LIETUVIŲ KALBOS GRAMATIKOS TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

MORFOLOGIN HOS SÖDRA ÖSTHÖGLÄNDSKA DIALEKTEN

(Substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb)

K. MORKŪNAS

Šis darbas yra prieš keletą metų (1961) apie Pabaisko, Pašilės (Ukmergės r.), Čiobiškio, Gėlvonų, Musninkų, Viesų (Širvintų r.) apylinkių tarmę (tiksliau – šnektą) parašytos monografijos dalis. Pirmoji monografijos dalis, kurioje aprašyta tarmės fonetinė sistema, taip pat detaliau nurodytas tarmės plotas ir ribos, yra paskelbta anksčiau¹. Pora mažesnių straipsnių paskelbta ir iš morfologijos. Šiame darbe jau skelbti dalykai nekartojami, būtinais atvejais tiktai nurodoma ankstesnės publikacijos.

Huvudvikten läggs vid dialektens morfologiska system och presentationen av empiriska data, medan mer omfattande förklaringar av deras ursprung oftast utelämnas. Detta görs både för att spara utrymme och för att morfologiska företeelser i många litauiska dialekter (bland dem sådana som är karakteristiska för den södra östhögländska dialekten) redan har behandlats tämligen ingående i några större verk som utkommit under de senaste åren².

SUBSTANTIV

1. Allmänna anmärkningar

Genus. § 1. a) Till maskulinum hör huvudsakligen de så kallade (i)a-stammiga substantiven, t.ex.: dūgnas, guolis, svėčis ~ svėčius, žvirblis ~ žvirblỹs. Till (i)a-stammarna har delvis eller helt även övergått ett mindre antal maskulina ord med i-, (i)u- och konsonantstam, t.ex.: unglis ~ anglis, vagis, dungùs ~ dangùs, sūnas ~ sūnus, sūkčis ~ sūkčius; akmuo, pemuo ~ piemuõ, tešmuõ (jfr även §§ 13–16).

Maskulina personer kan också betecknas med enstaka substantiv med (i)o- och ē-stam. Det rör sig huvudsakligen om personnamn, t.ex.: (förnamn) ãleksa ”Aleksas”, vínca ”Vincas”, žigma ”Zigmas”; (efternamn) avižà ~ Avižà, dúda ~ Dū̃da (|| dúdas ~ Dū̃das, jfr dudai ~ Dūdai ”bynamn”), gineikà ~ Gineikà, vėgelė ~ Vėgelė. Maskulina appellativ med dessa stammar är sällsynta, t.ex.: barzáila ~ barzdylà, dėdė ~ dėdė.

¹ Se ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, vol. 3, Vilnius, 1960, s. 5–59. Där förklaras dessutom (s. 5–6) den fonetiska transkription som används för att återge dialektens fonetik. I detta arbete återges dialektens morfologiska data i huvudsak med samma transkription.

²LTSR MA, Institutet för litauiska språket och litteraturen, Litauisk grammatik, band 1, Fonetik och morfologi (substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen), Vilnius, 1965; Z. Zinkevičius, Litauisk dialektologi (Jämförande dialektfonetik och morfologi), Vilnius, 1966; Chr. S. Stang, Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo – Bergen – Tromsö, 1966, m.fl.

107

b) Substantiv av femininum är av stammarna (i)a-, ė-, i, till exempel: galvà, sáuje ~ sáuja, katė. Till dessa stammar har vanligtvis också feminina ord med tidigare konsonantstammar övergått, till exempel: ausis, dukte (jämför även §§ 11, 12, 16).

c) Det finns få så kallade substantiv av gemensamt genus. En något större grupp utgörs endast av ord med o-stam, till exempel: dvėsna, dvòkla, džùsna ~ džiusna, gniùsa ~ gniūsa ”en som är långsam i arbetet”, gvóša ”sölmaja”, kemerėkla ”en som är klumpig, osmidig”, kėrėpla, kevėrza, kìurza ”en slusk”, lepėiza ”en drummel”, nùrna, pikčiurna, ráira ”en pratkvarn, pladdermaja”, snūda ~ snūdà ”en sömntuta”, sùsnà (|| sùsna), švėna ”en som pratar mycket”, vėpla, žópla.

Ord med andra stammar förekommer endast enstaka och betecknar ibland en person av både manligt och kvinnligt kön, till exempel: galvócis ~ galvóčius ”en som har gott huvud, är intelligent” (jisai didelis galvócis; anà gerà galvócis), gudróčis ~ gudróčius (tokò gudróče neabgausi; nebūk tòke gudróčis); gerklõnas ”en som har för vana att skrika högt och skälla” (jisai toks gerklõnas; tòj boba tòke gerklõnas); ackalūnas ~ atskalūnas (jisai toks ackalūnas paždarė; anà tòke ackalūnas || ackalūne— nenòri su nieku giminiuotis), perėjūnas ~ perėjūnas (tasai vaikas tikras perėjūnas; tòj mergà tòke perėjūnas || perėjune); rekšnis ~ rėkšnys (pojke — rekšnis, men flickan kan bli en ännu större rekšnis || rekšnė); plūške ~ plūškė ”pratkvarn” (anà tòke plūške; neklausik kū tas plūškė || plūškis šneka), skrėšne ~ skrėšnė ”en smutsgris” (anà tòke skrėšne; jisai toks skrėšne || skrėšnis), žnipīala ~ žnypėlė ”en som är liten och kortväxt” (mòtina tòke žnipīala; kū jisai padarīs toks žnipīala).

Dialektens substantiv av gemensamt genus är till största delen suffixavledningar; prefixavledningar och sammansatta ord förekommer bara enstaka, till exempel: patérška ”pratkvarn”, naktibalda.

Substantiv av gemensamt genus uttrycker i regel en negativ inställning till den person som avses.

Numerus. § 2. Förutom singular och plural förekommer även dualformer i äldre generationers tal. Den äldre generationen har dock bevarat dessa former endast för vissa stammar och kasus. Något oftare används endast ackusativ i dual av substantiv med (i)a-stam, tillsammans med du eller abu(du), till exempel: du kartù atàlake (~ atàlėkė); kaũilam pa dù kùošiku umpìlau ”jag hällde i två korgar var åt grisarna”; abì maĩšù nupìrka; pa dù pė́du dēda; až dù ròžu ženíjus ”jag gifte mig två gånger”; atàveže pér dien dù vežimù; ans narė́je, kàd abùdu vaikù paįimtumem; pė́rnii dù cañtnāru gavau ”i fjol fick jag två centner”; pa dù rublių makė́je; vežikam dàve pa dù padelù (~ puodelių). Ännu mer sällsynta är ackusativformer i dual av substantiv med o-stam, till exempel: dvì diẽni laũkių (~ laũkiau); pìrka dvì kapì agùrku; dvì vagì iššvàre. Dualformer i detta kasus för andra stammar har inte alls hörts.

I stelnade uttryck (till exempel vissa ordspråk) förekommer fortfarande enstaka nominativformer i dual, till exempel: abù galù tòku; saldù kaip dù medù; sù durnù — dù turù, sù plikù nér kò pėstis.

Ändå använder även äldre dialekttalare (för att inte tala om de yngre) huvudsakligen plural i stället för de nämnda dualformerna, till exempel: dù kartùs buvaũ; abù maĩšùs nupìrka…

Som rester av dual bör även betraktas de pluralformer som nu används av dativ i (i)a-stam samt dativ- och instrumentalisformer i (i)o-, ė-, i- och u-stammar utan

108

-s³, t.ex.: (anv.) daržām, médžem ~ médžiam; (anv., in.) galvóm, sáujem ~ sáujom; katėm, žėmem ~ žėmėm; ausim, ugnim; pelūm. I substantiv i dessa kasus, liksom i andra böjliga ordklasser, används former med -s inte i dialekten.

§ 3. I dialekten, liksom i standardspråket, finns substantiv som används endast i singular eller endast i plural, t.ex.:

a) singulariska: pėnas, penėlis ~ pienėlis, malis ~ molys ”lera”; báila ~ báilė, kulž ~ kūlė ”tröskningstid för säd; säd som ska tröskas”; ėdelas ”foder”, pėnelas ”mat, foder”; snaudulis ~ snaudulys, graudulis ~ graudulys; gerùmas, kuntrumas ~ kantrumas; jaunùmė, mažumė: jaunātve ~ jaunātvė, senātve ~ senātvė; baltžemis, jedžemis ~ juodžemys ”svartjord”; papjūtė ~ papjūtė ”slåtter”, pripratīs ~ pripratys ”tillvänjning”, šūopratis ”förståelse, insikt”;

b) pluraliska: kailinei ~ kailiniai, kailinūkai, kailinōkai; dalibas ~ dalybos, radybas ~ radybos; spaudiklas ~ spaudykles ”nötknäppare”; žabōklį ~ žabōkliai; krēkenas ~ krēkenos, rietenas ~ rietenos, šēlenas ~ šēlenos, smāgenas ”hjärna”, svaigenas ~ svaigenos ”berusningsmedel”; muštnės ~ muštynės, žudnės ~ žudynės; pelasei ~ pelėsiai, plakesėi ~ plėkesiai ”agnar”, rudesei ~ rudesiai ”rost”, dūmtuves ~ dūmtuvės, karštūves ~ karštuvės ”varmbad”, skerštūves ~ skerštuvės; ataudai, iš(i)edas ~ išėdos, niūobaigas ~ niūobaigos, niūosedas ~ niūosedos, pagrėbstas ~ pagrėbstos ”räfs”, pākritas ~ pākritos, pražvalg as ~ pražválgos.

Kasus. § 4. Utöver de kasus som används i standardspråket finns det i dialekten också en riktad inre lokativ (illativ). Former av detta kasus motsvarar standardspråkets prepositionskonstruktion į + ackusativ.

Kasusändelser som är typiska för ord med en viss stam eller en viss grupp stammar behandlas längre fram. Här nämns endast sådant som är gemensamt för alla stammar, nämligen:

1. Pluralens vokativformer sammanfaller alltid med pluralens nominativformer.

2. Bildningen av lokativ- och illativformerna är densamma för substantiv av alla stammar (och för andra böjliga ord).

a-stammiga substantiv har i singularens lokativändelse överallt vokalen -i (< *-ēn) ~ -e (jfr § 6), medan formerna av andra stammar är förkortade (§§ 7–16). I pluralens lokativformer har alla stammar i trakten kring Musninkai och Širvintos vokalen -e (laukiuose, šakose), medan de i trakten kring Gélvonys och Pabaiskas har vokalen -i ~ -e (laukiuosi, šakōsi). Pluralens lokativformer utan slutvokal förekommer mycket sällan i dialekten, t.ex.: laukios, šakos⁴.

Singularens illativ i alla stammar slutar på -n (jfr §§ 6–16). Pluralens illativformer är inte likadana i hela dialektområdet. I de östra och södra delarna – Graužiečiai, Krikštenai, Viešos, Kaimynėliai, Juknónys – används oftast former med -na, t.ex.: kapióšna, sáujesna ~ sáujosna. I trakten kring Čiobiškis och Musninkai finns, i stället för eller vid sidan av dessa, också sådana pluralformer av illativ som: kapióšnan, rátasnan, šakōšnan, širdisnan eller (mer sällan) juknanišan ~ Juknónyšan, smailūosan ~ Smailiūosan, žāšlesan ~ Žāšliuosan. I trakten kring Gélvonys och Pabaiskas används pluralformer av illativ främst

³ Plg. J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīga, 1951, p. 405.

⁴ Mer om dialektens pluralformer av lokativ, se K. Morkūnas, Iš rytų aukštaičių tarmių daugiskaitos inesyvo formų istorijos, i: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida, Vilnius, 1964, s. 145 ff.

109

är: kapiosin, ratasin, šakosin, širdisin (de har bildats av pluralformerna av lokativ, genom att -n lagts till enligt singular illativ).

Detsamma skulle kunna sägas om postpositionerna i lokativ- och illativformerna hos alla andra böjliga ordklasser samt om deras utbredning.

Stam. § 5. I dialekten återstår (i)u- och konsonantstams-substantiv endast som rester. Även ord med i-stam ur vissa grupper övergår till andra stammar. Den regelbundna sammanblandningen av substantivstammar framträder tydligare i kapitlet ”Böjning” (§§ 11—16). Här nämner vi endast enskilda ord som i dialekten har en annan stamvokal än i lk. Exempel:

a-stam: víkas, plural dativ vikám, ackusativ vikùs (: lk. vikis);

ia-stam: klùmpis (: klùmpė), reikalìs ~ reikalỹs (: reikalas);

o-stam: káima (: káimas), krėklà ”gök”, plural dativ krėklám ~ krėklom, ackusativ krėklàs ~ krėklàs (: krėklas), mótera (: moteris), riėtkas ~ riėtkos plural; (: rietkas);

stam: abelė ~ obelė (: obelis), girė ~ girė (: giria), įlėlė ~ ylė, Dgs. instr. įlėlėm ~ ylėm, ack. illas ~ yles (: yla), palzė ~ palė (: palà), skalzė ~ skolė (: skola), špìrgė ~ spirgė, Dgs. instr. špìrgėm ~ spirgėm, ack. špìrgis ~ spirges (: širgas), užskalzė ~ užkalė, Dgs. instr. užskalzėm ~ užkalėm, ack. užskalàs ~ užkalės (: užkalas), vōgė ~ vōgė (: vōgis, -io).

2. Böjning

a-stam

§ 6. Dialektens ändelser hos substantiv med a-stam skiljer sig från litauiskans främst endast fonetiskt: sg. nom. [piuod-, vaik-]-as ~ [piuod-, vaik-] -as, gen. -a ~ -o, dat. -ai ~ -ui, ack. -u ~ -ą, instr. -u (-ù) ~ -u (-ù), lok. -i (-ì) ~ -e (-ė), vok. -i ~ -e; pl. nom., vok. -ai (-ài) ~ -ai (-ai), gen. -u (-ų) ~ -ų (-ų), ack. -us || -as (-ùs || -às) ~ -us (-ùs), instr. -ais (-àis) ~ -ais (-aĩs). Den obetonade ändelsen i sg. illativ uttalas alltid -an ~ -an (piuodan), medan den betonade uttalas på två sätt: -añ och -ań, t.ex. miškañ || miškán (den vanligare är tydligen -ań).

Vokativformerna i singularis hos vissa substantiv med a-stam (främst personnamn) har partikeln -ai, t.ex.: jōnai ~ Jōnai, pētrai ~ Pētrai; augūnai ~ Augūnai, juzēnai ~ Juzēnai; bitinikai ~ bitinykai || bitiniki, tēvai || tēvi. Vokativformerna i singularis hos flerstaviga ord kan också helt sakna slutvokal eller diftong, t.ex.: dōbil, šūniuk ~ šūniuk, untan ~ Añtan (|| untānai ~ Antānai).

Se § 2 angående plural dativ och § 4 angående plural lokativ och illativ.

ia-stam

§ 7. I dialekten har den betonade ändelsen -is i singularis nominativ hos substantiv med ia-stam en lång vokal (bràlis ~ brolỹs ”bror”, kellś ~ kelỹs ”väg”, malis ~ molỹs ”lera”, šmelis ~ smelỹs, žvìris ~ žvyrỹs ”grus”), medan den obetonade har en kort (brìedis, peilis, žodis). Dessutom motsvarar nominativändelsen -is fonetiskt även litauiskans -ias, t.ex.: svėcis ~ svėčias, vėjis ~ vėjas. Affrikator visar att även jautis ”tjur”, medzis (|| medis) hade denna ändelse.

Dialektens genitivändelse -e i singularis motsvarar fonetiskt litauiskans -io (t.ex. brōle ~ brōlio), dativ -iį ~ -iui, ackusativ -i ~ -į (brōli ~ brōlį) och -ią (svėči ~ svėčią, vėji ~ vėją), instr.

110

-’u⁵ (-’ū) ~ -iu (-iū), ill. -in (-īn) ~ -in (-īn); pl. nom., vok. -ij (-eī) ~ -iai (-iaī), gen. -’ų (-’ū) ~ -ių (-iū), ack. -is (-is [-’ūs]) ~ -ius (-iùs, t.ex.: brólis ~ brólius, švečis || švečiùs ~ svečiùs), instr. -įs (-eis) ~ -iais (-iaīs).

Lokativändelsen i singularis bestäms av betoningen: former med obetonad ändelse slutar på -ių ~ -yj <- -yje (sūri ~ sūryj, vėji ~ vėjji), medan former med betonad ändelse slutar på vokalen -y (malý ~ molý ”i molen”, smėlì ~ smėlý ”i sanden”). Se § 4 angående plural lokativ och illativ.

Vokativ i singularis med obetonad ändelse slutar på -i (bróledi), medan den med betonad ändelse slutar på vokalen -y (arklì ~ arklý). Vokativ i singularis hos flerstaviga ia-stammar har oftast ändelsen -ių ~ -iau, t.ex.: artójiu ~ artójau, kasėjù ~ kasėjau, kreivarūnikių ~ kreivarūnikiau || kreivarūniki, vaikūpaláikiu || vaikūpaláiki. Mer sällan kan även tvåstaviga ord ha ändelsen -ių, t.ex.: jáučiu || jáuti, švẽčiu || švẽti. Vid sidan av den vanligare vokativformen i singularis av ordet brolis, brali, förekommer ibland även braláu.

Se § 2 angående plural dativ.

o-stam

§ 8. De flesta substantiv med o-stam i dialekten har samma kasusändelser som i standardspråket (de skiljer sig endast fonetiskt): sg. nom. [-lōv-]-a, [šak-]-à, gen. -as (-õs) ~ -os (-õs), dat. -ai ~ -ai, ack. -u ~ -ą, ill. -an (-ōn) ~ -on (-ōn); pl. nom., vok. -as ~ -os, gen. -u (-ū) ~ -ų (-ū), ack. -as (-às) ~ -as (-às).

Singularens instrumentalis skiljer sig från standardspråkets genom en morfologiskt förändrad ändelse, jfr dialektens sg. instr. lóvaì, šakaì. Ändelsen -aì härleds ur -uj ~ -aį. Denna ändelse har generaliserats till alla substantiv med (i)o-stam efter femininumpronomenens singulara instrumentalis, t.ex.: anùj ~ anąj || aną ”den där”, šitùj ~ šitąj || šitą ”den här” (om dessa pronomenformer, se även § 42 och fotnot 15). Även de enkla singulara instrumentalisändelserna hos alla andra böjliga ord i femininum (liksom hos maskulina substantiv med o- och ē-stam som förekommer ibland) har ersatts av längre (tvådiftongiska) ändelser⁶, jfr §§ 9–12, 16c, 25, 26.

Singularens lokativändelse har förkortats: -aį (-ōi) ~ -oj (-ōj). Se § 4 beträffande pluralens lokativ och illativ.

Vid sidan av former med ändelsen -a har singularens vokativ ibland även former med -a. De förstnämnda (t.ex.: gálva, mergà) är äldre: deras slutliga -a är < -ā, medan de sistnämnda (galvà, mergà) har uppstått efter singularens nominativ.

