Artikeln presenterar en studie av skriftlig dialektalitet. Studien syftade till att bedöma den författarskapade grafolekten med avseende på hur den förmedlar muntlig dialektalitet och på de val som gjorts vid nedteckningen. Det dialektologiska diskursunderlaget består av Facebookinlägg av en representant för östaukštaitiska panevėžiškiai, publicerade i dialektal grafolekt. Artikeln analyserar först de ortografiska val som författaren-informanten gjort för att förmedla de särskiljande dragen hos östaukštaitiska panevėžiškiai. Därefter presenteras en perceptionsstudie av dialektal grafolekt, där det analyseras hur vanliga medlemmar av språkgemenskapen läser och förstår texter skrivna i dialektal grafolekt.
ABSTRACT
Denna artikel behandlar en studie av skriftlig dialektalitet, genomförd i syfte att bedöma hur författarens grafolekt förmedlar muntlig dialektalitet och analysera författarens stavningsval. Det dialektala diskursmaterial som används i studien består av ett antal Facebookinlägg som en kvinnlig informant publicerat i dialektal grafolekt. Artikelns första del fokuserar på specifika ortografiska val som författaren-informanten gjort för att förmedla de särskiljande dragen i hennes modersmål, den östaukštaitiska subdialekten Panevėžys. Artikelns andra undersökningsdel granskar perceptionen av dialektal grafolekt och undersöker närmare hur vanliga språkbrukare läser och förstår texter skrivna på denna.
INLEDNING
Dialektforskare koncentrerar fortfarande i huvudsak sin uppmärksamhet på det talade ordet när de försöker mäta de dialektala kodernas livskraft och bedöma deras kontinuitet. Försöken att skilja autentiska uttryck från mer dialektala vs. mindre dialektala simuleringar uppmuntrar forskare att diversifiera principerna och teknikerna för att observera (regionala) varieteter och tek-
48
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 2
nikerna (jfr metoder för direkt och indirekt observation, incognito-tekniken m.m.). Tillvägagångssätt för att inventera undersökningsmaterialet (det talade ordet) möjliggör naturligtvis både mer varierade och mer precisa undersökningar av regional variation. Trots detta är enbart observation av det talade ordet otillräcklig för att utveckla en riktad dialektologisk berättelse (i den mån en sekundär diskurs om ordet över huvud taget kan vara precis), även om kunskapen om dialekter och dialektalitet under 2000-talet är mångdimensionell, vilket här inte bara syftar på tillvägagångssätt för att samla in data om dialektalitet, utan också på erkännandet av dialektalitet per se (jfr Mikulėnienė 2019: 60–61). Walter J. Ong har framfört tanken att skriften ger grafolekten en kraft som vida överstiger varje talad dialekts (Ong 2002: 8). Det råder alltså inget tvivel om att studier av skriftlig dialektalitet inte bara kan legitimera ett nytt lager av dialektologiska data, utan också ge nya perspektiv: för det första på bedömningen av den enskilda vanliga gemenskapsmedlemmens roll i historien om en specifik dialektal kods livskraft, för det andra på identifieringen av de relevanta särdragen hos dialektala koder ur gemenskapsmedlemmarnas eget perspektiv och, för det tredje, på en övergripande bedömning av den dialektala grafolektens funktionalitet – med andra ord nya grafolekters framtidsutsikter och kommunikativa värde i gemenskapen. Denna artikel fokuserar således på skriftlig dialektalitet, det vill säga presenterar en undersökning av en individuell dialektal grafolekt. Den presenterade undersökningen har två syften: för det första att bedöma den individuella grafolekten med avseende på hur talad dialektalitet återges och vilka skrivlösningar som används, och för det andra att bedöma den ur ett perceptionsperspektiv, det vill säga vilken publik man riktar sig till när man skriver med en dialektal grafolekt.
Undersökningsmaterialet består av inlägg på Facebook, publicerade på en dialektal grafolekt, av Danutė Montvilaitė, en av företrädarna för de östaukštaitiska panevėžiškiai. Danutė Motvilaitė är en författare född i byn Paežerys (Panevėžys distrikt), som studerade biologi vid Vilnius universitet, senare undervisade i biologi i Joniškėlis och därefter återvände till Panevėžys. På standardspråket har hon publicerat ett par självbiografiska böcker (Pakelių žydėjimo šviesa, 2018; Prisiminimai apie Bernotus; Prie ežerėlio, 2010), och skriver aktivt på panevėžiškiai-dialekten om aktuella samhälls- och kulturfrågor samt högtider i Facebookgruppen Suskambėjimų. Man kan hävda att en sådan författare-informant1 motsvarar kännetecknen för en så kallad lokal (eng. indigenes) informant (jfr Chambers 2000: 181, se även Aliūkaitė et al. 2014: 57). Med undantag för studieåren har informanten tillbringat hela sitt liv inom dialektområdet. I avsaknad av ytterligare information
1 För att säkerställa konsekvens i den dialektologiska diskursen används i artikeln både de enskilda termerna författare, informant och författare-informant.
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
49
Page 3
om hennes föräldrars ursprung och bostadsort kan informantens regionalitetsindex (eng. regionality index; om regionalitetsindexet, se vidare Chambers 2000: 178–181) sammanfattas som 1–3; med andra ord är hon en gemenskapsmedlem med status som genuin lokalbo.
För insamlingen av materialet användes en variant av direkt observationsmetodik. Det bör medges att skillnaden mellan metoden för direkt observation (eng. direct method) och metoden för indirekt observation (eng. indirect method) i studier av regional variation – där forskarens roll vid materialinsamling på det ena eller andra sättet beaktas (jfr i det första fallet som direkt genomförare, i det andra som skapare av ett visst instrument för materialinsamling (enkät, uppgiftsformulär) och i högre grad som undersökningsadministratör2), liksom riskerna för materialets autenticitet i båda fallen (jfr i det första fallet genom att ta hänsyn till faktorn observatörsparadoxen (eng. observer’s paradox)3, i det andra fallet dialektdataens tillförlitlighet vid nedteckning osv.) – har konceptualiserats utifrån idén om att observera talad dialektalitet. Forskarnas egen sökning efter texter med icke-standardiserad stavning, liksom samtal med företrädare för dialektala koder och inspelning av intervjuer i syfte att få fram primärt dialektologiskt material, skulle dock motsvara ett direkt observationsförfarande. När man alltså fokuserar på skriftlig dialektalitet utvidgas begreppet direkt observationsmetod i detta avseende: ett sådant sätt att samla in material innebär att både talat och skriftligt material samlas in.
Undersökningsmaterialet samlades in under januari–september 2022. Under denna period publicerade författaren-informanten till den dialektala grafolekten 39 inlägg. Inläggens material (se exempel i tabell 1) utgör grunden för att utveckla en kritisk diskurs om lösningar för att återge och skriva dialektalitet.
Det andra lagret av undersökningsmaterialet utgörs av data från en perceptionsuppgift om den individuella dialektala grafolekten. Sådant material är värdefullt för att utvidga bedömningen av skriftlig dialektalitet och samtidigt inleda en diskussion om den dialektala grafolektens funktionalitet. Den sonderande perceptionsuppgiften om den individuella dialektala grafolekten utformades metodologiskt med utgångspunkt i idén om indirekt observation som framfördes av Georg Wenker, grundaren av Marburgskolan inom lingvistisk geografi. För att samla in material till en atlas (Sprachatlas des Deutschen Reichs) sammanställde G. Wenker 404 meningar
2 Dėl metodų žr.: Seiler 2010: 502–506; Van Keymeulen 2018: 49–50.
3 Dėl termino žr. Labov 2006: 86.
4 Det bör tilläggas att G. Wenker, när han undersökte dialekter i norra Tyskland (Rhenprovinsen i Preussen) 1876, till en början använde 42 meningar. Senare använde han under en period en samling med 38 meningar för undersökningarna och det var först 1881 som han fastställde de 40 meningar som än i dag främst används i studier av tyska dialekter, inte bara i Tyskland.
50 BENDRINĖ KALBA | 95
Page 4
TABELL 1. Exempel på författarens dialektala grafolekt
Inläggets tidpunkt
2022 09 04
Inlägg
Inläggets transkription
Gamt su mum atsisveikin tykė, iš palungva.
