LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

DUBBLA FORMER AV IMPERATIV OCH DERAS ANVÄNDNING I ÖSTRA LITAUENS DIALEKTER

J. KARDELYTĖ

Våra dialekter studeras för varje år alltmer ingående. En ansenlig mängd material har också samlats in från östra Litauens dialekter. I dessa dialekter finner man olika arkaiska rester, som utgör värdefullt material såväl för dialektologin som för språkhistorien och den jämförande grammatiken i de baltiska språken. Dessa dialekter uppvisar många intressanta företeelser i den grammatiska strukturen, vilka den språkliga litteraturen ännu knappast har berört.

Här ska vi uppehålla oss vid ett språkfaktum som används brett i de östra dialekterna, nämligen de dubbla formerna av imperativ, eller två tempus.

Enstaka exempel på dubbla former förekommer i ryska och tyska språkforskares uttalanden. Prof. J. Endzelynas behandlar imperativ mer ingående. Han jämför de lettiska imperativformerna utan -k med de litauiska imperativformerna utan -k¹. I prof. J. Otrembskis beskrivning av Tverečiusdialekten² nämns bruket av dessa former, och deras bildning behandlas också.

I vår språkliga litteratur har denna fråga inte behandlats.

Större delen av våra dialekter har endast sådana imperativformer som i lk, t.ex. nešk, daryk, lipk, suk, būk... neškite, darykite, lipkite, sukite, būkite... Sådana former finns i de samogitiska, västlitauiska och centrala höglandsmålens dialekter, i den västra delen av de östlitauiska dialekterna och även hos de västliga dzukiska dialekterna.

I östra Litauens dialekter förekommer dubbla imperativformer. En del former är sådana som också används i lk, medan andra skiljer sig från de förstnämnda både i fråga om användning och accentuering. T.ex. finns vid sidan av formerna daryk, rašyk, kapok, nešk, tylėk, atsikąsk även formerna dārai, rāšai, kapōj, nēš, tylý, atsikāñt³.

Dessa två slags former har olika betydelse. De förstnämnda formerna, dvs. de som också används i lk, används i vissa dialekter i östra Litauen när man vill säga att befallningen ska utföras inte genast, utan efter en tid, i framtiden. De andra formerna, som skiljer sig från de förstnämnda, används-

¹ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 887—893, Rīga, 1951; J. Endze-līns, Baltu valodu skaņas un formas, 211—213, Rīga, 1948.

² J. Otrembski, Wschodniolitewskie narzecze twereckie, 1, 381—392, Kraków, 1934.

³ Dialektformerna (med undantag för exempel i meningar) har transponerats till lk.

12. Kalbotyros klausimai

181

De används när man vill säga att en uppmaning ska utföras genast, utan dröjsmål, i talögonblicket. Exempelvis säger en talare som uttalar så här, när han vill att någon annan genast ska göra något: pasākai pasaką; dārai, ko stovi; nuvež arklį; parai žolės; iškāš va čia duobelę; atneš vandens; pakāl dalgi; nešūkau lyg tvoron įkluvęs; eikite dirbt nestovėję; padainuokite, vis bus linksmiau.

Men om man vill att handlingen eller arbetet ska utföras senare, inte i talögonblicket, säger man: pasakyk pasaką; nuvežk arklį; paraūk žolės; iškašk duobę; eik dirbt och så vidare.

Vi ser alltså att former som skiljer sig från lk uttrycker en uppmaning som ska utföras nu, medan former som sammanfaller med lk uttrycker en uppmaning som ska utföras i framtiden. Därför kan de former som är okända i lk och de andra dialekter som nämnts ovan kallas imperativens presens, eller former utan suffixet -k, medan former som är kända i lk och i många dialekter kan kallas imperativens futurum, eller former med suffixet -k.

Imperativens futurum bildas på samma sätt som i lk; därför behandlas dess bildning inte här.

Bildningen av presensformerna är helt annorlunda.

