LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, I LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

ACCENTUERINGEN I DE NORDVÄSTRA DŪNININKAI-DIALEKTERNA

V. GRINAVECKIS

I. Accenttyper

I de litauiska dialekterna kallas försvagning eller bortfall av accent i ordslut och dess uppkomst i början av ordet eller i stavelser närmare ordets början (t.ex.: pagaléis ~ pagalais (Šakyna), lauku,ū ~ laukų (Laukuva), malū-nus ~ malūnus (Lyduokiai)) vanligen accentretraktion. I de nordvästra dūnininkai-dialekterna (švdt)¹ har accenten också i vissa fall dragits tillbaka från ordslutet till ordets början. Här är det viktigt att påpeka att accenten i švdt, liksom i andra samogitiska dialekter som retraherar accent, inte är helt koncentrerad till en stavelse utan fördelad på flera eller alla ordets stavelser. I švdt-ord med retraherad accent är alla stavelser accentuerade, t.ex.: aš,ės ~ ašis, dárb,ū ~ darbų, lá-u.k,ọ ~ laukų, lėd,ū ~ ledų, blėz-d,į-n.g,ą ~ blezdingą, par,ėn,õ.n.t,ę ~ pareinanti. Av exemplen framgår att de stavelser som är accentuerade i standardspråket (lk) också har accent i dialekten. Denna accent i ordslutet, som motsvarar lk-accenten, kan kallas gammal, eftersom den, som vi senare ska se, är äldre än andra accenter i samma ord. Med gammal accent avses alltså här den accent som ordet hade före accentretraktionen. Alla övriga accenter i exemplen ovan kallar vi vanligen retraherade, eftersom de, då de är nyuppkomna i stavelser i början av ordet, tycks ha dragits tillbaka från ordslutet. Därmed visar redan själva termerna (gammal och retraherad accent) att accenterna i ord med retraherad accent har olika ursprung. Alla accenter i samma ord uttalas inte med samma röststyrka: några uttalas svagare, andra starkare. I ord där accenten har dragits tillbaka uttalas den första stavelsen alltid starkare än de övriga stavelserna i samma ord, och därför har den första stavelsen i detta fall huvudaccent. Eftersom denna huvudaccent, som redan nämnts,

¹ De nordvästra dūnininkai-dialekterna (švdt) omfattar den sydöstra delen av de centrala samogitiska områdena, som innefattar distrikten Šilalė och Varniai (med undantag för några byar), den nordöstra delen av Šilutė-distriktet, det sydliga hörnet av Priekulė-distriktet, den sydöstra delen av Rietavas-distriktet samt Paėzeris- och Košiai-områdena i Skaudvilė-distriktet. I hörnen av švdt-området ligger följande orter: Švėkšna, Pavandenė, Varsėdžiai, Ž. Naumiestis. Det viktigaste fonetiska drag som skiljer švdt från de övriga dūnininkai-dialekterna är att affrikator (č, dž < tj, dj) saknas i obetonad ordslutsställning före baltiskt ā, t.ex.: jãute ~ jaučio, mė'dė ~ medžio, pã'tes ~ pačios, stã'tes ~ stačios, men pãč,ūos ~ pačios.

109

retraherad, kommer den att kallas huvudretraherad accent. De återstående accenterna i ord med retraherad accent uttalas svagare och kallas därför vanligen biaccenter. Men inte heller biaccenterna är inbördes likvärdiga, t.ex. är accenten i den sista stavelsen i ordet blėzd,ĩːng,ã ~ blezdingą, som nämnts ovan, gammal, medan accenten i den näst sista stavelsen är retraherad. Dessutom är dessa båda biaccenter (vilket kommer att framgå senare) olika starka; vokalerna förlängs olika mycket under dem och de har olika intonationer, varför de också behöver särskilda benämningar. Eftersom biaccenten längre från ordslutet är retraherad passar termen retraherad biaccent bäst för den. Biaccenten i ordslutet är gammal, men den kan inte kallas gammal biaccent, eftersom den inte var någon biaccent i äldre tid. Termen slutlig biaccent passar bäst, eftersom denna biaccent alltid står i ordslutet.

