ÖVERVÄGANDEN, FÖRSLAG

NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM SYSTEMATIKENS TERMINOLOGI

I den stora ”Litauiska språkets ordbok” (härefter LKŽ) hittar vi varken vid ordet karalystė eller vid ordet karalija namnet på den högsta huvudtaxonomiska kategorin i organismvärlden. I ”Nutida litauiskans ordbok” (härefter DŽ) anges vid ordet karalystė, under den tredje – överförda – betydelsen ”område där något dominerar, råder”, det illustrerande exemplet grybų karalystė (svamparnas rike), men det presenteras inte som en systematisk term. Vissa botaniker benämner denna taxonomiska kategori med termen karalystė AAS 17, andra med karalija G 170. Den vanligare och längre använda termen är karalystė. Den bör också betraktas som normerande. Dessutom benämns även mellanliggande taxonomiska kategorier ibland felaktigt, till exempel: antkaralystė (Superregnum) och pokaralystė (Subregnum). Det bör vara: antkaralystis och pokaralystis.

Namn på vissa taxonomiska kategorier har särskilda suffix, både latinska och litauiska. Till exempel används det litauiska suffixet -ūnai (lat. -phyta) för namn på växtdivisioner, -ainiai (lat. -opsida) för klasser, -iečiai (lat. -ales) för ordningar och -iniai (lat. -aceae) för familjer. Det finns dock ännu ingen konsekvens i användningen av dem. Växtordningar benämns exempelvis inte bara med suffixet -iečiai, utan även med elementet -žiedžiai. Namnen på varieteter och sorter varierar. Sådana skillnader skulle endast kunna undanröjas av specialister inom respektive område tillsammans med terminologer.

Nedan diskuterar vi några inkonsekvenser i ordbildning och bruk av termer inom detta område som vi har lagt märke till.

1. Entomologins terminologi har ännu inte stabiliserats

Tettigonia viridissima! Tettigonia viridissima! Själv vet han inte att det är hans namn – sedan några sekler – ropa hur mycket du vill på ängen eller i ödemarken – ingen svarar, varken på latin, litauiska eller efter döden.

S. Jonauskas, ”Den gröna gräshoppan”

138

I den citerade dikten tycks poeten leka med gräshoppans latinska namn. Men liknande skrivsätt förekommer också i det akademiska verket ”Lietuvos fauna” (I, V., 1995), till exempel: ”Endast vid Litauens kust förekommer halofila skalbaggar. Det är arter som har anpassat sig till att leva i salthaltig jord (t.ex. Cicindela maritima, Dyschirius obscurus, D. impunatipennis, Bembidion pallidipenne, Pogonus chalceus, Dicheirotrichus rufithorax, Ceryon litoralis, Aegiala arenacia, Coccinella undecimpunctata, Phyllon gibbus)” (s. 24). Här handlar det emellertid inte längre om poetisk kvickhet, utan om vetenskaplig benämning. Men varför används inte litauiska termer? Längre fram i samma verk benämns ju många av de nämnda skalbaggarna redan på litauiska, till exempel: Cicindela – skáklys, Dischirius – nykštukžygis, Bembidion – barzdūkžygis, Dicheirotrichus rufithorax – rudakrūtinį žygis, Ceryon – puvėsinukas, Aegiala arenaria – kopinis mėšlavabalis, Coccinella – boružė, Phylan gibbus – pajūrinis juodvabalis och så vidare. Av dessa exempel ser vi att entomologer har lättare att använda latinska facktermer, och att de ofta nöjer sig med dem i den vetenskapliga litteraturen. Den litauiska entomologiska terminologin har förbättrats avsevärt i samband med utgivningen av prof. S. Pileckis böcker och det akademiska verket ”Lietuvos fauna”. Men även i de bearbetade utgåvorna förekommer fortfarande fall som bör rättas till. Låt oss till exempel ta två termer: ūsuotiškasis juodvabalis (Upis ceramboides L.) och ūsuotiškasis dulkiagraužis (Pseudocistela ceramboides) LF II 63, 66. Det finns också en skalbaggsfamilj som heter ūsuočiai (Cerambycidae) LF II 87. I litauiskan finns däremot inte adjektivet ūsuotiškas. Entomologerna har bildat det genom att använda suffixet -iškas, som uttrycker likhet. Det betyder alltså att Upis ceramboides är en svartbagge som liknar en ūsuočis. Termen krypūnėliškasis juodvabalis (Crypticus quisquilius L.) är på samma sätt motiverad: en svartbagge som liknar en krypūnėlis. Men termen kailiavabalis juodvabalis (Cylindrinotus dermestoides) för samma taxon, som bygger på samma slags motivering, har bildats med suffixet -inis. Problemet är litet: adjektiv med suffixet -inis kan också uttrycka likhet. Språkvetaren P. Kniūkšta, som ingående har undersökt adjektiv med suffixet -inis, skriver: ”Synonyma adjektiv med suffixen -iškas och -inis har, som vi redan har nämnt när vi talade om adjektiv som uttrycker likhet, en betydelseskillnad. Adjektiv med -iškas har en kvalitativ betydelse som betecknar en karakteristisk egenskap, medan adjektiv med suffixet -inis betecknar en saktyp” PB 183. För att benämna en art skulle alltså suffixet -inis passa bättre i det här fallet, men med detta suffix

