LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Algirdas SABALIAUSKAS

PROFESSOR ANTANAS SALYS – MÄNNISKA OCH FORSKARE

Var är mina ordbokskort? Även under sjukdomen bekymrade jag mig om ordbokslådorna. Stud. A. Salys anstränger sig (= försöker. — A.S.) via A. Vireliūnas och A. Varnas ”Lietuvos žodynas”-lådor [...] Dessa lådor tillhör inte Būga utan Lietuvos egendom. Det är svårt att skriva. Huvudet blir allt sämre av brevet. Många hälsningar! Hälsa A. Salys. K. Būga

Jag tycker att dessa rader, skrivna med en hand som knappt kunde hålla pennan av den store litauiske språkforskarens sjukdom, som nu hade blivit svår, skulle passa mycket bra som motto för en framtida biografi över Antanas Salys. Kazimieras Būga spelade en viktig roll i den blivande forskaren A. Salys liv.

Innan han kom till Kaunas för att studera hade denne unge man, som vuxit upp ”på en hundraårig zemaitisk gård, i Reketės pablendžiavy, bland höga, täta träd”, redan hört lite om professor K. Būga.

För många av oss avgjordes valet av specialitet av våra lärare. Så var det också för A. Salys. När han, efter att ha gått ut femte gymnasieklassen i Skuodas, återvände till Telšiai för sjätte klassen, hade en ny lärare i litauiska, Matas Untulis, börjat där. Han var en oerhört intressant, nästan legendarisk person.

Efter att som privatist ha tagit en juristexamen vid Saratovs universitet, blivit en självlärd litauist och fiende till alla regimer, var han en okonventionell pedagog som förmådde tända en låga av kärlek till modersmålet hos sina elever. Med tacksamhet nämns han i självbiografierna för mer än en kulturarbetare.

För övrigt har även författaren till dessa rader en gång sett M. Untulis. I april 1952 hölls i Vilnius en interrepublikansk konferens för lexikografer, där också en ny instruktion för redigeringen av den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” behandlades. Som student på fjärde året tyckte jag det var intressant att betrakta dåtidens språkforskares ansikten och höra deras ord. Tydligast från konferensen minns jag M. Untulis: i hörnet av Vetenskapsakademiens mötessal satt en liten, puckelryggig man på en spiraltrappa av metall. Trots att salen var tillräckligt varm var han klädd i en sliten bondsk vadmalsrock, och bredvid sig hade han ställt något som liknade en tiggares korg,

30

Han bläddrade bland ordbokskorten och lyfte bara då och då blicken för att kasta en blick på någon av talarna. När jag, jag minns inte vem, frågade ”vem är den där tiggaren”, fick jag till svar att det var Matas Untulis, som samlade ord till den ordbok som diskuterades här. Ett halvår senare omkom han i trakten kring Endriejavas¹.

Matas Untulis förklarade för A. Salys, som gick i sjätte gymnasieklassen, att allt som står skrivet i böcker eller tidningar inte nödvändigtvis är bra och korrekt, och att man måste lyssna på hur människor talar och känna efter vad som är bra och dåligt i deras språk. Man kan säga att detta var A. Salys första seminarier i språkvetenskap hos Jonas Jablonskis, som han senare skulle träffa på universitetet. M. Untulis undervisade A. Salys bara ett år. Men det året räckte för att Antanas Salys, efter att ha gått ut gymnasiet med guldmedalj 1923 (han gick bland annat ut tillsammans med den blivande framstående lexikografen Zuzana Jonikaitė), skulle bege sig till det första litauiska universitetet, som nyligen hade grundats, för att studera litauiska. Vid Kaunas universitet fann han ännu de två stora litauiska språkforskarna — Jonas Jablonskis och Kazimieras Būga.

