Termens tre åldrar

ВЛАДИМИР ЛЕЙЧИК

A. S. Pusjkins statliga institut för ryska språket

Den kognitiva terminologiforskningens framväxt gjorde det möjligt att ompröva praktiskt taget alla begrepp inom denna vetenskapliga disciplin, framför allt förståelsen av dess centrala begrepp – termen. Många definitioner av termen som ett medel för att fixera ett specialiserat begrepp i ett begreppssystem, med en obligatorisk eller fakultativ definition, kan betraktas som föråldrade. Sådana definitioner framställer termen som ett mer eller mindre stabilt fenomen av statisk karaktär. Den kognitiva ansatsen betraktar däremot termen som ett dynamiskt vetenskapligt eller tekniskt begrepp, som kan förändras (utvecklas) i takt med att kunskapen och vetandet växer, det vill säga kognitionen, sådan den förstås av E. S. Kubrjakova och hennes efterföljare (Kubrjakova m.fl. 1996).

De första ansatserna till en dynamisk förståelse av termen och dess bildande i talprocessen (i texten) formulerades redan innan kognitionsvetenskapen fick bred tillämpning inom lingvistik och terminologiforskning – i L. M. Aleksejevas lärobok Проблемы термина и терминообразования från 1998. En mer utförlig dynamisk definition av termen gavs i monografin av L. M. Aleksejeva och S. L. Misjlanova Медицинский дискурс (2002), med hänvisning till den förstnämnda författarens tidigare artikel: ”Termen bör förstås som en komponent i en dynamisk språkmodell, som dialektiskt förenar ett stabilt teckensystem med dess ständiga omtolkning... Dessutom kan termen betraktas som ett slags korrelat till en mental operation som äger rum i forskarens medvetande; på denna grund tillskrivs termen subjektiva egenskaper, vilka sammantaget representerar dess skapares subjektiva värld. Samtidigt är termen en universell språklig kategori som kännetecknas av språktecknets gemensamma egenskaper” (Aleksejeva, Misj-

10

Владимир Лейчик | Три возраста термина

ланова 2002: 15). Комментируя эту развернутую дефиницию, следует подчеркнуть, что она связывает концепт термина как вербализованного научного или технического (специального) понятия с ментальным процессом, включающим как объективные данные, так и субъективное их понимание познающим человеком, причем и ментальный процесс когниции, и языковой процесс вербализации полученного знания совершаются в речи и закрепляются в языковых знаках.

Man bör dock inte glömma att denna förståelse av termen helt ryms inom det moderna allmänvetenskapliga kognitiv-diskursiva paradigmet, som dominerar inom kognitionsvetenskapen och i tillämpningen av dess landvinningar inom de flesta humanistiska vetenskaper. I benämningen på det för närvarande dominerande vetenskapliga paradigmet är båda komponenterna viktiga. För det första är alla mentala processer inriktade på att vinna kunskap och ackumulera vetande – vetenskapligt, tekniskt och vardagligt – och är alltså kognitiva till sin funktion. För det andra äger själva kunskapsinhämtningen och kunskapsackumuleringen rum dynamiskt, i talet (i diskursen), och inte genom en statisk betraktelse av studieobjekten. Med andra ord kan termen enligt de senaste iakttagelserna uppstå inte genom abstrakt reflektion eller observation, utan i skapandet av en talakt (låt oss erinra om att författaren till dessa rader redan för mer än tio år sedan delade in alla vetenskapliga, tekniska och affärsmässiga texter i tre grupper: termanvändande, exempelvis översiktsartiklar, monografier och affärsdokument; termfixerande, exempelvis ordböcker och uppslagsverk; samt termskapande, däribland forskningsartiklar i vilka författaren för första gången redogör för resultaten av sina experiment, generaliseringar och liknande. Det är just i texter av den tredje typen (Leitchik 2002; Leitchik 2004) som nya termer ofta föds – av varierande kvalitet och med olika djup och precision (terminologisk karaktär, innehåll och kunskapsvolym, för att använda S. D. Ѕјеловѕ ord). Studiet av olika termbildningsprocesser är av stort intresse för dagens terminologiforskare; det gör det möjligt att se hela rikedomen i den kunskap om världen och om sig själva som mänskligheten har samlat på sig.

