RECENZIJOS

HYDRONYMEN I ÖVRE DNIPEROMRÅDET OCH BALTISK FORNTID

V. N. Toporov och O. N. Trubatjov, Linguistisk analys av hydronymerna i Övre Dneprregionen, Moskva, 1962, 270 s.

Förekomsten av baltisk toponymi långt söder och öster om det nuvarande Litauiska SSR:s territorium råder det numera inget tvivel om. Frågan är bara hur omfattande den är, hur långt den har spridits, vilka som förde den vidare och vart dessa toponymers bärare tog vägen. Forskare har redan flera gånger försökt besvara dessa frågor. När vi överblickar forskningshistorien kring de nämnda problemen (från A. Kočiubinskij och L. Pogodin till K. Būga och M. Fasmer) kan vi lätt se hur slutsatserna har förändrats. Om de första stegen på detta område var trevande och gränserna för den baltiska toponymins utbredning förblev mycket obestämda, gav K. Būgas och M. Fasmers undersökningar redan relativt precisa svar på några av de ovan nämnda frågorna. V. Toporovs och O. Trubačëvs monografi ”Lingvistisk analys av hydronymerna i Övre Dneprregionen” är en logisk fortsättning på dessa undersökningar och bekräftar tidigare forskares, särskilt K. Būgas, uppfattning om förekomsten av baltiska ortnamn sydost om dagens Litauen. Den baltiska toponymin visar sig dock vara betydligt rikligare, och dess utbredningsgränser utvidgas avsevärt.

Med hänsyn till det rika materialet som behandlas, metodens precision samt slutsatsernas bredd och originalitet kommer denna bok, förefaller det, att få avgörande betydelse för belysningen av vissa frågor om baltisk och slavisk forntid. Med detta i åtanke avser vi inte att i denna korta artikel göra någon mer ingående bedömning av boken, utan vill endast beröra en eller annan fråga av särskild vikt för baltistiken.

Först bör några metodologiska frågor behandlas. Boken utmärker sig genom sin oomtvistliga fördel framför tidigare arbeten på området: här undersöks inte bara en enskild toponymisk region eller ett språkligt-etniskt skikt inom det valda territoriet, utan hela områdets hydronymi studeras noggrant; man försöker finna vissa produktiva typer eller lexikala skikt i dess helhet, och först därefter dras slutsatser. Ett annat positivt metodologiskt kännetecken hos boken är att Övre Dneprregionens hydronymbildning för första gången undersöks så brett och systematiskt, och att analysen av bildningssätten läggs till grund för arbetet, medan den etymologiska (lexikala) undersökningen av hydronymer betraktas som visserligen mycket viktig, men endast hjälpande.

221

Toponomin i Övre Dneprregionen kan ha genomgått en mycket komplicerad historia. Baltiska ortnamn i slaviskockuperade områden påverkades under många århundraden av utvecklingslagarna i de slaviska språken. Under inverkan av dessa lagar förändrades många av dem genom substitution och folketymologi så till den grad att de blev oigenkännliga. Med tanke på en av bokens viktigaste slutsatser, nämligen att de lokala balterna assimilerades vid olika tidpunkter och inte på en gång, och att det kan ha funnits en period av tvåspråkighet, kan man anta att hydronymerna i Övre Dneprregionen, särskilt deras fonetiska utveckling, måste ha varit mycket särpräglad. Av dessa skäl framför författarna med goda skäl tanken, och följer den i praktiken, att man i detta fall, när hydronymerna i Övre Dneprregionen jämförs med preussiska, litauiska och lettiska ortnamn, inte längre kan låta sig vägledas enbart av traditionella fonetiska lagar för baltiska och slaviska språk, vilka huvudsakligen har fastställts utifrån det gemensamma baltisk-slaviska ordförrådet, eftersom de särskilda språkliga och historiska förhållandena i Övre Dneprregionen helt måste ha hindrat och rubbat dessa lagars verkan. Dessutom kan många baltiska ortnamn ha upptagits i de slaviska språken efter det att vissa slaviska språklagar hade upphört att verka eller, omvänt, ha förändrats under inflytande av lokala språklagar. Av dessa skäl är en lexikal undersökning inte alltid fruktbar. Författarna insåg att den säkraste grunden för att fastställa hydronymernas ursprung endast kan vara deras affixering.

Denna enligt vår mening riktiga undersökningsmetod var ett av de viktigaste villkoren som gjorde det möjligt för författarna att nå mycket betydelsefulla slutsatser, av vilka vi här ska räkna upp de viktigaste.

Framför allt bör det understrykas att området för den baltiska hydronymis utbredning utvidgas avsevärt både söderut och sydostut. Pripet har hittills betraktats som den sydgräns som balterna aldrig skulle ha överskridit. Med stöd av förekomsten av stora ansamlingar av baltiska hydronymer på Pripets vänstra strand och av de baltiska hydronymer söder om Pripet som de själva för första gången har påträffat, drar författarna slutsatsen att Pripet inte utgjorde en avskiljande sydgräns för den baltiska utbredningen. Detta visas bland annat också av att baltiska ortnamn återkommer både norr och söder om Pripet (Случье, Сажелка, Виша m.fl.).