I švdt finns också ord där accenten står på samma plats som i lk, t.ex.: bùte ~ būti, pavàde ~ pavādė. Som nämnts tidigare kallas en accent som sammanfaller i placering med lk-accenten gammal; eftersom den gamla accenten i detta fall också är huvudaccent kan den kallas huvudgammal accent. Även i ord som accentueras med huvudgammal accent förekommer i vissa fall en biaccent, t.ex.: dẽrb,ãu ~ dirbau, vỹr,ã ~ vyrai, vãl,ĩːte ~ valyti (valyti). I detta fall har den nya accenten, som exemplen visar, uppkommit inte i föraccentuerade utan i efteraccentuerade stavelser. En dialektaccent som uppkommer i efteraccentuerade stavelser uttalas alltid svagare än huvudgammal accent och är därför en biaccent. För att skilja den från de andra biaccenter som nämnts ovan kan den kallas förskjuten biaccent, eftersom den liksom har flyttats från ordets början till slutstavelserna eller stavelser närmare ordslutet.

Således finns det i švdt fem accenttyper: två huvudaccenter — huvudretraherad och huvudgammal — och tre biaccenter — retraherad biaccent, slutlig biaccent och förskjuten biaccent.

II. Accentens tillbakadragandes ursprung och ålder

1. Orsaken till att accenten flyttas från ändelsen till ordets början i de nordlitauiska dialekterna (däribland de samogitiska) anses oftast vara påverkan från andra språk — lettiska eller kuriska och semigalliska². Den första uppfattningen verkar genast tilltalande på grund av sin enkelhet, men motsägs av det faktum att litauerna i Zarasaiområdet, som bor granne med letterna, inte flyttar tillbaka accenten. Den andra uppfattningen har ett ganska tungt vägande argument: området för accentens tillbakadragande i de litauiska dialekterna sammanfaller nästan med det område i Litauen där de kuriska och semigalliska stammarna bodde³. De samogitiskt assimilerade kurierna hade emellertid själva inte haft accent på ordets början sedan gammalt⁴, och även om man erkänner kurisk påverkan här förblir frågan olöst: man måste fortfarande visa vilken orsak som fick kurierna att flytta accenten till ordets början. Man antar att denna accentuering har kommit in i det kuriska språket från

² Archívum Philologicum (hädanefter APh), 4, 33, Kaunas, 1933.

³ APh, 4, 33; Die Žemaitische Mundarten (hädanefter ŽM), 204, Kaunas, 1930.

⁴ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, 32, Rīgā, 1951.

110

den finsk-ugriska stammen – livernas. Det är möjligt att kuronerna kan ha förmedlat den accentförskjutning till ordets början som de ärvt från liverna till samogiterna. Själva processen med accentförskjutning ägde dock sannolikt rum gradvis, enligt vissa lagar. Kuronernas inflytande kan här möjligen betraktas endast som den första impulsen till att tendensen till accentförskjutning uppstod.

K. Jaunius anser att accenten i de litauiska dialekterna försköts oberoende av andra språks inflytande. Han resonerar så här: ”vanligtvis säger vi att … accenten ’gick över’ eller ’flyttades’ från ändelsen till rotstavelsen. Men i själva verket vandrar accenten inte alls och flyttas aldrig, utan endast följande process äger rum: beroende på försvagningen av den gamla huvudaccenten förstärks accenten hos den föregående stavelsen, som har … stigande intonation, vilken gradvis förstärks utan att förändra sin akustiska struktur; därför har den sekundära, tillbakadragna (передневоричное) accenten alltid fallande intonation. Att den gamla huvudaccenten försvagas och den sekundära accentueringen förstärks gradvis bevisas av det faktum att om den gamla accenten ligger på en lång vokal, så sjunker den i Darbėnai-dialekten, när en primär-sekundär (accent) uppstår i den föregående stavelsen, inte till de svagt betonade stavelsernas nivå, utan behåller en del av sin tidigare betydelse och blir en sekundär accent: jämför till exempel Darbėnai gė.i.sm,iė, žmūon,ūos⁵.”

I denna teori visar K. Jaunius att accenten gradvis försköts från ändelsen till ordets början, till en början med en del av accenten kvar på sin gamla plats, i ordets slut. K. Jaunius påstående bekräftas av många litauiska dialekter som förskjuter accenten. Först och främst har nästan alla samogitiska dialekter som förskjuter accenten (med undantag för vissa platser längs gränsen till Lettland: Akmenė, Vegeriai, Klykholai) än i dag en del av accenten kvar i ordets slut. De västliga höglandsdialekterna, som bor intill samogiterna och också förskjuter accenten, har likaså fortfarande en del av accenten kvar i ordets slut, till exempel: dienà ~ dienà (Krakės), šàka ~ šakà, vàikai ~ vaikai (Šiauliai). Dessa fakta visar tydligt att accentens förflyttning från ändelsen till ordets början ännu inte har avslutats i de aktuella dialekterna.

K. Jaunius teori om accentretraktion blir helt övertygande när vi förbinder accentretraktionen med förkortningen av akutändelser.

