DACE STRELĖVICA-OŠINA

Lettlands universitet

SPRÅKLIG KORREKTHET OCH ETT NYTT PERSPEKTIV PÅ PRESKRIPTIVISMENS TEORI I LETTLAND

NYCKELORD: preskriptivism, språkets påverkan, sociolingvistik, språkfel.

Lingvistisk preskriptivism och dess yttringar i det lettiska samhället är ett aktuellt ämne, men har jämfört med västvärlden (särskilt den engelskspråkiga miljön), där preskriptivismen länge har uppmärksammats av lingvister, studerats i liten utsträckning. Uppfattningar om preskriptivism uttrycks också i Litauen (Loreta Vaicekauskienė har i stort sett beskrivit situationen i Litauen så här: ”När språkkodifieringen misslyckas försöker man tvinga språkbrukarna att förändras, snarare än normerna” (Vaicekauskienė 2011)), och i andra länder eller etniska grupper med liknande historiska och politiska erfarenheter (vi återkommer senare till frågan om varför och hur dessa erfarenheter kopplas till preskriptivism). Preskriptivism har förekommit i folkens historia nästan under alla tider och i alla kulturer, ända sedan språkets, särskilt det skrivna språkets, uppkomst. Ändå används och är begreppet fortfarande relativt okänt i det postsovjetiska samhället, särskilt bland personer som inte är språkexperter. Inom den lettiska lingvistiska litteraturen dök termen preskriptivism upp i slutet av 1990-talet – i artiklar av Ieva Zauberga (1998) och Andrejs Veisbergs (1999); den används också i några av denna artikels författares publikationer (se Strelēvica 2002, 2004, 2005, 2007; Strelēvica-Ošina 2008a, 2008b, 2009, 2010a, 2010b, 2011 m.fl.).

Så vad är preskriptivism? Om man sammanfattar olika lingvisters tankar kan man säga att preskriptivism är en strävan efter språklig korrekthet och, än mer, ett medvetet ingripande i språket för att det ska vara korrekt och ”rent”. Preskriptivister (anhängare av det preskriptiva synsättet) utgår ofta från antagandet att språkets kvalitet försämras jämfört med ett tidigare idealiskt och godtagbart tillstånd, och att man därför måste försöka hejda denna negativa process genom att strikt följa språknormerna och undvika sådana förändringar i språket som, enligt deras ord, är oönskade—

D. STRELĖVICA-OŠINA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

259

i språket. Den vetenskapliga termen (eng. prescriptivism) härleds från orden prescribe (ordinera [läkemedel och liknande], föreskriva, fastställa) och prescription (föreskrift, förordning, [läkemedels]recept), vilka i sin tur kommer från latinets praescribere (ordagrant ”skriva framför, ovanpå”, dvs. ge en föreskrift) och praescriptio (föreskrift, förordning).

Vad är språklig korrekthet? Eftersom korrekthet snarare hör till den etiska kategorin än till vetenskapen har sociolingvister fortfarande inte gett någon exakt definition av detta fenomen, även om man oundvikligen stöter på begreppet korrekthet när man talar om människans förhållande till språket. Man kan citera uppslagsordet i den brittiske sociolingvisten Peter Trudgills Sociolingvistikens termordbok (A Glossary of Sociolinguistics, 2003), korrekthet (correctness), där begreppet inte definieras utan dess användning endast beskrivs: ”I språkgemenskaper (speech communities) som kännetecknas av tydligt fokus (se fokuserad¹ (focused)) förstår personer med språket som modersmål ofta vilka språkformer som är korrekta och vilka som inte är det. Lingvister är överens om att en språkbrukare som inte har språket som modersmål kan sägas tala ”felaktigt” om dennes språk innehåller former och brukssätt som personer med språket som modersmål aldrig skulle använda, till exempel: ”I am knowing him for many years”. Lingvister är dock inte överens om att former som används av personer med språket som modersmål med fog kan bedömas som felaktiga. De påpekar att när utbredda former bedöms så, till exempel ”I done it”, bygger bedömningen på en social värdering som hänger samman med hur makt, rikedom och prestige är fördelade i gemenskapen” (Trudgill 2003: 29). Detta citat beskriver utmärkt två uppfattningar som är utbredda i dagens engelskspråkiga samhälle: 1) övertygelsen om att allt en person använder på sitt modersmål redan, som framgår av definitionen, är korrekt, 2) synen att bedömningen av språklig korrekthet framför allt hänger samman med social makt och prestige. Hur uppstod dessa uppfattningar, och är de universella?

Det första påståendet väcker genast en tanke – när en person med språket som modersmål tar över och börjar upprepa ett ”felaktigt” uttryck som används av en person från ett annat land,

¹ P. Trudgill ansluter sig till Robert Le Pages teori om ”fokuserade” och ”diffusa” språkgemenskaper (focused and diffuse communities) och definierar dem på ett annat ställe i sin ordbok så här: ”Enligt den typologi för språkvarieteter som fastställts av den brittiske sociolingvisten Robert Le Page är vissa språkgemenskaper och språkvarieteter relativt ’diffusa’ (diffuse), medan andra är mer ’fokuserade’ (focused). [...] ’Fokuserade’ språkgemenskaper är sådana där en påtaglig standardisering och kodifiering av språket äger rum, där majoriteten ställer sig bakom användningen av normerna, språkbrukarna oroar sig för språkets ’renhet’ och för att deras språkvarietet ska skilja sig från andra [...]. I Europa är språkgemenskaperna tydligt fokuserade” (Trudgill 2003: 49–50).

260 KALBOS KULTŪRA | 84

form, blir den automatiskt ”korrekt”? Denna fråga kan inte besvaras entydigt. I det lettiska samhället skulle ett jakande svar betraktas som kätterskt, eftersom påverkan från andra språk och folk ofta ses som något negativt för det lettiska språket (mer om detta senare). Det går dock inte att förneka att språk över hela världen förändras på detta sätt – genom direkta kontakter. Sådana förändringar betraktades naturligtvis tidigare som uttryck för ”inkorrekthet” (t.ex. ansåg August Schlegel att de analytiska romanska språken utvecklades ur det syntetiska latinet eftersom barbarerna som erövrade Rom inte lärde sig latin ordentligt, och att ”romarna [...], när de hörde sitt språk låta inkorrekt, själva började glömma dess lagar och efterlikna sina nya herrars jargong” (Schlegel 1818: 24)).