Innan vi granskar dessa processer bör vi emellertid säga att de måste knytas till en allmän föreställning om språkliga teckens liv i stort. I detta avseende bör vi erinra om att det finns ganska många teorier som förklarar språkliga/talrelaterade processer

Terminologija | 2007 | 14

11

ur den moderna vetenskapliga paradigmets perspektiv. I synnerhet ägnade sig professor V. G. Tak i den ryska forskningen åt dessa frågor. I Frankrike skapade däremot Leo Guilbert en teori om neologi (Guilbert 1975), där han urskilde en särskild del ägnad åt termer (néonymie). I en av sina artiklar, publicerad i Ryssland, beskrev han termens tre livsperioder: födelse, mognad och döende, förknippade med vissa villkor som vi återkommer till nedan. Vi bör tillägga att V. V. Lopatin ägnade en särskild bok åt frågan om ordets födelse i stort (Lopatin 1973); under den traditionella terminologiforskningens skede skrev V. P. Danilenko om skapandet av termer (Danilenko 1967; hon har även andra arbeten i närliggande ämnen).

Man kan alltså urskilja tre ”åldrar” för termen: födelseperioden, mognadsperioden och döendeperioden (utdöendet). Om vi kopplar denna allmänna idé till den kognitiva ansatsen till termen får vi följande kortfattade bild.

Termens födelseperiod (det rör sig just om en period och inte om ett ögonblickligt skeende!) är intimt förbunden med kognitionens mentala process, det vill säga med uppkomsten och den inledande kunskapsprocessen. Denna process uppstår när människan tillägnar sig den objektiva verkligheten och subjektivt tolkar vissa fakta och företeelser. Under denna tid pågår ett inre tal i människans medvetande, vars särdrag L. S. Vygotskij och – senare – N. I. Zjinkin har skrivit om. I människans hjärna formas kanske vaga föreställningar eller till och med tydliga tankar om vissa specialiserade begrepp, men de har ännu inte fått fullständig språklig form i ord och meningar på ett eller annat naturligt språk. Begreppens verbalisering, som har analyserats i N. F. Alefirenkos och hans kollegers arbeten (till exempel: Проблемы вербализации концептов...2003), leder till att termer skapas; dessa utgör just verbaliserade begrepp.

Det finns flera typer av termbildning.

En av de vanligaste typerna är att termer uppstår när en viss författarkonception läggs fram. Så var det uppenbarligen när L. Hjelmslev skrev Пролегомен... (detta nämns i J. K. Lekomtsevs bok Введение в формальный язык лингвистики (Lekomtsev 1983)).

En annan typ är att termer uppstår i kommunikationsprocessen. Ett slående exempel ges av V. P. Danilenko, som hänvisade till

12 Владимир Лейчик | Три возраста термина

Det är ett välkänt faktum att de stora fysikerna Wolfgang Pauli och Enrico Fermi samtalade om sannolikheten för att det i atomens struktur skulle finnas neutrala partiklar som var mindre än neutronen. Vid konferensen sade italienaren E. Fermi då: ”Kalla den [den lilla neutronen] neutrino” (Danilenko 1977: 91–92).

Metoder för termbildning behandlas ingående i L. M. Aleksejevas lärobok Problem med termen och termbildning. I bokens andra del visas att dessa metoder beror på hur de formella och innehållsliga elementen i ”termens genererande bas” expliceras. Författaren urskiljer en typ av formell-innehållslig explicering (aritmeticitet hos matematiska mängder, solighet hos ögat), en typ av formell explicering (effektiv gödelskhet hos språk [efter matematikern Gödels efternamn], Mal’tsev-relation [efter algebraisten Mal’tsevs efternamn]) samt en typ av innehållslig explicering (deduktik – en term som V. A. Uspenskij skapade vid studiet av processer för bevisföring inom lingvistik; principen om ”ramighet” inom byggnadskonsten). (Låt oss understryka att alla dessa ”omogna” termer – terminoider – har hämtats av läroboksförfattaren från texter där nya teorier läggs fram!)

