LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

LATVIJAS PSR DIALEKTOLOGU EKSPEDĪCIJAS 1960. GADĀ

M. GRAUDIŅA

Sommaren 1960 organiserade dialektologer från Institutet för språk och litteratur vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademi två expeditioner för att samla in språkligt material och ortnamn direkt från folkets mun i distrikten Krustpils, Madona och Ilūkste samt delvis i Daugavpils distrikt. Sammanlagt deltog 36 insamlare i expeditioner, där de samlade material i 43 dialekter. På så sätt kunde de expeditioner som dialektologerna organiserade 1960 täcka större delen av de så kallade seloniska dialekterna, som har uppstått i de av selonerna bebodda områdena på båda sidor om Daugava.

Expeditionernas syfte var att samla in material om de berörda dialekternas fonetik, morfologi, syntax och ordförråd, som skulle återspegla de mest karakteristiska särdragen hos områdets dialekter, att samla in namn på bebodda och obebodda platser och att nedteckna så många dialekttexter som möjligt – material för framtida forskning.

De seloniska dialekterna förenas av en hel rad särdrag som är okända i andra delar av Lettland. Förutom särdrag som förenar de seloniska dialekterna finns det också sådana som skiljer den ena dialekten från den andra. Ibland är skillnaden så tydlig att inte bara språkforskare lägger märke till den. Skillnaden mellan de seloniska dialekterna i Vidzeme och Zemgale är mycket markant, eftersom Daugava alltid har skiljt dem åt och hindrat kontakterna mellan områdets invånare.

Ett av de mest karakteristiska särdragen hos de seloniska dialekterna är utvecklingen av stigande intonation, som är okänd i andra delar av Lettland. Här används stigande intonation i stället för den brutna intonationen i de tre intonationsområdena, medan fallande intonation har förenat den fallande och den jämna intonationen från dessa tre områden.

Den stigande intonation som har bevarats i de seloniska dialekterna är äldre än den brutna. Som professor J. Endzelīns påpekar i Latviešu valodas gramatikas (s. 37–38), utvecklades den brutna intonationen historiskt i stavelser som en gång stod före ordets accent och då hade stigande intonation.

I de seloniska dialekterna i Vidzeme och även i vissa delar av Zemgale hörs variationer av den fallande intonationen. Denna intonation uttalas både med ett abrupt fall (stötvis) och med ett långsamt fall, med en liten höjning av rösten i den första delen, vilket bildar en stigande-fallande intonation. Det abrupta fallet förekommer oftast framför tonlösa konsonanter, medan den stigande-fallande intonationen förekommer framför tonande konsonanter, t.ex. drāuks, drāugi, strādāt m.fl.

Dialekttalarna skiljer inte den jämna intonationen från den fallande. Även för talare av andra dialekter tycks den jämna intonationen bara vara något långsammare uttalad. Medvetandet om skillnaden mellan fallande och jämn intonation saknas även i en sådan dialekt som den i Elkšņi, där

185

I berättarnas tal skymtar både den ena och den andra intonationen. Så berättar exempelvis en sagesperson: „plāve ār vīnruce“ och i nästa mening: „ār sērpi plāve“. Denna instabilitet i intonationerna visar att dialekten, trots att talarna inte känner någon skillnad, redan har drag som längre fram bildar en skillnad mellan fallande och utdragen intonation.

Bruten intonation hörs ibland i emfatiskt tal; exempelvis sade en sagesperson i Asare, när hon livfullt mindes en händelse: „bet jei stōu koa pa 'golvu dabūšē“, fast hon annars bara säger „golva“. Även i Biržai hörs bruten intonation i några ord (oārā och prūiam) vid emfatiskt tal. I nästan alla dialekter uttalas nekande partikeln „nē“ med bruten intonation.

De viktigaste särdragen som skiljer de seliska dialekterna från standardspråket och andra dialekter gäller ljuduttalet. I lettiskan uttalas exempelvis ē-ljudet brett eller smalt, beroende på vilken vokal eller diftong som följer eller har följt i nästa stavelse. I de flesta dialekter och i standardspråket finns bara några få avvikelser från denna regel, främst i deklinationen, där man exempelvis har veci, tēvi, retiem celmiem, dēli, bērzi med flera. I detta avseende följer talarna av de seliska dialekterna i Vidzeme uttalsregeln för ē-ljudet betydligt mer konsekvent — i Cesvaine, Dzelzava, Dzērbene, Koknese, Lazdona, Odziena, Vestiena, Pļaviņas och på andra håll. Där säger man exempelvis veci tēvi, retiem celmiem, dēli, bērzi med flera.

