S. AMBRAZAS. SUBSTANTIVBILDNINGENS UTVECKLING (LITAUISKA SPRÅKETS VERBALA AVLEDNINGAR). Vilnius, 1993, 296 s.

Detta är en omfångsrik bok om litauisk ordbildning; här ägnas ”störst uppmärksamhet åt den betydelsemässiga (semantiska) aspekten av ordbildningen, som hittills har undersökts minst” (s. 4). Författaren tar naturligtvis inte sig an detta arbete ur den aspekten utan föregångare — han har P. Skardžius bok ”Lietuvių kalbos žodžių daryba” och prof. V. Urbsjys undersökningar framför sig, och stöder sig här på ett förtjänstfullt sätt på dem.

S. Ambrazas har samlat in ett omfattande material ur olika skriftliga källor, särskilt ur LKŽ och dess excerpter samt LKA:s band, och har försökt sammanställa och undersöka det. Författaren har skrivit en intressant bok och på några punkter gett sitt originella och tungt vägande bidrag.

Författarens flesta påståenden är väl övervägda; olika fakta presenteras på ett lämpligt sätt och förklaras träffsäkert. Mycket arbete har lagts ned, och därför är det ibland beklagligt med diverse inexaktheter som kan vilseleda läsarna.

Exempel saknas tyvärr inte. I många samogitiska dialekter har substantiv som bildats med suffixet -imas av verb med akutstam betoning på stammen: lūžimas, dirbimas osv. regelbundet — Krs, Rdn, Eig, Trš, Tl, Pj, Lkv, Šll osv., inte ”påträffar man belägg” (s. 26). Lokativformen tamsė(je) är i många samogitiska dialekter lokativ av substantivet tamsis (s. 33), liksom mėdie, kėlie, važie osv. Ordet maldą betydde ’bön’ inte bara hos M. Daukša (s. 37), utan gör det även i dag i samogitiska uttryck som g’i-va maldą pra-ša i Rdn m.fl. Av någon anledning räknas inte kalčia, kerčia, verčia, grižčia ’grind’ osv. till suffixet -čia (s. 48) — motsvarande exempel har inte sökts fram. Adverbet risčia har knappast något med suffixet -čia att göra (är det inte ett lån?) — s. 48. Straumė i Plng kommer från de så kallade kuriska byarna och är inte någon tillgång i det litauiska språket (s. 56). Att av adverbet imbinginiu i DP168 bilda substantivet imbingynės (s. 64) är mycket vanskligt (jfr LKŽ IV 64). Varför smárvė från *smárdvė (s. 72), när en sådan form hörs i östra Litauens dialekter — Ukm, Ln. I Karklenuose finns formen ajū’t’e~ėjūtė, inte ėjūtė (s. 82). Varför har man bland alla samogitiska -ynė-avledningar (standardspråkets -ienė) som betecknar maträtter tagit med endast kritinė (förhållandet mellan -ynė och -ienė visas inte) — s. 96 (och det är inte soppa, utan en typ av sönderkokt, sönderfallande potatis, en variant av šūtynės). Att ordet kūpita i samogitiska har suffixet -ita måste fortfarande bevisas, men det förs fram utan förbehåll — s. 94. Tryškių griuženos (LKŽ III 627) är en osäkert belagd form — dialekten har inte konsonantklustret -rū- (endast -rū-). Ordet har bildats av singularformen griužena, och författaren har själv satt ut dess accent (s. 95). S. B. Chilinskis ursprung var trakten kring Šventėzeris; han kan alltså inte ha varit mellanhöglitauer (s. 113) — någon sådan dialektindelning finns inte heller längre. I Veiviržėnai och Kalținėnai finns formen krūokla||krūokla~krōkla, inte kriókla (s. 118). Ordet pakarāila används i Papilys, inte i Papilė (s. 123). Ordet išmėžena i Žd är helt oklart (s. 126). Vilken stam det har och varifrån ordet kommer är svårt att säga! Suffixet -ina (vid sidan av -ena) i samogitiska behöver över huvud taget fortfarande beläggas och diskuteras (liksom aditos) — s. 127. Det kan inte stämma att barškynė skulle förekomma i Klp, Tl, Užv (s. 128) — när jag varit där har jag överallt bara hört barškynė (bār’s’k’ī’n’ė). Dusmenų krausóčius (s. 132) är en form som inte existerar.

