ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLI (1999)

Översikter. Recensioner. Kommentarer. Opinions. Reviews. Observations. Überblicke. Rezensionen. Anmerkungen

ETT BETYDANDE ARBETE INOM LITAUISK ANTROPONOMASTIK

Alvydas Butkus. Lietuvių pravardės, Kaunas, 1995: Aesti, 464 P.

Nya arbeten inom litauisk antroponomastik är verkligen inte vanliga. Därför borde de behandlas och bedömas mycket ingående. Så skedde dock inte med A. Butkus arbete om öknamn. Utöver D. Sviderskienės annotation¹ och J. Liutkutės recension² verkar det inte ha skrivits mer om denna betydelsefulla undersökning.

När författaren till dessa rader läste ”Lietuvių pravardės” och ganska ofta använde denna studie i arbetet med olika undersökningar inom litauisk antroponomastik och toponomastik, fick hon idéer som hon vill lägga fram i denna recension³.

A. Butkus bok är ett helt nytt arbete inom vår antroponomastik, och det beror framför allt på det valda undersökningsobjektet – litauiska öknamn. Om dessa har man verkligen inte tidigare skrivit så utförligt: det finns en ganska omfattande vetenskaplig artikel av Ž. Urbanavičiūtė och V. Žičkutė⁴ samt någon enstaka populär artikel om öknamn. Visserligen nämns öknamn, eller personnamn av öknamnsursprung, i vissa arbeten om historisk antroponomastik⁵, men detta har naturligtvis inget samband med en ingående bedömning eller undersökning av nutida öknamn.

Arbetet består av två delar. I den första presenterar författaren en analys av litauiska öknamn (s. 19–134), medan den andra delen är en omfattande ordbok över alla insamlade öknamn, där omkring 22 500 antroponymer har registrerats (s. 135–462). Bokens struktur är en obestridlig fördel, eftersom den vetenskapliga undersökningen av öknamn och dess slutsatser, liksom den samling personnamn som undersökts och fogats till verket, verkligen är oupplösligt sammanbundna. Dessutom gjorde just detta det möjligt för författaren att inte överbelasta den första delen—

¹ Baltistica 31(1), 1996, 128–129.

² Liutkutė J. Nytt om det gamla. – Darbai ir dienos 2(11), 1996, 246–248.

³ På en av bokens titelsidor anges att V. Macijauskienė är en av arbetets recensenter. Det som sades före utgivningen av ”Lietuvių pravardės” är en kortfattad rekommendation av begränsad omfattning om att publicera arbetet. En mer utförlig bedömning av boken ges här.

⁴ Urbanavičiūtė Ž., Žičkutė V. Lietuvių pravardės. – Kalbotyra 26(1), 1974, 55–61.

⁵ Jfr Zinkevičius Z. Lietuvių antroponimika, Vilnius: Mokslas, 1977; Maciejauskienė V. Lietuvių pavardžių susidarymas, Vilnius: Mokslas, 1991 m.fl.

232

… med data som illustrerar påståendena i den beskrivande, undersökande och praktiska delen, varvid alla öknamn återges i en ordlista⁶.

Arbetets första del, som i förordet kallas en monografi (s. 7), består av ”Inledning”, 12 kapitel och avsnittet ”Avslutande anmärkningar”. Arbetets syften har bestämt denna struktur.

Öknamn kan, liksom andra egennamn, undersökas ur olika perspektiv. Författaren till det recenserade arbetet har huvudsakligen inriktat sig på att undersöka motiven bakom litauiska öknamn och nämner i viss mån även bildningsfrågor kring vissa öknamn (släktnamn, utfyllnadsord och sådana som anger bostadsort). Klassificeringen av motiven resulterade i elva grupper, som var och en behandlas i ett av arbetets elva kapitel (inklusive avsnittet ”Omotiverade öknamn”). Det tolfte kapitlet ger ett porträtt av litauern, sammanställt utifrån de mest karakteristiska och vanligaste motiven bakom öknamn.