Det långa, slutna ē-ljudet uttalas brett i nästan alla seliska dialekter, exempelvis klęç (= klēts), vęž’s (= vēzis), sędēt (= sēdēt) med flera. I vissa dialekter (exempelvis i Kurcuma, Prode och Pilskalne) hörs ibland också klīec (= klēts), vięž’s (= vēzis) och liknande former, men detta är inte särskilt typiskt.

Det slutna, korta e-ljudet har i allmänhet förblivit oförändrat i ordstammen, men i ändelserna uttalas det mer eller mindre brett, exempelvis upę, pridę, puķę, pusę med flera. I vissa seliska dialekter i Vidzeme är ändelsens -ę så brett att det närmar sig a-ljudet (Pļaviņas, Saikava). I de seliska dialekterna i Zemgale assimileras ofta även stammens slutna e-ljud till detta breda -ę i ändelsen, exempelvis tēļę, eglę, zēmę med flera, men inte heller detta sker helt konsekvent. Så hör man exempelvis zeme och zēmę i en och samma talares språk.

Det slutna e-ljudet förekom förmodligen i enstaviga infinitiver, åtminstone i de flesta seliska dialekter. Enstaviga infinitiver uttalas ofta med ett brett ę-ljud, exempelvis ceļ, mēst, nęst, smęlt, dękt (= degt) med flera. I vissa seliska dialekter i Vidzeme uttalas enstaviga infinitiver med a-ljud i stammen, vilket tyder på att det tidigare fanns ett ę-ljud, exempelvis i Cesvaine, Sausnēja, Lazdona med flera, där man säger mast (= mest), calt (= celt) med flera. Även i tvåstaviga infinitiver har dessa dialekter haft ę-ljud: exempelvis razāt (= redzēt), acāt (= ecēt) med flera. Även futurumformerna av enstaviga infinitiver har a-ljud i stammen, exempelvis daks (= degs), bāks (= bēgs), cals (= cels); i futurum pluralis har formerna ändelsen -sam, -sat, exempelvis cālsam, cālsat (standardspråkets celsim, celsit).

Infinitiver på -ināt uttalas med ę-ljud i alla seliska dialekter, varifrån ett ā-ljud ofta har utvecklats i uttalet, exempelvis mętinot (ett relativt nytt ord, och därför tycks det ha bevarat ę-ljudet), dažināt, ādināt med flera. Det breda ę-ljudet i stammen hos dessa infinitiver har förmodligen uppkommit genom assimilation — det verkar som om formen tidigare var dęženāt. En liknande form, nūodaganāt, förekommer ännu i dag i Cesvaine.

Det breda ę-ljudet i Zemgales seliska dialekter har övergått till ā, t.ex. tāūs (= tēvs), dāls (= dēls), vaci människor (= gamla människor). (I dessa dialekter påverkar de palatala vokalerna i följande stavelse inte uttalet vid deklination.) I Vidzemes seliska dialekter håller denna egenhet gradvis på att försvinna.

186

I Zemgales seliska dialekter brukar personliga pronomen es, mēs uttalas med ett slutet ē-ljud; pluralformen förkortas ofta till mes när man talar. I Vidzeme hör man ofta as, mas || mēs i stället för es, mēs, särskilt i dialekterna kring Madona.

Det bör noteras att dialekttalare, när de talar litterärt, ofta har ett slutet ē i stället för standardspråkets öppna ē, till exempel ezers, dēls, teļš osv.

Om en velar vokal eller diftong följer i nästa stavelse och inget j eller palatalisering står emellan, brukar a övergå till o i nästan alla seliska dialekter (som omfattades av expeditionerna). I Vidzemes seliska dialekter är en sådan övergång också möjlig när g, ģ, ķ, j, č, dž, š, ž, ļ, ņ följs av en vokal och inget r, l, s eller p står framför dessa konsonanter, till exempel gonc (= gans), koķis (= kaķis), vokarejs (= vakarējs), plova (= pļava) osv. I några av Vidzemes seliska dialekter hindras inte övergången av vissa andra konsonantförbindelser.

Även i suffix och prefix övergår a till o; denna egenhet är nästan helt främmande i Zemgales seliska dialekter.