I vår tid har man ett annat synsätt. Man bör beakta att ingen engelskspråkig gemenskap under det senaste årtusendet (sedan fransktalande dök upp på de brittiska öarna på 1000-talet) har mött erövrare som talat ett annat språk på sitt eget territorium, eller upplevt närvaron av och påtryckningar från ett privilegierat främmande språk. Sedan den tid då medelengelskan (Middle English), föregångaren till dagens engelska, uppstod under påverkan av kontakten mellan engelska och franska, har andra språks inflytande på engelskan aldrig åter varit så stort att engelsktalande har tillägnat sig grammatiska konstruktioner som bildats felaktigt av människor med andra modersmål (lånord påverkar inte språkets struktur). Följaktligen kan engelskspråkiga författare kanske verkligen hävda med bestämdhet att varje form och konstruktion som används av en person med engelska som modersmål är korrekt.

Hur ska man då kommentera P. Trudgills andra påstående, att bedömningar av språklig korrekthet främst hänger samman med makt och prestige? Innan vi besvarar frågan bör vi ge en kort historisk översikt. I äldre kulturer ägnades stor vikt åt att följa språknormer främst i religiösa texter och ceremonier – som Malcolm D. Hyman har påpekat skrevs sanskritgrammatikor för att säkerställa att vedaspråket användes korrekt (Hyman 2002). Stor uppmärksamhet ägnades också åt språklig korrekthet i det antika Rom – grammatiker, författare, talare med flera skrev om detta. Många källor uppger att det romerska samhället skilde mellan ett normerat och vårdat sermo urbanus (”stadsspråk/tal”) och folkets vardagliga talspråk, eller sermo rusticus (”landsbygdsspråk/tal”). Olika skäl uppmuntrade människor att värna om språklig korrekthet – religiösa hänsyn, en önskan att bevara ett korrekt standardspråk som en symbol för social status och strävan att skydda latinet från andra språks påverkan, särskilt efter att Rom hade förstärkts

D. STRELĖVIČA-OŠIŅA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

261

imperijos žlugimo laikotarpiu (Hyman 2002). Preskriptyvizmo tradicija išlaikyta ir viduramžiais, ji ypač suklestėjo Renesanso laikotarpiu, kai buvo įsteigtos tiesiogiai kalbos taisyklingumui ir „švarumui“ prižiūrėti skirtos akademijos – Accademia della Crusca Italijoje, Académie française Prancūzijoje ir t. t. Anglijoje tokios akademijos nebuvo (nors tokių planų būta), tačiau kalbos puoselėjimu aktyviai rūpinosi ir apie taisyklingos kalbos būtinumą rašė gramatikai ir žodynų sudarytojai (ypač XVIII a., kuris daugelio laikomas ypatingu angliškojo preskriptyvizmo suklestėjimo laikotarpiu ir prie kurio dar grįšime).

Det bör framhållas att företeelsen ibland kallades purizmu innan termen preskriptivism etablerades – termen uppstod under renässansen i Frankrike och togs senare över av engelskan och andra kulturer. I Oksfordo anglų kalbos žodyne (Oxford English Dictionary) återges under uppslagsordet purism (”purism”) ett utdrag ur ett verk av William Mitford, publicerat 1804, där ”det som fransmännen kallar purism” nämns (OED [1933] 1961). I OED citeras i sin tur, under uppslagsordet purist (”purist”), en definition från en engelsk ordbok utgiven av Edward Phillips 1706: ”En purist är någon som strävar efter att tala eller skriva ordentligt och korrekt” (OED [1933] 1961). Ordet användes ofta i samma betydelse även inom lettisk språkvetenskap. Inta Freimane beskriver till exempel purism som ”att inte acceptera [...] någon form av förvanskning av språket” (Freimane 1993: 51) och nämner dess motsats – en anti-normativ tendens som ”förverkligas genom att man förnekar behovet av ett medvetet ingripande i språkprocessen” (ibid.). Följaktligen kan termen purizmas som I. Freimane använder i viss mån betraktas som en synonym till termen preskriptyvizmas.

I dag används purizmas främst i en snävare betydelse – det betecknar ett undvikande av påstått oönskade lexikala företeelser (oftast lån från andra språk). Sociolingvisten George Thomas kallar denna typ av purism för främlingsfientlig purism och framhåller att den är den mest utbredda (Thomas 1991: 204–205). (Purismens uttryck i lettiskan har översiktligt behandlats av Aina Blinkena, Ina Druviete, Vineta (Zoldnere) Poriņa och den redan nämnde Andrejis Veisbergas.)

Nästan lika länge som preskriptivismen själv har det funnits uttryck för en negativ inställning till den – dock endast fragmentariska och betydligt sämre dokumenterade än de preskriptiva ståndpunkterna. En av de mest kända motståndarna till den äldre preskriptivismen var kyrkofadern Augustinus, som levde på 400- och 500-talen och sade: ”Melius est reprehendant nos grammatici quam

262

KALBOS KULTŪRA | 84

non intellegant populi²” (år 418; Enarrationes in psalmos, 138, 20). Han förkastade ett överdrivet fasthållande vid vedertagna normer om det innebar att man bortsåg från språkförändringar och faktisk språkbruk. Under 1800-talet framfördes idéer om att språkets naturliga utveckling var mer önskvärd än preskriptiv reglering och normering. Sociolingvisten John Earl Joseph sammanfattar: ”Ur 1800-talets vetenskapliga språkforsknings perspektiv innebar standardisering av språket en förvanskning av språkets naturliga tillstånd.” Denna syn var fortfarande utbredd under andra hälften av 1900-talet (Joseph 1987: 9–10).