226

formen från den så kallade ”lögnarfonden”, dessutom skapades kranksóčius(!). Det har ingenstans bevisats att diminutivsuffixet -ikė hade en parvis motsvarighet -ikas (exemplen från preussiska kan knappast styrka stammen eller ens att den existerat) — s. 137. I Obeliai finns formen kiščiukas, inte kiščiukas (s. 138). Ordet ėjuoks från Kvėdarna ska transponeras till ejókas, inte ejókas (s. 141). I Jurbarkas säger man sudž’u·vūt’is, vilket enligt standardlitauisk ortografi ska skrivas sudžiūvūtis, inte sudžiūvūtis — s. 142. Samogitierna (Kl, Slnt, Yl) har inte längre suffixet -inykas (s. 146). Merūnas (s. 149) är ett helt och hållet lånat ord, ingen avledning med suffixet -ūnas (det bör erinras om att plyšūnas Rmč (s. 149) är en felaktigt upptecknad form; det är bara plyšūnas). Šiaulėnai är en västaukštaitisk dialekt, därför verkar det knappast lämpligt att hänföra pakarūklius (s. 156) enbart till samogitierna. Ordet paist(u)oklis från Šd, Pl (LKŽ IX 124) borde inte ha förts till samogitierna (Sd, Kl) (s. 156). M. Valančius girtuklis (s. 157) är utan tvekan en avskrivning av ordet girtūklis Krš, Užv, Rdn, Pvn, Tl, Plt, Klp, Sg, StngŽ, som används av många samogitier och även av litauer i Preussen. Nesūdera Dglš (s. 159) är nesūdėra. Det är svårt att säga varför den regelbundna a+e=a på grund av hiatus betraktas som ett obelagt forntida exempel, nepaitūvas < *nepaitūvas (s. 160). I södra Dzūkija (Nč, Knv, Rtn, Drsk) finns ordet bad_l kšl’is med ⊥, inte budikšlis (s. 178), och det samogitiska kaišėklis (s. 174) ska skrivas kaišėklis, eftersom vokalen ė~ė här har påverkats av regressiv assimilation. Dėglas ”fakel as”, upptecknat i dialekterna (Vkš), är en neologism (se LKŽ II¹ 248, 1947, jämför även LKK XXVI 15), inlärd av människor under festivaler. Detsamma gäller papuošalas från Kairiai och Baisóg ala (s. 192). Knappast bör man stödja sig på sådana nybildningar i historisk forskning. Ordet atāšlina (s. 195, 231) är utan tvekan inte det enda angivna suffixavledda ordet på -ina — skulle roten verkligen bara vara -šl- (atā- är ju ett prefix). Ordet dengėja ”redskap för taktäckning”, använt av tvåspråkiga invånare i Vilniusregionen, liksom fiskarnas vedėja, kan knappast ligga till grund för att betvivla att suffixet -ėjas, -a används i benämningar på verktyg eller föremål (s. 202, 230). Beteckningen pá.tvara för en del av en kvarnsten i Kuršėnai kan inte återställas som pervarà (s. 204). Adýklis, upptecknat nästan uteslutande i Grūžiai (från dialektformen ad’ž.kl’/s) (s. 229, 230), är sannolikt en icke-transponerad form som lexikograferna har släppt ut. Formen augintuvė (s. 211) finner man inte i Tryškiai, Pāvandenė eller någon annanstans — det finns endast augtūvė; däremot är sandėlis, sandėlyš Užv, Vl (s. 216) rena nybildningar (50 år gamla), som inte ens följer den fonetiska lagen Užv an>on; därför är de knappast till någon nytta för historisk forskning.

