbete är den där kistan? Šimkāčiai, LKŽ VII) och – liksom nuodarbis (med dialektala varianter) – ”brukande av jord, utförande av fältarbeten”. Nuodarbis betyder också ”framgång i arbetet”; det finns även ett adjektiv nuodarbūs 1. ”gynnsam, lämplig för arbete”: ett gynnsamt år, en gynnsam sommar; 2. ”snabb i arbetet, arbetar som sig bör”, samt det motsvarande adverbet nuodarbiai ”som sig bör, ordentligt, konsekvent, till slut” och den skriftliga formen nuodarbiui, med den särskilda, behövliga betydelsen ”för utfört arbete, på ackord”. De betalar pengar på ackord (LKŽ VII; nuodarbis, nuodarbūs och nuodarbiai finns också i DŽ₁ och DŽ₂).

Här ser vi hur nära folklig och vetenskaplig terminologi hänger samman, vilka möjligheter det levande dialektspråket erbjuder och vilka oväntade möjligheter som behövs för terminologin och som en så karakteristisk växling av rotvokaler ger det litauiska språket.

3. Varken svartvit, svartvit bild eller färgbild

När färgfotografin började spridas blev också filmerna färgfilmer. I själva verket är filmerna inte färgade, utan får färg först när de framkallas. Detsamma gäller fotopapper. Motsatsen till färgad, ~at — om film, papper eller fotografi, liksom om kinematografi, film, diabild, kopia eller kopiering, duplicering — är lämpligast svartvit, ~t, inte vanlig, ~t. Oftast används uttrycken så, men den olämpliga formen vanlig förekommer inte sällan: svartvit (=svartvit⟧) film KV 1992 43 1, kopiering: färgad (=färg⟧) och svartvit (=svartvit⟧) LA 1992 251 6.

Av någon anledning blev det annorlunda i televisionens tidevarv. LTE XI skriver korrekt – färgtelevision och svartvit (monokrom) television, men redan felaktigt – färg och, tyvärr, svartbilds- (monokrom) TV-apparat. Enligt primitiv logik är ju även färg-TV-apparaten helt enkelt inte färgad,

19

utan den svartvita TV-apparaten kallades länge envist av journalister för färg-TV – den blå skärmen (kanske användes den blå skärmen av en slump, VN 1984 225 3) [man försökte skilja den från bioduken på olika sätt: stora och små skärmar L 1981 37 7, den blå (televisions-) och den stora (biograf-)skärmen T 1983 294 4, den stora biografduken och de små videofilmskärmarna KmT 1987 185 2, S. Valiulis, hemskärmen KV 1977 33 1]. Ännu mer förvirrande blev benämningen på bildröret. FTŽ, som anger färgtelevision och svartvit television, skriver tyvärr färgbildrör. LTE V har det någorlunda godtagbara bildrör för färgtelevision och det helt olämpliga bildrör för svartvit television. Allt är korrekt i PolŽ.: färgtelevision och svartvit television, färg-TV-apparat, färgbildrör och svartvitt bildrör. Helt konsekvent är också NŪE: färg-TV-apparat och svartvit TV-apparat (90, 92), färgbildrör (91) och svartvitt (90) bildrör [endast de obestämd-former som används felaktigt: färgade inversionsfotofilmer, färgad negativfilm och svartvita negativ- och inversionsfotofilmer 412, färgat och svartvitt papper 413, färgade och vanliga fotografier 412]. Enligt språkets enklaste logik och sunt förnuft får bildröret och apparaten namn efter vilken sorts bild de visar – färg respektive svartvitt. Om språkkänslan inte klarar av denna enkla sak befinner sig inte bara dessa ord, utan själva språkets livskraft, vid en mycket dyster skiljeväg. Om man inte förstår en färg-TV-apparat eller ett färgbildrör kommer en mängd saker att ställa till problem och förbrylla – hårt och mjukt vatten, en hård och en mjuk ko (och i östra höglandet rinner kon – därför släpper man också ut kon), en häst med hårda käkar, en gris som är hård att göda, hårt vete att tröska, fet jord, ett mustigt skämt, talar mustigt, hög ränta, torrt vin (dvs. strävt, kärvt – ty. herber Wein), torra rödbetssoppor (inte tillreda), torrfasta (även utan mjölk), torra mässor (utan nattvard – se F. Rablė. Gargantiua ir Pantagriuelis/övers. D. Urbas. V., 1970, s. 591, 826), den torra lagen, ett torrt resultat, en torr drunknad (”en sådan som först svimmar och sedan plötsligt sjunker. På grund av spasmer i stämbanden kommer vatten inte ner i lungorna”, NŪE 251), varm färg, kallt vapen, en högljudd sal, en snabb väg, levande kött, levande vikt, slaktvikt,... Och har inte läkare och journalister, översättare rentav nästan utplånat djup sömn? Hur många som använder vetenskaplig terminologi skulle kunna säga vad orolig sömn är? [orolig 9. ”rastlös, lättväckt, vaksam (om sömn)” LKŽ V]. Och att flytta eller sova över kon, en högaffel, ögondroppar, råttgift – är de inte helt olika bigift? Och träd exploderar?