Preskriptivism som fenomen benämns emellertid först i början av 1900-talet, när den negativa inställningen till den blir officiell politik. Vid denna tid utvecklades den så kallade deskriptiva lingvistiken i Amerika – en beteckning som till en början användes om synkronisk språkvetenskap. Deskriptivismens utveckling var nära förbunden med de viktigaste inriktningarna inom den amerikanska språkvetenskapen vid denna tid – strukturell och antropologisk lingvistik. En av dessa inriktningars uppgifter var att beskriva de amerikanska urfolkens språk. Eftersom dessa språk, med avseende på morfologisk typ (de flesta var polysyntetiska) och sociolingvistiska funktioner (de flesta saknade skriftspråk och var ostardardiserade i europeisk mening), skilde sig avsevärt från de indoeuropeiska språken, behövde de beskrivas objektivt och så exakt som möjligt ”utifrån”, utan att bekymra sig om språkförändringar, språkbrukarnas misstag, dvs. avvikelser från vedertagna normer, och så vidare – sådant var tidigare oundvikligt när lingvister analyserade sina egna modersmål ur en ”inifrån”, emisk³ utgångspunkt, dessutom oftast standardvarianterna av dessa språk. Det bör tilläggas att de gamla amerikanska urfolksspråkens historia var praktiskt taget okänd på grund av bristen på skriftliga belägg; språken kunde endast beskrivas synkront, utan värderande omdömen och preskriptiva föreskrifter. Detta fick troligen lingvister att överväga möjligheten att också studera andra språk (däribland engelska) på ett distanserat sätt och betrakta allt som lingvisten konstaterade och registrerade i ett språk som en legitim och korrekt del av det språket.

Sociolingvisten Richard Hudson menar att ”en av 1900-talets viktigaste landvinningar inom språkvetenskapen var att man avlivade idén [...], att vissa språk eller språk

² ”Det är bättre att grammatikerna klandrar oss än att folket inte förstår.”

³ Inom sociologi, antropologi och andra områden används två motsatta begrepp – emiska och etiska perspektiv. Termerna emic och etic, som härleds från phonemic (”fonemisk”) och phonetic (”fonetisk”), började användas 1954 av den amerikanske lingvisten Kenneth L. Pike. Enligt olika experter betecknar de ett ”inifrån”- respektive ”utifrån”-perspektiv på ett fenomen som är karakteristiskt för en viss grupp, beroende på om det bedöms ur en gruppmedlems eller en utomstående, objektiv forskares perspektiv.

D. STRELĖVICA-OŠINA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

263

varianter är bättre än andra” (Hudson [1980] 2001: 203). Med andra ord förkastades idén (som preskriptivismen till stor del bygger på) att standardspråket enligt traditionell uppfattning är mer korrekt än dialekter och sociolekter. Så småningom formulerades en formel som nu blivit ett axiom och som upprepats många gånger inom västerländsk, särskilt engelskspråkig, lingvistik (ofta okritiskt och utan närmare eftertanke): ”lingvistiken är deskriptiv, inte preskriptiv”. Jean Aitchison skriver till exempel: ”Först och främst är lingvistiken deskriptiv, inte preskriptiv. Lingvisten intresserar sig för vad som sägs, inte för vad hen anser bör sägas. Hen [...] stiftar inte lagar om ’korrekthet’” (Aitchison 1978: 13; författarens kursivering). Andra författare uttrycker en liknande tanke.

Begreppet preskriptivism användes för att negativt beskriva ett traditionellt förhållningssätt till språk och språkbruk; det förknippades med normativ grammatik och utarbetandet av rättstavningsordböcker samt råd om ”hur man talar/skriver korrekt” – som redan nämnts blomstrade denna engelska tradition särskilt under XVIII-talet i Storbritannien. Ett återkommande ledmotiv inom deskriptivism och antipreskriptivism (i väst använder sociolingvister även denna term för att beteckna uppfattningar och handlingar riktade mot preskriptivismen) är parollen ”Låt språket vara i fred”; den har hämtats från titeln på Robert A. Halls bok Låt ditt språk vara i fred (Leave Your Language Alone, 1950). Intressant nog försökte engelskspråkiga lingvister under första hälften av XX-talet i allmänhet ignorera preskriptivismen, som ett märkbart föråldrat och anakronistiskt fenomen, och först under andra hälften av XX-talet började de betrakta den som värd uppmärksamhet och som ett forskningsobjekt. J. Josephs ord sammanfattar bäst de engelskspråkiga forskarnas inställning till preskriptivismen under det nämnda århundradets åttiotal: ”Ju bättre vi lär känna preskriptivismen, desto snabbare kan vi helt överge den” (Joseph 1987: 18). James Milroy och Lesley Milroy intar en liknande ståndpunkt i sitt omfattande verk Språkets auktoritet. Undersökningar av språkpreskription och standardisering (Authority in Language. Investigating Language Prescription and Standardization, 1985). Senare, i slutet av XX-talet och vid sekelskiftet, undersöktes preskriptivismen ännu mer objektivt och systematiskt. En av de viktigaste forskarna att nämna är sociolingvisten Deborah Cameron och de slutsatser hon presenterar i sin bok Talhygien (Verbal Hygiene, 1995): inte bara språkförändringar är naturliga, utan också människors förhållande till och reaktioner på dem (även negativa sådana); det är också naturligt att bry sig om korrekt språkbruk. Om språket är ett socialt fenomen bör språkforskaren inte fördöma eller bortse från sociala faktorer. Antipreskriptivistisk

264

KALBOS KULTŪRA | 84

ideologi är enligt D. Cameron ofta inte mindre kategorisk och lika lite hänsynsfull mot naturliga processer som traditionell preskriptivism: ”Många lingvister [...] anser att de i princip har förkastat all preskriptivism. Men om frasen ’Låt språket vara i fred!’ inte är en preskription, vad är den då?” (Cameron 1995: 7).

Man kan säga att sociolingvistiken började rehabilitera preskriptivismen i västvärlden, eftersom den kom att rättfärdiga ”övervakningen” av språklig korrekthet som ett naturligt fenomen som kännetecknar många språkgemenskaper och avvisade det kategoriska fördömande av den som andra lingvistiska riktningar dittills hade förespråkat.

Författare under XX-talet förebrådde oftast preskriptivismen för dess ovetenskaplighet – dess oförståelse för naturliga språkförändringar och dess ogrundade strävan att stoppa dem genom att betrakta dem som ”fel”. Många antipreskriptivister ansåg att det var omöjligt att medvetet påverka språket. Den brittiske lingvisten David Crystal hävdar: ”Det går inte att stoppa språkförändringar. Ni kanske inte tycker om dem; ni kanske beklagar att nya element tillkommer i språket eller att gamla glöms bort, men n i k a n i n t e p å n å g o t s ä t t p å v e r k a d e t t a” (Crystal [2006] 2007: 89; författarens kursivering).

