MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV(1985)

GERTRŪDA SAVICIOTĖ

SEMANTIKEN HOS FÖRSÖRJNINGSVERB

1. Praktiska problem vid utarbetandet av ”Litauiska språkets ordbok” (nedan — LKŽ) gör det nödvändigt att åter rikta uppmärksamheten mot en försvinnande grupp litauiska verb — försörjningsverb (verba curativa, eller causativa passiva), vars avgränsning från kausativa verb (verba causativa activa) vållar betydande svårigheter. De grundläggande kriterierna för att skilja dem åt — semantiskt, formellt och i förhållande till grundordet¹ — anses inte helt tillräckliga. I sökandet efter nya kriterier övergick man från själva ordet till att undersöka dess användning i satsen. Ett sådant kriterium kan vara det kriterium för handlingens relation till objektet som A. Jakulienė föreslagit, grundat på en syntaktisk metod (transformationsmetoden)². Vi gick vidare och försökte betrakta försörjningsverben som sådana som fyller predikatets funktion i satsen och organiserar den, det vill säga som verb som kan ansluta nominala termer — en subjektterm och en objektterm — och begränsa deras semantik. För analysen användes över tusen meningar hämtade ur LKŽ:s 12 band och den andra upplagan av ”Samtida litauiska språkets ordbok” (nedan — DŽ), vilka illustrerar verb märkta med förkortningarna cur. (LKŽ) och prp. (DŽ). Endast vissa illustrativa ordkombinationer har använts här. Resultaten av denna analys jämfördes med resultaten från en tidigare genomförd, motsvarande analys av kausativa verb³. Uppdelningen av meningar av båda typerna i en yt- och en djupstruktur visade vissa skillnader i ”valens” mellan försörjningsverb och kausativa verb. Analysen av semantiken hos satsens grundläggande komponenter — predikat, subjekt och objekt — gjorde det möjligt att urskilja flera särdrag som är gemensamma för båda verbgrupperna och skiljer den ena gruppen från den andra.

2. Att satsstrukturen ofta sammanfaller i båda typerna (vilket kan betraktas som ett av villkoren för att dessa verb blandas ihop) är endast ett ytstrukturellt särdrag. Även om vi i satser av båda typerna, utöver predikatet, finner ett subjekt och ett objekt (om de inte har utelämnats på grund av kontexten), till exempel: Hon låter mata⁴ barnet —

¹ Išsamią kritinę šių kriterijų analizę žr. Jakulienė A. Priežastinių ir parūpinamųjų veiksmažodžių skyrimo kriterijai.— Kalbotyra, 1975, t. 26(1), p. 78—81.

² Ibid. De nämnda kriterierna kommer att beröras senare i denna artikel.

³ Savitjiute G. S. Målpredikat och kausationspredikat (med utgångspunkt i flekterande indoeuropeiska språk): Sammanfattning av avhandling... för filologie doktorsexamen.— Moskva, 1980; samma författare. Målpredikat och kausationspredikat.— Izvestija AN SSSR. Serien litteratur och språk, 1980, vol. 39, nr 6, s. 539—548.

⁴ Förkortningar som i ”Litauiska språkets ordbok”.

236

Hon trycker (cur.) ett lakan; den djupare nivån i meningar med kurativa verb är mer komplex än i meningar med kausativa verb. I de förstnämnda finns ytterligare ett subjekt och en handling som det utför. Denna egenskap tycks F. Kurschat ha uppmärksammat när han skrev att verb med suffixet -dinu betecknar en indirekt handling, utförd av någon annan (indirekt, genom någon annan)⁵. Förekomsten av ett annat subjekt nämns också i J. Jablonskis definition av kurativa verb: med kurativa verb ”säger vi att den handlande bara ser till saken, ordnar allt på ett sådant sätt, gör eller tillåter så att handlingen utförs av andra, så att själva arbetet görs av andra eller någon annan”⁶ (vår kursivering.— G. S.). Däremot har kausativa verb bara ett subjekt: med kausativa verb ”markerar vi att den handlande själv utför hela handlingen, att han här själv utför ett visst arbete i dess helhet”⁷. Ett andra subjekt i kurativa verb nämns också av andra författare⁸.

Denna tolkning av meningar av denna typ på den djupare nivån bekräftas inte bara av meningar av förklarande art, t.ex.: Lodindini (cur.) hundarna, dvs. du säger åt andra att få dem att skälla (caus.) J, utan också av meningar som är ovanliga för litteraturspråkets brukare, där det andra subjektet uttrycks explicit. Exempel: Plaučiūns lät genom tjänarna bära många... provsmakningsbitar till faddrarna K. Donel; Tjuven lät hundarna slita sönder [honom] S. Dauk; Han befallde hjorden att gå vilse på den smala stigen och bli nedtrampad av djuren S. Dauk osv. I en eller annan sammansatt mening finner vi också uttryckt handlingen hos ett annat subjekt, t.ex.: Jag har gjort skomakarens läderskor i ett halvår, men mästaren har ännu inte hunnit sy ihop dem Sts.

Om vi betecknar varje komponent på den djupare nivån med symboler (S — subjekt, P — predikat, O — objekt, → — relation av kausation eller kuration), skulle vi kunna återge den djupare nivån hos meningar av båda typerna med formler.

Kausativ mening: (S+P)→(O+P).

_{Kurativ mening: (S₁+P₁)→(S₂+P₂)→(O+P), närmare bestämt (O/= S₃/+P₃).}

Skillnaderna mellan den djupare och den ytliga nivån blir ännu tydligare när vi beskriver verkliga meningar av båda typerna med den kausativa omskrivningen ”göra så att”. Exempel: Solen smälte (caus.) snön DZ: (1) ”Solen gjorde så att” + (2) ”Snön smälte”; [Du] lodindini (cur.) hundarna J: (1) ”Du gör så att” + (2) ”[Någon] gör så att” + (3) ”Hundarna skäller”. I kausativa meningar finner vi alltså 4 komponenter som uttrycker 2 situationer: 1) den kausativa situationen (subjektet kausatorn och dess kausativa handling) och 2) den kausativt påverkade situationen (objektet och kausatorsubjektets

⁵ Kurschat F. Grammatik der littauischen Sprache.— Halle. 1876, S. 122.

⁶ Jablonskis J. Rinktiniai raštai.— V., 1957, t. 1, p. 289.