Se § 2 beträffande pluralens dativ och instrumentalis.

io-stam

§ 9. Ändelserna hos substantiv med io-stam är desamma som hos substantiv med o-stam (se § 8), men efter j eller en palataliserad konsonant har de i dialekten genomgått ytterligare fonetiska förändringar. Obetonade ändelser har förändrats särskilt mycket, jfr: sg. nom. [sáuj-]-e ~ [sáuj-]-a, [valdž-]-ē ~ [valdž-]-ià, gen. -es (-’õs) ~ -os (-iõs), dat. -įi ~ -ai (-iaì), ack. -i ~ -ą (-ią), instr. -ii (-ī) ~ -aj (-iãj), lok. -ij (-’ōi) ~ -oj (-iōj), ill. -in (-’ōn) ~ -on (-iōn), vok. -i ~ -a (-ia); pl. nom., vok. -es ~ -os (-ios), gen. -u (-’ū) ~ -ų (-iū), dat. och instr. -em (-’ōm) ~ -om (-iōm), ack. -is (-is) ~ -as (-iàs), lok. -esi

⁵Tecknet för akut accent, som skrivs till vänster om vokalen, visar att vokalen är främre och att den föregående konsonanten är palataliserad.

⁶Se K. Morkūnas, Įvardžiuotinių būdvardžių įekanos rytų aukštaičių pietinėje tarmėje, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai”, serie A, vol. 2(7), 1959, s. 198 ff., för en utförligare redogörelse för dialektens singulara instrumentalisformer.

141

-ese (-’ōsil-’ōse) ~ -ose (-iōse), ill. -esin/-esna/-esnan (-’ōsin/-’ōsna/-’ōsnan) ~ -osen /-osna|-osnan (-iōsen/-iōsna/-iōsnan).

Nominativ singularis hos ett par io-stamsubstantiv slutar på -i < -ī: marti, pati ”hustru”.

ē-stammen

§ 10. De flesta ändelser hos dialektens ē-stamsubstantiv har samma ursprung som i litauiska: singular nominativ [kárv-]-e ~ [kárv-]-ė, [kat-]-ė ~ [kat-]-ė, genitiv -es (-ės) ~ l-ės (-ės), dativ -ii ~ -ei, ackusativ -i ~ -ę, illativ -in (-ēn) ~ -ēn (-ēn); plural nominativ, vokativ -es ~ -ės, genitiv -ų (-ū) ~ -ių (-iū), ackusativ -is (-is) ~ -es (-ės).

Angående singular instrumentaländelsen -ii (-ī), se § 8.

Den slutliga vokalen i singular lokativ har fallit bort. I former med ändelsebetoning faller ofta också -i (~ -j) bort, till exempel: pamiškė ”i skogsbrynet”, ukmergė ”i Ukmergė”, žėvė ”i barken”, men former med -i används också (mer sällan): pamiškėi, žėvėi. I former med icke-ändelsebetoning-i bevaras alltid, till exempel: koši ~ košėj, ūpū ~ ūpėj, žėmiai ~ žėmėj. Om plural lokativ och illativ, se § 4.

Den äldsta singular vokativformen har, får man anta, den slutliga vokalen -i, som uppkommit ur det korta -e, till exempel: kãrvi, kãti, lãpi. Formen med -e (-ē), till exempel: katė, kãrvė, lãpė ~ lãpē, är ny och har bildats efter singular nominativ. Formen kãte, som ibland förekommer vid sidan av kãti, katė, är troligen en kontaminationsform från de två sistnämnda.

Om plural dativ och instrumental, se § 2. Substantivet katė har ibland även plural nominativ-, dativ- och instrumentalformer med i-stamsändelser: nominativ katìs ~ kãtys, dativ, instrumental katim.

Efter att l hade hårdnat sammanföll ē-stamsubstantivens ändelser, särskilt de obetonade, i många fall helt med o-stamsändelserna, jfr: singular nominativ [sául-]-a ~ [sául-]-ė, [pel-]-ē ~ [pel-]-ė, genitiv -as, -ės, dativ -ai, ackusativ -u, instrumental -ai, -ąž, lokativ -ai, -ėj || -ę, illativ -an, -ēn, vokativ -a || -a, -ą || -ę; plural nominativ, vokativ -as, genitiv -ų, -ų, dativ, instrumental -am,-ēm, ackusativ -as, -às, lokativ -asil-ase, -ēsi|-ēse, illativ -asin|-asna(n), -ēsin|-ēsna(n).

i-stammen

§ 11. Bland i-stammarna har ändelserna bäst bevarats hos feminina substantiv med ändelsebetoning, jfr: sg. nom. [šird-]-is, gen. -ies, ack. -i ~ -į, ill. -in, vok. -ie; pl. nom., vok. -is ~ -ys, gen. [širdž-]-ių ~ [širdž-]-ių, dat. och instr. -im (jfr § 2), ack. -is (|| širdis), lok. -isi ~ yse|-ise ~ -yse (jfr § 4), ill. -isin ~ -ysen|-isna(n) ~ -ysna(n) (jfr § 4).

Sg. dativ har oftast ändelsen hos substantiv med io-stam: širdžiu ~ širdžiai. Den gamla dativändelsen -i (< -ie < -ei) hos i-stammar tycks bevaras i den mindre vanliga formen širdži, liksom i det adverbialiserade a-stamsordet iki gãli ”ända till slutet”. Det slutliga -i har här lagts till efter dativändelserna hos andra stammar (a, o, ė), vilka slutar på vokalen -i.

Vad gäller sg. instrumentalisändelsen -ii (širdži || širdį), se § 8.

Lokativformer i singularis med betoning som inte ligger på ändelsen slutar på -ii, t.ex.: nòsį ~ nosyj, pâlti ~ pâlty, medan de som betonas på ändelsen slutar på -i, t.ex.: akì ~ akỳ, pirtì ~ pirtỳ.

§ 12. Feminina i-stamsubstantiv med icke-ändelsebetoning böjs helt på samma sätt som ė-stamsubstantiv med icke-ändelsebetoning (§ 10), jfr: sg. nom., vok. [nós-]-e ~ [nós-]-ė, gen. -es, dat. -ii, ack. -i,

112

instr. -ii, lok. -ii, ill. -in; pl. nom., vok. -es, gen. -ų, dat., instr. -em, ack. -is, lok. -esi/-ese, ill. -esin/-esna(n).

Substantiv som följande böjs på detta sätt: gaište ~ gaištė (: lk. gaištis), iiltė ~ iltė (: iltis), kártė ~ kártė (: kártis), klútė ~ kliūtė (: kliūtis), külšė ~ külšė (: külšis), kūge ~ kūgė (: kūgis), pálė ~ páltė (: páltis), paslėpsnė ~ paslėpsnė (: paslėpsnis), pažintė ~ pažintė (: pažintis), švirtė ~ svirtė (: svirtis), ūgnė ~ ūgnė (: ugnis), únkštė ~ ankštė (: ankštis), ūnė ~ antė (: antis).

Hos alla dessa substantiv sammanföll ändelserna i alla singularis kasus utom nominativ, liksom i genitiv och ackusativ pluralis, fonetiskt med ändelserna hos ė-stammar (t.ex. kárve ~ kárvė). Senare ersattes även ändelserna i andra kasus — nominativ singularis och pluralis, dativ, instrumentalis, lokativ och illativ pluralis — med ändelser från den ”starkare” ė-stammen.

§ 13. Maskulina substantiv med i-stam har i dialekten nästan helt övergått till ia-stammar, jfr: sg. nom. [uñgl-]-is ~ [añgl-]-is, [vag-]-is, gen. [uñgl-]-e ~ [añgl-]-io, [vag-]-ies || [vāg-]-e ~ [vag-]-io, dat. -ii ~ -iui, ack. -i ~ -į, instr. -’ù ~ -iù, lok. -ii ~ -yj, -i ~ -ỹ, ill. -in, -iń, vok. [vag-]-ie || -is; pl. nom., vok. [uñgl-]-iį ~ -iai, [vāg-]-is ~ -ys || [vag-]-ei ~ -iai, gen. -’ų ~ -ių, -’ū ~ -ių, dat. -em ~ -iam, -’ām ~ -iám, ack. -’us || -is ~ -ius, instr. -iįs ~ -iais, -eis ~ -iais, lok. -esi/-’uose (-ese) ~ -iuose, -’iõsi/-’uose — -iuõse (jfr § 4), ill. -esin ~ -iuosen/-esna(n) ~ -iuosna (n), -’iõsin ~ -iuõsen/-uõsna(n) (jfr § 4).

Sg. genitiv har oftast ändelsen -e ~ -io, medan pluralis nominativ har -ei (obetonat -ii) ~ -iai.

I dialekten finns också maskulina formerna kirkšnīs ~ kirkšnỹs ”ljumske”.

(i)u-stam

§ 14. Substantiv med u-stam har huvudsakligen fått ändelser från a-stammen. Endast enskilda kasus har bevarat ändelserna från u-stammen.

Singularis nominativändelse -us har huvudsakligen bevarats endast under betoning, t.ex.: alūs, medūs, vidūs. Obetonat -us uttalas på grund av reduktion i ordslut oftast -as, t.ex.: sūnas ~ sūnūs, turğas — turğus. Mer sällan också -ùs > -às: alàs, vidàs.

Detsamma gäller också pluralis ackusativ, jfr.: pelùs || pelàs (sällsynt), piêtas ~ pie-tùs.

Genitiv singularis hos enskilda u-stamsord har endast ändelsen -aus, t.ex.: alaũs, medaũs, vidaũs. Andra substantiv kan, vid sidan av ändelsen hos u-stammen, ofta också ha ändelsen hos a-stammen, t.ex.: letãus ~ lietaũs || lieta ~ lieto, viršaũs || virša ~ viršo, žmogaus ~ žmogaus || žmogų ~ žmogo.

Dativ singularis har den fonetiskt motsvarande ändelsen -aį till litauiskans -ui (sūnai ~ sūnui); singularis ackusativ liksom pluralis genitiv har -u ~ -ų (sūnu ~ sūnų, sunū ~ sunų); singularis illativ har -an (under betoning också -un) ~ -un (turğan || turguń || turgań, vidun || vidan).

Singularis instrumentalis har oftast ändelsen från a-stammen -u (alù, lietu, medù, sūnu, žmogù); mer sällan förekommer också den förkortade ändelsen från u-stammen -um < -umi (alum, medum).

Lokativ singularis hos enskilda ord används endast med ändelsen -aį ~ -uj, t.ex.: vidai, viršai. Lokativ singularis hos andra u-stamsubstantiv har huvudsakligen ändelsen från a-stammen -i (< *-en), t.ex.: cukri ~ cukrė, duñgi ~ dangė, tūfgi ~ turgė (sällsynt tūr-gai).

8. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

113

Vns. šauksmininkas daugiausia išlaiko u-kamienių galūnę -au (alãũ, sunãũ ~ sūnãũ, žmagãũ ~ žmogãũ), bet kartais pasitaiko ir a-kamienių galūnė (pvz., žmõgì ~ žmõgė).

Plural nominativ och vokativ har oftast a-stammiga ändelsen -ai: letai ~ lietai, pelai, turgai, viršai. Mer sällan förekommer den bevarade ändelsen (vanligen hos den äldre generationens talare) -us (-as) ~ -ūs, t.ex.: pėlus (pėlas) ~ pėlūs, pietus ~ pietūs.

Plural dativ och instrumentalis pelům, petům ~ pietům, sunům ~ sūnům är former av u-stammarnas dualis, jfr § 2. Men vid sidan av dessa används oftare a-stamformer: dat. pelám, sunám ~ sūnám, turgam (turgám), viršám; instr. pelais, sunais ~ sūnais, turgais (turgais), viršais.

Plural inessiv- och illativformerna har huvudsakligen bildats efter a-stammar, t.ex.: peluõsi|peluõse, petuõsi|petuõse ~ pietuõse, viršuõsi|viršuõse; peluõsin|peluõsna(n), petuõsin|petuõsna(n). Endast ett fåtal ord har bevarat u-stammarnas ändelser, t.ex.: pelùsi (pelùsis), petùsi; pelùsin, petùsin. De sistnämnda formerna används mycket sällan och endast av äldre talare. Beträffande postpositionen i dessa kasus, jfr även § 4.

§ 15. Ändelserna hos iu-stammiga substantiv har huvudsakligen sammanfallit med ia-stammarnas ändelser, jfr: sg. nom. [krìž-]is ~ [krýž-]-ius, gen. -e ~ -io, dat. -iį ~ -iui, ack. -i ~ -ių, instr. -’u ~ -iu, lok. -iį ~ -iuj, ill. -im ~ -iun, vok. -ių ~ -iau; pl. nom., vok. -iį ~ -iai, gen. -u ~ -ių, dat. -em ~ -iam, ack. -is ~ -ius, instr. -i̇s ~ -iais, lok. -esi ~ -iuose|-ese (-uose) ~ -iuose, ill. -esin ~ -iuosen|-esna(n) ~ -iuosna(n).

Konsonantstammar

§ 16. Som redan nämnts (§§ 1, 5) har substantiv med konsonantstam i dialekten huvudsakligen ändelser från andra stammar. Utifrån den nuvarande deklinationen kan dessa substantiv delas in i flera grupper.

a) Orden akmuõ, raumuõ böjs nästan helt som a-stammar, jfr kasusändelserna: sg. gen. [ãkmen-]-a ~ [ãkmen-]-o, dat. -ai ~ -ui, ack. -u ~ -ą, instr. -u, lok. -į ~ -ę, ill. -an ~ -añ, vok. -ie (vid sidan av nominativformen, t.ex. akmuõ); pl. nom., vok. -ai, gen. -ų ~ -ų, dat. -ám, ack. -ãs ~ -ús, instr. -ais, lok. -iuõsi|-iuõ-se, ill. -iuõsin|-iuõsna(n) (jfr § 4). Ofta används även dessa ords singular nominativ med ändelsen -as ~ -as: ákmuõnas, raũmenas.

b) Singularformerna av ordet pemuõ ~ pietmuõ har huvudsakligen ia-stammarnas ändelser, medan pluralformerna har i-stammiga substantivs ändelser, jfr: sg. gen. [piemen-]-e ~ -io, dat. -iį ~ -iui, ack. -i ~ -į, instr. -’u ~ -iu, lok. -i ~ -y, ill. -in, vok. -ie; pl. nom., vok. -is ~ -ys, gen. -ų ~ -ų, dat., instr. -im, ack. -is, lok. -isi|-ise ~ -yse, ill. -isin ~ -ysėn|-isna(n) ~ -ysna(n) (jfr § 4).

Liksom pemuõ böjs: jezm(u)õ ~ juozm(u)õ ”midja”, lemuõ ~ liemuõ, ruduo, skemuõ ~ ski(em)uõ, stamuõ ~ stuomuõ, šelmuõ, šuvà (i singular genitiv har det, vid sidan av den vanligare formen šūne ~ šūnio, också formen šūnies), tešmuõ, vanduõ (hos äldre dialekttalare: unduo); endast plural: ãšmenis ~ ãšmenys, mẽtmenis ~ mẽtmenys. Orden i denna grupp kan dessutom separat ha ändelser som hör till a-stammiga substantiv, t.ex.: sg. gen. stūom ena, tẽšmena, dat. stūomenai, tẽšmenai…; pl. nom. stamenai, tešmenai; ãšmenai, mẽtmenai, dat. stamenám, tešmenám; mẽtmenám… Vid sidan av singular nominativformen šelmuõ förekommer även šėlmenas, šėlmenis.

114

Med undantag för singular nominativ har följande också samma ändelser som pemuõ turi ir dùntis ~ dantys ”tand”, debesìs || debesìs ~ debesỹs (det vanligare plural genitivet är visserligen debesù ~ debesų, men ibland säger man också debesų ~ debesìų).

c) De tidigare feminina substantiven med konsonantstam har nu för det mesta ändelser av i-stamstyp, jfr kasusändelserna hos ordet sesuõ (|| sesuvà): singularis genitiv [seser-]-ìes, dativ -ìi ~ -ìai, ackusativ -ì ~ -į, instrumentalis -ìi (jfr § 8), lokativ -ì ~ -ỹ, illativ -ìñ, vokativ -ìe (vid sidan av nominativformerna); pluralis nominativ, vokativ -ìs ~ -ỹs, genitiv -ũ ~ -ũ, dativ, instrumentalis -ìm, ackusativ -ìs, lokativ -ìsi|-ìse ~ -ìse, illativ -ìsin ~ -ỹsen|-ìsna(n) ~ -ỹsna(n). Även följande substantiv böjs på detta sätt: duktė (singularis genitiv dukterìs || duktės); ausis, dùris ~ dùrys (endast pluralis), pūšis, šaknìs, žùsis ~ žàsis, žuvis. I pluralis genitiv har alla dessa en hård konsonant i stamfinal position före ändelsen.

3. Accentuation

§ 17. Utan att ta upp de gemensamma aspekterna av substantivens accentuering i dialekten och det litauiska litteraturspråket nämner vi här endast sådant som skiljer dialekten från litteraturspråket.

1. Det förekommer att enskilda substantiv (två- eller flerstaviga) accentueras annorlunda i dialekten än i det litterära språket. Även alla (eller nästan alla) avledningar med ett visst suffix kan ha avvikande accentuering. Nedan listas dessa suffix och anges också de enskilda ord med avvikande accentuering som används oftast.

a) I dialekten har följande ord fast accent:

tvåstaviga substantiv: grìnčė ~ grìnčia (: lk.⁷ gryčia 2), gùoba (: guoba 4), vãlgis || valgìs 2 (: valgis 2);

flerstaviga substantiv: bėpratis, -e (: beprõtis, -ė 2), bedãrbis, -e (: be-darbis, -ė 2), bekėlnis, -e (: bekėlnis, -ė 2), beširdis, -e (: beširdis, -ė 2), gìltinė (: giltìnė 3ᵃ), ketašìrdis, -e (: kietašìrdis, -ė 2), minkštašìrdis -e (: minkštašìrdis, -ė 2), pailgavėidis, -e (: pailgavėidis, -ė 2), skõlinikas, -e ~ skõlinykas, -ė (: skolininkas, -ė 2).

b) I dialekten accentueras följande tvåstaviga substantiv enligt accentklass 2: drùmž-las (: drumžlės 4), pùšne ~ pùšnė (: pušnis 4), smùda ~ smudà (: smūdà 4), ùšne ~ ùsnė (: usnis 4), žvaigždė (: žvaigždė 4). Även flerstaviga substantiv med suffixet -ìte ~ -ỹtė hör till accentklass 2, t.ex.: avite, šakìte, vištìte. Det bör tilläggas att singularis instrumentalis och pluralis ackusativ hos avledningar av detta slag för det mesta behåller accenten på ändelsen (instrumentalis avitì, šakitì, vištitì; ackusativ avitìs ~ avytès, šakitìs ~ šakytès, višìtis ~ višytès), även om accenten i sådana fall i allmänhet dras tillbaka till den näst sista långa stavelsen (jfr singularis instrumentalis šìlvai ”plommon”, pluralis ackusativ slivas ~ slyvàs).

