LEKSIKOS TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

PRINCIPER FÖR SAMMANSTÄLLNING AV EN ORTSGRUPPS ORDBOK

V. VITKAUSKAS

När levnadsförhållandena förändras, landsbygden närmar sig staden och den gamla bygdens företeelser försvinner, samtidigt som det litterära språkets inflytande stärks, trängs många gamla dialektord snabbt undan ur bruk. Dialekternas stabila morfologi och fonetik, som förändras långsammare, har beskrivits och undersökts ingående i Z. Zinkevičius omfattande verk ”Lietuvių dialektologija” och i många doktorsavhandlingar, medan ordförrådet vanligen beskrivs endast i den utsträckning som behövs för de tidigare nämnda områdena. Lexikonet är språkets mest rörliga element och har alltid haft, och har fortfarande, en tendens att förändras i takt med att livet utvecklas och förändras. Detta gäller särskilt i vår tid. Den yngre generationen på landsbygden lär sig aktivt i skolan och känner inte längre till många av de saker som tidigare var vanliga i byarna. Därför är det högst osäkert om den nuvarande yngre generationen kommer att ta över hela dialektordförrådet och dess lexikala system från den äldre landsbygdsbefolkningen, född i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, som väl har bevarat dialekternas äldre ordförråd. Det blir angeläget och nödvändigt att dokumentera den äldre generationens ordförråd, som håller på att försvinna ur livet, och principerna för hur nya ord bildas.

Därför uppstår behovet av att börja sammanställa dialektordböcker, som gör det möjligt att grundligt undersöka dialekternas ordförråd, presentera dess system eller åtminstone en del av det för språkvetenskapliga och praktiska ändamål samt tydliggöra ordförrådets faktiska tillstånd (dialektordens användning i lokala mål, deras förändring och tillbakagång i bruk, uppkomsten av nya ord och så vidare).

Dialektordböcker är nu en av de frågor som mest sysselsätter lexikografer och dialektologer i Sovjetunionen och i många andra länder. Särskilt ryska språkforskare ägnar dem uppmärksamhet. Vid sidan av en ordbok över det litterära språket i 17 band kommer de snart att ha en flerbandsordbok över alla ryska dialekter, lexikala samlingar och undersökningar av lokala mål från dialektgrupper i nästan alla områden och territorier i Ryska federationen, och de har redan gett ut en omsorgsfullt sammanställd ordbok över ordförrådet i en enda by¹.

Efter att ha tagit del av ett drygt dussin olika ordböcker och principerna för deras sammanställning (en utförligare artikel om detta har publicerats under titeln ”Tarminių žodynų tipai ir sudarymo principai” i MA Darbai, serie A, vol. 2(33), s. 153–170), har jag kommit att vilja diskutera en ordbok över någon dialektgrupp i det litauiska språket och principerna för dess sammanställning.

För detta ändamål bör följande frågor undersökas:

1. Dialektområdets utbredning och gemensamma isoglosser, så att dialekternas gemensamma drag, närhet och tillhörighet till ett och samma område kan framträda.

¹ Ordbok över den moderna ryska folkspråksdialekten (byn Deulino i Rjazanområdet). Materialet insamlades och ordboken sammanställdes av G. A. Barinova, G. S. Kogotkova, E. A. Nekrasova, I. A. Ossovetskij, V. B. Silina och K. P. Smolina, under redaktion av I. A. Ossovetskij. Moskva, 1969, 612 s.

79

2. Ordbokens syfte, vad arbetet avser att uppnå. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det försvinnande ordförrådsskiktet, som är viktigt för språkets historia och som den unga generationen numera inte längre använder.

3. Ordbokstypen, eftersom materialets disposition och insamling samt bedömningen av det tämligen brokiga dialektordförrådet beror på valet av den (här framträder tydligt flera skikt: ett ordförråd som är gemensamt för hela folket, ord som är specifika för en dialekt eller en grupp av dialekter, lånord samt ord som nyligen har kommit in i dialekten genom skolor, radio och television, teater och specialister som anländer från andra delar av Litauen).

Det är dessa frågor som här ska behandlas konkret.

Ord från de samogitiska dialekterna (främst kring Kuršėnai, Vāputenai, Dirvōnėnai m.fl.) började samlas in från 1954 på uppmuntran av prof. J. Balčikonis. Varje sommar brukade man anteckna några hundra ord och överlämna dem till redaktionen för Litauiska språkets ordbok. När arbetet vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet inleddes 1958 och expeditioner företogs, samlades betydande mängder dialektordförråd från de sydliga samogitiska dialekterna (de östliga dūnininkai), vilka blev grunden för den planerade dialektordboken. Den kommer förmodligen att återspegla inte bara ordförrådet i en enda, kompakt dialekt, utan också ge en uppfattning om samogiternas ordförråd i allmänhet, eftersom ord från denna dialekt ofta används på många håll i Samogitien.

Detta vore området för den dialektgrupp vars ordmaterial vi huvudsakligen har: Kuršėnai- och Micaičiai-trakterna i Šiauliai distrikt (viktigare bosättningar: Kuršėnai, Vārputėnai, Pakšteliai²), den östra delen av Raudėnai-trakten i Šiauliai distrikt (Dirvōnėnai), Pašilėnai- och Užventis-trakterna i Kelmė distrikt (byarna västerut: Vidsodis, Užventis), den södra delen av Pāvandenė-trakten i Telšiai distrikt samt den södra delen av Luōkė-trakten i Telšiai distrikt (Viekšņaliai).

1. Deras gemensamma fonetiska särdrag:

a) ie, uo > i·, u·:

kī·c, sī·nc, ū·ses, singular genitiv dū·bę(PvnR, Užv, Vds, Vkšn), ži·c, ī·vas, ū·ga, plural nominativ ū·les (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

b) Stammar och betonade ändelser med ė, o > ie, uo:

ūōškā, uōškē·lę, viežę, īemā·u (PvnR, Užv, Vds, Vkšn), grūobi, žuolē·li, riek, grieb-lī·s (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

c) Allmän accentretraktion³.

d) *tj, *dj > t, d före ā:

jā·utē·, jā·utē·ms, jā·utē·s, men jā·učę || jā·učę (PvnR, Užv, Vds, Vkšn), gaidē·, gai-dē·ms, gaidē·s, men gai·dže (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

2. Fonetiska drag som bara är gemensamma i stora drag, men skiljer sig åt i nyanser:

a) am, an >

ōm, ōn: ō·mžos, sō·mda, kȯ·nd, dō·ngōs (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

um, un:⁴ krūmta, lūmda, žūnc, guñ·din (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

² Denna by valdes av följande skäl: den är en punkt i den litauiska språk-atlasen, en av de större byarna i den norra delen av kuršėnisk dialekt, som hörde till Papilės härad och hade upplevt ett större inflytande från lettiskan (det hade funnits lettiska gårdar där).

³ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 38–39, 447. Pavyzdžių žr. Vyt. Vitkauskas, Kuršėnų tarmės kirtis ir priegaidė, „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 3, Vilnius, 1960, p. 62.

80

b) i, u >

ę, ǫ: plėks, žėnãu, žlõks, sǫpò (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

i, u⁴: trĩkti, kišì, lùp, sukãu (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

c) ą, e, i, u ~

on, en, in, un: žõnčes, brẽncte, gri:nčk, skũ:ncte (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

un, en, in, un: drùn.čus, sprẽncti, liñ.c, sũn.čti (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

d) Västliga dialekter uppvisar en mer konsekvent regressiv vokalassimilation, medan i de östliga endast vokalen e påverkas⁵:

siẽnes || siẽnes, miẽdžo || miẽdžo, dìrbę, si˙rksę, sù˙mtes, vaikù.ko, vi.ne, žù.ve (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

sẽnis, mielėnų, žėmų, plėpìs (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

3. Ömsesidiga skillnader i dessa dialekters fonetik:

a) Västliga dialekter förlänger de betonade korta stammarna a, e, i, u, medan de östliga inte gör det:

rã:ste, pė:šte, žė.na, dì.de.les, klõ.va, snũ.kes (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

šàšti, gẽšti, sutìna, žùva (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

b) De västliga förlänger de första leden i betonade blandade diftonger i, u + l, m, n, r och diftongen ui med fallande tonaccent, medan de östliga uttalar dem kort:

kẽ˙lpa, pɪ˙nte, kù˙mšes, pɔ˙rptelės || pɔ˙rptelės, khù˙mpes, vaikù˙tes (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

žìrnis, pìlks, mìlkis, klùmpe (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

c) I de västliga dialekterna > uttalas em, en som ęm, ęn, medan de östliga bevarar dem oförändrade (kanske beror detta på inflytande från närliggande höglandsmål⁶, eftersom man ganska ofta kan höra uttal som rìntini˙s, kìntieje, žìntã˙, vartúojini, važù˙sinti osv.):

pė˙mpe, kė˙mšɔ, dė˙ng, mėŋketelì˙s, bet sė˙nte, sė˙mte, gi˙vė˙nte (PvnR, Užv, Vds, Vkšn),

kė˙mpɪ, plenɪp, vė˙ng, den.kți (Dr, Krš, Pkš, Vrp).

d) I de västliga dialekterna uttalas i stället för lk:s cirkumflexa accent en bruten accent (gã˙uda, i˙ed, vaikù˙tes, rì˙te, lù˙št PvnR, Užv, Vds, Vkšn), medan de östliga bevarar den cirkumflexa accenten, men uttalar den med ett knappt märkbart avbrott, liknande det avbrott som beskrivits för Šakynos västliga höglandsmål⁷ (vì˙rs, bù˙k, plẽsc, kã˙ula, tvã˙iks Dr, Krš, Pkš, Vrp).

e) De östliga dialekterna skiljer sig inte från lk⁸ i uttalet av den fortsatta accenten i diftonger och blandade diftonger, medan de västliga varierar betydligt: i blandade diftonger a, e, i, u + m, n, r ligger den fortsatta accentens tryck på den första komponenten (vã˙rks, skɔ˙mbã˙ls || skɔ˙mbals, kẽ˙rp, plì˙nk, sù˙nt, plù˙nkšt PvnR, Užv, Vds, Vkšn), och i alla

⁴ Vokalerna i, u är endast något öppnare och ospända, men skiljer sig från lk:s korta i, u.

⁵ Se utförligare V. Vitkauskas, Om regressiv vokalassimilation i nordöstra samogiternas dunininkai-dialekter, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 6, Vilnius, 1963, s. 269—273.

⁶ Detta har professor dr J. Kazlauskas uttalat vid den andra baltistiska konferensen på unionsnivå år 1970. Jfr hans artikel ”Om utvecklingen av baltiskt *ei och *ō i de litauiska samogitiska dialekterna”, ”Baltistica”, V(1), s. 32—33.