⁷ Dito.

⁸ Якайтене Э. Суффиксальные глаголы современного литовского языка. Автореф. дис.... канд. филол. наук.— Вильнюс, 1968, с. 11; Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija.— V., 1976, p. 110.

237

dess tillståndsförändring eller handling kauseras). I kurationssatser finner vi 6 komponenter som uttrycker 3 situationer: 1) den initierande situationen (subjektet initiator och dess initierande handling), 2) den mellanliggande kuraterade situationen (subjektet mellanhand och den handling som det utför, kuraterad av subjektet initiator) och 3) den slutliga kuraterade situationen (objektet och dess tillståndsförändring eller handling, som orsakas (kauseras) av subjektet mellanhand och kurateras av subjektet initiator).

Att den djupa (och ibland även den ytliga) strukturen hos kurationssatser är mer komplicerad än hos kausationssatser visar att de föranstaltande verben, när de förekommer i en sats, ger upphov till mer komplexa subjekt-objektrelationer. Kulationssatser uttrycker en mer komplex verklighetssituation än kausationssatser.

Nedan ska vi försöka analysera de semantiska särdragen hos varje komponent.

3. Resultaten av den semantiska analysen av varje komponent i kurationssatserna återger vi i en tabell. När vi går igenom den vertikalt och jämför med motsvarande analysresultat för kausationssatser ⁹ ska vi försöka visa inte bara de punkter där grupperna ”skär” varandra och som ligger till grund för sammanblandningen av verben i de båda grupperna, utan också en viss specialisering hos kurationssatsernas komponenter och skillnaden mellan deras semantik och semantiken hos motsvarande komponenter i kausationssatser. Enligt vår mening bör detta underlätta den praktiska åtskillnaden mellan föranstaltande och kausativa verb.

3.1.1. Analysen av de semantiska särdragen hos subjektet (S₁) som uttrycks i satser av båda typerna visade att de föranstaltande verben begränsar dess semantik betydligt mer än de kausativa verben. De senare kan förekomma i en sats med vilket subjekt som helst som kan utföra en aktiv handling eller utöva en aktiv påverkan. Detta kan vara en person (Daktaras gydo ligonius K), ett djur (Margiukas išlandino kiaulę per skylę rš), en naturkraft (Lietus ištežino žemę D2), ett föremål (Vežimas gruodą laužia D2) eller en abstraktion (Mokėjau daug dainų — laikas užmaršino D2). Däremot kan subjektet i satser med föranstaltande verb i regel endast vara en person. Samtidigt har dessa satser något gemensamt med kausationssatser, vars subjekt kan vara en person. En betydande del av kurationssatserna uppvisar vissa särdrag hos subjektet. 1) Subjektet är en person med befälsrätt. Exempel: Karalius tą atsitikimą ing kningas įrašydino J; Vyresnysis vyrų pulką botagais plukdino Jrk; Amtsrots... taip sumušdino Prčkų, kad, vos tris dienas sulaukęs, numirė bedžius K. Donel; Liuob nupliekins vaikai žmogų ir paleis Šts. 2) En annan ganska tydlig grupp utgörs av satser där subjektet är en person som inte själv kan utföra den kuraterade handlingen. Exempel: Tėvas paragintas ketino savo sūnų į šuilės mokytojus išmokindinti Ns 1849, 2; Kaldink, mergyte, aukso žiedelį, mušdink mano vardelį N 94. 3) Subjektet i en betydande del av satserna är inte lika strikt

⁹ Se fotnot 3.

238

Semantisk samordning på djupnivån i kurationssatser

Grupp av kurationssatser

S₁ (initiator – person)

P₁ (indirekt påverkan)

S₂ (mellanhand – levande)

P₂ (direkt påverkan)

O (= S₃) (vanligen – passiv)

P₃ (tillstånd, dess förändring, handling)

1

person med befälsrätt

befalla

underordnad person

”bestraffande” handlingar

person, del av ödet

uppleva tillståndet att bli förstörd

2

person som inte kan utföra den handling som den blir föremål för

beställa, ge i uppdrag att utföra

person som kan och har förmåga att utföra en viss handling (vanligen ett hantverk; utövare av ett yrke)

handlingar inom yrken och hantverk som kräver viss skicklighet och färdighet (vanligen hantverk)

föremål

bli föremål för en handling, förbli i ett tillstånd

3

vilken person som helst

be, befalla, tvinga

vilken person som helst, påverkad av droger

olika fysiska och icke-fysiska handlingar

föremål, abstraktion, person, djur

uppleva tillståndet att bli förstörd, utföra en handling

begränsad på samma sätt som i de två första typerna. Här kan det vara vilken person som helst, t.ex.: Juzė tau žuvies atnešdino Slnt; Meškeres išmete kandin­ti, žvejai grįžta į krantą rš. Om subjektets semantik kan vi inte säga något utan kontext utifrån meningar där det uttrycks med ett pronomen eller inte uttrycks alls. Exempel: Aš jau antrus ratus apkal­dinau, o už tai man kad bent gerą žodį primestų Brs; Nekaldinau irk­lelio JV 642.

Semantiken hos subjektet i meningar av de två första typerna tyder på att meningens subjekt inte självt utför handlingen, utan endast ser till att andra utför den. Meningar av den tredje typen, som är neutrala i fråga om denna egenskap, kan enligt vår uppfattning skapa förutsättningar för sammanblandning av de kurativa verben med deras grundverb. Endast med hänvisning till denna omständighet, till folkvisornas rytmiska krav eller till ett rent misstag kan vi förklara att subjektet som mellanhand (en person som behärskar ett hantverk) förekommer i stället för det initierande subjektet i några meningar. Exempel: Kalvis nukaldė naujas pasagas Jrb; Pats ėmęs nukaldydino gelžies šakę trimis nagais S. Dauk; Tilžės miestely jauns aukškalėlis, tas perkaldys žiedelį LB 49; Da aš turiu gobtūrą..., mezgėjelių megzdintą JV 416. I dessa meningar betecknar verben med suffixet -dinti (-dyti) sannolikt inte en kurativ, utan en direkt fysisk handling, t.ex.: kaldinti ’hamra’, siūdinti ’sy’. Verbet megzdinti i den nämnda meningen förklaras av LKŽ:s författare med verbet megzti och betraktas inte som kurativt.

