ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVIII (2003), 177–184

ANMÄRKNINGAR

Anmärkningar

SMÅSAKER

De samogitiska dialektadjektiven žiaudrus, žiudrus fångade Steven Youngs, baltist vid University of Baltimore, uppmärksamhet i den mycket intressanta artikeln ”Lithuanian žiaurūs: žiudrus” (Acta Linguistica Lithuanica 47, 109–115). Meningarna hämtade från DŪŽ s. 453, 458 tycks kräva några kommentarer: pākaulinės labai žõdrõs ā.uodeklas; vi.kšrės žõdrõs / pjā.usta liežuvė gi'vuol'ùn. Ordet žõdrõs i den andra meningen bör återges som žudrus, utan žiudrus: vikšris žiudrus pjāusto liežuvį gyvōliūon (dat. sing.; nom. gi'vuol'is | g'īvuolis; här har i den gamla traditionella sydsamogitiska varniškiai-dialekten ett icke-etymologiskt n lagts till dat. sing.-ändelsen -u > -uo). Det är inte žudrus, utan det är nog mitt tydliga korrekturfel som har vilselett författaren, även om uppslagsordet är žiudrus, dvs. alla meningar definieras med ordet žiudrus (sex års textinsamling (som pågick 1969–1975) blev mycket utdragen med förbud, klagomål osv.).

I levande tal är detta adjektiv numera på väg att glömmas bort och används oftast av äldre människor på landsbygden; dess rötter är žiaud-, žiud-, så formen är endast žiudrus, medan forskare från avlägsna trakter som saknar detta dialektordförråd ibland kan tveka och börja citera det obefintliga ordet *žudrus.

Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva

Mottagen 2003 05 05

OM DEN FÖRMODADE NOLLKOPULAN

Denna text är framför allt avsedd att behandla sådana meningar som: Min bror är funktionshindrad; En ihållande hosta är ett symtom på en allvarlig sjukdom och liknande. I Grammatiken för det nutida litauiska språket (Vilnius: Mokslas, 1994) betraktas de som nominala meningar som motsvarar en treledad modell, eftersom Vädret är vackert anses ha en nollkopula (s. 612).

Innan jag går in i polemik i denna snäva fråga vill jag redan från början nämna två påståenden, utan vilka polemiken saknar mening och som jag kommer att försöka hålla mig strikt till.

Det första påståendet: Ingen har några kännetecken. Skämtsamt uttrycker jag det också så här: Ingen har hår som växer. Det förefaller som om påståendets formulering härrör från Immanuel Kant, men det minns jag inte säkert, och eftersom jag inte grundar påståendens sanningshalt på auktoritet räcker det för mig att jag själv anser det vara sant. Logiken arbetar inte direkt med ordet ingen, men i dess klassteori godtar man en nollklass, eller tom klass (jag vill påpeka att den kallas nollklass efter tecknet som används för att beteckna den, medan den kallas tom efter det

178 |

PASTABOS

tecknens betydelseomfång, vilket logikerna kallar namnets betydelse). En tom klass har inte ett enda element, och endast element kan ha egenskaper. För att illustrera detta för intuitionen ger jag ett exempel: när vi river halva huset är det meningslöst att fråga hur många fönster den halva av huset som inte längre finns har. Om någon skulle mena att har också kan användas i betydelsen ”hade”, måste han ändå medge att han i så fall använder har indirekt, och att det i ett meningsfullt samtal måste ersättas med en direkt form. Av ord som används indirekt eller obestämt kan man bara bilda oklara eller uppenbart felaktiga påståenden, och varje vetenskap måste undvika sådana. Av påståendet att tanken förmedlas genom språket följer till exempel påståendet att tankarna tillsammans med orden hamnar i luften och flyger genom den. Dessutom: om vi förmedlar en tanke, finns den då inte längre kvar i den talandes huvud (i direkt bemärkelse) efter att han har sagt den (och därför går det inte längre att fråga vad han sade). Redan detta visar att det är meningslöst att försöka skapa en teori värd namnet med logiskt obearbetade och oreglerat använda ord som grund. Vad som händer när man inte följer det påstående jag nämnde illustrerar jag för intuitionen med följande mening: Även om sjöjungfrur inte finns (ingenting), har de vackra bröst (egenskap). Ur logisk synvinkel är denna mening absurd, ett logiskt motsägelsefullt påstående, och det är meningslöst att hävda sådana påståenden. Jag betraktar den förklaring av termen nollkopula som lingvister nu har tagit till sig som ett likadant påstående, eftersom även om det inte finns någon kopula (ingenting), har den betydelsen presens indikativ (egenskap).