Andra person singular

Bildningen av dessa former hos o-stamsverb påminner formellt om formerna i indikativens presens, andra person singular. Exempelvis är imperativens presensform av verbet rašyti ’skriva’ rašai, av baidyti ’skrämma’ — baidai, barstyti ’strö’ — barstai, laužyti ’bryta’ — laužai, gaudyti ’fånga’ — gaudai, mėtyti ’kasta’ — mėtai, plaukyti ’simma’ — plaukai, ardyti ’riva sönder’ — ardai, vėtyti ’sålla’ — vėtai, laupyti (’plocka isär’) — laupai; baidai žv. rblus iš vi̇šnų. (Linkmenys); parašai lakšteli. sunėliu (Linkmenys); šakai, šakai, ko prikundai ležūvi. (Linkmenys); nemėtai duona.s, trūpinus rinksi (Saldutiškis); pasākai, mā.ma, nesusarma.ci. (Kretuonys); nesvā.idai šopieru. un padlā.gos (Žibališkė, Švenčionių raj.); atā.j kruopė.lyn. (Gražuliai, Švenčionių raj.), pasā.kai, kāp tu j.tu. vadzini (Dvarapievė, Švenčionių raj.); padā.rai, bra.lė.li, grė.bli. (Dūkštas); išārdai lā.pini. (Dūkštas); parašai pavali (Stelmužė, Zarasų raj.). Dessa former hos reflexiva verb har ändelsen -ais. Exempelvis: klausais, klausais (lyssna) dainė.lu. (Linkmenys); mokais (lär dig), durnas nebū.si (Linkmenys); dairais (se dig omkring) aplink sau (Kirdeikiai); mā.udai̇si (bada) kȯ stovi (Palušė).

Dessa former har alltid betoning på stammen. Om verbstammen innehåller en enkel eller blandad diftong beror tonaccenten på vad som är betonat i motsvarande verbform i indikativens presens, andra person singular: 1) Om indikativens presensform, andra person singular, har betoningen på ändelsen, har imperativens presensform, andra person singular, cirkumflex accent, exempelvis baidai (skräm), daužai (slå sönder), barstai (strö). 2) Om indikativens presens

182

Om 1:a person singularis av presens indikativ, 2:a person, har betoning på stammen, har formen för 2:a person singularis av presens imperativ initial betoning. Exempel: šaudai (šaudyk i), gaudai (gaudyk i), l odai (l odyk i), valgai (valgyk i), saldai (saldyk i).

Av i-stamsverb har formen för 2:a person singularis av presens imperativ ändelsen -y. Exempel: l ydy (lydek i), klūpy (klūpek i), tyly (tylėk i), pamyl y (pamylėk i), žydy (žydėk i), tūry (turėk i), gūly (gulėk i), raz y (ravėk i), neklapsy (neklapsėk i): patil i kai vyresnis užtura (var tyst när en äldre talar. Linkmenys); patūri l aždu. (håll i käppen. Palūšė); miegi, miegi, da, gaidžei negiedaja. (sov, sov, tupparna har ännu inte galit. Kaltanėnai); dzi-ri, dzi-ri i dzievu. mi-li (var tyst och älska Gud. Dotenėnai, Švenčionėlių kommun); išrav i gi dvzviliku. šotku. (rensa ogräs på tolv ar. Vosiūnai, Ignalinos kommun); neklapsi jau, galvoj net uža (klappra inte, det dånar rentav i huvudet. Saldutiškis).

Dessa former av reflexiva verb är desamma som de reflexiva formerna av 2:a person singularis presens indikativ. Exempel: turės (håll dig, håll i dig), sėdies (sätt dig), gules (lägg dig), klūpies (gå ner på knä): turies, kat neišlėktum (håll i dig så att du inte faller ut. Linkmenys); sa-dies, ko stipsai (sätt dig, varför står du där och sträcker på dig? Kirdeikiai); gulies gerau, jau meira akisu (lägg dig hellre, du är redan sömnig. Linkmenys).

Dessa former betonas på följande sätt:

1. Om 2:a person singularis presens indikativ är betonad på stammen, har även formen för 2:a person singularis presens imperativ betoningen på stammen. Exempel: sėdy (sėdeki).

2. Om formen för 2:a person singularis presens indikativ har betoning på ändelsen, ändrar formen för imperativ inte heller betoningens plats. Exempel: raz y (ravėki), l ydy (lydeki), žydy (žydėki).

3. Om verbet har en kort rotvokal u, betonas formen för 2:a person singularis presens imperativ endast på stammen. Exempel: tūry (turėki, laikyki), gūly (gulėki), tūpy (tupėki).