⁷ A. Laigonaitė, Om förståelsen av litauiskans ordaccent och accent, ”Kalbotyra”, 1, Vilnius, 1958, s. 94; A. Jonaitytė, Accent och intonation i Šakynos dialekt, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 2, Vilnius, 1959, s. 122.

⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 29.

6. Leksikos tyrinėjimai

81

i andra områden kring Viekššnaliai, i den östra delen av Pãvandenės omnejd, uttalas det över båda leden (šã̃ks, vẽikte, drãūd, mõils, skãlptė, sėl̃kė), medan betoningen kring Užventis och Vidsodis tycks ligga på det andra ledet (sveĩ.k, plãu.p, terãu.nĩ·, plãu.sks ”pliauska”), även om den fortlöpande accenten ibland också här sträcks över båda (vãiks, klãupãs, vẽlk)⁹.

f) I de västliga dialekterna uttalas de långa stavelserna efter betoning med bruten accent: i trakterna kring Pãvandenė och Viekš́naliai nästan konsekvent (sã·usietė, sãužbė·rõždlė, kūõtrĩ·na ~ Kótryna, bėteni.nkã·ms), men i trakterna kring Vidsodis och Užventis endast i äldre, inte sekundära ändelser och i vissa suffix: aštu·nuolektãs mė·tãs, kalẽkkiems, plãu.tė·, tievunã·tes, men: puo saulėgrõndže, saulėkaita, vẽ·rpals, i·sesã·usiejems osv. ¹⁰

Det är också viktigt att alla dessa dialekter ingår i ett och samma etnografiska område, det vill säga att byggnader, arbetsredskap, maträtter, många seder, föreställningar och andra etnografiska företeelser är likartade här¹¹.

Ordbokens syfte

Insamlingen av dialektord är förmodligen ett oavslutbart arbete. För närvarande finns ett kortregister med över 48 000 lappar, som tycks täcka hela dialektens ordförråd, men varje gång man träffar dialekttalare får man höra ganska många ord som man inte hört eller väntat sig tidigare. En gång ville en äldre kvinna beskriva en lockig flickas förförare och fällde då följande mening: tiõks prisišìka garbankrãmis/ uštã·i.si vaĩ.ka. Andra dialekttalare, även på avlägsna platser, tillfrågades försiktigt om det ovanliga ordet garbankrãmis; de upprepade det och förstod det. Denna bildning, som först misstänktes vara en tillfällig nybildning, en occasionalism, framstår nu också som ett något mer stabilt ord, lätt bildat enligt dialektens regler. Det kan finnas fler sådana ord. Detta är en av vägarna för dialektordförrådets expansion och tillväxt, eftersom folkets associativa tänkande och spontana förståelse av ordbildningsregler gör det möjligt att snabbt bilda ett nytt ord för att beteckna en egenskap. Här bör professor doktor J. Palionis ord erinras: ”... De (dialektala individualismer. — V. V.) visar å ena sidan på ett mycket vackert sätt den naturliga ordbildningens processer och har å andra sidan alltid potential att utvecklas från occasionalismer till usualismer. Slutligen är det svårt att fastställa om ett ord verkligen är en dialektal individualism, en occasionalism eller används i vidare omfattning, utan att först ha undersökt dess spridning i dialekterna allsidigt”¹².

En annan ”skattkammare” av okända ord består av ord som håller på att glömmas bort och försvinna ur bruk. När den yngre generationen nu börjar gå över till lk och antalet landsbygdsbor minskar, får många ord som är karakteristiska för dialekten dubbelformer från lk. Dessa börjar användas allt oftare och tränger till och med helt undan de äldre dialektorden¹³. Ofull-

⁹Ett längre arbete om detta ämne har publicerats i ”Baltistica”, volym VI(2) (s. 167—172), med titeln ”Om den fortlöpande accentens betoning i diftonger (i vissa, men inte alla, samogitiska dialekter)”.

¹⁰Om den sekundära akuta accenten som förekommer i den östra dialekten, se Vyt. Vitkauskas, Kuršėnų tarmės kirtis ir priegaidė, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 3, Vilnius, 1960, s. 67—68.

¹¹Särskilt användbar här är P. Višinskis artikel ”Antropologinė žemaičių charakteristika”, som innehåller särskilt många uppgifter från trakten kring Užventis (se P. Višinskis, Raštai, Vilnius, 1964, s. 129—234).

¹²J. Palionis (rec.)— ”Baltistica”, V(2), Vilnius, 1969, s. 202.

¹³Som en kuriositet kan följande händelse nämnas. I Pakuršėnis sade en mormor till en 19-årig flicka, som skulle retas (hennes älskade väntade ute på gårdsplanen för att ta med henne på dans): ai.kltãva prei.kšãs lą·uk. Flickan, som inte visste särskilt mycket och inte hade blivit retad tidigare, svarade: ne, an.c krĩ·vckis*! För henne var det minsann inte en älskare, utan ett efternamn! Sådana händelser är mycket vanliga, och ännu roligare också.

82

De betraktas som lk; skolans äldre dialektord håller på att försvinna, och först när man samtalat en längre stund med äldre talare, 70–80 år gamla, säger de omedvetet ord som nästan har fallit ur aktivt bruk, ord som de liksom gräver fram ur glömskan. Sommaren 1969 antecknades mycket många sådana exempel. Exempelvis: gyventuvė ”bostadsort, gård” Vkšn, pastovai ”gårdsbyggnader” Dr, Pkš, prygnybenti ”trycka till, böja ned” PvnR, gramanitas ”jordklump” Vds, Vkšn, gribišauti ”stjäla i smyg”, grikuzikė ”vagga” PvnR, Užv, grumõžas ”något tillbucklat föremål” Dr, grūtis ”två hästar bundna tillsammans” Vkšn, gūmūriuoti ”stoppa i fickan” Dr, gurgždas ”skogskärra” Dr, ištikrai ”verkligen” Krš, įmainais ”i utbyte” Dr, išžiova ”gapig person” Vkšn, ižti ”spricka” PvnR, Vkšn, jovalinis ”som skiljer agnarna från kornen” (om en tröska) PvnR, Vkšn, kaitrėti ”bli hett” PvnR, Vkšn, fraseologism kálkais eiti ”förfalla, bli förslappad” Dr, kaslioti ”gräva lite här och där” PvnR, Užv, keperėža ”en treuddig träställning för barnlekar” PvnR, Užv, kerštyjimas ”hämnd” Dr, kybinėtis ”retas lite i taget, kivas” Užv, kiltas ”tyg vävt av blånor” Užv, kitūmenė ”andra människor” Dr, atsikūnėti ”hämta sig” Dr, Užv, krūcysta ”småstölder” Vds, palūpėti ”få nytta av” Dr, och så vidare, och så vidare. Ibland kan man utifrån sådana anteckningar, fakta som återuppväckts ur glömskan, till och med få en uppfattning om ett betydligt större utbredningsområde för vissa samogitiska ord. Exempelvis har ordet perėnė ”bastu” antecknats i trakten kring Pãvandenė och Viekšnãliai (i dag används nästan överallt ordet pirtis); i samma trakter och i byn Rekčiai norr om Kuršėnai används adjektivet smagūs ”tung”: smagė žõnčės PvnR, vėkė smagė [vėtomi] tuoli-lėk Vkšn, diel parduosa linā-sunkesnį smagės-ni Pkš, och så vidare.

Att anteckna och tillhandahålla språkvetenskapen så många sådana ord som möjligt – ord som ännu nyligen användes allmänt och som på grund av rådande omständigheter håller på att trängas undan eller redan har försvunnit ur bruk, men finns kvar i äldre dialekttalares minne – är ett av målen med denna ordbok.

Detta drag hos ordboken är naturligtvis inte dess främsta kännetecken. Syftet är att så fullständigt som möjligt redovisa en dialekts särpräglade ordförråd och sammanfatta lexikologens och lexikografens arbete under flera år¹⁴.

Målet med en sådan ordbok över en grupp dialekter är att:

1. Blottlägga lokalbefolkningens historia, levnadssätt, seder och bruk samt folkliga diktningens särdrag, vilket framgår av de meningar om olika händelser och seder i dessa trakter (detta ägnas särskilt stor uppmärksamhet), om arbeten och redskap, om bondgårdarnas byggnader, omgivning med mera som antecknats på nästan varje kort i ordbokens kortregister. Därutöver finns ett betydande antal antecknade sånger, sagor, utdrag ur folksägner och bröllopstalarens högtidstal. En stor del av detta material försöker man ta med i ordboken.

14 Man kan fråga sig varför det behövs ordböcker över enskilda dialekter när ordförrådet från alla dialekter, talvarieteter och smådialekter tas med i den stora Litauiska språkordboken. Den stora ordboken har helt andra intressen och syften samt särskilda principer för hur ord presenteras; dessutom återges allt material där i lk-form, och man tvekar ofta inte att översätta eller ersätta dialektformer med lk-former (detta nämns i recensioner, se K. Vosylutė, Vyt. Vitkauskas, Akademinio Lietuvių kalbos žodyno naujas tomas, ”Pergalė”, 1967, nr 1, s. 163; Vyt. Būda, Naujas leidimas, ”Pergalė”, 1969, nr 3, s. 172). Den stora Litauiska språkordboken kan inte heller intressera sig för en enskild dialekt eller talvarietet som helhet; från dialekterna hämtas där endast det som är intressant och viktigt för språkvetenskapen och användbart för ordboksartikelns struktur, dess helhet och liknande. Det är mycket svårt att få en bild av en enskild dialekts ordförrådssystem. Redaktionen för den stora ordboken kan inte heller ha med alla dialektord. Genom att rikta uppmärksamheten mot ett avgränsat dialektområde kan man samla in det dialektala ordförrådet mer ingående och redovisa det.

6*

83

2. Så fullständigt som möjligt jämföra dialektens ordförråd med lk och fastställa skillnaderna mellan dem. Varje dialektord jämförs med lk-formerna, och man undersöker hur dess användning och uttal skiljer sig från lk (denna skillnad registreras först och främst i dialektordboken). Jämförelsen görs inte bara med ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” utan också med andra normerande ordböcker (till exempel ”Lietuvių rašomosios kalbos žodynas” I–V, Heidelberg, 1932–1968, ”Lietuvių-latvių kalbų žodynas”, Riga, 1964, med flera), men även med den stora Litauiska språkordboken och dess kortregister.