Även ett och annat flerstavigt substantiv accentueras enligt accentklass 2: garùnkštė ~ garàukštė (: garànkštis 1), pavartė (: pavartė 3ᵇ), užùntis ~ užàntis, singularis genitiv užùntė ~ užàntčio (: užantis 1).

c) I dialekten hör följande tvåstaviga substantiv till accentklass 3: brãlis ~ brolỹs (: brõlis 1), gurkšnìs ~ gurkšnỹs (: gùrkšnis 1), klanìs ~ klonỹs (: klõnis 1), kušnìs ~ kašnỹs (: kãšnis 1), malìs ~ molỹs (: mõlis 1), šáukštas (: šáukštas 1),

⁷ Som accentuering i det litterära språket räknas den accentuering som används i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (Vilnius, 1954).

8*

115

bro (jfr. bro 1), käke 3 || käke 1 (jfr. käke 1), žintas ~ žentas (jfr. žentas 1), sparv ~ sparv (jfr. sparv 1).

Även flerstaviga substantiv bildade med suffixet -iena accentueras enligt den tredje accentueringsklassen: avižiena, dobilieną ~ dobilieną, kvietiena ~ kvietiena, miežiena ~ miežiena, rugiena; aviena ”fårkött”, karviena, kiauliena ~ kiauliena, paukštiena, untiena ~ antiena, vištiena. Vid böjning av dessa substantiv växlar accenten från ändelsen till den näst sista stavelsen, jfr.:

Singularis Plural N. rugiena, vištiena rugienas G. rugienos, vištenos rugenų D. rugienai, vištienai rugenom A. rugienų, vištienų rugienas I. rugiena, vištiena rugenom L. rugienoj, vištenoj rugenosi|rugenose Ill. rugienon, vištenon rugenosin|rugenosna(n)

Ett undantag är substantivet jautiena med två möjliga accentueringar, nämligen: jautena (fast accent) och jautiena (som vištiena), medan blakštiena, mėnesiena ~ mėnesiena alltid har fast accent på suffixet (som i lk.).

Till denna accentueringsklass hör också substantiv bildade med suffixet -ėjis, -ė ~ -ėjys, -ė (använda vid sidan av avledningar med fast accent med -ėjas, -a), t.ex.: pj eve jėis ~ piovėjys, rinkėję ~ rinkėjė, gen. pjėvėje, rinkėjės; pl. nom. pj eve jėi, rinkėjės, gen. pj eve jū, rinkėjū, dat. pj eve jām, rinkėjēm, ack. pj eve jīis, rinkėjīs…

Främst accentueras avledningar med suffixet -iklė ~ -yklė enligt den tredje accentueringsklassen, t.ex.: baidiklė, ganiklė, šaudiklė, vetiklė ~ vėtyklė, gen. baidiklės, ganiklės, šaudiklės, vetiklės; pl. nom. baidiklas, ganiklas, šaudiklas, vėtyklas, gen. baidiklų, ganiklų, šaudiklų, vetiklų, dat. baidiklēm, ganiklēm, šaudiklēm, vetiklēm, ack. baidiklas, ganiklas, šaudiklas, vėtyklas. Däremot tillhör spaudiklas ~ spaudýklės ”nötpressar” den andra accentueringsklassen; gen. spaudiklų, dat. spaudiklam, ack. spaudiklas ~ spaudykles.

I dialekten finns också enstaka andra flerstaviga substantiv med accentuering enligt den tredje klassen, t.ex. tredje klassen: akėčės (jfr. akėčios 1), grėbėstas (jfr. grėbėstas 2); tredje klassen ”a”: arškėtis ~ erškėtýs (jfr. erškėtis 2), prekląmis ~ priekląmýs (jfr. prieklomis 1), ėremėtis (jfr. priemėtis 1), ėresvirnis ~ priesvirnys (jfr. priesvirnis 1), pretemis || pritemis (jfr. priėtemis 1); tredje klassen ”b”: akatas ~ akuotas (jfr. akuotas 1), ašaka (jfr. ašaka 1), balana (jfr. balana 2), balanda ~ balandą (jfr. balanda 1), batkatis ~ botkotys (jfr. botkotis 1), baudževà (jfr. baudžiava 1), gabana (jfr. gābana 1), ganėvà (jfr. ganjava 1), lap(a)kritīs ~ lap(a)-kritýs (jfr. lapkritīs 1), nugara (jfr. nugara 1), paperis ~ popierýs (jfr. popierius 1), samana (jfr. samana 1), antakis ~ antakýs (jfr. antakis 1), užkulnis ~ užkulnys (jfr. užkulnis 1), užupis ~ užupýs (jfr. užupis 1), veškėlis ~ vieškelys (jfr. vieškelis 1).

d) I dialekten accentueras följande tvåstaviga substantiv enligt den fjärde accentueringsklassen, till skillnad från lk.: durys (jfr. durys 2), gilė (jfr. gilė 2), giṅklas (jfr. giṅklas 2), grūntas (jfr. grūntas 2), kråpas, (jfr. kråpas 2), kriaušis ~ kriaušys (jfr. kriaušis 2), kulė ~ kūlė ”sädeströskningstid; tröskningssäd” (jfr. kūlė 2), lóta (jfr. lota 2), miestas (jfr. miestą|2), prāsm as

116

(: priešmas 2), putà (: putà 2), raístas (: raístas 2), rãktas (: rãktas 2), sklaũtas (: skliaũtas 2), sklỹpas (: sklỹpas 2), smukis ~ smukỹs (: smũkis 2), sõdas 4 ‖ sõdas 2 (: sõdas 2), srūtas ~ srūtos, sūtras ~ sūtros (: srūtos, sūtros 2), stūmbas ~ stūmbas (: stãmbas 3), šérnas (: šérnas 3), ū̃rvas (: ū̃rvas 3), žil̃ė ~ žylė (: žỹlė 1), žiñklas ~ žėñklas (: žénklas 3).

2. Ytterligare en eller annan egenhet i accentueringen av dialektens substantiv bör nämnas.

a) Accenten i enskilda former kan ha förändrats under inverkan av andra former, till följd av den så kallade tendensen till kolumnaccentuering.

Till exempel får enstaviga och flerstaviga substantiv i accentklass två ganska ofta, liksom i andra kasus, betoning på näst sista stavelsen i singularis instrumental och pluralis ackusativ, jfr: singularis instrumental bur̃bėkļu ~ bur̃bėkliu ”burbėklių”, bur̃bėklai ”burbėklė”, snaudãliu ~ snaudãliu ”snaudalių”, snaudãlai ”snaudale”, sausãtii ”sausate”, ukmer̃gišku ~ ukmergiškiu ”ukmergiškiu”, ukmergiškiai ”ukmergiškė”; pluralis ackusativ bur̃bėklus ~ bur̃bėklius ”burbėklius”, bur̃bėklas ~ bur̃bėkles ”burbėkles”, snaudãlis ~ snaudãlius ”snaudalius”, snaudãlas ~ snaudãles ”snaudales”, sausãtis ~ sausãtes ”sausates”, ukmergiškis ~ ukmergiškius ”ukmergiškius”, ukmergiškes ”ukmergiškes”.

Av samma orsak accentueras vid sidan av ašvijė ~ uošvijà⁸, mušėikà⁹ ofta även felaktigt ašvijė, mušėika.

b) Vokativformer i singularis av substantiv med diminutiv eller ömhetsbetydelse, där slutvokalen eller slutdiftongen har fallit bort, har mycket ofta accent som har flyttats från suffixet till första stavelsen, till exempel: dabiluk (: dabilùkas ~ dobiliùkas), katiñuk (: katiñùkas ~ katiñiukas), katinė́l (: katinė́lis), stasùl (: stasùlis ~ Stasiùlis), šùnel (: šùnelis), vaĩkuk (: vaĩkùkas ~ vaikiùkas), vaikelùk (: vaikelùkas ~ vaikelìukas); gėgutìt (: gegutìtė ~ gegutýtė), ląputìt (: lapùtė ~ lapùtė), marčiùt (: marčiùtė ~ marčiūtė), moterel (: moterėlė ~ moterėlė), seserìt (: seserìtė ~ seserytė). Även enskilda vanliga (icke-diminutiva) egennamn accentueras på detta sätt, till exempel: aũgustin (: aũgustinas ~ Augustinas), uñtan (: untãnas ~ Antãnas).

Att accenten flyttas till första stavelsen i de nämnda formerna hänger ibland också samman med en viss betydelseskillnad. När man ropar på någon på långt håll och högt används oftare singularis vokativformer med accenten kvar i suffixet (katiñuk, katiñėl(i); gegutìt, lapùt), medan former med accent på första stavelsen används vid vanligt tal, när man tilltalar någon på nära håll.

3. I dialekten förekommer även enskilda ord eller former som skiljer sig från standardspråket, inte genom accentens placering utan genom accentkonturen. Till exempel:

a) Standardspråkets ord kaũkaspenis (1), lakštingala (1) uttalas i dialekten: kãukaspėnis (1), lakštingėla (1).

b) Den betonade pluralisändelsen i instrumental av i-stamsubstantiv har akut accent, till exempel: akim, ausim, pirtim, vitim ~ vytim. Följaktligen har dessa former helt sammanfallit med pluralis dativformerna. Sammanfallet har sannolikt påverkats av ord med (i)o- och ė-stam, där accentkonturen i de betonade ändelserna i pluralis dativ och instrumental regelbundet blev likartad:

dativ galvóm, katė̃m; instrumental galvóm, katė̃m 〉 dativ, instrumental galvòm, katė̃m¹⁰.

⁸ I dialekten kan detta ord accentueras på två sätt: enligt accentklass två och fyra, jfr: singularis genitiv ašvijės och ašvijos, lokativ ašvijìjì och ašvijòj.

⁹ Appellativ och egennamn med suffixet -eika accentueras enligt accentklass två i dialekten.

¹⁰ Här, liksom i hela arbetet, betecknar tecknet för mellanton dialektens sammanfallna akuta och cirkumflexa accenter hos betonade långa vokaler och diftongerna ie och uo.

117

ADJEKTIV

1. Allmänna anmärkningar

Genus. § 18. Dialektens adjektiv har tre genus: maskulinum, femininum och neutrum.

Adjektiv med (i)a-- och u-stam tillhör maskulinum, medan adjektiv med (i)o-- och ė-stam tillhör femininum.

Med substantiv av gemensamt genus kan adjektiv användas både i femininum och maskulinum. I sådana fall tar man vanligen hänsyn till vem det talas om: personer av maskulint eller feminint genus, t.ex.: jisai geras žopla ”han är en stor dumbom”, jisai gėras pliuške (~ pliuškė) ”han är en stor pratmakare” anà (= ji) gerà žopla, anà gerà pliuške.

Adjektivens neutrumformer är desamma som k., dvs. en fossiliserad nominativ- eller ackusativform i singular, t.ex.: visur bálta; par mumis ii rudenį saùsa ”hos oss är det torrt även på hösten”; lauki žãli ~ laukė žãlia; šitoi vietai gìlu ”på den här platsen är det djupt”; anamì miški labai tūnku. Neutrum saknar avledningar med suffixen -(ut)inis, -ikščias ~ -ykščias, -ivas ~ -yvas, liksom vissa andra enskilda adjektiv, t.ex.: bėras, -a, dvìlas, -a ~ dvýlas, -à, kalbùs, -i, kniùpščis, -e ~ kniùpščius, -ià, landùs, -i ~ landus, -i, pėsčis, -e ~ pėsčias, -ià, šlìbas, -à, valgùs, -i.

Numerus. § 19. Adjektiv har singular och plural. Tillsammans med substantivens dualformer förekommer även adjektivformer i samma numerus, t.ex.: dù gerù vežimù atavėžiu (~ atavėžiau); dù mažù vaikù būva (~ būvo). Adjektivens dualformer är dock mycket sällsynta — betydligt ovanligare än resterna av substantivens dual (om dessa, se § 2).

Kasus. § 20. Adjektivens vokativ används jämförelsevis mer sällan än substantivens. Vanligen sammanfaller formerna i denna kasus med nominativformerna, t.ex.: singular vokativ brúngus (-as) švėteli (: nominativ brúngus švėtėlis ~ brángus svėtelis), gėras vaikì (: gėras vaikas), laukinė katė (: laukinė katė ~ laukinė katė), miẽla matinėlė ~ miẽla motinėlė; plural vokativ brúngus švėtėlii (:nominativ brúngus švėtėlii ~ brángus švėtėliai), gerì vaikài (: geri vaikai), laukinės kãtes (: laukinės kãtes ~ laukinės kãtės), miẽlas matinėlas (: miẽlas matinėlas ~ mielos motinėlės).

Hos adjektiv med ia-stam och flera stavelser förekommer olika vokativformer i singular, t.ex.: pirmutinis (som nominativ), pirmùtini, pirmutiniu ~ pirmutiniau; šveikėšnis, šveikėšniu ~ sveikėšniau; šveikáusis ~ sveikiausias, šveikáusiu ~ sveikiausiau.

Stam. § 21. Dialektens adjektivstammar är desamma som i lk. Adjektiv kan dock ha två slags kasusändelser — vid sidan av de äldre även nyare, hämtade från andra stammar. Följaktligen blandas adjektivens stammar, liksom substantivens.

Framför allt övergår vissa adjektiv med a--stam (fem. o-) till u--stammar (fem. io-). Detta fenomen är karakteristiskt även för andra dialekter. Exempelvis har adjektiv med u--stam (fem. io-) i många dialekter och även i det nuvarande litteraturspråket ašt-rùs, -i, biaurùs, -i, pigùs, -i, stiprùs, -i, švelnùs, -i m.fl. i vissa dialekter och i gammal-

118

I dessa skrifter finns fortfarande a- (fem. o-)-stammar. I den sydliga östaukštaitiska dialekten har dessa adjektiv i femininum former med io-stam (t.ex. bjauri, bjaurõs, bjaurái,...), medan maskulinum vanligen har två slags former i kasus: med stammarna a och u, jfr böjningen av bjaurùs:¹¹

Singularis Pluralis N. bjaũras, bjaurùs bjaurùs (bjaũras) G. bjaũra, bjaurãus bjaurũ, bjaurũ D. bjaurám, bjaurãm bjaurìems Ack. bjaũru bjaurùs (bjaũras), bjaurìs Instr. bjaurũ, bjaurù bjaurãis, bjaureĩs Lok. bjauràm, bjaurẽn bjaurũosi, bjaurũosi Ill. bjaurán, bjaurẽn bjaurũosin, bjaurũosin

Vid sidan av de äldre a-stammarna har även adjektivet lẽngvas: lũngvas (ofta) ganska ofta nyare former med u-stam: lungvùs (plural nominativ lũngvi || lũngvus); men plural ackusativ, lokativ och illativ har alltid endast former med a-stam (lungvùs, lungvũosi, lungvũosin). Även detta adjektiv har två femininformer: med o- respektive io-stam (singular nominativ lungvà, lũngvi, genitiv lungvõs, lungvės...).

Den gradvisa övergången av enskilda adjektiv med a-stam till former med u-stam lade sannolikt också grunden för den motsatta processen, där stammar blandades: i dialekten började man vid sidan av de gamla formerna av adjektiv med u-stam också använda former med a-stam, jfr § 24.

Om övergången av vissa adjektiv med ė-stam till former med (i)o-stam, se § 26.

Komparation. § 22. I dialekten finns, liksom i standardspråket, tre grundläggande adjektivgrader: positiv, komparativ och superlativ. Utöver dessa finns också en högre grad och den allra högsta graden. Efter mängden av den egenskap som uttrycks ordnas adjektivgraderna så här: positiv, högre grad, komparativ, superlativ och allra högsta grad.

Av adjektiv i positiv (aukštas, -à, báltas, -à) bildas former i högre grad, komparativ och superlativ. Deras bildning är, kan man säga, densamma som i standardspråket.

Adjektiv i den högre graden bildas med suffixet -elėsnis, -ė ~ ėlesnis, -ė (aukštėlesnis, -ė, bãltelėsnis, -ė), medan komparativ bildas med -ėsnis, -ė ~ ėsnis, -ė (aukštesnis, -ė, baltėsnis, -ė).

Superlativens maskulina former är: aukščiaũsis, balčiaũsis osv. Samma former förekommer i vissa närliggande och mer avlägsna östaukštaitiska dialekter (Siesikai, Taujėnai, Raguva, Truskava, Krekenava…). Men liksom i den sydliga östaukštaitiska dialekten har i dessa dialekter ändelsen -as i andra ord efter en mjuk konsonant också övergått till -is (t.ex. svẽčias, vėjas > švẽčis, vėjis). Alltså även aukščiaũsis,

¹¹ Plg.: ąztras SP I 14₄₀, DP 273₆, ąztra SP II 83₃₀, vns. kilm. ąztra SP II 108₁₀, mot. g. vns. gal. ąztrą DP 28₃₇, dgs. vard. aztri SP I 122₁₅, II 108₃; in. aztrai DP 155₃, aztromis SP II 199₇; dgs. kilm. biauru SP I 232₁₁, dgs. gal. biaurus SP II 170₈; pigas SP II 62₁, nepigas SP II 232₁₃, dgs. vard. pigi SP I 314₄, bev. g. piga SP I 27₂₃, 107₂₂, priev. pigay SP I 249₁₄, pigai DK 113₈, pigiai DP 4₁₁, 11₇, 19₅₈; stipras SP I 114₄, vns. įn. stipru SP II 19₉, dgs. gal. stiprus SP II 19₁₂, įn. stiprays SP II 227₃₀, priev. stipray SP II 20₁₈; dgs. gal. szwelmus SP I 32₁₃, įn. szwelnais SP I 32₁₃; ãstras, -à Miroslavas, Pilviškiai, biaũras, -à Linkmenys (dar plg.: Lietuvių kalbos žodynas, t. 1, Vilnius, 1941, p. 275, 651; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 274 t.).

119

balčiausias, geriausias, greičiausiai uppstod fonetiskt ur aukščiausias, balčiau-sias, geriausias. Man kan också tillägga att dessa adjektivformer i superlativ används i andra östaukštaitiska dialekter (Utena, Dūsetos, Obėliai...), som bevarar det intakta -ias, och även i de gamla skrifter som utgör grunden för den östaukštaitiska dialekten (jfr: szwinčiausias AK 18₂₁, wiriáusias AK 37₃₀, aukščiausias och didžiausias SP I 4₂₆–₂₇, wiriausias SP II 198₇). Former av detta gradkomparativ i femininum i den södra östaukštaitiska dialekten är: aukščause ~ aukščiausia, balčiause ~ balčiausia etc.

Superlativ av adjektiv bildas oftast genom att pronomenet pats, pati läggs till adjektiv i superlativ, t.ex.: pat aukščiausis ~ pats aukščiausias, pati aukščause — pati aukščiausia. Ibland kan i stället för pats även genitiv, ackusativ (mer sällan) eller instrumentalis av pronomenet kas användas, liksom genitiv plural eller ackusativ plural av pronomenet visas med prepositionen už, samt det slaviska nai, t.ex.: ko (kū ~ ką, kuo) geriausis, -ė; visų (~ visų) geriausis,-ė; už visus geriausis, už visas (~ už visas) geriause; nai geriausis, -ė. Sällan sägs i samma betydelse: už visus geresnis, už visas geresnė.

