LIETUVIŲ KALBOS GRAMATINĖ SANDARA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

DET LETTISKA SPRÅKETS INVERKAN PÅ DEN GRAMMATISKA STRUKTUREN I DE VÄSTLITAUISKA DIALEKTERNA VID GRÄNSEN MOT LETTLAND

A. JONAITYTĖ

Litauiska och lettiska är nära besläktade språk och har många gemensamma drag: ord, morfologiska former, syntaktiska konstruktioner osv. De litauiska dialekter som ligger vid gränsen till Lettiska SSR har särskilt många sådana gemensamma drag med lettiskan. Förutom äldre gemensamma drag förekommer där också olika slags lettiska lån, som uppkommit genom långvarig kontakt mellan språken. Även om denna kontakt- och låneprocess i stort sett är mer eller mindre likartad i alla litauiska dialekter vid gränsen mot Lettland, har den ändå i var och en av dem särdrag som är specifika just för den dialekten, eftersom såväl kontaktens omfattning som det lettiska språkets inverkan och dess karaktär varierar från plats till plats. I denna artikel undersöks i någon mån hur lettiskan har påverkat dialekterna i nordvästra höglandsmålet inom området med genomgående betoningstillbakadragning¹ och vilka orsakerna är till denna jämförelsevis starka påverkan. Eftersom det är omöjligt att i en kort artikel behandla både ordförrådslån och lån i den grammatiska strukturen, berörs här främst de allmänna orsakerna till lettiskans inverkan och undersöks tydligare lettiska drag inom morfologin och delvis även syntaxen och fonetiken, liksom vissa nya utvecklingstendenser i de nämnda dialekterna som uppkommit till följd av lettisk påverkan.

Undersökningen av såväl lexikala som grammatiska lån från lettiskan försvåras avsevärt av att det långt ifrån alltid går att finna en exakt och skarp gräns mellan enskilda lån och äldre gemensamma drag som dessa dialekter har med lettiskan. Å andra sidan förekommer det också fall då det nästan är omöjligt att avgöra om ett enskilt ord eller en grammatisk form är ett lån från lettiskan eller endast från närliggande litauiska dialekter, för vilka ordet eller formen är ett gammalt gemensamt drag med lettiskan, eftersom, som redan nämnts, både gemensamma drag och lån varierar ganska mycket mellan de olika litauiska dialekterna vid gränsen mot Lettland. Därför försöker man i sådana oklara fall i artikeln lägga fram så mycket tillgängligt material som möjligt, men avstår i regel från att dra en slutsats.

¹ Det gäller dialekterna i trakten kring Skaistgirys och Žagarė i Joniškis distrikt, kring Gruzdžiai, Sakyna och Šiupyliai i Šiauliai distrikt samt kring Kruopiai i Akmenė distrikt.

171

Lån kan komma in på två sätt: genom skriftspråket och genom muntliga kontakter, direkta eller indirekta. Det första sättet är inte typiskt för de dialekter vi undersöker. Lettiska språkdrag kunde knappast tränga in i dessa dialekter genom skrift, eftersom lettiska böcker inte var spridda i området och lettiska inslag saknades i de mer allmänt lästa litauiska tryckta skrifterna. Vissa lån, särskilt ord, har nått dessa dialekter genom indirekta kontakter — via närliggande höglands- eller låglandsdialekter — men den största delen har kommit direkt från närliggande lettiska dialekter, med vilka de direkta kontakterna var mycket starka.

Eftersom invånarna i området för de beskrivna dialekterna bodde nära Lettland (som lokalbefolkningen ännu för inte så länge sedan kallade Kurland), hade de mer eller mindre kontakt med letter. Kontakten var inte lika intensiv under alla perioder. När Litauen till exempel införlivades med det ryska imperiet fanns det ingen statsgräns mellan Litauen och Lettland, och invånarna kunde röra sig fritt, särskilt efter livegenskapens avskaffande. Kontakterna tog sig flera olika uttryck. Först bör nämnas de gemensamma marknaderna och mässorna i närbelägna Riga och Žagarė, som var en betydande handelsplats i norra Litauen fram till dess att järnvägen drogs förbi Joniškis. Dessutom ägde många godsägare i området för dessa dialekter gods i Lettland, och vissa lettiska godsägare hade gods inom området för de beskrivna dialekterna. Därför förekom en viss förflyttning av lantarbetare mellan godsen — från Litauen till Lettland eller tvärtom. Därtill tog sig många litauer från området, framför allt efter livegenskapens avskaffande, arbete hos större lettiska jordbrukare eller for till lettiska städer för att arbeta, såsom Riga, Mitau (Jelgava) med flera.

När de borgerliga staterna Litauen och Lettland hade bildats begränsades denna fria kontakt något, eftersom en statsgräns tillkom och det krävdes fler formaliteter för att passera den. Men även då tog många litauer från området anställning hos större lettiska jordbrukare och bodde i Lettland under längre perioder. När Litauen och Lettland blev sovjetrepubliker försvann den stängda gränsen mellan dem, och inget hindrade längre kontakterna. Därför har befolkningens rörlighet från Lettland till Litauen och särskilt från Litauen till Lettland ökat kraftigt: människor reser från Litauen till närbelägna stora industricentra i Lettland och delvis också till kolchoser och sovjetiska jordbruk. Till följd av dessa omfattande kontakter med letter förstår de flesta talare av de beskrivna dialekterna lettiska, och många talar det också väl.