A. Salys utmärkte sig genast bland de andra studenterna. Så här minns författaren Juozas Paukštelis J. Jablonskis första föreläsning. De väntar i en liten, ganska mörk sal, ”i det gamla före detta klostrets murar, som luktade mögel och fukt, i början av Vilniaus gatvė, intill ’studentkyrkan’ [...] Så öppnas salens dörrar, och en inte längre ung, blek kvinna med kortklippt hår skjuter in en rullstol, där den professor jag redan sett sitter [...] Jag ser att hans grå huvud skakar; han är mycket gammal, mycket äldre än för några år sedan, när jag såg honom i Palanga. Jag grips av något slags vemod. Och det är tyst i salen — ingen rör sig. Professorn i rullstolen stryker åter handen över ansiktet, som om han vore mycket trött, som om han ville skaka av sig tröttheten. — Nåväl, vi börjar, — säger han med trött röst [...] Han öppnar anteckningsboken som han håller framför sig och läser: — ’För att utföra arbetet väl måste man också ha goda arbetare.’ Vem kan rätta den här meningen? Det är tyst i salen. — Tystnaden är ett gott tecken. Betyder det att meningen är bra? En ljushårig student som läst texten räcker upp handen. — Varsågod. — Efter kad kan infinitiv inte användas, säger den unge mannen, med en lätt samogitisk accent. — Hur skulle ni säga det? — För att utföra arbetet väl... — Rätt: för att utföra arbetet väl... Ni är samogit, från Salantai eller Plungė? — Från Salantai... — Från Salantai... Där har också ett renare språk bevarats.”²

¹ Kalbos kultūra. 1991. Sąs. 60. Šis leidinys skirtas šimtosios M. Untulio metinėms. Jame paskelbta M. Untulį pažinojusių žmonių atsiminimų.

² Paukštelis J. Dažnai atsimenu juos. V., 1979. P. 73—75.

31

Den unge mannen var naturligtvis A. Salys. Men vågade J. Paukštelis själv inte nämna honom då, eller hade bokens förläggare av försiktighet strukit efternamnet ur texten³?

Det är nästan svårt att tro, men J. Jablonskis föreslog sin student att redigera den andra volymen av Žemaitės skrifter, utgivna av Andrius Bulota (den första hade J. Jablonskis själv redigerat).

Under K. Būgas föreläsningar sitter A. Salys på första raden. ”Han frågade oss varifrån vi kom, vilken dialekt vi talade, eftersom det var viktigt för hans kurs i dialektologi. Han frågade hela tiden hur man uttryckte den saken på ens dialekt. Och så lärde jag känna Būga närmare [...] Och sedan sade han en gång till mig efter en föreläsning: Vet du, skulle du vilja komma och arbeta som sekreterare åt mig med ordboken? — Jag behöver någon just nu. Jag blev förstås glad — en förstaårsstudent som erbjöds, tror jag, en lön på hundrafemtio litas [...] Varje dag, under vissa lediga timmar mellan föreläsningarna, gick jag till ordboksredaktionen, som också låg på Seimas gård, i det gamla före detta vaktmästarhuset. Där stod alla kartotekslådorna till ordboken”⁴. Det är därför K. Būga, när han före sin död tänkte på ”ordbokslådorna”, också alltid kom ihåg studenten Salys.

På K. Būgas uppmaning studerade A. Salys de samogitiska dialekterna i sina hemtrakter under sitt första studentlov och försökte fastställa gränsen mellan dounininkai- och dūnininkai-dialekterna. Men när han efter lovet återvände till Kaunas hängde det en lapp på anslagstavlan vid humanistiska fakulteten med besked om att professor K. Būga på grund av sjukdom inte skulle hålla några föreläsningar den terminen... K. Būgas död var en fruktansvärd tragedi för den litauiska språkvetenskapen, och tragedin drabbade särskilt det unga Kaunas universitet, som just hade tagit sina första steg. J. Jablonskis var redan svårt sjuk. Efter K. Būgas död undervisade schweizaren Alfredas Senn i teoretisk lingvistik och ledde institutionen för jämförande språkvetenskap; vid den tiden kunde han kanske ännu inte litauiska tillräckligt väl. När J. Jablonskis såg hur svårt det var ställt med den litauiska språkvetenskapen började han arbeta för att två av fakultetens mer begåvade studenter skulle få möjlighet att studera språkvetenskap utomlands. Valet föll på A. Salys och en annan redan berömd student, ”Panevėžys-Jablonskis”, Pranas Skardžius. I ett brev till sin tidigare elev, som då var utbildningsminister, Kazimieras Jokantas, skrev J. Jablonskis: ”Två humaniorastudenter, Ant. Salys och Pr. Skardžius, — de har här studerat språkvetenskap med baltiska studier i två år, — ser att vår fakultet ger dem föga andlig näring (för närvarande finns det vid fakulteten inte heller någon lingvist, någon språkforskare för jämförande språkvetenskap), — och har sedan länge (efter K. Būgas död) velat resa härifrån till något universitet i Tyskland, till en högskola där detta ämne redan är väl etablerat och bedrivs som det ska. De har länge varit bekymrade över denna sak och besvärar mig ständigt på det ena eller andra sättet, söker råd om hur saken ska genomföras och vad som vore bäst för dem; enligt min mening borde de fortsätta sina studier i Tyskland [...] De är båda (en samogit och en östaukštait) verkligen stadiga och kunniga i språk och vetenskap i allmänhet

³ Kniūkšta P. Prisimename Antaną Salį // Kalbos kultūra, 1992. Sąs. 63. P. 4.