Inläggets tidpunkt
2022 05 22
Inlägg
Inläggets transkription
BARAVYKS. Det måste ha varit under andra halvan av sommaren. Hur gammal jag var då minns jag inte, men om skolan hade vi ännu inte pratat. Och händelsen var helt enkel. Pappa älskade verkligen att plocka svamp. Så snart han fick en stund över, var han borta, iväg till skogen. Den skogen låg kanske en kilometer bort, kanske lite längre. Hur mycket jag än bad att få följa med, fick jag inte; han sade: ”Du är ännu för liten för att plocka svamp där.” Vår skog är blandad, blöt och sumpig, svår att gå i. Då blir man bara trött och orkar inte längre; det blir besvärligt för svampplockaren att släpa på en. <...>
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
51
Page 5
Inläggstid
2022 01 22
Inlägg
Transkription av inlägget
Vår granne Ladze hade en bunden ko. De gick för att sälja den. Båda med bubel var omkring sjuttio. Pensionen får de, vad ska de med allt det där besväret till? Att varje dag ta hand om den, mjölka, aldrig kunna gå därifrån. Det räcker, allt kan köpas i affären. Man lever inte med solen. Nåväl, de annonserade och annonserade, gick på marknaden och gick på marknaden. En köpman kom hela tiden. Men se och hör – en ko är en ko, men den var inte van vid det. Vi har inte haft tjurar, nej, det är inte rätt sort och det räcker, brukauļyv. Och så åker de iväg. I går på gatan träffade jag Ladzienė. Jag frågade om hennes ko kanske var såld. Hon säger: alla bekymren beror inte på kon, utan på att köpmannen inte var förnuftig. Kon är frisk, mjölkig, ung. Vad spelar utseendet och skönheten för roll, om den är nyttig som en get. Men man kan inte hälla förnuft i en dåres huvud med en sked. Så vi behöll den till våren. Kanske dyker det upp förnuftigare köpare när det blir färskt gräs.
standardtyska (t.ex.: 1. Im Winter fliegen die trockenen Blätter in der Luft herum; 2. Es hört gleich auf zu schneien, dann wird das Wetter wieder besser; 3. Tu Kohlen in den Ofen, damit die Milch bald zu kochen anfängt) (se: Chambers, Trudgill 2004: 15–16; Schrammbke 2010: 88–90), som informanterna skulle översätta till sina modersmålsdialekter. Utan att närmare gå in på G. Wenkers och hans efterföljares forskning bör det påpekas att själva idén om dialektöversättning är betydelsefull vid utformningen av en perceptionsuppgift för en författarspecifik grafolekt. Till skillnad från uppgifterna hos företrädare för den språkliga geografin (eller senare dialektologer i allmänhet) går uppgiften vid perception av en författarspecifik grafolekt ut på att vanliga medlemmar av språkgemenskapen översätter fall av skriftlig dialektalitet till standardspråket, det vill säga skriver om den dialektala grafolekten med standardspråkets kod (se fig. 1 för ett exempel på en genomförd uppgift).
För perceptionsstudien presenterades två fall av skriftlig dialektalitet: Nå, jag plockar de där äpplena. Jag lyfte huvudet för att se om det ännu fanns många kvar på trädet (Nå, jag plockar de där äpplena. Jag lyfte huvudet för att se om det ännu fanns många kvar på trädet) ur ett Facebookinlägg av författaren-informanten från den 24 augusti 2022.
52
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 6
FIG. 1. Exempel på översättning av författarspecifik dialektal grafolekt
från författaren-informantens Facebookinlägg den 24 augusti; Vi lever i den tiden som alla väntar mest på. Kanske inte hela tiden, utan hela livet (Vi lever i den tiden på året som vi längtar mest efter. Kanske inte hela året, utan hela livet) från författaren-informantens Facebookinlägg den 12 juni 2022) (se fig. 1). Deltagarna skulle inte bara översätta och skriva om texterna på standardspråket, utan också bedöma dem utifrån de parametrar för bedömning av dialektkod som är typiska för den perceptuella dialektologins forskningstradition (jfr Preston 1999: XXXIV–XXXV): begriplighet, estetik och korrekthet. Som framgår av figur 1 användes en femgradig semantisk skala för att förklara parametrarna för dialektkoden. För perceptionsstudien valdes relativt enkla fragment av dialektal grafolekt. För det andra såg man vid urvalet av meningar till att de representerade de särskiljande dragen i östaukštaitiska (jfr att diftongerna an, am, en, em och de nasala vokalerna ą, ę inte bevaras), liksom subdialektens kännetecken (jfr reduktion av ändelsevokaler). I perceptionsstudien av författarspecifik dialektal grafolekt deltog 20 studenter (21–28 år). Den homogena deltagargruppen valdes medvetet; man förväntar sig att perceptionsresultaten från den homogena gruppen ska ligga till grund för preliminära bedömningar.
Utöver de redan behandlade elementen är svaren på frågor och uppgifter om självskattning av kompetensen i dialektkoden och bedömning av omgivningens dialektala prägel också viktiga för analysen av perceptionsdata (se fig. 2).
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
53
Page 7
FIG. 2. Fragment av undersökningsinstrumentet
Den analys av en individuell grafolekt som presenteras i artikeln bör betraktas som kvalitativ och explorativ. Avsikten är att fastställa allmänna principer: huruvida den individuella dialektala grafolekten är konsekvent och etablerad (eller håller på att etableras) som ett sammanhängande ortografiskt system, och huruvida en sådan grafolekt kan vara framgångsrik ur kommunikativ synvinkel.
När forskningsläget för undersökningsobjektet – skriftlig dialektalitet i vid bemärkelse – bedöms måste man konstatera att traditionen av konsekventa analytiska diskurser inom litauisk dialektologi bara har börjat ta form. Därför bör även den här studien inte betraktas som avslutad, utan snarare som en presentation av en modell: hur material om skriftlig dialektalitet, till och med från en enskild författare (eller, med dialektologisk terminologi, informant), kan införlivas i dialektologisk analys, varför sådant material bör tas med, vilka risker som finns vid generalisering av ett sådant objekt och så vidare.
Iš atliktų tyrimų galima paminėti Violetos Meiliūnaitės (2015: 248–258; taip pat 2019) darbus, kuriuose tyrėja, vertindama kai kuriuos Antano Baranausko užrašytų tekstų netikslumus, yra aptarusi šnekamosios kalbos užrašymo specifiką. Vadinasi, galima pripažinti, kad iš esmės keltas tarminio grafolekto klausimas. Paskirų įžvalgų dėl tarminio kodo autofiksacijos teikė ir kiti tyrėjai (Balčiūnienė ir kt. 2019).
Författarna till denna artikel har också inlett en mer systematisk kritisk diskurs om samtida skriftlig dialektalitet. Vid analys av texter på östaukštaitiska,
54
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 8
publikuotus almanachuose Bundanti versmė (2013, 2014), nagrinėta, ar rašytinis tarmiškumas yra tarminių kodų gyvybingumo ir tęstinumo indikacija, taip pat apžvalgiai vertinta, kaip tarminiuose grafolektuose perteikiamos skiriamosios rytų aukštaičių ypatybės (Aliūkaitė, Meiliūnaitė 2022). Galima teigti, kad šiuo – autorinio tarminio grafolekto – tyrimu tęsiamas pradėtas diskursas, tiek plėtojant konceptualias įžvalgas dėl rašytinio tarmiškumo ir jo vertės tarmėtyrinių tyrimų tradicijai, tiek tvirtinant tam tikras metodologines nuostatas, tiek vertinant autorinį tarminį grafolektą per percepcijos perspektyvą, kitaip – komunikaciniu požiūriu.