Det är omöjligt att frigöra sig från den logiska absurditeten vare sig med tungt vägande ord, klingande retorik eller genom att åberopa auktoriteter, eftersom absurditeten förblir motståndskraftig mot alla dessa handlingar. Man kan försöka frigöra sig från absurditeten på två sätt. Det första är att bevisa att påståendet ingenting har egenskaper inte är kategoriskt och därför kan ignoreras. Jag anser att denna metod saknar framtidsutsikter, eftersom det är ett logiskt påstående och om man vill bli av med det måste man skapa en ny logik – en logik för ingenting. Jag anser att endast det andra tillvägagångssättet har utsikter: vi måste noggrant analysera var vårt tänkande begår det misstag som ger upphov till absurda meningar. För denna analys behöver jag ett andra påstående. Det lyder: Psykologism är en konglomerat av felaktiga och tankehämmande åsikter. Jag kallar den inte en teori, eftersom teorins påståenden är logiskt bearbetade och systematiserade. Den mildaste formen av psykologism är metodologisk psykologism. Dess anhängare medger att ords och meningars betydelser existerar objektivt, men håller ändå fast vid uppfattningen att de måste beskrivas i förhållande till psykiska fakta (tankar). Naturligtvis duger inte vilken psyke som helst i så fall. Den duger till exempel inte när människor inte riktigt förstår vad de säger. Vilka kriterier bör man utgå från när man söker ett lämpligt psyke? Jag utesluter i förväg lingvisternas psyke, eftersom jag i den här artikeln kommer att visa att även lingvisternas tankar skiljer sig åt. Naturligtvis utesluter jag också att man förlitar sig på auktoriteter och överlåter den saken åt teologin. Jag vill påpeka att inte bara vårt språk utan även icke-språklig erfarenhet har regelbundna motsvarigheter i psyket – även när vi hugger ved måste vi tänka på vad vi gör. Ska då också all vår verksamhet beskrivas i psykets termer? Varför beskriver andra vetenskaper, till exempel zoologin, inte sina empiriska objekt som korrelat till psyket? De skulle ju till exempel kunna lägga till nollunicornier, nollpegaser och så vidare i djurklassifikationen, vid sidan av vargar, älgar och elefanter. Därför kan man invända mot mig och påpeka att språket är ett teckensystem och följaktligen inte kan jämföras med djur, som inte är tecken. Det råder oenighet om begreppet tecken, men det finns två olika uppfattningar: en empirisk och en subjektiv. Jag väljer den första uppfattningen, som empiriker, och ska här lägga fram den med logikernas ord, vilka inte strider mot den vanliga förståelsen av tecken (och som väl stämmer överens med sunt förnuft). För dem är ett tecken (de använder termen symbol) ”ett empiriskt objekt som används för att hänvisa till andra empiriska eller abstrakta objekt”¹ (at-

¹Логический словарь: ДЕФОРТ, Москва: Мысль, 1994, 208 (sutrumpinimas ДЕФОРТ reiškia: Дедук-тивная формализация теорий. – V.Ž.).

