JURGITA JAROSLAVIENĖ

Institutet för det litauiska språket

REFERENSVÄRDEN FÖR KVANTITET OCH KVALITET HOS KORTA OCH LÅNGA VOKALER I LITAUISKAN

1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Det finns inte många systematiska instrumentella studier av kvantitet och kvalitet hos korta och långa vokaler i standardspråklig litauiska. Men studier som utförts både med äldre metoder (under andra hälften av 1900-talet) och med moderna metoder^[1] är fortfarande relevanta, inte bara ur den rent lingvistiska forskningens perspektiv. De skiljer sig åt i fråga om syften och uppgifter, undersökningsmaterial, urval, metoder för ljudinspelning och undersökning, antalet informanter, deras kön och så vidare. Därför är det, som bekant, viktigt att vara metodisk när nya experimentella studier genomförs och resultaten jämförs med motsvarande resultat från andra studier, eftersom vokalernas kvantitativa och kvalitativa parametrar beror på olika språkliga och icke-språkliga faktorer. Om man inte beaktar dessa kan man få mycket motstridiga data och följaktligen dra motstridiga slutsatser.

Forskare har i störst utsträckning undersökt och beskrivit betonade och/eller obetonade vokaler i standardspråklig litauiska ur olika aspekter, uttalade av manliga informanter i enstaviga, tvåstaviga, trestaviga och fyrstaviga ord (jfr Pakerys 1982: 31–34 m.fl.; Kliukienė 2002: 73–78, 2003: 81–91, 2005: 361–367; Girdenis 2003: 222; Kaukėnienė 2002: 41–59, 2003: 35–47, 2004a, 2005: 65–71; Балшайтийте 2004: 169–175; Kliukienė, Raudžiūtė 2013: 111–119 m.fl.). (En del resultat och slutsatser från dessa studier behandlas längre fram i denna artikel.) Vi saknar dock omfattande synkrona (och diakrona) instrumentella och typologiska studier av variationer i vokalkvalitet och vokalkvantitet i talat språk. Vissa ljud, deras egenskaper och aspekter har undersökts mer systematiskt i samband med förändringar i det officiella (offentliga) litauiska språket eller liknande (jfr Kruopienė, Kačiūskienė 2008: 38–42; Vaicekauskienė 2011: 191–207; Nevinskaitė 2013: 118–136; Čičirkaitė 2014: 45–58 m.fl.). Med andra ord saknas fortfarande en mer omfattande instrumentell analys av hur olika faktorer påverkar vokalernas kvantitet och kvalitet i offentligt och privat tal. I talakter kan det nämligen finnas mindre akustisk information än vad som krävs för att identifiera vissa fonem exakt, och allt det som faktiskt saknas rekonstrueras vanligen utifrån annan förmodad information – kontexten, yttrandenas innehåll och så vidare (Girdenis 2003: 224 och där anförd litteratur). Dessutom har forskare påpekat att det i vissa fall inte räcker att endast undersöka vokallängden, eftersom kvaliteten kan vara stabilare än längden (jfr Vaitkevičiūtė 2001: 79–80; Kazlauskienė 2002: 33–35, 2009: 27; Kaukėnienė 2004a: 62–63; se även Pakerys 1982: 94, 2003: 26). Exempelvis har det konstaterats att kontrasten i kvantitet mellan enskilda vokaler varierar kraftigt, och att även en skillnad i vokallängd på 15–20 ms kan vara statistiskt signifikant (de långa vokalerna är i detta fall ungefär 1,1–1,2 gånger längre än de korta), förutsatt att experimentet genomförs korrekt och metodiskt, det vill säga att uppläsarna håller ett jämnt tempo, läser jämförelseorden (helst med samma eller mycket liknande ljudstruktur) med samma intonation, under liknande förhållanden och så vidare (Kazlauskienė 2002: 34; jfr Kaukėnienė 2003a: 46, not 8).

Inte heller har ljud uttalade isolerat^[2], det vill säga var för sig, undersökts; sådana ljud skulle kunna ligga till grund för en analys av den ovan nämnda variationen hos vokalallofoner, särskilt när det gäller att reda ut de känsliga frågorna om normriktighet i uttalet av vokalkvantitet och vokalkvalitet^[3], och skulle kunna betraktas som prototyper eller ideal för standardspråket när vi talar om exemplariskt uttal som ett värde (uttalskultur^[4]) och om språkpolitik i allmänhet under 2010-talets andra decennium^[5]. Nyare vetenskapliga studier visar att läskunnighet, ur ett geolingvistiskt perspektiv, är ett av det moderna samhällets viktigaste kännetecken: å ena sidan fungerar standardspråket i samhällen som en språklig faktor (det vill säga en förutsättning) som påverkar förändringen av den regionala variationen och dess omvandlingar; å andra sidan påverkar bilden av standardspråket som en prestigefylld kod regionala språkvarianters utveckling och förändring minst lika mycket (se vidare Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 257–262; jfr även Zabarskaitė 2015; Mikulėnienė 2015 m.fl.). Särskilt

Efter en särskild undersökning av läskunnighetsproblemet anses negativa språkliga attityder i samhället vara en av de viktiga orsakerna till analfabetism. Vidare betonas den ogynnsamma allmänna språkmiljön, där det blir allt svårare att lära sig ett korrekt språk och behålla sina språkkunskaper (se vidare Miliūnaitė 2013: 192–211 och där anförd litteratur).

Med tanke på behovet av studier som kan bidra till att fastställa vilka relationer mellan vokallängder som bör eller kan betraktas som norm i standardspråket och vilka artikulatoriska referensvärden för vokalkvalitet som bör rekommenderas, är syftet med denna artikel – med utgångspunkt i data från en instrumentell undersökning^[6] – att studera långa och korta vokaler i standardspråklig litauiska med stabil artikulation, uttalade isolerat (utan någon kontext och så naturligt som möjligt), som möjliga referensvärden för standardspråkligt uttal. Undersökningen omfattar både den kvantitativa vokaloppositionen (längdförhållandena) och de viktigaste kvalitativa egenskaperna.

Ett referensvärde för uttal i standardspråklig litauiska behövs också, särskilt för att förbättra metoderna för undervisning i litauiska: det är önskvärt att ljudbaserade undervisningsmedel uppfyller de grundläggande kraven på standardspråkligt uttal (jfr Miliūnaitė 2013: 208)^[7].

I denna artikel avses med standardspråklig litauiska den språkvarietet som används som en normerad och standardiserad språkvarietet för det offentliga livets och kulturens behov (jfr LKE 2008: 87–91). Som bekant har den utvecklats på grundval av den västaukštaitiska dialekten i Kaunasområdet^[8].

2. UNDERSÖKNINGSMATERIAL OCH UNDERSÖKNINGSMETOD

I standardspråklig litauiska urskiljs sammanlagt 14 vokalfonem (DLKG 2005: 23):

FIGUR 1. Litauiskans vokalsystem

De långa och korta vokalerna i modern standardspråklig litauiska som uttalas separat (isolerat) [ɔ] (som också hör till fonologiska systemets periferi) utgör undersökningsobjektet (se även tabell 1). Under undersökningen visade det sig emellertid att informanterna inte uppfattar kort [ɛ] som ett separat, dvs. isolerat uttalat, ljud (en variant, eller allofon, av det ”tvåsidiga” fonemet /e/) och tenderar att identifiera det med vanligt [e] (en variant av fonemet /e/); därför uttalades [ɛ] inte isolerat och utan någon kontext för undersökningen^[9]. Det kan antas att det särpräglade bruket (dessutom har det ingen distinktiv funktion), den relativt låga frekvensen (fakultativiteten) och det faktum att det i skrift betecknas med samma bokstav som den korta vokalen med låg artikulationshöjd [e] hindrar vokalen med mellanhög artikulationshöjd [ɛ] från att etablera sig i standardspråkets system (se utförligare Pakerys 2003: 32–34 och där anförd litteratur; jfr även Girdenis, Pupkis 1978: 61–62; Girdenis 2003: 191), liksom även andra orsaker. Ingen annan bokstav betecknar två korta vokaler av olika kvalitet; jfr tabell 1 (jfr Pakerys 2003: 29, schema 2).