Ett undantag görs om ljudföljden -ks-, -kš- har skjutits in; då betonas endast ändelsen. Exempel: stuksy (stuksek i), truksy (truksek i), kriuksy (kriuksek i), niuksy (niuksek i), puksy (puksek i).

De reflexiva formerna betonas endast på ändelsen.

Av (i)a-stamsverb är formen för 2:a person singularis presens imperativ stammen i presens indikativ. Om stammen slutar på en konsonant är den konsonanten alltid palataliserad, med undantag för k, m. Konsonanterna p, n, t förekommer både palataliserade och opalataliserade. Tonande konsonanter har blivit tonlösa. Exempel: lauk (lauki), lėk (dial. lak: lėki), sem (semki), grėp (grėbki), bar (barki), gul (gulki), ve (veski), siuk, neš (neški), bėk (beski), gel (gelki), sviet (svi e ski), dur (durki): ain, abzdairai un Martinu (gå, se dig omkring hos Martynas. Linkmenys); nedi.re.ji.s nuvein in Maruti. apklausais (gå till Marytė som friar, utan att ha suttit och slöat. Linkmenys); duonė.la.s acikūn t, undene lū asiger ir buz gerai (bröd

183

ta en tugga, skölj ned med lite vatten så blir det bra. Linkmenys); pašil pre. ugnelai, ori toks pageluo (värm dig vid elden, ute är det en sådan hetta. Kirdeikiai); šluo, šluo ačláimu., šuńde tą.vasei atuš (sopa gården, i dag är det din atuš. Saldutiškis); pasverėt šunų, tai ir la.si (förvandla dig till hund, så skäller du också. Kaltanėnai); parau ža.lės kaūle.m (Dūkštas distrikt).

Om presensformerna i indikativ 1. person singularis 2:a och 3:e person har suffixet -v-, har presensformen i imperativ 1. person singularis 2:a person antingen ändelsen -j eller -n, eller också återstår endast stammen. Alla tre formerna används sida vid sida över nästan hela detta dialektområde. Exempelvis būj, būn, bū (būki), griūj, griūn, griū (griūki), kliūj, kliūn, kliū (kliūki), siūj, siūn, siū (siūki), pūj, pūn, pū (pūki): pabūj, da. (stanna kvar en stund till. Linkmenys); bū'n ti (stanna där. Ignalina); bū' bū', kur laki (stanna, stanna, vart flyger du. Kaltanėnai); sūj nezdairus (sy, utan att se dig omkring. Adutiškis).

Om presensformerna i indikativ 1. person singularis 2:a och 3:e person har suffixet -n-, är presensformerna i imperativ 1. person singularis 2:a person antingen med eller utan n i ändelsen. Exempelvis griaūn, griaū (griauki), maūn, maū (mauki), šaūn, šaū (šauki), bliaūn, bliaū (blauki), gaūn, gaū (gauki), raūn, raū (rauki). Båda formerna används parallellt: g r a ū n || g r a ū ši.tu. stulpu. (riv den där stolpen. Linkmenys); apsmaūn || apsmaū kė.lne.m. (sota ner byxbenen. Kirdeikiai); su b l aūn || sublaū kai kárve. (blås på kon. Kaltanėnai).

Om presensformerna i indikativ 1. person singularis 2:a och 3:e person har stamvokalen y och suffixet -j-, saknar presensformerna i imperativ 1. person singularis 2:a person ett avslutande j. Exempelvis gy (gyki), ly (lyki), ry (ryki). I andra fall, det vill säga om stamvokalen inte är y, används formerna både utan j och med j. Exempelvis atsistoj || atsistà (atsistoki), šluoj || šluo (šluoki), dainuoj || dainuo (dainuoki), šokuoj || šokuo (šokuoki), ropoj || ropà (ropoki), nujoj || nuj à (nujoki), kapoj || kapà (kapoki): dainuoj || dainuo viz bus ramjau un širdės (sjung, så blir det gladare i hjärtat. Linkmenys); kapāj || kapà má.lkas (hugg veden. Kirdeikiai); nujāj || nuj à pamiškėn (rid iväg... Ignalina).