Vi har funnit flera meningar där subjektets position intas av substantiv som betecknar en institution eller ett kollektiv med befogenhet att befalla. De ansluter tydligt till meningar där subjektet är en person med befogenhet att befalla; därför kan vi betrakta de verb som används i dessa meningar som kurativa. Exempel: Valdžia paieškodino LC1886,11; Dvaras, darbams pasibengus, liuob jautį pamušdins LMD (Sd).

Subjektet (S₁) i kurativa verb kan alltså endast vara en person (en institution, ett kollektiv) som övervakar utförandet av den handling som uttrycks av det kurativa verbets grundord, men som inte själv utför den. Jfr: Karalius rašydina (cur.) raštą — Raštininkas rašo (tr.) raštą; Mergytė kaldina (cur.) žiedelį — Aukškalys kala (tr.) žiedelį; Vyresnybė nuimdino (cur.) stogą — Darbininkai (tr.) nuėmė stogą. Med stöd av den nämnda egenskapen kan vi kalla detta subjekt initiator och skilja det från subjektet som mellanhand (S₂), vilket utför den övervakade handlingen.

3.1.2. Den initierande subjektets övervakande handling, som ligger inbäddad i verbets suffix, har vid upprepade tillfällen undersökts både ur uttrycksformens och betydelsens perspektiv. Suffixet -dinti(-dyti) är, som många forskare medger, inte ett tillräckligt kriterium för att skilja kurativa verb från kausativa verb — det används också för att bilda kausativa verb, t.ex.: sprogdinti, želdinti, valgydinti osv.¹⁰ Kurativ betydelse kan också ha

¹⁰ Jfr: Jablonskis J. Min. veik., p. 290; Lietuvių kalbos gramatika.— V., 1971, t. 2, p. 265; Якайтене Э. Min. veik., p. 11; Jakulienė A. Min. veik., p. 79.

240

verb med kausativsuffixet -inti, t.ex.: malinti (Malūne malini grūdus J), nešinti (Susizgribęs karalius iš svetimų šalių žvirblius nešino, pakolės dėl įveisė M. Valanč.) osv.

Det är just den morfologiska uttrycksformen som gör det svårt att precisera semantiken hos den initierande subjektets övervakande handling. Den betydelse som suffixet bidrar med uppfattar vi här utifrån kontexten eller kunskapen om den extralingvistiska situationen (dvs. hur den ena eller andra handlingen faktiskt kan utföras).

De flesta forskare betraktar det initierande subjektets handling som synonym med verbet rūpintis, och det är utifrån detta som den aktuella verbgruppens namn har bildats. Det är oftast utifrån semantiken hos denna handling som kurativa verb skiljs från kausativa¹¹. Om vi emellertid tillämpar enbart detta kriterium vet vi inte till vilken grupp vi ska hänföra verben šokdinti, grąžinti, girdyti osv.¹² J. Jablonskis klassificerar med full rätt verben kepinti, deginti, jodinti, gulinti, lesinti, lakinti, sausinti som kausativa, även om han beskriver deras betydelse med verbet rūpintis: ”jag ser till att brödet gräddas, att ljuset brinner, att barnet rider — ligger, att hönan pickar, att hunden lappar i sig, att ängen blir torr”¹³. En av de främsta orsakerna till sammanblandningen av kurativa och kausativa verb är uppenbarligen att det kausativa subjektets kausativa handling inte bara kan vara fysisk, t.ex. Audra medžius verčia Dž, utan också en viss indirekt påverkan med vilja eller ord (en befallning, en begäran osv.) på ett levande och förnuftigt väsen (en person, ett djur), t.ex.: Jis buvo išlaipinęs keleivius iš priekinės lėktuvo dalies RŠ; Šunį landinti į lapės urvą DŽ. Den övervakande handlingen är nära förbunden med denna typ av kausativ handling. Att den innebär en indirekt påverkan från subjektet på objektet, som inte alltid sammanfaller med att ”se till”, framgår särskilt tydligt av vissa explikativa och sammansatta meningar. Den övervakande handlingens semantik motsvaras ofta av verben liepti, prikalbėti, samdyti, siųsti, vadinti ”kalla”, duoti osv. Exempel: Grauždinu sėtinį, rope, t. y. liepiu grauži tį antram J; Reikdinu aš jamui tą daiktą, t. y. prikalbu, kad jis storotus reikalauti tą daiktą J; Pasamd yčiau meistružį, pakirtinčiau uoselį (d.) Vž; Arbetarna skickade några förståndiga män ur sina led till herrn nusiusdami, jam sakydino, att lönen var alltför låg LC1878,17; Jag pavadinsiu tre unga pojkar, och jag iškirtinsiu tą viešnynėlį (d.) Plt; Han hade i vinterkylan la ižydinęs (davęs laužyti) käken, och tungan hade fastnat Jrk19.

Med (1) en avsiktlig eller (2) en icke-avsiktlig kausativ handling av typen ”låta, skapa förutsättningar, inte hindra”, t.ex.: (1) Motyna lepino dukrelę..., migino kuo ilgiausiai Žem; (2) Kam išbėginai putrą? J, en övervakande handling

¹¹ Jfr: Jablonskis J. Min. veik., p. 289; Paulauskienė A. Leksinės gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio reikšmės.— V., 1967, p. 13; Lietuvių kalbos gramatika, t. 2, p. 25.

¹² Jfr Jakulienė A. Min. veik., p. 78.

¹³ Jablonskis J. Min. veik., p. 137.

16 Užsak. Nr. 1007

241

är något mindre besläktad, eftersom den senare oftast innebär en mer aktiv påverkan från subjektets sida, riktad exakt mot objektet. Endast med några få exempel kan vi illustrera inexaktheten i den kurativa handlingen (dvs. när det initierande subjektet inte medvetet strävar efter resultatet), t.ex.: Šunis laiko palaidus, bene sudraškydins ką Slnt; Numindinau tris pašėrėlius, kad ir kaip saugojau, kad kiaulė nenurimtų Sts.