Prof. J. Endzelīns har uttalat sig om denna K. Jaunius’ tanke på följande sätt: ”Att en sådan accent på den första stavelsen också kan uppstå helt oberoende av främmande inflytanden har Jaunius visat.” I samma sammanhang tillägger prof. J. Endzelīns: ”Detta (accenten) kan ha uppkommit helt spontant i lettiskans urspråk, och på så sätt har accenten först och främst retraherats – precis som i vissa litauiska dialekter – från korta slutstavelsestammar i två- och flerstaviga oxytone ord till den första stavelsen; därefter kan accenten på den första stavelsen ha generaliserats under främmande språks inflytande”⁶.

Jaunius’ och Endzelīns teori om accentretraktion kan kortfattat formuleras så här: a) först retraherades accenten från en kort ändelse till den långa första stavelsen, b) senare kan accenten på den första stavelsen ha generaliserats (troligen under inflytande från andra språk).

^⁵ К. Явнисъ, Памятная книжка Ковенской губернии на 1898 годъ, 183, Ковна, 1897.

^⁶ J. Endzelins, anfört arbete, 32.

111

2. Det första påståendet i den teori som har lagts fram här bekräftas av uppgifterna från de nordvästliga dūnininkai-dialekterna:

a) Huvud-bortdragningsaccenten i tvåstaviga ord, där den första stavelsen är lång och den andra kort, uttalas med starkare betoning än i alla övriga tvåstaviga ord (t.ex.: bã.u.g,õs ~ baugus, rỹn,į ~ rynį (ryji).

b) I trestaviga ord, där den första stavelsen är lång och de övriga korta, är accenten i vissa fall tillbakadragen utan att lämna något spår av accent i de andra stavelserna (t.ex.: klýgdama ~ klykdama).

I båda dessa fall har vokaler och diftonger som är betonade med huvudretraherande accent förlängts (inklusive a och e när de utgör diftongernas första led) och har en sekundär-konturaccent. Av detta kan man dra slutsatsen att betoningen här måste ha retraherats redan innan de betonade a och e förlängdes.

c) I flerstaviga ord där den sista stavelsen är kort och den näst sista lång, retraheras betoningen till den näst sista stavelsen samtidigt som i de två första fallen (a, b). Detta visas av att den näst sista stavelsen, med sekundär retraherande betoning, har samma längd (t.ex.: kẽrmv,ãːr,p,à ~ kirmvarpà).

3. Det första påståendet i Jaunius och Endzelynas teorier om betoningsretraktion är nyckeln även till att fastställa den fortsatta utvecklingen av betoningsretraktionen.

Historien om betoningsretraktionen i Švdt kan inte undersökas separat från betoningsretraktionen i andra samogitiska dialekter och även i östra Litauens dialekter. Därför ska vi här också undersöka några mer allmänna frågor om betoningsretraktion i litauiska dialekter.

Vanligtvis har den nya betoningen, när betoningen i litauiska uppträder på en stavelse före den gamla betoningen, och den nya betoningen ligger på en lång stavelse, alltid cirkumflex eller medial ton (som är cirkumflex med avseende på röstens rörelse). Så är fallet i švdt och i de nordliga höglandsmålen, där betoningen dras tillbaka, t.ex.: bãltą ~ baltà, bãltos ~ baltõs, lãuku ~ laukù (Šakyna), gýva ~ gyvà, jaũna ~ jaunà (Obėliai). I kustsamogitiska dialekter förhåller det sig emellertid annorlunda här: om betoningen dras tillbaka till en cirkumflex rot får den en utdragen (~ litauisk cirkumflex) ton, t.ex.: ũːž,ė ~ užį (presens, 1:a pers. sing., 2:a person, užti), žõːs,ės ~ žąsis (Kretinga), eller en medial ton (som bara är en kortare utdragen ton), t.ex.: lãuk,ã ~ laukai, naũj,ũos ~ naujõs (Salantai); om betoningen dras tillbaka till en akut rot får den en abrupt (~ litauisk akut) ton, t.ex.: bãːlt,à ~ baltà, bãːlt,ũos ~ baltõs (gen. sing., baltà) (Kretinga); pẽːrm,ũos ~ pirmõs (gen. sing., pirmà), vėžːž,ĩːs ~ vėžỹs (Salantai).