Utöver kontakterna ”över gränsen” bodde också många letter inom själva området för dessa dialekter, särskilt på vissa platser. Deras språk påverkade de lokala dialekterna ”inifrån”, det vill säga att de dagligen umgicks med sina litauiska grannar och förde även in vissa egna drag i deras språk. Enstaka lettiska gårdar var utspridda över hela området för de beskrivna dialekterna, medan större lettiska ”öar” tidigare funnits kring Šakyna, Zarėnai-Latveliai, Girkančiai, Kyburiai, byarna Aukščiai med flera. I dag har dessa ”öar” nästan helt assimilerats av litauerna, främst genom blandäktenskap. Det bör noteras att medlemmarna i sådana blandade familjer oftast är tvåspråkiga — de behärskar lettiska och litauiska lika väl.

Letter tycks ha börjat bosätta sig i området för dessa dialekter under andra hälften av 1700-talet, men de flesta flyttade dit under 1800-talet. Många av godsen i området, särskilt

172

De tidigare kungliga godsen i det feodala Litauen övergick efter delningen av Litauen och Polen så småningom på olika sätt till tsarens stormän – de tyska godsägarna i Kurland, som hade sina huvudsakliga gods i Lettland: i Bukaičiai (Bukaiši), vid Kalno muižė (Kalnamuiža), vid Medžio muižė (Mežamuiža), i Elėja (Elėja) osv. Folket på dessa kurländska gods var ständigt tvunget att resa till sina herrars gods i Litauen för att arbeta, och många av dem bosatte sig också under längre tid på de marker som hörde till godsen, som skogvaktare, lantarbetare, godsförvaltare, förmän, hantverkare osv. Så småningom skaffade sig många av dem egen jord där och blev bofasta invånare. Deras bosättning tog särskilt fart när man började sälja ut vissa av dessa gods i lotter.

Hur många letter som bodde i denna del av Litauen i slutet av 1800-talet kan man sluta sig till av de uppgifter som A. Bylenšteinas lämnar. Han skriver att 10 000 troende hörde till Šiauliais lutherska församling i Kaunas guvernement med dess tre stora filialer – Alkiškiai, Žagarė och Joniškis², och uppger att dessa till största delen var inflyttade för inte så länge sedan³.

Där en sådan lettisk koloni var äldre och större blev inte bara olika lånord kvar, utan också mindre ortnamn. Jfr de ännu levande namnen på delar av Girkančiai-skogen: āndžules ~ Andžiulės, jfr det lettiska personnamnet Andžis; circinīškes ~ Circiniškės, jfr lett. circenis ”syrs”; mālīnes ~ Mālinės, jfr lett. mala, maliņa ”kant, liten kant, rand”, eller möjligen mālēne ”hästhov” osv. Liknande lettiska ortnamn förekommer även på andra håll, t.ex. namnet på en del av Mantoriškiai-skogen (ett kärr), nīlaitis ~ Nīlaikis, jfr lett. nelaitis ”avliden, död”.

Det lettiska språket har påverkat de beskrivna dialekternas fonetik minst. Det tydligaste exemplet på denna påverkan är betoning som endast i enstaka fall flyttas från ordets mitt till den första stavelsen, t.ex.: gīrkančei ~ Girkančiai (by), gūdrībe ~ gudrybė, nèlāime⁴, pāsaulis || pāsaule ~ pasaulis, -ė, žāgare ~ Žagārė, mer sällan: kēpure ~ kepūrė, mērgele ~ mergelė, vīrelis ~ vyrėlis. Man kan också nämna att det lettiska språket, vid sidan av olika faktorer i de aktuella dialekternas egen utveckling och delvis påverkan från närliggande žemaitiska dounininkai-dialekter och i enstaka fall även dūnininkai-dialekter, genom motsvarande lexikala gemensamheter och lånord tycks bidra till att stärka de undersökta dialekternas tydliga tendens att i stor utsträckning generalisera de korta betonade vokalerna a och e i stället för de litauiska förlängda vokalerna, t.ex. ābre ”trågformat brödkar”, ām ac, ātmatas ”övergivna, obrukade åkrar”, gābals (bredvid gā·bals), kēpšes ”nedsättande: ben”, lākac ”stor yllehalsduk”, sāš kus ”iller”.

Slutligen förekommer det visserligen mycket sällan enstaka genuint litauiska ord där den blandade diftongen an har förändrats helt som i lettiskan, t.ex. det namn på en kindtand som används kring Skaistgirys, Šakyna och Žagarė: garuokštinis dāntis, vid sidan av den närliggande normala formen garankš-

² A. Bielenstein, Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13 Jahrhundert, St. Petersburg, 1882, p. 4.

³ Där, s. 5.

⁴ Det kan också vara en žemaitism, jfr Kuršėnų nē·laimi.

173

tand⁵. Detta fenomen hänger utan tvivel samman med lettiskan, men det är oklart om det bör förklaras som ett resultat av direkt fonetisk påverkan från detta språk eller, kanske riktigare, betraktas som spår av en isoglossövergång där en naturlig lettisk an-motsvarighet har spridits till de nordliga litauiska dialekterna.

Lettiskan har haft större inflytande på morfologin i dessa dialekter, särskilt på ordbildningen.

Inte utan lettiskt inflytande har suffixet -šena || -šenas för verbalsubstantiv uppkommit i dessa västliga dialekter, liksom i angränsande centralaukštaitiska dialekter (t.ex. Joniškis) och žemaitiska dūnininkas-dialekter (Kuršėnai); för reflexiva substantiv är formen vanligtvis -šenos. Det motsvarar litauiska suffix -imas, -sena, t.ex.: ant rišenas (”brottningsmatch”, bokstavligen ”kastning”) tėp isimikilines, ka baisu, po-pietų, preš saules lē-išena (nedgång) prijojį kriškeline (korsvägen) Dilb; ge’ršenas (drickande) pre’ ano nebūd’āva; net apsiverkau iš to šviekšena (av det skrikandet) Sk; pirmā nāktis — ne gulėšena (liggande, sovande) Žg; o’ ant ā’rkle jōšens (ridande) — dūlkt, dūlkt kiek tik ārkli·s gā·l kaip ā·mals ē·je, tāi ju’ ēišens (gående) būva! Kyb; gālvos sūkšens (vridande) ār tām mō·ki·ta·m žmō·gui (även en lärd människa måste vrida på huvudet) Darg; šendie jau nēbeišeis važiuōšena (åkande); riej i riej ta· vi·ra viena riešena (i ett enda gnidande, dvs. oavbrutet); nu, kąs čė par blā·usti·šeno·s (skrikande, ropande)! Škn. Jfr lett. būšana ”varande”, došana ”givande”, iešana ”gående”.