3. Lyfta fram vilka dialektord (som även kan vara karakteristiska för angränsande dialekter) som har upptagits i lk. När man undersökte den geografiska spridningen för vissa ord visade det sig nämligen att lk har hämtat åtskilliga ord från denna och angränsande dialekter, till exempel alkū́ s ”som snabbt blir hungrig”, amžininkas, -ė ”som varar, håller länge”, apyvoka ”syssla”, atvejis, audra, augmuo ”böld, svulst”, kaūkas ”aitvaras, ett slags husande”, márkšytis ”blinka”, pražūsti ”fördärva”, pūgāls, vežėti med flera. Att fastställa ursprunget för sådana ord som har kommit in i lk från enskilda dialekter är ganska svårt, eftersom man då måste fastställa ordens geografiska spridning utifrån olika, ibland ganska motstridiga källor. Några av dessa ord används även i många dialekter utanför lk; därför måste man vara mycket försiktig och endast ta med ord vars utbredningsområde är helt tydligt (begränsat till delar av vissa dialekter) och som sedan gammalt är okända i de största högdialekterna, vilka är viktigast ur lk:s perspektiv.

4. Redovisa en stor mängd folklig fraseologi. Fraseologismer ägnas här mycket stor uppmärksamhet; en del av dem har tidigare bearbetats och publicerats i häftena av ”Kalbos kultūra”¹⁶.

5. Bidra till att precisera och jämföra lexikon, konstruktioner och ordformer i skrifter av författare som härstammar från detta eller närliggande områden med samogitiska dialekter, såsom Žemaitė¹⁷, Lazdynų Pelėda, Šatrijos Ragana och P. Višinskis. Att en sådan precisering och jämförelse behövs har A. Šešgėlis mycket tydligt visat genom att undersöka textologiska frågor i Žemaitės skrifter¹⁸. Han påpekar till exempel fall där de ord och konstruktioner som Žemaitė använde förstelna, klättra upp, insomnad, besluta sig, underifrån jorden, där är barnet och så vidare ersattes, och ibland fortfarande ersätts, av: stå kvar, klättra, somna, vara manlig, från under jorden, där är barnen och andra. Sådana textologiska felaktigheter från Žemaitės skrifter hamnar till och med i den stora Litauiska språkets ordbok, till exempel ska vara¹⁹ (= låtsas, ger sig ut för att vara), prata strunt²⁰ (= andas häftigt) och andra. Samma låtsas har också missuppfattats av utgivarna av Lazdynų Pelėdas skrifter²¹. Naturligtvis rör det sig inte om några problematiska frågor, men även i detta avseende kan denna dialektordbok bidra till en mer korrekt hantering av vårt litterära arv.

6. Komplettera Litauiska språkordboken och den Litauiska språk atlasen. Ord som antecknats i detta dialektområde överlämnades åtminstone till en början, när man ännu inte hade tänkt sig att skriva en dialektordbok, till den stora Litauiska språkordboken. Senare

¹⁵ Kanske är det ingen tillfällighet att Žemaitė var den första i lk som använde detta ord; se J. Balčikonis, Žemaitės kalba, ”Tiesa”, 1945.VI.12. (nr 135).

¹⁶ ”Kalbos kultūra”, 6, 54–67; ”Kalbos kultūra”, 9, 67–78; ”Kalbos kultūra”, 11, 78–90; ”Kalbos kultūra”, 12, 69–82.

¹⁷ Med hjälp av materialet i denna ordbok har den dialektala tillhörigheten hos ordförrådet i Žemaitės verk behandlats i författarens artikel ”Kelios pastabos dėl Žemaitės raštų kalbos” (den har erbjudits till ”Literatūra ir kalba”).

¹⁸ A. Šešgėlis, Žemaitės raštų tekstologiniai klausimai, Vilnius, 1968, p. 114, 133–135.

¹⁹ Lietuvių kalbos žodynas, I (antras leidimas), Vilnius, 1968, p. 1209.

²⁰ Lietuvių kalbos žodynas, VI, Vilnius, 1962, p. 1084.

²¹ V. Vitkauskas, Dėl vienos Lazdynų Pelėdos raštų kalbos smulkmenos, ”Kalbos kultūra”, 8, Vilnius, 1965, s. 17.

84

Ofta skrevs en del ord (t.ex. avledningar av roten cidabr-, alla lappar om leisti osv.) av till det stora ordboksarkivet när material saknades för något ord eller någon betydelse. På så sätt kom det in ord i Lietuvių kalbos žodynas som endast är märkta med förkortningar från denna dialektordbok, t.ex.: agrastynė ”krusbärssylt”, aižinėti ”spricka”, ančgulu ”envist, tätt intill”, ančkerta ”en viss skördning av säd”, antiena ”ankkött”, apolas ”rund”, apolbūrnıs ”någon med runt ansikte”, atškins-talas ”utspädning”, lamargai ”dånande, skramlande (om färd)”, lengvinybė ”lätthet”, liurškimas ”prat”, melagystė ”lögn”, maurynas ”plats där det finns mycket dy”, mažkraujystė ”blodbrist”, mėginimas ”försök”, sumėikimas ”förmåga”, sumėikti ”kunna”, meisgalys ”köttbit”, meisinė ”slakteri”, meisinėti ”stycka kött”, meklioti ”stamma”, nūrudiniai ”höstsaker” osv. Dessutom finns det i denna dialektordboks arkiv ord som inte förekommer i det stora Lietuvių kalbos žodynas arkiv (och naturligtvis inte heller i de utgivna banden), t.ex.: agūninti ”strö eller smörja med vallmofrön”, akyveiza ”åsyn”, apgaulystė ”bedrägeri”, apyápstis ”ganska grov, rätt vid”, apyškinstis ”ganska tunn”, apyžleiba ”på måfå”, arklėna (arklėna) ”hästkött”, gembininkas ”en sorts gammaldags klädhängare”, ginšlinis ”uttorkad”, ginšlinti ”gå, tyna bort”, ginšlys, -ė ”någon som är uttorkad”, gyvolūtis ”litet djur”, gromantas ”jordklump”, grybikė ”läkemedelstablett”, grobinis ”rensad från tarmar”, gruilijimas ”slarvig klippning”, gružybė ”skörhet”, gurbyti ”döda”, įnumauti ”vara inneboende”, išdykystė ”busighet”, išdžiūtrietis ”någon som är uttorkad”, išžargaus ”skyndande, med stora kliv (gå)”, jovalinūotas ”fläckad av foderblandning”, kartelýne ”te av bitterörter, småörter”, kirmingas ”som har många maskar” osv.

Redaktörerna för texterna i det stora Lietuvių kalbos žodynas kommer bättre att kunna återställa dialektformer till lk och undvika de inkonsekvenser som förekommer där nu, när exempelvis dialektformerna ti· (~ tiė), ė·je || ā·je (~ ėjo), turū || torō (~ turū), tujau || (~ tujaū) återges som tę (enligt östlitauiska ti· ~ tė), ėjo, turiū, tuojau osv. Det kan röra sig om tillfälliga ojämnheter eller förbiseenden, men det vore ändå inte fel om denna dialektordbok fäste de stora ordboksredaktörernas uppmärksamhet på några av frågorna kring återgivningen till lk av ord och former i denna och närliggande samogitiska dialekter.

Detta arbete kan också ge värdefullt material till Lietuvių kalbos atlasas, särskilt vid utarbetandet av avsnitten om syntax, fonetik och morfologi, eftersom svaren från dessa trakter på frågorna i atlasens materialinsamlingsprogram ofta är ofullständiga på grund av expeditionens begränsade tid, frågornas bredd eller att de inte förstås, de unga materialinsamlarnas oerfarenhet osv. I denna ordbok har alla dialektfakta kontrollerats så noggrant som möjligt — endast meningar där det inte finns några motsägelser, inkonsekvenser eller ohörda ljud har tagits med.

Man kan alltså hoppas att denna dialektordbok blir till nytta både för vetenskapen och för praktiken, visar rikedomarna i folkets levande språk och bidrar till bättre kännedom om ordförrådet i en av våra dialekter, som inte är fullt så liten.

Om denna ordbokstyp

En ordbok över en grupp dialekter sägs i detta fall kunna vara av differentiell typ. Varför? I. Osoveckis har skrivit att ”ordbokstypen bestäms av den aspekt utifrån vilken det språkliga materialet kommer att undersökas och presenteras i ordboken”²². Syftet med denna ordbok är att visa själva

²² И. А. Оссовецкий, О составлении региональных словарей (Некоторые вопросы русской лексикографии), „Вопросы языкознания“, 1961, № 4, p. 77.

85

dialektens särpräglade ordförråd, som språkvetenskapen framför allt behöver. Varken den dialekt vi undersöker eller andra dialekter kan (åtminstone för närvarande) betraktas som slutna språkliga enheter: alla är särskilt nära förbundna med lk och delvis med närliggande dialekter. Därför är det svårt att fastställa dialektordbokens omfattning och gränser, eftersom helt nya ord, som ännu nyligen inte alls användes i dialekten, strömmar in från lk till varje dialekt genom skolan, radion, televisionen och tidningarna.

Målet har valts att visa och lyfta fram det baltiska, litauiska ordförrådsskikt som är okänt i lk eller skiljer sig från det på något sätt, att inte låta dialektens särpräglade ord försvinna i hela folkets ordförråd, vilket redan presenteras och förklaras tillräckligt väl i de normerande litauiska ordböckerna. Ordboken lyfter alltså fram dialektens specifika ordförråd. (Ingen hänsyn tas till om andra dialekter, talområden och smådialekter har samma ord eller inte. Endast ett jämförelsekriterium används — litteraturspråket.)

När denna ordbokstyp väl har fastställts uppstår genast frågan om urvalet av ord. Av de skäl som anförts ovan väljs följande slags dialektord ut till ordboken över dialektgruppen.

1. Alla litauiska ord som har en annan rot än i lk, liksom sådana som vanligen endast används i verk av enstaka författare med samogitiskt ursprung och som i normerande ordböcker markeras med förkortningen žem., dvs. klassificeras som snäva dialektord typiska för samogiter. Exempel: aldija (áldija) ”rymligt rum”, apvaža ”oförmåga att känna avsmak”, apvažūs ”som inte känner avsmak”, ármijos ”avgrund”, aržūs ”vild”, beñgti ”avsluta”, blėrbinas ”vidt, löst vävt plagg”, cyrulỹs ”lärka”, dėinauti ”uppvakta flickor”, dujà ”duggregn”, dujóti ”duggregna”, gėžė ”gråhäger”, gurlùs ”fet”, indėvė ”någon sorts ond ande”, káisti ”skrapa”, kastinỹs ”samogitisk maträtt gjord på sur grädde”, káupa ”tvärslå på en släde, fäst ovanpå medarna”, kérna ”obetydlig person”, krùmė ”ormens, paddans eller sillens huvud; skalle”, krùpė (krùpis) ”padda”, krasnà (kresnà) ”köldknäpp”, kùlỹs ”(kvarn)sten”, išlėžti ”vissna och lägga sig”, liepėlė ”en sorts nagelbandsböld”, lyžinties ”smöra”, maigùs ”sömnig”, nàgãzis (nàkažis) ”ett ynkligt djur”, nážyties ”göra sig till”, niòkti ”springa; driva, jaga”, pàitvėties ”försämras”, rabėi ”prassla”, rėis ”ärr”, stėgti ”anstränga sig, bekymra sig”, vàrštas ”sommargrödor”, žiùžis ”ihoprullat plagg som används för att slå med” osv.