Om infinitiven hos primära a-stamsverb har suffixet -o-, -ė-, är ändelsen i imperativ singularis 2:a person -y. Exempelvis raudý (raudoki), giedý (giedoki), miegy (miegoki), drebý (drebėki), čiūty (lindėki), virpý (virpėki), blizgý (blizgėki): neraudi šit baisei (gråt inte så förskräckligt. Linkmenys); miegi, kat miegi (sov, om du sover. Kaltanėnai); drabi, drabi, vis ne te bu šá.lta (darra, darra, då blir det inte så kallt. Ignalina).

Följande former som bildats av reflexiva verb har ändelsen -ies. Exempelvis žadìes (lova dig), derìes (kom överens), knìsies (gräv), barìes (gräla): žadìes ateit, ko ti.li (lova att komma, varför tiger du. Linkmenys); derìes greita. ir važuojam (kom snabbt överens... Ignalina); barìes, dau gau teip nedaris (gräla, då gör de inte så mer. Kaltanėnai).

Imperativformer utan -k från (i) a-stamsverb betonas på följande sätt:

184

Om stamvokalerna i presens indikativ 1. 3:e person är a, e och har fallande tonaccent (i dialekten mellanliggande), har presensformerna i imperativ 1. singularis 2:a person kort tonaccent. Exempelvis kàš (kaski), pavàk (pavoki), pašàk (pašoki), nèš (neški), vèšk (veski), mèt (meski).

Om stamvokalerna i presens indikativ 1. 3:e person är i, u och har kort tonaccent (i dialekterna mellanliggande), har presensformerna i imperativ 1. singularis 2:a person också kort tonaccent. Exempelvis lìp (lipki), rìš (riški), knìš (kniski), rìš (riški), pùšk (puški), lùp (lupki), skùt (skuski).

Om presensformerna i imperativ 1. singularis 2:a person har en ren eller blandad diftong, ligger betoningen på den andra komponenten, som har fallande tonaccent. Exempelvis laĩt (leiski), bàrk (barki), gèrk (gerki), kùlk (kulki), vèrs (verski), šàl (šalki), màl (malki).

Presensformerna i imperativ 1. 2:a person hos sekundära a-stamsverb är följande:

1. Hos verb vars infinitiv har suffixet -au- är ändelsen i imperativ 2:a person -au eller -aun. Båda formerna används sida vid sida. Exempelvis šùkaun || šùkau (šūkauki), rė́kaun || rė́kau (rėkauki), riešutaũn || riešutaũ (riešutauki), grybaũn || grybaũ (grybauki): šùkaun || šùkau och så ropar du dit dem (Linkmenys); gri.baũn || gri.baũ sluta springa omkring. Kirdeikiai).

Om infinitiven hos dessa verb har betoning på stammen, har även presensformen i imperativ 1. singularis 2:a person betoning på stammen. Exempelvis ùkaun || ùkau (ūkauki), sùpaun || sùpau (sūpuoki).

Om infinitiven har betoning på suffixet, har även presensformen i imperativ 1. singularis 2:a person betoningen på suffixet. Den enda skillnaden är att tonaccenten i dessa former är fallande. Exempelvis žuvaũn || žuvaũ (žuvauki), lapaũn || lapaũ (lapauki; lapauti: samla löv).

2. Hos verb vars infinitiv har suffixet -uo- är ändelsen i imperativ presens 1. singularis 2:a person -uo eller -uoj. Båda formerna används parallellt. Exempelvis dainúo || dainúoj (dainuoki), siūbúo || siūbúoj (siūbuoki), sopúo || sopúoj (sopuoki: andas tungt), šokúo || šokúoj (šokuoki). Betoningen ligger på ändelsen.

3. Hos verb vars infinitiv har suffixet -o- finns ändelsen -oj i imperativformens presens 1. singularis 2:a person. Exempelvis knaĩsioj (knaisioki), laĩpioj (laipioki), raĩčioj (raičioki), vaĩkščioj (vaikščioki): nelàipja:j klättra inte så högt, du faller. Linkmenys); vaĩkšččoj i trädgården och dainuoj (gå omkring i trädgården och sjung. Kirdeikiai). Betoningen är som i motsvarande verbs infinitiv.

4. För verb vars infinitiv har suffixet -ė- är ändelsen i imperativens singularis, andra person -ėj. T.ex. didėj (didėki), mažėj (mažėki), sunkėj (sunkėki): didė.j akmenė.li, mažė.j tu varge.li (didėki, akmenėli, mažėki tu, vargeli. Linkmenys). Betoningen ligger på ändelsen.