Lingvister förnekade länge förekomsten av baltiska ortnamn öster om Dnepr, närmare bestämt i Sožs avrinningsområde. Till och med vår store toponymist K. Būga erkände förekomsten av baltiska ortnamn i Sožs avrinningsområde först i en artikel från 1923 med titeln ”Litauerna vid Sožs stränder”. M. Fasmer hade också noterat förekomsten av baltisk toponymi i detta flodsystem. V. Toporov och O. Trubačëv finner betydligt fler baltiska ortnamn i Sožs avrinningsområde och drar av deras jämna fördelning längs hela floden slutsatsen att den baltiska närvaron inte upphör vid Sožs avrinningsområde. Författarna går längre österut och finner omkring hundra baltiska hydronymer i Desnas mellersta och övre lopp, där baltismer, kan man säga, hittills inte hade konstaterats. Det finns dock färre sådana i Desnas flodsystem än i Sožs, vilket enligt författarna visar att den baltiska områdets östgräns ligger nära. Den östra gränsen kan fastställas slutgiltigt först när hydronymerna i Okas övre lopp har undersökts.

En av denna monografis viktigaste och mest nyskapande slutsatser gäller fastställandet av den sydöstra gränsen för de baltiska ortnamnens utbredning och samtidigt balternas och

222

konstaterandet av direkta kontakter mellan de iranska språken. Författarna förlägger denna gräns betydligt längre åt sydost än man hittills gjort, till Seimaflodens avrinningsområde, där de finner omkring tjugo baltiska flodnamn. Det är värt att notera att nästan alla ligger på Seimas högra strand. För vår del vill vi framhålla att det inte råder något tvivel om att de flesta av dem är baltiska.

Språkvetare har, särskilt på senare tid, uppmärksammat ett stort antal lexikala gemensamheter mellan de baltiska och iranska språken. Förklaringen av dessa gemensamheter har emellertid alltid varit förenad med stora svårigheter, eftersom den allmänna uppfattningen hittills varit att direkta kontakter mellan de baltiska och iranska språken aldrig har förekommit. Författarna förlägger den sydöstra gränsen för det baltiska etniska området till Seimas avrinningsområde, där det finns nästan obestridliga iranska spår, och drar slutsatsen att Seima en gång var en plats för direkt kontakt mellan baltiska och iranska språk.

Boken ger också en helt ny behandling av frågan om de baltiska stammarnas vidare öde, de stammar som lämnat så tydliga spår i Övre Dneprregionens toponymi. K. Būga hävdade att balterna, som en gång bodde långt sydost om det nuvarande Litauens territorium, under slavisk press drog sig tillbaka mot nordväst och redan på 500–600-talet e.Kr. nådde de nuvarande områdena, medan slaverna samtidigt nådde Vilniusområdena¹. V. Toporov och O. Trubačiov framför i sin bok den välgrundade tanken att det inte förekom någon massflykt av balter undan slavisk press, utan att slaverna, medan de långsamt trängde in i områden bebodda av baltiska stammar, assimilerade balterna på plats. Detta bekräftas av vissa drag i hydronymbildningen, till exempel suffixens ordningsföljd, och framför allt av att mycket små vattendrag och ett betydande antal bosättningar, vars namn förändras relativt snabbt, har baltiska namn. Assimileringen av balterna måste ha skett vid olika tidpunkter och inte överallt på en gång. Författarna menar att assimilationsprocessen i vissa baltiska områden som slaverna tog över var lång och komplicerad och sannolikt åtföljdes av en period av tvåspråkighet. Hypotesen om en tvåspråkig period grundar författarna framför allt på den fonetisk-morfologiska substitutionens exakthet i de slaviska språken av baltiska ortnamn med ändelserna -as, -us. Enligt vår mening skulle hypotesen om tvåspråkighet också stödjas av semantiska paralleller och exakta semantiska översättningslån (kalkeringar) bland vissa hydronymer i Övre Dneprregionen, till exempel Вязовенка (som författarna jämför med lit. ąžuolas, lett. ozols, preuss. ansonis) och Дубовонка, Дубровейка; Лисичка||Ропша (jfr ryska лиса; Ропша — från det iranska ordet ”räv”) och dess biflöde Лопанка (jfr lit. lapė). Även sedan slaverna trängt långt norrut fanns det baltiska enklaver i de områden de tagit över, vilka gradvis försvann under en tvåspråkig period. V. Toporov och O. Trubačiov menar att några av dessa enklaver bestod ganska länge, ända till början av det andra årtusendet e.Kr.

Om vi godtar denna teori (och vi har för närvarande inga skäl att betvivla den), skulle vi slutgiltigt kunna lösa även några andra problem med anknytning till balternas förflutna. Detta gäller framför allt frågan om hur litauiska enklaver uppkommit öster och söder om det nuvarande Litauens SSR:s territorium.

¹ Apie tai žr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 740 ir kitur.