2. Ord som används i lk och inte betraktas som dialektord i de normerande ordböckerna, men som oftast har kommit in i språket genom skrifter av Valančius, Žemaitė, Lazdynų Pelėda, Šatrijos Ragana och andra författare från denna trakt. Exempel: alkùs ”som snabbt blir hungrig”, ašvienis ”arbetshäst”, katėti ”kackla, prata”, nùlanka (lk niùolanka) ”person som kräver respekt och bugningar”, prãmonė ”nöje; påhitt”, vešùs ”yppig”, žãgas ”höstack” osv. Ord i denna grupp används relativt sällan i lk och har en tydlig isogloss som omfattar nordvästra Litauen; därför bör de tas med i dialektordboken.

Det finns emellertid en betydande grupp ord som har blivit fast etablerade i lk (troligen även de genom de nämnda författarnas skrifter), men som också har en tydlig isogloss — delar av de samogitiska dialekterna och närliggande högstliga områden. Exempel: atvėjis, ménkė, áudra (i lk används oftast audrà), ýda (i städerna tycker man om att förvränga denna betoning genom att säga ydà), fūgà, skárda, šiáurė²³ osv. Det kan förstås diskuteras om sådana ord bör tas med i en dialektordbok, men i denna dialekt och dess grannområden har de använts traditionellt sedan urminnes tider (de har inte lärts in) och bevarat ett ålderdomligt

²³ Apie kai kurių tokių žodžių ginčijamus arealus žr. J. Kazlauskas (rec.), „Baltistica“, VI(2), Vilnius, 1968, p. 326.

86

traditionell betoning, har sin egen fraseologi och så vidare. Även om de nämnda exemplen, för att använda F. Filins ord, är dialektismer endast till sitt ursprung, men inte till sin användning²⁴, och även om vi ser att dialektordböckerna har hänfört dem till vissa dialekter och att deras utbredningsområde endast omfattar en del av det litauiska språkområdet, anser vi att det är nödvändigt att ta med sådana ord i denna differentiella dialektordbok. Dessutom har dessa ord i större eller mindre grad bevarat sina avgränsade användningsområden ända fram till våra dagar (utanför de nu kända områdena används de endast av bildade personer eller av dialekttalare med något större kunskaper i litauiska), och ur litauiskans perspektiv är de synonymer till ord som kommit in i litauiskan från andra dialekter. Exempel: vėtra – storm (eller audrà), žiūrėti – veiz-(d)ėti, sąmanos – kiminai, pelūnai – mėtelės och så vidare.²⁵

Om ett ords geografiska utbredning sträcker sig något utanför gränserna för den samogitiska dialekten behöver det inte vara avgörande. Samspelet mellan dialekter är en vardaglig företeelse och har inte bara förekommit i går eller förrgår. Om ett samogitiskt ord därför ibland förekommer i Žagarė, Šakyna eller Joniškis (där man till och med kan höra de ”mest typiska” samogitiska orden kailys ”gim̃ akmuo” och krūpis ”padda”) eller till och med i Kräkiai-dialekten (det vill säga områdena i det forna Samogitiska furstendömet), bör det ändå tas med i en differentiell dialektordbok. Så gör man också här. Ibland kan det, på grund av brist på material, vara omöjligt att fastställa dessa ords exakta utbredningsområde, men när de väl tagits med i ordboken skulle de kunna väcka lexikologernas intresse, så att deras geografiska utbredning kan preciseras genom gemensamma insatser.

Om införandet i en differentiell dialektordbok av olika dialektismer som är svåra att förklara har F. Filin sagt följande, mycket träffande: ”I alla fall då man är osäker på om ett ord är en dialektism eller används av hela nationen, eller då det är svårt att fastställa att det är en dialektism, bör ordet tas med i ordboken”²⁶.

3. Dialektvarianter av ord av främmande ursprung som har etablerats i litauiskan. Exempel: ablius ”hyvel”, agurklas ”gurka”, amatininkas ”hantverkare”, būlbė ”potatis”, krūopai ”gryn”, kādrylius ”kadrilj”, kanāpis ”hampa”, mörkas ”morot”, nastürkas ”krasse”, pūdas ”pūdas”²⁷, pūndas ”pūdas”, uōstai ”mustasch” och så vidare.

Även äldre internationella ords dialektformer, som används allmänt av dialekttalare och har en egen isogloss, tas med med försiktighet. Oftast rör det sig om namn på olika sjukdomar, verktygsdelar, mekanismer och liknande, till exempel: krūopas ”en sådan halssjukdom, strypsjuka”, legulėktorius ”en del av plogen”, mašyna ”tröskverk” och så vidare.

4. Dialektspecifika ordbildningsformer som skiljer sig från litauiskans: a) avledningar med suffix: kiaulėna (kiaulėna) ”fläskkött”, ožkėna (ožkėna) ”getkött”, blakstėnas ”ögonfrans”, balžėnas ”balžienas”, kālvėnė ”smedens hustru”, karalėnė ”drottning”, grybikė ”läkemedelstablett”, mergikė ”växande flicka”, duonynė ”brödsmulgröt; duonienė” setinynė ”soppa på kålrötter och setinys”, žirnynė ”ärtsoppa”, cūpsena ”pipande”, eisena (ešena) ”gångsätt, gångart”, lēksena ”springande, löpning”, pilvūžas ”buk”, vėpeza (vėpiza) ”gapande pratkvarn”, jaunystà ”ungdom”, mažystà ”barndom”, pākaroklis ”hängd”, ātžindoklis ”däggdjur”, vaikūitis ”litet barn”, žvėrūtis ”litet vilddjur”, paukštūtis ”liten fågel”, karūmenė ”armé”, didūmenė ”folkmassa”, sausūlis ”torrstöt”, aguonīnas ”beströdd med vallmofrön”, ālinas (alinūotas) ”ölhaltig”, smiltīnas (smiltinūotas) ”sandig”, žēminas

²⁴ Ф. П. Филин, Проект „Словаря русских народных говоров“, Москва — Ленин-град, 1961, р. 23.

²⁵ Plg. A. Lyberis, Lietuvių kalbos sinonimų žodynas, Kaunas, 1961.

²⁶ Ф. П. Филин, samma ställe, р. 139.

²⁷ Förkortat, troligen för att inte sammanfalla med ordet pū̃~puodas.

87

(jordig) ”jordig”, tuštitelės (tuštitelaitis) ”helt tom”, jaunitelės (jaunite-laitis) ”helt ung”, kastinys ”grävd på grävning”, mintinys ”tuggad genom tuggning”, aštuoniò-leka ”arton”, šešiòleka ”sexton”, aštuoniòlektas ”artonde”, šešiò-lektas ”sextonde”, dùlenti ”gå, damma”, kiaušenti ”gå, kiaušinti”, juokuoti ”skämta”, mėgenti ”försöka” osv.; b) avledningar med prefix: ántburba ”vatten som frusit på isen”, áṅčgalis ”bakände”, áṅčgalinis ”som envist sätter press på någon att arbeta”, áṅčvalkas (aṅčvalktis, aṅčvalktys) ”överdrag”, nùšasa ”någon som är avskavd”, nùvalka ”luffare”, nùdarbė ”förmåga att utföra arbete; avbetat arbete”, nùmonė ”förståelse; förstånd”, nùkra-tos ”spill av blånor”, nùdarbūs ”lämplig att arbeta”, prýduris ”plats vid dörren”, prýe-dis ”överätning”, prýkabe (prykabė) ”släp”, prýkletis ”förgård”, prýša-kinis ”främre”, prýštarauti ”motsäga” osv.; c) avledningar med annan formant: išilguõ (išilgu) ”på längden”, padienuõ ”dag för dag”, pamėčiuõ ”år för år”, pa(v)andeniuõ ”på våren”, dabarčiuo (dabarčiuo) ”nu”, dvijuõ ”två tillsammans”, keliuõ ”flera tillsammans”, kuriuõ ”var, hur”, šiòkie ”på en vanlig dag” osv.; d) former med en annan avledningsstam: ausė ”öra”, ántė ”anka”, klėtė ”visthus”, nósė ”näsa”, išėitė ”utväg”, kalčià ”skuld”, kerčia ”hörn”, verčia ”värde”, jūrė ”hav”, girė ”skog”, skrynė (skrynė) ”kista”, pietai ”middag”, ákmenas ”sten”, kūrtas ”döv”, rūgštas ”sur”, sūras ”salt”, šviežūs ”färsk”, liūdnūs ”ledsen”, lengvū̄s ”lätt” osv.; e) ord i ett annat numerus: slógos ”förkylning”, šakė ”högaffel”, mètas ”år” m.fl.

5. Former med vissa fonetiska förändringar i roten eller stammen, som inte kan förklaras genom regelbundna dialektala vokal- och konsonantförändringar. Exempel: nèkas ”ingenting”, nèkšas ”en oseriös person som ägnar sig åt strunt”, nupėpti ”nupiepti”, lytùs ”regn”, mýlas ”kär”, naujynà ”nyhet”, prýdas ”tillägg”, prýš ”mot”²⁸, numai ”hem”, nùmas ”hus”, numšargas ”person som sköter huset”, mùno ”min”, muniškis ”min egen”, mùnas, munóji ”min, mitt”²⁹, kýbinti ”retas”, akýplėša ”fräck person”, torà ”stängsel”, nakóti ”övernatta”, apolùs (āpolas) ”rund”, apártis ”apvartis”, jėibė ”spratt”, jėibininkas ”skämtare”, apýrudinis ”tid omkring hösten”, kóṗti (kóṗti) ”rensa, städa”, gráuti ”riva”, srūbčioti ”snyfta”, rogsóti ”ligga och skräpa”, ginšla ”åder”, skinstas ”tunn”, skinstalas ”skystalas”, kningà ”bok”, trīnis ”tre”, gunžys ”gūžys”, klėbys ”famn”, glegeti ”klegėti”, kerėbla ”klumpig person”, baržà ”skägg”, lizàs ”bo”, bezėti ”släppa väder” osv.