I tidningarna råder verklig förvirring: färg- och svartbilds-tele-

20

visionsapparater T 1990 43 4, TV-apparater för färg- och svartvit bild, ”svartvita” ”Šileliai” LR 1990 44 1, svartvit avbild VŽ 1990 18 2, svartvit bild VN 1990 38 1, A 1990 35 8, L ir M 1990 30 3, R 1990 259 2, svartvita fotografier LA 1992 243 3, svartvita litografier SMD 1993 76, till och med svartvit och färglös film TMkt 1978 62 4, svartvit bild Ašr 1990 10 30 (och där går man förresten verkligen bet på videoklippens stil ”black white”!).

Svart och vit är rent nonsens. Det är som mörkt ljust, rödblått... Ett djur som är svart med vitt är svartbrokigt (vitt med svart är vitbrokigt) (dial. kė́ršas), gråbrun med vitt är gråbrokig, skimmel (dvs. ljus-, mörk- eller blågrå) med vitt är skimmelbrokig, brun med vitt är brunbrokig, vit med inblandade mörka hår är stickelhårig (bildl. ”grånad”) [rödaktigt skimmel eller gråaktig, grönaktig – rimfrostfärgad, ~t]. En fågel eller hund som är svart med vitt eller vit med svart är brokig, även om brokig också har en vidare betydelse: ”flerfärgad” (en prickig, småbrokig fågel är spräcklig). Det är sorgligt att numera kanske bara brokiga duvor återstår i sånger, medan hunduppfödare, särskilt amatörer, ständigt skriver marmorerad grand danois, svartvit rysk spaniel, svartvita collievalpar.

Och vissa journalisters blick gör redan svart och vitt till en modekliché: Men på sitt sätt är denna svartvita gård charmig för mig, som tagen ur ett fotografi LR 1990 30 2 – menar man kanske grafisk eller helt enkelt brokig, grå? ”Svartvit” förståelse av den historiska perioden från 1918 T 1990 216 3 – menar man kanske ensidig, kategorisk, ovetenskaplig, ytlig? Lika felaktigt är det moderiktiga nygammal: <-> ett välbekant porträtt av det nygamla härskarskiktet i postkommunistiska länder LA 1992 168 7. Även ett åtminstone korrekt uttryck förekommer: Det luktade av ett gammalt nytt imperium LA 1992 165 5. <-> smicker för den gamla nya makten återuppstår LA 1992 253 4 [De uppstår ur paradoxen att det (goda) nya är det glömda (goda) gamla, för övrigt ofta semantiskt groteskt förvrängt till: det nya är det väl glömda gamla, nyheten är det väl bortglömda gamla se ”Gimtoji kalba”, 1991 10 12]. Lika felaktigt är det aktuella rödbrunt (brunrött) eller vit-rött. Denna semantiska och livets abrakadabra skulle grammatiskt korrekt heta röda bruna (bruna röda), vitt rött, även om det är mycket ovanligt.