1. FRÅN STANDARDISERAD STAVNING TILL ICKE-STANDARDISERADE SKRIVSÄTT
1.1. Skrivsätt
Forskare framhåller att en förutsättning för icke-standardiserad stavning är att en standardortografi existerar (jfr Bowdre 1964: 8). Dialekter positioneras alltså å ena sidan genom avvikelser från standardortografin, medan å andra sidan en ny grafolekt skapas. Det är således en meningsfull destruktivitet, även om forskare ibland i sina diskurser betecknar fall av icke-standardiserad ortografi, såväl i skönlitteratur som i elektronisk diskurs, som felstavning (eng. misspelling) eller som en olitterär stavning (eng. an ‘illiterate’ spelling) (jfr Leech, Short 2007: 135). Som kommer att framgå i artikelns analytiska del kan en sådan kategorisering vid första anblicken verka motiverad, särskilt om vi betraktar icke-standardiserad ortografi ur ett perceptionsperspektiv. Men mer om detta längre fram i artikeln. Vid analys av icke-standardiserade stavningssätt för återgivning av såväl regionala som sociala varieteter tillämpas oftast den tredelade typologi för återgivning av tal som Dennis R. Preston presenterade 1985, det vill säga så kallat allegro-tal (eng. allegro speech), ögondialekt (visuell dialekt; eng. eye-dialect) och dialektomskrivning (eng. dialect respelling) (Preston 1985: 328–329; se Aliūkaitė, Meiliūnaitė 2022 för mer). Den första typen – allegro-tal – förknippas med återgivning av ords förkortning och sammandragning av ord eller stavelser (jfr Beal 2006: 84). Den andra typen, såsom benämningen träffande antyder, ögondialekt, skapar endast visuellt en illusion av skillnad från standardortografin. Exempelvis motsvarar engelskans ‘sez’ ‘says’ (litauiska sako, ’säger’), vilket innebär att former skrivna med ögondialekt inte återger någon fonologisk skillnad
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
55
Page 9
alls; ögondialekt handlar således snarare om att stilistiskt eller av andra skäl framställa någon som obildad (jfr Adamson 1999: 600). Den tredje typen – dialektomskrivning – bygger, till skillnad från ögondialekt, på återgivning av faktiska skillnader. Om vi fortsätter med den metaforiska terminologin skulle man kunna säga att dialektomskrivning motsvarar örondialekt, det vill säga att när man läser en text skriven med dialektomskrivning hör örat skillnaderna (och känner igen dem) (jfr Preston 1985: 328–329; se även Aliūkaitė, Meiliūnaitė 2022). Ögondialekt förmedlar alltså bara intrycket av ett icke-standardiserat uttal, medan en variant som har återgivits med örondialekt (dialektomskrivning) de facto är en annan.
Eftersom icke-standardiserad ortografi är ett omfattande forskningsobjekt som inte bara förknippas med grafolekter för regionala varieteter, har forskare urskilt även andra typer av skrivsätt. Utöver de redan nämnda typerna felstavning och olitterär stavning (jfr Leech, Short 2007: 135) urskiljer forskare halvfonetisk stavning (eng. semi-phonetic spelling) och stavning av regionalismer (eng. regionalisms) (jfr Beal 2006: 84). Särskilt bör nämnas Jannis K. Androutsopoulos studie av tyska fanziner5, där en av de mest detaljerade typologierna över icke-standardiserad stavning presenteras. I analysen av fanziner urskiljs sex typer av icke-standardiserad stavning: fonetisk stavning (eng. phonetic spellings), talspråklig stavning (eng. colloquial spellings), regiolektal stavning (eng. regiolectal spellings), prosodisk stavning (eng. prosodic spellings), interlingual stavning (eng. interlingual spellings) och homofon stavning (eng. homophone spellings), som omfattar lexikal substitution (lexikala ersättningar; eng. lexical substitutions) och grafemsubstitution (grafematiska ersättningar; eng. grapheme substitutions) (se Androutsopoulos 2000: 521–522 för mer). På grund av genrens särart är naturligtvis inte alla strategier som används i fanzintexter relevanta för analys av skriftlig dialektalitet. Detta gäller exempelvis homofon stavning. Vid lexikal substitution ersätts vissa ord eller ordsegment med homofona ord eller siffror; på tyska ersätter exempelvis siffran 1 stavelse /ain/ i ordet ‘Eintritt’ – 1-tritt (lit. inträde) (Androutsopoulos 2000: 522). Vissa inslag i ett sådant metodologiskt angreppssätt kan dock vara användbara även när man granskar individuell dialektal grafolekt. Det bör naturligtvis tilläggas att en jämförelse mellan D. R. Prestons tredelade och J. K. Androutsopoulos sexdelade system för icke-standardiserad stavning6 också visar sakliga motsvarigheter; jämför exempelvis att den så kallade dialektomskrivningen har kopplingar
5 Fanzinai – tai specializuota įvairių subkultūrų spauda (plg. Liubinienė 2009: 199–220).
6J. K. Androutsopoulas har, liksom D. R. Preston, endast presenterat system; de är inte deras egna modeller, utan forskarna har sammanfattat forskningstraditioner och fall.
56
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 10
med fonetisk och regiolektal stavning är allegro tal förknippat med återgivning av talspråk. För att beteckna ögondialekten (den visuella dialekten) använde J. K. Androutsopoulas, när han analyserade fanzintexter, den mer tekniska termen grafemsubstitutioner (eng. grapheme substitutions) (Androutsopoulas 2000: 522).
Av de första studierna av samtida skriftlig dialektalitet (jfr Aliūkaitė, Meiliūnaitė 2022) framgick att de så kallade litauiska dialektgrafolekterna (eng. dialect grapholect; om termen, se Redling 2006: 16) motsvarar D. R. Prestons principer för dialekttranskription eller, som vi metaforiskt kallade denna ortografiska strategi i artikeln, örondialekten. Det vill säga att när man läser en text återgiven enligt principerna för dialekttranskription eller örondialekt hörs (och känns) skillnaderna, en annan kod. Med denna utgångspunkt kan man alltså också börja analysera en författares dialektala (dialekt-)grafolekt.
1.2. Skrivmotiv
Skriftlig dialektalitet är visuellt synlig och mer beständig än muntlig dialektalitet (se även Barton 2007: 89). Därför kan man bedöma beslutet att skriva i en dialektal kod som ett vittnesbörd om en särskild dialektmedvetenhet. Genom att skriva uttrycker man en avsikt att bevara och överföra. I avsaknad av en standardiserad dialektortografi lägger varje företrädare för en dialektal kod, som representerar och i någon mån ”konserverar” dialektaliteten, utan tvekan ned större ansträngning på att av en eller annan anledning markera sin identitet som företrädare för den dialektala koden än den som företräder koden enbart genom att tala dialekt. Med Philippe Blanchets och Nigel Armstrongs fyrdelade typologi över dialektbrukare i åtanke (Blanchet, Armstrong 2006: 254) kan man säga att företrädare för skriftlig dialektalitet å ena sidan kan förknippas med regelbundna aktiva talare (eng. regular active speakers), det vill säga dialektföreträdare som talar dialekt obehindrat och för vilka den dialektala koden är en del av vardagen; å andra sidan kan man hävda att dessa företrädares språkliga beteende också påminner om symboliska dialektbrukare (eng. symbolic users), det vill säga dialektföreträdare som känner lojalitet med dialekten, stöder dess spridning och värderar den som en symbol för kulturell identitet. Samtidigt måste man här kritiskt fråga sig om en företrädare för skriftlig dialektalitet verkligen är en regelbunden aktiv dialektbrukare. Eftersom materialet om skriftlig dialektalitet är sekundärt kan forskaren, till skillnad från vid studier av muntlig dialektalitet, bara observera resultatet och har ingen möjlighet att avgöra hur autentiskt uttrycket är eller i vilken mån det av en eller annan anledning har överdrivits eller simule-
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
57
Page 11
rats. Här bör man också uppmärksamma att det just är observationen av skriftlig dialektalitet som uppmuntrar till en kritisk bedömning av möjligheten att komma över den så kallade observatörsparadoxen (eng. observer’s paradox; om termen, se Labov 2006: 86). En forskare som studerar skriftlig dialektalitet kan aldrig vara säker på om den dialektalitet som ”frysts” genom ett visst ortografiskt val är ett belägg för den dialektala kodens livskraft i den observerade tiden (eng. apparent time; om begreppet, jfr Sankoff 2006: 110–116), det vill säga om den fortfarande har kommunikativt värde i gemenskapen, eller om den endast är en indikator på en upprätthållen lokal identitet, mycket medvetet återupplivad ur det förflutna. Den japanske dialektologen Fumio Inoue har föreslagit den träffande kategorin minnets tid (eng. memory time). Minnets tid är en teknisk term som i första hand betecknar forskarens metod och naturligtvis är förknippad med insamling av muntliga dialektdata. Dialektologen frågar då informanten om ord som använts och om varianter som förekom (eller åtminstone hördes) under barndomen för att fastställa språkets särdrag och egenart i området, och så vidare (jfr Inoue 2022: 142–145; även Aliūkaitė, Meiliūnaitė 2022). Även om företrädare för skriftlig dialektalitet inte nödvändigtvis försöker skriva ned sin egen dialektalitet, utan kan ha använt minnets tidsmetod för att markera en dialektalitet från ett område som de en gång tillhörde, måste även sådana fall ur dialektologisk synvinkel betraktas som data från den observerade tiden. Som W. J. Oংস redan citerade tanke om grafolektens kraft i jämförelse med talspråksdialektens kraft antyder, kan en eller annan dialektal egenskap väckas till liv och befästas genom dialektgrafolekten här och nu.