Utanför ramen för denna undersökning har tills vidare även lämnats de isolerat uttalade ^[10]ie, uo, vilka i litauiskans fonologiska system, och även enligt de senaste experimentella undersökningarna (se Girdenis 2009: 213–242), fungerar som självständiga långa vokalfonem med hög och varierande artikulationshöjd (Girdenis 2009: 240). De behandlas inte i denna artikel på grund av en annan undersöknings- och beskrivningsmetodik. I grammatiken Dabartinėje lietuvių kalbos gramatikoje

(2005: 23–26) och i Alekso Girdenio Teoriniuose lietuvių fonologijos pagrinduose (2003: 209, tabell 23) klassificeras /ie/, /uo/, med sin varierande artikulation, som vokaler med icke-hög artikulationshöjd (jfr även Bacevičiūtė 2002; Pakerys 2003; Kaukėnienė 2003b, 2004a). Det bör dock påpekas att klassificeringen av långvokalerna med varierande artikulation /ie/, /uo/ till den ena eller andra gruppen av vokalfonem efter artikulationshöjd är villkorlig.

Som framgår är standardspråkliga litauiskans vokalfonem i tabell 1 också återgivna med röd färg inom hakparenteser med tecken ur det internationella fonetiska alfabetet (TFA eller IPA – eng. International Phonetic Alphabet) (se utförligare IPA 2005). De traditionella symbolerna för litauiskans vokaler med konstant artikulation /i, e, a, ə, u, iː, eː, aː, oː, uː/ motsvaras alltså av följande TFA-tecken: /ɪ, ɛ, æ, ɔ, ɪː, ɛː, æː, ɑː, oː, uː/. Dessa vokaler (dvs. med undantag för /ė/, /ie/, /uo/ – enligt TFA /e/, /ie/, /uɔ/) kommer hädanefter att beskrivas med TFA-tecken. Valet av just dessa TFA-motsvarigheter är inte slumpmässigt (jfr fig. 3–7 nedan) – det förklaras vid behandlingen av vokalernas akustiska egenskaper, utifrån vilka man också kan dra slutsatser om vissa artikulatoriska särdrag.

TABELL 1. Litauiskans fonologiska vokalsystem (traditionella tecken i svart, TFA i rött) och bokstäverna som betecknar vokaler (gröna)^[11]

Det internationella fonetiska alfabetet, som skapats av Internationella fonetiska föreningen (eng. International Phonetic Association), är ett standardiserat universellt system av tecken som är anpassat för att beskriva och undersöka ljud i olika språk i världen med hänsyn till deras uttal. TFA-tecken anpassades för litauiska språkljud exempelvis i den akademiska grammatiken över litauiska på engelska, utgiven 1997, Lithuanian Grammar (LG 1997). I denna artikel används en något modifierad TFA-transkription, dvs. man utgår från den nyare TFA-versionen från 2005.

1 lentelėje balsiai suskirstyti pagal diferencinius požymius (plačiau žr. Girdenis 2003: 191 tt.)^[12], apie juos plačiau bus kalbama aptariant spektrinės analizės rezultatus.

Tolv informanter (6 kvinnor och 6 män, i åldrarna 20–50 år) transkriberade ljuden för undersökningen. De var företrädare för standardspråklig litauiska utan talfel; de flesta hade högre utbildning i filologi, och alla använde standardspråket dagligen eller nästan dagligen, inte bara i offentliga sammanhang, men behärskade också en eller flera dialekter och främmande språk. De kom från samtliga regiolekter inom det litauiska språkområdet (fig. 2; se utförligare Aliūkaitė, Mikulėnienė 2014: 257 ff.), så att undersökningsmaterialet skulle bli så objektivt som möjligt och resultaten återspegla uttalssituationen för standardspråkliga litauiskans vokaler så realistiskt som möjligt. I denna artikel diskuteras inte enskilda informanters data; i tabellerna

(och i diagrammen) presenteras sammanfattade data för samtliga informanter (medelvärde).

FIGUR 2. Regionalektolektområden i det litauiska språket^[13]

Inspelningarna gjordes inomhus med en professionell diktafon (Tascam HD-P2) och en riktad vokalmikrofon som fästes med ett huvudband (AKG C 520). Informanterna skulle uttala materialet i normal hastighet och så naturligt som möjligt. Därefter överfördes inspelningarna till datorns minne och sparades i formatet .wav (sammanlagt över 5 000 filer). Segmenteringen av de undersökta elementen utfördes med kostnadsfria datorprogram för ljudbehandling och -analys: Praat 5.3.63 och senare versioner (utvecklade av Paul Boersma och David Weenink) samt WaveSurfer 1.8.8.p4 (utvecklat av Kåre Sjölander och Jonas Beskow). För att undersöka vokalernas kvalitativa egenskaper mättes den fullständiga stationära (renaste) delen av litauiska vokaler, och värdena för de fyra första form anterna (F₁, F₂, F₃ och F₄) (i hertz), grundtonen (i hertz) och durationen (i millisekunder) mättes. För den fortsatta analysen av data från den instrumentella undersökningen användes programmet MS Excel, exempelvis beräknades statistiska medelvärden (i hertz och bark), standardavvikelse (i hertz) och värdet för den effektiva andra formanten (F₂^′) (i bark) enligt Anthony Bladons och Gunnar Fants formel (Bladon, Fant 1978: 3; se även Fant 1983: 7). För att beräkna detta värde krävs inte bara värdena för de två första form anterna, som i regel bestämmer vokalernas viktigaste akustiska egenskaper, utan även värdena för den tredje och fjärde formanten samt grundtonen (frekvensen). Resultaten omvandlades till bark enligt Hartmut Traunmüllers formel (Traunmüller 1988: 97). Vokalerna återges grafiskt inte bara i det akustiska (i hertz) utan också i det psykoakustiska F₂^′/F₁-rummet (på barkskalan) – man antar att en sådan återgivning av vokalsystemet mer exakt återspeglar den mänskliga hörselns egenskaper, dvs.

atsižvelgiama į logaritminę suvokimo prigimtį (Grigorjevs 2013: 303). Psichoakustinėje erdvėje (žr. 3, 4 pav.; taip pat plg. 5 pav.) tiriamieji balsiai žymimi 1 barko dydžio skersmens apskritimais, atstumai tarp kurių rodo suvokiamos kokybės skirtingumo laipsnį (Iivonen 1987). Apibūdinant bendrinės lietuvių kalbos balsių sistemą, taip pat naudojami tonotopiniai atstumai (barkais) tarp pirmosios formantės ir pagrindinio dažnio (tono) (F₁–f₀) ir tarp pirmosios ir antrosios formančių (F₂–F₁): tokie skirtumai glaudžiai susiję su balsių atvirumu ir su balsių priešakinės ir užpakalinės eilės požymiu (Miller 1989: 2119). Kaip bus matyti, rūpimus rezultatus pavertus į psichofizinius vienetus ir naudojant tonotopinių atstumų reikšmes, skirtumai tarp vyrų ir moterų duomenų taškų gerokai sumažėja.