Avledningar med -šena || -šenas är ganska vanliga, men utbredningen inom de beskrivna dialekternas område är ojämn. Flest förekommer precis vid gränsen till Lettland och på platser där fler letter har bott (Kyburiai, Šakyna, Girkančiai m.fl.). De undersökta dialekterna saknar nästan helt det suffix -sena som används i litauiska och angränsande žemaitiska dounininkas-dialekter (Akmenė, Vegeriai); det förekommer endast sporadiskt vid områdets västra utkant. Med tanke på den jämförelsevis stora utbredningen och förekomsten av suffixet -šena||-šenas kan man kanske anta att det i de beskrivna dialekterna inte är ett rent lån, utan kan ha uppstått genom att det lettiska suffixet -šana sammanföll med något litauiskt suffix, sannolikast -sena, och sedan generaliserades överallt som -šena. Den maskulina parallellformen -šens kan ha uppstått genom analogi med det parallellt använda suffixet -imas med samma betydelse.

Det är sant att suffixet -šena också används i sydliga västaukštaitiska dialekter (Vilkaviškis, Pilviškiai m.fl.), men där är både dess ursprung och, förefaller det, dess betydelse annorlunda⁶.

På grund av lettisk påverkan får suffixet -(i)ninks ~ -ininkas i dessa dialekter ibland betydelsen hos de litauiska suffixen -iškis, -ietis, t.ex.: duōbel-ninks ”invånare i Duobelė” (mā’s būvo·m nuvažā·ve· pas tuos duōbel·ninkus Žg), ēlininks ”invånare i Elėja” (čė gi·vėna lā·tvei ēlininkai

⁵ En sådan ovanlig form av ordet används också i några andra aukštaitiska dialekter, vanligen nordliga. Se Lietuvių kalbos žodynas, t. III, Vilnius, 1956, p. 146.

⁶ J. Senkus, Pazanavykio kapsų tarmė, filol. m. kand. disert., mašinraštis, VVU Mokslinės bibliotekos rankraštynas, 1955, p. 209.

174

Kyb), tarbuč:čnipks ”invånare i Tarbučiai by” (ana· vis po· vārdų šauk tie tarbū·čnipkai Dilb), vegė·rninks ”invånare i Vegeriaiområdet” (vegė·rninkai dá· daugau laūvoj ir už mum Škn); rī·gininks ”invånare i Riga” (lá·ukam, ga·l, sā·ko·m, mū·su rī·gininkai ši· mē·nesi pārvažuos ant aplankų Škn). Jfr lett. dob elnieks ”invånare i Dobele”, rīdzinieks ”rigabo”, liepājnieks ”liepajabo”. Detta visar att den lettiska ändelsen (i)nieks motsvarar den egna ändelsen (i)ninks hos talarna av dessa dialekter; jfr lånorden: dá·ržininks, lett. dārznieks; māšinıks ”motorist”, lett. māšinieks m.fl.

Från lettiskan har minst ett dussin verbalsubstantiv med suffixet -iens kommit in i dessa dialekter; suffixet motsvarar ungefär det litauiska suffixet -imas, t.ex.: bė·ziens ”kraftigt slag” — lett. belziens ”d.s.”, dú·riens ”stick, stöt” — lett. dūriens ”d.s.”, grū·diens ”kraftig knuff” — lett. grūdiens ”d.s.”. Efter deras mönster bildas visserligen mycket sällan och tillfälligt även nya hybridord med detta suffix, t.ex.: spi·riens ”spark, sparkande” (nė·raus tik greitai pro duris laukia, ka negá·tunu ir aš ko·ke viena spi·riena Škn).

Det ovanliga bruk av verbprefix som förekommer i enskilda fall bör sannolikt också förklaras med lettiskans inflytande. Exempelvis används prefixet nu- med verbet duoti ’ge’ ibland i stället för de vanliga prefixen į- eller ati-, t.ex.: a jau nūdavei vilnas i karši·kla? jau kūris laiks nertinis nudioc ta'i nė·rė·jei, o· dá· negatáus! Škn. Jfr lett. nodot ’lämna över’. Prefixet pa- förekommer då och då med verbet nykti ’försvinna’ i stället för det vanliga iš- eller pra-, t.ex.: jau tie dviračei greitai pani·ks Sk. I detta fall verkar prefixet pa- ha uppkommit genom analogi med lett. pag aist ’försvinna, gå under’. Lett. pamukt ’fly, smita undan’ kan också förklara bruket av prefixet pa- med verbet smukti ’fly, dra iväg’ i stället för det betydligt vanligare iš- i detta sammanhang, t.ex.: džiaugaus tiktai pasmukus pati Auks. Här kan också nämnas det inte helt ovanliga bruket av prefixet nu- med vissa verb i stället för de vanliga prefixen pra-, iš- för att uttrycka en handlings varaktighet, t.ex.: gė·ra vā·landa nubuvau pas kārves, parėjau — o· ans dá· teb esė·dž; pār ilgai nulā·ukei, reikė·je sen ei bulbes nukaišt, matai, ką pridegė; tai nugulė·jo·m (försov oss, sov igenom), kol tiktai devintinė mašina praėję! Škn. Jfr lett. nogaidīt ’vänta ut, vänta igenom’, nogulēt ’försova sig, ligga och sova’.