6. Ord med annan betoning, betoningsvarianter: a) enskilda ord, t.ex.: akėčios (3) — 1k (1), akūotas (3) — 1k (1), aušrà (2) — 1k (4), ganyklà (4) — 1k (2), giltinė (1) — 1k giltinė (3ª), gývybė (1) — 1k gyvybė (1), nèbuvėlis (1) — 1k nebuvėlis (1), pãdegėlis (1) — 1k padėgėlis (1), kelnės (2) — 1k kél nės (1), metinė (metinės) (2) — 1k metinės (1), nykštis (1) — 1k nykštys (3), dauginti — 1k dauginti, kalbinti — 1k kalbinti, telžti — 1k telžti, šokinėti — 1k šokinėti, sproginėti — 1k sproginėti osv.; b) avledningar med suffix: -ýnas (3) — 1k (1): avėtýnas (3), beržýnas (3), žabarýnas (3), žvyrýnas (3); -ėjas, -ėja (3) — 1k (1): audėja (3), milžėja (3), piovėjas, -à (3), šokėjas, -à (3); -ienà (3) — 1k -iena (1): avižienà (3), kvietienà (3), miežienà (3); verb som avletts med enstavig rot med akut accent i förfluten dåtid av verb med ė- och o-stam-

²⁸ Jfr nordžemaitiska dialekter (dounininkai) i Raudėnai, Tryškiai m.fl.: lì·tòs, mì·ls, náujì·na, prì·dà, prì·š osv.

²⁹ Om roten mun-, num- se J. Lebedys, V. Urbutis, Du žemaitiški XVIII a. vidurio laiš-kai, ”Baltistica”, IV(2), Vilnius, 1968, s. 301; B. Vanagienė och V. Vitkauskas, Dėl žemaičių mun- ir num-, ”Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai” (Lietuvių kalbotyros klausimai 11), Vilnius, 1969, s. 211–217.

88

staviga akutrot i substantiv bildade med suffixet -imas av verb med ė- och o-stam i preteritum singularis: audimas, augimas, brėžimas, gėlimas, kandimas, milžimas, tėžimas, tėvėrimas, žindymas³⁰ (i standardspråket är dessa substantiv av den andra accentklassen).

7. Ord med en betydelse som är enbart dialektal. Exempel: brėkšti ”skymma”, gerbti ”göra i ordning, ordna”, gróbas ”tarm”, gūdas ”östaukštait”, irklas ”båt”, išeiga ”att gå hemifrån för att roa sig”, ištisas ”lång”, kāblis ”plogdel för att fästa dragstången”, kaīmpas ”båge i hästselen; korgbåge”, kamštis ”söt massa inlindad i en trasa som barnet får suga på”, kiäutas ”(nöt)skal”, krōkti ”gråta”, kroklys ”gråtmild person”, mūlkis ”vävstolens tvärslå som tyget löper över”, mūšis ”slag, stöt; promenad”, ō ”eftersom”, žmogžudys ”plågare av människor, en människa”, žūdyti ”plåga” osv.

Det finns också ord som är kända både i standardspråket och i dialekten, men som i standardspråket, jämfört med dialekten, inte har alla dess betydelser. Med utgångspunkt i exemplet från ”Rysk dialektordbok”³¹ upptas i sådana fall i denna ordbok endast de betydelser av ordet som saknas i standardspråket. Exempel: alsuoti, -uoja, -avo tr. bildl. berätta efter att ha lagt sig tätt intill: ànā mūn alsū·|ka alsū·|mūn ne galvūo|ne ū·degūo Krs... apačia f. (3ᵇ) botten i en brödugn: apačė i·kai·ta|kęšk [duoną] kēpk Vds... kelmas m. (3) en sådan svordom, djävul: je viōki·eu· padīs atuōma|būs ke·lms Dr; ãik puō kelmūn tiōks mō·ndrōs PvnR... gyvas kelmas ”en mängd”: jāu kūo kūo|ālė gi·vuolo tərējom gīva ke·lma PvnR... nauda f. (3) skörd: šėltū·sę krāštū·sę dvė nā·udę jē·m PvnR osv. Orden alsuoti, apačia, kelmas, nauda m.fl. har naturligtvis också fler betydelser i dialekten, vilka sammanfaller med de betydelser som anges i ”Nutida litauisk ordbok” och används av nästan alla litauer, men med hänsyn till denna ordboks karaktär utelämnas de (liksom i Registre, dit läsaren hänvisas under bokstaven R), och endast de betydelser lyfts fram som förefaller vara ovanliga i standardspråket. I ett visst register anges att dessa ord också har betydelser gemensamma med standardspråket.

Man ville inte heller förbigå de fall då ett ord i dialekten används i en snävare, mer avgränsad betydelse än i standardspråket. Exempelvis betecknar adjektiv med suffixet -ėnis endast en typ av agnar eller halm: miežieniai, kvietieniai, rugieniai kan vara agnar eller halm, men uttrycket miežieniai, kvietieniai, rugieniai miltai är helt omöjligt. Ord som används med en sådan inskränkt betydelse tas med i själva ordboken, eftersom det annars inte går att lyfta fram nyanserna i deras bruk.

8. Dialektens nutida nybildningar, som används regelbundet av flertalet dialekttalare, det vill säga ord som inte förekommer tillfälligt utan redan har fått en fast plats i dialektens ordförråd. Exempel: ārininkas ”ägare av ar”, kīnininkas (kinininkas) ”biografmaskinist”, elėktrininkas ”person som drar och sköter elledningar”, paukštinė ”kvinnlig arbetare på en fjäderfäfarm” osv.

Här kan frågan uppstå om detta inte är ord som skapats individuellt av en eller flera personer. F. Filinas, redaktör för ”Rysk dialektordbok”, skriver i denna fråga:

³⁰ Om en liknande betoning av dessa substantiv i M. Daukšas ”Postilė” och i de žemaitiska dialekterna, se Pranas Skardžius. Daukšos akcentologija, Kaunas, 1935, s. 71–72.

³¹ ”Словарь русских народных говоров”, häfte I, sammanställt av Ф. П. Филин, Moskva – Leningrad, 1965, s. 6–7. Se även tredje delen av samma ordbok, uppslagsordet блин: 1. osyrat tunnbröd stekt i en osmord stekpanna…2. Блины мн. namn på vissa riter… 3. nedre ugnsspjäll… 4. detsamma som блинок (i betydelse 4).— ”Словарь русских народных говоров, häfte III, Leningrad, 1968, s. 24. På samma ställe, s. 35, se även uppslagsordet 2 боб, -а, м. foderärt osv., osv.

89

”I många uppteckningar från dialekterna finner vi ofta ord av liknande slag, situationsbundna, kontextuella (окказиональные), som inte används i litteraturspråket och vid första anblicken verkar vara dialektismer. Dessa ord är emellertid inte dialektismer, eftersom de inte är utbredda och används oregelbundet i dialekterna, och ibland är helt okända där.”³² Vidare hävdas också följande: ”Ord som bildats senare får inte tas med i en differentierad dialektordbok, särskilt inte sådana som bildats av internationella ord och sådana som uppkommit i dialekten på senare tid.”³³ Även om man helt instämmer i påståendet att tillfälliga ord, som dialekttalare yttrar endast då och då, inte bör tas med i en differentierad dialektordbok (detta har ingenting med dialektens lexikala system att göra), bör några av de ord som presenteras i denna ordbok diskuteras något utförligare.

Om man avstår från att ta med nya bildningar av internationella ord skulle dialektbildningarna kynininkas (kinininkas) falla bort; ordet har blivit vanligt och välkänt inte bara inom de dialekter som omfattas av denna ordbok utan också bland samogiterna kring Laukuva³⁴, Raudėnai, Tryškiai, Papilė, Judrėnai m.fl.; likaså ūrininkas, känt kring Luokė, Janapolė (Viržuvėnai), Varniai, samt elektrininkas, som också används i dialekterna i trakten kring Girdiškė, Raudėnai och Tryškiai. De visar dialektens livskraft och dess förmåga att på egen hand, utan hjälp från lk, skapa nya ord som tas i bruk stadigvarande i ett ganska vidsträckt område. Dessutom har några av dessa ord som dialektfakta tagits med i den stora Litauiska ordboken³⁵. Efter äldre ord som arklinis ’hästskötare’ och kiaulinė ’svinskötare på godset’ har också ordet paukštinė ’fjäderfäskötare’ bildats. Detta ord används också av många dialekttalare, däribland jordbruksspecialister som har gått ut tekniska skolor eller akademin. (Ordet kiaulinė har numera också fått en annan betydelse — ’svinuppfödare’.) Sådana särpräglade, om än nya, men etablerade och redan belagda över ett isoglossområde, regelbundet bildade dialektord tas med i denna ordbok.

Av denna korta översikt framgår alltså att ordboken inte bara omfattar lexikala, ordbildningsmässiga och accentuella dialektismer (ord med andra rötter, nominalord med andra suffix och prefix, förändrade stammar eller stammar som bevarats från äldre tid, adverb och prepositioner med dialektala formanter, ord med en annan rotvokal eller rotkonsonant samt accentvarianter), utan också semantiska dialektismer, dvs. ord som har en annan betydelse än orden i lk. Om det endast är någon ordform (kasus, person, tempus) som vanligen inte lyfts fram som uppslagsord och som skiljer sig från lk, kommer detta att framgå av registret; sådana ord tas inte med i ordboken.

Följande tas inte med i ordboken:

1. Ord som är gemensamma för alla litauiska dialekter (eller åtminstone kända av många), fast etablerade i lk och upptagna i normerande ordböcker, t.ex.: akis, koja, burnà, stãlas, žõdis, varlė m.fl.; inte heller betydelser av enskilda ord som används av alla, t.ex.: kélmas ’resten av ett träd som huggits eller brutits av vid roten’, mazginys ’kärl för diskning’, naudà ’vinst’ osv.

2. Ord från feodal jargong, t.ex.: čiortas, čierka, ciekavyties, pijõkas, paliecavóti, spãvienė, ukatà, ukãtyti m.fl.; tydliga hybrider, t.ex.: bobélka, kumélka, giedorkà,

³² Ф. П. Филин, Проект „Словаря русских народных говоров“, Москва — Ленинград, 1961, р. 31—32.

³³ Ф. П. Филин, там же, с. 33.

Vl. Grinaveckis, Undersökningen av de litauiska språkens dialekter under sovjetmaktens år, Vilnius statliga pedagogiska instituts vetenskapliga arbeten, 11, 1960, s. 18.³⁴

³⁵ Lietuvių kalbos žodynas, V, Vilnius, 1959, p. 811 (kinininkas); Lietuvių kalbos žodynas, I (antras leidimas), 1968, p. 300 (ūrininkas).