PASTABOS

179

(Jag vill påpeka att definitionen intuitivt följer empirismens postulat.) Till exempel hänvisar tecknet björk, som ett empiriskt, det vill säga uttalat, objekt till ett annat empiriskt objekt – ett lövträd med vit stam, medan det uttalade tecknet tal hänvisar till det abstrakta objektet ”tal”, ett av matematikens grundläggande begrepp. Därför betraktar jag påståendet i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos (s. 5) att ”språkets strukturenheter – tecknen – är tvåsidiga” som subjektivt och tankeförvirrande, och som ett resultat av vårdslöst och indirekt språkbruk. Om man talar exakt och begripligt finns det ingen mening med att kalla ett tecken tvåsidigt. Ett empiriskt objekt, det vill säga ett tecken, och dess betydelse (med andra ord: egenskap, funktion) bildar inte i sin tur ett ännu verkligare tvåsidigt tecken. Om vi accepterar ett sådant sätt att tala, som strider mot sunt förnuft, måste vi säga att vi vid vägkanten ser inte trafikskyltar utan bara sidor av trafikskyltar. Eftersom själva språkbruket går hand i hand med sunt förnuft, kan man då skilja språkteorin från det och börja tala besynnerligt? Ferdinand de Saussure var den förste som kallade språkets tecken tvåsidigt, och många har anammat detta uttryck utan att tänka efter (kanske på grund av hans auktoritet?). Saussure hade en grund för denna beskrivning av tecknet: han ansåg att uttryck och betydelse var oskiljaktiga som två sidor av ett pappersark, eftersom han var en tidig psykolog och talade om tecken som psykiska fakta (samtidigt hävdade han också språkets samhälleliga karaktär, men han lyckades inte alls förena den med det individuella psyket). När man medger att ”språkets uttrycks- och innehållsplan är förbundna med varandra, men att det ena inte direkt bestämmer det andra” (s. 5), finns det inte minsta grund för att använda begreppet tvåsidigt tecken i bokstavlig bemärkelse – det är bara tom retorik, en kvarleva från det förflutna. Visserligen kan begreppet tvåsidigt tecken räddas i ett fall: tecknet måste flyttas från den objektiva verkligheten till det psykiska området, och det överförda tecknet måste betraktas som viktigare och verkligare – då kan man säga att begreppet uttryck i psyket motsvarar begreppet betydelse. Kanske skulle grammatikförfattarna inte ens invända mot detta, eftersom språkets struktur för dem är ”ett system som existerar i människors medvetande” (s. 5). Detta är inte längre metodologisk, utan den mest genuina substantiella psykologism, men det är oklart om den är perceptuell (som förbinder språket med föreställningar) eller konceptuell (som förbinder det med begrepp). Om man antar denna uppfattning är forntida texter i princip omöjliga att dechiffrera. Jag ser inte minsta anledning att diskutera denna, enligt min mening hopplöst föråldrade och omöjlig att rädda med några argument, uppfattning efter att Leonas Zawadowskis² strängt har kritiserat den (jag har själv refererat hans uppfattningar på litauiska, så man kan enkelt läsa mer om dem³).

Strängt taget finns det i våra huvuden inte språkets struktur med dess tecken, utan en förmåga att hantera den. Men eftersom vi är individer kan vi bara hantera en del av denna struktur. Hela språkstrukturen skulle kunna finnas i huvudet endast i ett fall: det skulle behöva finnas en ideal språkanvändare, men i verkligheten finns ingen sådan. Alltså måste språkstrukturen, vid sidan av den subjektiva förmågan, existera objektivt. Man kan fråga sig hur denna objektivitet ska förstås, och det är en berättigad fråga. Eftersom språket är mycket komplicerat och därför kan ge upphov till många sidofrågor, ska jag illustrera saken med ett enklare exempel – multiplikationstabellen. Frågan är denna: var existerar produkterna, särskilt när ingen multiplicerar (och produkterna är ju betydelserna av matematiska tecken)? Matematiker har sedan länge förkastat den psykologiska förklaringen, och det är inte alls förvånande, eftersom de är vana att tänka mycket mer exakt och strikt än lingvister, vars tankar tyvärr ofta befinner sig i andras huvuden. Matematiker är oense om hur tal existerar, eftersom tal, liksom alla abstrakta objekt, är universalia, och diskussionen om dem är ännu inte avgjord (detta är Bertrand Russells uppfattning). Den som intresserar sig för språkets ontologi måste räkna-

² ZAWADOWSKI, L. Lingwistyczna teoria języka, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe, 1966.

³ ŽULYS, V. L. Zavadovskis syn på språket. Kalbotyra 24 (1), 1972, 111–119.

180 |

PASTABOS

…filosofer. Men språket kan undersökas även utan att den ontologiska frågan har lösts. Inte heller fysikerna vet egentligen vad gravitation är, men de undersöker den framgångsrikt.