Denna uppfattning är något överdriven. Det är möjligt att medvetet påverka språket – det visar att politisk korrekthet och könsneutralitet (gender-neutrality) har fått framgångsrikt genomslag i engelskan, där orden he (’han’) och man (’man, människa’) numera i praktiken inte används i generell betydelse för att beteckna personer av båda könen – många författare har redan skrivit om de stora likheterna mellan dagens politiska korrekthet och preskriptivismen. (Kanske bör man dra slutsatsen att det är lättare att börja förändra språket och genomföra förändringarna än att stoppa dem.)

Om preskriptivismen som ett sätt att stå emot förändring skriver Anne Curzan: ”Forskare i engelskans historia har ofta tanklöst likställt preskriptivisternas ansträngningar med en hopplös, på förhand förlorad kamp mot naturens krafter – språkförändringarna. Om det verkligen ansågs vara en framgång att stoppa dessa förändringar, skulle man kunna tala om preskriptivismens misslyckande. En mycket mer komplicerad fråga är i vilken utsträckning preskriptivisternas ansträngningar har kunnat påverka både det talade och det skrivna engelska språket, särskilt om vi betraktar preskriptivismen som en del av processen för standardisering och kodifiering av engelskan.” (Curzan 2009: 27).

Preskriptivismens företrädare kritiseras ofta för intolerans och odemokratiska tendenser (standardspråket lyfts fram och privilegieras framför andra språkvarianter – dialekter och sociolekter), samt för att diskriminera människor (på grund av deras bruk av

D. STRELĖVICA-OŠĪŅA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

265

jande språk) osv. Det är ingen tillfällighet att P. Trudgill i den tidigare citerade definitionen nämner den sociala värderingen av språklig korrekthet, som hänger samman med hur ”rikedom och prestige sprids i samhället” (Trudgill 2003: 29). Ett utmärkt exempel är också samtalet mellan Arto Svece och den australiskt födde lingvisten Dylan Glynn, publicerat den 16 januari 2009 i den lettiska tidningen Kultūras diena. Den senare företräder en typisk (eller snarare stereotyp) engelskspråkig antipreskriptivistisk ståndpunkt och hävdar: ”Varje lingvist från väst skulle hålla med om att om du talar ditt modersmål och inte är trött eller, säg, berusad, så är allt du säger språkligt korrekt. En grundläggande princip inom all lingvistik är deskription, inte preskription. P r e s k r i p t i o n är ett sociologiskt fenomen. Den är betydelsefull om den ä r e n d e l a v m a k t s t r u k t u r e r n a s u t t r y c k i s p r å k e t” (Svece 2009; författarens kursivering).

Sådana påståenden är faktiskt logiskt välgrundade i en engelskspråkig kontext. Den absoluta korrektheten i modersmålet har redan berörts. Om man betraktar preskriptivism som ett uttryck för makt, bör man komma ihåg att det sedan länge har funnits ett klassamhälle i Storbritannien, där det språk man använde under århundraden var en av de viktigaste indikatorerna på en persons samhällsklass. Ett korrekt standardspråk som följde normerna var, liksom under den klassiska antika romerska perioden, ett kännetecken för samhällets högsta skikt. Frågan om språklig korrekthet blev särskilt aktuell under XVIII-talet, då människor fick möjlighet att göra en klassresa (upward mobility) och, genom sin karriär, sina prestationer, sin utbildning och sin förmåga att tala standardspråk, ta sig in i de nämnda samhällsskikten.

Sociolingvisten Lynda Mugglestone använder begreppet ”nationell besatthet” (national obsession) när hon beskriver den särskilda roll som ett korrekt standardspråksuttal hade som markör för samhällsklass under XVIII-talet (Mugglestone [1995] 2007: 5).

Sambandet mellan preskriptivism, omsorg om språklig korrekthet och social makt och prestige är fortfarande djupt rotat i engelsktalande människors medvetande. Som exempel nämns det som en självklarhet i inledningen till en modern handbok i engelska att de tidigare populära ”preskriptiva reglerna ofta är s o c i a l a r e g l e r s o m, enligt vad man antar, b e s k r i v e r t a l a r e n e l l e r s k r i b e n t e n s o m b i l d a d e e l l e r s o m e n p e r s o n s o m t i l l h ö r e n v i s s s a m h ä l l s k l a s s” (Carter, McCarthy 2006: 6; författarens kursivering).

Det bör understrykas att det lingvistiska preskriptivismens ”fall i onåd” orsakades inte bara av nya tendenser inom språkvetenskapen, utan också av olika sociala och politiska

266

KALBOS KULTŪRA | 84

processer knutna till utvecklingen av idéer om demokrati, tolerans och den tidigare nämnda politiska korrektheten. Kanske hängde motståndet mot traditionell preskriptivism samman med ett motstånd mot den politik som fördes under preskriptivismens ”guldålder” i Storbritannien och andra liknande länder – imperialism, koloniala tendenser, rasism och andra former av diskriminering? Psykolingvisten Steven Pinker, en hårdnackad kritiker av preskriptivismen, kommenterade ironiskt den politiskt orienterade ”militanta antipreskriptivismen” i mitten av XX-talet: ”Till skillnad från vissa företrädare för 1960-talets akademiska värld anser jag inte att undervisning i engelskt standardspråk är ett verktyg för att upprätthålla den vita rasens patriarkala, kapitalistiska herravälde, och att nationen måste befrias så att alla kan skriva som de vill.” (Pinker 1994: 399).

Men förknippas preskriptiva ståndpunkter verkligen alltid med social hierarki och makt? Det har gjorts enstaka försök att analysera uttryck för preskriptivism i Lettland med en sådan metod – här kan nämnas några av Gatis Dilāns publikationer i den lettiska pressen från 2003–2005. Författaren hävdar att ”omvandlingen av språket till en maktsymbol ger enskilda grupper av preskriptivistiskt sinnade lingvister och deras anhängare privilegierat inflytande och makt [...]” och att ”en alltför överdriven grammatisering av språket eller en förfinad stilisering uppifrån gör att de som driver denna process alltid kan känna sig överlägsna [...], betrakta andra språkanvändare som underlägsna eller inkompetenta” (Dilāns 2005). I en annan artikel kallar han uttryck för preskriptivism i Lettland för ”en passionerad form av social kontroll” (Dilāns 2003). Den som närmare känner till Lettlands kulturhistoria och sociala kontext skulle dock beskriva en sådan bedömning som ensidig, eftersom den, med den engelskspråkiga kulturens och erfarenhetens perspektiv som utgångspunkt, bortser från det särpräglade i situationen i Lettland (och andra liknande samhällen).

