Kazimieras GAIVENIS

Institutet för litauiska språket, Vilnius

NÅGRA TANKAR OM TERMINOLOGI

Det sägs att det på gården till Sorbonneuniversitetet står ett solur med den latinska inskriften ”Sicut umbra dies nostrae” (”Som en skugga är våra dagar”). Vetenskapen är sannerligen stor och evig, medan människans liv är kort. Men alla vetenskapsgrenar är inte likadana. Vissa uppstår, växer snabbt till sig och gör genast stora framsteg, medan andra utvecklas långsamt och trögt. Terminologi är en tillämpad vetenskapsgren. Över hela världen växer den fram långsamt och mödosamt, liksom utan att veta till vilken vetenskapsgren den ska knyta an – lingvistik, informatik eller någon annan. Lingvister har hittills intresserat sig föga för terminologi, troligen därför att mycket inom den inte är lingvistiskt utan lånat från andra vetenskaper. Specialister inom traditionella språkvetenskapliga grenar förstår ofta inte innehållet (semantiken) i termer från andra områden eller relationerna mellan dem. Samtidigt förknippar många fysiker, matematiker, läkare, ekonomer och ingenjörer i första hand terminologi med lingvistik. Dessa specialister blir ofta förbryllade av bedömningen av termers form, uppfattningen om deras korrekthet samt termers grammatiska anpassning och accentuering.

Terminologin började utvecklas av ingenjörer (E. Wüster, E. Drezen, D. Lotė m.fl.), som ville standardisera teknisk terminologi på internationell nivå. Det sägs dock att den blev en riktig vetenskap först när även lingvister började delta i dess utveckling. I själva verket beror framgången i det praktiska terminologiarbetet till stor del på ett förståelsefullt samarbete mellan specialister inom olika vetenskapsgrenar och terminologer med språkvetenskaplig kompetens.

Lingvister förebrås ibland för att inte skapa de nyord som behövs. En journalist skrev nyligen så här om det snabbt spridda nyordet žiniasklaida, som numera används av alla: ”Lingvisterna har verkligen beklagligt nog inte hängt med. Först efter flera år av användning av ’mass media’ lyckades man få till det fonetiska åbäket ’žiniasklaida’. Som på Vydūnas tid.” Jaså, minsann! Lingvisterna förväntas tydligen hålla vakt och snabbt städa upp i språkets soptunnor. Tyvärr… Alla

89

vet väl att det inte är lingvister utan specialister som skapar termer. Mer exakt skapas de faktiskt av hela nationens bildade skikt, som tar till sig eller förkastar föreslagna nyord och främmande ord.

Det är ofta inte bara journalister utan också forskare som inte förmår bedöma om nyord är korrekta. När man till exempel bedömde den litauiska motsvarigheten rinkmena till termen failas resonerade man så här: ”Ersättningen rinkmena är inexakt, den kan inte beteckna resultatet av en insamling, ett visst urval. Den kan bara beteckna en enskild enhet som samlas in. En puošmena är ju en enskild dekorationsenhet, en žymena ett enskilt teckenelement, en ėmena en enskild enhet som tas, osv.” Låt oss slå upp det flervolymiga ”Litauiska språkets ordbok”. Där anges att ordet rinkmenė betyder en samling. Varför skulle då inte ordet rinkmena kunna betyda ”samling”? Vem har bestämt, och var, att ordet žymena betyder ”teckenelement”? Ordet ėmena har däremot troligen skapats av författaren själv; det finns inte i ordböckerna. Följaktligen är det endast lingvister som objektivt kan bedöma om terminologiska nyord är korrekta.

I definitioner av nyord och i beskrivningar av deras egenskaper anges oftast två saker: 1) att nyord är nybildade ord och att användarna uppfattar dem som nya; 2) att nyord oftast uppstår till följd av kulturell och vetenskaplig utveckling samt förändrade sociala relationer, och att de benämner ett nytt föremål eller uttrycker ett nytt begrepp. Dessa påståenden är i allmänhet riktiga, men relativa. Nybildade ord som får fäste förlorar mycket snabbt sin nyhetsprägel, medan nyord som inte får fäste kan konkurrera med internationella ord i årtionden utan att slå ut dem. Ordet nuošimtis tränger till exempel inte undan ordet procentas, och pūdinys – komposto, osv. Dessutom är det inte helt korrekt att tro att samhällsutvecklingen främjar nybildning av ord mer än språkets egna utvecklingsprocesser.