Som ett intermezzo vill jag säga att om man godtar den nämnda definitionen av tecken finns det inget utrymme för nolltecken (de kan inte heller finnas enligt Kants beskrivning av nieko). Den som började använda begreppet nolltecken resonerade troligen så här: om ett empiriskt objekt har en betydelse, så har även dess frånvaro en betydelse och är därför ett tecken. Det kan hända att tanken härleds genom implikation, men enligt postulatet om det empiriska tecknet förblir den endast en tanke och inte ett tecken – för tecknet krävs ett empiriskt objekt. En del förvirras av nollan och säger att noll är ett tecken – antingen en stående ellips eller en cirkel genomstruken diagonalt. Men detta är en notation i skrift, inte i naturligt språk. I alla fall har vi förstås tecken för intet och närliggande begrepp, jfr orden niekas, tuštuma, skylė. Tyvärr har vi inget motsatt fall. Jag betraktar användningen av begreppet nolltecken som en (kanske omedveten) variant av idealism (snarare subjektiv idealism), medan empiriska vetenskaper, däribland lingvistiken, intar en realistisk ståndpunkt.

Om man förnekar att språksystemet existerar i subjektens huvuden måste man godta postulatet att språket inte bara kan utan också bör undersökas som ett objektivt fenomen, liksom andra empiriska objekt. Sådana objektiva företeelser är yttranden, med andra ord kommunikata. Kommunikata har betydelse även utan kommunikation, eftersom språkets kommunikativa funktion är sekundär – den grundar sig på den representativa funktionen – en konventionell avbildning av något utsnitt av verkligheten (om denna funktion saknades skulle språket vara en ren lek). Ett kommunikatum kommunicerar endast det som det representerar. Det kommunicerar inte den talandes subjektiva tanke (alla tankar i subjektens huvuden är subjektiva till sin existens), utan ett visst utsnitt av verkligheten. Endast med utgångspunkt i detta faktum är det möjligt att ljuga, vilseleda och förvirra (i sådana fall sammanfaller tankarna uppenbarligen inte med det som sägs). Satsen Juodos gulbės yra visar inte att en sådan tanke existerar i den talandes huvud (om det är så eller inte spelar ingen roll för oss: dessutom, hur skulle man kunna kontrollera den, och kan man verkligen grunda självklarheter på sådant som inte går att kontrollera?). Denna sats är ett påstående om verkligheten, och dess sanningshalt kan kontrolleras genom att resa till Australien och själv konstatera det; man kan också förlita sig på bildmaterial eller exempelvis stödja sig på biologernas beskrivningar.

Utifrån det som sagts skiljer jag tydligt mellan två begrepp: kommunikatumets betydelse, som ges objektivt, och tolkningen av denna betydelse – manipulationen av ens egna tankar (jag vill påpeka att tolkning här förstås i en snävare bemärkelse, under antagandet att kommunikatumets betydelse förstås utan tolkning – enligt de relationer som objektivt existerar i språksystemet). Jag hävdar att det endast är kommunikatumets betydelse som är språkets betydelse. Alla tolkningar hör inte till språket, utan till tankarna ”kring språket och dess betydelse”. Jag ska illustrera detta med ett exempel: ur satsen Kepleris mirė skurde kan vi genom implikation dra den sanna tanken att Kepleris gyveno (den så kallade existentiella presuppositionen). Om någon skulle säga att den redan implicit ligger i betydelsen hos satsen Kepleris mirė skurde, skulle personen enligt min förklaring ha fel, eftersom den ligger i meningen, inte i betydelsen. Sökandet efter meningar och den ständigt föränderliga tolkningen är möjligen en process som aldrig tar slut, medan satsens betydelse är ”sluten” i förhållande till meningen. För en lingvist är till exempel en betydelse av ordet akis synorganet, även om man kan tänka och prata (med andra ord) mycket om ögat. Jag tycker mig se att fler än en amerikansk lingvist tyvärr inte skiljer kommunikatumets betydelse från tankarna om denna betydelse.