Även adjektiv i neutrum kompareras, t.ex.: aukšta, aukštelau ~ aukšteliau, aukščau ~ aukščiau, aukščause ~ aukščiausia, kū(kuo) aukščause ~ kū (kuo) aukščiausia, visų aukščause ~ visų aukščiausia, už vis aukščause.

En viss grad av en egenskap kan också uttryckas av adjektiv som bildats med vissa andra suffix eller prefix, jfr: kepūre (~ kepūrė) maž ma-žoka (= för liten); naktis dabar tumšokas ~ naktųs dabar tamsokos (= mörka, men inte särskilt); jisai dabar apisveikis (~ apysveikis ”ännu inte helt frisk, nästan frisk”).

Liksom i lk. finns det i dialekten adjektiv vars betecknade egenskaper varken kan vara mindre eller större; de kompareras inte, t.ex.: basas, -a, geležinis, -e ~ geležinis, -ė, pernikščis, -e ~ pernykščias, -ia ”fjolårets, fjolårets (fem.)”. Adjektiv bildade med -ėtas, -otas, -uotas och vissa andra suffix kompareras också sällan. Men de kan kombineras med vissa adverb i komparativ och superlativ, t.ex.: dabėtas ~ duobėtas, šakotas; daugiau (~ daugiau), labjau (~ labiau) dabėtas, šakotas; daugause (~ daugiausia), labjause (~ labiausia) dabėtas, šakotas.

2. Deklination

a-, ia-stammar

§ 23. Ändelser hos adjektiv med a- och ia-stam: singularis nominativ [bált-]-as ~ -as, [naũj-]-is ~ -as, genitiv -a, -e ~ -o, dativ -ám, ackusativ -ų, -i ~ -ą, instrumentalis -u, -ù, lokativ -am̃, -em̃ ~ -am̃, illativ -añ, -eñ ~ añ; pluralis nominativ -i, genitiv -ų ~ -ų, dativ -iẽm ~ -iẽm, ackusativ -us || -as ~ -us, -ūs || -is ~ -ūs, instrumentalis -aĩs, -eĩs ~ -aĩs, lokativ -uõsi / -uõse, illativ -uõsin / -uõsna(n) (jfr § 4).

Dativ singularis av flerstaviga adjektiv med ia-stam har vid sidan av ändelsen -em ~ -iam ibland också ändelsen -iũ ~ -iui, som uppkommit genom analogi med substantiv med ia-stam, jfr: beržiniui pagaliui ~ beržiniui pagaliui, geriausi svečiai ~ geriausiui svečiui, kvietinių ragaišių ~ kvietiniui ragaišiui, vilniškiai svečiai ~ vilniškiui svečiui. Dativ singularis av denna typ förekommer även i gamla skrifter, jfr: Noriu asz tam paskutiniui dit’ kaip ir taw DP 93₁₂–₁₃.

120

Singularens ackusativform av superlativ kan fonetiskt ha uppkommit såväl ur geriausi som ur geriusuta och geriausių. Den senare ackusativformen används vid sidan av nominativformen geriausias i vissa andra östlitauiska dialekter (jfr även formerna i äldre språkliga monument skrivna på grundval av östlitauiska dialekter: szwinciausi AK 30₁₉, 82₃₂₉, 98₃₀, szwynciausi SP I 101₁₅₇, brungiausi SP II 25₁₅, 27₁, 30₂₅).

Vid sidan av singularens illativform hos komparativadjektiv geresnin (jfr singularens ackusativ gerėsni ~ geresnį) används oftare formen geresnėn, som sannolikt har uppkommit efter mönster av naujėn. Även singularens illativ hos avledningar med suffixet -utinė används huvudsakligen med -en ~ -ian, t.ex.: paskutinėn, pirmutinėn. Huruvida singularens illativform -in hos superlativadjektiv (jfr. geriausin) har uppkommit ur -in eller ur -ian är svårt att säga, eftersom även den ursprungliga singulara ackusativformen är oklar.

Ändelsen -ii ~ -iai i plural nominativ och -em ~ -iam i plural dativ förekommer hos medinis, paskutinis och andra adjektiv av samma typ med ia-stam.

u-stam

§ 24. Ändelser: singular nominativ [graž-] -ūs (|| -ās ~ -ūs), genitiv -aũs, dativ -’ām ~ -iám, ackusativ -u (-a) ~ -ų, instrumentalis -ù ~ -iù, lokativ -em̃ ~ -iam̃, illativ -eñ ~ -iañ; plural nominativ -us (-as) ~ -ūs, genitiv -ų ~ -ių, dativ -iém, ackusativ -’ùs (-is) ~ -iùs, instrumentalis -eĩs ~ -iaĩs, lokativ -’ùosi | -’ùose, illativ -’ùosin | -’ùosna(n) (jfr. § 4).

I adjektivböjningen av u-stammar tränger ändelser från a-stammar in; jfr former som används ganska ofta i dialekten: singular genitiv brūnga ~ brūngo, gārda ~ gārdo, singular dativ gražām, saldām, statām ~ sotām, instrumentalis gražù, saldù, sotù, lokativ gražūm, saldām, statām, illativ gražān, saldān, statān; plural genitiv gražū ~ gražų, saldū ~ saldų, sotū ~ sotų, ackusativ gražūs (gražās), saldūs (saldās), instrumentalis gražāis, saldāis, lokativ gražūosi, saldām, illativ gražūosin, statūosin.

Om orsakerna till att parallella a-stamsformer har uppkommit, se § 21.

o, io-stammar

§ 25. Exempel på adjektiv med o- och io-stam: baltā, naujė ~ naujā, gerāuse ~ geriāusia, gražī. Ändelserna hos dessa adjektiv är desamma som hos substantiv med o- och io-stam (jfr §§ 8, 9).

ė-stam

§ 26. Exempel på adjektiv med ė-stam: medinė ~ medinė, gerėsne ~ gerės-nė. Dessa adjektiv har i huvudsak samma ändelser som substantiv med ė-stam (jfr § 10), men vissa kasusformer av komparativ och elativ samt av adjektiv bildade med suffixet -utinė kan, vid sidan av ė-stam, också ha former med io-stam, jfr: sg gen. geresnės, gerelesnės, pirmutinės || geresnōs, gerelesnōs, pirmutinōs, lok. geresnėj, gerelesnėj, pirmutinėj || geresnōj, gerelesnōj, pirmutinōj, ill. geresnėn, gerelesnėn, pirmutinėn || geresnōn, gerelesnōn, pirmutinōn; pl. dat. och ins. geresnėm, gerelesnėm, pirmutinėm || geresnōm, gerelesnōm, pirmutinōm, lok. geresnėsi, gerelesnėsi, pirmutinėsi || geresnōsi, gerelesnōsi, pirmutinōsi, ill. geresnėsin, gerelesnėsin, pirmutinėsin || geresnōsin, gerelesnōsin, pirmutinōsin. På vissa platser inom den sydliga östaukštaitiska dialektens område (t.ex. kring Gelvonai) används former med ändelser från io-stammen till och med oftare.

Ändelserna i enskilda kasus hos adjektiv med l som har hårdnat före stamvokalen och med ė-stammar har genom fonetiska förändringar sammanfallit med ändelserna hos adjektiv med o-stammar…

121

former, jfr: sg nom. didela ~ didelė, dat. didelái ~ dideléi, ack. didelù ~ didelę, ins. didelãi; pl. nom. didelàs ~ didelės, ack. didelàs ~ deles. Efter dessa kasusformer fogas ibland ändelser från o-stammen också till former i andra kasus, jfr: sg gen. didelõs || didelės ~ didelės, lok. didelõj || didelėj ~ didelėj, ill. didelõn || didelėn ~ didelėn; pl. dat., ins. didelõm || didelėm ~ didelėm, lok. didelõsj || didelėsi ~ didelėse, ill. didelõsin || didelėsin ~ didelėsen.

3. Rester av pronominella adjektiv

§ 27. Den sydliga östaukštaitiska dialektens område ingår i den del av Litauen där pronominella adjektiv numera nästan inte används. Deras funktioner fylls här oftast av vanliga adjektiv. I dialekten förekommer något oftare endast olika substantiverade och adverbialiserade pronominella adjektiv, jfr ortnamn: bindrõje ~ Bendrõja ängarna vid Skominėliai och Vaitkūnai (trakten kring Pabaiskas), didžõje ~ Didžõja ängarna vid Knizlaukis (trakten kring Vėpriai), Slabada och Ulyčnykai samt vid Vaitkūnai (trakten kring Pabaiskas), dubõje ~ Dubõja ängarna vid Slabada och Vaitkūnai, ilgõje ~ Ilgõja åkern vid Minčiukai (trakten kring Musninkai), plačõje ~ Plačõja ängen vid Vaiteliškiai (trakten kring Krikštėnai), smailõji åkern vid Kaimynėliai (trakten kring Musninkai); didžõje balà ~ Didžõja balà kärret vid Bagužiškiai (trakten kring Krikštėnai), didžõje pieva ~ Didžõja pieva ängen vid Santakiai (trakten kring Viesai), ilgiẽji alkaĩ ~ Ilgieji alkaĩ våtmarken vid Skominai (trakten kring Pabaiskas), ilgõje pieva ~ Ilgõja pieva ängen vid Vindeikiai, platẽji alkaĩ ~ Platẽji alkaĩ våtmarken vid Skominai; (felaktigt bildade former) aukštõjes ~ Aukštõjos åkern vid Lesčiūnai (trakten kring Juknonys), platusẽji skersini ~ Platusẽji skersiniai åkern vid Gailiūnai (trakten kring Krikštėnai).

Om andra substantiverade och även adverbialiserade pronominella adjektiv i denna dialekt, se ”Lietuvos TSR MA Darbai”, serie A, 2(7), 1959, s. 191.

4. Accentuation

§ 28. a) Accentueringen av dialektens tvåstaviga adjektiv skiljer sig inte mycket från standardlitauiskan. Endast följande detaljer bör nämnas:

1. Vieno kito būdvardžio kirčiavimas nesutampa su lk., pvz., trečiąja kirčiuote kirčiuojamas tūmsus, -i (: lk. tamsùs, -i 4), ketvirtąja kirčiuote — ker̃šas, -à (: kéršas, -à 3), šir̃mas, -à (: širmas, -à 3).

2. Nominativ singularis av adjektivet brangùs, -i i accentklass tre har betoningen på stammen: brúngus, brúngi, neutrumformen brúngu, alltså på samma sätt som aiškus, aiški, tūnkus ~ túnkus, túnki ~ tánki¹².

3. Dativen singularis femininum, dvs. adjektiv med (i)o-stam, har ändelsebetoning: baltái, sausái; saldžiẽji ~ saldžiái, žaliái ~ žaliái. Även flerstaviga adjektiv med dessa stammar i accentklass tre och fyra accentueras på detta sätt, t.ex.: alkanái, pailgái, purvìnai, svetimái; nažulnãi ~ nuožulnìai, panašái ~ panašiái.

Skillnaderna i accentueringen av flerstaviga adjektiv jämfört med standardlitauiskan är något fler.

¹² Om accentueringen av dessa adjektiv, jfr A. Laigonaitė, Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius, 1959, s. 50.

122

1. Adjektiv med suffixen -onas, -ona; -ivas ~ -yvas, -iva ~ -yva har i dialekten accentuering enligt accenttyp tre, t.ex.: geltonas, -a ~ geltonas, -a, raudonas, -a ~ raudonas, -a; unkštivas, -a ~ ankstyvas, -a, velivas, -a ~ vėlyvas, -a; dat.pl. geltoniem, geltonom, raudaniem, raudanom; unkštiviem, unkštivom, veliviem, velivom.

Även avledningar med suffixet -ingas, -inga har oftast denna accentuering, t.ex.: smalingas, -a, geringą ”geringą”; dat.pl. smalingiem, smalingom, geringom; ack.pl. smalingus, smalingas, geringas. Enskilda adjektiv med suffixet -ingas, -inga accentueras på flera sätt — enligt accenttyp tre, som redan nämnts, eller har (mer sällan) fast accent i suffixet (som i standardlitauiska) eller i stammen, t.ex.: lėtingas, lėtingą || lėtingas, lėtinga || lėtingas, lėtingą; lėtinga; dat.pl. lėtingiem, lėtingom || lėtingem, lėtingam || lėtingiem, lėtingam; ack.pl. lėtingus, lėtingas || lėtingus, lėtingas.

Sammansatta adjektiv med prefixet prie- accentueras på två sätt: de har antingen fast accent på prefixet (som i standardlitauiska) eller en accent som flyttas från ändelsen till prefixet, t.ex.: priedurnis, -ė, priešakvaišis, -ė, priešekurtis, -ė || priedurnis, -ė ~ priedurnys, -ė, prekvaišis, -ė ~ priekvaišys, -ė, prekurtys, -ė ~ priekurtys, -ė; dat.pl. priedurnem ~ priedurniam, priedurnėm || priedurnám ~ priedurniám, priedurnėm ~ priedurnėm; ack.pl. priedurnis ~ priedurnius, priedurnes.

Adjektivet mėlinas, -a ~ mėlynas, -a har accentuering enligt accenttyp ”a” tre (i femininum singularis nominativ har även den första stavelsen accent!), dat.pl. mėlinėm, mėlinom, ack. mėlinus, mėlinas.

2. Adjektiv i komparativ och högre komparativ har accenttyp fyra i dialekten. Adjektiv med suffixet -utinis, -utinė: paskutinis, -ė, pirmutinis, -ė, vidutinis, -ė har oftast också denna accenttyp; dat.pl. paskutiniem, paskutinom (om ändelsen, se § 26), ack. paskutinius, paskutinis.

3. Till skillnad från standardlitauiskan accentueras enskilda adjektiv med suffixet -inis, -inė annorlunda. T.ex. har miltinis, -e (: standardlit. miltinis, -ė, 2), mėšinis, -e (: mėšinis, -ė 2), vuosinis, -e (: uosinis, -ė 2) fast accent i dialekten. Accentueras på två sätt görs aglinis, -e ~ eglinis, -ė, alkšninis, -e, beržinis, -e — enligt accenttyp två (som i standardlitauiskan) och med fast accent (áglinis, -e, alkšninis, -ė, beržinis, -e).

RÄKNEORD

1. Räkneord för antal

Grundläggande

§ 29. Dialektens grundläggande räkneord skiljer sig till sin bildning i huvudsak inte från räkneorden av samma slag i standardspråket. Enskilda räkneord eller räkneord i vissa grupper (till exempel ”11”–”19”) har förändrats något enbart fonetiskt, jfr:

1. vienas, viena

2. dù, dvì

3. trìs ~ trỹs

4. keturi, kẽtres < kẽturios

5. piñki ~ penki, piñkes ~ peñkios

6. šeši, šešes ~ šešios

7. saptini < septyni, saptines < septynios

8. aštūmi, aštūmes ~ aštūnios

123

9. devìni ~ devyni, devìnes ~ devýnios

10. dešims, dešimtis

11. venùolka < vienuólika

20. dvìdešims

21. dvìdešims vienas, dvìdešims viena

30. trìzdešims ~ trisdešims

40. kètrezdešims < keturiasdešims

100. šimtas

1000. tūkstūntis ~ tūkstantis.

Vid sidan av räkneorden septìnezdešims ”70”, aštuónezdešims ”80”…, tūkstūntis šimtas, tūkstantis du šimtai, tūkstantis du šimtai pìnk(e)zdešims… används ofta (särskilt av äldre generationers dialekttalare) i samma betydelse: septìnez dešimtis (< sju tiotal), aštuóne² dešimtis…; venùolka šìntu (~ šìntu), dvìlka šìntu, dvìlka šìntu ùi pìnk(e)zdešims… Jfr.: màn jau septìnez dešìmtis šeši metai; už kārvi tadaj makėje aštanòika devinòika šìntu; jisai be dvìdešims keturū šìntu neparādoda.

§ 30. Räkneordet viēnas¹³ böjs som a--stammiga adjektiv, medan viēna böjs som o-stammiga adjektiv (§§ 23, 25).

Genitiv-, dativ- och instrumentalisformerna av räkneordet dù, dvì är desamma i maskulinum och femininum: gen. dvējì ~ dviejų eller dvìe, dat. och instr. dvìem. Maskulinumets lokativ är dvējūosi|dvējūose ~ dviejuose, ill. dvejūosin ~ dviejuosen|dvejūosna(n) ~ dviejuosna(n), femininumets lok. dvejōsil|dvejōse ~ dviejose, ill. dvejōsin ~ dviejosėn|dvejōsna(n) ~ dviejosna(n) (jfr. § 4).

På samma sätt som dù, dvì böjs även abù, abì. Endast nominativ och ackusativ har formerna abùdu, abìdvi — de övriga kasusformerna används inte.

Räkneordet trìs har särskilda maskulina och feminina former i lokativ och illativ: lok. trìjūosi|trìjūose, trìjōsi|trìjōse, ill. trìjūosin|trìjūosna(n), trìjōsin|trìjōsna(n). Kasusformerna i övrigt skiljer inte mellan genus: gen. trìjų ~ trijų, dat. och instr. trìem ~ trim, ack. trìs.

Räkneordet keturi har samma ändelser som ia-stammiga adjektiv (t.ex. naujas, § 23), medan kètrės ~ kètrios har samma ändelser som pluralformerna av io-stammiga adjektiv (t.ex. nauja, § 25). Förutom femininumformen i nominativ saknar vanligtvis även ackusativformen vokalen u efter konsonanten t: kètris ~ kètrias. Maskulinumets ackusativ sammanfaller också med femininumets ackusativform kètris. Ändelsen -is kan dock fonetiskt ha uppkommit i dialekten både ur -is och ur -ius. Formen i detta kasus kèt(u)ris förekommer i trakterna kring Čiobiškis och Musninkai samt på andra håll vid dialektområdets östra rand. Den förekommer också i angränsande östaukštaitiska dialekter, som efter en palataliserad konsonant (eller j) bevarar det fullständiga -us (Kurkliai, Lyduokiai, Želva, Molėtai, Giedraičiai…). Grannarna, de centrala aukštaitierna i trakten kring Kaišiadorys (t.ex. Žasliai), har denna ackusativform med -is, även om formen med -ius också förekommer vid sidan av den på vissa platser (t.ex. Palomenė). Man kan också tillägga att ändelsen -is är karakteristisk även för K. Širvydas skrifter,

¹³ Liksom i standardspråket (jfr Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, s. 938), kan också i dialekten viēnas,-a användas med adjektivisk eller pronominell betydelse, t.ex.: tikāi viēna ki (= som) pirštas; su tuo vaikų dabar viēnas vargas; venēiš metāis būva labai unkštivas pavasaris; jie ki gaidžei viēnas prieš kitų šakinei; mės iš viēna bakana (= limpan) duonas nevalgėm.

124

jfr: pinkis SP I 252₂₀, septinis SP I 140₁₇ vid sidan av elnius SP I 141₂₆, erszkiečius SP II 163₃₂.

Liksom keturi, böjs även ketres på samma sätt som pinki, pinkes; šeši, šešes; septini, septines; aštuoni, aštuones; devini, devines.

Räkneordet dešims böjs inte. Dess böjda form dešimtis (används något oftare endast av dialektens äldre generation) har samma ändelser som i-stammiga substantiv (jfr § 11); vid sidan av genitiv pluralis dešimčių ~ dešimčių förekommer dock även dešimtų ~ dešimtų.