Med tanke på att detta arbete är den första omfattande undersökningen av litauiska öknamn har författaren fått säga en hel del som om det vore för första gången. I ”Inledningen” behandlas alltså förståelsen av begreppet öknamn, och författaren polemiserar om det med lingvister från andra länder, vars arbeten uttrycker en annan uppfattning i frågan. Slutligen ges följande definition av öknamn: ”ett öknamn är ett inofficiellt personnamn som informerar om någon egenskap hos den som får öknamnet” (s. 21). Denna förståelse av öknamn tillämpas konsekvent genom hela arbetet. Utan att i grunden ifrågasätta den givna definitionen kan man fundera på om det inte vore bättre att i stället för en egenskap hos den som får öknamnet använda en persons egenskap⁷.

Vidare ges i ”Inledningen” en förklaring av hur öknamn uppstår och varför de används, där en onomastisk (objektiv) och en psykologisk (subjektiv) orsak urskiljs. Man kunde tillägga att de i många fall är oupplösligt förbundna och kompletterar varandra: den onomastiska orsaken gör det nödvändigt att ett öknamn uppstår, och den psykologiska orsaken till att öknamn används bidrar till att förverkliga detta.

I samma avsnitt, med rubriken ”Öknamnens motiv”, nämns det komplicerade problemet med öknamnens motivering. Utgångspunkten är att öknamn, till skillnad från andra namn, ”har en autentisk onomastisk motivering” (s. 26). Vidare sägs det att öknamn är ”en bro från det allmänna ordförrådet till det onomastiska” och att de ”utan tvekan också har en begreppslig innebörd” (ibid.). Av det som sagts står det klart,

⁶ Det vore visserligen ibland värdefullt med fler exempel när man läser bokens första del (särskilt när författarens påståenden och argument väcker tvivel eller skulle kunna tolkas på annat sätt). Denna önskan motiveras bland annat av den nuvarande nivån inom litauisk antroponomastik, som visar att det ofta är just materialet, dvs. insamlade och presenterade data, som utgör det enda argumentet för att styrka undersökningens påståenden.

⁷ Jfr definitioner av termen öknamn i andra antroponomastiska arbeten och termordböcker. Se Gaivenis K., Keinys S. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa, 1990, 154; Maciejauskienė V. Lietuvių pavardžių susidarymas, 17–18.

233

vilka utgångspunkter arbetet bygger på när öknamn bedöms som egennamn. Med tanke på att öknamnen i boken klassificeras och undersöks just utifrån motiven till deras uppkomst, hade man dock kunnat önska en mer ingående behandling och kommentar till det komplicerade problemet med öknamnens motivation.

Motivet bakom ett öknamn är att beskriva någon särskiljande egenskap hos en person och därigenom individualisera honom eller henne. Sådana egenskaper är många och varierande, och i arbetet delas de in i tio grupper: fysiska egenskaper, släktskap, verksamhet, språkets innehåll, karaktär, associationer, bostadsort, egendom, ursprung och nationalitet, andra motiv (s. 26–27). Detta är bokens författares uppfattning (en annan forskare hade kanske lagt fram en annan klassificering), och den kan man instämma i. Det är endast benämningen på den sjätte gruppen – associationer – som kan väcka tvivel, eftersom den skiljer sig från de övriga genom sin överdrivna abstraktionsnivå. Särskilt som det endast är fråga om ”associationer som framkallas av fonetiken hos en persons förnamn eller efternamn, mer sällan av semantiken” (s. 27), medan det på s. 25 hävdas att associationer är en viss förutsättning för att ”ett appellativ ska övergå till ett namn”. Således tycks man i de flesta fall inte kunna undvara associationer när öknamn uppstår.

Ett av bokens författares mål var att lyfta fram de geografiska särdragen hos motiven bakom litauiska öknamn. För detta ändamål, och med en kombination av lingvistiska, etnografiska, folkloristiska och historiska kriterier, urskiljs följande etnografiska regioner i Litauen: Užnemunė, Dzūkija, Aukštaitija, Mellersta Litauen och Žemaitija; deras gränser definieras mycket detaljerat (s. 29–30). Därefter redovisas de viktigaste skillnaderna i öknamnens motiv och användning på olika håll i Litauen (s. 30–31). Det visar sig att släktskap är det vanligaste motivet bakom öknamn i Dzūkija och Aukštaitija, medan fysiska egenskaper är vanligast i Žemaitija, Užnemunė och Mellersta Litauen. Dessutom har invånarna i Užnemunė och litauerna i Mellersta Litauen fler öknamn som motiveras av en persons verksamhet, medan dzūkerna har betydligt färre. I Žemaitija och Mellersta Litauen är öknamn som uppkommit till följd av personens språkbruk vanligare än på andra håll, och så vidare. Författaren ger en statistisk bild (beräknad i procent) av hur vanliga olika motiv bakom öknamn är på skilda håll i Litauen. Det är mycket intressanta uppgifter.