223

Med utgångspunkt i analysen av hydronymer avvisar författarna den tanke som framförts av vissa forskare, att den baltiska toponymien i Övre Dneprbäckenet skulle ha förts dit senare av krigsfångar eller andra kolonister. De 700–800 baltiska hydronymerna, tämligen jämnt fördelade över hela Dneprregionen, utgör ett obestridligt belägg för V. Toporovs och O. Trubačiovs slutsats. Dessutom visar ordningsföljden mellan suffixen i baltiska hydronymer också att lagret av baltiska toponymiska relikter i Övre Dneprregionen är äldre än det slaviska. Enligt författarna var balterna, ända sedan de äldsta tider som kan undersökas lingvistiskt, det huvudsakliga etniska elementet i Övre Dneprregionen. Som en logisk följd av detta påstående väcker boken frågan om de gamla baltiska folkens bidrag till Övre Dneprregionens historia i ordets vidaste bemärkelse.

Monografin berör också frågan om de baltiska hydronymerna i Övre Dneprregionen tillhör enskilda baltiska stamdialekter. Enligt författarna visar suffixbildningen och de lexikala elementen att det i Övre Dneprregionen finns hydronymer som kan hänföras till letterna (suffixet -ėja), litauerna (suffixen -ija, -esa, -asa), jatvingerna (suffixet -da), preussarna (Стаона, Стаоня m.fl., jfr preuss. stabis ”sten”; Поня, jfr preuss. pannean ”pöl”; Гейшинка, jfr preuss. geeyse ”stork”). I stort sett är emellertid frågan mycket oklar. De just nämnda exemplen säger i grund och botten ingenting om vilken dåtida baltisk dialekt en hydronym tillhör, eftersom de fonetiska, morfologiska och lexikala särdrag som kan knytas till ungefär samma område, enligt författarna, inte överensstämmer med någon nu känd baltisk dialekt. Författarna antar att det i Övre Dneprregionen kan ha funnits någon för oss okänd grupp av baltiska dialekter. Det finns dock än så länge alltför få belägg för att styrka detta antagande.

Dessutom kan, enligt vår mening, även äktheten hos vissa av de ovan nämnda kännetecknen på baltisk dialektal differentiering väcka allvarliga tvivel. Det är till exempel helt obegripligt varför författarna anser att suffixet -ija är typiskt enbart för litauisk namnbildning och hävdar att letterna inte alls känner till detta suffix (s. 148, 239). J. Endzelīns, vars studie om lettisk hydronymbildning² författarna använder, har ju redan redovisat flera lettiska hydronymer med suffixet -ija: Cilm-ija, Guob-ija, Lub-ija, Māl-ija, Sar-ija, Sāl-ija, Tēic-ija. I dag kan listan över sådana ortnamn åtminstone fördubblas: Ak-men-ija³ t.ex., Akmin-ija³ m., Aps-ija³ fl., Bērz-ija³ fl., Čērp-ija³ fl., Gal-ijas³ fl., Kaln-ijas⁴ by, Kļav-ija⁴ fl., Krūkl-ija⁴ m., Lūkst-ija⁴ fl. Suffixet -ija säger alltså ingenting säkert om huruvida en hydronym är lettisk eller litauisk.

Förutom de baltisk-slaviska förhållandena behandlas i boken också de slavisk-finska och baltisk-finska språkförhållandena tämligen ingående. Frågan om de baltisk-finska språkförbindelserna

² J. E n d z e l ī n s, Die lettländischen Gewässernamen, „Zeitschrift für slavische Philologie“, XI. Leipzig, 1934, p. 127.

³ J. E n d z e l ī n s, Latvijas PSR vietvārdi, I daļa, 1. sējums, Rīgā, 1956, attiecinkamai p. 15, 17, 40, 106, 164, 294.

⁴ Ten pat, I daļa, 2. sējums, Rīgā, 1961, attinkamai p. 22, 110, 151, 346.

224

För att lösa frågan har redan ett stort antal undersökningar av olika slag tilldelats. De flesta av dessa undersökningar har dock behandlat kontakterna mellan balter och östersjöfinnar, medan problemet med de språkliga kontakterna mellan balter och volgafinnar är betydligt mindre utforskat. V. Toporov och O. Trubačiov behandlar i sin bok de språkliga relationerna mellan balter och volgafinnar något mer ingående. Slutsatserna av deras studier bekräftar återigen förekomsten av direkta kontakter mellan baltiska språk och mordvinska språk, som redan konstaterats av K. Būga⁵, jfr det från baltiska språk inlånade mordvinska peel, pejel’ ”kniv”. Dessutom menar V. Toporov och O. Trubačiov att balterna haft tämligen intensiva direkta kontakter inte bara med mordvinerna, utan också med marierna (tjeremisserna)⁶. Ett av de viktigaste beläggen för detta påstående skulle vara det litauiska ordet lopšys, som författarna betraktar som ett lån från mari lepš ”vagga; stången som vaggan hängs upp på”⁷. På grund av konsonanten š (jfr mordvinska lavš) kan lit. lopšys inte vara ett lån från mordvinskan.

De språkliga relationerna mellan balter och finnar berörs också av författarnas påstående att det litauiska (liksom det ryska, jfr udu-ka) språkets imperativformant k har uppkommit efter finskt imperativmönster, där formanten också är -ka (-k). Detta är en helt ny och mycket djärv hypotes. För att bedöma den kommer det tydligen att krävas en särskild, mer omfattande studie.