Dessutom förekommer, som L. M. Aleksejeva visar, en typ av metaforisk explicering, där termen skapas på grundval av inre eller yttre likheter mellan de mest skilda objekt eller företeelser, i enlighet med det allmänna greppet att använda metaforer (jfr arbeten av J. Lakoff, M. Johnson och andra nutida forskare): ”släckning” av molekyler, störning av plasma genom ett fält. En hel rad olika metaforiseringssätt kan iakttas vid termbildning.

Kunskap om etablerade yttranden, uttryck och benämningar spelar en viktig roll vid skapandet av nya termer. När nyupptäckta objekt och företeelser benämns kan redan kända termer (och inte bara termer) användas genom metaforisering; därigenom uppstår polysemi inom terminologin, som senare övergår i semantisk homonymi (system, struktur, metod, morfologi, information m.fl.).

Som vi ser kan termer uppstå när en ny teori läggs fram och när ackumulerad kunskap registreras och tolkas. Oftast skapas en term i en kommunikativ process. I detta avseende behöver idén om att termen föds i text preciseras: med text bör man

Terminologija | 2007 | 14 13

inte enbart förstå sammanhängande, avslutade verk; även dialoger och ofullbordade diskussioner kan förekomma. Med andra ord blir begreppet termskapande text tämligen villkorligt.

Under termens födelseperiod är den, som exemplen ovan visar, fortfarande ”rå” och ibland mycket oprecis. Dess längd kan variera från ett enda ord till en hel konstruktion bestående av flera ord som är förbundna med varandra på olika sätt. I litteraturen beskrivs ”termer” som under sin tillkomstperiod omfattar upp till 17 ord (S. V. Grinev, R. Ju. Kobrin m.fl.).

När B. N. Golovin analyserade sådana lexikala enheter föreslog han att kalla dessa ”råa” termer (eller snarare ”terminoider”) talets termer, till skillnad från mogna benämningar på specialiserade begrepp – språkets termer (Golovin, Kobrin 1987: 60–61). Den teori om talets termer som utvecklades i B. N. Golovins efterföljares arbeten fick senare inget stöd och nämns numera tämligen sällan. Ändå bör specialister slå fast att det finns betydande skillnader mellan termer under tillkomstperioden och i deras mogna stadium.

Det bör också understrykas att vissa termer, och till och med hela grupper av termer, förblir ”ägodelar” för vissa forskare och av olika skäl inte blir en del av forskarkollektivens eller vetenskapens gemensamma tillgång. Hos B. N. Golovin och N. A. Sliusareva kallas sådana benämningar för författarterminologier (se till exempel Golovin 1981).

Det är viktigt att notera att en terms födelse ofta leder till att ett helt termbo bildas, vars termer semantiskt och strukturellt bygger på den först skapade benämningen: robot (med utgångspunkt i termen som K. Čapek myntade), robotisering, robotteknik; information (under andra hälften av XX-talet, med den exakta betydelse som fastställts inom ett antal nya vetenskapsområden), informatization, informatik, informatisera m.fl.

Framväxten av sådana termbon visar att en viss term har trätt in i sin mognadsperiod. Oftast sker detta när en sammanhängande teori formas (i en enskild forskares arbeten eller inom ett helt forskarkollektiv av likasinnade) och tolkar något ”område” av den objektiva eller subjektiva verkligheten. Det kan vara en fullbordad teori, och den finner

14

Владимир Лейчик | Три возраста термина

sin förkroppsligande i en sådan samling termer, som på senare tid har kallats ett terminologiskt system (termosystem). Ett termosystem, till skillnad från en terminologi som växer fram spontant (ibland under en lång period), konstrueras medvetet av sina upphovsmän.