Räkneorden vienuolka – devinuolka har singularformer. Deras ändelser är desamma som hos o-stammiga substantiv (§ 8), men ackusativ har en kort -a, det vill säga sammanfaller med nominativ.

Räkneordet šimtas böjs som a-stammiga substantiv (§ 6), medan tūkštūntis främst (och bland den yngre generationens talare alltid) böjs som ia-stammiga substantiv (§ 7). Den äldre generationen använder det ibland ännu med ändelserna hos ē-stammiga substantiv, jfr: singularis nominativ tūkštūnė ~ tūkstantė, singularis genitiv, pluralis nominativ tūkštūntes ~ tūkstantēs, pluralis dativ och instrumentalis tūkštūntiem ~ tūkstantēm. Sådana former har sannolikt uppkommit i stället för äldre femininformer av i-stammiga substantiv (jfr övergången för feminina i-stammiga substantiv till ē-stammar — § 12).

Sammansatta räkneord dvidešims — devineždesims böjs inte. I flerordsräkneord (bildade av flera ord) böjs alla orden, t.ex.: nominativ dū tūktūnčiį irįs šimtąjį devini, genitiv dvėjų tūktūnčių trijų šimtų devinių osv.

Kollektiva räkneord

§ 31. Först bör nämnas kollektiva räkneord med samma bildning som 1k., såsom: veneri ~ vieneri, vieneres ~ vienerios; abejì, abejes ~ abėjos; dvėji, dvėjes ~ dvėjos; frėji, frėjes ~ frėjos; ketveri, ketveres ~ ketverios; pinkeri, pinkeres ~ pinkerios... devineri ~ devyneri, devineres ~ devynerios.

Med suffixet -er- säger man ibland också dvėjeri, dvėjeres ~ dvėjerios; frėjeri, frėjeres ~ frėjerios.

Vid sidan av kollektiva räkneord med suffixet -er- används i dialekten även räkneord med samma betydelse och suffixet -el-: veneli ~ vienelė, vienelės ~ vienelios, pinkeli, pinkelės ~ penkelios; šešeli, šešelės ~ šešelios; septineli < septyneli, septineles < septynelios; aštaneli ~ aštuoneli, aštaneles ~ aštuonelios; devineli ~ devyneli, devineles ~ devynelios.

Vid sidan av femininformerna i nominativ vieneres, vieneles och ackusativ vieneris ~ vienerias, vienelis ~ vienelias förekommer även former med rotvokal -e-: nominativ vėneres ~ vėnerios, vėnelės ~ vėnelios, ackusativ vėneris ~ vėnerias, vėnelis ~ vėnelias. De senare har sannolikt uppkommit efter mönster av dvėjes eller dvėj eres, kė tveres (nominativ); dvėjeris ~ dvėjerias, kė tveris ~ kė tverias (ackusativ).

Kollektiva räkneord används med pluralia tantum-substantiv, t.ex.: dvėjes (dvėjeres, dvėjeles) dūris, kė tveres šākes, devineri (devineli) mētai.

Kollektiva räkneord böjs som grundtalet keturi, ketres (§ 30). Maskulin ackusativ har oftast ändelsen -is (dvėjis, frėjis); endast närmare dialektens östra gräns förekommer också -us (dvėjus, frėjus). Vid sidan av femininformen

125

dativ- och instrumentalisformerna av det feminina kollektivräkneordet frėjes trėjom sägs ibland också trijom, t.ex.: frijom pirštinem neustėks šūlu; su frijom kėlnem. Den sistnämnda formen är sannolikt en kontaminationsbildning av frėjom och frīm.

Kollektivräkneord

§ 32. Dialektens kollektiva räkneord bildas på samma sätt som i standardspråket: dvėjetas, trėj etas, kėivertas, piñketas ~ peñketas, devinetas ~ devýnetas.

Räkneord av detta slag kan användas med substantiv av både maskulint och feminint genus, t.ex.: frėjetas arklių, kėivertas paršu; piñketas kárvu, šéšetas kañlu.

Kollektivräkneord böjs i singularis. Deras ändelser är till största delen desamma som hos substantiv med a-stam (§ 6); endast nominativ och ackusativ kan ibland också ha ändelsen -a, t.ex.: piñketa paršu laksta, trėjeta kárviu ganasi; kėiverta arklių pardavė, aštíone ta vištu lápe nuneše. Dessa former (liksom vienuolika — devyniolika) bör betraktas som rester av neutrumets nominativ-ackusativ.

Bråkräkneord

§ 33. Bråkräkneord av den typ som i standardspråket representeras av viena trečioji, trys aštuntosios används inte i dialekten; i stället säger man: (vienas) trėčdalis, (vienas) kėvirtadalis, dù piñktadalii ~ dù penktadaliai, tris aštuntadalii ~ trýs aštuntadaliai osv.

Räkneord av detta slag förekommer endast i maskulinum; deras sammansatta led trėčdalis, ketvirtadalis m.fl. böjs som substantiv med ia-stam (§ 7).

Ordet pusė ~ pusė används också i betydelsen av ett bråkräkneord (böjs som substantiv med ē-stam, § 10).

Räkneorden pusúitra ~ pusáitro, puštrėčė ~ pustrėčio, puškėtv irta ~ pusketvirto... böjs efter genus, men inte efter kasus; endast genitivformerna används, t.ex.: puštrėčė maiša ~ pustrėčio maišo, puštrėčės luntós ~ pustrėčios lentós.

2. Ordningstal

§ 34. Dialektens bildning av ordningstal skiljer sig i huvudsak inte från lk., jfr.: pirmas, -à; úntras, -à ~ añtras, -à; trėčis, -ė ~ trėčias, -ià; ketvirtas, -à; devintas, -à; dešimtas, -à; dvidešimtas, -à; dvidešim(s) pirmas, -à. Endast ordningstalen från ”11” till ”19” kan i dialekten ha två former — vid sidan av veniúoiktas, -a, dvìlktas, -a används fortfarande också ganska ofta bland äldre dialekttalare venalikis, -e ~ vienuolikìs, -ė, dvìlikis, -e ~ dvylikis, -ė osv.

§ 35. Kasusformerna av räkneordet pirmas har samma ändelser som a-stammarna, medan pirmà har samma ändelser som o-stammiga adjektiv (§§ 23, 25). Även andra a- och o-stammiga ordningstal böjs på samma sätt.

Räkneorden trėčis, venalikis, dvìlikis... böjs som ia-stammar (§ 23), trėčė som io-stammar (§ 25) och venalike, dvìlike som ē-stammiga adjektiv (§ 26). Precis som vissa ia-stammiga adjektiv har också räkneorden venalikis, dvìlikis m.fl. ibland, vid sidan av adjektivändelsen i singularis dativ (venalikem ~ vienuolikìam, dvìlikem ~ dvylìkiam), även en substantivisk ändelse (venalikìi ~ vienuolikìui, dvìlikìi ~ dvylìkiui).

126

I sammansatta ordningstal böjs endast det sista ordet, t.ex.: singularis nominativ tūkstantis devyni šimtai penktas, genitiv tūkstantis devyni šimtai penkta... plural nominativ tūkstantis devyni šimtai keturelikį metai, instrumentalis tūkstantis devyni šimtai keturelikiais metais.

3. Accentuation

§ 36. De viktigaste skillnaderna i dialektens accentuering av räkneord jämfört med lk. är följande:

a) Kardinaltal:

1. Vid rytmisk räkning kan första stavelsen i räkneorden ”4”–”6” få betoning: keturi, piñki, šeši.

2. Singularis dativformen av räkneordet viena har betoning på ändelsen: venái ~ vienái (jfr. § 28a).

3. Dativ- och instrumentalisformerna av räkneordet trìs har cirkumflex accent: trīm (jfr. § 17,3).

4. Enskilda kasusformer av räkneordet dešimtis kan, vid sidan av betoning på ändelsen, ibland (mer sällan) också ha rotbetoning, t.ex.: singularis nominativ dešimtis || dešimtis, genitiv dešimties || dešimties.

5. Pluralformer av räkneordet šimtas har betoning på roten när de följer efter ett annat räkneord, t.ex.: dù šimtai, dvìlika šimtų ~ dvyl(i)ka šimtų, trīm šimtam, dvìem šimtais, men: šimtai jų tinai skraida; tų jų šimtais nepapirksi.

b) Kollektivtal:

Vid sidan av nominativformerna med betoning på ändelsen septneri, septnelì, aštaneri, aštanelì, devineri, devinelì används former med betoning på suffixet: septýneri, septýnelì, aštuoneri, aštuonelì, devyneri, devynelì. Former med denna betoning har uppstått efter mönster av septynì, aštuoni, devìni, där betoningen regelbundet har flyttats bort från den korta ändelsen.

c) Ordningstal:

1. För först, -à är ändelsen i formerna singular instrumental och plural ackusativ oftast betonad: pirmù, pirmąĩ; pirmùs, pirmàs. Ändelsen i dessa former började betonas genom analogi med andra ordningstal, t.ex. ùntras, -à ~ àntras, -à — singular instrumental untrù, untrąĩ; plural ackusativ untrùs, untràs.

I femininum har ordningstalen pirmà — dešimtà, dvidešimtà — devinezdešimtà singular dativ betoning på ändelsen, t.ex.: pirmái, ketvirtái, dvidešimtái..., liksom samma kasus hos o-stammiga adjektiv (§ 28 a).

2. venalikis, -e — devinelikis, -e ~ devyniolikis, -ė har accentuering enligt accentueringsklass 2 (venuolktas, -a... har fast betoning, liksom i standardlitauiskan).

PRONOMEN

1. Allmänna anmärkningar

§ 37. De flesta pronomina i dialekten är desamma som i standardlitauiskan; endast några har genomgått vissa fonetiska eller morfologiska förändringar, betydelsen hos enskilda pronomen har förändrats, och ett och annat har lånats in från de slaviska språken. Exempel:

1. Personliga: aš, tū, jisai¹⁴ || ăns ”han”, anà ”hon”, mẽs, jūs ~ jũs, jiẽ || àne ~ ãnie, jós || ãnas ~ ãnos.

¹⁴Den korta formen jis används inte alls. Med partikeln -ai, som i dialekten har förlorat sin markerande och emfatiska betydelse, används även vissa andra pronomen (jfr nedan).

127

2. Reflexivt: savi ~ savę.

3. Possessiva: màna ~ màno, tàva ~ tàvo, sàva ~ sàvo.

4. Demonstrativa: anàs, anõjį < anõjį¹⁵ ”ana”, šitas, šitai ~ šitoj ”šita”, tàs || tasai, tõj ”ta”, tõks || taksai ~ toksai, tõke ~ tokią, šitaks ~ šitoks || šitaksai ~ šitoksai, šitake ~ šitokia, tas pãc ~ tas pats, tõj pati, pãc tas, pati tõj, tõks pãc, taksai pãf, tõke pati (pãt).

5. Interrogativa-relativa: kàs, kõks || kaksai ~ koksai, kõke, katràs, katrõj, kuris, kurõj (sällsynt), keli, -es ~ -ios, kelintas, -à, keleri, -es, kanõ ”vems”.

6. Indefinita: kàs, kõks || kaksai, kõke, katràs, -õj, keli, -es, kelõlika < keliõlika, keletas, bet kàs, bet kõks || bet kaksai, bet kõke, bet katràs, bet katrõj, katràs-ne-katras, katrõj-ne-katrõj, kai kàs, kažna kàs, kažna katràs, kažna kõks (kaksai), šis tàs, šõks tõks || šeksai taksai ~ šioksai toksai, šõke, tõke, kitas, kitai ~ kitoj, kas kita, vienas kitas, viena kita, kitõks, -e, kitõniškas, -a, visas, -à, viskàs, visõks, -e, niẽkas, ni joks, -e ”inte någon, -någon”, ni kõks (kaksai), -e ”inte någon, -någon”. I stället för kiekvienas, -a används främst pronomen av slaviskt ursprung kõžnas, -a, žėdnas, -a.

7. Emfatiskt pronomen pãc, pati.

2. Böjning

Pronomen utan genus

§ 38. àš, tù; savi.

Singularis Pluralis N. àš, tù mẽs, jūs G. manì, tavì, savì mūsų, jūsų D. mãn, tàu, sáu mùm, jùm A. manì, tavì, savì mumìs, jumìs I. manìm, tavìm, savìm mùm, jùm L. manì, tavì, savì mumìsi|mumìse; jumìsi|jumìse

Utöver de kortare formerna àš, tù har nominativ singularis ibland också längre former: ãšen, ãšenai; tùjen, tùjenai. De används främst av den äldre generationen.

Former i genitiv och ackusativ singularis är i dialekten oftast identiska: manì ~ manę, tavì ~ tavę, savì ~ savę. Vid sidan av manì, tavì, savì förekommer emellanåt ackusativformer i singularis manì, tavì, savì. De kan vara rester av äldre former manė, tavė, savė (i dialekten blir -ė > -i), men ackusativ singularis med -i förekommer även för dessa pronomen i de östra litauiska dialekter som bevarar det gamla -ė intakt (t.ex. kring Tverečius), liksom i dialekter där det forntida -en > blir -e (Palomenė, Žasliai och på andra håll). Därför är ursprunget till ackusativformerna i singularis med -i oklart¹⁶.

Genitiv pluralis är oftast mūsu ~ mūsų, jūsų ~ jūsų (dessa former används också som possessiva pronomen). Ibland förekommer också efter mönster av genitiv singularis

¹⁵ Vissa feminina pronomens enkla former i nominativ och instrumentalis singularis har ersatts av förkortade pronominala former med bestämd böjning (om dessa, se mer utförligt ”Lietuvos TSR MA Darbai”, serie A, 2(7), 1959, s. 195 ff.). Vid sidan av de enkla formerna har även maskulina nominativformer i pluralis ibland förkortade pronominala former med bestämd böjning, t.ex.: anieĮ, kairieĮ, šitieĮ, tieĮ. Dessa former förekommer dock inte i hela dialektområdet – de används främst endast i trakten kring Čiobiškis och Musninkai.

¹⁶ Jfr J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, t. 3, Warszawa, 1956, s. 137; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 299.

128

Bildade former mumì ~ mumė, jumì ~ jumė (jfr: jisai mumì nepràšė; iš jumì atėję un mumis ”från er kom de till oss”).

Liksom dativ pluralis är även instrumentalis pluralis oftast likadan (jfr: neik su mùm; su jùm nėr kȯ šnekėt). Mer sällan förekommer instrumentalis pluralis mumìm, jumìm (jfr: su mumìm anà nėšneka; àš su jumìm nòru važiuòti).

Ackusativ pluralis är oftast mumìs, jumìs; mer sällsynta ackusativformer är mumì, jumì.

§ 39. Övriga pronomen utan genus förekommer endast i singularis. Deras ändelser är till största delen desamma som hos motsvarande standardlitauiska pronomen, men vissa kasus skiljer sig något fonetiskt, jfr:

N. kàs, niẽkas, šìs tàs

G. kȯ, niẽka, šȯ tȯ

D. kám, niẽkam, šám tám

A. kù, niẽku, šì tù

I. kuõ || kuõm, niẽku, šuõ tuõ || šuõm tuõm

Genitiv har också formen kanõ, som används med frågande, relativ och indefinit betydelse, t.ex.: kanõ šitai kepùrė? kanõ padėta, tas jį pasiims; nemètik akmenų — da kanõ lùngu išmuši. Formen kanõ har troligen uppkommit ur kenõ < kienõ, dvs. genitiv singularis av pronomenet kienas (som numera förekommer endast i östra litauiska dialekter, t.ex. i Lazūnai, Gervėčiai och Zietela).

Vid sidan av ackusativformen šì tù förekommer även šù tù (jfr: dàve šù tù pasògas), där šù uppenbarligen har uppkommit efter det andra ledet (tù).

Instrumentalis singularis kuõm (< kuomi), šuõm tuõm (< šiuomi tuomi), liksom formerna med -m i samma kasus av pronomen med genus, används oftare av den äldre generationen.

Lokativformerna ersätts av adverb: kur̃, niẽkur, šì tì ”här och där”.

Pronomenet kelõlka böjs som räkneordet veniõlka (§ 30).

Pronomina med genus

a-stam

§ 40. De flesta kasusändelser hos a-stamspronomen, t.ex.: anàs, šìtas, vìsas, är desamma som hos a-stamsadjektiv (§ 23); de skiljer sig endast i ett eller annat enskilt fall.

Instrumentalis singularis hos vissa pronomen har tre olika ändelser: -u, -uo och -uom, jfr.: anù, anuõ, anuõm; katrù, katruõ, katruõm; šitù, šituõ, šituõm. De äldre ändelserna -uo eller -uom (< -uomi) finns ännu hos tàs: tuõ, tuõm. Former av dessa pronomen med -uo används oftast; former med -uom är mer karakteristiska för den äldre generationen, medan former med -u förekommer mycket sällan numera. Instrumentalis singularis hos andra a-stamspronomen har alltid ändelsen -u (< -uo), t.ex.: kitù, kitõnišku, kõžnu, kelintù, visù.

Pronomenen anàs, katràs, šìtas, tàs har de äldre ändelserna i nominativ och ackusativ plural: nom. aniẽ, katriẽ, šitiẽ, tiẽ; ack. anuõs, katruõs, šituõs, tuõs. Ändelserna i dessa kasus hos andra a-stamspronomen har förkortats: nom. kiti, kitõniški, kõžni, kelintì; ack. kitùs, kitõniškus, kõžnus, kelintùs.

9. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

129

ia-stam

§ 41. ia-stamspronomen, t.ex.: jisai, kòks (kaksai), böjs på liknande sätt som adjektiv med samma stam (§ 23). Dessa pronomen har dock nästan alltid bevarat de äldre ändelserna i instrumentalis singularis samt i nominativ och ackusativ plural, t.ex.: instr. sg. juõ || juõm, kakuõ || kakuõm, nom. pl. jiẽ, kakìẽ, ack. pl. juõs, kakuõs.

Vid sidan av den personliga pronomenformen i nominativ singularis jisai används mycket ofta pronomenet áns (< ánas) med samma betydelse, och vid sidan av nominativ pluralis jiẽ — ãne ~ ãnie eller (mer sällan) ãnis ~ ãnys.

Pronomenen keli, keleri har endast pluralformer, vars ändelser är exakt desamma som adjektivet naujass ändelser (§ 23).

Pronomenet pàč ~ pàts skiljer sig något i sin böjning från andra ia-stamspronomen. Enskilda kasusformer av detta pronomen har bevarat i-stamsändelser, jfr.: gen. sg. patìẽs, ack. pàti ~ pàtį, nom. pl. pàtis ~ pàtys. Övriga kasusändelser är ia-stamsändelser. Ändelsen från denna stam förekommer ofta också i genitiv singularis: pàče ~ pàčio. Vid sidan av ackusativ singularis pàti förekommer ibland också pàči (jfr.: pàči didžiausi darbų padarèm; jisai un pàči karàli būva nuvėjis ”han hade gått till kungen själv”). Č i denna form har uppkommit efter analogi med andra kasusformer, som regelbundet har affrikatan č.

