STUDIE OM LOKATIV I SLAVISKA SPRÅK

V. N. Toporov, Lokativ i slaviska språk, USSR:s vetenskapsakademis förlag, Moskva, 1961. 380 s.

Det är ingen överdrift att säga att Moskva sedan slutet av 1800-talet, då F. Fortunatov 1886 började undervisa i litauiska vid Moskvas universitet, blev ett av de viktigaste centrumen för forskning om litauiska. Den vetenskapliga verksamheten hos G. Uljanov och V. Porzeziński, välkända elever till F. Fortunatov, är knuten till Moskva. Även J. Jablonskis var elev till F. Fortunatov. Under lång tid arbetade vid Moskvas universitet den sovjetiske språkforskaren professor M. Petersonas, en god kännare av litauiska och författare till boken „Очерк литовского языка“ (Moskva, 1955). Men aldrig tidigare har så många språkforskare som behärskar litauiska och undersöker frågor inom lituanistik och baltistik varit verksamma i Moskva som i dag. Särskilt många sådana forskare arbetar vid Slaviska institutet vid Sovjetunionens vetenskapsakademi. Vissa volymer av institutets arbeten ägnas nästan helt åt baltiska språkproblem. Vladimir Toporovas intar utan tvekan en plats i främsta ledet bland forskarna inom dessa frågor. Under de senaste åren har han publicerat ett tiotal utmärkta arbeten om baltisk toponomastik, språkliga förbindelser mellan baltiska och slaviska språk, historisk-komparativ grammatik för de baltiska språken och etymologi. Några av V. Toporovas arbeten har även publicerats i litauiska språkvetenskapliga skrifter.¹. Nyligen gav denne språkforskare ut en omfattande monografi om lokativ i slaviska språk.

Den första delen av verket behandlar uteslutande slavistiska frågor, men i den andra delen behandlas även ämnen inom baltistik och indoeuropeisk språkvetenskap i allmänhet med hjälp av ett mycket omfattande material. Där dras slutsatser som är av intresse för forskare som studerar såväl slaviska som baltiska språks historia.

I den första delen behandlas i tur och ordning lokativens typer i ryska, vitryska, ukrainska, polska, kasjubiska, polabiska, sorbiska, tjeckiska och slovakiska, fornslaviska, bulgariska, serbokroatiska och slovenska, med särskild uppmärksamhet på lokativformerna i äldre texter på dessa språk. Processerna där enskilda lokativtyper försvinner och nya typer bildas belyses. Sammanfattningsvis kan man konstatera att spår av lokativ utan preposition förekommer i skrivna monument från en betydande del av de slaviska språken. Lokativ utan preposition har bevarats särskilt väl i ryska texter från 1000–1200-talen. Redan under denna period hade dock lokativ med preposition i ryska språkmonument alla de betydelser som uttrycks med lokativ, och i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet trängde lokativ med preposition helt undan lokativ utan preposition. I vitryska och ukrainska har de former av lokativ utan preposition som bildats bevarats

¹ Se В. Н. Топоров, О балтийских следах в топонимике русских территорий, „Lietuvių kalbotyros klausimai“, vol. 2, Vilnius, 1959, s. 55—63; В. Н. Топоров, О. Н. Трубачев, Балтийская гидронимия Верхнего Поднепровья, „Lietuvių kalbotyros klausimai“, vol. 4, Vilnius, 1961, s. 195—217; В. Н. Топоров, Из опыта балто-славянских фольклорных связей, „Lietuvių kalbotyros klausimai“, vol. 6, Vilnius, 1963, s. 149—175.

318

endast endast i adverb. Det bör dock sägas att man i vissa ukrainska karpatiska dialekter, främst i sånger, också finner former av denna lokativ som inte är adverb. Enligt V. Toporov är dessa dock sannolikt inte relikter av den gamla lokativen utan preposition. I fornpolska texter har man inte funnit några tillförlitliga exempel på lokativ utan preposition. Spår av denna lokativ saknas i kasjubiska och polabiska. I sorbiska texter förekommer ett ganska stort antal exempel på lokativ utan preposition. Dessa lokativ är emellertid sannolikt resultat av en senare period och saknar genetisk anknytning till den gamla slaviska lokativen utan preposition. För studiet av lokativens historia i slaviska språk är uppgifterna i äldre tjeckiska texter mycket värdefulla. I äldre tjeckiska texter finner man så arkaiska drag hos lokativen som inte alls har bevarats i andra slaviska språk. Lokativ utan preposition är rikligt belagd i tjeckiska texter. Många exempel på lokativ med olika betydelser förekommer också i fornslaviska. I de sydslaviska språken finns det praktiskt taget inga tillförlitliga exempel på lokativ utan preposition.