De uppmätta formantvärdena för vokaler uttalade av kvinnor (sammanfattade data) och de akustiska parametrarna (kompakthet, bemollighet, tonalitet, spänning) redovisas både i originalform, dvs. onormaliserade (tabell 4; för data om mäns uttal, se tabell 7), och normaliserade med koefficienterna 17 procent (tabell 3) och 14 procent (tabell 4), så att resultaten så objektivt som möjligt kan jämföras med motsvarande data om mäns uttal (om universella koefficienter, se Fant 1975: 8). Normaliseringskoefficienterna beräknades utifrån data för den andra formanten hos [i] och utifrån specifika formantdata, som beror på hela röstkanalen eller någon särskild hålighet (se Fant 1975: 8; Grigorjevs 2008: 45–61).

För att mer exakt beskriva de kvalitativa relationerna mellan långa och korta vokaler i litauiskan användes programmet FORMANT2.PAS^[14], med vilket följande akustiska parametrar (numeriska värden) beräknades utifrån medelvärdena för den första, andra och tredje formanten (Hz): bemollighet, kompakthet, spänning och tonalitet (se tabell 4–7).

Som nämnts i artikelns inledning jämförs resultaten om vokalernas kvantitet och kvalitet med data från några tidigare undersökningar (tabell 3; figur 7).

3. DISKUSSION AV UNDERSÖKNINGSRESULTATEN

3.1. KVANTITET HOS VOKALER I STANDARDLITAUISKA UTTALADE ISOLERAT

Mätresultaten för vokalernas duration (se tabell 2) visar att de standardlitauiska vokalerna [ɐ] och [ɛ] som uttalas av både kvinnor och män är de längsta bland de korta vokalerna, medan [æː] och [ɑː] är de längsta bland de långa. De korta [ɪ] och [ʊ] är de kortaste bland de korta vokalerna, medan [iː] och [uː] är de kortaste bland de långa. De övriga vokalerna ([ɔ] bland de korta och på motsvarande sätt [eː], [oː] bland de långa) intar en mellanställning vad gäller duration: de är kortare än motsvarande korta och långa låga vokaler, men längre än motsvarande höga vokaler. Sådana regelbundenheter överensstämmer i huvudsak med tendenserna för inneboende duration (jfr Pakerys 1982: 43–48 och där anförd litteratur).

TABELL 2. Vokalkvantitet i standardlitauiska: sammanfattade data för män och kvinnor (N för vokaler i kvinnors uttal = 60, N för vokaler i mäns uttal = 72)

Vokaler uttalade av kvinnor

Medelvärde för varaktighet (ms) ± standardavvikelse (ms)

Relativ varaktighet

Vokaler uttalade av män

Medelvärde för varaktighet (ms) ± standardavvikelse (ms)

Relativ varaktighet

[i:]

352±40

2.06: 1

[i:]

350±38

2.11: 1

[ɪ]

171±25

[ɪ]

166±18

[e:]

370±44

[e:]

414±55

[æ:]

397±79

1.99: 1

[æ:]

422±42

1.99: 1

[ɛ]

199±29

[ɛ]

212±16

[ɑ:]

406±76

2.06: 1

[ɑ:]

451±38

2.16: 1

[ɐ]

197±17

[ɐ]

209±12

[ɔ:]

393±49

2.14: 1

[ɔ:]

399±37

2.16: 1

[ɔ]

184±13

[ɔ]

185±22

[u:]

362±49

2.07: 1

[u:]

368±43

2.22: 1

[ʊ]

175±14

[ʊ]

166±23

Långa: korta

380: 185

2.05: 1

Långa: korta

401: 188

2.13: 1

Som framgår av de sammanfattade resultaten i tabell 2 är de långa vokaler som uttalas av kvinnor och män 2,1 gånger längre än de korta. Konfidensintervallen för motsvarande korta och långa vokaler överlappar inte (denna och vissa andra statistiska uppgifter som beskrivs nedan redovisas inte i tabellen), och skillnaden i kvantitet är statistiskt signifikant (med den allra högsta konfidensnivån). En jämförelse av resultaten för män och kvinnor visade en tendens till att män uttalar isolerade vokaler något längre, men skillnaden är liten och statistiskt icke-signifikant, och konfidensintervallen överlappar på många håll. Det observerades dock att kvinnors vokalkvantitet varierar mer (från 7 till 20 procent) än männens (från 6 till 14 procent).

TABELL 3. Kvantitetsförhållanden mellan korta och långa vokaler i standardlitauiska enligt uppgifter från några tidigare studier

POSITION

A. PAKERYŠ (1982: 93, 95, 112)

L. KAUKĖNIENĖ (2004a: 62)

D. BAIŠATYTĖ (2004: 174)

Betonade korta: långa

(betonade korta: akutvokaler: cirkumflexvokaler) 1: 1,72: 2,09

1: 2,2

1: 1,94

Obetonade korta: långa

1: 1,76

1: 1,4

–

Som nämndes i början av artikeln har andra forskare huvudsakligen undersökt ord som uttalats separat (isolerat) (antalet stavelser varierar från ett till fyra), snarare än enskilda ljud. Informanterna var huvudsakligen män. Men som vi ser (se tabell 3) liknar kvantitetsförhållandena mellan betonade korta och långa vokaler (med undantag för akutvokaler) i stort sett dem som beskrivs i denna artikel. En närmare granskning av resultaten från olika studier visade att förhållandet mellan korta och långa vokalers duration i ord varierar från 1,9 till 2,4 gånger; endast akutvokaler är 1,5 till 1,9 gånger längre än betonade korta vokaler. I obetonad position kan skillnaderna mellan korta och långa vokaler vara mycket små, men de är ändå statistiskt signifikanta: de varierar från 1,1 till 1,9 gånger. Det är ändå viktigt att underbygga den fonologiska oppositionen mellan fonem också med kvalitetsskillnader och att ta hänsyn till olika språkliga och icke-språkliga faktorer. Som bekant är språkets fonologiska element absoluta, inte relativa: ljud med likartad eller identisk spektral struktur kan uppfattas olika om deras ljudmiljö skiljer sig, eftersom det, som nämnts, i vissa fall kan finnas mindre akustisk information,

negu jos reikėtų tiksliai fonemoms atpažinti (Girdenis 2003: 224).

3.2. DE VIKTIGASTE KVALITATIVA KÄNNETECKNEN HOS VOKALERNA I STANDARDLITAUISKAN

Analysen av resultaten visade att vokalspektrumet beror på den enskilda talaren och att skillnaderna mellan vokalspektren hos män och kvinnor även påverkas av kvinnors mindre resonatorstorlek. Det bör dock påpekas att vissa tämligen stabila förhållanden alltid består (jfr Girdenis 2003: 222). I denna artikel beskrivs endast sammanfattade data om kvinnors och mäns uttal. Som framgår minskade skillnaderna mellan kvinnors och mäns vokaler till ett minimum efter talarnormaliseringen (jfr tabell 4 och tabellerna 5–7). För beskrivningen av resultaten av kvinnors uttal valdes tabell 5; de övriga tabellerna (dvs. tabell 4 och 6) presenteras som jämförelse och kan också vara till nytta vid nya instrumentella undersökningar. Resultaten av mäns uttal redovisas i tabell 7 och figur 4.