90

umāvas, juokavoties, smarkavoti och så vidare saknar oftast isoglosser, är kända av de flesta litauer, och det är endast genom att inte ta med dem som dessa lånord har kommit att användas bara i dialekter. (Tveksamma, ännu oklara lånord eller hybrider tas upp i ordboken, till exempel: bėgsena ”sätt att springa”, lūpšena ”misshandel”, sprōgsena ”döende; nedsättande: död”⁽³⁶⁾, krūpmausis ”-ė ’odåga, liten padda’ med flera.)

3. Jargongord som kommit från städer eller småstäder och ibland används av yngre dialekttalare (oftast för att ”imponera”, för att göra sig till), till exempel: dziūnė ”dumbom, dumma”, dziūndžė ”vodka”, dziūdžininkas ”fyllo”, papūtną ”tillfällig bil”, sabrānija ”sammankomst”, stiliūga ”stilig person” med flera; de saknar större betydelse för språkvetenskapen och praktiken och är skräp i dialektordförrådet (så snart orden har slängts in glöms de bort av samma användare).

4. Omformningar av internationella ord som inte används konsekvent, oftast individuella språkfakta, till exempel: makāninkas || makārnininkas ”mekaniker”, partagrāfija ”fotografi”, pamkum binātas ”industrikombinat”, pratikolas ”protokoll”, pendicitas ”appendicit”, vermāgas ”varuhus” med flera. (Författarna till ”Ryska dialektordboken” gör på liknande sätt när de avstår från att ta med folkliga omformningar av internationella ord³⁷, men tar upp ord av samma ursprung som sedan länge har kommit in i de ryska dialekterna, till exempel: валет, ванель, варган || варгант, воевангелье och så vidare.³⁸)

5. Ord som nyligen har kommit från standardspråket och fortfarande kommer därifrån, vilka används inkonsekvent och ännu saknar användningstradition i dialekten i allmänhet. Till exempel: klaida (dial. paklydimas), tešla (dial. mink-lė), kiaulidė (dial. kiaulininkas), tvārtas (dial. kūtė || kūtė, staldas), žārna (dial. grōbas), pelė (dial. žiūrkė) och så vidare.

6. Ortsnamn och personnamn, eftersom de utgör en separat del av dialektens lexikon som kräver särskild undersökning.

Register över ord som inte tagits med

En differentierande ordbok kan endast omfatta en del av dialektens lexikon. För att även göra läsaren bekant med den del som inte kunde tas med i ordboken och ge en så fullständig bild som möjligt av dialektens lexikon, beslöt man, med utgångspunkt i M. Karasis tankar, att i slutet av ordboken lägga till ett register över ord som används stadigvarande eller som äldre människor använde ända in på senare tid, men som av ovan angivna skäl inte kom med i ordboken. (I registret tas inte de ord upp som nämns under punkt 3, 4 och 5 i avsnittet ”Tas inte med i ordboken”.)

Registret visar: 1. vilka ord som är gemensamma för standardspråket och dialekten; 2. vilka lånord dialekten har och vilka av dem som fortfarande används allmänt respektive redan har fallit i glömska (relevanta upplysningar bifogas); 3. vilka ord i standardspråket, kända i många litauiska dialekter, som inte alls används här. Dialekten saknade till exempel helt orden (först nu börjar man förstå deras betydelse) ariōdas, gardūs, karvėlis, kūōlas, kūrpė, pelė, tvārtas ”byggnad för att hålla djur” och så vidare.

Utan ”Registret över ord som inte tagits med” skulle mycket inte ha framträtt tydligt; orden som presenteras i ordboken skulle ha förefallit vara de enda som används, eller som om de hade ryckts ut ur hela dialektens lexi-

³⁶ Om den möjliga litauiska härkomsten hos suffixet -šena, se A. Jonait y tė, Latvijų kalbos poveikis palatvės vakarų aukštaičių šnektų gramatinei sandarai, „Lietuvių kalbos gramatinė sandara“ („Lietuvių kalbotyros klausimai“, 9), Vilnius, 1967, s. 174.

³⁷ Ф. П. Филин, ten pat, p. 34.

³⁸ Словарь русских народных говоров, вып. IV, Ленинград, 1969, p. 26, 38, 46, 354.

91

… vissa exempel på lexik. Särskilt skulle det inte vara klart vilka litauiska standardspråksord dialekten inte alls använder (t.ex.: arūodo de äldre dialekttalarna förstår inte alls, de anser till och med att de är slaviska ord), eftersom en dialektal motsvarighet till ett standardspråksord ännu inte visar att dialekten inte känner till det litterära lexikala enheten (dialekten kan ju ha flera synonymer, jfr. tėvas och plėnas; nib­rė, pliūškė och vakaruškos; sunkus och smagūs; mėsti och maišyti; pražaisti, prapūlyti och pamėsti; arklys, žirgas och ašvienis osv.). Utan denna hänvisning kan det också vara oklart för läsarna om ord vars enskilda betydelser skiljer sig från standardspråket i dialekten har andra betydelser än dem som anges i ordboken, eller inte.

Med ett sådant register får dialektlexikens forskare och lexikografer kännedom om nästan hela dialektens lexikala inventarium, det vill säga alla de ord som man lyckats belägga inom dialektområdet. I praktiken blir detta alltså en fullständig dialektordbok, där den del av lexikonet som på något sätt skiljer sig från standardspråket lyfts fram och behandlas mer utförligt, medan den del som inte gör det endast registreras.

Fraseologi

Efter att ha behandlat frågan om ordurval måste vi också diskutera urvalet av fraseologismer till denna ordbok. F. Filin har skrivit följande i frågan: ”Principen för urval av fraseologismer är densamma som principen för ordurval som antagits i ordboken”³⁹. Det innebär att endast sådana fraseologismer tas med i ”Ryska dialektordboken” vars beståndsdelar skiljer sig från standardspråket eller som det helt saknar. Även i denna ordbok tillämpas en liknande princip, det vill säga sådana fraseologismer tas med där minst en beståndsdel på något sätt skiljer sig från standardspråket, till exempel: gerklę išversti, laidyti ”ropa”, kaili jėngti ”slå”, numų krūkis ”den viktigaste personen i hemmet, den som håller ordning”, numiė būti ”gå bort”, numiė važiuoti ”dö” osv. Om en ordbok över litauiska standardspråkets fraseologismer hade publicerats och kännetecknen och bruket hos dess fraseologismer hade fastställts, skulle man också kunna ta med sådana fraseologismer i denna dialektordbok där alla beståndsdelar överensstämmer med standardspråket, men där betydelserna eller bruket skiljer sig från dess (eller som endast används i den aktuella dialekten). Fraseologismer har börjat undersökas hos oss först på senare tid; vi har ingen publicerad samling av standardspråkets fraseologismer, och därför finns det inte heller något sätt att jämföra dialektens fraseologismer med standardspråkets. Ordboksförfattaren har därför fog för att i detta fall avstå från att jämföra fraseologismernas betydelser. Man nöjer sig med de fraseologismer vars former, eller en av formerna, är dialektala.

Ordbokens uppbyggnad

1. Alla ord i ordboken ordnas strikt alfabetiskt. Uppslagsordet återställs till standardspråksformen. Detta görs eftersom det fonetiska systemet i de enskilda nordöstra samogitiska dialekterna med dėnininkai skiljer sig något åt; om man inte återställde formerna skulle ett och samma ord behöva placeras på flera ställen. Dessutom skulle ordbokens läsare behöva behärska de enskilda dialekterna för att kunna hitta det sökta ordet. Därför är principen i vissa tyska och polska dialektordböcker att även uppslagsorden återges dialektalt, och fonetisk notation är inte lämplig här.

2. a) Substantiv med skillnader i stam eller numerus förs upp separat. Detsamma gäller ett ord som på någon dialektort har en annan stamändelse eller ett annat numerus; det förs också upp separat, till exempel: augtūvē PvnR och augtūvės Vrp ”växtplats”, garinė PvnR, Dr

³⁹ Ф. П. Филин, тен пат, р. 151.

92

och garinis Krš, Vkšn, gimtùvė PvnR och gimtùvės Vds, Vrp, mažýstà Dr, Krš och mažýstė PvnR, Vkšn osv. Substantiv med ia-stam, som slutar på ändelserna -is och -ys, förs in under samma uppslagsord, eftersom orden har samma ändelser i alla övriga kasus och huvudsakligen skiljer sig åt genom betoningen (de motsvarar nästan helt betoningsvarianter), t.ex.: ánčvalktis (1) och ančvalktýs (3ª), gyvólis (1) och gyvolýs (3ª), vóky tis (1) och vokýt ys (3ª) osv. (Endast betoningsvarianter förs in under samma uppslagsord, t.ex.: áldija (1) och áldija (1) ”rymligt rum”, kaminšluostis (1) och kaminšluõstis (2) ”sotare”, kiaulėna (1) och kiaulenà (3) ”fläsk”, laukabėgis (2) och laukābėgis (1) ”en som är rastlös, springer omkring ute på fälten”, mókesnis (1) och mókesnis (1) ”avgift” osv.)

Ibland förs, efter mönster från LKŽ, avledningar med lång respektive kort vokal i suffixet in under samma uppslagsord. Exempel: dėdýna ”faster/moster” och dėdina, plónymas ”tinning” och plónimas osv.

b) Pronomen med postpositionen -ai (t.ex.: ansai ”han”, patsai ”själv, du”, tasai ”den där”) förs upp separat, så att den avledningstyp som är karakteristisk för dialekten enbart i detta fall framträder tydligt.

c) Prefixavledda verb och substantiv bildade av dem, som inte har någon särskild eller avvikande betydelse, förs in under samma uppslagsord (man vill inte utöka arbetet), utan att prefixskillnaderna särskilt framhävs.

glėgėti, glėga, -ėjo intr. 1. skratta, skrocka: glėgėję kã b žūn.ces uždarítas Dr.; nu-sęglėgėję|nu-sęju-kìes vėsę PvnR…

krūpti, krumpa, -o intr. bli typ, få finnar: krãu.s neizvarnìe|ir pradėet krūptį [människa] Krš; karpìki pri karpìkis|tãp run.kas apkrūpa Dr; lùpa kažìkuõ nukrūpa Krš.

kūrimas substantiv (1) bränning: už daržinìes pakūrima tù-kstunti sumuokėje Krš; tai õg-ni·s nai·kù·rė·ms|kô·r|kô·r|kāp õžgė·nct|tãp õžgė·nct PvnR osv.

Om ett prefixavlett verb eller ett verbalsubstantiv bildat av det har någon särskild betydelse, förs det upp separat i slutet av artikeln för verbet utan prefix. Exempel:

greibti, -a, -ė,.5. bildl. köpa upp aggressivt: grei.bi išgreibi višku Krš.