Denna dubbelhet i tonen hos den tillbakadragna betoningen i kustsamogitiska dialekter visar att kustsamogiterna måste ha dragit tillbaka betoningen redan vid en tid då de ännu uttalade två slags ton även i pretoniska stavelser: cirkumflex och akut. Därmed kommer vi fram till slutsatsen att kustsamogiterna drog tillbaka betoningen före utjämningen av tonen i obetonade pretoniska stavelser, medan de övriga samogiterna gjorde det först efter utjämningen av tonen i obetonade pretoniska stavelser. Kustsamogiterna drog alltså tillbaka betoningen tidigare, och alla de övriga senare. När tiden kom för att den akuta tonen i kustsamogiternas långa pretoniska stavelser skulle övergå i cirkumflex, var dessa stavelser redan betonade med tillbakadragen betoning och kunde därför inte ändra ton, eftersom det endast är obetonade stavelsers ton

112

har jämnats ut: i stavelserna före betoningen har en circumflexaccent generaliserats, medan en circumflexaccent förekommer i stavelserna efter betoningen, t.ex.: kalnai, men kalnus, vėgėlė, men vėgėlės⁷.

Att betoningen i de kustsamogitiska dialekterna har dragits tillbaka tidigare än i andra donininkiska och dūnininkiska dialekter visas också av den större förlängningen av vokaler och diftonger med tillbakadragen betoning. Till exempel har betoningens accent i tvåstaviga dūnininkiska ord där båda stavelserna är långa ett mellanting, och vokalernas och diftongernas längd skiljer sig inte från de obetonade stavelsernas längd; i orden lãuk,ū̃ ~ laukų, dọn-t,ũ̃ ~ dantų skiljer sig längden på diftongerna au, on i den första stavelsen inte alls från längden på samma diftonger i obetonade stavelser, t.ex.: laukā·ms ~ laukāms, donti·ms ~ dantims, medan den första komponenten i diftongerna i kustsamogitiska dialekter i detta fall är halvlång: lᵃ·uk,ũ̃m ~ laukų, dọ·nt,ũ̃m ~ dantų, men laukā·ms ~ laukāms, donti·ms ~ dantims (Salantai).

Utifrån de ovan anförda påståendena kan man dra slutsatsen att tillbakadragningen av betoningen började i den nordvästra delen av de samogitiska dialekterna och därefter spred sig söderut. Även följande uppgifter från de samogitiska dialekterna stöder denna slutsats: a) den tillbakadragna betoningen uttalas starkare i donininkiska dialekter än i dūnininkiska, b) inom det dūnininkiska dialektområdet försvagas den tillbakadragna betoningen när man går från norr till söder, tills den helt försvinner vid dialektområdets södra gräns, c) ändelsevokalerna i donininkiska dialekter, särskilt de nordliga, som bär den ursprungliga betoningen, uttalas svagare än i Švdt, och den ursprungliga (sekundära ändelse-)betoningen hörs mindre tydligt, t.ex.: gràž,õs ~ gražūs, tǭr,ǭ ~ turiu (Salantai).

Eftersom den tillbakadragna betoningens styrka och förlängningen av vokaler och diftonger under dess inflytande vittnar om hur gammal betoningens tillbakadragning är, kan man utifrån dessa uppgifter anta att den samogitiska betoningen, i enlighet med K. Jaunius och Endzelynas ovan beskrivna teori, inte drogs tillbaka på en gång utan successivt.

Först drogs betoningen tillbaka från en kort ändelse till den föregående långa stavelsen, därefter från en lång ändelse till en lång och från en kort ändelse till en kort rot, och slutligen från en lång ändelse till en kort rot.

Vi finner också dessa två stadier av betoningens tillbakadragning i nutida litauiska dialekter:

a) från en kort ändelse till den föregående långa stavelsen, t.ex.: malū·nus ~ malūnus, vilkus ~ vilkus (Lyduokiai), laukus ~ laukus, men laukų ~ laukų (Obeliai), dienà ~ dieną, men dienõs ~ dienos (Krakės), gᶦ·va ~ gyvà, merga ~ mergà, ā̇mu ~ einù, men miškū· ~ miškų, rā·n,k,à ~ rankà, vā·i-k,ùs ~ vaikus, men šakà ~ šaką, vaikā· ~ vaikai (Kražiai);

b) från en lång circumflexaccentuerad och en kort ändelse till den föregående långa respektive korta stavelsen, t.ex.: lᶦ·g,uos ~ lygios, áukšt,uos ~ aukštos, šāk,uos ~ šakos (Darbėnai), ośn̄s ~ usnīs, šāk ~ šakà (Šeduva).

4. Betoningens tillbakadragning i Švdt är gammal, vilket visas inte bara av den kontinuerliga eller mellersta accenten i den långa stavelse som bär den tillbakadragna betoningen, utan också av andra dialektuppgifter. Först och främst genom ändelsernas förkortning. Som redan nämnts har betoningen inte dragits tillbaka från den näst sista eller någon senare stavelse räknat från ordslutet, men i sådana fall,

⁷ Plg. K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, XIX, Kaunas, 1924.