Den första formanten hos [iː], [eː], [ɪ], uttalade av samtliga informanter (både män och kvinnor^[15]), ligger över 2000 Hz och är mycket låg: från 285 Hz till ~450 Hz (se tabellerna 4–7). En undersökning av avståndet mellan den första och den andra formanten samt mellan den andra och den tredje formanten visade att det största avståndet bland samtliga litauiska vokaler (både långa och korta) finns mellan den första och den andra formanten hos vokalerna [iː], [eː], [ɪ], medan det minsta avståndet finns mellan den andra och den tredje formanten hos dessa vokaler. Båda formanter hos [uː], [oː], [ɔ], [ʊ], uttalade av samtliga informanter (både män och kvinnor), är relativt låga (se tabellerna 4–7): F₁ ligger på ungefär 300–600 Hz och F₂ på 630–1100 Hz. Bland alla långa vokaler är avståndet mellan den första och den andra formanten minst för vokalerna [oː] och [uː], medan avståndet mellan deras andra och tredje formanter är störst. Samma mönster gäller för de korta vokalerna [ɔ] och [ʊ]. Den första formanten hos vokalerna [ɑː], [ɐ] samt [æː], [ɛ] är relativt hög – ungefär 610–850 Hz. Den andra formanten hos [ɑː] och [ɐ] är däremot relativt låg, det vill säga ligger nära den första formanten, omkring 1200–1300 Hz. Den andra formanten hos [æː] och [ɛ] är emellertid högre – omkring 1700 Hz eller mer; den är alltså högre än den andra formanten hos [ɑː], [ɐ] men lägre än den andra formanten hos [iː], [eː], [ɪ] (se tabellerna 4–7). Av alla långa och korta vokaler ligger den tredje formanten hos [ɑː] och [ɐ] närmast den första formanten. Omvänt ligger den tredje formanten hos [iː], [eː] och [ɪ] längst från den första formanten.

TABELL 4. Formantvärden (i hertz) och bedömningar för korta och långa vokaler i standardlitauiskan: onormaliserade uttalsdata för kvinnor

VOKALER

F₁ (Hz)

F₂ (Hz)

F₃ (Hz)

Kompakthet

Flathet

Tonalitet

Spändhet

[iː]

334

2710

3379

727

105

813

2255

[ɪ]

439

2381

2909

774

105

643

1351

[eː]

468

2611

3227

773

104

655

1870

[æː]

866

2159

2951

869

103

261

1476

[ɛ]

712

2085

2922

846

104

320

1219

[ɑː]

996

1442

2675

935

104

-108

729

[ɐ]

831

1486

2654

904

105

1

499

[oː]

552

868

2620

914

110

-283

804

[ɔ]

677

1090

2598

914

108

-170

685

[uː]

376

745

2658

872

113

-255

1037

[ʊ]

476

1006

2595

869

110

-87

613

TABELL 5. Formantvärden (i hertz) för korta och långa vokaler i standardlitauiska och deras skattningar: normaliserade uttalsdata för kvinnor (k = 17 procent)

Vokaler F₁ (Hz) F₂ (Hz) F₃ (Hz) Kompakthet Rundning Tonalitet Spänning [i:] 285 2316 2888 721 108 814 1419 [ɪ] 375 2035 2486 770 108 648 674 [e:] 400 2232 2758 768 106 655 1090 [æ:] 741 1845 2522 866 105 260 608 [ɛ] 609 1782 2498 843 106 320 393 [ɑ:] 851 1233 2286 934 107 -107 832 [ɐ] 710 1270 2269 902 107 1 671 [ɔ:] 472 742 2239 912 112 -283 1047 [ɔ] 578 931 2221 912 110 -171 926 [u:] 322 637 2272 869 115 -256 1269 [ʊ] 407 860 2218 866 112 -87 1015

TABELL 6. Formantvärden (i hertz) för korta och långa vokaler i standardlitauiska och deras uppskattningar: normaliserade data från kvinnors uttal (k = 14 procent)

Vokaler F₁ (Hz) F₂ (Hz) F₃ (Hz) Kompakthet Rundning Tonalitet Spänning [i:] 293 2377 2964 722 107 813 1548 [ɪ] 385 2089 2551 770 107 648 755 [e:] 410 2291 2831 769 106 655 1212 [æ:] 760 1894 2589 867 104 261 743 [ɛ] 625 1829 2563 844 106 320 517 [ɑ:] 874 1265 2347 934 106 -108 762 [ɐ] 729 1304 2328 902 107 1 597 [ɔ:] 484 762 2298 912 112 -282 956 [ɔ] 594 956 2279 912 110 -171 859 [u:] 330 654 2331 869 115 -255 1185 [ʊ] 417 882 2276 867 112 -86 925

TABELL 7. Formantvärden (i hertz) för korta och långa vokaler i standardlitauiska och deras uppskattningar: sammanställda data från mäns uttal

VOKALER F₁ (Hz) F₂ (Hz) F₃ (Hz) Kompakthet Rundning Tonalitet Spänning [iː] 287 2351 3059 719 107 799 1623 [ɪ] 385 2001 2609 773 107 601 725 [e] 447 2169 2833 784 106 570 1055 [æ] 745 1697 2610 874 105 171 552 [ɛ] 613 1718 2616 846 106 265 447 [ɑː] 832 1216 2508 932 106 −149 623 [ɐ] 709 1280 2479 900 107 −31 450 [ɔː] 496 743 2562 920 111 −362 823 [ɔ] 576 1036 2522 895 109 −131 562 [uː] 320 631 2571 869 115 −315 1120 [ʊ] 436 893 2592 871 111 −151 763

De akustiska vokalparametrarna, beräknade utifrån medelvärdena för de tre första formantfrekvenserna (se tabellerna 4–7), förknippas med följande egenskaper: ”hög”–”låg”, ”kompakt”–”diffus”, ”bemolisk”–”neutral”, ”spänd”–”ospänd”. Med avseende på tonhöjd (klang) bör isolerat uttalade [iː], [e], [æ] och [ɪ], [ɛ] betraktas som höga vokaler med ljus klang (deras andra formant ligger över 1500 Hz och tonalitetsgraden är positiv^[16]), i jämförelse med motsvarande vokaler med mörk klang^[17], eller, mer exakt, icke-höga vokaler [ɑː], [ɔː], [uː] och [ɐ], [ɔ], [ʊ] (dessa vokalers andra formant ligger under 1500 Hz, och tonalitetsgraden för samtliga vokaler med mörk klang är negativ, med undantag för kvinnornas [ɛ]) (jfr även den fonologiska vokalklassificeringen i tabell 1).

Uppgifter från mäns och kvinnors uttal (jfr den andra formanten och tonalitetsgraden i tabellerna) visar att den långa vokalen [iː] har den ljusaste klangen bland standardlitauiskans långa vokaler, medan vokalerna [uː] och [ɔː] har den mörkaste klangen. Bland de korta vokalerna har [ɪ] den ljusaste klangen, medan [ʊ] och [ɔ] har den mörkaste. Det bör framhållas att vokalerna med mörkast klang också har det högsta rundningsindexet (se tabellerna 4–7). Enligt den akustiska klassificeringen bör vokalerna [ɔː], [uː], [ɔ], [ʊ] betraktas som rundade: [uː] har det högsta rundningsindexet, vilket gör det möjligt att anta att läpparna är mest aktiva vid uttalet av detta ljud.