įgreibti, įgreiba, įgreibė tr. lura: vì·na sì·kę i·grė·bę|daugãu napasedú·so PvnR; i·s|greibi vī·rã·tis tū· lau·ka [åker] pasiėmis Pkš.

nėigti, -a -ė tr. förakta…

apsinėigti, -a, -ė förfalla, försumma sig: kuol mergas|kuokel[s] slã·nes|apsižã·ni|apsinė·ig|apsi-lá·už Dr.

lėidimas substantiv (1)

pasilėidimas substantiv (1) uthållighet: begali.nęs pasėlė·idemz gė·rtę Vds; dūri diēva[s] žūburi į akes už tuokį pasilė·idimą Krš.

Ett verb eller verbalsubstantiv som i dialekten endast används med prefix förs upp som en form utan prefix, med ett bindestreck framför. Efter kolon som sätts efter vissa sådana uppförda former anges infinitiven av det prefixavledda verbet eller substantivet med prefix. Exempel:

-gęsti, -ta, gęnto:

förfalla intr. bli släkt: ãnùos labā· sōgė·ntosęs|kāp siėserės Vkšn; lėk į lėk pri muoti·nas (anytos)|susigėn.ta|kad bā·imes Krš.

-längtan substantiv (1):

saknad substantiv (1) längtande: pàbù·n [vaikas] svėtur į neptūr pasiilgima Dr.

93

d) Adverb och prepositioner med formanten -u och -uo (t.ex. iš ilgų och išilgų || išilguo) förs upp separat, eftersom de är olika ordbildningsvarianter. Adverb bildade av adjektiv med formanten -(i)ai anges under adjektivets uppslagsform, t.ex.: įkypūs, -i adj. (4) sned, diagonal… įkypiai adv.: ne statė/alė į ki pe dūri Krš osv.

e) Prepositioner som förkortats genom enklis blir uppslagna i samma artikel som formerna med bevarad lång vokal: nu, pri, priš med nū, pry, pryš (dessa prepositioner med korta vokaler används främst i trakten kring Kuršėnai, i Dirvonėnai, Paukšteliai och Varpėčiai, även om de äldsta talarna i dessa dialekter ännu för helt nyligen uttalade, och ibland fortfarande uttalar, dem med långa vokaler i, u).

f) Ljudhärmande och ljudmålande ord som uttalas med kort respektive lång vokal i stammen förs upp separat, eftersom de i dessa fall har en annan betydelse eller betydelsenyans (annan intensitet). T.ex. kirkšt interj. betecknar ett svagt, lindrigt gnisslande… kyrkšt interj. betecknar ett kraftigt gnisslande… lūpt interj. betecknar ett barns snabba men oskickliga gång… lūpt interj. betecknar en kraftig, tung gång… osv.

g) Ord vars rekonstruktion till 1k är osäker och som förekommer i olika former i olika ordböcker skrivs två gånger: i det ena fallet hänvisas endast till den form vi bedömer som tillförlitligare, i det andra ges hela artikeln. T.ex.: angūs, -i adj. (4) se (v)angus (v)angūs, -i adj. (4) lat, lugn: un.gūs pri darbą/kuol prīvārā/prā•kaic išmūš Dr; onge•m gērā/nēpavārkst Vds… || bildl.: tīok[s] sē•nvaikis/un.gūs pri žanā•tvis Vrp. anduō substantiv (3ª) se (v) anduo. (v)anduō substantiv (3ª) vätska i floder, sjöar och hav: ūndenc pārnešk/liešti vē•rdu Pkš; ūndini išpī•li krūpis Dr; agō•rklā• vī•ne ūndū Vds… osv. Avledningar från sådana former anges endast en gång, det vill säga endast med den rekonstruerade form som vi bedömer som tillförlitligare, t.ex.: (v)angstyties, (v)angštos, (v)angštės ”smita undan arbetet”, (v)andėnė ”ansamling av vätska i kroppen”, (v)andėnnešis, -ė ”vattenbärare” osv. (I ”Ryska folkdialekters ordbok” förekommer vissa ord vars rekonstruktion till 1k är komplicerad eller vars rekonstruktion är okänd också flera gånger⁴⁰.) Sådana exempel är inte många och kommer inte att kullkasta ordbokens princip — att varje ord ska anges separat.

Strukturen för en ordboksartikel liknar strukturen för en artikel i den stora Litauiska språkordboken (skillnaden gäller endast redigeringen av verb, som liknar den i ”Modern litauisk ordbok”). Här behöver endast några få saker påminnas.

1. Den grammatiska karakteristiken av orden är densamma som i den stora Litauiska språkordboken, det vill säga förkortningar av latinska ord.

2. Ordens betydelser markeras med nummer, medan betydelsenyansar skiljs åt med två parallella streck (||). T.ex.: māma sf. (2) mor: mō.na mā•ma ženūoje [behandlingssätt] Vds. || dvī•lekas mē•tu/tikrā mā•ma (mycket stor) Krš. milžti, mėlža, -o… 2. bildl. locka: gūdrī kā•p lā•pi/mīlšti išmīlža višku į[š] sē•nis Krš. || dra, kräva: išmīlš iš tāvīs višų gīlūs (vid kortspel) Krš. grybikė sf. (2) läkemedelstablett:… || gift: uždūk tuokė•m pā•dla• gri•bikis kā•p šūni/nūskrīps kur pātuorīe Krš…

3. Ordens ursprung behandlas inte närmare; man nöjer sig med hänvisningar som lat. sl., germ., hybr., sv. (i det senare fallet anges inte närmare vilket språk) och liknande. Etymologier för ord av främmande ursprung har utelämnats av följande skäl: för det första har ursprunget till de flesta ord som lånats från andra språk och tagits med i denna ordbok sedan länge klarlagts (t.ex. i E. Frenkels etymologiska ordbok, K. Būgas skrifter osv.), och det finns ingen anledning att upprepa dessa saker-

⁴⁰ Словарь русских народных говоров, вып. I (сост. Ф. П. Филин), р. 8–9.

94

dels, för det andra, för att undvika ojämnheter, såsom till exempel i ”Ryska dialektordboken”, där vissa ord etymologiseras (арда, ы, ж… карельск. род. п. ардо, венск, ард →жердь, на которой просушивается невод⁴¹ osv.), medan andra, också av främmande ursprung, inte etymologiseras (t.ex.: арды мн. … Вешала для просушки льна⁴² …, битник, а м. Совладелец пчелиного улья, пасеки. Йонав. Лит. ССР, 1961⁴³ osv.)

4. Förklarande och underförstådda ord som inte uttalats av talaren infogas i dialektmeningar återgivna i fonetisk transkription och skrivs inom parentes med vanlig stavning.

5. Ordspråk samt bildliga och träffande uttryck skrivs efter taktecknet (⌃) i slutet av exemplen. Exempel: gėrimas sm. (1)… ⌃ ví·ra·rū·ki·ma gėrima nepamet|búobas li·žùve lá·di·ma|tuòkes tuokė·les pri mú·sa Pkš. nėlaimė sf. (1)… ⌃ sená·m smė·tiz dùriesi|jauná·m nė·laimie Krš. osv.

6. Fraseologismer anges i slutet av ordartikeln efter romben (◇), dvs. de delas inte in i idiom och metaforiska fraseologismer, eftersom det i många fall är svårt att avgöra ”till vilken typ av fraseologismer en viss fraseologism ska hänföras”⁴⁴. Indelningen i idiom och fraseologismer är ofta mycket subjektiv och föremål för ändlösa diskussioner; därför har man beslutat att samla alla fraseologismer på ett ställe, i slutet av ordartikeln. Exempel: mākaluoti, -uoja, -avo tr. 1.…2. …◇ liežuvį makaluoti prata strunt, vara pratglad: sė·ne vai·kòs vė·iz |uo jaunúoje lá·ksta li·žòvį makalu·dama Vds. nósė sf. (1)… 5. ◇ an[t]nósės mycket snabbt: krikšti·nas u[n] niósis Krš… nósė pakišina blir på bättre humör: pagi·ri|pakila mú[n] niósi Dr. nósė nuknėmba blir nedstämd, tappar lusten: pí·li|dirba|alė káp nieka negáva|i nukne·ba niósi Krš. osv.

7. Där det är tydligt anges stilistiska markeringar, till exempel: arch. (= arkaism), psn. (= föråldrat ord, ord som betecknar ett föråldrat begrepp), iron. (= ironiskt ord eller uttryck), prk. (= överförd betydelse), vlg. (= vulgarism) osv.; användningsfrekvens anges också, till exempel: ret. (= sällan), reč. (= mindre ofta), dzn. (= oftare) m.fl.

8. Betydelser förklaras på olika sätt. a) Ord som har andra rötter eller suffix än standardspråket förklaras med motsvarigheter i standardspråket, dvs. synonymiskt (sällan beskrivande). Exempel: naržyties, -os, -ės kråma sig, göra sig till: nà·rži·t·s tuokóms jaunóms a·t·b gà·l PvnR… nėrykła sf. (2) stickmaskin: šaùlù·s i·r niéri·klà|priner nėrtiņi· Dr. neršta sf. (4) vrede: òžėin kūòkė nė·rštvà|pagà·tą u[s] sɔplėšti·tę pà·čę|vaikòs PvnR. nėšinas, -à^3b adj. bärande… osv. b) Ord som i dialekten bara har en annan betoning eller saknar motsvarighet i standardspråket förklaras beskrivande. Exempel: nėbuvėlis, -ė smob. (1) någon som länge varit borta från en plats: …kamė tà[s] sù·rė[s] sopòvėlės|atė·je svėrti·s nė·bovėlės PvnR. nykštis sm. (1) handens eller fotens första finger… nagai s sm. pl. (4) 1. ett redskap för att dra upp hinkar som fallit ner i brunnen: kur nagà|viedra niòru ištráukti Dr. 2. ett redskap för linberedning: su tuokė·s nagàs [linų] gálvas nutráuka Vrp. narinis, -ė adj. (2) sammansatt av vissa delar, lemmar: narinė· žùmbrė· [buvo]|par vidùrį širàls à·je Dr osv. c) Mer beständiga betydelsenyansskillnader förklaras på samma sätt som ordens betydelser, till exempel: númonė sf. (1) 1. förståelse: …|| uppfattning: ka vėšė tuokóos nu·mùonez bū·to|nebū·to bà·mo Vds. 2 numiškis, -ė adj. (2) egen, boende i dessa hem: numiškis vai·kis tàs Krš. || van vid dessa hem: ta nomė·škę várna|veščù·ko neòskabė·n Vds; tų· pažįnctu|tas numiškis žvìrbļs|beur·degis Dr. osv. e) Fraseologismer förklaras med motsvarigheter bland standardspråkets ord-

⁴¹ Словарь русских народных говоров, вып. I. p. 271.

⁴² Samma ställe, p. 272.

⁴³ Словарь русских народных говоров, вып. II, p. 298.