Varför är situationen annorlunda i Lettland? Enligt I. Freimane ”har lettiskan i praktiken aldrig fungerat som ett redskap för att särskilja de privilegierade klasserna” (Freimane 1993: 40).

Man kan tänka sig att en sådan situation i teorin skulle ha kunnat uppstå under den första lettiska republikens tid – men den nämnda perioden var för kort för att språklig korrekthet skulle hinna förknippas med privilegier och makt. Bland det lettiska folket, som under större delen av sin historia levde under främmande språklig överhöghet, utvecklades det inte över generationer någon social elit som utmärkte sig genom politiskt inflytande och bättre utbildning, och som människor från lägre samhällsskikt skulle hoppas kunna tillhöra genom att försöka lära sig tala ”korrekt-

D. STRELĖVICA-OŠIŅA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

267

” i standardspråket. Detta bekräftas av situationen i dagens postsovjetiska Lettland – talar de som har den politiska och ekonomiska makten i landet det mest korrekta standardspråket? Och omvänt – är det de som kan betraktas som korrekta språkanvändare (lingvister, lärare, förlagsanställda och andra) som påverkar Lettlands sociala, politiska och ekonomiska liv; hur många av dem har m a k t?... (Kvaliteten på en persons språkbruk eller dess överensstämmelse med språkets normer i Lettland avgörs oftast av den enskildes utbildning och intressen, inte av att personen tillhör ett mer eller mindre privilegierat samhällsskikt.)

Lettisk preskriptivism och omsorg om språklig korrekthet förknippas oftast med föreställningen att språket, som grund för den nationella identiteten, måste befrias från och skyddas mot andra språks förödande inflytande. Redan de unga letter, härolderna för den första lettiska nationella väckelsen på 1800-talet, talade om att rensa lettiskan från ”främmande skräp” och om att ”man inte bör jaga främmande ord så enfaldigt” (Alunāns [1856] 1960: 17–18). De puristiska stämningarna förstärktes ytterligare under den första lettiska republikens tid och senare under den sovjetiska ockupationen. Även efter återupprättandet av den självständiga staten talar lettiska preskriptivister ofta om språkförfall, som enligt deras uppfattning drivs på av språkfel och lånord. Jānis Kušķis skriver: ”Det är oklart varför dagens letter tycker så mycket om att, likt narrar, pryda sig med fjädrar från främmande språk. Om vi börjar använda de utrotade tyska orden [författaren syftar på de tyska lånord som de unga letter utmönstrade och ersatte med lettiska nybildningar, men som fortfarande förekommer i talspråket – D. S.-O.] [...], kan det tyckas som om de lettiska orden själva [...] inte längre duger och som om själva lettiskan inte längre duger [...]. Att använda tyska ord på fel ställen är redan ett tecken på språkdegeneration” (Kušķis 2006: 178). Många förknippar språkets ”renhet” med själva språkets fortlevnad – detta illustreras väl av en kommentar på tidningen Dienas webbplats: ”Lettiskan håller på att dö. Se bara: letter använder dagligen rusismer, germanismer osv. när de talar med varandra [...]. Vad bråkar vi om här, vänner, vi dör som folk, för språket är folkets allra allra allra allra allra allra viktigaste GRUND!” (Mur, 19 september 2008, www.diena.lv). Liksom är typiskt för preskriptiva stämningar utgår man från att språket har förändrats jämfört med sitt tidigare tillstånd. Språkets ålderdomlighet betraktas ibland som ett självändamål och ett värde i sig. På portalen www.vok.lv skriver en av diskussionsdeltagarna: ”I allmänhet borde vi ta lettiskans släktspråk litauiskan som förebild; det har bevarat sin vackra ålderdomlighet, som även vårt språk präglades av förr i tiden

268

KALBOS KULTŪRA | 84

språk. Man får hoppas att det en dag återigen kan bli berömt för detta!” (Mārtiņš, 4 december 2002, www.vvk.lv).

Det går inte att förneka att dessa uppfattningar i vissa fall är ovetenskapliga, ogrundade och kraftigt överdrivna, eftersom inget språk kan förbli oförändrat (inte heller i fråga om semantik, grammatik osv.) eller undgå lånord. Kārlis Mīlenbahs har redan uttryckt det träffande: ”[...] När skörden blir större måste man bygga större lador så att den rikligare skörden får plats. När levnadssättet förändras och kunskaperna ökar händer samma sak med språket – det måste förändras och utvidgas. [...] Förändring är grunden för ett språks livskraft, stagnation dess död (Mīlenbahs [1909] 1990: 233–234). Några nutida lingvister och sociolingvister – A. Blinkena, I. Druviete, A. Veisbergs med flera – har liknande uppfattningar och motsätter sig överdrivna och alltför skarpa uttryck för purism och preskriptivism i det lettiska samhället. I. Druviete hävdar att ”det som ofta betraktas som ett hot mot språket bara är vanliga företeelser i samband med språkkontakt, vilka påverkar grammatiken och lexikonet men inte hotar språkets konkurrenskraft eller dess framtid” (Druviete 2000: 76).

Ändå är uppfattningen att nästan varje överträdelse av grammatiska normer, ny betydelseöverföring eller lånord från engelska eller ryska är ett förebud om lettiskans undergång fortfarande ganska utbredd (även om helt motsatta uppfattningar också förekommer). En sådan bild kan man få av människors åsikter, uttryckta i direkt och indirekt kontakt med dem, av brev som publicerats i pressen, kommentarer på internet och respondenternas svar på enkäter om språkfrågor – en sådan undersökning genomfördes till exempel 2009 (se även Strelēvica-Ošiņa 2010b). Därav kan man dra slutsatsen att man under inga omständigheter får ignorera (så som engelskspråkiga lingvister gjorde i början av 1900-talet) ens ovetenskapliga preskriptiva åsikter. Enligt D. Cameron är ”språklig hygien⁴” en lika oskiljaktig del av språkanvändningen som vokalerna i språkets fonetiska struktur och lika värd ingående forskning (Cameron 1995: 1).