8. Kalbotyros klausimai

113

när den sista och den näst sista stavelsen på grund av ändelsens förkortning har smält samman till en, har betoningen dragits tillbaka även från den näst sista stavelsen räknat efter ordets ursprungliga struktur, t.ex.: grīb,əks ~ svamp, kėrt,ęks ~ hacka, viėž,əks ~ sköldpadda. Här är det inte själva tillbakadragandet av betoningen som är viktigast, utan längden och accenttypen hos de vokaler och diftonger som betonas med den tillbakadragna betoningen. Om betoningen har dragits tillbaka från en ändelse som inte har förkortats i dialekten, och där den äldre betoningen ligger på en kort vokal, har den tillbakadragna betoningen på en lång stavelse alltid en jämn accent, medan vokalerna och diftongerna som betonas med denna tillbakadragna betoning är förlängda, t.ex.: grīb,əš ~ svampar, lā.u.k,əš ~ åkrar, men i det ovan nämnda fallet, där vi har exakt samma förhållande mellan stavelsernas längd (— ∪), har den tillbakadragna betoningen en medelaccent, och vokalerna och diftongerna som betonas med den är lika långa som i en obetonad stavelse (t.ex.: grībō.ka ~ svampen, kėrtē.ka ~ hackan, viėžčē.ms ~ sköldpaddor). Vad visar denna skillnad i accenttyp och förlängning av vokaler och diftonger i den tillbakadragna betoningen i ord med samma förhållande mellan stavelsernas längd (— ∪)? När vi tar exempel med två långa stavelser ser vi att här har vi precis samma stavelselängd och accenttyp hos stavelser med tillbakadragen betoning som i de undersökta exemplen med förkortad ändelse (t.ex.: lāuk,ū ~ åkrars och lāuk,ōks ~ liten åker; kīm,ū ~ ängars och kīm,ōks ~ liten äng). Styrkan hos såväl den primära tillbakadragna betoningen som den sekundära slutbetoningen (den äldre betoningen) sammanfaller helt i dessa exempel, trots det olika förhållandet mellan stavelsernas längd. Av allt som har sagts här framgår att när betoningen flyttades från en kort slutstavelse till den föregående långa stavelsen hade slutstavelsen ännu inte smält samman med den föregående till en enda stavelse (med andra ord hade laukiukas ännu inte övergått i laukus). Om laukus redan hade förekommit vid tidpunkten då betoningen flyttades från den korta slutstavelsen till den föregående långa stavelsen, skulle det i dag ha uttalats lā.u.k,ōks, precis som lā.u.k,əš ~ åkrar. Det innebär att ändelsen förkortades först efter den första fasen av betoningens förflyttning från ändelsen till ordets början. När den andra fasen av betoningens förflyttning mot ordets början inträdde hade ändelsen redan förkortats; alltså drogs betoningen tillbaka samtidigt i orden laukų och laukiuks. Samtidigt drogs betoningen tillbaka från en kort slutstavelse till den korta föregående stavelsen, både från en slutstavelse som inte hade förkortats i dialekten och från en nybildad stavelse som uppstått ur de två sista stavelserna i ordet till följd av ändelsens förkortning (t.ex.: šāk,à ~ gren, klāb,āts ~ käpp). Detta visas av graden av styrka hos den tillbakadragna betoningen och den sekundära slutbetoningen (den äldre betoningen), liksom av uppgifter från andra dialekter.

5. K. Būga skriver om hur gammal tillbakadragningen av betoningen är: ”Vokalerna a, e, i, u, vilka i betonad ställning övergår till halvlånga vokaler i žemaitiska och östlitauiska (nordliga) dialekter, uttalas kort av litauerna när betoningen har dragits tillbaka: a. šàkō, šnėkō, l’ęgō (Pnv.), l’og Dvd., gòdù || ž. šàkà, šnėkō ’jag talar’, lėgà, gòdù Skd. gudīn Mžk.”

Vokalens korthet visar att betoningen har dragits tillbaka här helt nyligen⁶⁸.

I žemaitiska dialekter kan dock tillbakadragen betoning (som då naturligtvis var svagare än nu) redan ha förekommit när korta vokaler förlängdes i betonad ställning, men på grund av sin svaghet kan den också ha låtit bli att förlänga de korta vokalerna. Detta visas av

⁸ K. Būga, min. veik., LI.