Formernas accentuering lämnar mycket övrigt att önska; den är ofta ohistorisk och strider mot viktiga ljudlagar. Den historiska, ursprungliga accentueringen är šilauogė, inte šilāuogė (s. 9). Den sällsynta och nya accentueringen suvéizdėjo, pavéizdėti (kanske till och med hämtad från Žemaitės skrifter) i Marijámpolė (s. 23, 101 m.fl.); däremot är det nedärvda samogitiska veiz(d)ėti, véiz(d)a, -(d)ėjo; išdūkenia (s. 65) = išdūkenia (själva formen bör rättas); párteklius (s. 70) = párteklius Rsn; láisvas (s. 72) = láisvas; dōras (s. 79) = dōras; gīrnkelis (s. 80) = gīrnkelis; gniūžtė (s. 90) = gniūžtė; plėšti (s. 93) = plėšti (om det nu inte är något korrekturfel); ārklas (s. 153, 171, 173, 207, 292) (nyligen inlärt av stadsbor som fjärmat sig från dialekterna) = ārklas; žvejóklis Tv (s. 155) = žvejóklis; kerėkšla (s. 156) = kerėkšla; pakartūvė (s. 160) = pakartūvė; lebeida (!) (s. 161, 227) = en form nedtecknad av lögnare, som inte existerar.

227

faktum; čiupėiza (s. 163, 227) = čiupėiza; nemėiša (s. 167) = nemėiša; mūgšis (s. 166) = mūgšis (regressiv vokalassimilation) Kl m.fl., nakviša (!) (s. 167) = nakviša; bėris etc. (s. 170) = bėris; irklas (s. 172, 207) = irklas; dėklas (s. 172) = dėklas; rėklės (s. 173) = rėklės; salykhlas (s. 177) = salykhlas; salykla (s. 176) = salykla; vežėčios (s. 186) = vežėčios; grąžtas (s. 189) = grąžtas; piesta (s. 188) = piesta; ortnamnet Upytė (s. 197) = Upytė; dažyve (s. 198) = dažyve; preikalas (s. 203) = preikalas; skiedra (s. 223) = skiedra; duokle (s. 223) = duokle; terliuža (!) (s. 227) = terliuža; kramuila (!) (s. 228) = kramuila; pakarukla(!) (s. 228) = pakarukla; turėkla (!) (s. 229) = turėklą eller möjligen turėklė etc. Mest anmärkningsvärt är att F.Saussures lag ignoreras i en del av exemplen, vilket kan vilseleda många yngre forskare.

Det finns också fler tidigare okända accentueringsfall, till exempel: šūnui (s. 36) = šūnui; álstogos (s. 84) = álstogos; mėšlas (s. 98) = mėšlas; spjāudalas (s. 99) = spjāudalas; pýliava (s. 101) = pýliava; grūodas (s. 104) = grūodas; grūdas (s. 104) = grūdās; šlūžė (s. 107) = šlūžė; riekė (s. 107) = riekė; gimdývė (s. 135) = gimdývė; raudónas (s. 138) = raudónas; viršūnė (s. 150) = viršūnė; palydōvas (s. 153) = palydōvas; palýda (s. 153) = palydā; valdōvas (s. 153) = valdōvas; veltūžas (s. 164, 229) = veltūžas; nusodīntojas (s. 202) = nusodīntojas; Tūrmantas (s. 234) = Tūrmantas; mušėika (!) (s. 290) = mušėika eller mušėikà; baidýklė (s. 290) = baidýklė; lebedā (s. 291) = lėbedā; landýnė (s. 294) = landýnė; sostà (s. 294) = sósta m.fl.

Felaktig stavning: atgrāžčios (s. 48) = atgrāžčios; bjurti (s. 49) = bjurti; pražutuvės (s. 50) = pražutuvės; pražutis (s. 50) = pražutis; neužauga (s. 126, 156, 163) = neužauga; nudvėsėlis (s. 133) = nudvėsėlis; vyliūgas Vkš, Vdk (s. 162) = viliūgas; smalyžius (s. 162) = smaližius; vašīukas (s. 200) = vašiūkas; sandėlys (s. 211) = sándėlis m.fl.

Den unge forskaren arbetade flitigt och tog till sig mycket från den tidigare litteraturen och från sin lärare, professor V.Urb učis, men ägnade mindre uppmärksamhet åt fakta, vilket ledde till att det analyserade materialet och dess tolkning blev lidande på många håll.

Vytautas Vitkauskas

228