I ”Inledningen” behandlas också frågan om öknamnens bildning och dess förhållande till motivationen (s. 31–34), och i slutet ges en översikt över forskningen om öknamn (den hade snarare passat i början av ”Inledningen”, exempelvis efter eller före diskussionen om begreppet öknamn).

Öknamnen, klassificerade efter motiv, behandlas i boken i enlighet med motivens hierarki. I arbetets första kapitel behandlas alltså de öknamn vars uppkomstmotiv är vanligast. Det gäller olika fysiska egenskaper hos den person som benämns (kapitlet har rubriken ”Öknamn på grund av fysiska egenskaper”). Alla öknamn som tas upp här klassificeras mycket ingående och precist: 1. Utseende (därefter indelat i huvudets och ansiktets egenskaper, längd, kroppsbyggnad, armar och ben, klädsel, hållning och andra utseendedrag). 2. Tal (uttal, röstkvalitet, icke-språkliga ljud som frambringas med talorganen). 3. Motorik (indelat i gångsätt och andra rörelser). 4. Förmåga (vighet, långsamhet, styrka, svag-

234

het, dövhet och stumhet, dålig syn, andra egenskaper). 5. Fysiologi.

Så ser ramarna ut för klassificeringen av öknamn i detta kapitel. Öknamnen i varje underavsnitt delas sedan in ytterligare, exempelvis delas uttal in i läspning, snabbt tal, otydligt tal, stamning, viskning och avvikande uttal (s. 51–52); huvudets och ansiktets egenskaper delas in i hår, skägg och mustasch, ansikte, ansiktsdelar, huvud och hals (ansiktsdelarna delas i sin tur exempelvis in i näsa, ögon, tänder, mun, läppar, öron och haka), och så vidare.

Öknamnen i inte bara det första utan även de övriga kapitlen klassificeras på detta detaljerade och ytterst precisa sätt. I arbetets tredje kapitel behandlas exempelvis öknamn som uppkommit på grund av den benämnda personens verksamhet (kapitlet har rubriken ”Öknamn på grund av verksamhet”). Först grupperas de efter fem motiv (yrke och tjänst, hobby, affärsverksamhet, situation, vistelse), medan öknamn som uppkommit av andra motiv med anknytning till personens verksamhet förs samman i en sjätte grupp. Därefter delas den första motivgruppen (yrke och tjänst) in i a) yrke, profession (s. 68), b) tjänst, befattning (s. 72), och undergruppen a) preciseras ytterligare – smeder, skräddare, skomakare, hjulmakare, vagnmakare, snickare, tunnbindare och så vidare (ytterligare omkring 20 yrkes- och professionsbeteckningar!) (s. 68–72).

I alla kapitel anges hur vanliga öknamnen som uppkommit av olika motiv är, och statistiska uppgifter redovisas.

Arbetets författares noggrannhet och uppfinningsrikedom är imponerande; en så detaljerad klassificering av öknamnen och den statistiska bearbetningen av materialet i boken måste utan tvekan ha krävt mycket av honom. För detta kan man ge honom många lovord och därigenom också uttrycka sitt gillande av det som har gjorts.

Om en annan forskare hade klassificerat öknamnen efter motiven till deras uppkomst, hade vi kanske nu haft en något annorlunda indelning. När en klassificering är så detaljerad och uppdelad in i minsta beståndsdelar är det nämligen mycket svårt att undvika en alltför subjektiv bedömning av det ena eller andra öknamnet. På s. 36 instämmer författaren exempelvis inte i uppfattningen att öknamn med stöld som motiv bör räknas till öknamn som beskriver karaktärsdrag. I boken tas denna typ av öknamn upp i det tredje kapitlet, där motiv med anknytning till verksamhet som lett till att öknamnen uppkom behandlas. Det tredje motivunderavsnittet, med rubriken affärsverksamhet, delas in i handel, stöld, jakt, fiske, insamling och andra typer av affärsverksamhet; under motivet stöld återfinns öknamnen Avininkas, Vištinis, Šūrvagis, Vištavagis (efter namnen på det som stulits), Lāpė, Vānagas (öknamn på personer som stjäl höns) och liknande. Vore det inte mer ändamålsenligt att kalla sådana öknamn situationsbetingade, eftersom de behandlas i nästa underavsnitt, med rubriken ”Situation”? Med tanke på att boken endast behandlar öknamn bland landsbygdsbefolkningen kan man spekulera i att en person kanske bara tog något som tillhörde någon annan en enda gång, men att ett öknamn med anknytning till händelsen sedan ”fastnade” för resten av livet.