114

det faktum att korta vokaler inte heller förlängs med huvudbetoning av gammalt ursprung (hos de flesta dūnininkai-dialekter som drar tillbaka betoningen endast e, o, och i de nordliga dounininkai-dialekterna a, e, ẹ, o) i de fall då en sekundär slutbetoning har uppkommit och försvagat den ursprungliga huvudbetoningen. Vokalens korthet visar endast att den tillbakadragna betoningen har flyttats dit senare än från en kort ändelse till en lång stavelse, där de korta vokaler som utgör diftongernas andra element har förlängts. I långa stavelser dit betoningen dragits tillbaka från en kort stavelse hade den tillbakadragna betoningen alltså redan blivit huvudbetoning när de korta vokalerna förlängdes i betonad ställning. I korta stavelser kan den tillbakadragna betoningen ha funnits (svag), eller också inte, när de korta vokalerna förlängdes. Vokalens längd visar inte detta.

För att belägga den senaste förflyttningen av betoningen från en lång slutstavelse till den näst sista, korta stavelsen kan man endast stödja sig på det svagaste uttalet av denna tillbakadragna betoning och på uppgifter från andra uttal.

I flerstaviga ord har den tillbakadragna betoningen, kan man anta, uppkommit senare i den tredje och följande stavelserna räknat från ordslutet än under det första steget i betoningens tillbakadragning. Detta framgår av den mediala tonaccenten i långa stavelser och av att vokaler och diftonger inte har förlängts.

6. Betoningens tillbakadragning från ordslutet är sannolikt i grunden oupplösligt förbunden med ändelsens försvagning, bortfall och förkortning. Detta visas först och främst av det faktum att de dialekter som drar tillbaka betoningen också förkortar ändelserna; dessutom förkortar de dialekter vars betoning dragits längre tillbaka mot ordets början ändelserna mer (t.ex. Mūsų upynas), medan dialekter vars betoning dragits tillbaka mindre också har kortare ändelseförkortning (t.ex. Šiauliai, Krakės).

Detta förklarar delvis varför betoningen först försvinner från en kort ändelse. I dialekterna är det just de korta ändelserna som först försvagas och försvinner, och som redan har fallit bort. Att betoningen flyttas från ändelsen mot ordets början hänger samman med ändelsens bortfall framgår också av att betoningen endast har flyttats mot ordets början från ändelsen. Betoningen har inte flyttats från en icke-slutlig, om än kort, stavelse till en föregående lång stavelse, t.ex.: druobó.le ~ drobùle, augė.na ~ augino.

I K. Jaunius ovan citerade resonemang om tillbakadragning av betoningen ges följande påstående: ”i takt med att den gamla huvudbetoningen försvagas förstärks betoningen i den föregående stavelsen”. Försvagningen av ordslutsbetoningen framgår tydligt av att akutbetonade ändelser förkortas. Som vi vet har vissa ändelser med fallande tonaccent förkortats, medan andra har ändrat sin fallande tonaccent till stigande. Ändelser med fallande tonaccent har inte förkortats lika mycket i alla litauiska dialekter. Västlitauer, mellanstadiehöglitare, dzūkai, en stor del av östlitauerna och sydöstliga žemaitier har korta vokaler i stället för långa ändelser med fallande tonaccent, liksom i standardspråket, t.ex.: baltà (<*baltā, jfr baltóji), sausà (<*sausā), visà (<*visā). De flesta žemaitiska dounininkai, liksom de nordliga dūnininkai, uttalar slutvokaler som härrör från långa vokaler med fallande tonaccent svagare, något reducerat, t.ex.: bá.lt,á ~ baltà, rõ.n.kã ~ rankà, sã.u.s,á ~ sausà (Kretinga). Hos žemaitiska donininkai hörs dessa vokaler knappt alls, t.ex.: sã.us ~ sausà, rãs ~ rasà, ʒẽs ~ visà (Priekulė). Östlitauiska pontininkai kring Šeduva har inte längre några slutvokaler med fallande tonaccent, t.ex.: bált ~ baltà, rãs ~ rasà, šák ~ šakà.

115

På så sätt är förkortningen av långa akutbetonade (betonade och obetonade) ändelser gemensam för hela det litauiska språket. Den långa akutbetonade slutvokalen, som har blivit kort, har i vissa litauiska dialekter inte upphört att förkortas, utan har fortsatt att försvinna, och därför baltà > bá·l̥t,a (Kretinga). Här, för att använda K. Jaunius ord, stärktes betoningen på den föregående stavelsen när den gamla slutbetoningen försvagades. Vokalen, som blev obetonad, måste ha försvunnit ännu snabbare, och så återstod av baltà bara balt (Šeduva). Följaktligen bidrog förkortningen av akutbetonade ändelser till att betoningen försvann i ordslutet; med andra ord fick akutbetonade ändelser, när de förkortades, betoningen att dra sig tillbaka mot ordets början.