Och schackbrädets och dambrädets vit-svarta rutor R 1990 93 6 måste vara vita och svarta.

På detta tanklösa, idiotiska sätt benämns även flaggor och vimplar: blågul VN 1990 188 — 189 4, LR 1990 184 1, rödsvart

21

LR 1990 184 1, rödblå LA 1991 252 6, vit-röd LA 1991 200 3, vitblå KV 1992 51 3, vitgul LA 1992 204 3. Lägg på minnet, även om det redan är mer än tydligt: sådana adverbfraser med adjektiv uttrycker färgnyanser, inte färgkombinationer. Sådana nyanser som här anges med dessa fraser kan inte ens finnas.

Man skriver också med bindestreck eller tankstreck: vit-röd flagga A 1991 415, vit-röd – vit flagga LA 1992 60 1, röd – vit – grön LA 1993 29 9. Så anges också färgkombinationer på kläder eller uniformer: Kjolar <~>. Omtyckta färgkombinationer är svart-vitt, blått-vitt, grönt-rött, blåbärsgrönt (=syrat eller saltat)-grönt, violett-grönt osv. Östra Litauen, V., 1992, s. 167. Konstvetare skriver också utan bindestreck: Utan tvivel är bladets dekorativa kraft mycket uppenbar. Harmonin mellan svart, vitt och rött är i sig fundamental LA 1993 14 16.

I Litauens konstitution från 1938 står det: Nationalfärgerna är gula, gröna, röda (citerat efter: Litauens statsförfattningar. V., 1989, s. 59). I Republiken Litauens nuvarande konstitution (V., 1993) står det tyvärr på ett ovanligt sätt: Statsflaggans färger är g u l, g r ö n, r ö d (s. 13). Reglerna i ”Litauisk ortografi och interpunktion” (V., 1992) (s. 54–58) tillåter här användning av b i n d e s t r e c k, trots att exemplens ämnesområden inte är grupperade och urvalet är ensidigt och bristfälligt – just därför att det saknas färgkombinationer för flaggor och annat, liksom olika blandningar (t.ex.: mosaikparkett av ek, ask och mahogny, äppel-, vinbärs- och tranbärsjuice, lindblom- och myntate). Att skriva utan konjunktioner och skiljetecken passar bara för fasta parfraser: morgon och kväll, dag och natt, stora och små, hög fader.

För rättvisans skull bör det sägas att man för 60 år sedan, i det allra första numret av ”Gimtoji kalba” (1933 1 12), svarade jakande på frågan om en rysk-litauisk ordbok var korrekt. Men argumentet är svagt. Man hänvisar till frasen svart-röd, vars huvudsakliga betydelse är ”röd genom det svarta” [alltså en nyans; om betydelsen ”genom” se pro IV 1. ”som anger en delvis egenskap hos ett föremål” LKŽ X; man säger också röd lyser igenom det svarta, ~a], använd i den ovanliga, tillfälliga betydelsen ”svart och röd”, samt på sammansättningen en svart-röd sjal ”med svarta och röda rutor”. Detta är ett ovanligt språkbruk, bara ett enskilt bruk, ett belägg. LKŽ IV svart-röd betyder bara ”mörkröd”. Den som besvarade frågan skriver själv på ett naturligt sätt —med svarta och röda rutor, inte svart-röda. Och ordboken heter sedan länge rysk-litauisk, inte ryskt-litauisk.

22

4. Važis är inte en vagn

Vad är en važis? Det verkar vara en märklig fråga – det man åker med, transporterar är ju en važis, alltså en vagn. Så går det när man snubblar över något som inte är alldeles enkelt. Det vore bara halva problemet – kan man verkligen veta och kunna allt? Hela problemet är att man glömmer ordspråket: vet du inte, så säg inget, fråga någon.