⁴ Pokalbis su prof. Antanu Saliu // Gimtoji kalba, 1992. Sąs. 6. P. 25.

32

en av de där begåvade unga männen, av vilka man kan vänta sig något för vår skolas framtid, men båda är tyvärr lika fattiga bondsöner — båda behöver, för att vara helt uppriktig, rätt betydande stipendier, så att de inte utomlands, medan de ägnar sig åt studierna, ska behöva svälta utan att själva eller vår skola får någon nytta av det. Jag hyser särskilt stort förtroende för dessa två studenter; jag betraktar dem inte som lättingar, utan litar helt på deras allvar och uthållighet. Jag ber er att, om det är möjligt, inte snåla med stipendier åt dem från höstterminen i år, så att de kan studera utomlands”⁵. J. Jablonskis skrev ett liknande brev också till dekanen för fakulteten för humaniora, professor Mykolas Biržiška⁶.

Till en början övervägde man Leipzig, Königsberg eller Riga. Valet föll på Leipzig. Valet avgjordes uppenbarligen av att den gode vännen till K. Būga, professor Jurgis Gerulis (som på tyska skrev sig Georg Gerullis), som inte så länge tidigare hade inbjudits att bli professor i Kaunas, undervisade där sedan 1922.

J. Gerulis, utbildad vid universiteten i Königsberg och Berlin och elev till A. Bezzenberger och V. Schulze, tycks ha haft ett särskilt stort inflytande på sina studenter. J. Gerulis egna universitetsstudier var visserligen bara sex terminer: 1909 avslutade han det klassiska gymnasiet i Tilsit, och redan 1912 disputerade han för doktorsgraden med en avhandling på latin om ortnamn i Samland. Som officer i kronprinsens garde deltog han i första världskriget, sårades flera gånger och tilldelades den högsta tyska militära utmärkelsen, Järnkorset. Vid universitetet i Leipzig undervisade han, förutom i språkvetenskapliga ämnen, även i militär utbildning. Litauer som studerade både i Leipzig och senare i Berlin minns honom som en mycket framstående pedagog. I Leipzig undervisade han i de centrala ämnena inom baltistiken endast två studenter, Pr. Skardžius och A. Salys. Andra studenter skämtade om dem och kallade dem ”de blivande litauiska professorerna”.

Det var inte bara studenterna som var nöjda med sin professor, utan professorn gladde sig också åt sina studenter (de blev verkligen inga lättingar!), berömde dem överallt och framhöll särskilt Pr. Skardžius arbetsamhet och A. Salys begåvning. Naturligtvis saknade ingen av dem dessa egenskaper. En liten detalj kan kanske vittna om hur J. Gerulis elever värderade hans pedagogiska talang. Efter andra världskriget, när Pr. Skardžius befann sig i Förenta staterna och såg det sorgliga tillståndet för den litauiska språkvetenskapen, skrev han i en artikel att ”J. Žiugždas verkliga lärare och vänner helt i onödan gjorde sig av med en så framstående forskare, som medan han levde också hade kunnat utbilda seriösa dialektologer för det sovjetiska Litauen”⁷. Författaren till dessa rader har fått mycket fina omdömen om J. Gerulis som en god pedagog och intressant person av hans tidigare studenter vid Berlins universitet, Elzbieta Mikalauskaitė och Jonas Kabelka, samt av deltagarna i dialektologikurserna i Kaunas, Bronė Vosilytė, Jonas Kruopas och Juozas Senkus.

⁵ Jono Jablonskio laiškai. Sud. A. Piročkinas. V., 1985. P. 165—166.

⁶ Jablonskis J. Straipsniai ir laiškai. Sud. A. Piročkinas. V., 1991. P. 225—227.

⁷ Skardžius Pr. Tarybinė kalbotyra Lietuvoje // Aidai, 1958. Nr. 10. P. 444—445.

33

Förhållandet mellan A. Salys och J. Gerulis var tydligen mycket varmt. Han månade mycket om A. Salys framtid. Detta ledde också till vissa konflikter i Kaunas⁸.