Som atypiska kan betraktas några meningar funna i LKŽ, där kurativa verb används tillsammans med lexikala synonymer till den kurativa handlingen (liepti, duoti). T.ex.: Ka[d] nors duonai galėtų įduoti sumaldinti vieną pūrą KlvrŽ; Plaudinti drabužius kitam indaviau J; Nevertas daiktas buvo duot plakdint Rymo miestčionį DP169; Liepė daiktus iš tenai atimdinti brš. Dessa meningar uttrycker en ännu mer komplex situation än enkla kurationsmeningar eller visar en sammanblandning av kurativa verb och deras grundverb, t.ex. įduoti sumaldinti kan betyda ”överlämna för att mala”.

3.1.3. Semantiken hos det förmedlande subjektet (handlingens utförare)

är lättast att fastställa i de meningar där det uttrycks med ett separat ord. Genom att kalla detta subjekt förmedlare betonar vi att det är ”utomstående” i förhållande till den handling som utförs och att det inte utför handlingen för egen del. Denna egenskap hjälper till att skilja kurativa verb från kausativa i de fall då det indirekta objektet i kausativa meningar är den person som utför den kausativiserade handlingen. T.ex.: Obuolius vaikams suvalgydino (caus.) DZ — Vaikai suvalgė obuolius ir Mergė samdo darbininkus, pjaudina varstą Vrd — Darbininkai pjauna varstą.

Det förmedlande subjektet är, trots att det utför den kurativa handlingen, osjälvständigt i förhållande till det initierande subjektet. Dess osjälvständighet betonas särskilt och förs närmare ”instrumentets” semantik av att det förmedlande subjektet vanligen uttrycks med instrumental kasus eller med konstruktioner med prepositionerna su, per, prie. T.ex.: Kas liuosą žmogų vergė, tą šunimis suplėšydino S. Dauk; Ded į dobilus druskos įsuarkliais mindin, kad dirb slėgtus dobilus žiemai Sts; Pats neskelbk ir par (per) kitą neskelbinb tos kalbos niekam I; Prie skardininko cinavodinau tą skardinę Grg. Dessutom uttrycks det förmedlande subjektet inte alls i de flesta kurationsmeningar. T.ex.: Iš oro sienas apmušdino lentomis rš; Iš aukselio žiedužėlių pakausdinom žirguželį JD 810; Aš rašydinau laišką, al’ ans ne-nuejo Kl; Nusikirpink plaukus — jau par ilgi Als. Att det förmedlande subjektet inte behöver uttryckas kan uppenbarligen förklaras av samma orsak som förklarar de kurativa verbens tillbakagång: ”Den aktör som ser till att handlingen blir utförd är här viktigare än den som faktiskt utför handlingen” ¹⁴.

Å andra sidan ligger det förmedlande subjektets semantik nära semantiken hos kausatorn som subjekt till kausativa verb. Båda kan

¹⁴ J a k a i t i e n ė E., L a i g o n a i t ė A., P a u l a u s k i e n ė A. Min. veik., p. 110.

242

vara (1) en person, (2) ett djur, (3) en naturkraft (eller annan kraft). T.ex.: Veikiai kelias našas dobilo... per slūgines namo nešdyt gal K. Donel; Peliodink kate visas peles J; Aukselių [laiškelį] parašysiu, vėjeliu parpūsdinsiu JD637. Exempel av den första typen har påträffats i störst antal, av den andra betydligt färre och av den tredje endast några få. Ett ord som betecknar en sak eller en abstraktion intar vanligen inte det förmedlande subjektets position. De fåtaliga exempel av denna typ som förekommer är intermediära mellan kurativa och kausativa konstruktioner: ėsdinti betraktas som kurativt i DZ, men som kausativt i LKŽ, t.ex. Sieros rūgštis vartojama metalams ėsdinti DZ. En viss semantisk särart hos det förmedlande subjektet – personen – framträdde. Vanligen är det (1) en u n d e r o r d n a d person eller (2) en p e r s o n s o m k a n o c h ä r k u n n i g a t t u t f ö r a e t t v i s s t a r b e t e. T.ex.: (1) Pyvo tris bačkas į svetlyčią per tarnus įnešdino greitai K. Donel; (2) Yra gale miesto du sliesorėliu — žiedužį parkaldinsiu JV1008. Det finns kurationsmeningar med ett förmedlande subjekt som betecknar v i l k e n s o m h e l s t p e r s o n som lyder en order, uppmaning eller begäran. T.ex.: Savo skundus per Algį paduodino rš. De två första semantiska typerna av det förmedlande subjektet – personen – i kurationsmeningar kan betraktas som de mest typiska.

3.1.4. Undersökningar av den kurativa handlingen (som utförs av det förmedlande subjektet), vilken kan utläsas ur verbroten och motsvarar grundordet, sammanfattades med hjälp av kriteriet relationen till grundordet. Det konstaterades att kurativa verb bildas av transitiva verb som betecknar en aktiv handling, t.ex. statydinti (: statyti), medan kausativa bildas av intransitiva verb som betecknar en självgående handling, t.ex. auginti (: augti)¹⁵. Det visade sig emellertid att även vissa kausativa verb kan bildas av transitiva verb som betecknar en aktiv handling¹⁶, t.ex.: girdyti (: gerti), žindyti (: žįsti), lesinti (: lesti) osv. Uppenbarligen är det inte bara andra egenskaper utan även denna gemensamma egenskap som gör att författarna till LKŽ betraktar verben ėdinti, ėsdinti som kausativa, medan författarna till DZ betraktar dem som kurativa.

En annan mycket viktig semantisk egenskap hos grundverben lyftes fram. Det hävdas att de vanligtvis är verb som betecknar en handling genom vilken ett objekt skapas eller förstörs¹⁷, t.ex. statyti (statydinti) — griauti (griaudinti). Analysen av grundverbens semantik visade emellertid att grundorden till kurativa verb även kan beteckna andra handlingar som utför något med objektet. Sammanfattningsvis kan vi säga att grundordet till kurativa verb oftast betecknar en f y s i s k h a n d l i n g och endast i något enstaka fall en i c k e - f y s i s k h a n d l i n g eller p å v e r k a n. Genom handlingar av den första typen (a) s k a p a s / f ö r s t ö r s o b j e k t e t eller (b) g ö r s n å g o t m e d o b j e k t e t

¹⁵ Plg.: Jablonskis J. Min. veik., p. 289—290; Paulauskienė A. Dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodis.— V., 1971, p. 8—9.

¹⁶ Plg. Lietuvių kalbos gramatika, t. 2. p. 25.

¹⁷ Žr. Paulauskienė A. Leksinės-gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio reikšmės, p. 13.