Verb vars infinitiv har suffixen -in-, -en- har i imperativens singularis, andra person endast stammen som form. T.ex. blógin (bloginki), gėrin (gerinki),

185

svėiki̇n (sveikinki), vārgin (varginki), dárgin (lepinki), barbēn (barbinki), gyvēn (gyvenki), dardēn (dardenki), klebēn (klebenki), šokdēn (šokdenki): svėiki̇n greita., paki neišė. (hälsa snabbt, innan han/hon gått. Kirdeikiai); dá.rgi.n, dá.rgi.n, tai_pamatīsi koks_ušauks (skäm bort, så får du se hur stor han/hon växer. Linkmenys).

Former med suffixet -in- har betoningen på stammen; former med suffixet -en- har betoningen på ändelsen och cirkumflex accent.

De reflexiva formerna av sekundära a-stamsverb har ändelsen -ies. T.ex. graudenės (graudenki), gabenės (gabenki), šukuojies (šukuokis): šukuojies grāita. ir_lāk (kamma dig snabbt och spring iväg. Linkmenys).

Betoningen är som i presensens reflexiva former i indikativ.

Första person pluralis

Former i första person pluralis är desamma som formerna i första person pluralis presens indikativ. T.ex. dainuojam (dainuokime), nešam (neškime), tylim (tylėkime), barstom (barstykime).

Vid sidan av dessa första person pluralis-former finns i Švenčionysområdet också former med ändelsen -te. T.ex. einamte (eikime), bėgamte (bėkime), važiuojamte (važiuokime), lipamte (lipkime). Dessa former med finalt te är sannolikt analoga med den vitryska imperativformen i första person pluralis (идѐмте), eller med imperativformen i andra person pluralis (se nedan).

Andra person plural

Formerna för andra person plural bildas av imperativets presensform, andra person singular, genom att lägga till ändelsen -te, -e. Exempel: dāraite (gör), klaušaitė (lyssna), barštaite (strö), dainuojte (sjung), šokinejte (hoppa), detė (lägg), lintė (kryp in), ritė (rulla), būjte (var), šūktelle: klaušaitė, kas ti_bīr_bja (lyssna, vad det är som surrar där. Linkmenys); alla dainuojte (Linkmenys); ritė, ritė a.kmenus (Kaltanėnai); kū̄_ĝi lā.kat, pabu.jte (vart tar de vägen, stanna en stund. Ignalina); svieċte ju.s į.tu. i aintė kalkuozan (Adutiškis).

Ändelsen för reflexiva former är -tės. Exempel: klaušaitės (lyssna), šluojtės (sopa), praustės (tvätta er), šukuojtės (kamma er).

Tvåstaviga former i andra person plural har betoning endast på ändelsen och kort accent. Exempel: liptė (klättra), neštė (bär), suktė (vrid).

Tre- och flerstaviga former betonas på motsvarande sätt som formerna i andra person singular: om andra person singular har betoning på roten, suffixet eller ändelsen, har även andra person plural betoning på roten, suffixet eller ändelsen. Exempel: mokāte (lär), gūlyte (ligg), rāšaite (skriv), sėdyte (sitt), padainuojte (sjung), važiuojte (åk), bėginėte (spring omkring), tylyte (var tysta), miegite (sov), paklylyte (gå vilse), panėšyte (bär omkring), išravyte (rensa ogräs).

186

Betoningen i reflexiva former ligger på samma ställe som i de icke-reflexiva formerna. Exempel: mokaitės (lär er), šukuotės (kamma er).

Här beskrivs bruket av två slags imperativformer, vars bildning är sådan som förekommer i östlitauiska dialekter: i trakterna kring Saldutiškis, Linkmenys, Ignalina, Adutiškis, Tverečius, Dūkštas m.fl.

Imperativformer av två slag förekommer inte bara i östlitauiska dialekter utan också i den södra delen. I dessa sydliga dialekter är bildningen av imperativformer utan suffixet -k nästan densamma; endast någon enstaka detalj skiljer sig ibland. Dessutom använder sydliga dialekter ofta parallellt imperativets presens- och futurumformer utan betydelseskillnad.