⁴⁴ Lietuvių kalbos žodynas, I (antras leidimas), Vilnius, 1968, p. XII.

95

mer, mer sällan på beskrivande sätt (i så fall skiljer sig fraseologismens komponenter vanligen från lk endast genom accent eller stam, eller så går de inte att förklara med ett enda ord). Exempel: dindėri (dindas) slog lata sig…, numėn eiti dö…, audras kelti rasa sig, härja…, baudais nueiti stanna vid löften…, dõvis prieš dõvi som du mot mig, så jag mot dig…, gėrklę išversti skrika mycket högt… osv. f) Olika ordvarianter förklaras inte, utan hänvisas till ett mer karakteristiskt, oftare använt dialektord. Exempel: girteláitis, -ė adj. (1) se girtite-lys…, grįžtis sf. (4) se grįžčia…, gvìlbyti, gvìlbo, gvìlbė se gvalbyti…, gvìlbti, -a, -ė se gvelbti…, įkandine adv. se 1 įkandin…, lùpšena sf. (1) se lupsena… osv. g) Verbala substantiv hänvisas till verb. Exempel: greibìmas sm. (2)→greibti…, gróvimas sm. (1)→grauti…, grùlijimas sm. (1)→grūlyti… osv. Om ett verb inte har tagits med i denna ordbok, men ett substantiv som bildats av det ändå tas med på grund av skillnad i accentuering, förklaras ett sådant ord beskrivande. Exempel: grėbimas sm. (1) att dra med en kratta till en plats…, griežimas sm. (1) att skala, putsa (om grönsaker)…, gróbimas sm. (1) att gripa, ta tag i… osv. h) Benämningar på växter, djur och sjukdomar förklaras med motsvarigheter i lk (om roten eller ordbildningen skiljer sig) och på beskrivande sätt (om accenten skiljer sig); deras latinska namn anges inom parentes. Exempel: lėgerst́va sf. (1) gulbladig tistel (Circium oleraceum)…; lėndrė sf. (1) vass (Phragmites communis)…, gėžė sf. (1) gråhäger, gešė (Ardea cinerea)…, girgdžėlė sf. (3°)…2. en sådan fågel, kornknarr (Crex crex)…, 2 kruõpas (sv.) sm. (2) en sådan halssjukdom, krupp (Laryngitis cruposa)… osv.

Fonetisk transkription

I detta arbete används en något förenklad fonetisk transkription, som numera har antagits av dialektologer.

Följande bör uppmärksammas:

1. Vokallängd markeras med en punkt intill bokstaven (ovanför långa vokaler, nedanför halvlånga) i alla fall, oavsett om vokalen är betonad eller inte. (Vissa dialektologers avstående från att markera vokallängd när vokalen är betonad är i detta fall olämpligt, eftersom en del av dialektens västliga dialekter uttalar de första leden i diftongerna il, im, in, ir, ul, um, un, ur och diftongen ui kort med akut accent, medan de andra leden m, r i diftonger med cirkumflexaccent inte heller förlängs. Exempel: ìlks, išvìrsiau, sùmtis, žūnc, kūila, vaikùtis, vàrks, žūmbris Krš, Vrp, Dr, Pkš osv.⁴⁵

2. De korta vokalerna i, u i dialektens västra del har blivit något öppnare. De skrivs med ett streck under. Exempel: prasišvi·p|senūtis uo senūtis Krž; brūkni|tūr uogūma… Dr; nìbri|vìsi šuok|uo tù škandà·la kėli Pkš; kū· tù padarì·si|nusmùkelni Vrp osv.

3. Konsonanternas mjukhet markeras med en båge ovanför bokstaven, för att undvika att tecknet ˘, som många dialektologer har börjat använda i sina arbeten, förväxlas med tecknet för akut accent. Konsonanternas mjukhet framför främre vokaler och i konsonantgrupper markeras inte, eftersom dialekten här inte skiljer sig från lk. Exempel: nùliemiem tūs mī·žūs pasieti… Dr; mà·s lù·bam jū·kti·s iš tuókū· dìtpā·pū Krš; mi·žė· sù àku·tā·s|be àku·tū·n|ì·r veì·slo vēšuokū· Vds; tā·p i·sebaisėjā·u|di·vā·lā·u Užv osv.

För mer information, se Vyt. Vitkauskas, Kuršėnų tarmės kirtis ir priegaidė, Lietuvių kalbotyros klausimai, 3, Vilnius, 1960, s. 71.⁴⁵

96

4. Enklis markeras endast när betoningen flyttas från huvudordet till prepositionen eller partikeln. Exempel: lù·b mùni ùškvi·s| į dvì savá·iti prì_ anũ· įžbù·su Pkš osv.

5. Eftersom versaler inte används alls, sätts en asterisk något ovanför den sista bokstaven i ett egennamn (så att det ska vara tydligt för läsarna). Exempel: blì·nda* bõ·va lù·kėškęs | lù·kie* ãnuõ tievìnę Vds; tarnavá·u lù·duo-rù·s* pri tuõ mùžika Vrp; parmaká·sji ju iš daugìelù* Vrp; apì·apstė· dalìkis* tì·druo-bùžė Krš osv.

Överallt försöker man skriva så som man har hört det uttalas, även om det ibland ger en ganska ovanlig bild av konsonanterna i ordslut. När konsonanter i slutet av ett ord möter konsonanter i början av nästa ord i talflödet sker oftast konsonantassimilation i dialekten. Exempel: tù·okez bùva vá·išęs Krš; numal̃ši vi·rus|siet kã·[p] pabučì·ti Dr.; vėt karã· łauz dùkterį pri mã·r|kat smáks prarì·tu (ps.) Dr. osv. Om en konsonant i slutet av ett ord helt smälter samman med en konsonant i början av nästa ord, skrivs den första inom parentes så att ordets betydelse blir tydlig. Exempel: sėjūonc margì·nes|kìoje[s] soskėrdoses PvnR; põ·tras tõrė õstė·ktė vėsą·[m] mė·tũ· Vds; kã·[p] par lìngą vé·izi|mãškuõ pavá·saris… Dr; duovenìok jũ·zapu* o[ž] skuõla Užv osv.

Efter varje mening som återges dialektalt i fonetisk transkription anges en förkortning för orten, följd av semikolon (efter den sista meningen sätts punkt).

I registret presenteras orden på följande sätt:

a) Ord vars form och betydelser helt sammanfaller med dem i lk (med vilket ”Ordbok över nutida litauiska” avses) har samma markering som i lk.

b) Vid ord vars form sammanfaller med den i lk, men som saknar alla betydelser som där anges, skrivs en hänvisning till vilka av de betydelser som anges i DŽ de har. Exempel: alkūnė sf. (1) DŽ 1, 3 bet. (Det innebär att ordet i dialekten endast har de betydelser som anges i DŽ: 1. leden mellan armens ben mitt på armen… 3. bildl. en böj eller krök på en väg eller flod…)

c) Vulgära ord som används i många litauiska dialekter, dvs. inte har några isoglosser, men av förståeliga skäl inte tas med i normerande ordböcker, förklaras inte; i stället anges bara: liksom i andra dialekter.

d) Ord av främmande ursprung som inte används och inte bör användas i lk skrivs inom hakparenteser, med sin betydelse angiven. Exempel: [aprubė (sl.) sf. (3ᵇ) ensligt belägen gård]

e) Om en del av dialekternas talspråksområde är den enda som har ett visst lk-ord eller lånord, försöker man ange detta. Exempel: apvártis sm. (1) som i lk: Krš, Pkš, Vrp (andra dialekter har formen apárтис); aušrà sf. (4) som i lk: Dr, Krš, Pkš, Vrp, Vkšn, Užv (PvnR, Vds har aušrà med accentuering i den andra accentklassen); [stalõdas (germ.) sm. (2) ladugård: PvnR, Užv, Vds, Vkšn] (andra dialekter använder ordet kùtė || kùtė) osv.

PRINCIPER FÖR SAMMANSTÄLLNINGEN AV EN ORDBOK ÖVER EN GRUPP DIALEKTER

В. ВИТКАУСКАС

Materialet till ordboken över en grupp dialekter (48 000 kort har samlats in) samlades in i de nordöstliga dūnininkai-dialekterna (Kuršėnai, Dirvonėnai, Pakšteliai, Vārputėnai i Šiauliaiområdet, Vidsodis, Užventis i Kelmėområdet, Pāvandėnė, Viekšnaliai i Telšiaiområdet).

7. Leksikos tyrinėjimai

97

Ordbokens huvudsyfte är att så systematiskt som möjligt visa hur ordförrådet i de undersökta dialekterna skiljer sig från det litterära språkets ordförråd, ta reda på vilka dialektord som har upptagits i det litauiska litteraturspråket och i skönlitteraturens språk samt att så brett som möjligt återge den levande folkliga taltraditionens fraseologi. Ordboken kommer också att precisera och underlätta studiet av språket hos de litauiska författare som föddes eller länge bodde inom dessa dialekters område eller i dess närhet (Žemaitė, Lazdynų Pelėda, Šatrijos Ragana, P. Višinskis). Dessutom kommer ordboken att komplettera materialet till den akademiska ordboken och den litauiska språkets atlas.

En ordbok över en grupp dialekter kan i princip vara en differentialordbok. Den lyfter främst fram det baltiska, litauiska ordförrådsskikt som antingen är helt okänt i det litauiska litteraturspråket eller på något sätt skiljer sig från det. Jämförelsekriteriet är ett enda — litteraturspråket. Till ordboken har lexikala, ordbildningsmässiga, accentuella och semantiska dialektismer valts ut.

För att läsaren också ska kunna bekanta sig med det ordförrådsskikt som är gemensamt för både de undersökta dialekterna och litteraturspråket bifogas ett register till ordboken, där ord som är gemensamma med litteraturspråket anges. Den del av de undersökta dialekternas ordförråd som på något sätt skiljer sig från litteraturspråket återges mer ingående i ordboken, med exempelmeningar, medan den återstående delen endast noteras i registret. På så sätt omfattar ordboken som helhet hela systemet i detta dialektområde.

FÖRKORTNINGAR

Dr = Dirvonėnai (Juozapavā), Šiaulių r.

Krš = Kuršėnai, Šiaulių r.

Pkš = Pakšteliai, Šiaulių r.

PvnR = Pāvandėnė (östra delen av närområdet), Kelmės-Telšių r.

Rdn = Raudėnai, Šiaulių r. (jämförelse).

Užv = Užventis, Kelmės r.

Vds = Vidsodis, Kelmės r.

Vkšn = Viekšnaliai, Telšių r.

Vrp = Vārputėnai, Šiaulių r.

Andra förkortningar är som i ”Lietuvių kalbos žodyne”