I Vidzemes seliska dialekter motsvaras det långa ā-ljudet ofta av ett rent ō-ljud (mōsa), medan man i Zemgale antingen hör oa (mōaṭe) — vanligast — eller uo (mūoṭe) — det senare i Dviete, Pilskalne, Bebrene och delvis också Slate.

Det korta i-ljudet förändras inte, med undantag för förbindelsen ir, som omvandlas både till ēr, till exempel zvērbul’s (= zvirbulis), och till ier, till exempel es dzēržu (= es dzirdu).

Det långa ī-ljudet blir ei (i den största delen av dialekterna) eller īi. Ibland har diftongen ei ett mycket slutet e-ljud, till exempel upēitē. I de seliska dialekterna i Daugavpils distrikt dominerar īi och ei, medan ei redan börjar kring Ilūkste, till exempel vēirs (= vīrs), reic (= rīts).

Det velara y-ljudet hörs fortfarande i dialekterna kring Madona (tylks, myza) och delvis också i Zemgale — i dialekterna kring Bebrene. I Zemgale används y-ljudet ändå inte helt regelbundet. En och samma talare uttalar samma ord både med y och med i.

Den främsta fonetiska egenhet som skiljer Vidzemes seliska dialekter från Zemgale är vokalernas palatala omljud, vilket är främmande på Daugavas vänstra strand. I Vidzemes seliska dialekter blir a>ę, ā>ǟ eller ę, u>ų, uo<uę, om palatala vokaler eller diftonger följer och inget k, g, ķ, ģ, j, č, dž, š, ž, ļ eller ņ står emellan. Om de nämnda konsonanterna ingår i en förbindelse med r, l, m, s, z, p, b eller t, inträder omljudet utan hinder, till exempel ēbi (= abi), rēdi (= radi), ķelpi (= kalpi), ruītki (men: bluķi), secēt (= sacīt), zuebi (= zuobi), māšina (= mašīna) osv. Omljud förekommer också framför b, p, m, v och r om de tidigare stått i förbindelse med j, som har fallit bort i uttalet, till exempel skępa (= skapja), ķēra (= kara), kūrma (= kurmja). I Bērzaune, Sarkaņi, Lazdona och Prauliena brukar a omljudas till ą, och i de fall där a redan har övergått till o omljudas det senare till ǫ, till exempel stops (= stabs), stǫbi (= stabi), mos (= mazs), mǫziņš (= maziņš) osv.

I Zemgales seliska dialekter förändras det långa ū-ljudet. I den största delen av dialekterna säger man ou i stället för ū, till exempel škūnič (= šķūnis), čouka (= cūka), šounu (= šūnu, dvs. šuju) osv., men i några — Bebrene, Dviete och Pilskalne — motsvaras ū av iu, till exempel biūt (= būt), Ilūkste (= Ilūkste), iūdenc (= ūdens) osv. Diftongen uo blir ū på Daugavas vänstra strand, till exempel gūs (= guovs), cūs (= zuoss), ūgas (= uogas) osv. Det korta u-ljudet förblir oförändrat, med undantag för förbindelsen ur, som ibland blir uor, till exempel kuormis (= kurmis), men inte alltid och inte i alla ord.

Uttalet av diftongen ei är inte enhetligt överallt. I den största delen av de seliska dialekterna uttalas den med ett öppet ę, till exempel meita, tēikas, mēijas osv., men i några dialekter (i Bebrene,

187

I Dviete uttalas ai där man annars har ēi, till exempel muna maita (= mana meita). Med sitt öppna ē-ljud skiljer sig detta ēi från det ēi som har uppstått ur det långa ī-ljudet. I de dialekter där ī inte omvandlas uttalas även ēi för det mesta på samma sätt som i standardspråket; till exempel säger man i Cesvaine: iešu uz meitu.

Diftongen ie omvandlas i Zemgales seloniska dialekter till ett långt ī-ljud, till exempel sīva (= sieva), zīc (= zieds), mīrs (= miers) m.fl. I Vidzeme är en sådan omvandling relativt ovanlig.

Diftongerna ai och ui uttalas i de seloniska dialekterna som i standardspråket; diftongen au labialiserar ibland a-ljudet (i Vidzeme).

Ett kännetecken för nästan alla seloniska dialekter är att korta vokaler förlängs framför tonlösa konsonanter, till exempel o:ka (= aka), pu:tni, vo:kars (= vakars) m.fl. I vissa dialekter, till exempel i Asare, Prode m.fl., förekommer inte denna förlängning.