I dessa dialekter förekommer ibland det obestämda pronomenet kas nebūt(u) ’något, vad som helst’, bildat med partikeln nebūt(u), och i mycket sällsynta fall även med bū·t(u), t.ex.: vá·ligi·k a mė·so·s, a ko·pū·stu, a ko· nebūt·tu Škn; ans čūpt ig·vali, a višta· i kā· bū·tai, tēip i vākte· (ligger på lur) Žg; nù, kā·m nebūt rēi·kė·s už viską· acakī·t Kyb. Med denna partikel bildas ibland också adverb: kāip nebūt(u), kūr nebūt(u), t.ex.: usisė·des persis kaip nebū·tai Kyb; pajėško·k tu· bū·tu· ar ant aukšta, a kamą·ro·, a kur nebūt Škn.

Men huruvida bruket av partikeln nebūt(u) eller būt(u) ska betraktas som en slavism (jfr ryska что-нибудь, как-нибудь) eller som en letticism (jfr lai duod uguni, kuo nebūt ”låt dem ge eld, eller något”; uz pirts krāsns un vēl kur

175

nebūt ”på bastuugnen och någon annanstans”⁷), eller som en egenhet hos dessa dialekter, är oklart.

De fall som undersökts hittills var resultat av lettiskans inflytande i form av lån. Ibland visar sig emellertid detta språkinflytande också genom att det bara bidrar till att vissa äldre bildningstendenser lever kvar i dessa dialekter eller främjar nya tendenser som ligger nära lettiskan. Exempelvis har dessa dialekter sedan gammalt adjektivsuffixet -ainis, -ė, som ligger mycket nära lettiskans suffix -ains, -a. Det finns mycket få ord med detta suffix i de beskrivna dialekterna: akuotainis, -ė, ašakainis, -ė, drižainis, -ė, langainis, -ė, lingainis, -ė (om björk), margainis, -ė, sė-lenainis, -ė (om bröd, mjöl) och några andra. Nästan alla har i dialekterna motsvarigheter med de betydligt vanligare suffixen -uotas, -a, -otas, -a, -ėtas, -a m.fl., vilka stöds av närliggande dialekter och standardspråksnormerna, t.ex.: ašakuoc, -uota, drižuoc, -uota, languoc, -uota, žolėc, -ėta. Avledningar med dessa vanligare suffix hade kanske redan helt trängt undan orden med det sparsamt förekommande suffixet -ainis, -ė, om dessa inte hade fått stöd av lettiska lånord, t.ex.: kėburainis, -ė ”förgrenad, med många kvistar (träd)” — lett. ķeburains, -a ”d.s.”, migłains, -a (dā-tōks migłains ōrs Dam) — lett. migłains, -a ”d.s.”, pipkainis, -ė ”luden, -a” — lett. piņkains, -a ”d.s.”, stri-painis, -ė ”randig, -a” — lett. stripains, -a ”d.s.”. Dessutom bidrar inte bara direkta lexikala lån till att suffixet lever kvar; även det faktum att suffixet -ains, -a är oerhört produktivt i lettiskan spelar in. Därför förknippas det ofrivilligt med det egna suffixet -ainis, -ė av de talare av de beskrivna dialekterna som kan mer eller mindre lettiska, och sådana utgör en stor majoritet; på så sätt hindras det egna suffixet från att helt ”åldras” och försvinna.

I de västaukštaitiska dialekterna vid Lettlands gräns märks nu tydligt en tendens att substantivera presensparticip i passiv form (vanligen maskulina) eller adjektiv som härletts ur dem. Substantiv som bildats ur sådana particip betecknar vanligen ett verktyg, t.ex.: dùrams ”harpun, något man sticker med”, ištempiams ”anordning som håller den väv som vävs jämnbred”, spáudžams ”läskpapper”, šáunams ”något man skjuter med: gevär eller revolver”, uštráukams ”blixtlås”. I detta fall tränger participattributet undan det bestämda substantivet och kommer ensamt att stå för hela beteckningen på föremålet. Således uppstår efter hand, genom att participet substantiveras, spáudžams, šáunams etc. i stället för spáudžams pọ-pierus, šáunams dá’ike. En liknande företeelse, men endast med pronominella participformer, märks också i litauiskt standardspråk, t.ex.: miegamasis, valgomasis (kambarys). I de beskrivna dialekterna verkar den emellertid också främjas och upprätthållas av lettiskans analogi och motsvarande lexikala lån, eftersom substantiv av detta slag också är typiska för lettiskan, där de visserligen huvudsakligen har uppkommit ur pronominella former, t.ex.: metamais ”käpp, bälte (något man slår med)”, nesamais ”börda, något som bärs: bårstång”.

Den tydligaste lettiska egenheten i ordens böjning är den sporadiskt förekommande dativformen singularis av maskulina substantiv med ändelsen -am eller -im⁸.

⁷ ME, t. I, p. 360.

⁸ Att sådana morfologiska lån också är möjliga i andra aukštaitiska dialekter vid Lettlands gräns framgår av materialet i Litauiska språk atlas. Exempelvis används samma lettiska dativform singularis

176

pirštam, šunim, viram, till exempel: vad gjorde du med den där fingern? och åt du upp hunden? Skn.: tá-m viram didesnis balsas (vid tröskning med slaga), o tái móterei — piš, piš Žg. Jfr lett. viram, sunim.