Nu när jag tydligt har redogjort för min ståndpunkt i fråga om språkets betydelse går jag vidare till en konkret undersökning och tar satsen Mano brolis neįgalus. För att undvika oklarheter vill jag genast påpeka att denna sats inte tillhör ”talakten”, om man till den måste hänföra enskilda yttranden, där vart och ett är knutet till en konkret språkakt (det är lätt att förstå att denna sats kan upprepas, och i så fall har vi två yttranden i ”talakten”). Men denna sats tillhör inte heller

PASTABOS

| 181

språket, eftersom endast en abstrakt satsstruktur kan tillhöra det. Den ”hänger” mellan ett konkret yttrande och ett abstrakt språksystem. Det går alltså inte att klara sig enbart med begreppen språk och ”talakt”. Leonas Zawadowskis har med goda skäl sagt att sådana satser hör till en tredje företeelse – ett potentiellt språksystem – och jag godtar hans förklaring. Grammatikor ger som exempel inte yttranden som är oskiljaktigt knutna till en konkret språkakt, utan fakta i det potentiella språksystemet (även om de också anger deras upphovspersoner). Den sats jag undersöker, förstådd på detta sätt, är abstraherad från språkakten på två sätt. För det första tar vi inte längre med talarna, den konkreta plats där språkakten äger rum och andra parametrar i satsen. För det andra hänvisar satsen själv inte heller med sina ord till talaren (man säger exempelvis inte: Aš, Vladas Žulys, sakau, kad...). Lingvister hävdar ofta att varje sats har modalitet (och kanske därigenom är knuten till talaren). Ur logisk synvinkel är satsen vi undersöker ett assertoriskt påstående (Kants indelning), och assertoriska påståenden har ingen modalitet (möjlighet, nödvändighet)⁴. Den är alltså även i detta avseende abstraherad från talaren (lingvister som inte håller med har två val: antingen bevisa att logikerna har fel, eller omformulera modalitetsbegreppet och visa att det med goda skäl kan användas även i den omformulerade betydelsen).

Satsen Mano brolis neįgalus är fullständigt abstraherad från rummet (här vill jag påpeka att jag konsekvent använder abstraheringsmetoden). Eftersom rum vanligen nämns tillsammans med tid (Kant ansåg till och med att båda dessa begrepp var aprioriska i förhållande till tänkandet, men vi vet numera att han hade fel), går jag över till det som är väsentligt för mig: denna sats är som påstående abstraherad även från tiden. Med andra ord är det en tidlös sats, och det är fullt förståeligt varför: den innehåller inget element som anger tid. Den existerar till sin betydelse där alla andra abstraktioner finns (i klassen av tidlösa begrepp). Det är inget märkvärdigt: vi är människor och vår förmåga till abstraktion är så stor att vi utan svårighet bildar påståenden som är lösgjorda från både plats och tid. Naturligtvis kan man ange tiden med andra utvidgande ord, till exempel säga Mano brolis neįgalus nuo mažumės, men strikt talat är detta inte en utvidgning av samma sats, utan en annan sats. Med stöd av abstraheringsmetoden har jag här beskrivit kommunikatumets betydelse (jag har förstås inte förklarat orden mano, brolis, neįgalus, eftersom det är trivialt för mig). Denna betydelse är språkets betydelse, och jag anser det mycket viktigt att man här har abstraherat från tiden. Jag finner alltså inget stöd för försöket att föra in processlösa och tidlösa satser i verbet būtis paradigma som presenssatser (s. 291). I paradigmet borde de stå vid sidan av som tidlösa.

Men traditionell grammatik, däribland Dabartinės lietuvių kalbos gramatika som inte har frigjort sig från psykologismen, förklarar den sats jag undersökt på ett annat sätt. Vanligen säger man att kopulan är utelämnad, osagd, underförstådd. Jag har redan visat vilken absurditet som följer av en nollkopula, om den innebär att kopulan saknas, så jag ska inte säga mer om det. I vetenskapligt språk betraktar jag orden praleista, nepasakyta, numanoma som vaga och otillräckligt tydliga. För att de ska kunna användas med större precision kompletterar jag dem med orden atsitiktinai ir būtinai.

Om kopulan har ”utelämnats” av en slump kan detta förstås som ett faktum: i vissa satser finns den, i andra saknas den. Då möter vi alltså ett stokastiskt systemdrag, och sådana drag förklaras inte entydigt, utan genom lagarna för deras sannolikhetsfördelning⁵. Man kan alltså endast beskriva hur ofta kopulan används, och där slutar det.