I alla seloniska dialekter palataliseras konsonanter i större eller mindre grad om de står eller har stått framför palatala vokaler. Graden av palatalisering är inte densamma överallt. Så var till exempel palataliseringen i Asare märkbar framför ž-ljudet, medan den knappt märktes framför ē; jämför nominativ upēte (= upīte) och ackusativ upēti (= upīti), men i grannmålet i Slate var palataliseringen lika stark i dessa fall.

Ljudkombinationen šk uttalas i de seloniska dialekterna utan att ķ mjukgörs, till exempel škounč (= šķūnis), škel̦t (= šķelt). Ljudföljden ķš kastas ibland om; man säger till exempel inte aukša (= augša), utan aišra, priška (= priekša), iškā (= iekšā) m.fl.

I Slate, Dignāja, Lubāna och ibland även på andra håll (Elkšņi, Susēja) ersätter č ķ, till exempel čēve (= ķēve), kačs (= kaķis). Ett hyperkorrekt drag i vissa seloniska dialekter är att ķ används i stället för č, till exempel ķigāni (= čigāni), ķuška (= čūska) i Krustpils och Mētriena.

Nominativformer som slutar på -ļs uttalas i vissa dialekter med -ļs, till exempel ceļš, teļš, i Asare, Elkšņi, Prode m.fl.; på andra håll – även i delar av Vidzeme – med -ļs, till exempel ceļš, kupeļs, teļs.

Nominativformer som slutar på -ŗš uttalas med -rs, till exempel kūrs (= kurš), kārs (= kaŗš), vārs (= varš) i Zemgale och kūrs, ķers, vārs i Vidzeme.

Inte heller i förbindelsen -jš finns š-ljudet, till exempel vējs (= vējš), vājs (= vājš) m.fl. Därför är š-ljudet inte heller vanligt i agentbeteckningar som bildats av verb, till exempel kūdļējs (= kūlējs), vedējs (= vedējs) m.fl.

Det gamla ordet sutmalas förekommer i Aknīste, Susēja och Slate, medan man i andra seloniska dialekter i Zemgale hör sudmalas.

Liksom i de låglandslettiska dialekterna uttalar talare av seloniska dialekter ett velart b framför ķ och g. Därigenom skiljer sig dessa dialekter från de höglandslettiska dialekterna i Latgale.

Ett kännetecken för de seloniska dialekterna är att man i lånord från andra språk inte brukar använda långa likvidor och nasaler, vilket är vanligt i standardspråket; till exempel kana || kona (= kanna), bāļva (= baļļa), ēlne (= elle), stals (= stallis) m.fl. Endast orden panna och ķemme hörs ibland också med långa nasaler.

I alla seloniska dialekter skjuter man ibland in ett t-ljud mellan n och s eller mellan ņ och š, men ett sådant inskott förekommer inte mellan l och s eller mellan ļ och š; till exempel gōnc (= gans), bērziņč (= bērziņš), vasals (= vesels), zaļš. Till ord som kaudze, tupe̦le, kruķis, krasts m.fl. fogar man ett s-, till exempel skāude, stupele, skruk̦is, skrāc m.fl.

I framtidsformerna av enstaviga verb vars rot slutar på t, d, s, z har de seloniska dialekterna i Zemgale långa frikativor eller sibilanter, till exempel neši, vešu m.fl. Ofta

188

Den långa visselljudande konsonanten skiljer framtid från dåtid, t.ex. vokār nesi moajād, reit nesi prūjām) (= igår bar du hem, i morgon bär du bort). Dessa futurumformer bildas regelbundet av infinitiven, på samma sätt som exempelvis likšu, liksi av likt.

Inom morfologin finns betydligt färre särdrag. Vid ordbildningen finns endast några få särpräglade former. Så känner man exempelvis i de seliska dialekterna i Vidzeme till och använder adjektiv på -ūjis, till exempel smiltijs i Prauliena, smiltķijs i Sausneja m.fl. Även i Zemgale hör man liknande former, till exempel mòalīja zēmē i Asare. Med samma suffix tycks också några gårdsnamn vara bildade, till exempel Augstūjas — en gård i Liepkalne, Kalnījas — en gård i Ērgļi.

Diminutiver på -uks är mycket vanliga, till exempel suņuks, mòasuks, gūšuks (= en liten ko) m.fl.; särskilt många sådana avledningar bildas av personnamn. Såvitt man kan se saknar dessa diminutiver inte en kärleksfull betydelse, till skillnad från i andra dialekter.