I andra fall utvecklas terminologin till ett terminologiskt system när en ny teori (konception) uppstår, som kan förklara hela mängden fakta inom ett känt kunskaps- och/eller verksamhetsområde. Vetenskapshistorien har dokumenterat flera sådana exempel. Ett av dem är Carl von Linnés taxonomi över djur och växter, där sedan urminnes tider kända levande varelser (och växter) fördes in under en enhetlig, flerstegad klassifikation av släkten, arter, underarter och varianter. Efter det att Carl von Linné hade skapat sin taxonomi fick alla nyupptäckta djur, fiskar, fåglar och växter namn i enlighet med det vedertagna binära systemet av termer (en annan sak är att Carl von Linnés taxonomi under de senaste åren har kritiserats och att ett principiellt nytt logiskt system håller på att utarbetas).

Ett andra, minst lika slående exempel är det periodiska systemet över de kemiska grundämnena, som skapades (genom en enda akt av ”insikt”) av den ryske kemisten D. I. Mendelejev. Med utgångspunkt i en gemensam princip om skillnader i atomvikter (numera en något annorlunda princip) underordnades alla dittills kända ämnen en gemensam princip, vilket gjorde det möjligt att skilja ämnen som består av ett enda grundämne från blandningar av grundämnen. Och även om de befintliga termerna vid den tiden inte byttes ut, blev skillnaden mellan koppar och silver å ena sidan och brons och tenn (som legeringar) å den andra redan känd för forskarna. Däremot började alla ämnen som upptäcktes senare få systematiska namn (till formen och motiveringen), till exempel enligt en geografisk princip: francium, germanium, selen – eller efter en forskares eller någon annan känd persons efternamn: kurchatovium, mendelevium och så vidare.

Ett synnerligen intressant faktum är sambandet mellan termens mognad och den teori som den återspeglar, om teorin ännu inte har tagit form eller fortfarande håller på att utformas. I normativa dokument om terminologi framhålls med rätta att det inte är ändamålsenligt att systematisera termer och fastställa dem i facklitteratur förrän teorin och begreppen har stabiliserats

Terminologija | 2007 | 14

15

som uttrycks med dessa termer (det finns till och med en uppfattning om att en beteckning kan räknas som en egentlig term först när teorin/konceptionen har utformats; dessförinnan bör sådana beteckningar betraktas som terminoider).

Vi kan möta en kunskapsmängd antingen när den håller på att ta form eller när teorin inom området har utformats färdigt. Vetenskapshistorien känner till perioder då kunskapssystem bryts upp. Det gäller både T. Kuhns vetenskapliga revolutioner och det ingående beskrivna skiftet i den fysikaliska kunskapen (övergångssituationen i början och mitten av XX-talet) (Мамчур 1975). Detsamma gäller G. A. Javlinskijs moderna ekonomiska teori, som inte kan betraktas som färdig och därför innehåller ”omogna” termer (Лейчик 2003), men som strävar mot en mognadsfas – både för själva teorin och för de termer som dess upphovsman skapar och använder.

En ingående analys av övergången från de första beteckningarna på objekt och företeelser som undersöks och beskrivs till att de tilldelas optimala termer finns i två välkända böcker av L. L. Kutina, om framväxten i Ryssland under XVIII-talet av vetenskaper som fysik, geografi, geologi, astronomi med flera. Böckerna visar att ett och samma objekt i vetenskapens och de teorier som förklarar den första utvecklingsskede kan benämnas med en hel rad synonyma termer (vik – golf – fjord – vik...), vilka senare kan försvinna och, vilket också är mycket intressant, få en differentierad semantik. Så gick det med de nämnda termerna och många andra, som i detta fall kom att beteckna kuststräckor vid havet med olika ursprung och struktur.