139

bildas andra slags artnamn i den entomologiska terminologin, till exempel: kinivarpinis krypūnėlis (Paromalus parallelipipedus), pjūklelinis vaisiastraublis (Curculio crux) och liknande. Här anges inte likhet, utan gemensamma levnads- och födovanor. Eftersom suffixet -iškas används också i andra fall i denna terminologi för att uttrycka likhet (t.ex. kiaušiniškoji dusia (Hyphydrus ovatus L.), rutuliškasis kūdravabalis (Coelostoma orbiculare) och liknande), bör suffixet -inis inte användas i den betydelsen. Däremot bör artadjektiv med suffixet -iškas förses med artikelliknande ändelse, till exempel: kriaušiškas (=kriaušiškasis) šliužžagys (Cychrus caraboides L.), gaubliškas (=gaubliškasis) kerpvabalis (Amphicyllis globiformis) och liknande. Detta skulle vara en terminologisk variant som följer standardspråksnormen.

Förkastliga är termerna juostuotoji prūdadu­sia (Porhyd­rus lineatus) och paprastoji naradusia (Scarodytes halensis). En sak är att ordet prūdas inte bör användas, en annan att slutleden i sammansättningen inte borde vara -ia utan -ė (jfr paprastoji kūdradusė – Graptodytes granularis L.). Det är helt oklart vad den första leden i sammansättningen naradusia ska kopplas till.

Ibland är skalbaggarnas namn alltför otympligt bildade, till exempel: rausiavabališkasis urvavabalis (Nemadus colonoides) och liknande. Det vore mycket enklare att kalla denna skalbagge exempelvis rausiavabališkasis urvinėlis. Brianavabalius (Micropeplidae) skulle kunna benämnas briaunėliai. Särskilt viktigt är det att hålla släktnamnen enkla. Då skulle även arternas namn bli enklare.

2. Förvrängningar av växtnamn

Var mild och god mot den blommande kvanen, som ännu inte har lärt sig sitt latinska namn, Musca domestica!

A. Nyka-Niliūnas ”Musei”

Alla växter och småplantor kan redan sina latinska namn. Det lärde K. Linejus och hans lärjungar dem. Men det saknas fortfarande litauiska namn

140

eller så förvanskas de. Till exempel fick blomman lenktažiedis trimėtis (Salpiglossis sinuata) i reklamen ”FLOREXLIT PAVASARIS 1998” namnet lenktažiedis trinyčius. Ett sådant namn finns varken i LKŽ eller i LBŽ, där inte bara vetenskapliga utan också dialektala växtnamn är upptagna. Vi skulle tro att denna obefintliga term uppkom genom ett korrekturfel. Eller ett annat exempel. I den mycket elegant och omsorgsfullt utgivna boken ”Sodo gėlės” (V., 1996) hittar vi termen virgininė kalabarpuprė (Physostegia virginiana). I bokens register rättas den till virgininė kalabarpupe. Men det är fortfarande fel. Physostegia är pūstatauris, medan Physostigma – kalabarpupe. Två helt olika växter har alltså blandats ihop. Deras litauiska namn är också, kan man säga, tämligen värdelösa. Pūstataurį kan behållas endast därför att det används i LBŽ, men i stället för kalabarpu-pės skulle det litauiska ordet pupuolė passa bättre.

Litauiska växtnamn bör ges företräde. Till exempel konkurrerar termerna čeras ir eleboras nu. Det är namnet på en växt som blommar mycket tidigt men är giftig. Den första termen användes av J. Pabrėža, men i LKŽ står den utan kors (dvs. den kan användas), medan den andra är den grammatiskt anpassade latinska termen av grekiskt ursprung Helleborus. J. Pabrėžas term bör inte glömmas bort.