Långa stavelser uttalas med starkare röst, och den stavelse som uttalas med starkare röst i ett ord kallas ju en betonad stavelse. Eftersom en lång stavelse uttalas starkare kunde betoningen lättare flyttas från en kort stavelse till en lång (t.ex. baltà > bā·l̥t,ā, än från en kort till en kort (t.ex. šakà > šàk,à). Med detta i åtanke är det lätt att förstå varför betoningen först drogs tillbaka från en kort ändelse till den föregående långa stavelsen, och först därefter från en kort ändelse till en kort och från en lång ändelse till den föregående långa stavelsen, och sist från en lång ändelse till den föregående korta stavelsen.

När det gäller den senare tillbakadragningen av betoningen (från en kort ändelse till en föregående kort stavelse och från en lång ändelse till en föregående lång stavelse, liksom från en lång ändelse till en föregående kort stavelse), måste man också ta hänsyn till analogin med den tidigare tillbakadragningen av betoningen (från en kort ändelse till en föregående lång stavelse), vilken utan tvivel också bidrog till att betoningen på den första stavelsen generaliserades⁹.

Här bör också nämnas hur förkortningen och bortfallet av obetonade ändelser påverkade de betonade ändelserna. Obetonade ändelser förkortades utan tvivel snabbare, medan de betonade förkortades långsammare. Dialektuppgifterna visar också detta: till exempel är vokalerna i kretingadounininkai-dialektens obetonade akutbetonade ändelser mer reducerade än i de betonade (t.ex. bá·l̥t,a ~ baltà och šārk,a ~ šárka). Det snabbare bortfallet av obetonade ändelser kan också ha påskyndat förkortningen av de betonade ändelserna och därmed bidragit till betoningens tillbakadragning.

Förkortningen av akutbetonade ändelser måste således ha varit en av de viktigaste faktorerna bakom betoningens tillbakadragning. Kuronerna lämnade sannolikt efter sig hos žemaiterna endast själva tendensen att dra tillbaka betoningen.

Hur uttalet av den näst sista långa stavelsen har stärkts (om den sista stavelsen är kort) framgår tydligt av vissa litauiska dialekter som inte drar tillbaka betoningen. Till exempel uttalas kring Ignalina vienà, men ve.nõ˙s, dienà, men de.nõ˙s. Vad visar det faktum att diftongen inte har förkortats när ändelsen är kort? Uppenbart verkar även här K. Jaunius lag. När den betonade vokalen i ändelsen förkortades och betoningen på denna vokal därmed försvagades, stärktes uttalet av den föregående långa stavelsen, och därför ie blev inte monoftongiserat. I alla andra fall har ie, eftersom det är obetonat, monoftongiserats och förkortats i den aktuella dialekten.

III. Betoningens tillbakadragning i historiskt perspektiv

Den sekundära, tillbakadragna betoningen i švdt förekommer, liksom i andra žemaitiska dialekter, endast i långa stavelser (om den har uppstått på en kort vokal har denna oftast förlängts). För att förklara hur denna typ av betoning uppkom passar redan

⁹ Plg. J. Endzelīns, min. veik., 32.

116

Den nämnda K, Jaunius teori om hur retraherad betoning uppkom, men i det aktuella fallet har processen där betoningen flyttas från sin plats gått i motsatt riktning jämfört med retraktion. Retraherad betoning har, som vi vet, uppkommit i stavelser före den betonade stavelsen (det vill säga betoningen flyttades från ordslutet till ordets början: ←—), medan förskjuten betoning däremot uppkom i stavelser efter den betonade (här flyttades betoningen från ordets början till slutet: —→). Man kan anta att förskjuten betoning, liksom retraherad betoning, först uppkom i de ord där den ursprungliga huvudbetoningen ligger på korta stavelser. Detta framgår av att den sekundära, förskjutna betoningen i detta fall är starkare och att de vokaler och diftonger som bär den har blivit mer förlängda än i ord där den ursprungliga betoningen ligger på långa stavelser, t.ex.: (1) lėp̄ām ~ lipama (lipame), d̄ė̄sės ~ didžiasis, rė̄zd̄āms ~ risdamas, men (2) nē̄š̄t̄ī ~ nešant, auḡām ~ augama (augame), d̄ūb̄ēls ~ dōbilas. I det första fallet (1) är längden på vokalerna och diftongerna med sekundär förskjuten betoning densamma som hos dem med retraherad betoning, där betoningen har dragits tillbaka från en kort till en lång stavelse, medan vokalerna i det andra fallet (2) är lika långa som obetonade vokaler, och diftongernas första led är något kortare än hos diftonger med ursprunglig huvudbetoning och cirkumflex accent, men längre än halvlånga.