Forskare som förklarar valet av icke-standardiserade grafolekter pekar på identifikation som en faktor. De som väljer icke-standardiserade koder strävar å ena sidan efter att skilja sig från företrädare för andra grafolekter, och å andra sidan vill de genom att skriva i en viss grafolekt markera en annan gemenskap (jfr Fasold 1984: 248, cit. efter Unseth 2005: 22). En dialektal egenskap som återupplivas är alltså betydelsefull eftersom den fungerar både som ett särskiljande och ett sammanförande, det vill säga identitetsskapande, kännetecken.
I grunden är det just identitetsaspekten som är kanske viktigast när man bedömer motivationen att söka icke-standardiserade skrivlösningar. För det första är identitetsaspekten å ena sidan förknippad med strävan efter kommunikativ precision: ett annorlunda muntligt uttryck måste återges på ett annat sätt, så att den väsentliga och konnotativa informationen i dialekten inte jämnas ut av standardspråket. Som Aleksas Girdenis har sagt: ”<...> man bör inte tänka på dialekt enbart som ett annat uttal av ungefär samma ord, även om också det är oerhört viktigt. Man måste vara mycket förhärdad till sinnet för att inte känna att östlitauiska dungus eller kolnas låter mycket
58
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 12
värdigare än dangus och kalnas, för att man inte skulle märka skillnaden i energi mellan östlitauers och nordžemaiters meningar” (Girdenis 2001: 457). Icke-standardiserade skrivlösningar behövs alltså för att återge dialektalitetens per se-identitet. För det andra är den identitetsrelaterade motivationen också knuten till brukaren. Det markerade uttrycket blir ett sätt att förverkliga sig själv, både på ett subjektivt plan och som ett vittnesbörd om tillhörighet till en viss gemenskap (och inte någon annan).
2. MÖJLIGHETEN TILL EN EGEN DIALEKTAL GRAFOLEKT
2.1. Egen dialektal grafolekt ur perspektivet att återge talad dialekt och val av återgivningssätt
Skaparen av den egna dialektala grafolekten, Danutė Montvilaitė, en representant för panevėžiškiai, uppvisar i de undersökta Facebook-inläggen uttryckssättet hos en aktiv och kontinuerlig dialektanvändare. Hon förmedlar konsekvent aktuella iakttagelser, skämt eller företeelser med anknytning till traditionell kultur på sin modersdialekt. Analysen av de tillgängliga texterna visar att de i huvudsak återspeglar alla kännetecken hos den centrala delen av panevėžiškiai (som nämnts är författaren född i byn Paežeris, som skulle räknas till övergångszonen mellan de norra och södra delarna av panevėžiškiai-dialekten).
Först och främst kan författaren-informantens texter ge en bild av livskraften hos de särskiljande dragen i östaukštaitiska. Förträngningen av de första leden i diftongerna an, am, en, em beläggs av följande ortografiska val: A tarnaut reikėdava pinks mets (inlägg den 12 januari); Kuntrė stov krumtydams pamesto šieno, aukštyn žemyn musikuodams galvo (inlägg den 6 mars); Unt parunkių blizguns ridikulė (inlägg den 23 april); Da venuolek ilgejunčių denų lika (inlägg den 12 juni); Paskutinė vasaras švintė, da šiułt, da graž, ale nebejilgė (inlägg den 13 september). Man kan tillägga att inkonsekvens, liksom i fråga om talad dialekt, också dokumenteras; det vill säga att författaren i samma diskursfragment kan återge såväl ett dialektalt som ett icke-dialektalt drag, jfr: Pincijjėls gaun, kam jem tas klapats. Kasdien liuobt, melžt, niekur neatsitraukt. Užteks, viska krautuvė nusipirks. Su saul negivens. (inlägg den 22 januari). Att den egna dialektens grafolekt också vittnar om ackommodationsprocesser (ett fall av vertikal konvergens) bekräftar i viss mån uttryckets autenticitet. Man kan hävda att författaren-informanten inte ”överdriver” dialektaliteten som positionsmarkör, utan skriver som hon talar; och om hon talar på olika sätt, så
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
59
Page 13
återspeglas detta också i grafolekten. Följaktligen utgör dokumentationen av resultaten av ackommodationsprocesser i fråga om skriftlig dialektalitet en viss förutsättning för att observatörsparadoxen ska kunna övervinnas.
Den egna grafolekten belägger ytterligare ett särskiljande drag i östaukštaitiska – förträngningen av de nasala vokalerna ą, ę, till exempel: Tėvs nutaikės kukio liusesne dieno čystė nusiskut barzdo, nusivaksavoj čebats, apsimaun galifė kelns (inlägg den 12 januari); A nupiepės nubalės kėp meškašuds slabaks viso amžel trešk trešk i nelūžt (inlägg den 6 april); Ka tik nutaikis kiek liusesnė valundo, ja jo i nera, unt miško išlėkės (inlägg den 22 maj). Sammanfattningsvis kan man säga att författaren-informanten, när hon strävar efter att återspegla den för området karakteristiska vokalförträngningen i grafolekten, inte skapar några särskilda tecken utan använder den standardspråkliga grafemrepertoaren; grafemen o och ė används för detta ändamål. Ur dialektologisk synvinkel skulle man kunna hävda att informanten-författaren utvecklar ett relativt genomarbetat skrivsystem, naturligtvis på en subjektiv nivå (det vill säga att hon själv tillämpar det mer eller mindre konsekvent). För det första är det gemensamma draget att hon försöker återge dialektuttal, och därför kan man tala om den så kallade strategin att skriva ut dialekten. Det måste dock medges att användningen av grafem för att beteckna olika vokaler (jfr Tėvs nutaikės) kan förvirra mottagarna. Som vi ska se längre fram används grafemet ė också för att återge den monoftong som uppstår när ai, ei monoftongeras; sådana tvetydiga grafolektala lösningar kan alltså bedömas som en felaktig stavning (se även avsnitt 2.2).
Skiriamąją panevėžiškių ypatybę laikoma itin stipri galūnės balsių redukcija. Tekstuose nuosekliai fiksuojamas trumpųjų balsių redukavimas, dažniausiai iki nulinio laipsnio, pvz.: Gird tų žmonių šnekts, daug kas atsinaujin, sugrįžt (gruodžio 30 d. įrašas); Kol žmogos given, tol ieška grožė (balandžio 5 d. įrašas); Didžiausss gamtas sujudims, augims i žydėjims. Kožns augalėls paroda savo žiedo, žėdel (birželio 12 d. įrašas); ni či aš nor išsakyt kuks neigiams emocijs, ni pasidėjuot, ale buva kėp buva (rugsėjo 18 d. įrašas). Kaip matyti iš pavyzdžių, stipriai redukuojamos ir atvirosios, ir uždarosios galūnės. Beveik visais atvejais balsio nelieka. Tiesa, tokiu atveju skaitytojui paliekama pačiam pagalvoti ir nustatyti, koks balsis – priešakinės ar užpakalinės eilės – buvo žodžio gale, nes autorė-informantė jokiais specialiais ženklais nepažymi, kad redukavus priešakinės eilės balsį išlieka priebalsio minkštumas. Lygiai taip pat nežymima ir kirčio vieta implicitškai nuteikiant, kad adresatas turi būti pakankamai kompetentingas, kad išmanytų autorės šnektos kirčiavimo sistemą. Viena vertus, tokiais atvejais įžiūrėtinas savotiškas sėkmingos komunikacijos lūkestis, kita vertus,
60
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 14
gör en sådan överskattning av mottagarens perceptionskompetens det också möjligt att misstänka att texten bara skrivs för ”de egna”
På den formella nivån kan man fundera över om återgivningen av reduktionen av ändelsevokaler inte skulle kunna motsvara den typ som D. R. Preston nämner – allegro-tal – eller den typ av talspråksstavning som J. K. Androutsopoulo urskiljer, där en för talspråket typisk reduktion återges skriftligt. En sådan uppfattning kan uppstå hos läsaren. Det vore ändå inte korrekt att hävda detta, vare sig begreppsligt eller metodologiskt, eftersom reduktion av ändelser är ett per se-karakteristiskt drag i panevėžiškiai-dialekten: det är helt enkelt typiskt och uppstår inte på grund av omständigheterna.