Vissa latinska lånord är svåra att uttala och liknar inte ens växtnamn. I den vackert utgivna boken ”Kambarinės gėlės” (V., 1997) hittar vi till exempel växtnamn som inte har förlitauiskats tillräckligt. Ett sådant namn är veltheimija (Veltheilmia). Den skulle kunna få det nybildade namnet pluoštažiedė, eftersom dess blomställning består av många små klockformade blommor. Märkliga blomnamn är nidularijus, pteris, šaflera. Den första blomman skulle kunna kallas lapokė, eftersom dess blad är vackra. Den andra skulle kunna få det nybildade namnet papartūnas, eftersom dess ”släkte omfattar omkring 280 arter av sommargröna, halvt städsegröna och städsegröna ormbunkar” KG 221. För den tredje blomman skulle det nybildade namnet šakotė kunna passa, eftersom dess stjälk kännetecknas av riklig förgrening. Litauiska nybildningar skulle kunna användas vid sidan av lånorden, så att de med tiden etableras i denna fackterminologi.

Vissa lånade namn på trädgårds- eller krukväxter skrivs felaktigt eller böjs olämpligt. Till exempel kallas en väldoftande blomma med ursprung i Peru och Ecuador kvapnusis elijotropas (Heliotropium arborescens) SG 86. Det bör vara: kvapnusis

141

heliotropas, eftersom dess små blommor vänder sig mot solen, som på grekiska heter helios. En av stenpartiväxterna kallas etijonema (Aethionema) SG 100. Det bör vara: etionema. Oftast odlas bara en av dess arter – didžiažiedė etionema (Aethionema grandiflora). En flerårig prärieblomma med graciösa blomställningar kallas med den sammansatta termen varpotasis lijatris (Liatris spicata) SG 155. Den korrekta termen bör vara liatris. På liknande sätt skrivs även termen širdžialapė tijarėlė (Tiarella cordifolia) felaktigt. Det bör vara: širdžialapė tiarelė. En lågväxt krukormbunke kallas med lånordet adjantas (Adiantum) KG 130. Det bör vara: adiantas. Krukpalmer vars mycket särpräglade blad ser liksom rufsiga ut i ändarna kallas karijota (Caryota) KG 150. Även denna term ska skrivas utan j, nämligen: kariotė.

I översatta böcker lämnas namn på vissa växter från avlägsna trakter oöversatta, eftersom det saknas litauiska motsvarigheter, till exempel: Adenium obesum, Beaucarnea recurvata, Exacum affine, Jatropha podagrica, Medinilla magnifica med flera (KAE 126). I samråd med specialister skulle översättarna också kunna föreslå nybildningar för dessa växter, särskilt eftersom vissa av de nämnda blommorna har mycket tydliga kännetecken. Till exempel skulle Adenium obesum kunna kallas tuklōji stiebūnė, eftersom dess stjälk är mycket tjock och liknar en trädstam. Växten i agavefamiljen från Mexiko, Beaucarnea recurvata, skulle kunna få det sammansatta namnet lenktalapė agavūnė. För den väldoftande krukväxten Exacum affine skulle den nybildade termen energìnė žiedūnėlė kunna passa, eftersom den blommar rikligt med små blommor och botar depression samt stimulerar lungorna. I andra fall översätts inte de latinska växtnamnen ens när motsvarande litauiska termer används i samma bok. Till exempel ”passar det att kombinera” vaistinę medetką (Calendula officinalis) ”med Ageratum, Salvia farinacea, Tagetes, Delphinium, Heliopsis, Rudbeckia, Calamagrostis” SG 82. På andra ställen i samma bok kallas Ageratum žydrūnu, Salvia farinacea – miltuotuoju šalaviju, Delphinium – pentiniu, Heliopsis – saulakiu, Rudbeckia – rudbekija, Calamagrostis – lendrūnu. En sådan inkonsekvens i terminologianvändningen är oförsvarlig.

För övrigt översätts inte blomstersorternas namn.

142

FÖRKORTNINGAR

AAS – Galinis V. Aukštesniųjų augalų sistematika, Vilnius, 1984.

DŽ – Ordbok över det samtida litauiska språket, Vilnius, 1993.

G – Urbanas V. Grybai, Vilnius, 1986.

KAE – Hoffman E. K. Kambarinių augalų energija, Vilnius, 2000.

KG – Krukväxter, Vilnius, 1997.

LF – Litauens fauna. Skalbaggar 1, 2, Vilnius, 1995, 1997.

LBŽ – Lietuviškas botanikos žodynas. Red. J. Dagys. Kaunas, 1938.

LKŽ – Ordbok över det litauiska språket 5, Vilnius, 1959.

PB – Kniūkšta P. Priesagos -inis būdvardžiai, Vilnius, 1976.

SG – Hertlė B., Kyrmejeris P., Nikig M. Sodo gėlės, Vilnius, 1995.

Kazimieras GAIVENIS

Kazimieras GAIVENIS

Mottaget 2001-06-10

Litauiska språkinstitutet

Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius

E-post: [email protected]

143