MOKSLO KALBOS KULTŪROS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIV(1985)

VIKTOR FILIPPOVITJ ZJURAVLJOV

METODOLOGISKA ASPEKTER PÅ BEGREPPENS SYSTEMATISERING INOM VETENSKAPLIGA KUNSKAPSOMRÅDEN

På senare tid har termen terminologisk systematisering fått stor spridning; den betecknar normativ verksamhet inom terminologin för ett visst kunskapsområde. Syftet med terminologisk systematisering är att undanröja dess brister, såsom flertydighet, synonymi med mera. I praktiken genomförs terminologisk systematisering genom utarbetande av ordböcker av systematisk typ, det vill säga samlingar av rekommenderade termer och terminologiska standarder.

Den avgörande betydelsen av att utforma ett kunskapsområdes begreppssystem vid systematiseringen av dess terminologi erkänns som en grundläggande ståndpunkt inom de sovjetiska och utländska terminologiska skolorna. För att beteckna den verksamhet som syftar till att utarbeta ett begreppssystem föreslås termen begreppssystematisering. Begreppssystematisering förutsätter forskning såsom identifiering av de begrepp som är specifika för det aktuella kunskapsområdet, utformning och precisering av dessa samt formulering av begreppsuttryck och fastställande av relationer mellan begreppen. Som ett resultat av begreppssystematiseringen skapas en begreppsbild av den projektion av den objektiva verkligheten som undersöks inom det aktuella vetenskapsområdet. Uppbyggnaden av ett begreppssystem bidrar till att frågor om terminologisk systematisering kan lösas framgångsrikt: genom ett motiverat val av rekommenderade (standardiserade) termer, fastställande av icke-rekommenderade (otillåtna) termer och för närvarande godtagbara synonymer samt godtagande av motsvarande termer på andra språk.

Det är lätt att se att termen terminologisk systematisering, till skillnad från termen begreppssystematisering, har en inriktning som inte så mycket är lingvistisk som innehållsvetenskaplig och logisk-metodologisk, vilket vittnar om den komplexa karaktären hos den forskning som är knuten till terminologisk systematisering.

Det viktigaste villkoret för begreppssystematisering är uppenbarligen en objektivt betydelsefull fastställning av begreppens konkreta vetenskapliga innehåll, som motsvarar den aktuella utvecklingsnivån inom kunskapsområdet. För att uppfylla detta villkor måste frågor om det innehållsvetenskapliga underlaget för begreppssystematisering lösas.

59

Begreppssystematiseringens vetenskapliga karaktär uppnås dessutom genom att metoder från en rad andra vetenskaper används, exempelvis lexikologi, lexikografi och vetenskapen om det vetenskapligt-tekniska litteraturspråket. Detta gör det möjligt att formulera begreppsuttryck med hänsyn till normerna för det allmänna skriftspråket och språket inom det aktuella kunskapsområdet.

Den allmänna metodologiska grunden för begreppssystematisering är den dialektiska materialismen och den marxist-leninistiska kunskapsteorin. Exempelvis används gruppering av begrepp efter kategorier som ett sätt att systematisera begrepp. Då tillämpas sådana kategorier inom den dialektiska materialismen som objekt, egenskap, relation, process, funktion, storhet med mera.

Samtidigt måste man ta hänsyn till forskningsresultat inom olika områden av den moderna logiken: tecken- och betydelseteorin, logisk semantik samt klassifikations- och definitionsteorier.

Den moderna begreppsteorin har störst betydelse för det metodologiska underlaget vid utarbetandet av begreppssystem inom vetenskapliga kunskapsområden.

Nedan behandlas kortfattat några frågor inom begreppsteorin: den begreppsliga kunskapsformens kunskapsteoretiska natur; definitionen av själva begreppet begrepp; preciseringen av begreppets logiska struktur och innehåll; analysen av begreppstyper som skiljer sig åt i logisk form samt de logiska relationerna mellan begreppen.

Undersökningen av begreppets kunskapsteoretiska natur syftar till att identifiera de särdrag som gör det möjligt att skilja begreppet från sådana kunskapsformer som omdöme och föreställning, samt att fastställa dess roll i kunskapsprocessen och i språkets bildande och funktion.

För att skilja begreppet från omdömet är det lämpligt att jämföra framställningar av en vetenskap i form av en mängd omdömen respektive en mängd begrepp. Det är allmänt känt att varje kunskapsområde behandlar ett bestämt utsnitt av den objektiva verkligheten, kännetecknat av sina undersökningsobjekt. Under undersökningen av dessa objekt urskiljs väsentliga egenskaper och relationer, med vars hjälp lagbundenheterna i detta utsnitt av den verkliga världen fastställs. Ur logisk synvinkel är vetenskapliga lagar omdömen som återspeglar denna kunskapsnivå om objektiva lagbundenheter och gör det möjligt att förklara och förutsäga undersökningsobjektens beteende.

På språket inom det aktuella kunskapsområdet uttrycks dessa omdömen med hjälp av meningar av en viss typ. En analys av sådana meningar gör det möjligt att urskilja deskriptiva och logiska komponenter i dem. Bland de deskriptiva komponenterna urskiljs i sin tur termer, det vill säga ord eller ordkombinationer som representerar klasser av objekt generaliserade utifrån vissa kännetecken. Exempelvis uttrycks termodynamikens första huvudsats (i en av dess formuleringar) så

60

med följande mening: Den värme som tillförs ett termodynamiskt system är lika med summan av ökningen av den inre energin och det arbete som systemet utför mot yttre krafter¹. Denna mening uttrycker ett av termodynamikens grundläggande omdömen, som återspeglar materievärldens fundamentala lagbundenheter. I denna mening förekommer följande för termodynamiken specifika termer: värme, termodynamiskt system, inre energi, arbete, vilka uttrycker några av termodynamikens grundläggande begrepp.