När A. Salys besökte Litauen 1969 berättade han att han efter kriget, då han bodde i Förenta staterna, hjälpte även J. Gerulis familj, som hade hamnat i en mycket svår situation. Han mindes hur han utifrån en teckning av en fot försökte hitta skor åt J. Gerulis dotter, och kom också ihåg andra saker.

När A. Salys och Pr. Skardžius efter studierna i Leipzig återvände till Kaunas började, kan man säga, en pånyttfödelse för den litauiska språkvetenskapen. Salys föreläsningar fascinerade studenterna särskilt mycket.

När A. Salys mindes sina studier vid universitetet i Kaunas sade han att ”allt det där med Vabalas-Gudaitis pedagogik och annat” inte intresserade honom särskilt mycket. Själv hade han emellertid en medfödd pedagogisk talang och ägnade undervisningen särskild uppmärksamhet. ”Jag tänker, och är djupt övertygad om, att universitetslärarens främsta skyldighet är att vara en god lärare”, sade Salys i ett samtal som anordnades tre veckor före hans död, när en dokumentärfilm om honom spelades in⁹.

Detta uppskattades inte bara av blivande språkvetare. Så här resonerar Halina Korsakienė inför de statliga examina: ”A. Salys är inte heller något att vara rädd för. Jag har bra anteckningar från hans föreläsningar, och det ämne han undervisar i är tydligt och begripligt, liksom professorns egna föreläsningar.” Och under själva examen ”ler den alltid sportigt vältränade A. Salys”. ”Så ung, pigg och glad”, går Salys också till de lördagsträffar för språkälskare som hålls hemma hos Sofija Čiurlionienė¹⁰.

Pulgis Andriušis, som godmodigt skämtade med alla sina ärade professorer, mindes ”Humanistföreningens stojiga årsfester i ateitininkernas hus”, där till och med Vincas Mykolaitis-Putinas ”en smula övergav sin medfödda blyghet”, och glömde inte heller våra språkvetare: ”Den snabbpratande och livlige P. Skardžius förändrades inte efter att ha fått sig något till livs; han talade bara ännu snabbare och rörde sig ännu vigare [...] A. Salys tillbringade för det mesta tiden i danssalen”¹¹.

A. Salys var hedersmedlem i den berömda studentföreningen för litteratur och konst ”Šatrija” och dess beskyddare vid Vilnius universitet. I allmänhet var han en typisk handlingsmänniska, långt ifrån nöjd med enbart språkvetenskap och pedagogiskt arbete. Samtida minns honom också som en berömd biodlare, en utmärkt trädgårdsmästare och vinmakare samt medlem av expertkommittén för de utställningar som Jordbrukskamrarna anordnade. När hans vänner (Vincas Maciūnas, Stasys Barzdukas) skrev om sin vänskap med A. Salys glömde de inte heller mjödet — ”jag har med glädje tömt ett glas av hans egenhändigt framställda bärnstensfärgade mjöd”, ”han bjöd på sitt eget mjöd (ett litet glas, inte mer, eftersom denna läckerhet är så sällsynt!)”.

⁸ Jfr Pr. Skardžius brev till V. Krėvė-Mickevičius den 10 februari 1930. Se Literatūra ir kalba, 1981. T. 17. S. 195–196.

⁹ Jfr Gimtoji kalba, 1992. Häfte 6. S. 23–29; häfte 7. S. 14–21 (omtryckt från ”Aidai”, 1974. Nr. 1. S. 14–20; nr. 2. S. 75–82. Redigerad av K. Ostrauskas).

¹⁰ K o r s a k i e n ė H. Namas, kuriame gyvenome. V., 1991. S. 64, 66; K o r s a k i e n ė H. Susitikimai. V., 1977. S. 188.

¹¹ A n d r i u š i s P. Rinktiniai raštai. T. 1. Bostonas, 1968. S. 93.

34

Till slut skrev A. Salys också den första litauiska handboken om bilism (Automobilio ekonomija. Kaunas, 1932). Han var också en av våra första motorcyklister.

A. Salys deltog aktivt i katolsk akademisk verksamhet och var en aktiv medlem av Litauiska katolska vetenskapsakademien. Tillsammans med J. Brazaitis (då Ambrazevičius), J. Grinius, J. Grušas, Z. Ivinskis, J. Keliuotis, A. Maceina, K. Pakštas, I. Skrupskis, A. Vaičiulaitis och andra unga katolska intellektuella undertecknade han den berömda deklarationen ”För en organisk statsuppbyggnad”, som publicerades i ”Naujoji Romuva” 1936 och sökte en väg för att återupprätta en demokratisk ordning i Litauen.