Varför uppstod föreställningen att bevarandet av språklig korrekthet har så stor etnopolitisk betydelse? Här bör tilläggas att även vissa engelskspråkiga forskare nämner att den historiska och politiska erfarenheten hos en viss gemenskap kan påverka preskriptivismens och purismens intensitet. Mer exakt gäller det att folk som har upplevt andra etniska gruppers och språks domi-

⁴

D. Cameron använde denna nya term för att beteckna preskriptivism, eftersom hon ansåg att den var mer omfattande och neutral och saknade den negativa klang som den äldre termen hade fått i den engelskspråkiga kulturen under 1900-talet.

D. STRELĖVICA-OŠIŅA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

269

…ering, ofta kännetecknad av puristiska uttryck och strävan att göra sig av med lånord från andra språk. J. Thomas betonar att xenofobisk purism främst kännetecknar etniska grupper som har stått under andra folks styre (Thomas 1991: 204–205). J. Joseph medger också att ”språket är det första som [en förtryckt etnisk grupp] ideologiserar som en symbol för nationalism och motstånd” (Joseph 1987: 46).

Därför är återupprättandet av statens självständighet i det lettiska folkets kollektiva medvetande nära förknippat med bevarandet av språket. Det lettiska språket kunde bevaras, vårdas och utvecklas under hela sovjettiden, då det ständigt fanns ett underförstått och välkänt behov av att undvika påverkan från ryskan, språket hos den politiskt dominerande nationen. I flera publikationer sedan 2006 har jag påpekat att det puristiska undvikandet av ryska lånord och annan rysk påverkan under sovjettiden var ett slags hemligt symboliskt vapen i kampen mot russifieringspolitiken. Minnena av och erfarenheterna från de unglettiska tiderna levde fortfarande kvar i det historiska minnet. Det är därför inte förvånande att bevarandet av språkets renhet och korrekthet för många människor var och fortfarande är en garanti för folkets och statens självständighet.

I vardagslivet används preskriptivismen dock inte alltid, som i de tidigare beskrivna fallen i brittisk och lettisk kultur, enbart för ädla syften – som symbol för en samhällsklass traditionella värderingar eller för nationell patriotism. Vi ser ofta fall där preskriptivister överdrivet kritiserar enskilda, särskilt ”älskade”, språkfel (och dem som använder dem), vilka man skulle kunna diskutera eller som inte är väsentliga. Förebråelser mot närstående för deras bristande språkliga korrekthet är ett utbrett fenomen i alla kulturer där preskriptivism förekommer, och här kan man urskilja ännu en form av makt – inte politisk eller social, utan en individs psykologiska ”makt” över en annan. Även om preskriptivister som framför anmärkningar inte alltid uppfattar det så (eftersom de kritiserar med de ädlaste avsikter – att hjälpa och upplysa), anser de som får sina misstag påtalade ofta att preskriptivisterna gör det för att visa sin makt och förödmjuka andra. Sådana åsikter framförs ofta av internetkommentatorer och diskussionsdeltagare (diskussioner om språklig korrekthet är vanliga på internet); detta påpekades också av flera respondenter i den tidigare nämnda undersökningen från 2009. En respondent skriver till exempel att människor i Lettland ofta ”hänger upp sig” på fel, ”eftersom [...] de i grunden inte vill förstå varandra; det är lättare att slippa svara genom att förödmjuka den andre för att ha använt felaktiga språkformer. [...]. För mig är det viktigare vad en person egentligen vill säga, och onödigt ”hängande upp sig på ord” irriterar mig.”

270

KALBOS KULTŪRA | 84

Det står klart att ett och samma fenomen – dvs. preskriptivism – kan användas för olika symboliska och sociala funktioner i olika kulturer och även inom en och samma kultur, och att det kan motiveras på olika sätt. Efter att under de senaste åren ha analyserat dessa skillnader (Strelēvica-Ošīna 2010a, 2010b, 2011) började jag se annorlunda på preskriptivismens teori och utarbetade följande klassificering av preskriptivism:

1) personorienterad preskriptivism – en inriktning inom preskriptivismen som är känd (och kritiserad) i engelskspråkig kultur, där språklig korrekthet är nära förknippad med en persons sociala ”riktighet”, dvs. tillhörighet till ett visst samhällsskikt;

2) språkorienterad preskriptivism – kännetecknande för Lettland och andra liknande gemenskaper, där bevarandet av språkets korrekthet och ”renhet” ofta betraktas som en symbol för nationell självmedvetenhet och politiskt motstånd;

3) felorienterad preskriptivism – ett försök att stigmatisera och undanröja enskilda ”populära” (ofta använda och/eller kritiserade) verkliga eller förmenta fel; att ”hänga upp sig på ord” (och andra språkliga element).

Det är viktigt att skilja mellan olika inriktningar inom preskriptivismen för att undvika missförstånd när preskriptivistiska uttryck bedöms i olika kulturer. Vissa forskare som känner till de antipreskriptivistiska idéer som dominerar i västerländsk kultur försöker okritiskt tillämpa dem på situationen i Lettland (citat av G. Dilāns), och fördömer den omsorg om språklig korrekthet som är populär i det lettiska samhället samtidigt som de bortser från preskriptivismens annorlunda och mycket betydelsefulla symboliska roll i Lettland. Samtidigt är det viktigt att undersöka preskriptivismen och informera allmänheten om denna forskning, så att språkbrukarna omprövar sin inställning och kanske överger en eller annan överdriven eller ogrundad språkregel.

Det finns ytterligare en fördom med anknytning till preskriptivismen som måste överges. Omsorg om språkets korrekthet, och särskilt dess ”renhet” från lånord, förknippas ibland i västvärlden med etnisk intolerans eller betraktas som dess orsak. Den franske sociolingvisten Philippe Blanchet hävdar till exempel: ”Vi började först med språkpurism, gick sedan vidare till en homogen kultur, därefter till etnisk rensning och slutligen till etnocid och folkmord.” (Blanchet 1998a). I ett annat arbete talar författaren om ”kollektiva patologier såsom rasism, [...], språklig purism, pseudomystiska sekter, aggression / stridslystnad” (belligérance)“ (Blanchet 1998b: 72).