Benämningar på kvinnor bildas i Vidzeme ofta med -īša, särskilt när benämningen utgår från mannens yrke, till exempel kalējīša (= smedhustru, smedens hustru), vēverīša (= vävarhustru, vävarens hustru), även Caunīša (= Caunes hustru). I de seliska dialekterna i Zemgale används här antingen -iņe (<-iene) eller -īte (<-iete), till exempel kalējīne, skriuderīne, Kalninīte m.fl. Även benämningar på kvinnor efter nationalitet bildas här ofta med samma suffix. En egenhet är att man inte säger krievs, utan krīviniks. Benämningar på kvinnor av andra nationaliteter bildas dock inte med detta suffix.

I de seliska dialekterna i Zemgale känner man nästan inte till avledningar med -atā från räkneord. I stället säger man: mēs atgājām trijūs (= vi kom tillbaka tre tillsammans), vái ta divūs ar boūš bāist? (= eller blir det skrämmande när ni är två?). Avledningar med -ējī används ofta för att ange antal, till exempel munām tāvām bei divei zirgu (= min far hade två hästar) i Asare m.fl.

I de seliska dialekterna i Zemgale hör man ibland manę, tevę i genitiv och ackusativ av personliga pronomen, till exempel jis manę napazyna (= han kände inte igen mig), bes tevę tūr ni'kà nabōis (= utan dig kommer det inte att finnas något där) m.fl. Dessa former kan vara besläktade med de litauiska formerna manè, tavè och är alltså gamla. I dativ förekommer formen màn för första person. I Vidzeme: mìn. För att uttrycka ägande har alla seliska dialekter muns, muna. I dessa dialekter förekommer också lokativformen av kas — kamà, som är främmande för standardspråket. I de seliska dialekterna i Zemgale känner man till pronomenet jis, jei (<-ji); emellanåt hör man också det från standardspråket inlånade viņš, viņa. Men jis, jei är fortfarande mycket levande i medvetandet och talet, så att det ibland dyker upp även när man talar standardspråk. Talare av de seliska dialekterna i Vidzeme betraktar detta jis, jei som ett mycket utpräglat övre lettiskt fenomen.

Prefixet och prepositionen da(-), som används i dessa dialekter, är främmande för standardspråket, till exempel da-it da mežam (= gå ända till skogen), daļēju pinū (= jag hällde i mjölk), dapērc vēl vīnu sievām, lobōk ēs (= köp en smågris till, då äter du bättre), da vo:karām (= till kvällen), dalyku es ār (= jag lade till också) m.fl. I de seliska dialekterna i Zemgale är dessutom användningen av prepositionen och prefixet iz(-) i stället för uz(-) särpräglad, till exempel izbrauce iz lada (= körde upp på isen), izlidava iz jumta (= flög upp på taket), izgōzē is golvys (= hällde över huvudet) m.fl. I stället för standardspråkets apkārt används ibland aplīk — màn bij jōa-it aplēik kolnu (= jag var tvungen att gå runt berget).

Verbens ē-stammar i preteritum, som har försvunnit ur standardspråket, lever ännu kvar i de seliska dialekterna, särskilt på Daugavas vänstra strand, till exempel es vokār braūcu, jis vedę, mes nesām m.fl.

189

Avledda verb med infinitivändelserna -āt eller -uot bildar preteritum med -av-, t.ex. jei runava, es zinavu, jūs stāigavāt. Även presensparticipet i böjd form bildas på liknande sätt — bōitu zinavuši, jei malavusę. I Gārsenes dialekt finns former med -dav-, t.ex. kad gribēdavusi gulēt, tad nevarēdavusi, tāpēc ka spūkuodavusi (= när hon ville sova, kunde hon inte, eftersom hon hade hemsökts av spöken). Eftersom invånarna i Gārsene också talar litauiska med varandra hemma, kan man anta att dessa former har uppstått under inflytande av det litauiska språket. Över huvud taget är det svårt att säga vilken nationalitet de nuvarande invånarna i Gārsene har. De själva berättar att de för omkring 100 år sedan ”blev omvända” till letter och därför är letter. Man måste säga att alla Gārsene-bor talar lettiska och litauiska lika bra.

I alla seliska dialekter har reflexiva verb i första och andra person plural ändelserna -mēs, -tēs eller -mās, -tās, t.ex. mēs ceļamēs || ceļamās, jūs ceļatēs || celietās. I verb som bildats med prefix brukar -sa- skjutas in mellan prefixet och stammen, t.ex. apsasēstis, izastāigūt. I de seliska dialekterna i Vidzeme förlorar detta -sa- ibland -a-, t.ex. o:psprēcēt (= gifta sig), pārsāstis (= äta för mycket).