Om ett omdömes syfte är att fastställa ett bestämt förhållande mellan objekt eller att ett objekt har en egenskap, innehåller begreppet inget påstående och fungerar som en representant för objekt av en viss klass i människans medvetande. Till skillnad från en sådan sinnligt konkret kunskapsform som föreställningen urskiljs objekten med hjälp av begrepp utifrån att de har väsentliga kännetecken. Den abstraktionsmetod som används vid begreppsbildning skiljer sig från den metod med vars hjälp förhållandet mellan ett egennamn och ett enskilt föremål fastställs. I det senare fallet identifieras olika tillstånd och stadier hos ett enskilt föremål, medan objekt vid begreppsbildning identifieras utifrån sina väsentliga kännetecken, utan att deras olikheter i andra avseenden ignoreras. Så motsvarar begreppet termodynamiskt system ett godtyckligt system ur klassen av system vars väsentliga kännetecken är förmågan att utbyta energi och (eller) materia. Samtidigt skiljer man, utifrån andra kännetecken, mellan öppna, slutna, isolerade, adiabatiska, heterogena, homogena och multikomponentsystem inom termodynamiken. I begreppet termodynamiskt system aktualiseras emellertid inte dessa kännetecken.

Utifrån denna kortfattade genomgång av begreppets kunskapsteoretiska natur kan följande definition godtas: Ett begrepp är en kunskapsform med vars hjälp forskningsobjekt återges i generaliserad form och urskiljs utifrån sina väsentliga kännetecken.

En modern tolkning av begreppets struktur är särskilt viktig för att ordna begrepp. Den uppnås genom att använda predikatkalkylens språk. En sådan användning föreslogs först av E. K. Voishvillo². Predikatkalkylens centrala begrepp är predikatbegreppet, vilket är en form för att hävda att ett objekt har en egenskap eller att det råder ett förhållande mellan objekt. I allmän form kan begreppets struktur återges med följande uttryck i utvidgad predikatkalkyl: εΦ(ε), där ε är en individ- eller predikatvariabel och Φ(ε) är ett konstant predikat.

¹ Физический энциклопедический словарь.— М.: Сов. энциклопедия, 1963, т. 3, с. 602.

² Войшвилло Е. К. Понятие.— М.: Изд-во МГУ, 1967.

61

Som exempel på en sådan analys av ett begrepps struktur kan vi ta begreppet öppet termodynamiskt system: Ett termodynamiskt system som kan utbyta materia med andra system³. Här utgör termen termodynamiskt system individvariabeln, medan predikatet uttrycks genom den definierande bisatsen som kan utbyta materia med andra system.

Att uttrycka begreppens innehåll med hjälp av predikat (enkla eller sammansatta) gör det möjligt att identifiera alla logiskt möjliga typer av begrepp, det vill säga sådana som skiljer sig åt i logisk form.

Som sådana typer av begrepp kan exempelvis följande anges:

— icke-relativa begrepp, där objekt generaliseras utifrån sina egenskaper (kvaliteter, tillstånd): xA(x), där x är en individvariabel; A(x) är ett predikat som hävdar att ett objekt ur den klass av objekt som representeras av variabeln x har egenskapen A. Exempelvis x jämnt (x), där x är ett naturligt tal, vilket på allmänspråket uttrycks så här: det naturliga talet x som är jämnt;

— relationsbegrepp, som urskiljer en klass av n-tupler av objekt utifrån förhållandena mellan dessa objekt: x₁, …, xₙR(x₁, …, xₙ), där x₁, …, xₙ är en n-tuppel av objekt; R är en relation mellan objekten x₁, …, xₙ. Exempelvis x₁, x₂ större än (x₁, x₂), det vill säga: ett par tal där det första är större än det andra;

— relativa begrepp, som generaliserar objekt utifrån en egenskap som härrör från en relation: det första fallet är xR(x, a), där a är ett bestämt objekt. Exempelvis x större än (x, 3); det andra fallet är x∃yR (x, y), där ∃ är existenskvantifikatorn som binder individvariabeln y. Följande begrepp har exempelvis denna logiska form: ett termodynamiskt system som kan utbyta materia med andra system; det tredje fallet är x∀yR(x, y), där ∀ är allkvantifikatorn som binder individvariabeln y, och ”¬” är negationstecknet. Exempelvis ett termodynamiskt system som inte kan utbyta materia med andra system;

— begrepp om egenskaper (relationer), som representerar en klass av egenskaper (relationer) som urskiljs utifrån att dessa egenskaper (relationer) har en viss gemensam egenskap: RΦ(R). Exempelvis representerar begreppet R är reflexiv (R) på ett generaliserat sätt klassen av relationer R som har den egenskap som uttrycks av predikatet ∀ xR(x, x). I detta fall är R inte längre en bestämd, fixerad relation, utan en predikatvariabel som representerar en klass av relationer.

³ Термодинамика. Терминология. Проект. — М.: Наука, 1982.

62

Fördelen med att använda predikatformen för att uttrycka begreppens innehåll är att man mellan innehållet i vissa begrepp kan fastställa en relation av härledbarhet, som tjänar till att ordna begreppen.

Den praktiska tillämpningen av predikatkalkylens formalism vid ordnandet av begrepp är desto mer aktuell ju mer komplext innehållet i dessa begrepp är. För att uttrycka begrepp med komplext innehåll kan man använda komplexa predikat, det vill säga predikat som innehåller sådana logiska konstanter som disjunktion, konjunktion och implikation.