⁴ Se R. Plečkaittis förklaring (Visuotinė lietuvių enciklopedija 2, 2002, 69).

⁵ Se Lietuvių tarybinė enciklopedija 10, 1983 (artikeln ”Stochastinė sistema”), 422.

182 |

PASTABOS

Men om kopulan nödvändigtvis har utelämnats måste utelämnandet förklaras entydigt. I så fall är utelämnandet ett osägande. Det innebär att en sats med kopula har funnits i tanken, medan den realiserades utan kopula. Men det räcker inte: man måste också utgå från antagandet att tankesatsen är den verkliga, ”bättre”, ursprungliga satsen, medan den realiserade satsen har en brist och är sekundär. Det är här vi har kommit fram till psykologismens kärna: att det verkliga, fullkomligare språksystemet finns i våra huvuden (jag har redan nämnt att detta är en variant av subjektiv idealism, som empiriska vetenskaper värjer sig mot). När man tänker och handlar så fastställer man i själva verket inte satsens objektivt kommunicerade betydelse, utan övergår – medvetet eller utan att vara fullt medveten om det – från den kommunicerade betydelsen till en omtolkning av den (jag har redan sagt att omtolkningar, även små sådana, inte hör till språkbetydelsen). Man går till väga så här: Mano brolis neįgalus omtolkas, när den lösgörs från tiden, som Mano brolis yra neįgalus, som genom yra är tidsbunden. Därmed blir det abstrakta påståendet samtidigt mindre abstrakt. Det är tydligt att yra förs in från en främmande tanke. På så sätt blandas satsens objektiva betydelse ihop med den subjektiva tanken (det är just därför absurda påståenden uppstår, men jag överlåter åt läsarna som klamrar sig fast vid ”nollkopulor” och liknande att reda ut dem). Den funktionella lingvistiken (jag vet inte om den är helt konsekvent) betraktar, eftersom den helt förnekar psykologismen, en sådan sammanblandning som ett misstag. För den är satserna Mano brolis neįgalus och Mano brolis yra neįgalus två satser som skiljer sig både formellt och betydelsemässigt, och båda är objektiva, trots att de har många likheter. I anslutning till tanken i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos (s. 5) att man bör följa ”principen om dynamisk synkroni” betraktar jag sådana satser som konkurrerande: tidslösa satser, som är mycket typiska för indoeuropeiska språk, trängs undan av satser med tempus. Vilket läge som råder nu och vilken typ som dominerar kan bara fastställas genom en konkret undersökning.

Ur logisk synvinkel skiljer sig de undersökta satserna också åt genom att den andra satsen uttrycker den egentliga logiska predikaten⁶ och predikationsoperatorn (yra), som anger en särskild binär logisk relation som inte kan förklaras med andra relationer. Formellt återges detta som (x ⇐ X), där x är subjektet, ⇐ den logiska operatorn och X en egenskap (numera anses denna förklaring vara mer godtagbar än att återge predikationen som en propositionell funktion, eftersom predikationsoperatorn då utelämnas⁷). I satsen Mano brolis neįgalus finns ingen predikationsoperator som linjärt tecken. Om man bör söka efter den någon annanstans – i ordföljden eller intonationen – är mycket oklart. Men predikationen är ju tydligt uttryckt även i en sådan sats som Dirbu utan Aš, som syntaktikerna försöker pressa in som subjekt; det är också klart att subjektet markeras av ändelsen -u, men själva predikaten är inte särskilt tydlig (man kan bara säga att subjekt och predikat uttrycks synkretiskt). Att förklara Dirbu som Aš dirbu är bara möjligt utifrån en psykologistisk ståndpunkt. I de allra flesta fall används Aš pleonastiskt, som en andra subjektmarkör. Av texterna framgår att det inte används nödvändigtvis utan tillfälligt, och därför står det också i tillfälliga förbindelser med verbet (detta bör förändra den rådande förståelsen av koordination, men det är inte min sak att rätta till den).