Inom vissa vetenskapsområden används få internationella nyord, medan det är tvärtom inom andra. Mycket många internationella ord används i terminologin inom kemi, musik, astronomi, informatik m.fl. områden. Det är svårt för lingvister att säga om en ny internationell term behövs eller inte. Behövs till exempel termen benzenas vid sidan av benzolo, butenas vid sidan av butileno, cimenas vid sidan av cimolo, fosfanas vid sidan av fosfino, ksilenas vid sidan av ksilolo, nafta?

90

lenas bredvid naftalen osv. I själva verket är det första ledet i dessa par termer som rekommenderas eller tillåts av IUPAC, medan det andra i ”Förklarande ordbok över kemiska termer” (V., 1997) anges med förkortningen ntk. (olämplig term). Dessutom används i dag inom nomenklaturen för kemiska föreningar, vid sidan av icke-systematiska (traditionella) namn, även systematiska namn som bildats enligt internationella regler. Exempelvis är vatten ett icke-systematiskt namn, medan diväteoxid är ett systematiskt; icke-systematiskt är syre, medan disyre är systematiskt; icke-systematiskt är ozon, medan trisyre är systematiskt; icke-systematiskt är borsyra, medan triväte-trioxoborat (3–) är systematiskt, osv. I andra fall sammanfaller systematiska och icke-systematiska namn ofta, t.ex.: natriumfluorid, zinksulfid, litiumhydroxid m.fl. I allmänhet är det e n d a s t s p e c i a l i s t e r s o m b ä s t k a n b e d ö m a b e h o v e t a v i n t e r n a t i o n e l l a n y b i l d n i n g a r i t e r m i n o l o g i n. Språkvetare kan bättre förstå endast förhållandet mellan internationella och litauiska ord.

När nya termer och artbestämmande sammansatta termer skapas uppstår ofta frågan om motivation. Motiverade termer är lättare att komma ihåg, och deras plats i terminologins mikrosystem kan fastställas snabbare. Men i allmänhet har motivationen inte någon avgörande roll inom terminologin, eftersom även helt omotiverade termer används utmärkt, liksom främmande ord vars motivation är helt obegriplig för oss, t.ex.: barn ”enhet för effektivt tvärsnitt vid kärnprocesser där radioaktiva isotoper bildas”, cimen ”1-isopropyl–4-metylbensen”, damara ”harts från tropiska träd av arten Agathis dammara, som har hårdnat”, potto ”halvapa Perodicticus potto, som lever i Afrika” osv. Sådana termer finns det tusentals och åter tusentals av. Man kan nog anta att motivation är viktigare för arttermer än för släkttermer. Arter skiljs ju från varandra genom bestämningar som återspeglar väsentliga särskiljande kännetecken. Inom terminologin förekommer dock fall där det artbestämmande kännetecknet ”strider mot” huvudledets ordbildningsbetydelse, t.ex.: busksångare (Acrocephalus dumetorum Blyth), skogschampinjon (Agaricus silvaticus), källarbagge (Megasternum boletophagum Marsh.) och liknande. Sådana termer är inte felaktiga och behöver inte rättas. Specialister inom olika vetenskaps- och produktionsområden försvarar ibland mycket energiskt felaktigt använda aktiva particip

91

som används som artbestämningar (t.ex. berusande drycker, utslagsgivande röst osv.), och fördömer genitiviska ordkombinationer som håller på att terminologiseras (t.ex. vägtrafik, arbetarskydd, statlig kontroll osv.). Terminologisering kan ju inte upphäva betydelseskillnaderna mellan ordkombinationer i standardspråket och göra dem strikt entydiga. I det praktiska arbetet med att ordna termer överskattar specialister inom olika vetenskaps- och produktionsområden i allmänhet ofta motivationens betydelse för terminologisk precision och gör terminologin alltför logisk. Termens innehåll är inte dess lexikala betydelse, utan dess definition, som inte beror på vare sig termens motivation eller dess ordbildningsbetydelse.

Den polske terminologen S. Gajda skriver i sin bok ”Terminologins introduktion” (”Wprowadzenie do teorii terminu”) (Opole, 1990) att termen inte är en tjänare åt två herrar, utan åt många. Detta beror på att terminologin är knuten till vetenskapsfilosofi, logik, språkvetenskap, psykologi, informatik osv. Därför uppstår också frågan om en komplex terminologiteori är möjlig. S. Gajda besvarar frågan jakande. En komplex terminologiteori är viktig även därför att internationell samordning av terminologi, utarbetande av terminologiska standarder och skapande av terminologibanker blir allt mer aktuella.

Mottaget 1998 05 25

92