235

Man skulle kunna framföra fler sådana invändningar, men de motsäger på intet sätt arbetets författares ståndpunkt; de är endast ännu ett fall av en subjektiv bedömning av det ena eller andra öknamnet och ett uttryck för en annan uppfattning.

Den andra delen av boken ”Lietuvių pravardės” är ”Pravardžių žodynas” (s. 135–462). De personnamn (omkring 22 500) som presenteras där utgör en verkligt omfattande skatt inom litauisk antroponymi och vittnar om hur mycket som har gjorts för att systematiskt och metodiskt samla in våra öknamn. Därtill är det faktiskt inte lätt att anteckna dem (det är svårt att få reda på de verkliga motiven till att öknamnen uppkommit, man måste hjälpa uppgiftslämnaren att övervinna en viss psykologisk barriär osv.).

I ordboken presenteras öknamnen i alfabetisk ordning, och deras motiv, geografiska utbredning (med precision på sockennivå) och andra uppgifter anges. Som det sägs i avsnittet ”Ordbokens uppbyggnad”, ”... har öknamnen överförts till standardspråket” (s. 137). Här avses en normering av öknamnen, där det mycket kort anges hur detta har gått till: morfologiska dialektdrag har respekterats, medan bland de fonetiska dialektdragen de som motiverar öknamnet har bevarats (t.ex. Alyvos Vumždis, Kuoti-nas); öknamnen har fått en standardiserad accentuering (undantag har endast gjorts för öknamn som uppkommit ur en icke-substantiverad utfyllnadsfras, t.ex. Supranti Ūfa, och för dem som har dialektalt betonade suffix, t.ex. de kaunasiska -aitė, -ybė osv.) (s. 138).

Öknamn är egennamn. Tillsammans med våra ortnamn, förnamn och efternamn utgör de en oskiljaktig del av litauernas namnbruk. Som bekant normeras ortnamn enligt en viss tradition som utformades av litauiska språkvetare redan före kriget och vars viktigaste principer fastställdes i flera normerande arbeten av språkvetare under efterkrigstiden. För officiellt bruk i standardspråket rekommenderas, det vill säga betraktas som norm, ortnamnens uttal i standardspråket, inte dialektuttalet. Endast regelbundna fonetiska särdrag i dialekterna överförs till standardspråket. Allt annat – oregelbundna fonetiska förändringar, ordbildningsförhållanden osv. – bevaras i ortnamnen⁸.

Enligt samma principer normeras också litauiska förnamn som rekommenderas för officiellt bruk i standardspråket.

Så är det inte med våra efternamn. De normeras inte, vilket beror på att våra efternamn inte enbart är ett språkligt fenomen utan också ett slags juridiskt faktum. Därför förekommer officiellt litauiska efternamnsformer som är korrekta enligt standardspråkets regler, dialektala och även på olika sätt förvanskade, slaviserade eller liknande⁹.

Såvitt jag kan se har frågor om normering av öknamn hittills inte diskuterats närmare någonstans (här avses endast litauiska öknamn). Av det som författaren har sagt,

⁸ För en utförligare redogörelse för principerna för normering av ortnamn, se Vanagas A. Vietovardžių norminimo principai. – Gimtoji kalba 4, 1991, 11–14.

⁹ Se vidare: Lietuvių pavardžių žodynas 1, Vilnius: Mokslas, 1985, 16–18; Maciejauskienė V. Lietuvių pavardžių vartosena. – Gimtoji kalba 7, 1994, 1–3.