Man skriver alltså, kanske i hopp om att till och med ”korta ner” språket: Så hästarna återvänder. <~>. Lycklig över att under vilan ha fått åka hästsläde eller važis och rida T 1976 75 4. <~> grydde morgonen med važis som transporterade kefir till butiken A 1990 39 8. Det är ingen hemlighet att det i varje kollektiv finns flitiga, hederliga och begåvade människor som ”drar hela lasset” Där, s. 6. Av de märkliga formerna (morgonens važis!), och de illa valda citattecknen drar jag slutsatsen att man varit vårdslös med språket. Men också en poet gör fel och vilseleder barnen: Med važis förspänt/ Den grå hästen./ Syster Elenytė/ Gav sig ut på färd K. Kubilinskas. De smås år. V., 1972, s. 319. Översättaren gör fel: Ack, om Juvenalis hade sett pretorernas vagn där uppe,/rulla mitt i stoftet, iklädd Jupiters dräkt/ med stolthet. Satyrer/ Övers. A. Bendorūtė. V., 1983, s. 77. Grekland är fullt av lögner: att en rak bro av skepp låg tvärs över Hellesponten/och att važis kunde rusa över den Där, s. 82.

En östaukštaitier skulle skratta och förundras, men låt oss slå upp i DŽ: važis (2), važys (4) – ”vackra söndagsslädar med sittplatser”. Men se där! Kom ihåg: čiužus važis. Låt oss ta hjälp av poesin: Snödroppar flätas. Blåklockor ropar./ Som rök, de ändlösa slätterna!/ En liten važis sjunger om tusenskönor/ På den frostiga slättens utkant./ Snödroppar flätas. Blåklockor ropar A. Jasmantas. Poesi. V., 1992, s. 38.

För övrigt borde ordboken ha lagt till märkningen dial. – dialektord eller, mer exakt, östaukštait. – ett ord från östra aukštaitiska (utbredningsområdet är ungefärligt, eftersom uppgifter ännu saknas – i ”Litauiska språkets atlas” kartläggs endast benämningar på arbetsmedar, och bandet på bokstaven V i ”Litauiska språkets ordbok” har ännu inte kommit ut). Ordet har inte fått fäste i standardspråket, och det är riskabelt att använda det – man kan bli missförstådd, t.ex.: Vem ska sy sängtäcken, vem ska göra prydliga važis och vagnar LA 1990 47 3. Även Klupinėlis och ordboken ger under uppslagsordet drabstinė ett enda, men olämpligt exempel: Man åker i važis och skvätter omkring lera. Kanske under snösmältningen, framåt våren. Man kan inte heller lita på en tidning som i november skriver om att åka med en liten važis.

Nu när vi förundrats, låt oss återfå fattningen: važis betyder ”släde”, men de har ju medar! Och i det område där ”medar” kallas lenkės (mellan

23

Joniškis och Rokiškis, från Lettland till Rozalimas, Raguvõs och Šimonys), man åker med släde åk. Alltså helt följdriktigt – släde!

Och vagn? För vissa är det vagn, för andra fortfarande hjul; på ett håll hjul, på ett annat vagnshjul (lettierna är mycket konsekventa: ”vagn, hjul” – rati, ”hjul” – rienis). Enligt ”Lietuvių kalbos atlasas” används vagn i området mellan Nemunas och Neris (med undantag för Merkys övre lopp och dess vänstra strand) samt på Nemunas vänstra strand, och från Dubysas mynning också på den högra stranden i en smal remsa ända till Klaipėda. I den återstående delen används främst hjul, men inte överallt; här och var finns små inslag av blandad användning av vagn, eller till och med rena små öar. Där betyder vagn för övrigt inte ett fyrhjuligt fordon, utan dess ”kaross” (i denna betydelse finns också slädens kaross) eller last – det som transporteras (på liknande sätt kallas lasten på hjulen i Dubičiai för rātine); och när den är tom avses en östaukštaitisk vagn (vežėtys), men inte vilken som helst – vanligtvis en viss typ, särskilt en arbetsvagn, oftast en gödselvagn (hötransportvagn – hjul, i Marcinkonys – rātinos, en vacker, lätt vagn – rateliai). I hjulens område finns också fler benämningar, tyvärr är de inte litauiska. Vagn förekommer också i området där ”hjul” används, men bara i fraseologin.