243

något görs. Verb av denna typ kan delas in i 3 semantiska grupper.

(1) Verb som betecknar handlingar inom ett visst arbete eller hantverk, eller annars handlingar förknippade med kunnande och färdigheter, t.ex. (a) objektet tillverkas: sticka (låta sticka) vantar, baka (låta baka) bröd, gjuta (låta gjuta) bokstäver osv., (b) något görs med objektet: klippa (låta klippa) håret, sy om (låta sy om) klänningen, smida om (låta smida om) ringen osv.

(2) Verb som betecknar handlingar av typen ”bestraffning”, t.ex. (a) objektet förstörs: hänga (låta hänga), slita sönder (låta slita sönder) bär, sticka ut (låta sticka ut) ögonen osv. (b) något görs med objektet: piska (låta piska), prygla (låta prygla), slå (låta slå) brottslingen osv.

(3) Verb som betecknar olika andra fysiska handlingar utan någon större grad av specificitet, t.ex. (a) objektet förstörs: hänga (låta hänga) hunden, slakta (låta slakta) ett djur, slita sönder (låta slita sönder) böcker osv., (b) något görs med objektet: spänna för (låta spänna för) hästen, elda (låta elda) i ugnen, duka (låta duka) bordet (med en duk) osv. Verben i den första gruppen är minst beroende av objektets och subjektets semantik, även om de ibland kan tillhöra inte bara den första utan också någon annan grupp, t.ex.: (1) sätta (låta sätta) proteser, tänder och (2) sätta (låta sätta) barfota (på en brinnande glödhög). Verben i den andra och tredje gruppen är betydligt mindre självständiga i detta avseende. Verben i den andra gruppen kan i en mening endast kombineras med ett subjekt som har makt att befalla och ett objekt som betecknar en person eller en kroppsdel. Verben i den tredje gruppen begränsar inte subjektets semantik, men deras objekt är vanligen endast ett djur eller ett föremål (mer sällan även en kroppsdel). Ett och samma verb kan hamna i den ena eller andra gruppen beroende på subjektets eller objektets semantik, t.ex.: (2) hänga (låta hänga), slita sönder (låta slita sönder) ett bär och (3) hänga (låta hänga) en hund, slita sönder (låta slita sönder) en bok. De förmedlande verben som bildas av verb i den tredje gruppen förväxlas oftast med kausativa verb, eftersom sådana handlingar, som inte kräver någon särskild färdighet, kan utföras både av ett förmedlande subjekt och av ett initiatorsubjekt. Det är särskilt svårt att skilja dem åt när meningssubjektets semantik är oklar utan kontext. T.ex.: Låt säden skäras, tills du har låtit den färdigskördas J; Låt kläderna plockas ner från staketet J.

Enligt objektets semantik skiljer sig i viss mån verb som betecknar en icke-fysisk handling eller påverkan från varandra. Verb som betecknar en icke-fysisk handling kan kombineras med objekt av olika semantik, t.ex.: Låt deras ära förkunnas S. Stan (: förkunna deras ära); Furstarna lät hyra ut dessa saliner S. Dauk (: hyrde ut salinerna). Verb som betecknar en icke-fysisk, ofta verbal, påverkan på objektet kombineras vanligen med objekt som betecknar personer, t.ex.: Därför lät jag kalla folk till i morgon Vd (: kallade folk).

Grundorden till de förmedlande verben som betecknar en fysisk handling ligger nära de kausativa verb som betecknar direkt fysisk kausation.

244

verb, t.ex.: riva, bryta; grundorden som betecknar en icke-fysisk handling eller påverkan på objektet ligger nära de kausativa verb som betecknar indirekt icke-fysisk kausation, t.ex.: göra arg, berika. Det är uppenbarligen på grund av denna likhet som det i språket har uppstått förmedlande verb som ingår i treledade oppositioner: förmedlande—kausativt—intransitivt eller verb för aktiv handling, t.ex.: låta bryta—bryta—gå sönder, låta skälla—skälla—skälla. Exempel av denna typ visar särskilt tydligt skillnaden mellan förmedlande och kausativa verb.

3.1.5. Undersökningarna av de förmedlande verbens objekt har sammanfattats med kriteriet om handlingens förhållande till objektet, enligt vilket objektet till ett förmedlande verb, när objektfrasen transformeras, inte kan vara subjekt för grundordets handling ¹⁸. T.ex.: lära (caus.) ett barn — barnet lär sig (en lektion); låta sy en klänning (cur.) — sy en klänning. Enligt vår mening bekräftar detta just att förmedlande verb, till skillnad från kausativa, förutsätter att det finns ett andra subjekt (uttryckt eller underförstått). Detta framgår särskilt tydligt när det är meningen, inte objektfrasen, som transformeras. T.ex.: Modern låter barnet äta (caus.) — Barnet äter; Modern låter sy (cur.) klänningen — [Skräddaren] syr klänningen.

Som våra iakttagelser har visat skiljer sig inte semantiken hos de direkta objekten till förmedlande respektive kausativa verb. Båda typernas objekt kan beteckna en person, ett djur, ett föremål, en kroppsdel eller, mer sällan, något abstrakt. T.ex.: Härskaren lät skjuta (cur.) sitt lands vise DZ — Nöden gjorde honom kutryggig (caus.) DZ; Låta sko hästar (cur.) DZ — Låta hundar skälla (caus.) hundar DZ; Låta bära (cur.) ett brev DZ — Jag drog i repet, men kunde inte dra av det (caus.) DZ; Låta hugga av huvudet (cur.) DZ — Vrida ur armen (caus.) DZ; Låta sammankalla ett möte (cur.) DZ — Bota (caus.) en sjukdom DZ. Denna gemensamma objektsemantik är en av förutsättningarna för att de aktuella verben förväxlas.