236

man kan förstå att man har försökt följa redan etablerade principer för normering av ortnamn. Det görs dock ett undantag för sådana fonetiska dialektismer som, enligt uppgift, ”motiverar ett öknamn” (s. 138). Tydligen behandlas även regelbundna och oregelbundna fonetiska dialektdrag på detta sätt (det framgår inte av de två exempel som ges här). På så vis tycks man erkänna att öknamn, som mycket specifika ord (personnamn), kan normeras på ett något annat sätt än till exempel litauiska ortnamn.

Öknamn är i c k e o f f i c i e l l a personnamn som används i en mycket avgränsad miljö, oftast inom det område i en by där den person som får öknamnet bor. De former som uppstår inom ett visst dialektområde återspeglar naturligtvis alla särdrag hos den aktuella dialekten och dess egenart. Vad är nyttan med att normera öknamn? Särskilt som de (varken enskilda eller som helhet) säkert aldrig kommer att användas officiellt i standardspråket. Om autentiska, dialektala former av öknamn hade tagits med i ordboken, skulle den ha blivit en ovärderlig källa till uppgifter om de utdöende litauiska dialekterna. De lokaliseringsuppgifter som anges för öknamnen skulle vid behov ha underlättat överföringen av personnamnen till standardspråket, något som specialister i många fall lätt hade kunnat göra. Ytterligare ett sätt att ta upp öknamn i ordboken bör nämnas: efter de normerade personnamnen kunde deras dialektala former ha angetts. På så vis skulle arbetet, förutom att ha dokumenterat de mycket behövliga dialektologiska uppgifterna, ha fått ett större vetenskapligt värde; dessutom skulle alla läsare som intresserar sig för litauiska öknamn lätt kunna använda det.

De tankar om normering av öknamn som framförts här syftar på intet sätt till att förneka författarens valda ståndpunkt eller hållning (det är forskarens rätt). Avsikten har endast varit att fästa uppmärksamheten på att vissa frågor i samband med normeringen av öknamn verkligen förtjänar en mer ingående behandling, något man kan sakna i avsnittet ”Ordbokens uppbyggnad”.

Till normeringen av öknamn (liksom ortnamn) hör även accentueringen av dessa egennamn.

I standardspråket accentueras våra ortnamn på samma sätt som de accentueras av människorna på den plats där ortnamnet har uppstått och används. Autentisk accentuering av ortnamn respekteras alltså, och det anses normalt att ett ortnamn med samma bildning och ursprung, som används på olika platser i Litauen, uttalas olika (t.ex. Jõnalaukis by i Jonavos distrikt och Jonãlaukis by i Ignalinos distrikt; Lengvėniškės by i Prienų distrikt och Lengveniškės by i Zarasų distrikt). Endast sådana fall av accentuering av ortnamn normeras som har samband med regelbunden accentförskjutning¹⁰.

Även de mycket vanliga varianterna av accentuering av samma efternamn i Litauen beaktas (t.ex. Bálnanosis, Balñanosis, Balnanõsis; Dargūžis och Dargužis). De betraktas

¹⁰ Se även Vanagas A. Principer för normering av ortnamn (2). – Gimtoji kalba 5, 1991, 4–7.

237

som likvärdiga och korrekta, och alla används i standardspråket¹¹.

Tydligen bör samma accentueringsprinciper tillämpas även på öknamn. I standardspråket bör alltså dessa personnamn accentueras på samma sätt som de accentueras av människorna på de platser där öknamnet har uppstått och används. Därför är det inte helt klart vad bokens författare menar när han hävdar att accentueringen av de öknamn som tas upp i ordboken har normerats och anger de redan nämnda undantagen (s. 138). Denna oklarhet skulle inte finnas om forskaren hade redogjort utförligare för sin syn på de särskilda dragen i öknamnens accentuering och normering (eller avsaknad av normering).

Om man erkänner ”Lietuvių pravardžiųs” aktualitet, nödvändighet och värde kan man säga att boken verkligen förtjänar många lovord. Å andra sidan ger utgivningen av ett nytt arbete inom onomastiken möjlighet att diskutera vissa frågor som rör forskningen på detta område. Därför skulle jag, utöver det som redan sagts i recensionen, vilja fästa uppmärksamheten på ytterligare några saker.