Troligen bör även de ibland förekommande ackusativformerna i singular av pronomenen kas, tas kuo, tuo räknas som lettismer i dessa västaukštaitiska dialekter och, ännu oftare, i de närliggande palatvė-samogitiska dounininkai-dialekterna i Vegeriai och Akmenė, till exempel: tūr būt labai sveiks žmogus, ką tuo dėra Skn.; kuo ans pasūki, tas viskas báikas (strunt); kuo pas mani dari'si? Krp. Jfr lett. ko, to. Men om man ser till att dessa former förekommer endast i närheten av samogiternas gräns, kan man anta att de har nått det beskrivna aukštaitiska dialektområdet inte direkt från lettiskan, utan via de ovan nämnda palatvė-dialekterna av samogitisk dounininkai.

I de beskrivna dialekterna används, vid sidan av konjunktivformer bildade med partikeln tegu(i) (t.ex. tegu(i) dirb) och äldre former som fortfarande förekommer sporadiskt (t.ex. teāimie, tepašūntie), liksom i alla närliggande dialekter, också former bildade med partikeln lai || lei mycket flitigt, till exempel: lai dėra, lei sāka. Detta är konjunktivformer som är gemensamma med lettiskan, jfr lett. lai ēd ”låt honom/henne äta”, lai strādā ”låt honom/henne arbeta”. Dessutom märks i dessa aukštaitiska dialekter en tydlig tendens att former med lai || lei blir dominerande. Detta framgår bland annat av att former med den kontaminerade partikeln lægu(i) har uppkommit (t.ex. lægu(i) vá·lga), liksom av att lai || lei fogas till äldre konjunktivformer i stället för te-, till exempel: lai bū·nie, lei daiñūoje, lai ē·die. Denna tendens främjas indirekt, utöver av de inre utvecklingslagarna i dessa dialekter och påverkan från närliggande litauiska dialekter, även av lettiskan, där konjunktivformer med lai är de enda.

Ett annat fall av samma slag är vissa reflexiva verbformer med ändelsen -ies, som förekommer sporadiskt inom dessa dialekter (kring Šakyna, Auksučiai, Dilbinai och Dameliai) vid sidan av de vanliga formerna på -is, -ys. Ändelsen -ies förekommer ibland i tredje person futurum (t.ex. dirpsies ”ska arbeta”), andra person imperativ (t.ex. sūkies ”vänd dig”), nominativformerna av båda genus för aktiva particip i alla tempus (t.ex. vėda·sies ”den som gifter sig”, jūokenties ”den som skrattar”, sā·ke·sies ”den som säger”, vėšenties ”den som ska föra”), halvparticip (t.ex. dauži·dam,ą·sies ”medan han/hon slår sig”) och gerundier (t.ex. sūkanties ”medan han/hon vänder sig”). Sådana former har inte belagts i närliggande aukštaitiska dialekter. De förekommer, tycks det, ibland i vissa närliggande samogitiska dounininkai-dialekter; jfr former upptecknade i trakten kring Klykoliai: acetū·po·sėis ”hukad” (acetū·pos·ėis tō·p·o), mūovos·ėis ”den som har rört sig” (ęs tu· bōlb·o) (ko) mūovos·ėis e bāt·ęn·os⁹. Om man bortser från imperativformerna i andra person, vilkas ursprung är oklart (t.ex. nėški·s, vėski·s, jfr presensformer i andra person med -ys: vedi·s ~ vedys), i närliggande samogitiska dūnininkai-

östaukštaitiska dialekter kring Žeimelis, men här är de betydligt vanligare (jfr de texter som D. Gargāsaitė upptecknade 1960, Rg. nr 607). I trakten kring Kuldūnai i Biržai-distriktet används lettiska instrumentalisformer i plural flitigt, till exempel: su kareivėm ”med soldater”, su tē·m karēm ”med dessa krig”, senēm pinigēm ”med gamla pengar” (se de texter som I. Jašinskaitė upptecknade 1961, Rg. nr 706).

⁹ Se de texter som A. Milkintaitė upptecknade 1961 för Litauiska språkets atlas, Rg. nr 689.

12. Lietuvių kalbos gramatinė sandara

177

i dialekterna saknas de¹⁰. Men sådana reflexiva former förekommer i vissa mer avlägsna litauiska dialekter. I lettiskan är denna ändelse normativ. Eftersom ändelsen -ies är sällsynt i de beskrivna dialekterna och nästan saknas i de närliggande litauiska dialekterna, medan den är helt okänd i standardspråket, skulle den kanske redan vara på väg att försvinna helt också i dessa dialekter, om den inte upprätthölls av lettiskan. Att lettiskan verkligen har inflytande här framgår av att de dialektalare som behärskar lettiska väl och ofta talar språket använder reflexiva verbformer på -ies i störst utsträckning.

I nästan hela området med de beskrivna dialekterna, med undantag endast för Giruzdžiai-trakten vid den södra kanten, är det karakteristiskt att maskulinumformen i singular lokativ av pronomenet tas används i stället för femininumformen i singular lokativ, till exempel: tō· dāržinė· ir tāme dāržinė· Kyb; tō· jā·ujē·, tō· priepirtė· ir tāme rā·štinė·, tāme vanā·lo· (i flaskan) Sk; tō· kākto·, tō· kū·tė·, tō· virtuvė· ir tāme bā·lo·, tāme lietuvo· (i Litauen), tāme rī·go· (i Riga) Žg; tō· vieto·, tō· trō·bo· ir tāme duobė·, tāme valgi·klo· Škn; tūo prieglauduo ir tāme pūsie Auks; tēmi vietuo, tāmi jā·ujno Krp.

Dessutom används kring Kruopiai och Šakyna, troligen genom analogi med pronomenet tas, också maskulinumformer i singular lokativ av vissa andra pronomen eller till och med räkneord i stället för femininumformer, till exempel: šeme trō·bo·, šēm pūsē·, āname vāgo·, vienam lō·vo·. I enstaka fall används även adjektivets lokativ på detta sätt, till exempel pienas tam kanūk ie (~i en liten mjölkflaska) mažamē·jie Krp.

