LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993)

PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS

[Rec.]: Druviete I. Kārlis Mīlenbachs. Rīga: Zinātne, 1990, 283 lpp.

Denna vackra monografi om Kārlis Mīlenbachs växte fram ur en doktorsavhandling som försvarades 1985. Författaren hade redan tidigare publicerat flera intressanta artiklar om den framstående lettiske språkforskaren, där uppmärksamheten särskilt riktades mot hans språkvetenskapliga uppfattningar och insatser för normaliseringen av det lettiska litteraturspråket¹.

I den lettiska språkvetenskapens och det lettiska litteraturspråkets historia har K. Mīlenbach en hedersplats vid sidan av sin vän Jānis Endzelīns, och man måste helt enkelt förundras över att det i den lettiska språkvetenskapliga litteraturen efter L. Adamovičs mer utförliga artikel om K. Mīlenbach från 1927² och A. Augstkalns bibliografi över hans verk från 1933³ hittills inte har publicerats några mer betydande arbeten.

Monografins författare berättar om språkforskarens liv på ett mycket tilltalande sätt och presenterar intressanta, ofta hittills okända detaljer, till exempel om Mīlenbachfamiljens liviska ursprung. Naturligtvis ägnar hon störst utrymme åt K. Mīlenbachs språkvetenskapliga verksamhet, hans skapande av språkvetenskapliga termer, kampen för en reform av den lettiska ortografin, syntaxforskningen, läroböckerna i lettiska och K. Mīlenbachs viktigaste livsverk – den stora lettiska ordboken, som det efter författarens död föll på Jānis Endzelīns att färdigställa.

I en kort presentation är det omöjligt att återge monografins innehåll mer utförligt; vi ska försöka nämna bara några fakta som kan vara särskilt intressanta och aktuella för litauiska språkhistoriker och litauiska läsare i allmänhet.

Som vi vet använder letterna för närvarande, till skillnad från litauerna, internationella kasusbenämningar. K. Mīlenbach följde dock samma väg som våra A. Baranauskas, K. Jaunius och J. Jablonskis och hade här bildat lettiska benämningar: sakulis, attiecūlis, virzulis, papildulis, vietulis, saukulis. Den kände författaren Jēkabs Janševskis (1865–1931) hade ställt sig bakom detta bruk av kasusnamn, men de flesta andra lettiska kulturpersonligheter kritiserade kraftigt denna nyhet från K. Mīlenbach.

För en litauist bör kapitlet ”Valoda un vārda māksla” (Språket och ordets konst) i I. Druvietes bok vara mycket intressant. Där behandlar författaren mycket varsamt, med

¹ Druviete I. Några av K. Mīlenbahs omdömen om normaliseringen av det lettiska språket // Frågor om det lettiska språkets kultur. 1982. Årg. 17. S. 38–49; Den teoretiska grunden för språkets normalisering i Kārļis Mīlenbahs verk // LPSR:s vetenskapsakademis meddelanden, 1984. Nr 5. S. 51–61 m.fl.

² Adamovičs L. Kārļa Mīlenbacha dzīve un darbi // Filologu biedrības raksti. 1927. S. 7. Lpp. 74-97.

³ Augstkalns A. Kārļa Mīlenbacha raksti // Filoloģijas materiāli. 1933. Lpp. 19-23.

216

Med stor takt och respekt för den lettiska nationella kulturen redogör hon för diskussionen mellan K. Mīlenbach och Jānis Rainis om språket i J. W. Goethes översättning av ”Faust”. I den akademiska lettiska litteraturhistorien⁴ och i vissa litterära arbeten om J. Rainis framställdes språkforskaren K. Mīlenbachs roll helt onödigt i ett mycket negativt ljus. Diskussionen påminner bland annat mycket om den debatt mellan litauiska språkforskare och författare som uppstod kring Faustas Kiršas översättning av J. S. Kraszewskis ”Vitolio rauda”. I den debatten kallade V. Krėvė-Mickevičius språkforskarna för ”lössplockare” (J. Rainis hade jämfört dem med inkvisitorer).

När utgivningen av K. Mīlenbachs ordbok, som alla forskare i de baltiska språken fortfarande beundrar, var avslutad, trycktes en artikel i en lettisk tidning där det hävdades att ordboken saknade ”känsla och intuition för det lettiska språket”. Bör vi förvånas alltför mycket över vissa recensioner av K. Būgas ordbok?

K. Mīlenbach kände Jonas Jablonskis väl; de arbetade båda på samma gymnasium i Mitau (Jelgava). Så här skriver I. Druviete om relationen mellan dessa språkforskare:

”Ett verkligt engagemang för vetenskaplig språkforskning började dock först omkring 1889, då Kārlis Mīlenbach blev överlärare vid Jelgavas gymnasium. Jonas Jablonskis – den litauiska litteraturspråkets grundare, som undervisade i klassiska språk vid Jelgavas gymnasium 1889–1897 – intar en särställning i hans liv. Den litauiske språkforskaren och den nationella pånyttfödelsens förkämpe, som var sju år yngre än Kārlis Mīlenbach, hade redan publicerat flera artiklar om språkvetenskap. På den tiden var gymnasielärares hängivenhet åt vetenskaplig forskning mycket ovanlig; vem vet, kanske var det Jonas Jablonskis exempel som fick K. Mīlenbach att också mer bestämt göra sin röst hörd inom språkvetenskapen. J. Jablonskis försåg K. Mīlenbach med böcker, gav honom information om de litauiska dialekterna och var för honom ”en källa till litauiskt liv” (s. 35).”

När I. Druviete beskriver relationen mellan dessa språkforskare bygger hon främst på K. Mīlenbachs brev till den framstående tjeckiske baltisten Josef Zubatý. Här kan tilläggas att den tjeckiske språkforskaren genom K. Mīlenbachs brev fick veta att den litauiske språkforskaren Obelaitis och Jonas Jablonskis var en och samma person.

Det var inte bara J. Jablonskis som hjälpte K. Mīlenbach att sätta sig in i grunderna i litauiska; den lettiske språkforskaren studerade också litauiska medan han bodde hos sin svåger i Tauragė.

Glada över denna utmärkta monografi vill vi hoppas att den tid inte är långt borta då vi också får läsa en liknande bok om Kārlis Mīlenbachs store vapendragare Jānis Endzelīns.

Algirdas Sabaliauskas

⁴ Latviešu literatūras vēsture. Rīga, 1957. S. IV. Lpp. 477-480.

217