I de seliska dialekterna i Zemgale hörs konditionalformer med -umēm, -umēt i plural, t.ex. itumēm, nastumēt.

Particip har bevarat gamla former. Här finns ännu presensparticip med -us, t.ex. lielajiem viņč nędūdus rūkas (i Vēstiena). Även för framtid används böjda particip med -(k)is, t.ex. tāus braukšis iz pilsātu, modāte braukšūtē, meitas braukšas, puiši braukšūši (i Asare). Dessa former börjar dock redan falla i glömska — de används ganska sällan. Standardspråket har stort inflytande. Ofta talar dialektbrukarna, särskilt i barns närvaro, sinsemellan också ett någorlunda gott standardspråk, där bara något enstaka typiskt dialektdrag hörs. Därför kan den yngre generationen inte längre tala dialekten ordentligt — dialekterna är nära att försvinna.

Dialektordförrådet verkar vara det mest beständiga; där finns många ord som inte är kända i standardspråket. Dialekterna på Daugavas vänstra strand ligger nära Litauen och är påverkade av det litauiska språket. Både enskilda ord och former har lånats in, t.ex. de tidigare nämnda preteritumformerna med -dav-. Ett litauiskt ord är girtūklēs (= blåbär), atit anākāt i stället för, pažēri — litauiska prager­ti (med betydelsen supa), t.ex. vai ta jis tū (dvs. kolchosen) pažērē? (i Asare), bùlbas — potatis (benämningen används nu nästan inte längre, men förr var den den enda beteckningen för potatis), avēli — bikupor, sours — salt, gēlze — järn osv. Dessa dialekter är också starkt slaviska. Man säger till exempel inte att man talar lettiska, ryska eller polska, utan pa latviskām, pa krīviskām, pa pūliskām. Det finns också direkta lån. Så berättar till exempel 89-åriga Ilze Ratzobe i Asare: jis beja jei ilūbeis, naskatīja; moš tu varēsi? osv. Det ryska språkets inflytande är särskilt starkt i de seliska dialekterna i Daugavpils distrikt, där mycket få letter bor.

I standardspråket är inte heller sådana ord vanliga som ustaba (= rum), vēirēkšņi (= älggräs), aviškas vai āviekstenes (= hallon), mēlnīgas (= blåbär), virsūne (= topp), bāmbērbaki (= stora bromsar), škierzlānc (= ödla), svo:ķi (= råmjölk), mauļdātis (= bada), muzlas (= tandkött), it lūņkis (= gå till mäsken), ķēte (= vänsterhänt), špetnis (= smeknamn), sirūps, ack. sirūbu (= brunnskoning), stōdāigi (= fingerborgar), telōaks (= stympad kalv), paśule (= kärr), sprēst (= spinna), klukučs rāun (= plockar kvistar), tiļs (= nära), timss (= mörk) osv.

190

Expeditionerna gav ett betydande ortnamnsmaterial, sammanlagt över 21 000 ortnamn. Av dessa är 15 500 nya, tidigare okända namn. Dessa namn kan användas för att komplettera institutets befintliga ortnamnssamlingar och i det fortsatta arbetet med ortnamn.

De insamlade ortnamnen innehåller mycket som är språkvetenskapligt intressant. Ortnamn, särskilt sådana som har bevarat sitt namn i århundraden, har sin egen historia. Det är intressant att det i det seliska området i Vidzeme finns flera namn av estniskt ursprung. Så finns till exempel i Patkule gården Musti (est. must — svart), ån Lisa (est. tillsats). Även själva Patkules namn (uttalas Paķile) är av estniskt ursprung. Detsamma kan sägas om Pikāni — en gård i Prauliena, Miņģi — en gård i Cesvaine, osv. Dessa ortnamn får en att tro att ester en gång kan ha bott i området.

I gränstrakterna mot Litauen har många ortnamn litauiskt ursprung. Så finns det till exempel i Gārsene en skog som heter Ilgabrade. Genom den ganska stora skogen, som skiljer Lettland från Litauen, gick en mycket vältrafikerad väg, så man behövde gå eller färdas länge för att komma igenom skogen. I Gārsenes dialekt används ordet ilgs också i betydelsen gars, liksom i litauiskan. Denna betydelse kan också ingå i skogens namn. Även ängen Gērva kaklis har fått ett litauiskt namn. Det sägs att ängen är mycket svårframkomlig och att bara tranor kan ta sig in där. I gränstrakterna mot Litauen finns dessutom många gårdsnamn som slutar på -išķi, t.ex. Bāltišķi, Girvišķi, Ragaunišķi osv.