Samma fenomen märks också i alla närliggande dialekter (Kuršėnai, Papilė, Akmenė, Vegeriai m.fl.) liksom i mer avlägsna samogitiska dūnininkai- och dounininkai-dialekter. Eftersom användningen av maskulinumformen i singular lokativ av pronomenet tas förekommer till och med nära Lydavėnai¹¹, verkar detta inte vara någon lettism, utan snarare ett självständigt utvecklingsfenomen i vissa litauiska dialekter, som bara råkar sammanfalla med lettiskan. I de beskrivna aukštaitiska dialekterna kan dock spridningen av maskulinumformen i singular lokativ av pronomenet tas fortfarande främjas av de närliggande lettiska dialekterna (Zaleniekai, Mežmuiža m.fl.), vilket den tätare användningen närmare den lettiska gränsen tyder på. I dessa dialekter är singularformerna i lokativ av de demonstrativa pronomenen tas, tā, šis, ši tanī, šinī gemensamma för både maskulinum och femininum¹².

Syntaxen i dessa aukštaitiska dialekter har inte heller undgått lettiskt inflytande. Detta framgår av vissa särpräglade användningar av enskilda prepositioner och partiklar samt av vissa syntaktiska konstruktioner. De mest karakteristiska av dessa tas upp här.

Bland prepositionerna är användningen av no· ”från” den som mest påverkats av lettiskan. Först bör nämnas konstruktioner med no· som tycks ange ursprung, till exempel ta kūkne, musē·t, no· pāties vē·lne· rū·kst i rū·kst, darī·k kā· nedā·res ”den vi-

¹⁰ Se det material som V. Vitkauskas upptecknade 1955 och 1958 för Litauiska språkets atlas, Rg. nr 233 och 446.

¹¹ Material från Litauiska språkets atlas har använts.

¹² J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 527—529.

178

rykla, förmodligen är den angripen av djävulen (det har djävulen gjort): gör vad du vill, det ryker ändå“ Škn: jfr lett. nu ta aita jau ir no paša vella ”nå, det där fåret är redan angripet av självaste djävulen (det har djävulen gjort)” (upptecknat vid Šakyna).

Ibland förekommer konstruktioner med no·, som betecknar den som utför handlingen, t.ex. laidas nutrauktas no· to· graustine ”åskan har slitit av ledningarna” Dilb; jfr lett. ne ūdena balināti (vaigi): asarām balināti nuo nelieša ”inte blekta av vatten (ansikten): blekta av en skurks gråtframkallande tårar, blekta av tårar¹³”.

Ibland används prepositionen no· i stället för den för dialekterna själva vanliga iš ’från’, t.ex.: kàs gi no· tó:ke ti:laus zmō:gaus! sėsāte mūsu, jaunōji mūsu, kō· tū išēini no· mo·tusā·tes? Sk; no· to·s būrno·s kaip i pažīnau, ale bālsas visā:i kitō·niškes Škn; jfr lett. ej man nuo acīm! ”försvinn ur min åsyn!”; kuo nuo tam mācities ”vad ska man lära sig av honom?” nuo acīm vien pazinu, kas bì barga mātes meita¹⁴ ”redan på ögonen kunde jag se vem som var en barsk morsdotter”.

I mycket sällsynta fall används no· i stället för det vanliga apē· ’om’, t.ex. nēžinau no· tó:ke Dilb; jfr lett. ne man miega, ne man darba, nuo tēvim duomājot ”jag kan varken sova eller arbeta när jag tänker på dig”¹⁵.

Ibland förekommer även sådana konstruktioner med no·, som sannolikt har uppstått under inflytande från lettiskan, till exempel: juokūos iš dē·des: skūndžes ā·jfonsui no· kā·lve ”...klagar för Alfons över smeden” Škn.

Från lettiskan har också kommit en konstruktion som används ganska allmänt i dessa dialekter, med no·: āk tu pāršas no· vāika, — suvilka visus lūpatus i viduri trō·bo·s i palika ”vilken grisbarnunge...”; tai biesas no· bō·bas: su liežūvu pāti āpmet, pāti atā·udz ”vilket häxfruntimmer...”; Škn; ė, sprūogena nuo pārša: nieka nied, tik žvieg i žvieg susirietis ”usch, vilket svin...”; Krp. Jfr lett. vēlns nuo sievieša ”vilken djävul till kvinna”, titars nuo puikas ”vilken kalkon till pojke”¹⁶.

Tydligt från lettiskan inlånade och ofta förekommande fasta uttryck är no· dieva pūses ”för Guds skull”, no· rīta pūses ”på morgonen”, t.ex.: no· dieva pūses tik tū su ānuo nesigėncīk! no· rīta pūses āš sveika, viškas gōrai, o· pavārikšēoju — nieka nebēgahu i tiek Škn. Jfr lettiska uttryck med samma betydelse: no dieva puses; no rīta puses.

Med prepositionen par ’genom’ används framför allt uttrycken par lāime ”lyckligtvis”, par nēlaime ”olyckligtvis”. De anger på sitt särskilda sätt de omständigheter som åtföljer en handling, t.ex.: šindie būva kā·rve nusitrā·ukus, ale par lāime greit pāma·cau Krp; viškas jau būva bēpasibāiga·, kaip par nē·laime acivīlka ta rā·gana, i vēl pāķla iš nāuje Škn. Jfr lettiska uttryck med samma betydelse par laimi, par nelaimi¹⁷.

Ibland används prepositionen par i stället för det vanliga apie i konstruktioner som betecknar det objekt som satsens handling riktas mot, t.ex.,

¹³ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 663.