Inga särskilda tecken skapas för att markera vare sig vokaler som förlängts genom betoning eller särskilda panevėžiškiai-ljud, till exempel: Sekmadien atėjo unt mūsų Panioižė parko, kad nepražiupsot tų japoniškų sakurų žydėjima, katruos daba vis tep garbin. Saka jas žydž api dvi savaitį. Nugi gražūs medelė i žmonių nemažė apžiūrinėj, futigrafuojes. Da nepardidelė, tik prieš kels mets pasudint. Ale rado i daugiau gružybių, mum įprastų. I juodvarnių lizdų kulonijo, i žydinčių klevų, i slyvelių prie Nevėže (inlägg den 2 maj). Som framgår av texten markerar författaren inte längden hos korta vokaler som förlängts genom betoning; obetonade långa vokaler, som förkortas i uttalet, återges med grafem för långa ljud. I huvudsak följs samma skrivprincip som i standardspråket – positionsbetingade kvantitativa vokalförändringar markeras inte separat i skrift. Inte heller markeras skillnaden mellan de monoftonger som uppstår när diftongerna ai, ei monoftongeras (jfr gražūs medelė (= medeliai) i žmonių nemažė (= nemažai) – i båda fallen väljer man att skriva standardspråkets grafem ė; det bör påminnas om att dessa ljud i vetenskaplig transkription markeras med två tecken – ɛ, e). Det kan noteras att o i obetonad position, som försvagas i uttalet, uttalas ungefär som u i panevėžiškiai, och därför återges det också skriftligt med grafemet u (nepražiupsot = nepražiopsot(i), gružybių = grožybių, kulonijo = koloniją).
En genomgång av exemplen visar att författaren konsekvent utgår från standardspråkets stavning och använder det ortografiska teckensystem som brukas i standardspråket – inga särskilda bokstäver söks för att återge de särpräglade panevėžiškiai-ljuden. Positionsbetingade kvantitativa vokalförändringar eller konsonantpalatalisering markeras inte heller separat i skrift. Man kan alltså dra slutsatsen att författaren övertar standardspråkets grafeminventarium och allmänna ortografiska principer för att återge dialekten; därför kan texter som skrivits på detta sätt åtminstone teoretiskt läsas i stora drag även av talare av andra litauiska språkvarieteter. En annan fråga är hur korrekt det lästa förstås.
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
61
Page 15
2.2. Perception av den författarskapade dialektala grafolekten
Det är just den författarskapade dialektala grafolektens kommunikativa framgång vs. misslyckande som bör bedömas genom en perceptionsstudie. Med tanke på studiens urval går det naturligtvis inte att dra några definitiva slutsatser om den dialektala grafolektens kommunikativa framgång och liknande, men det är möjligt att precisera de antaganden som bör prövas. Först presenteras därför studiedeltagarnas sociolingvistiska porträtt med avseende på deras förhållande till dialekter, det vill säga man undersökte vilka språkliga erfarenheter de kvinnliga deltagarna som försökte avkoda den dialektala grafolekten hade. Det kan konstateras att den dialektala koden är mer främmande än bekant för deltagarna i perceptionsstudien. Endast fyra deltagare uppgav att de behärskade en dialekt. ADG_M017 uppgav sig behärska Panevėžysdialekten och medgav att hon använde den ofta; hon bedömde sina kunskaper i dialekten som goda och valde detta uttryckssätt när hon talade med jämnåriga som hon hade nära band till eller åtminstone kände; deltagaren ADG_M02 uppgav att hon behärskade varniškiai-dialekten i Žemaitijaväl och använde den ofta; hon valde den i samtal både med jämnåriga och med närstående eller bekanta i föräldragenerationen. Deltagaren ADG_M08 uppgav sig behärska höglandsdialektenmycket väl och använde den med närstående och bekanta i alla generationer. Ytterligare en deltagare, ADG_M15, uppgav sig behärska suvalkiečių-dialektenutmärkt och använde den ibland med personer i sin egen generation och i mor- och farföräldrarnas generation, som hon hade nära band till. Alla övriga deltagare tog avstånd från den dialektala koden vad gäller den kompetens de uppgav sig ha, men medgav att de hade möjlighet att höra en sådan kod i sin närmiljö (familjen eller bland vänner) eller i den större omgivningen (i staden) (se fig. 3). Sammantaget kan man alltså säga att alla studiedeltagare har haft möjlighet att skaffa sig perceptuell erfarenhet av den dialektala koden.
Man bör dock skilja mellan möjligheten att höra en dialektal kod och möjligheten att läsa en text skriven på en dialektal kod. Meningar skrivna med den författarskapade dialektala grafolekten bedömdes av deltagarna som måttligt begripliga och som mer felaktiga än korrekta. Medelvärdet för attraktivitetsbedömningen var visserligen högre än för begriplighet och korrekthet, men ändå inte särskilt högt (se fig. 4). Med andra ord kan man bedöma att denna perception visar att deltagarna i viss mån tar avstånd.
7 Deltagarnas enkäter har kodats på följande sätt: ADG står för författarskapad dialektgrafolekt, M betecknar en deltagare och siffran anger deltagarens enkät. Denna kodning valdes i förhoppning om att studien skulle fortsätta och att uppgifterna skulle inkluderas i andra studier av dialektala grafolekter.
62
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 16
FIG. 3. Möjligheter till erfarenhet av användning och perception av den dialektala koden
En särskild kommentar bör göras om korrekthetsbedömningarna. Man måste medge att det fanns ett visst metodologiskt fel i formuleringen av denna uppgift. Deltagarna fick inte någon precisering om huruvida de skulle bedöma korrektheten i skrivsättet, och därför kan särskilt detta betyg kopplas både till en principiell inställning till den dialektala koden i allmänhet och till en inställning till icke-standardiserad stavning. Därför kan man bara
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės 63
Page 17
Begriplighet Estetik Korrekthet
FIG. 4. Bedömning av texter skrivna med dialektala grafolekter
resonera att deltagarna kan ha bedömt texterna så kritiskt också på grund av, för att använda Geoffrey Leechs och Mick Short termer (Leech, Short 2007: 135), en stavning som vittnar om bristande skrivförmåga.
När vi fortsätter den diskussion som inleddes i artikelns avsnitt 2.1 om hur lättlästa och begripliga texter skrivna med dialektala grafolekter är, måste man ändå medge att en dialekttranskription som återger dialektdrag endast delvis kan avkodas av personer som saknar erfarenhet av den dialektala koden eller har liten perceptuell erfarenhet av den. Som Gladis Massini-Cagliari har påpekat: ”[V]arje talare är med nödvändighet en ”polyglott” i sitt modersmål” (Massini-Cagliari 2004: 16)8. Även om meningarnas innebörd förstås ur ett holistiskt perspektiv är översättningarna från dialekt till standardspråk ändå inte helt korrekta (se tabell 2).
Översättningens riktighet respektive bristande riktighet bedömdes utifrån enskilda särdrag och typiska drag i Panevėžysdialekten (se tabell 3). I de översatta meningarna kunde man alltså se varierande rekonstruktioner av dialekttranskriptionen till standardspråk.
8Så skriver den forskare som undersökte språksituationen i Brasilien och analyserade förhållandet mellan portugisiska och 200 andra levande småspråk (bland dem 170 inhemska småspråk och dialekter): varje modersmålstalare som har lärt sig sitt språk lär sig också att skilja mellan språkvarianter; varje talare är med nödvändighet en ”polyglott” i sitt modersmål. Dessutom vet modersmålstalaren vilka uttryck som hör till ungdomar, vilka som passar enbart i informella situationer och så vidare (Massini-Cagliari 2004: 3–23).
64
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 18
TABELL 2. Dialektöversättningar till standardspråket
Undersökningsdeltagare
Första fragmentet. Nu samlar jag de där äpplena. Jag lyfte blicken för att se om det fanns många kvar på trädet (Nu plockar jag de där små äpplena. Jag lyfte blicken för att se om det fanns många kvar på trädet).