Med hänsyn till de två formantfrekvensernas position kan litauiskans isolerat uttalade vokaler klassificeras efter graden av kompakthet (eller diffusitet, som är omvänt proportionell mot kompaktheten). Som framgår av tabellerna 4–7 (jfr fig. 3 och 4) är [ɑː] det mest kompakta ljudet: som nämnts ligger de två första formantfrekvenserna för denna vokal nära varandra och i allmänhet nära spektrumets centrala del (det numeriska värdet för kompaktheten är högst). Ljuden [iː] och [uː] ligger längst ut i spektrumets ytterområden – de är icke-kompakta, eller de mest diffusa, vokalerna (deras spektrala energi är utspridd i spektrumets ytterområden och deras numeriska kompaktionsvärden är lägst). Bland de korta vokalerna är den låga vokalen [ɛ] mest kompakt (dess kompakthetsindex är högst av alla korta vokaler); i spektrumets ytterområden, men något närmare centrum än de diffusa långa vokalerna [iː] och [uː], ligger de korta vokalernas [ɪ] och [ʊ] första och andra formantfrekvenser.

De numeriska spänningsvärdena för litauiskans långa och korta vokaler (jfr spänningsindexet i tabellerna 4–7) visar att det genomsnittliga värdet för denna parameter är betydligt högre för de långa vokalerna [iː], [uː], [ɔː] än för motsvarande korta vokaler [ɪ], [ʊ] och [ɔ]. Som man också kunde förvänta sig (jfr även Girdenis 2003: 222, 226) är skillnaderna i spänning mellan de långa [æ], [ɑː] och deras korta motsvarigheter [ɛ], [ɛ] dock betydligt mindre.

FIGUR 3. Litauiska vokaler i det psykoakustiska rummet: sammanfattade uttalsdata för kvinnor (i bark, N = 60)

FIGUR 4. Litauiska vokaler i det psykoakustiska rummet: sammanfattade uttalsdata för män (i bark, N = 72)

Vokalspektrums egenskaper är nära förbundna med potentiella artikulatoriska egenskaper (se fig. 3–4). Den andra formanten bestäms av artikulationsstället: de höga ljuden [iː], [eː], [æː], [ɪ], [ɛ] betraktas som främre, eftersom de uttalas med tungan förskjuten mot den främre delen av munnen. De icke-höga, eller låga, ljuden [ɑː], [ɔː], [uː] och [ɑ], [ɔ], [ʊ] betraktas som icke-främre eller bakre, eftersom de uttalas med tungan tillbakadragen mot den bakre delen av munnen. Men

även när vokaler med samma artikulationsställe uttalas skiljer sig tungans förskjutning åt: av alla vokaler är [iː] den allra främsta och [uː] den allra bakersta; bland de korta vokalerna är på motsvarande sätt [ɪ] den allra främsta och [ʊ] den allra bakersta.

Den första formanten bestäms av vokalernas artikulatoriska öppenhet och höjd. Utifrån detta delas litauiskans vokaler in i låga (kompakta), dvs. öppna vokaler [ɑː], [æː], [a], [ɛ], och icke-låga (icke-kompakta) vokaler: höga (diffusa), dvs. slutna vokaler [iː], [uː], [ɪ], [ʊ], och icke-höga, eller mellanöppna, vokaler [e] och [ɔ], [ɔ] (icke-diffusa och icke-kompakta). Sett till munöppning är den slutnaste litauiska vokalen [iː], och den öppnaste är [ɑː]. Utifrån läpparnas position är de korta bakre vokalerna [ɔ], [ʊ] och de långa [oː], [uː] labialiserade ljud (uttalade med rundade läppar). Alla andra vokaler (dvs. främre, eller enkla, vokaler) är icke-labialiserade.

Dessutom vidrör vokalcirklarna i figurerna 3 och 4 inte varandra (eller gör det knappt), vilket också innebär att lång och kort vokal i standardspråklig litauiska uppfattas som i grunden kvalitativt skilda ljud.

FIGUR 5. Litauiska vokaler i det psykoakustiska rummet (sammanfattade uttalsdata för män och kvinnor, i bark; formantvärdena för vokaler uttalade av kvinnor har normaliserats (k = 17%))

Vokalernas potentiella artikulatoriska egenskaper och inbördes relationer återges också direkt i ett schema över det psykoakustiska rummet (se fig. 5), där skillnaderna mellan värdena för den andra och den första formanten (F₂−F₁) avsätts på abskissaxeln, medan skillnaderna mellan värdena för den första formanten och grundtonen (frekvensen) avsätts på ordinataxeln (i bark) (jfr denna typ av diagram hos Ladefoged, Maddieson 2002: 284–286; Grigorjevs 2012: 163–165). Av diagrammet framgår att avstånden mellan främre ljud är betydligt större än mellan bakre: den vänstra sidan av triangeln, som återger relationerna mellan vokalerna i den främre raden från [iː] till [æː], är påtagligt längre än den högra sidan, som förenar vokalerna i den bakre raden från [ɑː], [ɔ] till [uː], [ʊ] (jfr Фант 1964: 114). Som bekant visar större avstånd mellan vokaler i den främre raden att tungans horisontella förskjutning i riktning mot tänderna tenderar att vara tydligare än för de bakre vokalerna. Det långa [iː] är ljudet med den främsta artikulationen; när det uttalas är tungan förskjuten så långt fram i munnen som möjligt. Den öppnaste och lägsta av alla främre vokaler är det långa [æː]. Den yttersta bakre positionen intas av det långa, rundade [oː]. Tungan sänks som mest när det låga bakre ljudet [ɑː] uttalas –

det är den mest öppna och lägsta inte bara bland de bakre vokalerna, utan bland alla vokaler över huvud taget.

FIG. 6. Vokalklassifikation enligt TFA (IPA)^[18]

Det är praktiskt att jämföra det litauiska vokalsystemet i figur 5 med motsvarande vokalsystem enligt TFA (IPA) (fig. 6), som har sammanställts med hänsyn till ljudens uttal (vokalernas artikulatoriska egenskaper). När man tog hänsyn till den spektrala analysen av långa och korta vokaler i litauiska samt ljudens uttal, valdes således motsvarande TFA-tecken för litauiskans vokaler. Det bör dock uppmärksammas att vi enligt den internationella klassifikationen måste använda fler artikulatoriska egenskaper än vid den traditionella (nationella) indelningen för att klassificera litauiskans vokaler (jfr Pakerys 2003: 27, tabell 1). Till exempel: 1) enligt den del av tungan som höjs högst skiljer man mellan främre vokaler (långa /iː, eː, æː/ och korta /ɪ, ɛ/), centrala vokaler (den korta /ɘ/) och bakre vokaler (långa /ɑː, oː, uː/ och korta /ɔ, ʊ/), medan man traditionellt skiljer mellan främre (/iː, eː, æː, ɪ, ɛ/) och bakre (/ɑː, oː, uː, ɐ, ɔ, ʊ/) vokaler; 2) enligt avståndet mellan tungan och gommen skiljer man mellan slutna (långa /iː, uː/, medan de korta /ɪ, ʊ/ här skulle inta en mellanposition mellan slutna och halvslutna vokaler), halvslutna (långa /eː, oː/, även om litauiskans /eː/ utifrån de erhållna akustiska parametrarna skulle kunna betraktas som en mellanvokal mellan slutna och halvslutna), halvöppna (/ɛ, æː, ɔ/) och öppna vokaler (/ɑː/), medan man traditionellt vanligtvis skiljer mellan vokaler med hög (dvs. slutna /i, uː, ɪ, ʊ/), medelhög (mellanliggande /eː, oː, ɔ/) och låg (öppna /ɑː, æː, ɛ/) tungposition; 3) enligt läpparnas aktivitet skiljer man mellan rundade (dvs. labiala /uː, oː, ʊ, ɔ/) och orundade (icke-labiala /iː, eː, æː, ɑː, ɪ, ɛ, e/) vokaler, liksom vid den traditionella artikulatoriska indelningen av litauiskans vokaler.