Det bör påpekas att mycket många platser har fått sina namn antingen på grund av sitt läge eller på grund av något särdrag som kännetecknar platsen. Så är till exempel Garā pļava i Asare en smal äng som är flera kilometer lång; kullen Āža mugura i Patkule är en spetsig kulle som liknar en getrygg. Namn som Viļķu kalniņš i Cesvaine, där vargar brukade gå över höjden, och Aitu līcis i Asare, där vargar ofta slet sönder får eftersom de inte hade någonstans att fly, är vanliga. I Cesvaine finns Stradu birze, där många starar bor, Virumpurs — ett mycket svårframkomligt kärr, en verklig gyttjekittel, samt ängen Zuwenica, där det sägs ha varit så blött att till och med fiskar levde där.

Ofta har en platsbeteckning förändrats med århundradena. I Lubāna kallas ett område till exempel Ērgala. Förr lär det ha funnits örnar i området, och det nuvarande namnet har uppenbarligen uppstått ur Ērgļu gals (örnarnas ände).

Ibland är det inte lika lätt att föreställa sig hur ett ortnamn har uppkommit. I Asare har det funnits ett halvgods Patmalnieki. För omkring 150 år sedan kallades det Gren-cavu, en lettisk återgivning av det tyska Grenzhof. Eftersom det lilla godset var det sista som tillhörde godsägaren i Asare, är det lätt att förstå varför det fick det namnet. Därefter döptes godset om till Patmalnieki. Det har aldrig funnits någon kvarn på denna plats, och dessutom kallas kvarnar i Asare för sudmalas, inte patmalas. Kanske kommer ordet härifrån, om det inte bara är påhittat: namnet Pati mala, dvs. gränstrakten?

Mycket många ortnamn har samband med någon händelse. Så finns det till exempel i Asare Anča leja. I denna sänka hängde en viss Ancis sig under dagsverkstiden, eftersom godset hade ålagt honom så stora dagsverken att han inte kunde fullgöra dem. På en åker i närheten finns en grop som kallas Madaļiņa — där slet en varg sönder en flicka. Gropen fick namn efter flickan. I Patkule finns gården Teļāras, som ännu kallas så därför att man vallade herrgårdens kalvar vid gården. Katorgas kalns (i Patkule) fick sitt namn av att det var svårt att arbeta på kullen — där var det som i straffarbete. I Cesvaine finns Nuopānu tilts. Bortom bron finns en brant kulle som är svår att bestiga, och därför suckar alla redan på bron när de vet att en tung vägsträcka väntar.

191

Ibland berättas hela sägner om hur ortnamn har uppstått. Så har man till exempel i Slate en Dzelzītis atvars (strömvirvel), om vilken följande sägen berättas: I bäcken vid Lūčānu (Lūčāni — bondgårdar) finns en strömvirvel, vid vars kant pengar sägs ha varit nedgrävda. En gång beslöt tre män att gräva upp pengarna, så att fattigdomen äntligen skulle ta slut. De grävde på midsommarnatten, den enda natt då man kunde gräva upp en gömd skatt. Männen hade redan grävt gropen så djupt att en av dem steg ner i den för att lyfta upp penningtunnan. I samma ögonblick rusade djävulen fram ur buskarna, tog pengarna och kastade dem i strömvirveln. Tunnan hade varit tung, nästan som av järn, och därför kallas strömvirveln Dzelzītis atvars. I Gārsene finns en skog som kallas Kazaskāju. I skogen finns ett berg där det en gång låg ett slott. En gång gick ett par gamla kvinnor till skogen för att plocka bär. De såg att det fanns ett slott på berget och att det hölls fest där. Vackert klädda ”fröknar” dansade så lätt att det var en fröjd att se på. De gamla kvinnorna gick närmare för att se bättre. Då upptäckte de att dansarna hade getben. När kvinnorna förstod att ”fröknarna” var häxor flydde de från den orena platsen. Men sedan dess kallas skogen Kazaskāju. Odzienas ezers ska ha svävat genom luften och väst. En flicka tittade förvånat på den och sade: ”Den väser verkligen som en huggorm.” Sjön föll ner på denna plats eftersom dess namn av en händelse hade gissats. Sådana sägner finns det mycket gott om i nästan alla delar av Lettland.