¹⁴ ME, vol. II, s. 755.

¹⁵ Där, vol. II, s. 756.

¹⁶ Där, vol. II, s. 756.

¹⁷ ME, vol. III, s. 85.

12*

179

kàs jiem gálvo· par kitus ”vad bryr de sig om andra” Kyb. Jfr lettiska par puišiem es dziedāju, domāju ”om pojkarna sjöng jag, tänkte jag”¹⁸.

Prepositionen par används i vissa fall tillsammans med verben pavirsti, palikti, paversti, padirbti ”göra, förvandla”, šaukti ”kalla” osv., t.ex.: pà·nče par·e·tvara palika ”en orm blev en drake” Kyb; tā pirti pāvertē·m par trō·ba Dilb; pàs mum atlē·gd,·āva i ānā glūosni (göken), pàs-kui atlēk i tuos glūosnius par vā·naga (som förvandlats till en hök) Dam; senò·ves žmò·ni·s šāugd,·āva par tē·vini (brukade kalla honom far); rā·gana (juos) būva pavērtus par ā·kminus Dilb; tō·ki jā·una vī·ra visd·m ā·mžiui par ūbaga padirba Škn. Prepositionen par har sannolikt också börjat användas med denna betydelse till följd av lettisk påverkan. Jfr lettiska: vēlns meitas pārvērse par kēvēm ”djävulen förvandlade döttrarna till ston”¹⁹; viņu sauc par Pēteri ”han kallas Pet eris”²⁰.

Prepositionen su används sannolikt under lettisk påverkan i meningar av följande typ, t.ex.: viena mǟ·ta kà·rves šē·rēm su tais gelto·nāiseis sē·tineis Sk; sā·ka, (jie) su kūojum, su gàlvums minta ”...de äter mest benen och huvudena” Auks; su širdže sirga Dam; dāba jaunā·uses mò·teris is mire su vē·zeis Žg; su tvò·ra būva aptvē·rta; karā·liškes (Karališkės) dāba su mišku apā·uga, apsò·dina su pūšim Dilb; apā·ugus jau dāba su ālksneis tā kertē·la Dam; sē·seris kē·tures nudrìškuses, nuplì·suses, su vāikais apsì·kō·vuses Sk; garļauškis (Garliauskis) krāučus pas jācku (Jackų) šūva (då betalade han) sumo·kē·je su ā·uksu Škn; tu pac smirdi: pārleikei su žmūonims pasmirdis Krp. Jfr lettiska: mirt ar diluoni ”dö i lungsot”; sirgt ar kaklu ”ha ont i halsen” osv.²¹

Bland andra mer utbredda syntaktiska lettismer bör konstruktionen med den modala partikeln lai || lei nämnas, t.ex.: kūr lai ēinu tō·ko· li·nañčo ”vart kan jag gå (hur ska jag gå) i ett sådant regn” Škn; kā· lai dārai žmò·gus — sāva vāikāi, sāva vārgai ”vad ska man göra... sina barn, sina stackare”; agi visus reikē·tu sā·udi·i (hundar), ale kā· lei žinai ”...man kan inte veta (man vet inte) vilken man ska skjuta och vilken inte” Žg; nūtreikei biēsas žīna kūr, i kāip as dāba lai rāndu ”...var ska jag leta (hur ska jag hitta)” Škn. Jfr lettiska: kurp lai einu? ”vart ska jag gå?” es nezìnu, kuo lai es iesāku ”jag vet inte vad jag ska ta mig till”²².

I vissa fall används partikeln lai under påverkan från lettiskan i stället för konjunktionen kad, t.ex.: ka turē·tumēm iš·ka· sumo·kē·t kūnigui, reikē·tu, lai pašvē·stu (ett kors) ”för att vi skulle ha något att betala prästen med, skulle det behövas att han välsignade (det borde välsignas)” Kyb; lēi ans kāip dirb, ale vis padirb ”hur än (långsamt) han arbetar, blir arbetet ändå gjort” Sk; lai i kāip nenō·ru vis tiek tūru šēndie ēit i rūnkelus ”hur mycket jag än inte vill, måste jag ändå gå och rensa rödbetorna i dag” Škn. Jfr lettiska bijis jā·aun kājas nuost, lai arī cik salis ”man måste klä på sig, hur kallt det än är”²².

¹⁸ Ten pat, t. III, p. 85.

¹⁹ Ten pat, p. 187.

²⁰ Ten pat, p. 772.

²¹ Se ME, t. I, p. 140 och Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, t. I, Rīgā, 1959, p. 738.

²² Se ME, t. II, p. 400.

180

... för att slå benen, hur kallt det än må vara”; aitinai kūti daru, lai tā ziemu nenuosaltu ”jag gör en grind till fårhuset så att hon inte ska frysa på vintern”²³.

Som ett resultat av lettiskans inflytande kan också användningen av förstärkningspartikeln gan(t) och dess varianter gan(t) jau, gan(t) jau nu förklaras, till exempel: gan aš āna· šaukau, gan kā· ē·je i nuē·je, ne· acisūkt neacisūka ”jag ropade på henne, och vad jag än gjorde, så...” Skn; užkāisti gērai gānt, kol iškuli ”nå, så mycket skakande...” Kyb; nebijō·k, gān jau (vis jau) kaip nōns isišūksme; jei tik blō·gau nebābus, gān jau nu galē·s gi·vē·nī ”om det inte blir värre, kommer det nu att gå att leva” Skn. Jfr lett. Dzirēdēsi gan tu tik tālu! ”du ska nog få höra, du, vänta bara!” Gan es viņu pierunāšu ”nå, jag ska nog övertala honom änd唲⁴.