Andra samogitiska dialekter hjälper till att fastställa hur gammal den sekundära, förskjutna betoningen är. Dounininkai uttalar ord med sekundär förskjuten betoning, där den ursprungliga betoningen ligger på a eller e, på följande sätt: nākt̄ė̄i ~ naktie (nakčiai), vėst̄ė̄s ~ vesties (Kretinga), medan samma ord i švdt uttalas nākt̄į̄ ~ naktie, vēst̄į̄s ~ vesties. Det innebär att a och e, som dounininkai här uttalar med ursprunglig huvudbetoning, är korta, medan de i švdt är långa. På denna grund kan man anta att dounininkais sekundära förskjutna betoning uppkom redan innan kort a och e förlängdes efter betoning. När den sekundära, förskjutna betoningen hade uppkommit kunde den ursprungliga huvudbetoningen, som därigenom försvagats, inte längre förlänga dessa vokaler. I švdt måste den sekundära, förskjutna betoningen ha uppkommit först efter att a och e hade förlängts.

Vokalerna ę, ǫ (~ į, u) har förlängts med ursprunglig huvudbetoning både hos dounininkai och i švdt (t.ex.: kė̄ta ~ kitą, s̄ōva ~ siūvo), men i ord med sekundär förskjuten betoning har dessa vokaler förblivit korta (t.ex. i švdt: stė̄pr̄ē ~ stipriai, sōkr̄ē ~ šūkriai; i Kretinga: lėp̄ām ~ lipama (lipame), b̄ūv̄uom ~ būvoma (buvome)). Det innebär att den sekundära, förskjutna betoningen både hos dounininkai och i švdt måste ha uppkommit före förlängningen av ę och ǫ.

Förlängningen av a och e med ursprunglig huvudbetoning i ord med sekundär förskjuten betoning, liksom det varierande styrkeförhållandet mellan dessa betoningar i švdt-området (och även i dounininkai-dialekterna), visar att förskjuten betoning, liksom retraherad betoning, först uppkom i de nordliga samogitiska dialekterna och senare spred sig även till de sydliga.

BETONING I DE NORDVÄSTLIGA DOUNININKAI-DIALEKTERNA

В. З. ГРИНАВЯЦКИС

Sammanfattning

De nordvästliga dounininkai-dialekterna (gsvd) skiljer sig från andra dounininkai-dialekter genom att de saknar affrikator i obetonade ändelser framför ursprungligt långt ā.

I gsvd finns, liksom i andra samogitiska dialekter där betoningen flyttas från ordets ändelse till dess början, fem olika typer av betoning: ursprunglig huvudbetoning (vėsims ~ visiems), retraherad huvudbetoning (ā.u.kst,à ~ aukštà), sekundär retraherad betoning (blėzd,įn.g,à ~ blezdingà), sekundär förskjuten betoning (vīr,ā ~ výrai) och sekundär slutbetoning (àc,ā.r.g,à ~ atsargà). Betoningstyperna fastställs utifrån betoningens ursprung och den röststyrka med vilken den betonade stavelsen uttalas.

Två stadier av betoningens retraktion kan urskiljas. Först skedde retraktionen endast i ord med en kort ändelse med starkt initial betoning, eller en sådan ändelse som ursprungligen varit lång, där den föregående stavelsen är lång; senare skedde den i alla övriga fall.

En av de viktigaste faktorerna bakom att betoningen försvann från ordslutet är reduktionen av ändelserna (särskilt de med starkt initial betoning).

Betoningens retraktion började i nordvästra delen av det område där de samogitiska dialekterna talas och spred sig därifrån söderut och österut. Detta framgår av att betoningen hos de kustnära samogiterna vid retraktionen bevarade sin ursprungliga starkt initiala accent (bál.t,à ~ baltà, Kretinga). Det betyder att de kustnära samogiterna flyttade betoningen till ordets början vid en tid då både starkt initial och starkt final intonation ännu uttalades i långa stavelser före den betonade. De övriga samogiterna flyttade betoningen till ordets början först efter att den starkt finala intonationen hade generaliserats i långa stavelser före den betonade (bā.l.t,à ~ baltà, Laukuva).

Även förskjutningen av betoningen till stavelser efter den betonade började i de nordvästliga samogitiska dialekterna. Detta framgår av att vokalerna a och e är långa under ursprunglig huvudbetoning i ord med sekundär förskjuten betoning (vā.k,ā.rs ~ vākaras, Kretinga och vā.k,ā.rs ~ vākaras, Laukuva).