Ytterligare ett villkor för att förmedlande och kausativa verb förväxlas är uppenbarligen att indirekta objekt förekommer (eller kan förekomma) i vissa kurativa och kausativa satser. De prefixavledda verben låta äta upp, ge att dricka betraktas till exempel i DZ som kausativa, medan andra författare föreslår att de ska betraktas som förmedlande: låta barnet äta upp ett ägg — äta upp ett ägg¹⁹. När kurativa satser med indirekt objekt transformeras visar det sig att det indirekta objektet får betydelsen av (a) den person som något tilldelas eller tillhör, som får något, eller (b) den person som genom att utsättas för påverkan eller handling förlorar något eller förintas. T.ex.: (a) Fadern lät sy kläder åt barnet DZ — [Skräddaren] sydde kläder åt barnet — Barnet fick kläder; (b) Nikanor, högg han av huvudet på... Bb1Mak7,47 — [Bödeln] högg av huvudet på Nikanor—Nikanor förintades (dödades); Kungen...lät skära av tungan på denne M. Valanč— [Bödeln]...skar av tungan på denne! —...Denne förlorade tungan.

¹⁸ Se Jakulienė A. Min. verk, s. 80—81.

¹⁹ Jfr där, s. 81.

245

Denna egenskap tycks redan J. Jablonskis ha lagt märke till, när han parafraserade en mening med det reflexiva benefaktiva verbet pasistaty­dinti, som betyder ”låta uppföra åt sig”: Ponas pasistatydino tiltą — ”herren såg till och ordnade så att en bro byggdes åt honom (och fick på så sätt en bro)”²⁰ (vår kursivering. — G. S.).

Däremot är det indirekta objektet i meningar med de nämnda verben suvalgy­dinti, sugirdyti, analogiškais suvesti, sulakinti etc. handlingens u t f ö r a r e. Exempel: Obuolius vaikams suvalgydino DŽ — Vaikai suvalgė obuolius; Tuos trupinius vištom sulesink Er — Vištos sules trupinius. Följaktligen bör verb av denna typ betraktas som kausativa.

3.1.6. Genom att fortsätta transformationen — göra det direkta objektet till benefaktiva (liksom kausativa) verb till subjekt — urskiljer vi ”objektets predikat”. Exempel: Tokie speigai iššaldys (caus.) vaismedžius DŽ — Vaismedžiai iššals nuo tokių speigų; Mama... batelius pasiūdė (cur.) Skr — Bateliai (1) pasiūti [batsiuvo] ir (2) pasisiūdinti mamos. Till skillnad från objektspredikatet hos kausativa verb, som sammanfaller med grundverbet och uttrycks med dess finita form, kan objektspredikatet hos benefaktiva verb vanligen fastställas först genom en passiv transformation och får då formen av ett passivt particip. Endast för några få verb som ingår i ternära oppositioner kan objektspredikatet uttryckas med en finit verbform, till exempel lesindinti (cur.) — lesinti (caus.) žąsį — žąsis lesa. Dessutom ser vi av denna transformation att benefaktiva verbs objekt påverkas på två sätt: direkt — av den förmedlande subjektaktören (bateliai pasiūti [batsiuvo]) och indirekt — av den initierande subjektaktören (bateliai pasisiūdinti mamos).

Sammanfattningsvis kan vi utifrån iakttagelserna om objektspredikatets semantik säga att denna satskomponent i båda satstyperna betecknar ett visst tillstånd (eller en förändring av det) och en handling. Det finns dock bara några få benefaktiva verb vars direkta objekt kan utföra en kauserad (och kuraterad) handling; de ingår vanligen i ternära oppositioner, till exempel: lodindinti (cur.) — lodinti (caus.) šunį — šuo loja, lakindinti (cur.) — lakinti (caus.) šunį — šuo laka. Den kauserade objekthandlingen är betydligt vanligare hos kausativa verb. Den förekommer inte bara hos de ovan nämnda verben i ternära oppositioner, utan också hos andra verb, till exempel girdyti ark­lį — arklys geria, valgydinti vaiką — vaikas valgo, sodinti svečią — svečias sėda osv.

Ett tillstånd vars (a) förekomst (uppkomst) och (b) förändring kauseras (kurateras) är karakteristiskt för både benefaktiva och kausativa verb. Exempel: (a) pykindinti (cur.) — pykinti (caus.) tėvą — tėvas p y k s t a, miginti (caus.) vaiką — vaikas m i e g a, pl akdinti (cur.) žmogų — žmogus p l a k a m a s; (b) griaudinti (cur.) — griauti (caus.) namą — namas g r i ū v a, akinti (caus.) žmogų — žmogus a n k a, megzdinti (cur.) — megzti pirštines — pirštinės m e g z a m o s.

²⁰ Jablonskis J. Min. veik., s. 289.

246

Att objektspredikatet i kurationssatser nästan alltid betecknar ett tillstånd snarare än en handling, och att det oftast endast kan uttryckas med ett passivt particip, visar att denna komponent är betydligt mer passiv än motsvarande komponent i kausativa satser.

3.2. När vi granskar tabellen horisontellt finner vi en del mönster i den semantiska samordningen, vilka visar de benefaktiva verbens semantiska särdrag, och urskiljer vissa omständigheter som är viktiga för de benefaktiva verbens uppkomsthistoria.

3.2.1. Vi urskilde tre grupper av kurationssatser, vars komponenter, inbäddade i verbet (i dess rot eller suffix), tydligt begränsar semantiken hos satsens övriga komponenter.

(1) Den kuraterande handlingen ”befalla” kombineras med en initierande subjektaktör som betecknar en person med befälsmakt (karalius, ponas ir t. t.). Semantiken hos den kuraterande handlingen och den initierande subjektaktören förutsätter inte bara att en förmedlande subjektaktör och dess handling finns, utan även deras semantik. Endast i satser av denna typ är den förmedlande subjektaktören en underordnad person (tarnas, budelis etc.); dess handling uttrycks med verb för bestraffning (mušti, plakti etc.) eller med verb som får denna betydelse genom kontexten (įmetindinti į duobę); objektet är en person (eller kroppsdel) som utsätts för handlingen eller förstörs (nukirsdinti ranką, pakardinti vagį).

(2) En kuraterad handling som kräver särskild yrkesskicklighet och färdighet (siūti, austi etc.) förutsätter en förmedlande subjektaktör som betecknar en person som behärskar arbetet (siuvėjas, audėjas etc.). Endast i satser av denna typ är den initierande subjektaktören ofta en person som inte kan eller inte behärskar den kuraterade handlingen (mergelė — kalti žiedeli, mama — siūti batus etc.); dess kuraterande handling betyder ”beställa, låta någon göra”, och objektet är ett föremål som tillverkas eller bearbetas genom en handling som kräver särskild yrkesskicklighet och färdighet.