Termens mognadsperiod kan vara ganska lång, men också ganska kort. Det kan finnas flera tungt vägande skäl till att en mogen term byts ut. För det första kan forskare finna en mer exakt term (om man så vill, en kortare term). I synnerhet ersätts en omotiverad, exempelvis metaforisk, term i vissa fall med en motiverad term (den ukrainske forskaren T. R. Kijak anser att motiverade termer har ett försteg framför omotiverade (Кияк 1988)). För det andra kommer en period då den allmänt vedertagna teorin inom ett visst kunskapsområde byts ut, och forskare som skapar en ny teori kan bilda nya termer som medel för att verbalisera nya vetenskapliga begrepp: se alla genetiska termer med

16 Владимир Лейчик | Три возраста термина

från början av XX-talet; i andra fall använder de också ”äldre” termer, men i en annan betydelse. Så skedde vid förändringen av det vetenskapliga paradigmet inom de fysiska vetenskapernas system, när Einsteins fysik ersatte Newtons fysik för beskrivningen av kända områden: termen massa blev kvar, men fick en helt ny vetenskaplig tolkning. På samma sätt blev många termer kvar inom lingvistiken, men förstås numera på ett helt annat sätt än ännu i början av XX-talet: tal efter publiceringen av Kurs av F. de Saussure, diskurs efter kognitionsvetenskapens spridning.

Kognitionens utveckling kan slutligen vara orsaken till att termer och hela termsystem dör ut. Detta sker naturligtvis när en teori, en uppfattning eller en lära erkänns som inadekvat (felaktig, icke-objektiv). Med all respekt för L. Hjelmslevs glossematik ledde¹ den faktiska otillämpbarheten hos hans lära på konkreta språk, som insågs av de flesta forskare, till att de flesta av hans originella, egenhändigt skapade termer dog ut: kenem, kenematik, plerem, plerematik, interdependens, determination, konstellation osv. Av L. Hjelmslevs hela termsystem har i praktiken bara två termer överlevt: innehållsplan och uttrycksplan, eftersom de adekvat benämner begrepp som är väsentliga för lingvistiken.

Efter utformningen av den fysikaliska värmeteorin (baserad på användning av kvantitativa metoder för temperaturmätning) upphörde behovet av att använda termen från XIX-talet och många föregående århundraden kyla (begreppet kyla infogades i temperaturskalan, som helt täcks av kategorin värme), och termen kyla förekommer inte längre ens i texter där termer används och fastställs. Det betyder inte att morfemet ”kyla” har glömts bort; det har bevarats i avledda termer som kylmedel, kylskåp osv., men termen kyla kan betraktas som utdöd.

SLUTSATSER

Som sammanfattning av den korta genomgången av problemet med termens tre åldrar mot bakgrund av moderna synsätt inom kognitiv terminologivetenskap bör det sägas att de anförda illustrationerna bekräftar tanken att termen förenar kännetecken hos en statisk enhet, som hör till språket för särskilda ändamål och tjänar till att fixera kunskap i form av ett verbaliserat vetenskapligt, tekniskt,

Terminologija | 2007 | 14

17

ekonomiskt eller annat specialiserat begrepp, och kännetecken hos en dynamisk språklig/talrelaterad enhet, som uppstår i talet (i kognitionsprocessen och dess språkliga förverkligande) och lyder under alla lagbundenheter som styr språkets och talets element, nämligen lagbundenheterna för födelse, mognad och död. Termen är ett verbaliserat begrepp som ingår i systemet för kognition och kunskap. I detta avseende utför den hela komplexet av funktioner hos ett verbaliserat begrepp, från nomineringsfunktionen (representationen) till den signifikativa funktionen, det vill säga funktionen att beteckna ett specialiserat begrepp. Dessutom bör man inte förbise den kommunikativa funktionen: som visats föds termen oftast i diskursprocessen och blir en fullvärdig enhet för specialiserad kunskap just genom informationsutbyte mellan individuella och kollektiva kommunikatörer, när dessa kommunikatörer erkänner språkenheten (ordet, ordgruppen) rätten att beteckna eller uttrycka en kunskapskvant. Avslutningsvis påminner vi om den välkända lingvisten S. E. Nikitinas ord om att termen är namnet på en betydelsekoncentration (Nikitina 1987: 29). Kännetecknen hos ett ”namn på en betydelsekoncentration” får termen som del av en samling homogena enheter som bildar terminologi, oftare ett termsystem; en sådan samling utgör också en koncentration av kunskap, med möjlighet till utveckling, förbättring och – under nödvändiga förutsättningar – utdöende.