Andra fragmentet. Vi lever i den tid som vi ser fram emot allt mer för varje år. Kanske inte varje år, utan hela livet (Vi lever i den tid som vi ser fram emot allt mer för varje år. Kanske inte varje år, utan hela livet).
1.
2.
3.
ADG_M01
Jag plockar äpplen. Jag lyfte blicken för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i sådana tider, då vi längtar allt mer efter varje år. Kanske inte efter åren, utan efter hela livet.
ADG_M02
Jaså, plockar de de där små äpplena. Han lyfte blicken för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid som vi ser fram emot mest under hela året. Kanske inte under hela året, utan hela livet.
ADG_M03
Jaså, jag plockar de där små äpplena. Jag lyfter blicken för att se om det finns många kvar.
Vi lever i den tiden, då vi längtar allt mer efter varje år. Kanske inte efter alla år, utan hela livet.
ADG_M04
Jaså, du plockar de där små krypen. Han lyfte blicken för att se om det fanns många kvar på träden.
Vi lever i en tid som vi väntade mest på under hela året. Kanske inte hela året, utan hela livet.
ADG_M05
Nå, ta de där små äpplena i handen. Han lyfte huvudet för att se om det fortfarande fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid som vi längtar mest efter under hela året. Kanske inte under hela året, utan under hela livet.
ADG_M06
Nå, plocka de där äpplena. Lyft huvudet och titta om det fortfarande finns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid då vi väntar på morgondagen året runt. Kanske inte på hela året, utan på hela livet.
ADG_M07
Jag lyfte huvudet för att se om det fortfarande fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid som vi har längtat mest efter år efter år. Kanske inte under hela året, utan under hela livet.
ADG_M08
Nå, jag plockar de där äpplena. Jag lyfte huvudet för att se om det fortfarande finns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid då vi längtar mycket hela året. Kanske inte efter hela året, utan efter hela livet.
ADG_M09
Nå, de plockar de där äpplena. Jag lyfte huvudet för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid då vi väntar allt mer på året. Kanske inte på hela året, utan på hela livet.
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
65
Page 19
1.
2.
3.
ADG_M10
Jaha, plocka nu de där äpplena. Hon lyfte huvudet för att se om det fortfarande fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid som vi har sett fram emot mest under hela året. Kanske inte under hela året, utan under hela livet.
ADG_M11
Jaha, de där små äpplena mognar. Jag lyfte huvudet för att se om det fortfarande fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid som vi alltid längtar mest efter. Kanske inte under alla tider, men hela livet.
ADG_M12
Jaha, du plockar de där små äpplena. Hon lyfte huvudet för att se om det fortfarande fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid då vi alltid väntar på något. Kanske inte under hela året, utan under hela livet.
ADG_M13
Jaha, du plockar de där äpplena. Lyft huvudet för att se om det fortfarande finns många kvar på träden.
Vi lever i en sådan tid då vi väntar alltmer på året (?) Kanske inte på alla år, utan på hela livet.
ADG_M14
Jaha, att plocka de där äpplena. Hon lyfte huvudet för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid som vi har längtat mest efter under alla år. Kanske inte under alla år, utan hela livet.
ADG_M15
Jaha, och den där lilla biten i handen. Jag lyfte huvudet för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tiden, vi längtar mer och mer varje år. Kanske inte varje år, utan hela livet.
ADG_M16
Jaha, och samlade de där små äpplena. Hon lyfte huvudet för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i en viss tid, som vi längtar mest efter under hela året. Kanske inte hela året, utan hela livet.
ADG_M17
Jag plockade de där äpplena. Jag lyfte huvudet för att se om det fanns många kvar på träden.
Vi lever i den tiden, som vi mest ser fram emot under hela året. Kanske inte hela året, utan hela livet.
ADG_M18
Jaha, och hon plockar (samlar) små äpplen. Hon lyfte huvudet för att titta efter om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tiden, som vi mest ser fram emot under hela året. Kanske inte hela året, utan hela livet.
ADG_M19
Jaha, och jag plockar de där äpplena. Jag lyfte huvudet för att se om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tiden, som vi ser mest fram emot hela året. Kanske inte hela året, utan hela livet.
ADG_M20
Jaha, och hon plockar de där äpplena. Hon lyfte huvudet för att titta efter om det fanns många kvar på trädet.
Vi lever i den tid på året som vi längtar mest efter. Kanske inte under hela året, utan under hela livet.
66
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 20
TABELL 3. Perception och översättning av särdrag återgivna med författarens dialektala grafolekt
Informanten ronkij ← rankioj(a) gal-vo ← galvą likė ← likę viso gyvenimo ← visą gyvenimą viss mets ← visus metus ADG_M01 samlar huvudet blev kvar hela livet alla år ADG_M02 samlar huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M03 samlar huvudet blev kvar hela livet varje år alla år ADG_M04 samlar huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M05 hand huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M06 samla huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M07 – huvudet blev kvar hela livet år efter år alla år ADG_M08 samlar huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M09 plockar huvudet blev kvar hela livet år efter år ADG_M10 plocka huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M11 mognar huvudet blev kvar hela livet i alla tider i alla tider ADG_M12 samla huvudet blev kvar hela livet alltid (?) i alla tider ADG_M13 samla huvudet blev kvar hela livet alltmer alla år ADG_M14 plocka huvudet blev kvar hela livet alla år alla år ADG_M15 plocka huvudet blev kvar hela livet alla år alla år
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
67
Page 21
Informanten | ronkii ← rankioj(a) | gal-vo ← galvą | likė ← likę | viso gyvenimo ← visą gyvenimą | viss mets ← visus metusADG_M16 | plockade | huvudet | blev kvar | hela livet | alla år | alla årADG_M17 | plockade upp | huvudet | blev kvar | hela livet | alla år | alla årADG_M18 | samlar (plockar) | huvudet | blev kvar | hela livet | alla år | alla årADG_M19 | samlar | huvudet | blev kvar | hela livet | alla år | alla årADG_M20 | samlar | huvudet | blev kvar | hela livet | alla år | alla år
Det kan sammanfattas som att tre informanter korrekt översatte de särskiljande östaukštaitiska dragen – den för panevėžiškiai typiska motsvarigheten on till diftongen an – från dialekt till standardspråk. Mest exakt var informanten ADG_M09, som skrev om rankioja; ADG_M18 skrev efter kontroll: renka (rankioja). Vid bedömningen av informanten ADG_M10:s återgivning rankiok kan man tillägga att även om rekonstruktionen av motsvarigheten on inte verkade svår, förstod informanten meningen något felaktigt eftersom verbformen, skriven med den dialektala grafolektens terminologi, inte kändes igen. Det kan antas att även rekonstruktionsvarianterna ranką (ADG_M05) och rankoj (ADG_M15) visar att motsvarigheten an→on lästes korrekt, men återgivningen ronkii är omöjlig att knäcka för dem som inte behärskar den undersökta dialektala koden. Som nämnts utgår man vid skrivande med dialektal grafolekt från att mottagaren har tillräcklig kompetens, och om så inte är fallet blir läsningen något felaktig. Det kan antas att det var vad som hände även här. Ur förståelsesynpunkt bör varianterna renku, renki, rinkti inte heller betraktas som felaktiga; detta torde snarare vara en fråga om holistisk perception, där ordet känns igen som en helhet. Grafolektens författare-informant använder grafemen o och ė för att återge de dialektala motsvarigheterna ą och ę – förträngda ljud. I meningarna som presenterades för perceptionsstudien skulle informanterna förstå och återge följande ord på standardspråk: galvo, likė ir viso gyvenimo. Alla studiedeltagare rekonstruerade korrekt ą från den dialektala varianten o – galvą←galvo. 65 procent av informanterna rekonstruerade korrekt – likę, medan 35 procent skrev liko. 95 procent återgav också korrekt standardspråkets
68
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 22
form visą gyvenimą, endast en informant behöll viso gyvenimo. Informanten ADG_M13 förstod inte alls det andra bedömda fragmentet (se tabell 2–3).
Av informanterna lyckades 55 procent korrekt återge vokalreduktionsfallet viss mets på standardspråk (tabell 2–3). Det kan antas att de övriga informanterna saknade någon form av markering. Man kan anta att dialektal grafolekt förstås mer korrekt i de fall då standardspråkets skriftsystem kan användas konsekvent; detta gäller däremot inte reduktion av ändelser. Sammanfattningsvis måste man ändå konstatera att fragmenten av den undersökta författarens dialektala grafolekt var kommunikativt informativa för informanterna.