Litauisk onomastik är en jämförelsevis ung gren av vår språkvetenskap, och författare till arbeten inom detta ämne stöter därför ofta på problem med terminologin.

Onomastikens forskningsobjekt är egennamn, eller onym. Termen onimas, som har tagits upp och definierats i en rysk ordbok över onomastisk terminologi¹², används i arbeten av forskare från olika länder, däribland naturligtvis Litauen. Alla egennamn i litauiskan (ortnamn, personnamn m.m.) bör alltså kallas onymer. Helheten av egennamn, eller onymer, betecknas med termen onimija¹³. Det bör alltså inte råda något tvivel om att även öknamn är onymer. Därför kan man inte instämma med författaren till den recenserade boken när han kallar de ord ur vilka öknamnen har uppstått (eller kan härledas) för onymer (s. 25). Desto mindre övertygande är förklaringen till denna användning av termen onimas, där man argumenterar med att öknamn kan härledas både från appellativ och från egennamn (se noten på s. 25). Enligt författaren är onimai inte bara egennamn utan även appellativ. Jfr exempelvis påståendena: ”Onymerna här är djurbeteckningar: Bebras, Lapė, Voverė...” (s. 37); ”Som onymer används beteckningar på fåglar med krökt näbb (det vanligaste öknamnet är Vānagas)...” (s. 41); ”Onymerna här är beteckningar på smådjur: Cýrule, Puokis...” (s. 45); ”Mer sällan är onymerna personnamn och zooappellativ (Rickus,... arklys, gaidys)” (s. 76) m.fl. Detta strider i grunden mot den etablerade förståelsen av termen onimas inom onomastisk terminologi. Ibland kallas visserligen de ord som ett öknamn härleds från inte onymer, utan beskrivs på något annat sätt, till exempel som motiverande ord (s. 31) eller öknamnsappellativ (s. 75, 96, 99), men oftast används den redan nämnda termen onimas för detta.

¹¹ Se vidare Maciejauskienė V. Användningen av litauiska efternamn, 5–6.

¹² Подольская Н. Словарь русской ономастической терминологии, Москва: Наука, 1978, 95.

¹³ Žr. Jakaitienė E. Lietuvių kalbos leksikologija, Vilnius: Mokslas, 1980, 86.

238

Här kan man också uppmärksamma att när rötterna till öknamn som bildats av olika ord räknas upp, skrivs de sistnämnda i boken med stor begynnelsebokstav, t.ex.: Balt-, Juod-, Rud-, Žil- (s. 37), Murz-, Žebr- (s. 39), Maž-, Trump- (s. 45), Klib-, Šlub- m.fl. (s. 54) osv. I våra arbeten inom antroponymiken brukar personnamnsrötter (stammar) i sådana fall skrivas med liten begynnelsebokstav¹⁴.

När en av typerna av släktbaserade öknamn, dvs. patronymiska öknamn, behandlas nämns termerna tėvavardis och patronimas (s. 21, 57 m.fl.). De används synonymt, eftersom båda uppfattas beteckna samma begrepp – ett personnamn bildat av faderns förnamn, efternamn, öknamn eller dylikt. Detta tyder på att boken inte ansluter sig till uppfattningen att skilja mellan dessa termer och betrakta dem som beteckningar för begrepp av olika omfattning (patronimas – varje avledning från något av faderns personnamn, dvs. förnamn, efternamn, öknamn eller pseudonym, medan tėvavardis är en avledning med patronymiskt suffix från faderns förnamn)¹⁵.

När man läser om patronymiska öknamn kan man lägga märke till ytterligare ett par diskutabla påståenden. På s. 21 står det till exempel att ”i litauiskan är ett tėvavardis vanligtvis tvåordigt (t.ex. Adomo sūnus) eller ett enordigt genitiviskt (Adomo)”. Om man håller fast vid den ovan nämnda förståelsen av tėvavardis (ett personnamn bildat av faderns förnamn med patronymiska suffix) är det inte lämpligt att tala om ett tvåordigt tėvavardis (och inte heller om ett enordigt genitiviskt). Det som författaren här kallar tėvavardis skulle kunna kallas en hänvisning till faderns förnamn eller dylikt. Eller: på s. 60 nämns sammansatta tėvavardis: Sūnelio Aldoną (faderns öknamn Sūnelis), Žento Jūlius (faderns öknamn Žentas). Som synes handlar det om sammansatta öknamn där en av komponenterna hänvisar till faderns öknamn.