D. STRELĒVICA-OŠĪNA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

271

En jämförelse mellan olika kulturer visar att det ofta förhåller sig tvärtom – den puristiska kampen mot inslag från ett annat, ”fientligt” språk bidrar till att undanröja en negativ inställning till det berörda folket. I många publikationer sedan 2006 har jag särskilt betonat att språkcentrerade samhällen (lett. valodcentrēts, -a – en term som föreslagits av I. Druviete (2005: 53)) – letterna och exempelvis de franskspråkiga invånarna i provinsen Québec i Kanada – som ägnar stor uppmärksamhet åt språket, vilket utgör grunden för deras identitet, och åt att värna om språkets korrekthet och renhet, vanligtvis lyckas bevara etniska skillnader enbart på språklig nivå och undvika fysiskt våld när det finns risk för konflikt med en annan etnisk grupp, även om den förknippas med tidigare erövrare. Aggression och våld visar däremot, som den globala erfarenheten vittnar om, ofta på sådana etniska konflikter där meningsskiljaktigheterna inte grundar sig på språket, utan på religiösa skillnader, ekonomisk makt och andra faktorer.

I vilket fall som helst har preskriptivismen en i grunden positiv egenskap – den visar att språket (och därmed även det andliga livets företeelser i allmänhet) har en viktig plats i människans och/eller folkets värdeskala.

LITERATŪRA

A i t c h i s o n J. 1978: Linguistics, Sevenoaks: Hodder and Stoughton.

A l u n ā n s J. [1856] 1960: Dziesmiņas, latviešu valodai pārtulkotas. – Juris Alunāns, Auseklis, Andrejs Pumpurs. Izlase, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.

A u g u s t i n u s 418.g., Enarrationes in Psalmos 138, 20.

B l a n c h e t P. 1998a: Langues, identités culturelles et développement: quelle dynamique pour les peuples émergents? – Conférence, Cinquantenaire de la Revue Présence Africaine, UNESCO.

B l a n c h e t P. 1998b: Introduction á la complexité de l’enseignement du français langue étrangère, Louvain-la-Neuve: Peeters.

C a m e r o n D. 1995: Verbal Hygiene, London: Routledge.

C a r t e r R., M c C a r t h y M. 2006: Cambridge Grammar of English. A Comprehensive Guide, Cambridge: Cambridge University Press.

C r y s t a l D. [2006] 2007: The Fight for English. How Language Pundits Ate, Shot, and Left, Oxford University Press.

C u r z a n A. 2009: Re-evaluating the effects of Prescriptivism in the History of English. – Prescriptivism(e) & patriotism(e): language norms and identities from nationalism to globalisation / normes linguistiques et identitaires du nationalisme á la mondialisation, August 17–10, University of Toronto, 27.

D i l ā n s G. 2003: Valodas standartizācijas sekas. – Diena, 4.oktobris.

272

KALBOS KULTŪRA | 84

Dilāns G. 2005: „Eirotulkošana” un valodas preskriptīvisma kustība Latvijā. – Diena, 22.augusts.

Druviete I. 2000: Baltu valodas 21.gadsimtā: perspektīvas un prognozes. – Starptautiskais baltistu kongress „Baltu valodas laikmetu griežos“: Referātu tēzes, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 73–76.

Druviete I. 2005: Lingvistiskās identitātes daudzveidīgie aspekti. – Valsts valodas komisijas raksti. 1.sējums. Latviešu valoda – robežu paplašināšana, Rīga: Valsts valodas komisija, 51–60.

Freimane I. 1993: Valodas kultūra teorētiskā skatījumā, Rīga: Zvaigzne.

Hall R. A. 1950: Leave Your Language Alone!, Ithaca, NY: Linguistica.

Hudson R. A. [1980] 2001: Sociolinguistics, Cambridge: Cambridge University Press.

Hyman M. D. 2002: Bad Grammar in Context. – New England Classical Journal 29(2). Pieiga per internetu: http://archimedes.fas.harvard.edu/mdh/.

Joseph J. E. 1987: Eloquence and Power. The Rise of Language Standards and Standard Languages, London: Frances Pinter Publishers.

Kuškis J. 2006: Mūsu valoda, Rīga: Antava.

Mīlenbahs K. [1909] 1990: Par valodas pareizību. (Pielikums). – Ina Druviete. Kārlis Mīlenbahs, Rīga: Zinātne, 225–265.

Milroy L., Milroy J. 1985: Authority in Language. Investigating Language Prescription and Standardization, London, etc.: Routledge and Kegan Paul.

Mugglestone L. [1995] 2007: ‘Talking Proper’: the Rise of Accent as Social Symbol, Oxford: Oxford University Press.

OED [1933] 1961: Oxford English Dictionary, Vol. VIII, Oxford: Clarendon Press.

Pike K. [1954] 1967: Language in relation to a unified theory of the structure of human behavior, The Hague: Mouton.

Pinker S. 1994: The Language Instinct, Penguin Books.

Schlegel A. W. de 1818: Observations sur la langue et littérature provençale, Paris: Librairie grecque-latine-allemande.

Strelēvica D. 2002: Hiperkorekta pašcenzūra vārda lietojumā: ar kursīvu iezīmētā “neliterārā” leksika dažos Latvijas žurnālos. – Vārds un tā pētīšanas aspekti 6, Liepāja: LiePa, 447–454.

Strelēvica D. 2004: Par gramatiskajām dzimtēm un politkorektumu latviešu valodas kontekstā. – Linguistica Lettica 13, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 52–68.

Strelēvica D. 2005: Hiperurbānisma jēdziens valodniecībā: URBS (‘pilsēta’) kā pareizības simbols cilvēku apziņā. – Antiquitas Viva 2. Studia Classica: Urbs aeterna, Rīga: Zinātne, 256–262.

Strelēvica D. 2006: Can Linguistic Purism Minimize Ethnic Conflicts? The Experiences of Latvia and Quebec. – Canada: Society and the Indi-

D. STRELĒVICA-OŠIŅA. Kalbas taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

273

vidual. Proceedings of Canadian Studies Conference of Baltic States, Šiauliai: VšĮ Šiaulių universiteto leidykla, 64–72.