SLUTSATSER
Efter undersökningen av författarens dialektala grafolekt med avseende på återgivning och ortografiska beslut samt perception kan följande sammanfattande iakttagelser formuleras:
1. Författaren-informantens dialektala grafolekt i den östaukštaitiska underdialekten panevėžiškiai är tämligen systematisk – återgivningen följer oftast den fonetiska principen, medan den morfologiska principen används när det gäller positionsbetingade kvantitativa vokalförändringar; variation i skrift inom enskilda ordformer registreras inte. Författaren-informanten använder det grafeminventarium som är typiskt för standardspråket – inga nya grafem skapas eller lånas från andra språks ortografier för att återge specifika panevėžiškiai-ljud.
2. I författaren-informantens språkliga hembygd är accentens tillbakadragning ofta en av orsakerna till ändelsereduktion. Men när varken betoning eller den konsonantpalatalisering som återstår efter vokalbortfall markeras i skrift, blir det alltför svårt för läsaren – särskilt för den som företräder en annan variant av litauiska, dialektal eller standardspråklig – att tydligt avgöra vilken grammatisk form författaren-informanten har återgett. Detta framgick också av perceptionsstudien. Med utgångspunkt i deltagarnas sociolingvistiska porträtt är den dialektala koden, sett till aktiv användning, mer främmande än välbekant för deltagarna i studien av perceptionen av författarens dialektala grafolekt, men de har haft möjlighet att tillägna sig perceptuell erfarenhet av den talade dialektala koden. Även om författarens dialektala grafolekt alltså var begriplig för dem ur ett holistiskt perspektiv, lyckades de inte översätta den helt korrekt till standardspråket. Återgivningen av dialekten (både den första och
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
69
Page 23
(och det andra undersökta fragmentet) visar att en variantbaserad översättning till standardspråket blottlägger den skriftliga dialektalitetens kommunikativa begränsningar. Det är viktigt att betona att detta inte är en kritisk bedömning av den individuella dialektala grafolekten, eftersom kommunikativa begränsningar inte bara innebär nackdelar utan också fördelar. Den dialektala grafolekten markerar åtskillnad; med andra ord fungerar en dialektal grafolekt som missförstås eller endast delvis förstås utanför den aktuella variantens gemenskap som en fullvärdig kod inom gemenskapen, med till och med en viss självreglering. Naturligtvis bör forskningen om skriftlig dialektalitet utvidgas och fördjupas i detta avseende.
3. Det undersökta fallet kan tjäna som grund för insikter om den vanliga enskilda gemenskapsmedlemmens roll i historien om en specifik dialektkods livskraft. Den dialektalitet från Panevėžysområdet som har ”stelnat” genom ett visst ortografiskt val av författaren-informanten och som representerar både särskiljande och typiska drag, är inte nödvändigtvis ett belägg för dialektkodens livskraft under den studerade perioden, även om denna tolkning skulle kunna stödjas av att dialektala och icke-dialektala drag förekommer sida vid sida i samma diskursfragment, eftersom man skriver som man talar och talet varierar. Oavsett vilket måste man erkänna att den lokala ”konserveringen” av dialektala drag, det vill säga sådan som är tillgänglig inom gemenskapen (om än bara för en del av dess medlemmar), i det undersökta fallet genom läsning på Facebook, till skillnad från exempelvis dialektordböcker, kan påverka hur dragen sprids. För att bekräfta sådana antaganden krävs naturligtvis mer omfattande undersökningar.
LITERATŪRA
A d a m s o n S y l v i a 1999: Literary Language. – The Cambridge History of the English Language 4, ed. S. Romaine, Cambridge, UK: Cambridge University Press, 589–692.
A l i ū k a i t ė D a i v a, J a r o s l a v i e n ė J u r g i t a, M e i l i ū n a i t ė V i o l e t a 2014: Teoriniai medžiagos rinkimo pagrindai. Anketų (klausimynų) sudarymo principai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Briedis, 49–62.
A l i ū k a i t ė D a i v a, M e i l i ū n a i t ė V i o l e t a 2022: Tarminiai grafolektai XXI amžiaus pradžioje kaip tarminių kodų gyvybingumo ir tęstinumo apraiška. – Verbum 13, 1–15.
A n d r o u t s o p o u l o s J a n n i s K. 2000: Non-Standard Spellings in Media Texts: The Case of German Fanzines. – Journal of Sociolinguistics 4, 514–533.
70
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 24
Balčiūnienė Asta, Meiliūnaitė Violeta, Rinkauskienė Regina 2019: Kupiškėnų, uteniškių ir panevėžiškių paribio šnektos XXI amžiuje, Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.
Barton David 2007: Literacy: An Introduction to the Ecology of Written Language, 2nd ed., Oxford, UK: Blackwell.
Beal Joan C. 2006: Language and Region, London, New York: Routledge.
Blanchet Philippe, Armstrong Nigel 2006: The Sociolinguistic Situation of ‘Contemporary Dialects of French’ in France Today: An Overview of Recent Contributions on the Dialectalisation of Standard French. – French Language Studies 16, 251–275.
Bowdre Paul Hull Jr., 1964: A Study of Eye Dialect: daktaro disertacija, Florida: University of Florida.
Chambers Jack K. 2000: Region and Language Variation. – English World-Wide 21, 169–199.
Chambers Jack K., Trudgill Peter 2004: Dialectology, 2nd ed., Cambridge: Cambridge University Press.
Girdenis Aleksas 2001: Visa lietuvių kalba! – Kalbotyros darbai 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 456–469.
Inoue Fumio 2022: Style, Prestige, and Salience in Language Change in Progress. – Handbook of Japanese Sociolinguistics 8, eds. Y. Asahi, M. Usami, F. Inoue, Berlin, Boston: De Gruyter Mouton, 113–149.
Labov William 2006: The Social Stratification of English in New York City, 2nd ed., Cambridge: Cambridge University Press.
Leech Geoffrey, Short Mick 2007: Style in Fiction: A Linguistic Introduction to English Fictional Prose, 2nd ed. Harlow: Pearson Longman.
Liubinienė Neringa 2009: Metalo muzikos gerbėjų fanzinai: subkultūrinės grupės tapatybės kodai. – Grupės ir aplinkos: tarpdisciplininis mokslo darbų 1, Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla, 199–220.
Massini-Cagliari Gladis 2004: Language Policy in Brazil: Monolingualism and Linguistic Prejudice. – Language Policy 3, 3–23.
Meiliūnaitė Violeta 2015: Antano Baranausko tarmių tekstai – kvazautentiškų tekstų chrestomatija. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 4, sud. V. Ragaišienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 248–258.
Meiliūnaitė Violeta 2019: Tarmių gyvybingumo matmenys XXI a. pradžioje. – Res Humanitariae 26, 50–59.
Mikulėnienė Danguolė 2019: Tarmiškumo bruožų nomenklatūra: nuo tarminių požymių prie tarmiškumo žymenų. – Respectus Philologicus 35(40), 51–62.
Ong Walter J. 2002: Orality and Literacy: The Technologizing of the Word, London, New York: Routledge.
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
71
Page 25
Preston Dennis R. 1985: The Li’l Abner Syndrome: Written Representations of Speech. – American Speech 60(4), 328–336.
Preston Dennis R. 1999: Introduction. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. D. R. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, XXXIV–XXXV.
Redling Erik 2006: “Speaking of Dialect”: Translating Charles W. Chesnutt’s Conjure Tales Into Postmodern Systems of Signification, Würzburg: Königshausen.
Sankoff Gillian 2006: Age: Apparent Time and Real Time. – Elsevier Encyclopedia of Language and Linguistics 1, ed. K. Brown, 2nd ed., Oxford: Elsevier, 110–116.
Schrambke Renate 2010: Language and Space: Traditional Dialect Geography. – Language and Space. An International Handbook of Linguistic Variation, Volume 1: Theories and Methods. HSK Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft, eds. P. Auer, J. E. Schmidt, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 87–101.
Seiler Guido 2010: Investigating Language in Space: Questionnaire and Interview. – Language and Space: An International Handbook of Linguistic Variation 1: Theories and Methods. HSK Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft, eds. P. Auer, J. E. Schmidt, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 512–527.