(3) Den kuraterande handlingen ”be” begränsar de övriga komponenternas semantik minst. Den initierande subjektaktören kan här vara vilken person som helst (inte nödvändigtvis någon med befälsmakt eller som saknar förmåga att utföra den kuraterade handlingen); den förmedlande subjektaktören kan vara vilken person som helst (inte nödvändigtvis underordnad eller kunnig i att utföra den kuraterade handlingen), ja, till och med ett djur (šuo, arklys etc.). Den kuraterade handlingen kan vara olika fysiska eller icke-fysiska handlingar som inte kräver särskild yrkesskicklighet eller färdighet (atnešinti kopūstų, kviesdinti žmones etc.); objektet kan vara en person, ett djur eller ett föremål som något görs med.

Å andra sidan påverkar de satskomponenter som uttrycks av verb semantiken hos de övriga komponenterna i olika hög grad. I satser av den första typen begränsas den initierande subjektaktörens semantik mest, medan de övriga komponenternas betydelser kan sammanfalla med betydelserna hos motsvarande komponenter i satser av den andra och tredje typen (markerade med streckad linje i tabellen). Exempel: Herodas neilgą trukęs, nukirtino tą savo moterį M. Valanč; Karalius avis savo buvo nukirpdinęs BBAm7,1; Karalius po geležine asla buvo ugnį pakurdinęs Jrk33. I satser av den andra typen begränsas strikt

247

semantiken hos subjektet som mellanhand och objektet. Däremot kan den initierande subjektet och dess förmedlande handling semantiskt vara desamma som i de två andra satstyperna: en person med befogenhet att ge order kan befalla, medan vilken annan person som helst kan be någon att skapa ett objekt eller utföra en handling som kräver någon särskild betalning (markerat med streckad linje i tabellen).

De två första satstyperna, som har de största semantiska begränsningarna jämfört med kausativa satser, visar bäst skillnaderna mellan kuration och kausation. Den tredje satstypen är enligt vår mening perifer i förhållande till de två andra. Kurativa satser med de minsta semantiska begränsningarna förväxlas lättast med kausativa satser (resp. kurativa verb med kausativa verb).

3.2.2. När det gäller enskilda satskomponenter har vi försökt visa att var och en av dem har vissa semantiska likheter med motsvarande komponenter i kausativa satser. De tre första komponenterna på kurationssatsernas djupnivå motsvarar semantiskt komponenterna i indirekt icke-fysisk kausation: den initierande subjektet, en person, påverkar genom en indirekt icke-fysisk handling det förmedlande subjektet — en person eller ett djur. Det förmedlande subjektet, dess handling och objektet ligger semantiskt mycket nära komponenterna i direkt fysisk kausation: det förmedlande subjektet, en person, påverkar genom en fysisk (sällan icke-fysisk) handling vilket objekt som helst. Som redan nämnts påverkas kurationssatsens direkta objekt dubbelt — direkt av det förmedlande subjektet och indirekt av det initierande subjektet. Detta gör det enligt vår mening möjligt att preliminärt kalla kuration för ”dubbel kausation”.

Det är särskilt viktigt att även komponenterna på kurationssatsens ytnivå är förbundna med semantiken hos komponenterna i indirekt icke-fysisk kausation. Beskrivningen av dem som ”en indirekt icke-fysisk handling (påverkan) utförd av det initierande subjektet, riktad mot vilket objekt som helst” överensstämmer med beskrivningen av komponenterna i indirekt icke-fysisk kausation. Exempel: Jis sukūtiesdino (cur.) žmones — Jis išlaipino (caus.) keleivius. Detta visar inte bara den synkrona närheten mellan kuration och kausation, som medför att kurativa och kausativa verb förväxlas, utan också de diakroniska sambanden mellan dem.

Enligt vår mening främjades kurationens åtskillnad från kausationen (och de kurativa verbens från de kausativa) av den lexikala semantikens särdrag hos vissa komponenter i indirekt icke-fysisk kausation (inramade i tabellen). I en typ av satser innebar det initierande subjektet — en person med befogenhet att ge order — och i en annan typ den förmedlade handlingen, förknippad med en viss betalning eller särskilda färdigheter, möjligheten att ett andra subjekt, uttryckt eller outtalat, fanns. Kurativa verb utvecklades alltså (1) genom semantiska förändringar i komponenterna i indirekt icke-fysisk kausation, dvs. genom att deras semantik blev snävare, och (2) genom att ytterligare ett subjekt tillkom på satsens djup- eller ytnivå (genom förändringar i verbets valens), dvs. genom att anpassa indirekta

248

icke-fysiskt kausativa satser för att uttrycka en mer komplex verklighetssituation.

3.2.3. En praktisk tillämpning av analysresultaten som presenteras här bör bidra till att skilja kurativa verb från kausativa i lexikografiskt arbete, särskilt i fall då andra kriterier är mindre verksamma. Här följer några exempel.

Trots suffixet -dyti och basordets transitivitet kan verbet nusemdyti inte betraktas som kurativt i satserna: Itai pavoras (samtis), kur nusemdo puodus, kap bėga Grv; Pastačiau per didelį sagona, vandeniu daug — nusemdžiau kiek Rod. Den förmedlade handlingen är här enkel och kräver ingen särskild färdighet; satsens semantik som helhet ger inget stöd för att det finns ett initierande subjekt (en person med befogenhet att ge order). Därför betyder verbet nusemdyti sannolikt en enkel, direkt fysisk handling som utförs omedelbart av satsens subjekt.

Att den förmedlade handlingen inte kräver någon särskild färdighet och att satsens subjekt är en vanlig person, inte någon med befogenhet att ge order, visar att vi inte kan urskilja ett förmedlande subjekt och dess handling i satser med verbet (pa)sėdinti, exempelvis Atvažiavo tas senas našlelis, anas pasėdino ažu balto stalelio (d.) Svnč. Detta verb bör betraktas som kausativt, inte kurativt, även om subjektets handling kan vara indirekt och icke-fysisk (dvs. sammanfalla med den förmedlande handling som kännetecknar kurativa verb). Satsens underförstådda objekt utför här självt den handling som orsakas — (pa)sėda ažu balto stalelio. Även verben keldinti ’ställa på benen’ och lakdinti (: lėkti) bör betraktas som kausativa, inte kurativa. Exempel: Dabar piršlys, paėmęs jaunajai už rankos, keldin eitų pas jaunikį LMD(S. Dauk); Vaikai lakdyne (aitvara) lakdina NdZ. Dessa satser kännetecknas av ett drag hos kausationen snarare än kurationen — satsens subjekt utför en direkt fysisk handling. Däremot bör verbet žogdinti (: vogti) kallas kurativt, eftersom den förmedlade handlingen förutsätter ett förmedlande subjekt (en tjuv).