Som nämnts är verkets andra del viktigast för lituanistiken. I denna del behandlar författaren en fråga som ännu i början av 1900-talet skulle ha verkat helt absurd. Här försöker man fastställa när det kasus som kallas lokativ uppstod, belagt i texter på många indoeuropeiska språk, särskilt de östliga. Tidigare hävdade man att lokativen hade bildats i det indoeuropeiska urspråket. Med utgångspunkt i avestiska, baltiska och slaviska data, och delvis även armeniska, samt framför allt under inflytande av sanskritmaterialet, tillskrevs det indoeuropeiska urspråket ett system med åtta kasus, där lokativen ingick som ett självständigt kasus. Men när de allra äldsta indoeuropeiska texterna dechiffrerades – hettitiska kilskriftstexter från det andra årtusendet f.Kr. – visade det sig att den kasusform i dessa texter som motsvarar lokativen i de östliga indoeuropeiska språken uttrycker både dativiska och lokativa relationer på samma sätt. Det är svårt att föreställa sig, hävdar verkets författare, att två kasus, dativ och lokativ, som en gång skulle ha funnits var för sig och haft olika ändelser, skulle ha smält samman till ett. Det är snarare rimligt att anta att dativ och lokativ från början inte skildes åt (jfr s. 277). Inte heller fakta från vissa andra indoeuropeiska språk (t.ex. germanska och italiska) visar att dativ och lokativ skulle ha varit tydligt åtskilda i äldsta tider. En tydlig differentiering mellan dessa former börjar i delar av de indoeuropeiska språken först relativt sent.

Efter att ha gått igenom lokativen i enskilda indoeuropeiska språk drar V. Toporov följande slutsatser: 1) former som betraktas som lokativformer i olika indoeuropeiska språk utgörs ofta av olika bildningar, som endast är förbundna med varandra genom betydelselikhet; 2) i alla indoeuropeiska språk finner man tydliga spår av en lokativ som ännu inte hade formats (särskilt karakteristiskt är att dessa spår märks i ord med konsonantstam och ibland i-, u-stam; sådana fall är mycket sällsynta i de produktiva ā-, o-stammarna); 3) antagandet att lokativen har uppstått ur adverb stöds av fler fakta än den motsatta hypotesen (när det gäller de västliga indoeuropeiska språken); 4) det är knappast möjligt att betrakta lokativen som ett gemensamt indoeuropeiskt kasus; 5) många omständigheter tyder på att lokativ och dativ ursprungligen sammanföll (jfr s. 285).

319

I monografins andra del ägnas också betydande utrymme åt lokativ i de baltiska språken. Material från de baltiska språken används både för att behandla allmänna frågor om lokativens historia i de indoeuropeiska språken och som hjälp för att belysa enskilda utvecklingsprocesser för lokativ i de slaviska språken. V. Toporov betonar att de baltiska uppgifterna är särskilt betydelsefulla inte bara på grund av deras närhet till fakta i de slaviska språken, utan också på grund av sin arkaiska karaktär. Författaren har samlat en stor del av materialet från skriftliga monument och dialekttexter. Boken presenterar uppgifter från de baltiska språken, från preussiska katekeser, Mažvydas skrifter och Adolfis grammatik till samlingar av lettisk och litauisk folklore samt verk av J. Endzelīns och J. Jablonskis. Den omfattande baltistiska litteratur som nämns i verket skulle vi möjligen kunna komplettera med en eller annan studie i litauisk eller lettisk dialektologi som publicerats under de senaste åren. Dessa studiers påståenden kommer emellertid inte att stå i strid med verkets allmänna slutsatser.

Avslutningsvis ska vi endast nämna några mindre inexaktheter, som på intet sätt kan förringa verkets samlade värde.

På s. 295 är Mažvydas mening inte helt korrekt översatt: ”änglarna kommer och sjunger...”.

På s. 322 är de lettiska exemplen med prepositionen ap. felaktigt översatta. Det går inte att hävda att exemplen på s. 319, där plats uttrycks med ackusativ tillsammans med prepositionen apie, skulle vara främmande för litauiskt standardspråk.

V. Toporov påpekar med rätta att preussiskan över huvud taget saknar lokativ och förklarar i en fotnot: ”Om vi bortser från ett enda pronominellt exempel ur Enchiridijonas: bhe stallėti pērdin en schisman ackewijstin Krixtianiskan astin, s. 77, 15, vilket dock inte bevisar någonting, eftersom det saknar motsvarigheter (formellt sett) i andra språk” (jfr s. 283). Vi vill för vår del tillägga att J. Endzelīns också var benägen att korrigera formen schisman till dativ *schismau < *šismū². Dessutom betraktade J. Endzelīns med tvekan inte bara det adverb bitai som V. Toporov nämner, utan också den första delen av sammansättningarna sallubai busennis, salaubalgannan, sallūbaiwirins³.

Vilnius

A. Sabaliauskas

OM M. RUDNICKIS ETYMOLOGISKA TOLKNING AV GALINDA, PRIEGLIAUS OCH SŪDUVA

Mikołaj Rudnicki, Prałowiańszczyzna Lechia-Polska, II, Wspólnota słowiańska. Wspólnota lechicka-polska, Poznań, 1961.

I detta verk av den polske språkforskaren behandlas ingående, med utgångspunkt i språkliga och arkeologiska uppgifter, frågorna om de slaviska stammarnas, däribland det polska folkets, etnogenes, förhistoriska territorium och migration. Där behandlas också den slaviska förhistoriens dialektologi, materiella kultur och

² Plg. J. Endzelīns, Senprūšu valoda, Rīgā, 1943, p. 80—81.

³ Jfr samma ställe, s. 58–59.

320