A. Salys karaktär och medfödda begåvning hjälpte honom att lätt anpassa sig också till de nya livs- och arbetsförhållandena i Amerikas förenta stater. Här spelade den tidigare professorn vid Kaunas universitet, schweizaren Alfred Senn, en mycket viktig roll i hans liv. I allmänhet har utlänningar som arbetade vid Kaunas universitet i mer än ett fall uppriktigt hjälpt litauer som drabbats av olycka.

Se bara hur mycket fransmannen Raymond Schmittlein (Raimonas Šmitlenas), direktör för folkbildningen i den franska ockupationszonen i Tyskland efter andra världskriget, gjorde för litauerna! I biografin över vår framstående konstnär Vytautas Kazimieras Jonynas beskrivs han som den tredje människa (efter Adomas Galdikas och Paulius Galaunė) som denne mötte och som ”lämnade ett avgörande spår” i hans jordiska vandringar¹²

Förutom R. Schmittleins många goda insatser för litauerna bör också nämnas att han, när han fick veta att A. Salys och Pr. Skardžius befann sig i Tyskland, letade upp dem och bjöd in dem att undervisa i baltiska ämnen vid universitetet i Tübingen. Under en tid kunde även studenter som lämnat Litauen fortsätta sina studier här. Några av dem, till exempel Domas Velicka, organisatör av litauiska skolor i Amerika, tog här också examen från universitetet.

Det var vår redan nämnde A. Senn som ordnade arbete åt A. Salys vid University of Pennsylvania i Philadelphia, liksom åt Vincas Krėvė-Mickevičius och Vincas Maciūnas. Efter att ha arbetat i Litauen i nästan tio år och lämnat Kaunas universitet 1930 långt ifrån av egen fri vilja, engagerade han sig starkt i litauernas angelägenheter, deltog i deras organisationers verksamhet och fortsatte sina litauistiska studier.

Det var förmodligen inte så lätt att genast ta emot en så stor grupp litauer vid detta universitet, särskilt som det kan ha uppstått svårigheter i fråga om V. Krėvė-Mickevičius. Professor Mykolas Biržiška skrev i ett förtvivlat brev från Tyskland till A. Senn den 7 januari 1948: ”Hur ni lyckades få in Krėvė på universitetet är svårt för mig att förstå, när varken engelsmännen, amerikanerna eller någon annan vill ta emot de äldre ens vid universiteten. Just nu sitter här hos oss en kommission av engelska professorer som kom i dag och väljer specialister bland våra professorer, högst 50 år gamla — sådana sextioåringar (jag är redan 65!), som vi tre bröder är, är inte alls intressanta för dem, för att inte tala om min och Vaclovas litauistiska specialitet (om det ändå hade varit språk, men här handlar det om litteratur!) [...] Av någon anledning lade varken engelsmännen eller amerikanerna märke till att han (Viktoras Biržiška. —

¹² S a k a l a u s k a s T. Kelionė. V., 1991. P. 95—104, 110, 119, 126.

35

A.S.) inte bara matematiker (sådana behövde de inte) och inte bara ingenjör, utan också tidigare direktör för två krigsmateriel fabriker i Petrograd”¹³.

A. Salys var naturligtvis mycket behövlig för A. Senn och för att slutföra den ”Litauiska skriftspråksordbok” som han tillsammans med Max Niedermann och Franz Brender hade påbörjat redan i Litauen.

A. Salys kom till Förenta staterna utan att kunna engelska, men ett halvår senare undervisade han redan på engelska i en grundkurs i ryska.

Vid University of Pennsylvania undervisade A. Salys i slavistik och baltistik. Under hans tid blev detta universitet USA:s främsta centrum för litauistik och baltistik. University of Pennsylvanias bibliotek byggde upp den rikaste samlingen av litauistisk litteratur utanför Litauen (detta var förmodligen till stor del A. Senns förtjänst). Under A. Salys tid doktorerade här med avhandlingar inom litauistik Vladas Jaskevičius, Kostas Ostrauskas, Bronius Vaškelis, Antanas Klimas och William R. Schmalstieg. Även här var A. Salys en professor som var mycket uppskattad av sina studenter. ”Jag tror att ingen student någonsin var rädd när han behövde gå in på professor A. Salys arbetsrum: alla studenter togs emot uppriktigt och glatt, och vetenskapliga problem löstes utan svårigheter”, minns V. R. Schmalstieg¹⁴. Allmänt sett var han, enligt V. R. Schmalstieg, en ”människa med ett leende på läpparna”.