Avslutningsvis vill vi, med några mer allmänna kommentarer, framhålla att ortnamnen, vars analys gjorde det möjligt för författarna att dra så många nya och viktiga slutsatser, i stort sett är tämligen autentiska och exakta. Detta gäller framför allt den baltiska toponymien. Om de slaviska ortnamnens autenticitet kan vi inte säga något säkert, eftersom vi naturligtvis inte kunde kontrollera monografins hydronymer på plats, och källorna (tryckta och handskrivna) som författarna hämtat dem från inte är tillgängliga för oss (med undantag för P. Maštakovs samling). Författarna medger också att det saknas exakta uppteckningar från ortsbefolkningen. Denna stora brist är emellertid utmärkande för vår toponomastik i dess helhet. Vi vill bara påpeka att monografin använder alltför få sjönamn, vilka visserligen saknas i P. Maštakovs samling, men som enligt vår uppfattning hade kunnat samlas in från flera andra källor.

Bland de inexakta formerna av litauiska ortnamn kan följande nämnas: Darupis å — ska vara Duōrupis; Dūma å — ska vara Dāmė och Dūmė; Gleuja å — ska vara Gluvija; Kyklė sjö — ett sådant namn är numera okänt. Det verkar ha kommit in i den lingvistiska litteraturen från G. Gerulis ”Die altpreussischen Ortsnamen” (Berlin und Leipzig, 1922), där G. Gerulis stöder sig på K. Būga. Själv

⁵ Se K. Būga. Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1958, s. 417.

⁶ Att balterna haft direkta kontakter med marierna (tjeremisserna) uppmärksammade redan K. Būga (Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, s. 590), men han ansåg inte att dessa relationer varit intensiva. Senare bekräftade B. Serebrenikov K. Būgas tanke (Б. А. Серебренников, О некоторых следах исчезнувшего индоевропейского языка в центре европейской части СССР, близкого к балтийским языкам, „Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai“, serija A, 1, Vilnius, 1957, s. 69—71) och, i viss mån och mycket hypotetiskt, V. Nikonov (В. А. Никонов, Неизвестные языки Поочья, «Вопросы языкознания», 1960, № 2, s. 89—95).

⁷ Se även O. H. Трубачев, Три литовских этимологии: 1. kaktà, 2. šiaudas, 3. lopšys, „Lingua Poznaniensis“, VIII, Poznań, 1960, s. 236—242.

15. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida

225

I sin tur hämtade K. Būga troligen detta sjönamn från Vaižgantas skrifter (se Sąrašas geografiskųjų Lietuvos vardų, „Dirva-Žinynas“, 1904, I, nr 10, s. 51). K. Būga själv har inte angett detta sjönamn i något av sina arbeten. Kanske är det på något sätt en förvanskad form av namnet på en sjö i trakten kring Užventis: Tykle||Tyk lis, där finns även byn Tykle; Luba — ska vara Labà och Luobà.

Författarna är värda att notera för sin försiktighet när de hänför en hydronym till ett visst språk, särskilt i de fall då hydronymens lexem är gemensamt för baltiska och slaviska språk. I detta avseende bör tolkningen av flodnamnet Березина och flodnamnen med al- (Ольховка, Ольховец, Ольшица m.fl.) och kam- (Каменка) betraktas som lyckad. Ett positivt drag hos monografin är försiktigheten i jämförelserna och tolkningarna i den etymologiska ordboken över vattennamn, liksom förmågan att, där det behövs, finna en utväg genom parallella tolkningar. Ibland är det dock enligt vår mening alltför många sådana paralleller. Till exempel skulle en enda förklaring räcka för namnet Anelka (s. 176), nämligen den andra som författarna ger: den baltiska roten ap- (= up-), suffixet -el- och -ka. Jämförelsen av denna hydronym med lett. apaļš och lit. ap(v)alus förefaller onödig, eftersom en sådan semantik är mycket ovanlig för flodnamn. Det verkar inte finnas några flodnamn med denna rot vare sig i lettisk eller litauisk namnskick.

Etymologierna i hydronymordboken och i kommentarerna i övrigt är i allmänhet godtagbara. Om några få av dem vill vi dock säga något.

Аткыльня, Откыльня (s. 176). Det är kanske möjligt att godta att denna hydronym delas upp i prefixet at- och roten -kil-, men det är svårt att tro att det en gång funnits ett ord med betydelsen ”källa” här.

Варсова, Ворсоха, Ворсиха (s. 178). Författarna jämför med rätta med lit. vers-, versm- i betydelsen ”källa”, men de förbinder inte namnet med lit. Versakà||Verseka å (1. Dieveniškės, Gaujos avrinningsområde, 2. Valkininkai, Merkys avrinningsområde).

Вересочь (s. 179). Arketypen *Versakis i den etymologiska ordboken är fullt möjlig, men hydronymen Вересочь bör framför allt jämföras med lit. Verseka||Versakà och med Варсоха i Dneprs avrinningsområde.

Воролочи (s. 181). K. Būga (Rinktiniai raštai, III, 880) och V. Toporov med O. Trubačiov rekonstruerar arketypen *Varlakiai, men de jämför inte träsknamnet Воролочи med lit. Varlakys sjö, Varlakys å och Varliakys sjö.