Även folkets egna förklaringar till ortnamn är intressanta. Ibland innehåller dessa förklaringar mycket fantasi, men emellanåt är de också ganska sannolika. Så gav till exempel invånarna i Gārsene följande förklaring till bynamnet Indānu. En gång ska ett barn ha hittats, och de som fann det gav det namnet Sprīdis, på gārsenesisk dialekt Sprindis. Sprindis växte emellertid till en så stor man att man inte längre kunde kalla honom Sprīdis, och därför började man kalla honom Indi. Indis fick mark och byggde ett hus åt sig. Han hade en stor familj. Även hans barn och barnbarn byggde hus åt sig på samma plats, och så uppstod Indāni — en hel släkt som bebodde byn. Det kan ifrågasättas hur sann berättelsen om det upphittade barnet är, men ett ortnamn kan uppstå från grundarens namn.

Ibland är smeknamn mycket välkända, även sådana som uppstår i dag, och de visar att ortnamn grundar sig på någon särskild egenskap. Så kallas ett hörn av trakten i Rubeņi, med omkring 50 hus, Koreju. De människor som bor där sägs vara uppdelade i två grupper som inte kommer särskilt väl överens med varandra. I Vietalva kallas ett område Ukrainu — där sägs jorden vara bördig och människorna leva välbärgade.

Latvijas PSR dialektologi 1961. g. vasarā rīko ekspedīcijas uz Alūksnes un Jēkabpils rajonu. Savācot materiālus Jēkabpils rajonā, būsim ieguvuši faktus sēlisko izlokšņu lielākajā daļā. Izpētot savāktos materiālus, varbūt varēsim iegūt kādas jaunas atziņas par sēļu valodu.

DIALEKTOLOGISKA EXPEDITIONER I LETTISKA SSR ÅR 1960

М. Э. ГРАУДЫНЯ

Sammanfattning

Sommaren 1960 organiserade Institutet för språk och litteratur vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademi två expeditioner för att samla in dialektologiskt material och toponymi. Båda expeditionerna genomfördes i områden med de så kallade seliska dialekterna — i Madonas, Krustpils och Ilūkste distrikt samt delvis i Daugavpils distrikt.

Expeditionerna år 1961 kommer att omfatta alla återstående seliska dialekter (i Jēkabpilsområdet).

De seliska dialekterna skiljer sig från litteraturspråket och Lettlands övriga dialekter genom flera särdrag. Ett av dessa särdrag är stigande intonation, som inte förekommer i andra delar av Lettland. Det finns också skillnader i uttalet av enskilda ljud. Till exempel uttalas ljudet ē i böjningen slutet i Vidzemes seliska dialekter om nästa stavelse innehåller främre vokaler (eller en diftong), även i de fall då ordstammen har ett öppet ę (tēvi i stället för litteraturspråkets tęvi). För Vidzemes seliska dialekter är vokalernas palatala omljud karakteristiskt; det förekommer inte i Zemgales seliska dialekter. I Zemgales seliska dialekter har å andra sidan vissa gamla former bevarats i större utsträckning, till exempel preteritumformer med ē-stam samt genitiv och ackusativ av de personliga pronomenen manę tavę med mera. På Daugavas vänstra strand använder man också tredje personens personliga pronomen jis, jēi (< ji), vilket i Vidzeme brukar betraktas som ett typiskt östlettiskt fenomen.

Det finns färre särdrag inom morfologin. Vidzemes seliska dialekter kännetecknas av att benämningar på hustrur utifrån deras yrke och efternamn bildas med ändelsen -iša (kalējīša); här förekommer adjektiv på -ijis (smilktijis). I Zemgales seliska dialekter bildas preteritum av verb på -uot och -āt med suffixet -av- (es zinavu); i dialekten i byn Gārsene bildas preteritumformerna med -dav-, till exempel nevarēdava zināt. De nämnda formerna har uppenbarligen uppstått under inflytande av litauiskan.

Mycket avvikande är ordförrådet i de seliska dialekterna. Zemgales seliska dialekter har fler lån från litauiskan (girtūklės, avēli, soūrs med flera) och ryskan än litteraturspråket.

Det insamlade toponymiska materialet (mer än 21 000 enheter) är av intresse för språkvetare. Materialet kommer att utöka institutets kartotek över toponymi. Expeditionerna år 1960 har bidragit med mycket material för vidare forskning.

13. Kalbotyros klausimai. IV