Den internationella vokalklassifikationen är särskilt användbar för att undersöka och jämföra olika språks ljudsystem utifrån enhetliga artikulatoriska principer.

FIG. 7. Vokaler uttalade isolerat och i ord i det akustiska rummet (enligt data från olika undersökningar, i hertz) ^[19]

Med utgångspunkt i värdena för den första och andra formanten (i hertz) jämfördes resultaten från denna undersökning (isolerade ljud) även med motsvarande data från några tidigare undersökningar – vokaler uttalade i ord (se fig. 7): de referensvärden för litauiskans vokaler i det akustiska rummet som beskrivs i denna artikel markeras med stora svarta symboler (cirklar för långa vokaler, trianglar för korta vokaler); data från Alekso Girdenis undersökning (Girdenis 2003: 222, tabell 25) markeras med små ljusgrå symboler; data från Lidija Kaukinienės undersökning (Kaukinienė 2004b: 201, tabell 1) markeras med små mörkgrå symboler; data från Danutė Balšaitytės undersökning (Balšaitytė 2004: 171, tabell 1) markeras med små vita symboler. Som framgår intar de flesta vokaler som undersöktes här en mer eller mindre likartad eller mer perifer position i det akustiska rummet jämfört med vokaler uttalade i ord. Det bör noteras att de låga vokalernas spektra överensstämmer bäst, men i samtliga fall skiljer sig de kvalitativa egenskaperna hos litauiskans korta vokaler och motsvarande långa vokaler signifikant: enligt olika undersökningar är de korta vokalerna förskjutna närmare det akustiska rummets centrum än sina motsvarande långa vokaler.

4. SAMMANFATTANDE SLUTSATSER

Referensvärden för litauiskans korta och långa vokaler bör grundas på skillnader i kvantitet och kvalitet:

1. Det fastställdes att varaktighetsförhållandet mellan korta och motsvarande långa vokaler uttalade isolerat i standardspråklig litauiska är 1: 2,1. Vid uttal i icke-isolerad position kan kvantitetsförhållandena variera. Därför bör man vid instrumentell undersökning av korta och långa vokaler också beakta vokalernas kvalitativa egenskaper.

2. Isolerat uttalade långa vokaler hos kvinnor och män intar en mer perifer position i det akustiska och psykoakustiska rummet än sina korta motsvarigheter. Detta var också väntat, eftersom långa och korta vokaler i litauiska inte bara skiljer sig åt i kvantitet, utan framför allt i kvalitet.

3. Trots att de genomsnittliga värdena för den första och andra formanten hos litauiskans vokaler varierar mellan olika undersökningar, förblir de allmänna tendenserna i de inbördes relationerna mellan vokalerna desamma, och vokalklassifikationen motsvarar samma modell (om än mer idealiserad och mer perifer). Därför kan isolerat uttalade vokaler antas kunna betraktas som uttalsnormer för standardspråklig litauiska.

LITERATŪRA

Aliūkaitė D., Mikulėnienė D. 2014: Geolektų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai Lietuvoje. – Mikulėnienė D. ir kt. 2014: XXI amžiaus pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas: žemėlapiai ir jų komentarai. Sudarė Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis, 257–262.

Bacevičiūtė R. 2002: Lietuvių kalbos kintamųjų garsų [ie], [uo] eksperimentinė analizė. – Kalbotyra 51 (1), 5–17.

Bacevičiūtė R. 2009: Instrumentinio garsų tyrimo kryptys ir problemos Lietuvių dialektologijoje. – Respectus Philologicus 16 (21) A, 202–215.

Bladon R. A. W., Fant G. 1978: A two-formant model and the cardinal vowels. – Speech Transmission Laboratory – Quarterly Progress and Status Report 1/1978, Stockholm: KTH, 1–8.

Cidzikaite D. 2002: Anglų kalbos terminai common language, national language, literary language, King’s language, standard language ir jų lietuviški atitikmenys. – Archivum Lithuanicum 4, 273–282.

Čičirkaitė R. 2014: Idealiosios bendrinės tarties beieškant: ilgojo-įtemptojo balsio o vartosena 1960–2011 m. informacinėse laidose. – Darbai ir dienos 62, 45–58.

DLKG 2005: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Redaktorius Vytautas Ambrazas, autoriai Vytautas Ambrazas ir kt., 4-as patais. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

English Phonetics and Phonology. Prieiga internete: https://www.facebook.com/English-Phonetics-and-Phonology-268299689848577/?fref=ts (žiūrėta 2015-10-28).

Fant G. 1975: Non-uniform vowel normalization. – Speech Transmission Laboratory – Quarterly Progress and Status Report 2–3, 1–19.

Fant G. 1983: Feature analysis of Swedish vowels – a revisit. – Speech Transmission Laboratory – Quarterly Progress and Status Report 2–3, 1–18.

Girdenis A. 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Girdenis A. 2008: Kardinaliniai balsiai. – Žemaičių dzūkai: Tekstai su komentarais, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 29–32.

Girdenis A. 2009: Vad dinamųjų sutaptinių dvibalsių [ie uo] garsinė ir fonologinė sudėtis. – Baltistica 44(2), 213–242.

Girdenis A., Pupkis A. 1978: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai. – Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai. Vilnius, 53–66.

Pakerys A. 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Enciklopedija.

Grigorjevs J. 2008: Latviešu valodas patskaņu sistēmas akustisks un auditīvs raksturojums, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

Grigorjevs J. 2012: Acoustic and auditory characteristics of the Latvian monophthong system. – Linguistische Berichte, Heft 230, Hamburg: Helmut Buske Verlag, 155–182.

Grigorjevs J. 2013, Problems using the traditional acoustic cues for the phonological interpretation of vowels. – Baltistica 48(2), 301–312.

Iivonen A. 1987: The critical band in the explanation of the number of possible vowels and psychoacoustical vowel distances. – Helsingin yliopiston fonetiikan laitoksen monisteita 12, Helsinki: University of Helsinki.

IPA 2005: International Phonetic Association. Prieiga internete: <https://www.internationalphoneticassociation.org/content/full-ipa-chart> (žiūrėta 2015 09 11).

Jakobson R. ir kt. 1963: Preliminaries to Speech Analysis, 4^th ed., Cambridge: The MIT Press.

Jaroslavienė J. 2014: Spectral characteristics of the Lithuanian vowels: some preliminary results of a new experimental research. – Linguistica Lettica 22, 68–84.

Jaroslavienė J., Kaukėnienė L. 2004: Danielo Joneso kardinalių balsių spektrinės charakteristikos. – Kalbotyra 53(1), 25–38.

Jassem W. 1973: Podstawy fonetyki akustycznej, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

Kaukėnienė L. 2002: Lietuvių bendrinės kalbos nekirčiuotų balsių spektrai. – Kalbotyra 51(1), 41–59;

Kaukėnienė L. 2003a: Lietuvių bendrinės kalbos nekirčiuotų balsių kiekybė. – Acta Linguistica Lithuanica 48, 35–47.

Kaukėnienė L. 2003b: Lietuvių kalbos kirčiuotų ir nekirčiuotų kintamos artikuliacijos balsių [ie], [uo] kokybinės ir kiekybinės charakteristikos. – Žmogus kalbos erdvėje: mokslinių straipsnių rinkinys 3 (1), Kaunas.