Жердь, Жерты, Жерт (s. 188). Enligt författarna har formen Жердь uppkommit ur жерг- genom folketymologisk påverkan; roten žer- jämför de dels med lit. žėrėti, dels med pr. Girte och lit. Girta-kalnis (efter Spruogis). Eftersom жерг- i detta fall kan ha två olika ursprung går det inte att säga något bestämt om den första jämförelsen. Den andra jämförelsen är framför allt av semantiska skäl knappast riktig. Vore det inte mer träffande att även förbinda жердь (Жерт) med lit. Gerd-auję å och Gėrd-upis å som paralleller?

Жорна, Карна (s. 115). Enligt författarna är det svårt att hänföra dessa flodnamn till något visst språk, eftersom deras etymologi inte är helt klar. Det andra namnet, nämligen Карна, har visserligen tagits med i den etymologiska ordboken över baltiska hydronymer och jämförs enligt vår mening helt riktigt med lit. Karnupė och pr. Karnithen. Jfr också Karnavė å, Kaŭnupis å, Karnėlis (?)

226

sjö. Till denna grupp kan möjligen också räknas floden Kernaūja, floden Kernaūė, sjön Keĕnavas och sjön Kerňys. Det finns alltså, förefaller det, ingen anledning att betvivla att flodnamnet Карна är baltiskt.

På grund av sin oklarhet har författarna fört upp flodnamnet Жорна tillsammans med Карна, men det har inte tagits med i den etymologiska ordboken över baltiska hydronymer, trots att det har en god motsvarighet i det litauiska namnbeståndet — floden Žarnà.

Dessutom skulle även Жарна (s. 109) och Жаренка (s. 57) passa in här. Det är intressant att den litauiska småorten Zarėnai ligger vid floden Žarnõs. Jämför vidare floden Žarė och byn Zarėnai vid denna flod.

Зембик, Зембинка (s. 188). Även om författarna tvivlar på formernas autenticitet förefaller det inte finnas någon anledning att lämna detta flodnamn utan kommentar enbart av det skälet. Inledande z kan här vara en baltisk dialektform; jämför lit. floden Zambas.

Жортаика (s. 188). Kočiubinskis nämns; han förbinder namnet med žiovojų, -roti (?). Framför allt bör detta flodnamn förbindas med lit. floden Žarčius.

Лабаповка (s. 192). I den baltiska ordboken anses detta flodnamn ha samma ursprung som roten lab-, mycket vanlig i baltisk toponymi, och jämförs med labas ”god”, medan den andra bifloden till samma flod, Добрая, Добря́нка, utan förbehåll anses vara en kalkering av ett baltiskt namn. Det är förståeligt att ett sådant synsätt är alltför generaliserande. För det första är det alltför djärvt att förbinda alla baltiska ortnamn med roten lab- med appellativet labas. I mikrotoponymi och särskilt i namn på bebodda platser kan denna semantik visserligen vara ganska vanlig, men den är mindre typisk för hydronymer. De litauiska floderna Labà, Labauškštas och Labāžė, sjöarna Labāžis och Labė m.fl. skulle enligt vår mening mer träffande förbindas inte med labas ”god” utan med lóbas ”sänka, ravin, dal, hålighet, dalsänka”. Jämför semantiskt floden Lobà och sjön Lobinis. Här förhåller sig lab- till lob- som s(t)ravėti till srovė. Om flodnamnet Добрая, Добря́нка i Dneprbäckenet verkligen är en kalkering av ett baltiskt namn, kan det genom folketymologi också ha uppstått ur lóbas < *lābas, eftersom de båda nutida orden — lābas och lóbas — vid den tiden måste ha låtit likartade.

Å andra sidan bör vi vara mycket försiktiga med att betrakta flodnamnet Добрая, Добря́нка som en kalkering av ett baltiskt namn, särskilt med tanke på varianten Добря́нка: jämför Добрейка, variant Добря́нка, som författarna enligt vår mening ganska träffande förbinder med roten dubur- i litauiska ortnamn =duburys ”sänka, dal”. Och lóbas och duburys är ju ord med mycket likartad semantik, nästan synonymer. Att flodnamn i ett och samma område kan ha rötterna lob- och dubr- framgår också av flodnamnen Лабицъ<? *Lobikis och Добре́чка; Добрин; Добринь i Dneprbäckenet. De senare bör sannolikt härledas inte från lābas ”god”, utan från dubur- (duburys).

Лоша (s. 194). Av de nio flodnamn Лоша som K. Būga kände till ansåg han endast namnet på en biflod till Ašmena vara baltiskt; alla andra Losas betraktade han, med hänvisning till deras geografiska läge, som av slaviskt ursprung och jämförde dem med sl. loše ”ond, dålig”⁸. Med det verk som här recenseras framför oss, och som avsevärt utvidgar gränserna för den baltiska hydronymiens utbredning, kan vi helt instämma med författarna i att också andra

⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, III. Vilnius, 1961, p. 530.