Tycker någon att hjul låter märkligt? Slå upp ordet i LKŽ, band XI, så hittar man något ännu märkligare – singularformen hjul eller ratelis, ratukas, račiukas betyder … ”cykel”.

Och vagnens hjul heter inte så i hela Litauen; det finns också vagnshjul (mindre vanligt tekinys) – dess utbredning är mycket smalare än hjulens, men den södra gränsen ligger nära (Kintai–Šilutė–Juknaičiai–Žemaičių Naumiestis–Žvingiai–Veliuona), och sedan svänger den norrut och slingrar sig kraftigt (Surviliškis–Ramygala–Steigviliai–Pasvalys–Biržai–Nemunėlio Radviliškis). I folkloren kan det också råda en viss sammanblandning: Riedratai, ried ratukai, ried mažieji tekinukai, Luokė (folkdansgruppens skiva ”Patal kiau vakarone”). Sukas kaip tekinis ratų paskutinis – kan det låta märkligt för den som inte hört det? Ratelio, žemaičių verp[i]jamojo rato, rātinio, rātino tekinis – också märkligt. Och uttrycket ratelio ratas skulle kanske inte ens falla ett internationellt terminologiskt regelverk i smaken. Men i det levande språket är allt detta naturligt, äkta och fast förankrat. I en ordbok över standardspråket borde tekiniai förstås markeras med dial.; i förklaringen av ordet ”hjul” passar tekiniai inte heller. Man kan glädjas åt att račius förklaras mer försiktigt – ”hantverkare som tillverkar hjul och trädelar till vagnar”. För övrigt, även slädar …

Hur blev det så? Troligen färdades man med medar, med en släde (važiu, även rogėmis, dialektalt ragėmis, rāgutėmis, …), važiuota; med hjul (ratais) – rieteta, riedėta, o tekinių -- tekėta. Med tiden förändrades systemet och det nya blev heterogent. Men det håller sig stadigt, och ingen får godtyckligt ändra eller blanda ihop språkets belägg. Släden – det är släde, och det är heligt.

24

Förkortningar

I. Ordböcker, encyklopedier, böcker

DŽ₁ – Ordbok över det nutida litauiska språket. V., 1954

DŽ₂ – Ordbok över det nutida litauiska språket. V., 1972

FTŽ₂ – Fysikens terminologiska ordbok. V., 1979

LKKM – Riktlinjer för den litauiska kulturpolitiken. V., 1990

LKŽ – Litauisk ordbok. V., Bd 2, 1969. Bd 4, 1957. Bd 5, 1959. Bd 7, 1966. Bd 9, 1973. Bd 10, 1976. Bd 11, 1978

LTE – Litauisk sovjetencyklopedi. V., Bd 5, 1979. Bd 11, 1983

NŪE – Hushållsencyklopedi. V., 1987

PolŽ₂ – Polyteknisk ordbok. V., 1984

II. Periodisk press

A -- ”Återfödelse”

Ašr -- ”Morgonstjärna”

D -- ”Middagsljus”

GK -- ”Hemtrakten”

KB -- ”Kulturens fält”

KmT -- ”Kommunistisk ungdoms sanning”

KV -- ”Språket Vilnius”

LA -- ”Litauens eko”

L och M -- ”Litteratur och konst”

LR -- ”Litauens morgon”

M och G -- ”Vetenskap och liv”

Mt -- ”År”

P -- ”Seger”

Prsk -- ”Glänta”

R -- ”Republiken”

SMD -- ”7 meno dienos”

ŠA -- ”Šiaurės Atėnai”

T -- ”Tiesa”

TMkt -- ”Tarybinis mokytojas”

TV -- Television

Vlt -- ”Viltis”

VN -- ”Vakarinės naujienos”

VŽ -- ”Vilniaus žinios”

Siffrorna betecknar årtal, nummer och sidor (TV -- datum)

25