A. Salys hade mer tur än många av sina kollegor som lämnat fosterlandet: han fick åtminstone för en kort tid återvända dit ännu en gång. I Litauen blev många häpna sommaren 1969 när de fick höra att A. Salys skulle komma. I fosterlandet väntade man honom nästan som en ”imperialismens agent”. Långt ifrån alla var nöjda med resan heller i Förenta staterna. Men så varmt A. Salys togs emot i Litauen av sina tidigare elever och av yngre lingvister som aldrig hade träffat honom! Även den försiktige Kostas Korsakas var ibland, tycks det, ganska öppen när han umgicks med A. Salys, eftersom A. Salys vid ett tillfälle råkade säga att ”jag tänker nu annorlunda om även er direktör än jag gjorde tidigare”.

Jag är särskilt glad över att jag lyckades presentera Vladimir Toporov för A. Salys. Han blev mycket förvånad över hur vackert A. Salys talade ryska.

Flera år senare lyckades Ringaila Šalytė ta med sin fars ”Skrifter” till Moskva åt V. Toporov. Hon, som forskar om Boris Pasternaks verk, gjorde ett mycket varmt intryck på V. Toporov, precis som hennes far en gång hade gjort.

Den lettiska lingvisten Elfryda Šmitė kunde inte nog beundra A. Salys korrekta lettiska när hon träffade honom i Vilnius.

Alla möten i Litauen var inte angenäma för professor A. Salys den gången. Förmodligen var det mest smärtsamma mötet med den förstörda barndomsgården,

¹³ Kultūros barai, 1992. Nr. 7—8. P. 100—102; A. Sennas organizavo net komitetą, kuris turėjo paruošti pasiūlymą pristatyti V. Krėvę-Mickevičių Nobelio premijai. V. Krėvė-Mickevičius rusų kalbą dėstė ir A. Senno sūnui, būsimajam Lietuvos istorijos tyrinėtojui Alfredui Erikui Sennui.

¹⁴ S c h m a l s t i e g a s W. R. A. Salys — profesorius Amerikoje // Aidai, 1972. Nr. 8. P. 363.

36

med en trädgård som hans egna händer hade anlagt och som nu nästan helt vuxit igen. Under sitt besök övertygade sig A. Salys om att våra språkforskare arbetar ”med stor entusiasm och hängivenhet”, men med rätta oroar sig för att ”denna hängivenhet och entusiasm inte ska släckas av den nordostliga vinden”.

Antanas Salys var fast besluten att ännu en gång resa till Litauen. Men, tyvärr, var det inte meningen att denna dröm skulle gå i uppfyllelse. I stället för blommor och kransar vid begravningen bad han att man skulle skänka pengar till en stipendiefond för litauistik. Fonden, som fått sitt namn efter Antanas Salys, överfördes 1984 till institutionen för litauistik vid University of Illinois at Chicago.

När jag för första gången träffade professor A. Salys behövde jag inte lägga mycket till det porträtt av honom som jag hade skapat utifrån berättelserna från mina lärare Jonas Kabelka och Jonas Kvederaitis.

Vid sidan av Pranas Skardžius gedigna böcker om litauisk språkvetenskap tycktes hans vetenskapskollega Antanas Salys arbeten inte lika imponerande för oss. När vi i dag bläddrar igenom de fyra väldiga banden med hans skrifter inser vi hur mycket även denna framstående forskare och vårdare av sitt modersmål har bidragit till vetenskapen om det litauiska språket. Vi bör alla också vara mycket tacksamma mot professorns hustru Sofija Salienė, utan vars omsorg och ekonomiska stöd dessa fyra band sannolikt inte hade funnits än i dag¹⁵.

¹⁵ För övrigt såg S. Salienė inte bara till att hennes makes skrifter gavs ut, utan också till att de smugglades in i Litauen. I ett brev till V. R. Schmalstieg daterat 1986. II. 16 skriver hon: ”Prof. P. Jonikas skrev till mig att ni kanske ska resa till Litauen. Det vore bra om ni kunde ta med två av hans böcker, och kanske lyckas ni föra dem över gränsen. Om ni skulle förlora dem gör det ingenting. Språkforskarna väntar ivrigt på A. Salys skrifter [...] Jag önskar er en lycklig resa”.

37