Det är inte heller helt godtagbart att patronymer och matronymer (avledningar från moderns namn) inte skiljs åt i arbetet om antroponymik. Enligt författaren görs detta ”av enkelhetsskäl” (fotnot s. 57). Denna princip tillämpas dock inte konsekvent, och på några ställen nämns matronymer, eller modersnamn (t.ex. s. 59: metronimus, metroniminių priesagų; här är met- i stället för mat- sannolikt ett korrekturfel).

Man kan nog inte heller instämma i sådana fall där författaren ersätter den vedertagna termen patroniminė priesaga med den kortare patropriesaga (s. 59, 64 m.fl.) (faderssuffix?) eller använder termen patroformantas (s. 124), och i stället för parazitinis žodis skriver parazitzodis (s. 84, 87) osv.

Som redan nämnts behandlas frågor om öknamnens bildning inte ingående i arbetet, på grund av den valda aspekten av öknamnsforskningen, även om de tas upp i vissa kapitel. Ett sådant kapitel är ”Öknamnsbildning och dess förhållande till motivation” (s. 31).

¹⁴ Plg. Kuzavinis K., Savukynas B. Lietuvių vardų kilmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1987; Lietuvių pavardžių žodynas, Maciejauskienė V. Lietuvių pavardžių susidarymas ir kt.

¹⁵ Žr. Maciejauskienė V. Op. cit., 17.

239

Här hävdas att öknamn ur bildningssynpunkt ”kan delas in i primära och derivat (s. 31, 33 m.fl.). Av de fortsatta resonemangen kan man förstå att även sådana öknamn som Baltakys, Išverstakis, Kreivažandis osv. hänförs till derivatgruppen, trots att de kallas tvåstammiga öknamn och ibland sammansättningar. Om man antar att de nämnda öknamnen har uppstått ur ett befintligt eller potentiellt appellativ, skulle de ur bildningssynpunkt kunna klassificeras som primära. De kan dock definitivt inte kallas derivat (ett derivat, eller en avledning, är ett ord som ”bygger på ett enda basord och har ett avledningsformans”¹⁶). Det rör sig om komposita, eller sammansatta öknamn¹⁷. Det verkar alltså som om derivation i detta kapitel av boken förstås som en samling av ordbildningssätt. Denna uppfattning upprepas också i bokens andra kapitel (”Släktnamn”): ”Den andra hälften av öknamnen är derivat, varav en tredjedel är sammansättningar bildade av svärfaderns personnamn (oftast efternamn) och appellativet svärson...” (Bružentis, Lapėnžentis, Šimkažentis) (s. 65). Den tillämpas dock inte konsekvent.

När det gäller öknamnsbildning nämns i bokens sjunde kapitel (”Öknamn med anledning av bostadsort”) vid sidan av avledningar även komposita (s. 111, 113). Till de senare räknas sammansatta (Kalno Juodėlis, Jonis Šilinis) och tvåstammiga öknamn (Miškāpet ris, Plikbalis, Vienasėdis) (s. 113). Sammansatta öknamn (Antano Pašily s, Sūnelio Aldonā) nämns också på s. 60, medan komposita, sammansättningar och sammansatta öknamn omtalas på s. 116, 117 m.fl. Man skulle alltså kunna önska sig större konsekvens i bedömningen av öknamnsbildning.

Sammansatta öknamn kallas antingen sammansättningar (s. 32, 38, 65 m.fl.) eller tvåstammiga öknamn (s. 32, 38, 113 m.fl.). Även om användningen av termerna sammansatt öknamn och sammansättning kan godtas, kan man ifrågasätta lämpligheten i att använda tvåstammigt öknamn. Inom litauisk antroponymik är det brukligt att kalla de gamla baltiska personnamnen tvåstammiga (t.ex. Algirdas, Mindaugas, Vytautas osv.).

Ytterligare några inexaktheter i diskussionen om öknamnsbildning bör nämnas. När kvinnliga öknamns bildning behandlas nämns suffixet -ienė (Kūgelienė, Žirafienė), och som jämförelse anges appellativ sukčiuvienė, snaudžiuvienė (s. 67). De senare har emellertid suffixet -(i)uvienė. Det är inte precist att klassificera öknamnet Motė som en ändelseavledning av Motiejus.

Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om öknamn kan vara omotiverade (jfr bokens elfte kapitel, ”Omotiverade öknamn”). I avsnittet ”Öknamnens motiv” hävdar författaren: ”... uppfattningen att ett öknamn inte kan existera utan ett motiv är alltför kategorisk, eftersom det finns öknamn med bortglömda motiv” (s. 26). Viktigare är uppenbarligen att ett öknamn inte kan uppstå utan motiv, men att det mycket väl kan fortsätta existera efter att det väl har uppstått (även om motivet är okänt, bortglömt osv.). Det

¹⁶ G a i v e n i s K., K e i n y s S. Kalbotyros terminų žodynas, 47, 225.

¹⁷ Plg. U r b u t i s V. Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas, 1978, 283; V a n a g a s A. Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis, 1970, 25.

240

strider då begreppet omotiverade öknamn mot uppfattningen om vad ett öknamn är? När motiven till öknamnen Bebras, Erkė, Kreidaklynis (s. 119) m.fl. inte noterades när dessa personnamn samlades in, visar det ju inte att de uppkommit på något annat sätt än alla litauiska öknamn, dvs. att de skulle vara omotiverade.

Vid bedömningen av ”Lietuvių pravardės” har man framför allt försökt fästa läsarnas uppmärksamhet på förtjänsterna hos detta nya arbete inom litauisk antroponymik. De polemiska anmärkningar som framförts här, eller en annan uppfattning än författarens i vissa frågor, kan kanske vara till nytta för framtida studier av detta unika skikt av litauiska personnamn.

Vitalija Maciejauskienė

Benita Laumane. Zeme, jūra, zveivietas. Zvejniecības leksika Latvijas piekrastē. Rīga, 1996: Zinātne, 397 lpp.: il., [8] lp. kr. il.

Under de senaste åren har ett stort antal betydelsefulla arbeten inom baltisk onomastik publicerats. Ett av dessa är utan tvekan den bok av den lettiska språkvetaren B. Laumane som utkom 1996 och behandlar fiskerilexiken i områdena kring Östersjön inom Lettlands territorium¹. Arbetet sammanfattar och kompletterar författarens tidigare studier².

Det bör sägas att detta är det första arbetet av detta slag inom baltisk onomastik (och lingvistik i allmänhet): det undersöker mycket mångsidigt och ingående den appellativa och onymiska lexiken i ett ganska specifikt område – kusttrakterna. Det har visserligen skrivits en del om ortnamn i de baltiska kustområdena inom Litauens territorium³, men detta är snarare en introduktion till toponymiken än en ingående analys av den.

B. Laumanes bok består av ett ”Förord”, en ”Inledning” och tre omfattande kapitel: ”Namn på fiskebyar och hamnar” (”Zvejniekciemu un valgumu nosaukumi”), ”Reliefnamn” (”Reljefa apzīmējumi”) samt ”Namn på fiskeplatser” (”Zvejvietu nosaukumi”). Dessa kapitel är indelade i olika mer detaljerade underavsnitt.

I inledningen (s. 5–16) ges en mångsidig beskrivning av Östersjökustens område: fiskebyarna historia och fiskerinäringens utveckling behandlas, liksom befolkningens etniska sammansättning och dess förändringar. Uppgifter ur historiska källor-

¹ Boken förtjänar utan tvekan en utförlig recension eller en detaljerad genomgång. Här begränsar man sig tills vidare till att presentera den.

² Jfr Лаумане Б. Семантика и структура названий тоней побережья Латвийской ССР. – Baltu valodas senāk un tagad, Rīga: Zinātne, 1985, 115–127; Laumane B. Zvejvietu nosaukumi Latvijas PSR piekrastē, Rīga: Zinātne, 1987 m.fl.

³ Se Гуделис В. Список географических названий залива Куршю марес и прилегающей к нему территории. – Куршю марес, Vilnius, 1959, 541–546; Vanagas A. Våra kusttrakters hydronymer. – Baltija, Vilnius: Mintis, 1984, 72–77; Razmukaitė M. Namnen på platserna på Kuriska näset och i Kuriska sjön. – Språkkultur 69, 1997, 74–81.

241