Ändelserna i instrumentalis singularis och ackusativ pluralis av pronomenet pàc har förkortats: instr. sg. pàčiu, ack. pl. pàčius || pàčis ~ pàčiùs.

o-stammen

§ 42. De flesta pronomen med o-stam har samma ändelser som adjektiven med denna stam (§ 25).

Hos vissa pronomen används oftast de förkortade pronominala formerna i stället för de enkla formerna av singularis nominativ, som redan nämnts (jfr fotnot 15) (t.ex.: andì, katròi, šitai...).

Singularis instrumentalis har alltid de längre (pronominala) ändelserna, t.ex.: anújį ~ anąjį || anó, šitùjį ~ šitáj || šitąj, visài.

Pronomenen anà, katrà, šità har, vid sidan av pluralis ackusativformerna med -as ~ -as, även former med -uos: anuõs, katrõs, šitõs. Av pronomenet tà används endast formen tuõs. Pluralis ackusativ med -uos har uppstått enligt maskulina former (a-, ia-stammar).

io-stammen

§ 43. Ändelserna hos pronomen med io-stam är desamma som hos o-stammarna, men när de står efter palataliserade konsonanter har de förändrats mer fonetiskt, t.ex.: singularis ackusativ pàči (< pàčiu) ~ pàčia, šitaki ~ šitokia, singularis instrumentalis kakúi ~ kokiáj || kakì, pàčì ”med sig själv”, pluralis ackusativ pàčis ~ pàčias, šitakis ~ šitokias.

I stället för pluralis ackusativformerna av första person jàs, kòkias, kuriàs, šiàs, tòkias används dialektformen alltid: juõs, kakùõs, kuriõs, šiõs, takùõs.

I stället för första person singularis nominativformen ji används i dialekten, kan man säga, alltid anà, och vid sidan av pluralis nominativ jõs även ãnas ~ ãnos mycket ofta.

Pronomenen kėlės ~ kėlios, kėleres ~ kėlerios har endast pluralisformer.

130

3. Accentuation

§ 44. De viktigaste skillnaderna i dialektens pronomenaccentuering jämfört med lk. är följande:

a) Pronomenet šitas, šitai accentueras på samma sätt som kitas, -a (kitai), visas, -a, det vill säga som tvåstaviga adjektiv av den fjärde accentklassen (geras, -a).

b) Pronomenen kóks (kaksai), kóke ~ kokia, šóks (šeksai), šóke ~ šiokia, tóks (taksai), tóke ~ tokià har ändelseaccent (accent på stammen förekommer endast i singularis nominativ kóks, šóks, tóks, pluralis nominativ kók es || kakós, šók es, tók es || takós).

c) Formerna i singularis dativ femininum hos pronomen med rörlig accent har alltid accent på ändelsen, t.ex.: kelintái, pačiái (jfr adjektivens accentuering, § 28).

VERB

1. Allmänna anmärkningar

Modus, tempus, numerus, personer. § 45. Verben har fyra modus: indikativ, konjunktiv, imperativ och permissiv.

Indikativ har fyra tempus: presens, preteritum, iterativt preteritum och futurum.

Verben har två numerus: singularis och pluralis; dualis saknas. I alla modus och tempus slutar dialektens former i första person pluralis vanligen på -m och i andra person på -i. I dessa former har vokalen -e- ~ -ė- efter -m och -i bevarats endast före den reflexiva partikeln, t.ex.: nėšame ~ nėšamės, nėšate ~ nėšatės. Om -e i första och andra person pluralis av futurum, jfr § 55.

Tredje person singularis och pluralis har alltid samma former.

Av vissa verb används endast tredje persons form. Dessa kallas impersonella verb, t.ex.: sópa, sapėja ~ sopėjo, sapėdava, sapės, sapėtu; šėkasi, šėkesi ~ šėkėsi...; tóptelaje ~ tóptelėjo. I vissa uttryck förekommer dock även andra person imperativ av dessa verb, t.ex.: įir uñs isapėk tu mán teip ”och låt det värka så på mig”; įir pašnik tu mán teip gražei.

Reflexiva verb. § 46. Verb utan prefix har alltid den reflexiva partikeln -s(i) sist i ordet. Den bevaras i sin helhet (-si) oftare endast i tredje person av presens, preteritum, iterativt preteritum och konjunktiv, t.ex.: mátasi ~ mátosi, nėšasi, praūšisi ~ praūšiasi, šlūjosi ~ šlūojasi; mátėsi ~ mátėsi, nėšėsi ~ nėšėsi, praūšesi ~ praūšėsi, šlávėsi ~ šlávėsi; matídavasi ~ matýdavosi, nėždavasi ~ nėšdavosi, praūždavasi ~ praūsdavosi, šlūdavasi ~ šlūodavosi; matítusi ~ matýtusi, nėštusi, praūstusi, šlūotusi. Dessa former används emellertid också ganska ofta utan -i. Då förblir den förkortade reflexiva partikeln -s oftast mjuk, t.ex.: mátas, nėšas, praūšis; mátės, nėšės, praūšes; matídavas, nėždavas, praūzdavas; matítus, nėštus, praūštus (det sägs visserligen också mátas, nėšas...).

I ändelsen i andra former är den reflexiva partikeln alltid förkortad, t.ex.: matýtis ~ matýtis, nėštis, praūštis (-s mjukhet är inte särskilt tydlig); nešuos, nešies, nėšames ~ nėšames, nėšates ~ nėšates; nešaus, nešies nėšemes ~ nėšėmes, nėšetes ~ nėšėtes; nėždavaus, nėždavais...; nešuos, nešies...; nėškis, nėškimes ~ nėškimes; nėštums.

I verb med prefix står den reflexiva partikeln alltid mellan prefixet och stammen. I oförkortad form (-si-) bevaras den i följande fall:

1) när den är betonad, t.ex.: apsiėme ~ apsiėmė, nusiprause ~ nusiprausė, pašsivėžė, pasisukem ~ pasisukeme, pasisukėt ~ pasisukėte;

131

2) när den står före en rot som börjar med konsonanterna s, š, z, ž, och även oftare č, dž, t.ex.: pasišveikinti, peršisverti; apsisvārinti, peršisālditi ~ peršisaldyti; pasižulinti, unsizuršt ”įsiziursti”; apsižėrkti, susižinoti; nusičiaudėt ~ nusičiaudėti, susičėupk; apsidžiaūks, pasidžiaūt (mer sällan: suščėupk ~ susičiaupk, paždžiaūt ~ pasidžiauti);

3) när den står efter prefixen iš- ~ iš-, už-, och mycket ofta även efter at-, t.ex.: išsidilinti ~ išsidilinti, išsimāudīt ~ išsimāudyti, išsivaikščėt ~ išsivaikščioti; usidėkīt ~ užsidėgti, usinarēt ~ užsinorėti, usiprašīt ~ užsiprašyti; acidūsa ~ atsidūso, acikōsēi ~ atsikōsēti, acimīnīt ~ atsimīnīti (mer sällan: acadūsa, ackōsēt, acimīnīt).

I övriga fall har reflexivpartikeln efter prefixet huvudsakligen förkortats: -si- > -s- (före en tonande konsonant -z-), t.ex.: abždėgīnīt < apsidėginti, apšvilkt < apsivilkti, nusprāušīt < nusipraūšti, pastaisīt < pasitaisīti, parsvarīt < parsivarīti, peršnešt < persinešti, suždēt < susidėti. Böjningsformer av dessa verb med en oförkortad reflexivpartikel (apsidėgint, apsivilkti…) förekommer mer sällan.

Infinitiv. § 47. I dialekten används främst den förkortade formen, som slutar på ett mjukt -t, t.ex.: ait ~ eiti, būt ~ būti, matīt ~ matyti, narēt ~ norėti, sūkt, važiuot. Längre infinitivformer med slut- -i eller -e ~ -ie förekommer sällan, t.ex.: gáuti, gáute.

Representanter för den äldre generationen använder, utöver de nämnda formerna, ibland fortfarande infinitiv med partikeln -nai, t.ex.: aitēnai ~ eitienai, dirptēnai ~ dirbtienai, narētenai ~ norētienai, važiuotenai.

Infinitiven av reflexiva verb slutar alltid på -tis, t.ex.: nēštis, pīrktis, sūktis, vītis ~ vītis.

Syftesinfinitiv. § 48. Syftesinfinitiven, som är så karakteristisk för vissa andra östaukštaitiska dialekter, förekommer praktiskt taget inte i den beskrivna dialekten – endast ett exempel har hört: mēs būdavo vagātu važiuojim ~ mēs būdavo uogautų važiuojame (Jačionys, Pabaisko med omnejd). I dess ställe används infinitiv, t.ex.: visi išējē (~ išėjo) rūgų pjaūt; jisai važiuoji (~ važiuoja) šiena vėšt.

2. Personböjning

Direktiv modus

Presens

§ 49. Presensformerna kan, efter stamvokal, delas in i fyra grupper: a-stammar, ia-stammar, i-stammar och o-stammar. Personändelserna är desamma som i de litauiska standardformernas presens; i dialekten har några av dem endast förändrats fonetiskt, jfr:

Singularis Pluralis

a-stam

1. sukù, sukúos vi vrider, vi vrider oss

2. sukì, sukìes ni vrider, ni vrider er

sūka, sūkas(i)

ia-stam

1. kelù, kelìos vi lyfter, vi lyfter oss

2. bär, bärs bärit, bärites

3. kēli, kēlis(i)

132

i-stam

1. turì, turìos tùrim, tùrimes

2. turì, turìes tùrit, tùrites

3. tùri, tùris(i)

o-stam

1. rõdau, rõdaus rõdam, rõdames

2. rõdai, rõdais rõdat, rõdates

3. rõda, rõdas(i)

§ 50. Bildandet av dialektens presensstammar skiljer sig i huvudsak inte från litauiskans. Endast några få saker är värda att nämna.

a) Av verbet bū̃t ~ būti används minst några former för varje person, nämligen: singularis 1 pers. būnu, asù, asmù, 2 pers. būni, asi, 3 pers. būna, būsta, įir(a), ästi; pluralis 1 pers. būnam, äsam, 2 pers. būnat, äsat. Det är sant att dessa former ibland skiljer sig något åt i användning: formerna asù, asmù, asi, įir(a), ästi, äsam, äsat uttrycker att personen befinner sig i ett tillstånd vid den tidpunkt då det talas, medan formerna būnu, būni, būna, būsta, būnam, būnat oftast anger en obestämd tid.

Former med roten as- ~ es- är rester av atematisk böjning. Endast formerna i singularis 2 pers. (asi ~ esi) och 3 pers. (ästi ~ ėsti) har dock bevarat denna böjnings ändelser. Former för de övriga personerna är kontaminerade och har fått ändelser från tematiska verb (med a-stam)¹⁷.

b) Dialektens former av ia-stammiga verb har helt sammanfallit med formerna av i-stammiga verb. Orsaken till sammanfallet är att stamfinalt a (efter en palataliserad konsonant) har övergått i i. Således har formerna kėli, kėlisi; kėlim, kėlimes; kėlīt, kėlites fonetiskt utvecklats ur kėlia, kėliasi; kėliame, kėliamės; kėliate, kėliatės.

I dialekten är även presensformerna av verben ia-stammiga: girdė̃t, lidė̃t ~ lydėti, sedė̃t ~ sėdėti, židė̃t ~ žydėti; detta framgår av den affrikata som förekommer i dessa former: 3 pers. giřdži(si), lidži, sėdži, židži, pluralis 1 pers. giřdžim, lidžim, sėdžim, židžim, 2 pers. giřdžit, lidžit, sėdžit, židžit.

Presensformen i 3 pers. rõdze(s) ~ rõdžia(s) ’visar (sig)’ har hörts endast några få gånger (rõdze neteisingas knigas ’böckerna är fel’ Juknonys, i trakten kring Čiobiškis; rõdžes, neprisimenų takų ’visar stigarna, jag minns inte’ Leščūnai, i trakten kring Gelvonai).

c) Konsonanten i presensstammens slut hos verb med suffixet -aut kan vara j eller n, till exempel:

abaláut ~ obuoliáuti — abaláuju, singularis 2 och 3 pers. abaláuji, abaláujim, abaláujit || abaláunu, abaláuni, abaláuna, abaláunam, abaláunat; badáut — badáuju, singularis 2 och 3 pers. badáuji… || badáunu, badáuni, badáuna…; dūsaut ~ dūsauti — dūsauju, singularis 2 och 3 pers. dūsauji… || dūsaunu, dūsauni, dūsauna…; mainikáut — mainikáuju, singularis 2 och 3 pers. mainikáuji… || mainikáunu, mainikáuni, mainikáuna…; pašaráut — pašaráuju, singularis 2 och 3 pers. pašaráuji… || pašaráunu, pašaráuni, pašaráuna…; svačáut ~ svočiáuti — svačáuju, singularis 2 och 3 pers. svačáuji… || svačáunu, svačáuni, svačáuna.

¹⁷Det finns mycket få rester av atematisk böjning i dialekten. Förutom former av verbet būti används ofta fortfarande endast tredje person niešti ~ niežti.

133

Former med stamfinalt j tycks vara något vanligare. För enskilda verb tenderar man dock att använda presens även med konsonanten n (åtminstone på vissa håll inom dialektområdet), till exempel: gribáuti ~ grybáuti — gribáunu, gribáuni, gribáuna; vagáuti ~ vogáuti — vagáunu, vagáuni, vagáuna; žuváuti — žuváunu, žuváuni, žuváuna (Kuliškiai, Pabaisko apyl.).

Stamfinalt j förekommer främst hos de presensverb som har konsonanten n före prefixets diftong au, till exempel: bernàuti — bernáuju, bernáuji (sing. 2:a och 3:e person), bernáujim, bernáujit; šenáuti ~ šienáuti — šenáuju, šenáuji, šenáujim, šenáujit; tingináuti ~ tinginiauti — tingináuju, tingináuji, tingináujim, tingináujit.

Hos primära verb med rotdiftongen au (utan konsonant före infinitivändelsen) har presensstammen alltid n, till exempel: bláuti — bláunu, bláuni, bláuna; grãuti — grãunu, grãuni, grãuna; pláuti — pláunu, pláuni, pláuna; ráuti — ráunu, ráuni, ráuna.

d) Primära verb har ibland varierande presensformer med rotvokalen ū (utan konsonant före infinitivändelsen). I dessa verbs presensstam kan konsonanterna st, n, v förekomma, till exempel: džūti ~ džūti — džūsta, džūna, džūva; grūti ~ griūti — grūsta, grūna, grūva; kliūti ~ kliūti — klūsta, klūna, klūva; pūti ~ pūti — pūsta, pūna, pūva; žūti ~ žūti ”få ett slut; försvinna, gå under; fiska, fånga fisk” — žūsta, žūna, žūva. Former med -st- används oftast, de med -v- mer sällan.

Primära verb med u i roten har ibland två presensformer: med suffixet -st- och med infixet -n- (före b, p — -m-), till exempel: blùkti — blùksta, blùnka; dùpti ~ dùbti — dùpsta, dùmba; klùpti — klùpsta, klùmpa; kūrti ~ kiùrti — kūrsta, kūrna < *kiùrna; smùkti — smùksta, smùnka. Båda formerna är nästan lika vanliga.

Infinitiverna dùkti ~ dùkti, rùkti ~ rùgti, slùkti ~ slùgti uttalas ibland också med kort u: dùkti, rùkti, slùkti. Vid sidan av former med suffixet -st- (dùksta, rùksta, slùksta) har dessa verbs presens mer sällan även former med infixet -n- (dùnka, rùnka, slùnka).

Ibland har också enskilda verb med andra rotvokaler (a, e, i) två presensformer — med suffixet -st- och infixet -n-, till exempel: nukáp­ti ~ nuká­bti — nukápsta, nukámba; šlápti — (pa)šlápsta, šlám­pa; glėpti ~ glébti — (su)glėpsta, (su)glémba; (pra)šmékti ~ (pra)smégti — (pra)šméksta, (pra)smén­ga; drìpti ~ drìbti — (su)drìpsta, (su)drìmba; (ab)gìšti ~ (ap)gìžti — (ab)gìšta, (ab)gìnža; ìrti ~ irti — ìrsta, ìrna (< *ìrna) || ìra ~ ýra; lìpti ”fastna” — lìpsta, lìm­pa; plìkti — plìksta, plìnka; vi̇sti || vi̇st ~ vísti — vísta, vín­ta; žìlti — žìlsta, žìlna < *žìžla Hos vissa verb (nukáp­ti, šlápti, glėpti, šmékti, drìpti, lìpti) är formen med infixet -n- vanligare; hos andra (ìrti, plìkti, vi̇sti, žìlti) är båda formerna lika vanliga. Av verbet gìšti används den första formen oftare.

e) Verbet šùlti ~ siùlyti: šùliju, šùliji (sing. 2:a och 3:e person), šùlijim, šùlijit och šùlau, šùlai, šùla, šùlam, šùlat har ibland två presensformer. De första, det vill säga formerna med suffixet -ij-, är vanligare och äldre (används av den äldre generationen).

Av verbet pelėti ~ pelėti används tredje persons formerna pelėji och pėli; klajė ~ klajėti har tredje person formen klajėji (jfr. klòji).

134

Preteritum

§ 51. Formerna av det enkla preteritumet kan, efter vokalen i stamfinal position, delas in i (i)o-stammar och ė-stammar. Deras ändelser skiljer sig från de litauiska standardformerna av enkelt preteritum endast fonetiskt, jfr:

Singularis Pluralis o-stam 1. dirbau, dirbaus dirbam, dirbames 2. dirbai, dirbais dirbat, dirbates 3. dirba, dirbas(i) io-stam 1. stojau, stojus stojem, stojemes 2. stojii, stojis stojėt, stojėtes 3. stojė, stojės(i) ė-stam 1. vedžiau, vedžiaus vėdem, vėdemes 2. vedei, vedeis vėdet, vėdetes 3. vėde, vėdes(i)

§ 52. Efter ett palataliserat l har ändelserna i enkelt preteritum hos ė-stamsverben gul̃t, kãlt, kũlt, mãlt, pĩlt, pū̃lti, vėl̃ti, žel̃ti m.fl., med undantag för första person singularis, fonetiskt sammanfallit med ändelserna hos o-stamsformerna. Under påverkan av de övriga personerna anpassades även 1 person singularis till o-stamsverben. Därför böjs verben i denna grupp numera precis som o-stamsverben, jfr:

Singularis Pluralis 1. kalau, kėlau kālam, kėlam 2. kalai, kėlai kālat, kėlat 3. kāla, kėla

§ 53. Följande verb är också ė-stamsverb i enkelt preteritum (men o-stamsverb i standardspråket): kišti, knisti, lipti, lūžti, rišti, rįšti, skųsti, sūkti, supūti, šūti ~ siūti, jfr: 1 person singularis lipau, 2 person lipei, 3 person lipe ~ lipė; 1 person pluralis lipem ~ lipėme, 2 person lipet ~ lipėte.

Verbet šūlīt ~ siūlyti har två slags former i enkelt preteritum (liksom i presens, § 50e): šūlijiu, šūliji, šūlije, šūlijem, šūlijet och šūliu, šūli, šūle, šūlem, šūlet. Former med suffixet -ij- används oftare, särskilt av den äldre generationen.