Kaukėnienė L. 2004a: Dabartinių baltų bendrinių kalbų nekirčiuotų skiemenų vokalizmas (Instrumentinis tyrimas), Humanitarinių mokslų daktaro disertacija, Vilnius, Vilniaus universitetas.

Kaukėnienė L. 2004b: Dabartinių baltų bendrinių kalbų balsių spektrai. – Baltistica 39(2), 199–211.

Kazlauskienė A. 2002: Balsių trukmė: norma ir vartosena. – Profesinė kalba: teorija ir praktika, Vilnius: Lietuvos teisės universiteto Leidybos centras, 33–35.

Kliukienė R. 2002: Regresyvinis minkštųjų priebalsių poveikis trumpųjų balsių spektrui bendrinėje lietuvių kalboje. – Kalbotyra 51(1), 73–78.

Kliukienė R. 2003: Bendrinės kalbos nekirčiuotų trumpųjų balsių spektrų dinamika. – Kalbotyra 52(1), 81–91.

Kliukienė R. 2005: Bendrinės lietuvių kalbos trumpųjų balsių spektrų dinamika (žvalgomasis tyrimas). – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 1. Sudarė Saulius Ambrazas ir kt., Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 361–367.

Kliukienė R., Raudžiūtė I. 2013: Minkštųjų priebalsių poveikis lietuvių bendrinės kalbos ilgųjų kirčiuotų balsių spektrui. – Žmogus ir žodis 15(1), 111–119.

Kruopienė I., Kačiukienė G. 2008: Ilgųjų ir trumpųjų balsių realizavimas sakytinės žiniasklaidos darbuotojų kalboje. – Žmogus ir žodis 10(1), 38–42.

Ladefoged P. 1975: A course in phonetics. New York, Chicago, etc.: Harcourt Brace Jovanovich, Inc.

Ladefoged P., Maddieson I. 2002: The Sounds of the World’s Languages. Malden: Blackwell Publishers.

LG 1997: Lithuanian grammar. Redaktorius Vytautas Ambrazas, Vilnius: Baltos lankos.

LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija. Sudarė Kazys Morkūnas, redagavo Vytautas Ambrazas. 2-as patiksl. ir papild. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Mikulėnienė D. et al. 2014: XXI amžiaus pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas: žemėlapiai ir jų komentarai. Sudarė Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis.

Mikulėnienė D. 2015: Valstybinė lietuvių kalba: lūkesčiai ir rūpesčiai. Prieiga internete: http://alkas.lt/2015/02/06/d-mikuleniene-valstybine-lietuviu-kalba-lukesciai-ir-rupesciai/ (žiūrėta 2015 09 11).

Miliūnaitė R. 2013: Raštingumo problema interneto bendruomenės ir mokytojų akimis. – Kalbos kultūra 86, 192–211.

Miller J. 1989: Auditory perceptual interpretation of the vowel. – Journal of the Acoustic Society of America 85, 2114–2134.

Murinienė L. 2007: Rytinių šiaurės žemaičių fonologija: vokalizmas ir prozodija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vilniaus pedagoginis universitetas.

Nevinskaitė L. 2013: Viešosios kalbos kaitos kontekstas: viešosios erdvės ir žiniasklaidos raidos Lietuvoje bruožai. – Lietuvių kalba: idealai, ideologijos ir tapatybės lūžiai (pirmasis kolektyvinės monografijos variantas). Sudarė Loreta Vaicekauskienė, 118–136.

Pakerys A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas.

Pakerys A. 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Enciklopedija.

Pakerys A., Pupkis A. 2004: Lietuvių kalbos bendrinė tartis: kompaktinės plokštelės tekstai, Vilnius: Gimtasis žodis.

Roca I., Johnson W. 1999: A course in phonology, Blackwell Publishing Ltd.

Traunmüller H. 1988: Analytical expressions for the tonotopic sensory scale. – Perilus 8, Stockholm: University of Stockholm, 93–102.

Vaicekauskienė L. 2011: Oficialioji lietuvių kalba yra negyva kalba. Žurnalistai apie lietuvių kalbos standartą televizijoje ir radijuje. – Darbai ir dienos 55, 191–207.

Vaitkevičiūtė V. 2001: Lietuvių kalbos tarties pagrindai ir žodynas, Vilnius: Pradai.

Valstybinės lietuvių kalbos komisijos nutarimas „Dėl lietuvių bendrinės tarties būtiniausių reikalavimų“. Prieiga internete: http://www.vlkk.lt/aktualiausios-temos/tartis-ir-kirciavimas/apie-skyriu-tartis-ir-kirciavimas (žiūrėta 2015-11-10).

Valstybinės lietuvių kalbos komisijos nutarimas „Dėl valstybinės kalbos vartojimo, norminimo ir sklaidos programos patvirtinimo“, 2015-04-30, Nr. N-2 (157). Prieiga internete: http://www.vlkk.lt/vlkk-nutarimai/nutarimai (žiūrėta 2015 11 10).

Zabarskaitė J. 2015: Pasaulinė raštingumo diena: Lietuvių kalbos ir skaitmeninės visuomenės santykis šiandien, 2015-09-08, straipsnį parengė Dovilė Balčiūnaitė. Prieiga internete: http://www.fm99.lt/pasauline-rastingumo-diena-lietuviu-kalbos-ir-skaitmenines-visuomenes-santykis-siandien/ (žiūrėta 2015 09 11).

Балашайте Д. 2004: Спектральные характеристики гласных (монофтонгов) современного литовского литературного языка. – Respectus philologicus 5(10), 169–175.

Фант Г. 1964: Акустическая теория речеобразования. Москва: Наука.

Пиотровский Р. Т. 1960: Еще раз о дифференциальных признаках фонемы. – Вопросы языкознания 6, 24–38.

Gauta 2015 11 17

Priimta 2015 12 16

JURGITA JAROSLAVIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius

[email protected]

^[1] Šiuolaikiniai eksperimentiniai garsų tyrimai (paprastai tiriami garsų akustiniai požymiai) dažniausiai atliekami specialiais prietaisais arba kompiuterinėmis programomis. Svarbiausi metodai – oscilogramų, spektrogramų analizė, garso trukmės, pagrindinio tono ir intensyvumo matavimai. Norint nustatyti tiriamų elementų fonologinį savarankiškumą, atliekami ir audiciniai eksperimentai. Jeigu neaptariami audiciniai eksperimentai, tik instrumentiniams tyrimams apibūdinti vartojamas instrumentinės fonetikos terminas (Bacevičiūtė 2009: 202).

^[2] Atkreiptinas dėmesys, kad natūraliu kalbėjimo tempu izoliuotai ištarti balsiai nepainiotini su Danielo Joneso kardinaliaisiais (arba kitaip – kardinaliniais) balsiais (Ladefoged 1975: 194–199; Jassem 1973: 190, lentelė 13.1) ir pagal specialius reikalavimus ištartais lietuvių kalbos (ir kitų kalbų) bei tarmių izoliacijaistais balsiais: kardinalieji balsiai naudojami kaip teoriniai konstruktai, tam tikra etaloninė sistema konkrečių kalbų ar tarmių balsynui apibūdinti ir palyginti, tačiau visai tiksliai nesutampa su jokios konkrečios kalbos atitinkamais garsais (pvz., plg. Roca, Johnson 1999: 126; Jaroslavienė, Kaukenienė 2004: 25–45; Kaukenienė 2004b: 199–211; Murinienė 2007: 116–118; Girdenis 2008: 29–32 ir kt.).