En annan tydligare letticism är konstruktioner av typen mā·n (tā·u, mūms, tē·vui...) och användningen av dem i stället för den vanliga aš tū·riu... tē·us tūr, till exempel: tū li·sk i māiša, aš tāvi panēšu, o· māisas i· mūm ”... vi har en säck” Dlb; a tā·u pinigai i·r li·gei? ”har du pengar med dig?” Žg. Jfr lett. zirgs mums ir labs ”vi har en bra häst”; nauda mums ir ”vi har pengar”.

Slutligen bör den ganska ofta förekommande intressanta användningen av verbets presensformer med negation i stället för de vanliga konjunktivformerna nämnas, till exempel: prasidē·k tik su tō·keis, tai bijō·k, ka nenužnā·ug ”...så att han inte skulle strypa (kväva)” Sk; užēin dēbes·s didžā·usis, bē·kem nāmo·, ka nēsūl·nam ”...så att vi inte skulle bli genomblöta”, žu rē·k, kur ēina·s, ka bā·tu nēprisemti ”se efter var du går, så att du inte får vatten i stövlarna” Skn. Sådan användning av presensformer är typisk för lettiskan, till exempel: jājam, brāļi, vienu pulku, lai nezviedz kumeliņi, lai nedzird meitu māte, lai neslēpa malējīņu ”låt oss rida, bröder, i en skara, så att hästarna inte gnäggar, så att flickornas mor inte hör, så att hon inte gömmer den som är ute på kanten”²⁵. Samma fenomen är känt också i vissa samogitiska dialekter (Kuršėnai, Mosėdis). Eftersom utbredningen av denna användning av presensformer ännu inte har fastställts i de litauiska dialekterna, är det oklart om detta är ett lån eller ett gammalt gemensamt drag med lettiskan.

Efter en översikt över lettiskans inflytande på den grammatiska strukturen i de västaukštaitiska dialekterna vid den lettiska gränsen kan man konstatera att inflytandet är ganska stort och tar sig uttryck på olika sätt: genom direkta lån, genom att främja gemensamma utvecklingstendenser och i enskilda fall genom att bevara gamla gemensamma drag. Lettiskan kunde utöva ett sådant inflytande inte bara på grund av de mycket omfattande och varierade kontakterna med de beskrivna dialekterna, utan också därför att den ligger mycket nära litauiskan; därför är det antagligen inte alltid klart för talarna av dessa dialekter vad som är litauiskt och vad som är lettiskt.

²³ Se ME, bd II, s. 400.

²⁴ Se Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, bd I, s. 788, 791.

²⁵ ME, bd II, s. 400.

181

DET LETTISKA SPRÅKETS INFLYTANDE PÅ DEN GRAMMATISKA STRUKTUREN I DE NORDVÄSTRA AUKŠTAITISKA DIALEKTERNA I GRÄNSOMRÅDET MOT LATTSK-SOVJETREPUBLIKEN

А. ИОНАЙТИТЕ

Sammanfattning

Artikeln behandlar det närbesläktade lettiska språkets inflytande på den grammatiska strukturen i de nordvästra aukštaitiska gränsdialekterna, som hör till området med fullständig accentretraktion. Det konstateras att inflytandet omfattar såväl ordbildning som böjning och syntax, och delvis även dialekternas fonetik. Orsakerna till detta mycket påtagliga inflytande anges: för det första de mycket nära och långvariga kontakterna mellan talarna av dessa dialekter och letter, som de umgås med nästan dagligen och därför till största delen förstår och talar lettiska mer eller mindre väl; för det andra den stora likheten mellan det lettiska språkets grammatiska struktur och de undersökta dialekternas grammatiska struktur. En kort översikt över dessa kontakters historia ges.

Därefter fastställs och undersöks olika aspekter av inflytandet: 1) stimulering av utvecklingstendenser i dialekterna som är gemensamma med lettiskan (t.ex. den mycket utbredda användningen av permissivformer bildade med partikeln lai|lei ”låt”: lai ēin ”låt honom/henne gå, låt dem gå”, jfr lett. lai iet); 2) bevarande av gemensamma eller mycket närbesläktade grammatiska element, som i de undersökta dialekterna oftast har bevarats endast som särpräglade relikter, medan de används mycket brett i lettiskan och ibland till och med utgör norm i litauiskan (exempelvis bidrar suffixet med samma betydelse i lettiskan -ains, -a: miglains, -a stripains, -a delvis till bevarandet av det icke-produktiva adjektivsuffixet -ainis, -e: drižainis, -e ”randig”, margainis, -e ”brokig, färgstark”); vidare kan de välkända formerna av reflexiva verb med ändelsen -ies nämnas, t.ex. III pers. futurum mazgō'sies ”han/hon/de kommer att tvätta sig”, II pers. singularis imperativ: mazgō'kies ”tvätta dig”, participial form: mazgō'jenties, m.fl.; jfr motsvarande former av samma lettiska verb mazgāsies, mazgājies, mazgājoties); 3) lån, som också förekommer i olika varianter.

Två varianter av lån skiljs åt: a) fullständigt lån (t.ex. dativformer singularis av maskulina substantiv med ändelsen -am eller -im: vi'ram ”åt mannen”, šunim ”åt hunden”, jfr lett. vīram, sunim); b) partiellt lån, när exempelvis inte hela suffixet eller prefixet lånas, utan endast en av dess betydelser (t.ex. användningen av suffixet -(i)ninks för att beteckna en invånare i en viss stad eller by: ri'gininks ”rigabo”, tarbū'činiks ”invånare i byn Tarubčiai”, jfr lett. rīdzinieks, liepājnieks). Det anges att en viss del av lånen inte har hämtats direkt från lettiskan, utan via de angränsande gränsdialekterna.

Konkreta fall av lettiskans inflytande inom fonetik, morfologi och syntax i de undersökta dialekterna beskrivs.

182