Unseth Peter 2005: Sociolinguistic Parallels Between Choosing Scripts and Languages. – Written Language & Literacy 8(1), 19–42.
Van Keymeulen Jacques 2018: The Dialect Dictionary. – The Handbook of Dialectology (Blackwell Handbooks in Linguistics), eds. Ch. Boberg, J. Nerbonne, D. Watt, Hoboken NJ: John Wiley & Sons, 39–56.
Gauta 2022 11 25
Priimta 2022 12 30
DAIVA ALIŪKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ
THE AUTHORIAL DIALECT GRAPHOLECT AND THE POSSIBILITIES OF ITS PERCEPTION
Summary
This article discusses a study of written dialecticism, conducted in order to assess how the authorial grapholect conveys oral dialecticism and to analyse the spelling choices made by the author. The dialectal discourse used for this study consists of a number of Facebook posts published in a dialectal grapholect by a female
72
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 26
informant. The first part of the article focuses on specific orthographic decisions made by the author-informant to convey the distinct features of her native Eastern Aukštaitian subdialect of Panevėžys. The second investigative section of the article examines the perception of a dialectal grapholect, looking closely at how ordinary language users read and understand texts written in it.
The study shows that the dialectal grapholect used by the author-informant – a speaker of the Eastern Aukštaitian subdialect of Panevėžys – is relatively systematic. Her transcription is predominantly phonetic, with the morphological principle employed in cases of positional quantitative vowel changes, i.e., no variations in individual word forms were captured in the written materials. The author-informant utilises the grapheme inventory of the standard language, without inventing any new graphemes or borrowing them from the orthographic sets of other languages in order to reflect certain specific sounds of the Panevėžys subdialect. Stress retraction is one of the most common causes for ending reduction in the linguistic homeland of the author-informant. However, when neither the accent nor the consonant palatalization after dropping the vowel are marked in the written text, anyone reading it, especially speakers of other Lithuanian variants, may struggle to clearly identify the grammatical form recorded by the author-informant. This was also confirmed by the perceptual study conducted at the same time. The sociolinguistic portraits of its participants indicate that dialectal codes were more alien than familiar to them in terms of active usage, but that they have had opportunities to gain some perceptual experience in spoken dialectal codes. However, despite a relatively good holistic understanding of the authorial dialectal grapholect, the participants of this study were not able to translate it accurately into Standard Lithuanian. Variations in translating the transcribed dialect into the standard language indicate communicational limitations of written dialecticism. It is important to stress that this is not a critical evaluation of the authorial dialectal grapholect, as communicational limitation can have certain advantages, too. By distinguishing, a dialectal grapholect also designates. While it may be misunderstood or partially understood outside of the variant’s community, a dialectal grapholect functions (or can function) as a fully-fledged, even self-regulating, code within that community. However, this aspect of written dialecticism requires more in-depth research.
The discussed case study provides certain insights into the role of an ordinary community member in preserving the vitality of their dialectal code. By making certain orthographic decisions, the author-informant “solidifies” the dialecticism of her native variant, with all its distinguishing and common features. But this does not necessarily confirm the vitality of the dialectal code in apparent time, despite the co-existence of certain dialectal and non-dialectal features in the same discourse fragment (spelling the way one pronounces but that pronunciation can
DAIVA ALIUKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ. Autorinis tarminis grafolektas ir jo percepcijos galimybės
73
Page 27
vary). Either way, it is clear that local “conservation” (i.e., within the community or at least amongst some of its members) of dialectal features, differently to dialect dictionaries, can have an impact on the spread of those features. However, this subject would undoubtedly benefit from further large-scale studies.
DAIVA ALIŪKAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected]
VIOLETA MEILIŪNAITĖ Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected]
DAIVA ALIŪKAITĖ, VIOLETA MEILIŪNAITĖ
AUTORINIS TARMINIS GRAFOLEKTAS IR JO PERCEPCIJOS GALIMYBĖS
Santrauka
Straipsnyje pristatomas rašytinio tarmiškumo tyrimas. Atliekant tyrimą siekta vertinti autorinį grafolektą sakytinio tarmiškumo perteikimo ir užrašymo sprendimų požiūriu. Tarmėtyrinio diskurso pagrindas – vienos rytų aukštaičių panevėžiškių atstovės feisbuko įrašai, paskelbti tarminiu grafolektu. Straipsnyje pirmiausia analizuojami autorės-informantės ortografiniai sprendimai perteikti skiriamąsias rytų aukštaičių panevėžiškių ypatybes, paskui pristatomas dialekto grafolekto percepcijos tyrimas, analizuojama, kaip paprastiesiems kalbinės bendruomenės nariams yra perskaitomas ir suprantamas tarminiu grafolektu užrašytas tekstas.
Atlikus autorinio tarminio grafolekto tyrimą, formuluojamos apibendrinamosios įžvalgos, kad rytų aukštaičių panevėžiškių patarmės autorės-informantės tarminis grafolektas yra gana sistemingas – perrašoma dažniausiai remiantis fonetiniu principu, morfologiniu principu remiamasi tais atvejais, kai kalbama apie pozicinius kiekybinius balsių pokyčius; atskirose žodžio formose atsirandantis įvairavimas rašte nėra fiksuojamas. Autorė-informantė remiasi bendrinei kalbai būdingu grafemų inventoriumi – specifiniams panevėžiškių garsams atspindėti naujų grafemų nei kuriama, nei skolinamasi iš kitų kalbų ortografijos rinkinių. Autorės-informantės kalbinėje gimtinėje kirčio atitraukimas dažnai yra viena iš galūnių redukcijos priežasčių, tačiau kai rašte nežymimas nei kirtis, nei nukritus balsiui
74
BENDRINĖ KALBA | 95
Page 28
likusi priebalsio palatalizacija, skaitytojui, ypač atstovaujančiam kitam lietuvių kalbos variantui, tampa pernelyg sunku aiškiai nustatyti, kokia gramatinė forma autorės-informantės fiksuota. Tai atskleidė ir percepcijos tyrimas. Autorinio tarminio grafolekto percepcijos tyrimo dalyvėms, sprendžiant iš jų sociolingvistinių portretų, aktyvios vartosenos požiūriu tarminis kodas yra labiau svetimas nei savas, bet jos turi galimybių įgyti percepcinės sakytinio tarminio kodo patirties. Nors joms autorinis tarminis grafolektas holistiniu požiūriu ir buvo suprantamas, vis dėlto jo išversti į bendrinę kalbą visiškai tiksliai nepavyko. Dialekto perrašos variantškas vertimas į bendrinę kalbą atskleidžia rašytinio tarmiškumo komunikacinį ribotumą. Būtina pabrėžti, kad tai nėra kritinis autorinio tarminio grafolekto įvertinimas, nes komunikacinis ribotumas turi ne tik trūkumų, bet ir pranašumų. Tarminis grafolektas atskirdamas pažymi, kitaip – nesuprastas ar iš dalies suprastas tarminis grafolektas už varianto bendruomenės ribų, bendruomenėje veikia (gali veikti) kaip visavertis kodas, kuriam netgi būdinga savotiška savireguliacija. Žinoma, šiuo aspektu rašytinio tarmiškumo tyrimas plėstinas ir gilintinas.
Tirtojo atvejo autorės-informantės pavyzdžiu galima grįsti įžvalgas dėl paprastojo paskiros bendruomenės nario vaidmens konkretaus tarminio kodo gyvybingumo istorijoje. Tam tikru autorės-informantės ortografiniu sprendimu „sustingdytas“ panevėžiškių tarmiškumas, reprezentuojąs ir skiriamąsias, ir būdingąsias ypatybes, nebūtinai yra stebimojo laiko tarminio kodo gyvybingumo paliudijimas, nors tokį vertinimą grįstų tame pačiame diskurso fragmente koegzistuojančios tarminės ir netarminės ypatybės, nes rašoma taip, kaip tariama, o tariama įvairiai. Bet kokiu atveju reikia pripažinti, kad lokalus, t. y. pasiekiamas bendruomenėje (kad ir dalies jo narių), tarminių ypatybių „konservavimas“, kitaip nei kokie nors tarmių žodynai, gali turėti poveikį ypatybių sklaidai. Žinoma, siekiant tokių prielaidų patvirtinimo, reikalingi didesnės aprėpties tyrimai.