15*

227

Flodnamnen Лоша är baltiska. Man skulle dock vilja ifrågasätta om inte K. Būgas koppling av flodnamnet Лоша till lit. lašis ”lax” har godtagits okritiskt och utan grund. I det litauiska namnförrådet finns, vid sidan av Lašašà å, Lašišà å, Lašišìnė å och Lašišupis å, vars samband med appellativet lašìša är uppenbart, också Lašupis å, Lašmuõ å, Lašupis, Lašupėlis å och Lašupis å. Enligt vår mening är det mer träffande att förbinda de sistnämnda flodnamnen med lašìša, utan med lašas; jfr lašmuõ ”vak, isfri plats i en sjö”. Därför verkar det också bättre att jämföra flodnamnet Лоша med Lašmuõ, Lašupis m.fl.

Лыза (s. 195). Författarna rekonstruerar korrekt *Lūž-(i)a. Jfr även Lūžija, äng och by i Klaipėda distrikt.

Овчеса (s. 199). Enligt V. Toporov och O. Trubačov bör detta hydronym betraktas som baltiskt på grund av suffixet, även om roten enligt dem starkt har påverkats av folketymologi. Enligt vår mening kan roten Овч- jämföras med lit. Aukūpė å, Aükupis å.

Осова (s. 200). Författarna jämför detta flodnamn (visserligen med frågetecken) med Освица å, lit. Ašvà å och ašvà ”sto”. Det förefaller oss som om flodnamnet Осова i det litauiska namnförrådet motsvaras av Āsavas sjö, Asavà å och Asavėlis sjö, vars rot as- är ganska vanlig i litauisk toponymi: Asys sjö, Asinis å, Ašėkas sjö. Beträffande as-, jfr asys ”fräken”.

Пакуль (s. 200). Jämförelsen med lit. pãkulos är helt föga övertygande semantiskt. Om det finns grund för att betrakta detta hydronym som baltiskt, bör man i det först och främst urskilja prefixet pa- och roten kul- eller kūl-; jfr lit. Kulė å, Kulėinis sjö, Kulys sjö samt Kūlupis å och Kūlupis å.

Flodnamnet Пакуль motsvaras av lit. Pakūlė äng (Molėtai, byn Skrebuliai), Pakulys träsk, äng (Panemunis, byn Papiškiai), Pakulelė kärr (Kapčiamiestis, byn Valentai). Beträffande kul-, jfr kulỹs ”hörn, kant, stycke”: I somras slog jag en bra kulį på ängen. Låt honom beta där på Kulely, här är det ännu inte betat ordentligt.

Усперт (s. 211). Det är svårt att tro på härledningen av detta flodnamn från *Ušpert < *Už-pert- (?). Framför allt bör det jämföras med lit. Ūspārtas || Ūpartas || Ūpars-tas sjö. På grund av varianterna Ūpartas och Ūparstas samt det långa ū skulle det vara mycket tveksamt att dela upp sjönamnet Ūspārtas i ett prefix och en rot.

Чередемо (s. 212). Kopplingen till lit. Kirdeikiai är inte helt träffande. Detta flodnamn skulle hellre kunna jämföras med lit. Skerdimas å (det inledande s:et kan här också vara ett tillagt ljud).

Flodnamnen Гать, Смерть och Жердь: förtjänar särskild uppmärksamhet.

Гать (s. 182). I den etymologiska ordbok över baltismer som bifogats boken hänvisas till K. Būgas arbete ”Upių vardų studijos ir aisčių bei slavėnų senovė”, där Гать betraktas som ett flodnamn av icke-baltiskt ursprung på grund av dess geografiska läge. (Nu, när gränserna för utbredningen av baltiska ortnamn har utvidgats avsevärt, motsäger flodnamnet Гать geografiska läge inte längre dess baltiska karaktär; jfr lett. Gāte å, lit. Gatė å.)

Смерть (s. 208). Den har tagits med i baltismordboken med försiktighet. Jämförs med lit. Smertupis.

⁹ Lietuvių kalbos žodynas, VI, Vilnius, 1962, p. 836.

228

Жердь (s. 188). Klassificeras med frågetecken som en baltism (se ovan om detta).

I kommentarerna om hydronymer med ändelsen — ь (s. 126) ingår flodnamnen Гать, Смерть ir Жердь i gruppen hydronymer som författarna betraktar som appellativer som blivit ortnamn: Жердь, Грязь, Гать, Смерть, Сухарь, Пропасть, Рубеж, Колодезь, Дочь, Сыч, Кокош med flera. Det är lätt att förstå att detta är slaviska appellativer (жердь ”stång”, грязь ”lera”, гать ”risbädd, vägbeläggning i en mosse, spång”, смерть ”död”, сухарь ”skorpa”, пропасть ”avgrund”, рубеж ”gräns, gränslinje”, колодезь ”brunn”, дочь ”dotter”, сыч ”uggla”, кокош ”ett forntida ryskt kvinnligt huvudprydnadsföremål?”). Om Гать, Смерть ir Жердь i baltismordboken försiktigt, med frågetecken, betraktas som baltiska, förstår läsaren däremot utan tvekan av kommentarerna att de är slaviska ortnamn. Vilken tolkning ska man då tro på?