Två former i tredje person av verbet reikėti används inte med negation: den längre nereikėjo ~ nereikėjo och den kortare — nėreike ~ nėreikė (t.ex. nėreike tau su juo šnekėti ’du behöver inte prata med honom’), som troligen har uppkommit efter prireike ~ prireikė.

Preteritum frekventativ

§ 54. Dialektens preteritum frekventativ bildas på samma sätt som i lk., t.ex.:

Singularis Pluralis 1. dirbdavau, dirbdavaus dirbdavam, dirbdavames 2. dirbdavai, dirbdavais dirbdavat, dirbdavates 3. dirbdava, dirbdavas(i)

135

Futurum

§ 55. Verbböjningens ändelser i dialektens futurum är oftast desamma som i lk., men pluralis 1:a och 2:a person har ibland dubbla former, jfr:

Singularis

Pluralis

1. bär, bärs bär || bär vi, bärs vi || bärs

2. bär, bärs bär || bär ni, bärs ni || bärs

3. neš, nešìs

Pluralisformerna i 1:a person aìsme ~ eìsme, būsme ~ būsme, diṙṗsme ~ dirbsme, nešme, vėšme, i pluralis 2:a person aìste ~ eìste, būste ~ būste, diṙṗste ~ dirbste, nešte vėšte är mer sällsynta; de används endast av den äldre generationen.

I 3:e personsändelsen hos verb som darìt ~ darýti, sakìt ~ sakýti och andra verb av samma typ har vokalen i förkortats, t.ex.: darìs, sakìs (: lk. darỹs, sakỹs).

Konjunktiv

§ 56. Konjunktivformer bildas av infinitivstammen och personändelser.

Former i singularis 1:a person används oftast med -čẽ ~ -čià (t.ex.: aìčẽ, gaučẽ, pìrkčẽ, žinõčẽ), mer sällan endast med -č (aìč, gauč, pìrkč, žinõč) eller med -čiù ~ -čiaũ (aìčiù, gaučiù, pìrkčiù, žinõčiù). Reflexiva former har oftast -čes ~ -čias (t.ex.: bȧrčes, pìrkčes, šùkčes, turẽčes), mer sällan -čius ~ -čiaus (barčiùs, pìrkčiùs, šùkčiùs, turẽčiùs).

Singularis 2:a person slutar alltid på -tum (aìtum, gau̇tum, pìrktum, žinõtum), medan dess reflexiva former slutar på -tums (baṙtums, pìrktums, šùktums, turẽtums).

Konjunktivens 3:e person slutar oftast på -tų ~ -tų (aìtų, gau̇tų, pìrktų, žinõtų); mer sällan används förkortade former endast med -t (aìt, gau̇t, pìrkt, žinõt). Denna persons reflexiva former har -tus(i) ~ -tusi (jfr § 46), t.ex.: baṙtusi, pìrktusi, šùktusi, turẽtusi eller baṙtus, pìrktus, šùktus, turẽtus.

Pluralis 1:a person slutar alltid på -tumem ~ -tumėme (aìtumem, gau̇tumem, pìrktumem, žinõtumem), och 2:a person på -tumėt ~ -tumėte (aìtumėt, gau̇tumėt, pìrktumėt, žinõtumėt). Den reflexiva pluralis 1:a personen har -tumems ~ -tumėms (baṙtumems, pìrktumems, šùktumems, turẽtumems), och 2:a personen -tumetes ~ -tumėtės (baṙtumetes, pìrktumetes, šùktumetes, turẽtumetes).

Imperativ

§ 57. Imperativformer bildas av infinitivstammen med formanten k — alltså på samma sätt som i standardspråket, jfr: singularis 2:a person pìrk, pìrkis; pluralis 1:a person pìrkim, pìrkimės ~ pìrkimės, pluralis 2:a person pìrkit, pìrkites ~ pìrkìtes. Endast hos en representant för den äldre generationen (en 75-årig gammal kvinna från byn Papėniškiai i närheten av Pabaiskas) hördes imperativens singularis 2:a person utan -k: dieve mil „gud, älska“.

I betydelsen imperativ pluralis 1:a person används ibland presens pluralis 1:a person, jfr: ganà sėdėt, aìnam dirbt ”det räcker med att sitta, låt oss gå och arbeta”; ganà ganìt, vàram gyvulis namõn ”det räcker med att valla, låt oss driva hem boskapen”; ùštenka jòm lãst, vẽjim dabȧr laukȧn ”det räcker med att de äter, låt oss driva ut dem nu”.

136

Optativ

§ 58. Optativ (eller desiderativ) har endast 3:e person; den bildas av presens 3:e person med småorden tegu, tegul¹⁸, till exempel: tegu(l) sūka, sūkasi; tegu(l) keli (∼ kẽlia), kẽlisi (∼ kẽliasi); tegu(l) tūri, tūrisį; tegu(l) rōda (∼ rōdo), rōdasi (∼ rōdosi).

I en mening kan småorden tegu, tegul skiljas från verbformen av andra ord, till exempel tegu(l) jisai sau dirba.

Optativens betydelse ligger nära imperativens¹⁹, men den uttrycker inte en uppmaning eller befallning, utan visar endast tillåtelse, samtycke eller önskan om att den ena eller andra handlingen ska utföras.

En handling som uttrycks med optativ kan utföras nu eller i framtiden. Om handlingen ska äga rum i framtiden används ibland, i stället för presensformen i 3:e person, även futurumformen i 3:e person, till exempel ritōi tegu jisai pãc ateis.

3. Accentuation

§ 59. De viktigaste accentueringsskillnaderna mellan dialektens verb utan prefix (primära och sekundära) och standardlitauiskan är följande:

1. Hos primära verb med kort eller lång circumflexaccentuerad stam har singularformerna i futurum, 1:a och 2:a person, accent på ändelsen, till exempel: kãsį – kasù (: lk. kasiù), kasi (: lk. kasi); mẽsį – mesù, mesi; rìšį – rišù, riši; sùkį – sukù, suksi; baũsį – bausù, bausi; gùlį – gulù, gulsi; pìrktį – pirksù, pirksi.

2. Verb som i preteritumets 3:e person har det accentuerade suffixet -ije ∼ -ijo behåller accent på suffixet även i singularens 1:a och 2:a person, till exempel: geltanije ∼ geltonijo – geltaniju (: lk. geltonijau), geltaniji (: geltonijai); kirmije ∼ kirmijo – kirmiju, kirmiji.

3. Enskilda verb accentueras annorlunda än i standardlitauiskan. Exempelvis har följande accent på suffixet: ašarōt, ašarōji, ašarōje (: lk. ašaroti, ašaroja, ašarojo); kapanōtis, kapanōjasi, kapanōjese (: kãpanotis, kãpanojasi, kãpanojosi); plaiskanōt ∼ pleiskanōti, plaiskanōji, plaiskanōje (mer sällan, liksom i standardlitauiskan: plàiskanat ∼ plėiskanoti, plàiskanaji, plàiskanaje); vasarōt, vasarōji, vasarōje (: lk. vãsaroti, vãsaroja, vãsarojo)²⁰.

Verbet brūngintį har oftast accent på stammen: brūngina, brūngina (: lk. branginti, brangina, brangino²¹).

¹⁸ Småorden tegu, tegul har ibland accent på den andra stavelsen (tegù, tegùl), men i en mening är de ofta helt obetonade – när de ansluter sig till verbformen blir de proklitiska (tegu gina, tegul mẽta).

¹⁹ I den nutida litauiska grammatiken avsedd för skolbruk räknas optativformerna till imperativ, jfr. J. Žiugžda, Lietuvių kalbos gramatika, 1, Kaunas, 1966, p. 150–151.

²⁰ Endast suffixet är också accentuerat i verben baltuōt (baltuōji, baltãva), geltanōt ∼ geltonuoti, mėlinuōt ∼ mėlynuoti, raudanuōt ∼ raudonuoti. Jfr också Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, p. 64, 205, 455, 658 (i detta verk accentueras de nämnda verben på två sätt – på stammen och på suffixet, till exempel baltuoni, baltuoja, baltavo och baltuoti, baltuoja, baltavo); A. Laigonaitė, Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, p. 74.

²¹ Žr. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1954, p. 88. Kitaip šį veiksmažodį kirčiuoja šaknyje) A. Laigonaitė, plg. jos min. veik., p. 75.

137

4. Vissa verbformer och enskilda verb i dialekten har samma betoning som i lk., men en annan accent, t.ex.:

a) Konjunktivformerna av alla tvåstaviga verb med en rot som har akut accent har cirkumflex accent, jfr.: laišti ~ leisti – laišč(e) ~ leisč(ia), laistum, laistu, laistumem, laistumėt; málti – malč(e), maltum, maltu, maltumem, maltumėt; spírti – spiř-č(e), spirtum, spirtu, spirtumem, spirtumėt. Även konjunktivformerna av sekundära verb med betonade suffix -aũ, -ẽi, -ĩnt har cirkumflex accent, jfr.: badáut – badauč(e), badautum, badautu, badautumem, badautumėt; gyvént ~ gyventi – gyvenč(e), gyven­tum, gyven­tų, gyven­tumem, gyven­tumėt; sadínt ~ sodinti – sadinč(e), sadintum, sadintu, sadintumem, sadintumėt.

b) Enskilda verb eller former med en annan accent än i lk.: dárdži, dárda (: lk. dardėti, darda); dárdint, dárdina, dárdina (: dardinti, dardina, dardino); karštelat ~ karšteleti, karštelaji, karštelaje (: karštelėti, karštelėja, karštelėjo); šalštelat ~ šalštele­ti, šalštelaji, šalštelaje (: šalštelėti, šalštelėja, šalštelėjo).

§ 60. Presensformer av dialektens prefixverb tenderar mer än i lk. att betona prefixet. Därför flyttas betoningen, till skillnad från i lk., till prefixet (i reflexiva former till reflexivpartikeln) även i följande fall:

a) från former med stammen ia med cirkumflex accent på roten, t.ex.: jaũči ~ jaũčia – áčiauči, nėjaũči, nesijaũči, nūjaũči, užjaũči; kíńči ~ keńčia – átkińči, atakińči, nékińči, nesikińči, neiliškińči, prikińči; reiki ~ reikia – príreiki, prisireiki (men nereiki); réki ~ rékia – nêreki ~ nêrėkia, sûreki, ûžreki, usreki ~ užsirekia; skelbi ~ skelbia – ápskelbi, apsiskelbi, páskelbi; šveičĩ ~ šveičia – ápšveičĩ, apišveičĩ, nėšveičĩ, nesišveičĩ, nūšveičĩ, prišveičĩ; švińči ~ švenčia – átsvińči, atasińči, nėšvińči, prišvińči.

b) från former med stammen i med cirkumflex accent på roten, t.ex.: lińki – nélįnki, pálįnki; tíli ~ týli – neištili ~ neštýli, nūtili, pátili (mer sällan: mutli, patili); žūri ~ žūri – ábžūri ~ apžiūri, apžūri, nežūri, pažūri, prižūri, sužūri, neužžūri ”tittar inte” (mer sällan: apžūri, nežūri…).

Övriga former av prefixverb betonas i huvudsak på samma sätt som i lk.

PARTICIP

1. Allmänna anmärkningar

§ 61. Particip är aktiva och passiva.

a) Aktiva particip finns i tre tempus: presens, preteritum och frekventativt preteritum. Futurumparticip används inte i dialekten; i stället används verbets tredje persons form i futurum, t.ex.: jisai pìrks kárvį (~ kárvę); pa petų jós aĩs šieną grėbti ~ po pietų jós eĩs šieno grėbti.

Presensparticip bildas av verbets presensstam med suffixet -ntis (mask.), -nti (fem.), t.ex.: móka – mókuntis ~ mókantis, mókunti ~ mókanti; vèrki ~ vèrkia – vèrkìntis ~ vèrkiantis, vèrkìnti ~ vèrkianti; stóvi – stóvìntis, stóvìnti; žìna ~ žìno – žìnumtis ~ žìnantis, žìnumti ~ žìnanti. Presensparticip med prefix är mycket sällsynta, t.ex.: atsákuntis ~ atsákantis, pamókuntis ~ pamókantis. Particip av typen mókas, vèrkias, stóvis, žìnas, används inte alls i dialekten.

138

Aktiva particip i preteritum och frekventativt preteritum bildas på samma sätt som i lk., men ändelsen -usi i femininum har förkortats (i har fallit bort), jfr.: dirbis ~ dirbes, dirbus (: lk. dirbusi), mātis ~ mātės, mācus (: lk. māčiusi); dirbdavys ~ dirbdavęs, dirbdavus (: lk. dirbdavusi).

b) Passiva particip finns i dialekten i två tempus: presens och preteritum. De bildas också på samma sätt som i lk., t.ex.: dirbamas, dirbamà, kāremas ~ kāriamas, kāremà ~ kāriamà, žinomas ~ žinoma, žinoma; ārtas, artà, matītas ~ matītas, matīta ~ matīta.

Passiva particip kan i vissa fall även ha aktiv betydelse, t.ex.: dirbamas arklys ”arbetshäst”, limpamà liga, suvamà mašina ”symaskin”.

Även de så kallade nödvändighetsparticipen har passiv betydelse. I dialekten förekommer dock bara enstaka sådana, t.ex.: būtinas reikalas ~ būtinas reikalas, neatidėliotinas darbas ~ neatidėliotinas darbas.

§ 62. I dialekten används även reflexiva aktiva och passiva particip. Reflexivpartikeln kan dock endast förekomma hos prefixavledda particip, t.ex.: nusistvėris ~ nusistvėręs, pasišpjāudīs ~ pasispjaudęs, suzdaužidavi ~ susidaužydavę; parsineštos, nusiskintas. Reflexiva particip utan prefix används inte.

§ 63. Liksom adjektiv böjs particip efter genus, numerus och kasus. Aktiva och passiva particip förekommer i maskulinum och femininum, jfr. exemplen ovan (§ 61). Bland passiva particip i preteritum används ofta även neutrum, t.ex.: daug darba padēta; letaūs būta ~ lietaūs būta; da rugēi (~ rugiai) nesēta; kas pasakīta, tūri būt padarita ~ kas pasakyta, tūri būti padaryta. Neutrum av andra particip används inte i dialekten.

Particip har singular- och pluralformer, t.ex.: mātis, virtas (sing.); mātī ~ mātę, virtī (plur.). Dualis förekommer mycket sällan (endast i den äldre generationens språk), t.ex.: už vienu mužtu du nēmūštu duoda ~ už vieną muštą du némuštu duoda. Particip har samma kasus som andra nominalord, jfr. § 4. Efter vokalen i stamfinal kan particip delas in i (i)a- och (i)o-stammar.

2. Böjning

(i)a-stam

§ 64. a) ia-stammiga är aktiva particip av maskulinum. De böjs huvudsakligen på samma sätt som ia-stammiga adjektiv (§ 23), men vissa kasusformer av presensparticip har ibland även parallella ändelser, jfr: sg. nom. [dirbūn]-t-is || -čis ~ [dirban-]-tis || -čis, gen. -če ~ -čio, dat. -čiem ~ -čiam, ack. -ti || -či ~ -tį || -čį, instr. -ču ~ -čiu, lok. -čem ~ -čiam, ill. -tin || -čin, vok. -tis || -čis || -čių (~ -čiau); pl. nom., vok. -tis || -čij ~ -tys || -čiai, gen. -ču ~ -čių, dat. -tem || -čem ~ -tiem || -čiam, ack. -čis ~ -čius, instr. -čīs ~ -čiais, lok. -česi / -čese ~ -čiuose, ill. -česin ~ čiuosen / -česna(n) ~ -čiuosna(n).

Former med -t- som suffixkonsonant vid singular nominativ och ackusativ förekommer också former med -č-, vilka har uppkommit genom paradigmatisk utjämning, dvs. efter andra kasusformer som regelbundet har -č-.

Singularens illativ dirbūnčin (som förekommer vid sidan av dirbūntin ~ dirbantin) kan ha samma ursprung som den ändelsebetonade formen dirbūnčen ~ dirbančian (som används

139

vid sidan av dirbūntin ~ dirbantin, § 66); jfr också adjektivens gerėšnis, paskutinis singular illativ med -en ~ -ian (§ 23).

Plural nominativ dirbūnči har samma ändelse som adjektivets medinis plural nominativ mediniai ~ mediniai, medan plural dativ dirbūnčėm motsvarar plural dativ medinem ~ mediniam.

Singular nominativ av particip i preteritum och preteritum frequentativ har ändelsen -is ~ -ęs (dirbęs, dirbdavęs), och plural nominativ har -i ~ -ę (dirbi, dirbdavi). Sällan förekommer plural nominativ av preteritumparticip i formen -usį ~ -usiai, till exempel lika tik kakie supuvusį (dažniau — supūvi) abalėi.

Av particip i preteritum frequentativ används inga andra kasusformer än singular och plural nominativ.

b) a-stammiga är passiva particip av maskulinum, t.ex.: dirbamas, dirptas. Deras kasusändelser är desamma som hos a-stammiga adjektiv (§ 23).

(i)o-stammen

§ 65. a) io-stamsformer är aktiva particip av femininum, t.ex.: dirbūnti ~ dirbanti, dirbus, dirbdavus. Deras ändelser är desamma som för io-stamsadjektiv (§ 25).

Pluralformerna av nominativ för particip i preteritum och imperfekt är sammanfallna med formerna av ia-stammar (maskulinum), t.ex.: jōs dirbi, dirbdavi ~ jōs dirbę, dirbdavę.

Av participet i imperfekt används endast nominativformerna i singular och plural; övriga kasus används inte.

b) o-stamsformer är passiva particip av femininum, t.ex.: dirbamā, dirptā. Dessa particip böjs som o-stamsadjektiv (§ 25).

3. Accentuation

§ 66. Aktiva presensparticip har ofta två olika accentmönster: a) liksom i 1k. behåller de den position och kontur för betoningen som presens 3:e person i det verb från vilket de har bildats, t.ex.: sėrga — sėrguntis, -i; vē rda — vērduntis, -i; b) har rörlig betoning; som illustration ges ett böjningsmönster med sådan accentuering.