På grund av att ett förmedlande subjekt saknas och satsens subjekt handlar passivt (”inte hindra, låta”) bör verben aižydinti, kirmydyti, pendėdinti, (su)pelėdinti betraktas som kausativa, inte kurativa. Exempel: Aižydink tu žirnius nevalęs į pastogį, t. y. laikydamas ant dirvos J; Kam dabar tą vaiką ligi pusryčių kirmydote — kas gero iš jo išeis? Jnšk; Ana pendėdin duoną, kad mažai suvalgo, t. y. sendin J; Supelėdinti duoną DZ.

Utifrån satsens subjekts semantik bör verbet išlupdinti kallas kurativt. I LKŽ anges förkortningen caus., exempelvis: Karalius akes anam išlupdino I (dvs. någon stack ut ögonen på honom på kungens befallning). Däremot kan vi inte betrakta verb som kurativa när deras subjekt inte är en person utan naturkrafter, föremål eller abstraktioner. Vi kan inte kalla dessa subjekt för initierande, och därför kan vi inte heller urskilja ett förmedlande subjekt i satsen. Exempel: Vėjas nuo stogo lašą skina ir in šalį palakdina

249

rš; Även om det är kallt låter solen ändå snön sjunka ihop Trgn; Haven översvämmade enorma landområden rš; Slammet från reningsanläggningarna och annat avfall innehåller många organiska och mineraliska ämnen som växterna behöver tsp; Resultaten från språkvetenskapliga studier kan inte få oss att blunda (vi måste intressera oss för dem) rš. I meningar där subjektet självt utför handlingen finns det inget förmedlande subjekt och ingen handling utförd av det, till exempel: De där läkarna skar också upp [under operation] Šts.

Den lexikografiska åtskillnaden mellan föranledande och kausativa verb skulle underlättas avsevärt om ordinsamlarna (a) angav det subjekt som är känt från sammanhanget men inte uttrycks i meningen eller endast uttrycks med ett pronomen, (b) preciserade den situation som uttrycks i meningen, det vill säga angav om meningens subjekt självt utför handlingen eller inte.

4. Slutsatser.

4.1. Närheten mellan föranledande och kausativa verb framgår inte bara av den otillräckliga differentieringen av deras suffix och av att de bildas av transitiva verb, utan också av den ofta sammanfallande ytliga strukturen hos meningar där de fungerar som predikat samt av den semantiska gemenskapen mellan dessa meningars komponenter på ytplanet. Beskrivningen av kurationsmeningarnas semantik – ”subjektets initiators indirekta, icke-fysiska handling eller påverkan riktad mot vilket objekt som helst” – sammanfaller med beskrivningen av semantiken hos meningar med indirekt icke-fysisk kausation.

4.2. Kurationsmeningarnas semantiska närhet på ytplanet till endast en typ av kausationsmeningar gör det möjligt att betrakta kuration som semantiskt snävare än kausation. Å andra sidan ger föranledande verb upphov till mer komplexa subjekt–objekt-relationer på meningens djupnivå (och mer sällan på ytplanet), det vill säga till att ett förmedlande subjekt förekommer; därför uttrycker kurationsmeningar en mer komplex verklighetssituation.

4.3. På kurationsmeningarnas djupnivå uttrycks två situationer: a) ett initiatorsubjekt (en person) påverkar genom en indirekt, icke-fysisk handling ett förmedlande subjekt (vanligen en person), och b) det förmedlande subjektet påverkar genom en fysisk (mer sällan icke-fysisk) handling vilket objekt som helst. De komponenter som uttrycker den första situationen är semantiskt närbesläktade med typen indirekt icke-fysisk kausation, medan de som uttrycker den andra är närbesläktade med typen direkt fysisk kausation. Därför kan kuration villkorligt kallas ”dubbel kausation”.

4.4. De nämnda likheterna mellan kurations- och kausationsmeningar vittnar inte bara om synkroniska utan också om diakroniska samband mellan kuration och kausation, det vill säga mellan föranledande och kausativa verb.

4.5. Att kurationen skiljdes från kausationen, det vill säga att föranledande verb skildes från kausativa, var tydligen förknippat med att meningar med indirekt icke-fysisk kausation anpassades för att uttrycka en mer komplex verklighetssituation. Enligt vår mening möjliggjordes uppkomsten av ett andra subjekt av de semantiska egenskaperna hos initiatorsubjektet i en typ av meningar och av de semantiska egenskaperna hos den styrda handlingen i en annan typ av meningar.

250

4.6. För att skilja mellan kurativa och kausativa verb föreslår vi att man utgår inte bara från de kriterier som tillämpats tidigare, utan också från a) skillnader på satsens djupnivå och b) särdragen i satskomponenternas semantik. Som kurativa bör endast betraktas sådana verb som är maximalt åtskilda från de kausativa, det vill säga sådana som på satsens djup- eller ytnivå ger upphov till mer komplexa subjekt–objekt-relationer och i högsta grad begränsar satskomponenternas semantik.

KURATIVA VERBS SEMANTIK

S a m m a n f a t t n i n g

Artikeln undersöker litauiska kurativa verb utifrån de semantiska särdragen hos de satser där de fungerar som predikat.

Två väsentliga särdrag hos kurativa verb i jämförelse med kausativa har fastställts: 1) de lägger större semantiska begränsningar på satsens ytkomponenter och motsvarar predikat i satser för en enda typ av kausation — indirekt icke-fysisk kausation; 2) de medför mer komplexa subjekt–objekt-relationer på satsens djupnivå (och mer sällan även på ytnivån), det vill säga de innefattar ett förmedlande subjekt som utför en handling som övervakas av initiatorsubjektet.

Det antas att kurativa verb har utvecklats ur kausativa genom att satser av typen indirekt icke-fysisk kausation anpassats för att uttrycka mer komplexa relationer i den faktiska verkligheten, vilket underlättades av förändringar i de semantiska särdragen hos vissa satskomponenter.