Imperativformer utan suffixet -k förekommer också i trakterna kring Gervėčiai, Lazūnai, Apsas (Vitryska SSR) m.fl. Exempel: pagiedžì kokù grą˙ žu giėsmì (trakterna kring Gervėčiai); šluotė, mergos, pìr̃ku; palùrkė, grùdza ir grùdza (trakterna kring Gervėčiai); móumula, nebėdavoji (trakterna kring Lazūnai); lãndz iš papėčės (trakterna kring Lazūnai); vàlgai dúonu ir dúo žmonėmu (trakterna kring Lazūnai).

I Samogitien, i västra dzukiska dialekter och i andra dialekter är följande talesätt känt: ”när det finns, skär du; när det inte finns, lider du”. Här kan det röra sig antingen om stelnade former av den gamla optativen eller om former som bildats på detta sätt av rytmiska skäl.

Det är svårt att avgöra hur gamla dessa former är. Prof. J. Endzelīns hävdar att imperativets andra person singular i lettiska är identisk med indikativets presens, andra person singular; detsamma kan gälla även i litauiska⁴.

Man kan anta att formerna av o-stamsverb utan suffixet -k i litauiska är äldre än formerna med suffixet -k. I andra indoeuropeiska språk finner man exempel på den gamla optativen med -ai-, -oi-, till exempel grekiska φέροι (må han bära), (F)δοι (må han se; -oi uttrycker önskande modus), gotiska bairais, -ai (bär, må han bära), nimais, -ai (ta, må han ta), haitais, -ai (kalla, må han kalla). Former av (i)a-stamsverb kan vara identiska med indikativens andra person singular, men med det i som fallit bort från ändelsen (kùl, vėrì, mėt).

I våra äldre skrifter (Daukšas Postilla, Katekizme, Sirvydas ”Punktuose sakymų”) förekommer imperativformer utan suffixet -k. Dessa former är nedtecknade både med -i och utan -i. Exempelvis finns i Daukšas Postilla Dūdi Diewe (ge), dùd Diewe, atleid (förlåt). Det finns också grekiska former med -i: κλύθι <* kludhi, δόθι (ge), men den grekiska imperativändelsen är egentligen indoeuropeiskt -dhi.

I östlitauiska dialekter måste imperativformer av (-i)a-stamsverb tidigare ha haft ett i i ändelsen; i måste ha fallit bort nyligen, eftersom ändelsens konsonanter är palatala (vẽl, nėš, kẽl). I andra ord har till och med en konsonant fallit bort på grund av artikulationen (dúot (t) || dúo, šlúoj || šlúo, dainúoj || dainúo, kapój || kapù).

Även ursprunget till formerna av i-stamsverb är oklart – fonetiska motsvarigheter har inte påträffats i indoeuropeiska språk. I latin är imperativet en ren stam (audi, laudā, dēlē), men här rör det sig endast om en morfologisk likhet. De litauiska formerna tylý, mylý, ravý... är sannolikt generaliserade efter andra stammar.

⁴ J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas, 213, Rīgā, 1948.

187

DUBBLA FORMER AV IMPERATIV OCH DERAS ANVÄNDNING I DIALEKTER I ÖSTRA DELEN AV LITAUISKA SSR

Я. И. КАРДЕЛИТЕ

Sammanfattning

Artikeln analyserar användningen av dubbla imperativformer. Former utan suffixet -k används i vissa områden i östra Litauen när talaren vill att befallningen ska utföras omedelbart, medan former med suffixet -k används när befallningen ska utföras i framtiden, en tid senare. Endast bildningen av former utan suffixet -k och deras accentuering behandlas, det vill säga sådana former som inte används i standardspråket eller i andra dialekter.

Former som bildas av verbstammar på o- är formellt identiska med formerna i 2:a person singularis indikativ. Former utan suffixet -k är historiskt äldre än former med suffixet -k. Även andra indoeuropeiska språk vittnar om detta.

Former som bildas av verbstammar på i- (kort) har ändelsen u (lång). Deras ursprung har ännu inte klarlagts.

Former som bildas av verbstammar på (i)a är identiska med formerna i 2:a person singularis indikativ, men utan slut-i (kort).

1:a person pluralis sammanfaller med 1:a person pluralis indikativ. 2:a person pluralis bildas av imperativformen utan suffixet -k med hjälp av ändelserna -te, -e.