ЛИТЕРАТУРА

Алексеева Л. М. 1998: Проблема термина и терминообразования. Учебное пособие по спецкурсу, Пермь.

Алексеева Л. М., Мишланова С. Л. 2002: Медицинский дискурс: теоретические основы и принципы анализа, Пермь.

Головин Б. Н. 1981: Типы терминосистем и основания их различения. – Термин и слово. Межвузовский сборник, Горький, с. 3–10.

Головин Б. Н., Кобрин Р. Ю. 1987: Лингвистические основы учения о терминах, Москва.

Даниленко В. П. 1967: Как создаются термины? – Русская речь, 1967, №2, с. 57–64.

Даниленко В. П. 1977: Русская терминология: опыт лингвистического описания, Москва.

Кияк Т. Р. 1988: Мотивированность лексических единиц: качественная и количественная характеристика. Диссертация <…> доктора филологических наук, Москва.

Кубрякова Е. С., Демьянков В. З., Панкрац Ю. Г., Лузина Л. Г. 1996: Краткий словарь когнитивных терминов. Под общей редакцией Е. С. Кубряковой, Москва.

Лейчик В. М. 2002: Элементы терминоведческой теории текста. – Стереотипность и творчество в тексте, Пермь, с. 63–77.

Лейчик В. М. 2003: Несложившаяся терминология формирующейся области знания и деятельности. – Научно-техническая терминология, выпуск 1, с. 13–16.

18 Владимир Лейчик | Три возраста термина

Лекомцев Ю. К. 1983: Введение в формальный язык лингвистики, Москва.

Лопатин В. В. 1973: Рождение слова: Неологизмы и окказиональные образования, Москва.

Мамчур Е. А. 1975: Проблема выбора теории: К анализу переходных ситуаций в развитии физического знания, Москва.

Никитина С. Е. 1987: Семантический анализ языка науки: На материале лингвистики. Проблемы вербализации концептов в семантике языка и текста. Материалы Международного симпозиума, Волгоград, 22–24 мая 2003. В 2 частях. Тезисы докладов, Волгоград.

Guilbert L. 1975: La créativité lexicale, Paris.

Leitchik V. M. 2004: Elements of Terminological Text Theory. – Russian Terminology Science (1992–2002), Vienna, p. 368–386.

TRYS TERMINO AMŽIAUS TARPSNIAI

Remiantis naujausiais požiūriais, terminas apibūdinamas kaip statiškas specialiosios kalbos vienetas, atliekantis specialiųjų žinių fiksavimo funkciją, ir kaip dinamiškas vienetas, atsirandantis pažinimo procese kaip verbalizuota sąvoka. Bet kuris terminas savo gyvavimo laiku pereina tris tarpsnius. Pirmasis tarpsnis – termino atsiradimas (paprastai šnekoje (tekste)), kai jis dar gali būti netobulas (yra keletas terminų atsiradimo būdų). Antrasis tarpsnis – branda, kai terminas yra tam tikrą sritį atspindinčios terminų sistemos vienetas. Trečiasis tarpsnis – išnykimo laikotarpis, kai terminas išnyksta iš vartosenos (paprastai tai įvyksta, kai tam tikrą pažinimo sritį apibūdinančią teoriją pakeičia kita).

THREE AGES OF A TERM

In accordance with the modern views, a term is described as a static unit of a certain language for specific purposes that serves the function of fixation of specific knowledge as well as a dynamic unit that appears in the process of cognition as a verbalized concept. During its existence any term passes through three stages. The first stage is the birth of a term (usually in the process of speech), when it can be incomplete in its quality (there are several types of term-forming). The second stage is the period of adolescence, when a term is a unit of some terminological system that reflects certain sphere of knowledge. The third stage is a period of dying, when a term is excluded from the usage (as a rule that happens when the theory that described this particular sphere of knowledge is substituted by some other).

Gauta 2007-11-10

Владимир Моисеевич Лейчик

Государственный институт русского языка им. А. С. Пушкина (Москва)

Улица академика Волгина, д. 6, 117485, Москва, Россия

Эл. почта домашняя: [email protected]

Terminologija | 2007 | 14

19