Logikerna påpekar med rätta att ”predikationsrelationen i traditionell logik formaliseras endast mycket ungefärligt med ordet yra i sådana påståenden som (S yra P), där S är påståendets subjekt och P den egenskap som påståendet tillskriver S”⁸. När logikerna abstraherar från allt som inte är tankens form när de utformar sådana påståenden som (S yra P), behandlar de yra, strikt talat, (åtminstone intuitivt och praktiskt) inte som en kopula i begreppets hela omfattning, utan enbart som kopula, och lämnar därmed åt sidan det som

⁶ Dėl termino žr. Логический словарь: ДЕФОРТ, Москва: Мысль, 1994, 191–192.

⁷ Se samma ställe, 171–173.

⁸ Samma ställe, 171.

PASTABOS

| 183

inte hör till kopulan. Jag tror att den traditionella lingvistiken inte har blivit medveten om denna abstraheringsprocess och att den, när den beskrivit språket, också har behandlat yra enbart som en logisk kopula; av detta har två följande slutsatser dragits: 1) att būti som syntaktisk kopula saknar självständig lexikal betydelse och därför 2) att det i satsen ”används endast som en viss tids- och modalitetsmarkör, dvs. tillför de egenskaper som uttrycks med nominalord tempus- och modusbetydelser” (s. 479). Det finns ingen anledning att tro på dessa påståenden så länge det inte har klarlagts vad logikerna har abstraherat bort. Låt oss resonera så här:

(1) Buvo (didelis) karštis.

Påståendet är existentiellt. Ur logisk synvinkel saknar sådana påståenden predikat (Kant sade redan att būti inte är ett predikat, eftersom det inte är en egenskap). Numera formaliseras de med existenskvantorn ∃: (∃ x), men denna kvantor anger i själva verket inte existens utan mängd (det finns minst en, dvs. mängden är icke-tom). I den sats som undersöks har buvo betydelsen existens, befintlighet, och detta är ordets lexikala betydelse (låt oss kalla detta slags būti för existentiellt vara, eller befintlighetsord). Ur tankens synvinkel är existensen viktigare än objekten och deras egenskaper – den utgör objektens grund i den meningen att inget empiriskt objekt är möjligt utan befintlighet, och endast sådana objekt kan ha egenskaper (nu bör det stå klart vad som kan ligga till grund för påståendet Niekas neturi požymių). Karštis är ett ord med fullständig substantivisering – ett substantiv.

(2) Buvo karšta.

Denna sats har också ett befintlighetsord, och karšta skiljer sig från karštis på samma sätt som ett ord med ofullständig substantivisering.

(3) – karšta

är en egenskap, ofullständig både semantiskt och syntaktiskt (detta markeras med ett streck). Semantiskt är den ofullständig eftersom den inte är självständig (såsom karštis), utan är någons egenskap. Syntaktiskt är den ofullständig eftersom den saknar en egenskapsbärare.

(4) – buvo karšta

har samma slags befintlighetsord som uttrycker existens, vilket utgör den logiska grunden för egenskapen karšta. Konstruktionen buvo karšta visar ännu inte på något sätt att buvo skulle ha någon kopulaegenskap. Den får en kopulafunktion först i en sats, till exempel:

(5) Diena buvo karšta.

Det lexikala existensbegreppet har alltså fått sällskap av den syntaktiska kopulabetydelsen, men den lexikala betydelsen har inte försvagats av detta. Den är i sig sekundär (här kan det i förbigående noteras att kopulan inte förenar subjektet med predikatet, utan fogar predikatet till subjektet – detta framgår av diskussionen ovan om predikationsoperatorn). Att buvo genom sitt eget tecken, och inte genom några egenskapsmarkörer, uttrycker existens framgår av jämförelsen:

(6) Grytan verkade varm.

184 |

PASTABOS

(7) Grytan var varm.

Verkade i den första meningen måste jämföras inte med de egenskaper som ”tilldelas” av ett substantiv, utan direkt med var. Det första (verkade) visar en skenbild (därför kan det kanske också betraktas som ett ord med modalitet), men det andra (var) visar den mest verkliga existensen (det har redan sagts att assertoriska påståenden inte har någon modalitet). Denna analys har visat vad som blev kvar i naturligt språk utanför logikernas abstraktion, och det räcker.

2003 04 20, under påsken

Vladas Žulys

Tako g. 1–7

LT-4324 Akademija, Kauno raj., Lietuva

Mottagen 2003 05 09