Om Смерть bör dessutom sägas att det utan grund har tagits med i baltismordboken. Jämförelsen med litauiska Smertupis hjälper inte här, eftersom roten smert- i litauiskan, särskilt i namnen på några små bäckar, är relativt sen och lånad från slaviskan. Om man resonerar så skulle inte bara Смерть utan också till exempel Рубеж (s. 125) kunna betraktas som baltiskt; författarna har tagit upp det bland andra appellativer som blivit hydronymer, tillsammans med Смерть (s. 126). Beträffande рубеж-, jfr litauiska floden Rubėžius och floden Rubėžupis. Enligt vår mening är det fullt rimligt att hydronymen Рубеж inte betraktas som baltisk.

Något liknande hände med flodnamnet Жадинка i Seimabäckenet. När författarna diskuterade förekomsten av direkta kontakter mellan balter och iranier (s. 231) tog de upp flodnamnet Жадинка i förteckningen över baltiska hydronymer i Seimabäckenet, men tog inte med det i baltismordboken. Dessutom hamnade det på något sätt i ordboken över slaviska hydronymer, där det anses härstamma från slaviska *žad-.

Flodnamnet Мутежер förekommer både i den etymologiska ordboken över baltiska hydronymer och i den över slaviska hydronymer, trots att båda hänvisar till K. Būgas uppfattning att namnet har slaviskt ursprung: < sl. *Мути-жир. Vi menar att K. Būgas uppfattning knappast kan godtas utan förbehåll i detta fall. Jämförelsen av den andra komponenten -ежер- med slaviska -жир-, som K. Būga endast finner i personnamn, väcker mycket allvarliga semantiska betänkligheter. Dessutom är det inte helt klart hur det slaviska namnet *Мутужир skulle kunna utvecklas till Мутежер i slaviska språk. Om folketymologi avses, skulle dess verkan snarare kunna ha varit den motsatta. Sambandet mellan den andra komponenten -ежер och litauiska ežeras ’sjö’ är ganska uppenbart. Att flodnamn kan innehålla lexemet ežer- framgår av följande litauiska flodnamn: Ežer-ėlė (två floder), Ežer-ėlis (sex floder), Ežer-yščia, Ežer-otakis, Ežer-uona, Ežer-upis (fem floder), Ežer-upis.

Beträffande мут-, jfr (?) floden Maučiūvis.

Vi skulle också kunna anmärka på att baltismordboken inte är fullständig. Ibland är det inte helt klart vilka kriterier författarna har följt när de tagit med eller utelämnat en viss hydronym i ordboken. Det är självklart inte de fall vi syftar på där författarna medvetet har avstått, begränsade av arbetets ämne och brist på material. (Vattennamn i Nemunas, Daugavas och delvis Västra Bug, Okas och Övre Volgas avrinningsområden, uppenbara appellativiska och etymologiskt genomskinliga antroponymiska vattennamn med mera.) Men även flodnamnen i Dneprs avrinningsområde har inte tagits upp i baltismordboken (och ibland i slavismordboken) helt konsekvent. Enligt vår mening kunde vissa andra hydronymer i stället ha tagits med i baltismordboken, exempelvis:

229

-nymer). Men även flodnamnen i Dneprs avrinningsområde har inte tagits upp i baltismordboken (och ibland i slavismordboken) helt konsekvent. Enligt vår mening kunde vissa andra hydronymer i stället ha tagits med i baltismordboken än de mindre tydliga fallen (t.ex. Домашния, Бася, Негра, Дамарка med flera), exempelvis:

Алшенка (s. 53), flod — jfr litauiska floden Alšėna, floden Alšià, sjön Alšià||Pieštuvenų ežeras, samt författarnas fyndiga kommentarer om flodnamn i Dneprs avrinningsområde med Ольш-, Ольх- (s. 160).

Болдинка (s. 59), flod, Болданка (s. 64), flod — trots att Болдыж finns i ordboken; jfr litauiska sjön Baldõnas, sjön Baldõkas och floden Baldùpė.

Головля (s. 103), sjö — en fullständig motsvarighet kunde vara den litauiska sjön Galvėlis; jfr sjön Galvinis och sjön Gálvė (?).

Детянка (s. 65), flod — trots att Деена, Деевка finns i ordboken; jfr litauiska floden Degùtinė, floden Degùtė och floden Dėguva.

Деменка (s. 56 med mera), flod, Деминка (s. 61, 62), flod — trots att Дамынка finns i ordboken, vilket härleds från baltiska hydronymer med rötterna dam-, dem-. Beträffande dem-, jfr sjön Dėmenas, sjön Dėmenas, floden Dėmė eller floden Deimenà.

Жиминка||Жимина (s. 62), flod — jfr litauiska floden Žeimenà och sjöarna Žeimenys||Žeimenas||Žeimenes.

Ильговка (s. 51), flod — jfr litauiska floden Ilgė, floden Ilgója, sjön Ilgis, floden Ilgotis och många andra hydronymer med denna rot, vars etymologi är tydlig.

Каратынка (s. 64), flod — jfr litauiska sjön Karatėlė, sjön Kerõtis och sjön Kerotỹs.

Лашунка||Лошуня (s. 68) flod, Лошова (s. 147) flod, Лошинец (s. 85) flod — även om ordboken har Лоша (om den, se ovan). Om Лаш-, Лош-, se s. 227.