Maskulinum Femininum Singular N. dirbūntīs dirbūnti G. dirbūnče dirbūnčōs D. dirbūnčām dirbūnčēi A. dirbūnti, dirbūnči I. dirbūnčū dirbūnčī L. dirbūnčēm dirbūnčōj Ill. dirbūntīn, dirbūnčēn dirbūnčōn

140

Plural

N. dirbūntis, dirbūnčiai dirbūnčės

G. dirbūnčių dirbūnčių

D. dirbūntiem dirbūnčėm

A. dirbūnčis dirbūnčis

I. dirbūnčėis dirbūnčėm

L. dirbūnčiuosi | dirbūnčiuose dirbūnčiosi | dirbūnčiose

Ill. dirbūnčiuosin | dirbūnčiosna(n) dirbūnčiosin | dirbūnčiosna(n)

Även betoningen hos vissa passiva presensparticip varierar på liknande sätt: vid sidan av former med fast betoning (t.ex. gyvenamas ~ gyvėnamas, gyvenama ~ gyvėnama; žinamas ~ žinomas, žinama ~ žinoma) används ofta också former med rörlig betoning: sg. nom. gyvėnamas, gyvenamà, žínamas, žinamà, gen. gyvėnama, gyvenamõs, žinama, žinamõs, dat. gyvenamám, gyvenamái, žinamám, žinamái, acc. gyvenamù, žinamù, įn. gyvėnamu, gyvėnamai, žinamu, žinamai, loc. gyvenamam̃, gyvenamõj, žinamam̃, žinamõj, ill. gyvenamañ, gyvenamõn, žinamañ, žinamõn; pl. nom. gyvenami, gyvėnamas, žinami, žinamas, gen. gyvenamų, žinamų, dat. gyvenamiém, gyvenamõm, žinamiém, žinamõm, acc. gyvėnamas, žinamas, instr. gyvenamais, gyvenamõm, žinamais, žinamõm, loc. gyvenamúosi | -úose, gyvenamõsi | -õse, žinamúosi | -úose, žinamõsi | -õse, ill. gyvenamúosin | -úsna(n), gyvenamõsin | -õsna(n), žinamúosin | -úsna(n), žinamõsin | -õsna(n).

Övriga particip får i dialekten huvudsakligen samma betoning som i standardspråket. Endast dativ singular av alla particip i femininum har vanligtvis betoningen på ändelsen, t.ex. melžemái ~ melžiamái, suvamái; pakeltái, važetái ~ važiuotái (jfr adjektivens betoning, § 28 a).

4. Sammansatta tempus och modus

§ 67. Av former av verbet būti och av det finita verbets particip bildas sammansatta tempus och modus.

Sammansatta former är av aktivum (bildade med aktivt particip) och passivum (bildade med passivt particip).

Sammansatta former i aktivum används endast för avslutade handlingar, det vill säga de bildas med preteritum particip (inceptiva sammansatta former, det vill säga sådana som bildas med presensparticip, har inte påträffats). Sammansatta former av denna typ har fyra modus: indikativ, konjunktiv, imperativ och permissiv. Oftare används dock endast formerna av indikativ presens, preteritum, futurum samt konjunktiv. Exempel på böjning:

Indikativ

Presens

Singularis Pluralis

1. jag dãvis, dãvus ãsam dãvi²²

2. asì ãsat

3. jìra jìra

²² Maskulinum- och femininumformen av nominativ pluralis av preteritum particip är densamma (jfr § 65 a): ãsam dãvi ”vi har gett; vi har gett”.

141

Preteritum

1. jag var dãvis, dãvus var dãvi 2. du var „ „ var „ 3. han/hon var „ „ var „

Futurum

1. jag kommer att vara, du kommer att vara, vi kommer att vara (būsme) ni kommer att vara 2. du kommer att vara „ „ ni kommer att vara (būste) „ 3. han/hon kommer att vara „ „ han/hon kommer att vara „

Konditionalis

1. jag skulle vara (būč, būčiu), du skulle vara, vi skulle vara, ni skulle vara 2. du skulle vara „ „ ni skulle vara „ 3. han/hon skulle vara „ „ han/hon skulle vara „

Preteritum frequentativum samt sammansatta former av imperativ och optativ används sällan; deras particip är vanligen bildat av ett prefixverb, t.ex.: būdavam suveži, būdavai suveži; būk atėjęs, būkim atėję; tegul būna atėjęs, tegul būna atėję.

Sammansatta former i passiv diates förekommer också oftare endast i perfektiva tempus, t.ex.:

presens: asù prašìtas, prašìta; ásam prašìti, prašìtas (~ prašýtos);

preteritum: buvau prašìtas, prašìta; buvat prašìti, prašìtas;

futurum: būsu prašìtas, prašìta; būsit prašìti, prašìtas;

konditionalis: būtum prašìtas, prašìta.

Sammansatta (inchoativa) former bildade med presens passiv particip är sällsynta, t.ex.: tòji pieva įìra šienaujema (~ šienaujama); tôs pievas senau būva (būdava) šienaujamas (~ šienaujamos).

HALVGERUNDIUM

§ 68. Halvgerundiet bildas från infinitivstammen med suffixet -damas (mask.), -dama (fem.). Det har nominativformer i maskulinum och femininum, singular och plural, t.ex.: veždamas, veždami, važiuodamas, važiuodami; veždama, veždamas ~ veždamos, važiuodama, važiuodamas ~ važiuodamos.

Reflexiva halvgerundier kan i dialekten endast vara prefixbildade, t.ex.: aciguldamas ~ atsiguldamas, pasiturėdamas, usinėždamas ~ užsinešdamas. Halvgerundier utan prefix används inte med den reflexiva partikeln i slutet; i deras ställe används i dialekten vanliga (icke-reflexiva) halvgerundieformer.

§ 69. Halvgerundier bildade av sekundära verb behåller infinitivens fasta betoning och accenttyp, t.ex.: matì ~ matýti — matìdamas, matìdama, matìdami, matìdamas; ródì ~ ródýti — ródìdamas, ródìdama, ródìdami, ródìdamas; šakinėti — šokinėti — šakinėdamas, šakinėdama, šakinėdami, šakinėdamas; tránukì ~ tránukyti — tránukìdamas, tránukìdama, tránukìdami, tránukìdamas.

Halvgerundier bildade av primära verb har två möjliga betoningar. De halvgerundier vars rot innehåller de långa vokalerna é, o, y, ū eller diftonger har fast infinitivbetoning:

142

vokaler ie, uo, t.ex.: lėk̃ti ~ lėkti – lėgdamas, lėgdama, lėgdami, lėgdamos; rę̃kti – ręgdamas, ręgdama, ręgdami, ręgdamas; lōti – lōdamas, lōdama, lōdami, lōdamas; vīt ~ vỹti – vidamas, vidama, vidami, vidamas; bū̃ti ~ bū́ti – būdamas, būdama, būdami, būdamos; lies̃ti – liedamas, liedama, liedami, liedamas; duōti – duōdamas, duōdama, duōdami, duōdamas. Övriga halvgerundier bildade av primära verb har rörlig betoning: maskulinumformen singular behåller infinitivens betoning och accenttyp, medan pluralformen har betoning på ändelsen; i femininum är det tvärtom: singularformen har betoning på ändelsen, medan pluralformen behåller infinitivens betoning och accenttyp. Exempel: (med gamla korta vokaler i roten) kãsti ~ kàsti – kãzdamas, kazdama, kazdami, kãzdamas; vė̃sti ~ vėžti – vėždamas, veždama, veždami, vėždamas; (med diftongerna ai, au, ei i roten) áukti ~ áugti – áugdamas, augdama, augdami, áugdamas; baĩkti ~ baĩgti – baĩgdamas, baigdama, baigdami, baigdamas ~ baigdomos; smeĩkti ~ smeĩgti – smeigdamos, smeigdama, smeigdami, smeigdamas; (med blandade diftonger i roten) kált – káldamas, kaldama, kaldami, káldamas; vir̃šti – virždamas, virzdama, virzdami, virždamas.

Reflexiva halvgerundier betonas på samma sätt som vanliga.

GERUNDIUM

§ 70. Gerundiet böjs endast efter tempus. Det bildas på samma sätt som i lk., t.ex.: presensgerundium: ainuñti (|| ainañti) ~ einant, būnuñti (|| būnañti) ~ būnant, dirbuñti (|| dirbañti) ~ dirbant; jojiñti ~ jojant, sėdžiñti ~ sėdžiant ”sittande”; gūliñti, tiliñti ~ tỹlint; mātuñti (|| mātañti) ~ mātant, tvarkuñti (|| tvarkañti) ~ tvarkant; (reflexiva former) juōkiñtis ~ juōkiantis, vėduñtis (|| vėdañtis) ~ vėdantis; nesigiriñti ~ nesigiriant, parsiveduñti (|| parsivedañti) ~ parsivedant;

preteritumsg gerundium: dirbus, lėkus, nešus, rėkus, verkus.

Preteritumsg gerundier bildade av verb utan prefix är relativt sällsynta; de bildas något oftare av verb med prefix, t.ex.: pabuvus, padavus, nemačius (|| nemačius) ~ nemačius, nuvažiavus, užėjus (|| užėjus), unvažiavus ”kört in”. Endast prefixbildade gerundier har reflexiv form, t.ex.: atsigrįžus ~ atsigrįžus, nes(i)mačius (|| nes(i)mačius) ~ nesimačius.

Gerundier i imperfekt och futurum används inte alls i dialekten.

Dialektens gerundier har samma betoning som i lk.

Adverbialparticip

§ 71. Adverbialparticipet har samma stam som infinitiven. Det slutar på ändelsen -ti, som har uppstått ur (ändelsen i singularis inessiv) *-tēn (>lit. -te), t.ex.: nešti, señti, stum̃ti, vešti.

Adverbialparticipet har inga prefix- eller reflexiva former.

Adverbialparticipet har blivit adverbialiserat: i satsen används det intill en finit form av ett verb med samma rot, t.ex.: gérti gėri ~ gertė gėria, gulti gūla, gáuditi gáude ~ gáudyte gáude, kelti kėla ~ keltė kėlė, kunkuliuoti kunkuliūdava ~ kunkuliuote kunkuliūdavo, nešōti nešōs ~ nešiōte nešiōs, stum̃diti stumdīk ~ stum̃dyte stumdīk, vešti vėšče ”köra iväg med vagn”

143

Adverbialparticip på -tinai används inte i dialekten; endast någon enstaka form av detta slag förekommer (adverbialiserad), t.ex.: būtinai reiki ~ būtinai reikia, užtektinai privezèm ~ užtektinai privezėme.

Adverbialparticip accentueras liksom i standardspråket.

Morfologin i de östliga högaittarnas sydliga dialekt

К. МОРКУНАС

Sammanfattning

Artikeln beskriver böjningen (nominala ordklasser, pronomen och verb) i den sydliga dialekten av östaukštaitiska. Dialektens utbredningsområde omfattar sådana viktigare orter som Krikštėnai, Pabaiskas, Pašilė (Ukmergė distrikt), Bagaslaviškis, Gelvonai, Musninkai och Čiobiškis¹ (Širvintos distrikt).

De morfologiska dragen i den undersökta dialekten jämförs med motsvarande företeelser i litauiskt standardspråk.

Substantiv. Förutom singular- och pluralformer förekommer i den äldre generationens tal dualformer (oftast ackusativformer tillsammans med du ”två”, abu ”båda”, t.ex. jisai du pėdu dėdo ”han lägger två kärvar”). Följande former är också relikter av dualis och används numera i pluralisk betydelse: dativ vaikám ”åt barnen”, dativ och instrumentalis galvóm ”åt huvuden, med huvuden”, žėmėm ~ žėmėm ”åt jordar, med jordar”.

I dialekten används två lokala kasus – inessiv och illativ. Singularens illativ används i dialekten på samma sätt som i andra östliga dialekter (miškán ”in i skogen”, pirtìn ”in i badhuset”), medan pluralen har flera former av detta kasus. I de östra och södra utkanterna av dialektområdet (Krikštėnai, Musninkai, Čiobiškis) används oftast former med formanten -na och mer sällan med -nan eller -an (miškùosna, miškùosnan, miškùosan). I återstoden av dialektområdet (Gelvonai, Pabaiskas) används pluralillativ av typen miškùosin ~ miškùosen.

Dialektens mest karakteristiska morfologiska särdrag är förekomsten av diftongiska ändelser i substantivens (och andra nominala ordklassers) singularis instrumentalis när stammarna slutar på -(i)o, -ė, -i, t.ex.: gálvai, marčiǐ, kárvì, akì (i standardspråket – gálva, marčià, kárve, akimi). Ändelserna -ai, -ij kan ha uppkommit genom att korta singularformer av pronomenens instrumentalis (t.ex. tù < *tán ”den där”) ersattes i pronomende klinationen med former av typen túj.

Maskulina substantiv med stammar på -i, -(i)u och konsonant har delvis eller helt övergått till kategorin substantiv med stam-

¹ Om dialektens fonetik och vissa morfologiska särdrag – relikter av pronominella adjektiv och inessivformer – se: ”Lietauens SSR:s vetenskapsakademis skrifter”, serie A, bd 2(7), 1959, s. 191–203; ”Frågor i litauisk språkvetenskap” (”Lietuvių kalbotyros klausimai”), bd 3, 1960, s. 5–59; bd 7 (Litauiska språkets morfologiska struktur och dess utveckling), 1964, s. 145–152.

144

vokal på -(i)a, jfr.: vagis ”tjuv”, sūnus (sūnas) ~ sūnūs ”son”, sūkčis ~ sūkčius ”bedragare”, akmuõ ”sten”; genitiv singularis vagĩs och vãge ~ vãgio (vanligare), sunãus och sūna ~ sūno, sūkče ~ sūkčio, ãkmena ~ ãkmeno; instrumentalis singularis vagũ, sūnù, sūkčù, ãkmenù; nominativ pluralis vagis ~ vãgys och vageĩ ~ vagiaĩ (vanligare), sunai, sūkčiai ~ sūkčiai, akmenai; dativ pluralis vagãm, sunãm, sūkčēm ~ sūkčiam, akmenãm. Baritoniska feminina ord med stammen på -i har övergått till kategorin ord med stammen på -ė, t.ex.: nŏse ~ nŏsė ”näsa” (: i standardspråket nŏsis), nominativ pluralis nŏses ~ nŏsės, dativ och instrumentalis pluralis nŏsem ~ nŏsėm.

Vissa avvikelser från standardspråkets normer förekommer också i substantivens accentuering. Exempelvis hör substantiv med suffixet -ytė (avītė ”litet får”) i dialekten till den andra accentparadigmen, medan de flesta ord med suffixet -iena (rugiena ”stubbåker, skördefält”, vištiena ”kycklingkött”) hör till den tredje accentparadigmen.

Adjektiv. Vissa adjektiv kan ha dubbla ändelser – äldre och nyare, lånade från en annan deklinationstyp. Framför allt övergår enskilda ord med stammen på -a (femininum på -o) till deklinationssystemet för ord med stammen på -u (femininum på -io), t.ex.: aštrùs ”vass”, bjaurùs ”motbjudande” (i fornslitauiska skrifter och vissa dialekter — aštras, bjauras), genitiv singularis aštra ~ aštro och aštraũs, bjaura ~ biaũro och bjauraũs, dativ singularis aštrám och aštrām, bjaurám och bjaurām… Den gradvisa övergången av ord i den nämnda gruppen till adjektivdeklinationen med stammen på -u var sannolikt också orsaken till den motsatta processen — i deklinationen av adjektiv med stammen på -u uppstod ändelser som är typiska för adjektiv med stammen på -a (jfr.: platùs ”bred”, genitiv singularis plataũs och plãta ~ plãto). Enskilda adjektivformer (femininum) i komparativ kan, utöver ändelser från deklinationen på -ė, också ha ändelser som adjektiv med stammen på -io har (jfr. genitiv singularis geresnės och geresnõs).

Adjektiv med suffixen -onas (geltõnas ”gul”), -yvas (velìvas ~ velývas ”sen”) hör i dialekten till den tredje accentparadigmen, medan adjektiv i komparativ hör till den fjärde accentparadigmen.

Räkneord. Vid sidan av kollektivtal med suffixet -er- förekommer räkneord med samma betydelse och -el-, t.ex. šešeri och šešeli ”sex personer, sex”. Även ordningstalen från ”11” till ”19” har dubbla former, t.ex. vienuoliktàs, -a < vienuoliktas, -a och (oftast i den äldre generationens tal) vienalikis, -e ~ vienuolikis, -e ”elfte”.

Pronomen. Genitiv- och ackusativformerna singularis av de personliga pronomenen aš ”jag”, tù ”du” och det reflexiva pronomenet sammanfaller oftast: manì ~ manę̀, tavì ~ tavę̀, savì ~ savę̀. Genitiv pluralis av de nämnda personliga pronomenen har formen mūsų ~ mū́sų, jū́sų ~ jū́sų eller (mer sällan) mumì, jumì; ackusativ pluralis mumis, jumis eller muti, jumi. Ackusativ pluralis av femininformerna av pronomenen anà ”hon”, katrà ”som”, kókė ~ kokià ”vilken”, tókė ~ tokià ”sådan” sammanfaller vanligen med maskulinformen (anìos, katrìos….).

Verb. Verbets infinitiv slutar oftast på -ti (nėšti ”bära”), mer sällan på -ti (nėšti) eller -te ~ -tie (nėšte). I de äldre representanternas tal

10. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

145

generationen förekommer infinitiv med formanten -nai (nēštenai). Infinitiv av reflexiva verb slutar alltid på -tis (nēštis).

Primärverb med rotvokalen ū (utan konsonant före -t i infinitiven) har oftast -st- i slutet av presensstammen, men kan också ha -n- eller -v-, t.ex. pūt ~ pūti ”ruttna” – tredje person presens pūsta, pūna, pūva. Dubbla presensformer (med suffixet -st- eller infixet -n-) är också typiska för primärverb med rotvokalen u, t.ex. smūkti ”glida ned, falla” – tredje person presens smūksta, smūna.

Vid sidan av första och andra person pluralis i futurum, gul̄sim ”vi ska lägga oss”, gul̄sī ”ni ska lägga er”, förekommer former av en annan typ i den äldre generationens tal – gul̄sme, gul̄ste.

Följande konditionalisformer används i dialekten: första person singularis gul̄cē ~ gul̄ćia, mer sällan gul̄ē, gul̄ćiu ~ gul̄ćiau; andra person singularis gul̄tum; tredje person singularis och pluralis gul̄tu ~ gul̄tu, mer sällan gul̄t; första person pluralis gul̄tumet ~ gul̄tumėte; andra person pluralis gul̄tumet ~ gul̄tumėte.

Följande imperativformer används: första person singularis gul̄k, första person pluralis gul̄kim, andra person pluralis gul̄kit.

Första och andra person singularis futurum av primärverb med kort rot eller rot med stigande kvantitet har accent på ändelsen, t.ex.: kasū ”jag ska gräva”, kasī ”du ska gräva”; pirksū ”jag ska köpa”, pirksi ”du ska köpa”. Till skillnad från standardspråket flyttas accenten i presensformer med stammar på -ia och -i från roten med stigande kvantitet till prefixet, t.ex.: tredje person presens šveičī ~ šveičia ”rengör, rengör” – nušveičī; žūri ~ žiūri ”tittar, tittar” – prižūri, mer sällan prižiūri.

Particip, gerundium, halvt particip. I dialekten används aktiva particip i presens (dirbuntis ~ dirbantis eller dirbuntīs ~ dirbantys, dirbunti ~ dirbanti), preteritum enkel (dirbis ~ dirbęs, dirbus) och preteritum frekventativ (dirbdavis ~ dirbdavęs, dirbdavus). Passiva particip kan ha presensformer (dirbamos, -ā) och preteritumformer (dirbtos, -ā). Av reflexiva verb kan particip endast bildas när prefix finns (pasidirbis, paždirptas < pasidirbtas).

Gerundier har två tempusformer – presens och preteritum enkel (dirbunt̃ ~ dirbant, dirbus).

Halvt particip bildas med suffixet -damas, -dama (dirbda-mas, dirbdama).