Strelēvica D. 2007: Valodas pūrisma tendences sabiedrībā: spriedzi mazinošs faktors starpetniskajās attiecībās? – Akadēmika J.Endzelīna 134.dzimšanas dienas atceres starptautiskās zinātniskās konferences materiāli, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 66–67.

Strelēvica-Ošiņa D. 2008a: Valodas preskriptīvisma izpausmes Latvijā un tā pozitīvās blakusparādības. – Linguistica Lettica 17, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 78–91.

Strelēvica-Ošiņa D. 2008b: The Benefits of Language Conflict: Quebecois and Latvian Experiences. – Canadian Mosaic. Proceedings of the Annual Baltic Canadian Studies Conference of 2006 in Riga, Rīga: Latvian Association for Canadian Studies, 51–62.

Strelēvica-Ošiņa D. 2009: Dialekts kā komis­ma avots: sociolingvistiskie un sociovēsturiskie aspekti. – Antiquitas Viva 3. Studia Classica, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds, 108–127.

Strelēvica-Ošiņa D. 2010a: Pareizs cilvēks, pareiza valoda vai pareizs vārds? Trīs preskriptīvisma virzieni un Latvijas situācija. – Akadēmika J. Endzelīna 137.dzimšanas dienas atceres starptautiskās zinātniskās konferences materiāli, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 55–56.

Strelēvica-Ošiņa D. 2010b: Valodas pareizības izpratne un preskriptīvisma cēloņi un sekas: Latvijas un pasaules pieredze, Promocijas darba kopsavilkums, Rīga: Latvijas Universitāte.

Strelēvica-Ošiņa D. 2011: Kāpēc mēs gribam, lai valoda ir pareiza? Ieskats preskriptīvisma vēsturē, teorijā un praksē, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

Svece A. 2009: Kurš prot runāt latviski? [Intervija ar Dilanu Glinnu]. – Kultūras Diena, 16.janvāris.

Thomas G. 1991: Linguistic Purism, London and New York: Longman.

Trudgill P. 2003: A Glossary of Sociolinguistics, Edinburgh University Press.

Vaicekauskienė L. 2011: Language ‘nationalization’: One hundred years of Standard Lithuanian. – T. Kristiansen & N. Coupland, eds. Standard Languages and Language Standards in a Changing Europe, Oslo: Novus, 105–112.

Veisbergs A. 1999: Dzimtes kategorija latviešu vārdnīcās. – Linguistica Lettica 5, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 48–59.

Zauberga I. 1998: Neliterārās leksikas uztveres atspoguļojums latviešu tulkojumos. – Linguistica Lettica 2, Rīga: Latviešu valodas institūts, 89–100.

Gauta 2011 10 24

274

KALBOS KULTŪRA | 84

LANGUAGE CORRECTNESS AND A NEW PERCEPTION OF THE THEORY OF PRESCRIPTIVISM IN LATVIA

Summary

This article summarizes (and elaborates further) some of my previous research on the issues of language accuracy and the manifestations of linguistic prescriptivism in Latvia. Unlike the Anglophone world, where prescriptivism has been recognized, named and criticized (as unscientific and socially intolerant and non-democratic) for almost a century, in Latvian culture it has been only about ten years that prescriptive attitudes have attracted the attention of sociolinguists, and, moreover, have been attributed the term “prescriptivism”. However, the pursuit of language accuracy has always been rather intense in Latvia (and usually associated with national identity issues).

My research has led me to new insights in the theory of prescriptivism (most of them can be found in my doctoral thesis of 2010 and the book subsequently published in 2011). I have offered a new classification of prescriptivism, which includes three main types:

1) Human-oriented prescriptivism is a type of prescriptivism known (and criticised) in Anglophone culture, where language correctness is historically related to a person’s social ‘correctness’ and people have tried to improve their linguistic performance in order to assert or secure their place in the social hierarchy. Antiprescriptivists, drawing on this experience, see linguistic prescriptivism as mainly based on outdated perceptions of social prestige and power.

2) Language-oriented prescriptivism is a type of prescriptivism which attempts to ‘save’ language from alleged degradation, especially if caused by the influence of other languages. It is characteristic of communities which have been dominated by allophone ethnic groups (but have nevertheless successfully retained their language and still use it in all sociolinguistic functions), such as the Latvian community with the historical experience of German and Russian political and linguistic dominance. These communities have often regarded the protection of their language and its correctness and ‘purity’ as a symbol of and inspiration for national self-confidence and political protest. This kind of prescriptivism and purism has sometimes been credited with xenophobia and ethnic intolerance. However, as the evidence suggests, linguistic communities that attribute great importance to language as the basis of national identity, and to language issues in general (including prescriptive and purist care about language correctness), are able to maintain the ethnic controversies within the sphere of language and to avoid physical aggression.

3) Error-oriented prescriptivism is a type of prescriptivism which can coexist in parallel with either of the first two types. It is a tendency to stigmatize and

D. STRELĒVICA-OŠIŅA. Kalbos taisyklingumas ir naujas požiūris į preskriptyvizmo teoriją Latvijoje

275

eliminate certain ‘popular’ (often encountered and/or criticized), real or imagined language errors. This type of prescriptivism can be observed in many cultures and is sometimes seen by the recipients of the critique as the prescriptivists’ desire to psychologically humiliate other people.

The present article discusses some other aspects of prescriptivism and language correctness as well, such as challenging the popular view in Anglophone linguistics that all forms uttered by native speakers are by definition correct. While this may be true for the English language (where, for the last millennium, there has been no considerable impact on its grammar by the dominating presence of a foreign language), we should probably not assume that in any other linguistic community a form or construction used ungrammatically by non-native speakers and repeated likewise by one or more native speakers automatically becomes correct.

KEY WORDS: linguistic prescriptivism, linguistic dominance, sociolinguistics, language errors.

DACE STRELĒVICA-OŠIŅA

Latvijas Universitate

Latviešu valodas institūts

Akadēmijas laukums 1, 902 ist., Rīga LV-1050

[email protected]

276

KALBOS KULTŪRA | 84