Лойня (s. 106) flod, Лойна (s. 107) flod, Лойница (s. 89) flod — jfr lit. Lainỹs sjö, Lainėlis sjö, Leinis bäck.

Рамонка (s. 56) flod — jfr lit. Ramõnas flod, Ramõjus flod, Rãmis sjö, Ramýtė flod.

Роспись (s. 123) — möjligen av *Rasupis¹⁰, jfr lit. Raséika||Raseikà||Rãs upis? flod.

Сления (s. 106) flod — möjligen av baltiskt ursprung, jfr Slėnė flod, slėnis, slėnys.

Сурулль||Суремля (s. 124) flod — jfr lit. Sūrupėlis flod, Sūrupis flod.

Det var kanske onödigt att ta med flodnamn med roten tal-: Таль, Талица, Талинка i den etymologiska ordboken över slaviska hydronymer; dessa härleds från ett particip i de slaviska språken med -ль, jfr ryska та́лый: та́ять. Flodnamnet Таль har fullständiga motsvarigheter i det litauiska namnbeståndet, jfr Talė flod, Talys sjö och möjligen Telỹs sjö. Det verkar som om även preussiska Tolyn sjö har samma rot. För närvarande har vi ingen grund för att betrakta de sistnämnda namnen som slaviska, desto mindre som de är möjliga

10 Om synkope av vokalen u i stammen -up-, se A. Vanagas, Synkope i litauiska flodnamn med -upė, -upis, ”LTSR Mokslų akademijos Darbai”, serie A, 2(15), Vilnius, 1963, s. 261 ff.

230

etymologisera även med stöd av material från de baltiska språken, jfr lit. talė ”en liten stig genom en igenvuxen äng”. Jfr beträffande semantiken lett. talvot ”bli vit, blekna”, tals: audeklus liek uz tala (pļavas, nuoras) talāt, balināt¹¹.

De här nämnda felaktigheterna eller förbiseendena är, som förståeligt är, små och berör inte alls verkets kärna.

Avslutningsvis vill vi tillägga att det valda ämnet (ett geografiskt, inte ett lingvoetniskt område undersöks) var förenat med en mycket reell risk för att arbetets slutsatser inte skulle överskrida ramarna för en regional studie. Med undantag för ett eller annat fall där en slutgiltig lösning på frågan inte var möjlig på grund av ämnets regionala profil (t.ex. den östra gränsen för de baltiska hydronymers utbredning, problemet med suffixens -анка, -янка, -ейка, -ня, -на genes m.m.) har författarna i stort sett undvikit denna risk genom att grunda sina slutsatser inte enbart på analys av hydronymer i Dneprbäckenet, utan också på hydronymer i angränsande områden eller på andra forskares undersökningar.

Monografin ”Lingvistisk analys av hydronymerna i övre Dneprområdet” är verkligen av stor vetenskaplig betydelse. Det är ett intressant och betydelsefullt lingvistiskt verk, som kan tjäna som exempel på hur analys av språkliga fakta kan ge slutsatser av betydelse för många andra vetenskapsgrenar. Här finner inte bara lingvister utan även historiker, arkeologer, etnografer, folklorister och forskare inom andra områden många intressanta upplysningar om baltiernas urhem, den långa perioden av baltisk-slavisk ”symbios”, baltiernas tidigare grannar osv. Detta arbete kommer att kasta mycket ljus över frågan om de baltisk-slaviska språkliga relationerna.

A. Vanagas

FRÅGOR OM BALTISK OCH SLAVISK ACCENTUERING

В. М. Иллич-Свитыч, Именная акцентуация в балтийском и славянском (судьба акцентуационных парадигм), Москва, 1963, 178 р.

Ursprunget till intonations- och accentueringssystemen i de baltiska och slaviska språken är ett viktigt problem inom indoeuropeistiken. Lösningen på det påverkar delvis också hur man tolkar dessa språks äldsta förbindelser. Det är därför förståeligt att stor uppmärksamhet ägnas åt accentueringen i dessa språk vid studiet av de baltisk-slaviska språkliga relationerna. Under de senaste åren har forskningen om accentueringen i de baltiska och slaviska språken intensifierats särskilt. Flera studier och andra artiklar har publicerats¹, där en betydande del ägnas åt själva den baltiska accentueringen

¹¹ K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīca, Rediģējis, papildinājis, nobeidzis J. Endzelīns, IV sējums, Rīgā, 1929—1932, p. 128.

¹ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, 1950, Paris; Le problème des intonations balto-slaves, BSL, 37, 1936, p. 114 tt.; J. Kurylowicz, L'accentuation des langues indo-européennes, Wrocław—Kraków, 1952, II leid. 1958; Chr. S. Stang, Slavonic accentuation, Oslo, 1957; L. Sadnik, Slavische Akzentuation. I. Die vorhistorische Zeit, Wiesbaden, 1959; E. Nonnenmacher-Pribić, Die baltoslavischen Akzent und Intonationsverhältnisse und ihr quantitativer Reflex im slovakischen, Wiesbaden, 1961; J. Kazlauskas, Dėl lietuvių kalbos vardadžio kirčiavimo sistemos raidos, „Kalbotyra“, VII, Vilnius, 1963, p. 171—181.

231