^[3] Iš lietuvių kalbos būtiniausių tarties reikalavimų minėtini bent keli: skirti trumpuosius balsius nuo ilgųjų ir kirčiuotuose, ir nekirčiuotuose skiemenyse; skirti balsius e, ė, o nuo ie, uo kirčiuotuose ir nekirčiuotuose skiemenyse; skirti dvibalsių ir mišriųjų dvigarsių tvirtapradę priegaidę nuo tvirtagalės; laikytis kietųjų ir minkštųjų priebalsių tarimo taisyklių ir pan. Kirčiuotų trumpųjų balsių negalima pailginti (netaisyklingas jų tarimas griauna balsių sistemą, nes trumpė lietuvių kalboje yra vienas iš skiriamųjų balsių požymių, tik balsių ilgumu gali skirtis kitais atžvilgiais vienodi žodžiai: mẽs – mès, lĩs – lìs ir pan.). Plačiau apie tarties normas žr. Valstybinės lietuvių kalbos komisijos (toliau – VLKK) nutarimą „Dėl lietuvių bendrinės tarties būtiniausių reikalavimų“; taip pat žr. Girdenis, Pupkis 1978; Girdenis 2003: 24–25; Pakerys, Pupkis 2004 ir kt.

^[4] Arba kitaip – kultūros kalbą (žr. Mikulėnienė 2015), kaip pridėtinės vertės ženklą, kurį reprezentuoja ne tik kalbos kultūros

išmanymas, bet ir taisyklinga, aiški tartis.

[5] Kaip žinoma, pagrindinis valstybinės kalbos politikos tikslas – stiprinti valstybinės kalbos statusą ir prestižą, skatinti jos plėtrą, užtikrinti lietuvių kalbos funkcionalumą visose viešojo gyvenimo srityse, išlaikyti ją kalbų rinkoje (žr. VLKK nutarimą „Dėl valstybinės kalbos vartojimo, norminimo ir sklaidos programos patvirtinimo“, 2015-04-30, Nr. N-2 (157)).

[6] Straipsnyje aptariami rezultatai apskaičiuoti Lietuvių kalbos institute 2013–2015 m. vykdant Lietuvos mokslo tarybos finansuojamą projektą „Dabartinės baltų kalbos: spektrinės garsų charakteristikos (instrumentinis tyrimas)“. Projekto vykdytojai: dr. Juris Grigorjevas, dr. Inesė Indričānė, dr. Jurgita Jaroslavienė (projekto vadovė) ir dr. Jolita Urbanavičienė.

[7] Taisyklingos, aiškios tarties klausimas aktualus ne tik lietuvių kalbai, priskiriamai prie mažai vartojamų pasaulio kalbų, bet ir didžiosioms kalboms, tokioms kaip anglų. Pvz., žr. internete English Phonetics and Phonology <[https://www.facebook.com/English-Phonetics-and-Phonology-268299689848577/?fref=ts]> (žiūrėta 2015-10-28).

[8] Vis dar trūksta išplėtotų diskusijų ir nusistovėjusios nuomonės dėl dabartinės bendrinės kalbos (angl. common language), standartinės kalbos (angl. standard language), paprastosios kalbos (angl. plain language) sampratos, vartosenos ir vartojimo sričių bei santykio su valstybine kalba. Glaustą tokių terminų kaip rašomoji kalba, bendrinė kalba, literatūrinė kalba, standartinė kalba vartosenos apžvalgą žr. Cidzikaitė 2002: 280–282 ir ten min. lit.

[9] Norint panagrinėti, ar svetimos kilmės žodžių balsio [ɛ] (t. y. fonemos /ɛ/ alofono) tarimas (ypač kokybė) panašiose pozicijose skiriasi nuo paprasto trumpojo [e] (t. v. fonemos /e/ alofono), planuojama atlikti instrumentinį ir audicinį tyrimą pasirenkant atitinkamo pobūdžio tiriamąją medžiagą. Antano Pakerio duomenimis (2003: 33), balsių [ɛ] ir [e] funkcinį savarankiškumą galima patikrinti palyginus žodžių formas gęstų (daiktavardžio gęstas dgs. kilm.) ir gęstų (veiksmažodžio gęsti tariamoji nuosaka): 75–80 proc. klausytojų teisingai atpažino tuos izoliuotai ištartus žodžius.

[10] Izoliuotai ištartų kintamojo pakilimo ilgųjų balsių pavyzdžių galima pasiklausyti paspaudus „[ie]“ ir atitinkamai „[uo]“.

[11] Minkštumo ženklo žymėjimas prieš a, ą tipo raides simbolinis (laikydamiesi nuoseklumo, turėtume rašyti ir prie u, ū, uo tipo raidžių), norint parodyti, kad tuo atveju garsas vartojamas po minkštojo priebalsio, dėl to jo kokybė pakinta. Du šio vienodai rašte žymimi skirtingos kokybės trumpieji balsiai apibraukti raudonai (plačiau dėl raidžių žr. Pakerys 2003: 29, 3 išn. ir min. lit.; Girdenis 2003: 194; DLKG 2005: 24–25).

[12] Kaip žinoma, efektyvi gali būti tik tokia fonemų klasifikacija ir tokia diferenciacijų požymių sistema bei hierarchija, kuri leidžia kuo nuosekliau ir paprasčiau aprašyti visų fonologinių elementų santykius ir visos fonologinės sistemos funkcionavimą (Girdenis 2003: 201tt.; taip pat plg. Pakerys 2003: 32–37; DLKG 2005: 21–26).

[13] Paveikslas imtas iš XXI amžiaus pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas: žemėlapiai ir jų komentarai, sudarė Danguolė Mikulėnienė, Violeta Meiliūnaitė, autoriai D. Mikulėnienė ir kt., Vilnius: Briedis, 2014.

[14] Kompiuterinę programą FORMANT2.PAS sukūrė Aleksas Girdenis, remdamasis Raymond Piotrovsky (Пиотровский 1960: 24–38) pasiūlytu metodu.

[15] Nenormalizuotų ir normalizuotų duomenų rezultatai smulkiau neaptariami.

[16] Kuo aukštesnis tembras, tuo didesnė antrosios formantės skaitinė reikšmė ir tonalumo koeficientas (laipsnis), rodantis garso aukštį.

[17] Lietuvių kalbos balsiai [ɔ], [uː], [ɔ], [ʊ] (taip pat [uo]) realizuojami dvejopais alofonais: prieš šiuos balsius gali eiti ir kietieji, ir minkštieji priebalsiai (ir /j/). Po minkštųjų priebalsių (ir /j/) vartojami supriešakėję balsių variantai: jų tarimo pradžioje liežuvis yra gerokai pasislinkęs į priekį, bet paskui dažniausiai atsitraukia į pagrindinį („paprastųjų“) alofonų padėtį (plg. Girdenis 2003: 192 ir min. lit., 229; Jaroslavienė 2014: 76–77). Šiame straipsnyje nagrinėjama pagrindinių (nesupriešakėjusių) alofonų kokybė ir trukmė.

[18] Paveikslas parengtas pagal https://www.internationalphoneticassociation.org/content/ipa-chart (žiūrėta 2015 09 02). Labializuoti (lūpiniai) balsiai išsidėstę kiekvienos kraštinės dešinėje pusėje, nelabializuoti (nelūpiniai) – kairėje.

[19] Paveiksle apskritimai žymi ilguosius balsius, trikampiai – trumpuosius balsius.