ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVIII (2003), 97–103

Grader av bedömning av språkfenomen

RITA MILIŪNAITĖ

Litauiska språkinstitutet, Vilnius

Syftet med artikeln är att presentera ett system av grader för bedömning av språkfenomen, vilket, om det tillämpas inom preskriptiv lingvistik, skulle kunna öka konsekvensen i det normerande arbetet och göra språkrekommendationerna effektivare. Bedömningsgraderna återspeglar olika typer av förhållanden mellan de aktuella språkfenomenen och det kodifierade standardspråkets normer. Vid fastställandet av dem beaktas normernas egenskaper, såsom variation, stabilitet, språkförändring samt funktionell och stilistisk differentiering. Författaren diskuterar fyra bedömningsgrader, definierar deras grundläggande egenskaper och undersöker hur de fungerar i praktiken.

1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Inom teorin och praktiken för språkvård är några av de viktigaste frågorna hur olika språkfenomen ska bedömas, vilka normeringsprinciper och kriterier man ska utgå från och hur man ska visa att fenomen har olika värde och olika bruksegenskaper. Frågan om ett system med olika bedömningsgrader blir särskilt aktuell, och uppkommer naturligtvis först och främst därför att det litauiska standardspråket har nått en sådan utvecklingsnivå att det kan utvecklas självständigt och förlita sig på sina egna resurser, samtidigt som det märkbart påverkas av yttre faktorer; hela denna process har på senare tid intensifierats kraftigt.

En annan sak är att dagens bruk av litauiskt standardspråk blir alltmer uppdelat i olika genrer och områden, och att gränserna mellan de funktionella stilar som tidigare betraktades som ganska tydligt avgränsade i hög grad håller på att suddas ut. Standardspråkets talade variant är särskilt svår att beskriva; där blandas ofta inslag från själva standardspråket, dialekter och slang. Mångfalden i standardspråkets bruk uppmuntrar således normerarna att mer aktivt och medvetet påverka standardspråkets utveckling, så att spontaniteten inte tar överhanden, eftersom det i grunden skulle strida mot standardspråkets egen natur.

Även standardspråkets användare förändras. Under flera decennier har auktoritetens (språknormerarens) och normeringstraditionens roll varit tämligen viktig i det litauiska språknormerande arbetet. På senare tid nöjer sig språkbrukarna inte längre med ett enkelt svar på frågan om ett visst fenomen får användas eller inte. De vill veta varför. Man efterfrågar konsekventa, systematiska och logiska språkrekommendationer och uttrycker missnöje med att samma fenomen bedöms olika i olika normerande källor.

I de senaste normerande publikationerna, olika samlingar med språkråd, artiklar om språkpraktik, recensioner och liknande saknas ett gemensamt och tydligt system för bedömning av språkfenomen. Beskrivningarna av språknormer och språkfel

98 |

RITA MILIŪNAITĖ

Bedömningarna varierar avsevärt, och det är inte alltid möjligt att förstå om författaren betraktar ett visst fenomen som ett språkfel eller bara som ett brott mot stilnormerna eller liknande. Därför förefaller det lämpligt att diskutera åtminstone de viktigaste särdragen hos ett möjligt system för bedömning av språkfenomen.

Med allt detta i åtanke bör bedömningen av språkfenomen betraktas ur ett något annat perspektiv än det som var vanligt för ett årtionde sedan: för användarna av standardspråket räcker den information som presenterades i tidigare normerande verk (t.ex.: Kalbos praktikos patarimuose, 1985; Dabartinės lietuvių kalbos žodyne, 2000; Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje, 1994 m.fl.²) inte längre till, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Med andra ord är det nödvändigt att inte bara beakta de allra senaste förändringarna i standardspråket (nya lånord, nya ords betydelser, uppkomsten av hela konstruktioner, vissa fenomen som försvinner ur bruk, den funktionellt stilistiska differentieringen av olika uttrycksmedel), utan också söka sätt att förbättra systemet för bedömning av varierande fenomen.

Utkastet till denna artikel uppstod redan 1998, då grunderna och principerna för en ny utgåva av Kalbos praktikos patarimų behandlades i Litauens statliga språknämnd³. Det var nödvändigt att motivera det system för bedömning av språkfenomen som valts för publikationen, och det föreslogs att fyra bedömningsgrader skulle tillämpas⁴.

Innan vi beskriver graderna för bedömning av språkfenomen är det nödvändigt att kort ta upp de grundläggande begrepp som hör samman med detta. Det är viktigt att genast understryka att bedömningsgraden är ett härlett mått. Den beror på hur vi definierar standardspråksnormen.

2. STANDARDSPRÅKSNORMERNAS KÄNNETECKEN

Utan att här gå närmare in på teoretiska resonemang bör vi ange den definition av standardspråksnormen som vi finner mest godtagbar och beskriva de kännetecken hos den som är viktiga för den fortsatta diskussionen om graderna för bedömning av språkfenomen. Detta är inte enkelt, eftersom det inom teorin om litauisk språkvård i detta avseende råder både terminologisk förvirring och olika uppfattningar om normen, särskilt när det gäller förhållandet mellan norm och språkbruk (jfr Girdenis, Pupkis 1978: 56; Knūkšta 1979: 85; Pupkis 1980: 20; Gaivenis, Keinys 1990: 134; Ambrazas, red., 1999: 295–296; Klimavičius 2002: 19).

Den mest neutrala och universella förefaller vara definitionen i ”Lietuvių kalbos enciklopedija”: språknorm (lat. norma ’mått, regel’) – ”den helhet av språkfakta och sätt att använda dem som erkänns i ett visst samhälle vid en viss tidpunkt” (Amb-

¹ Denna utgåva återger i huvudsak 1993 års utgåva.

² Jfr även ett påstående i en skolbok som inte längre motsvarar dagens behov: ”Standardspråksnormen är ganska strikt och bygger på två bedömningsskalor: korrekt – felaktigt, rent – orent” (KOŽENIAUSKIENĖ R., DOBROVOLSKIS B., ZINKEVIČIUS Z. Lietuvių kalba. Vadovėlis IX klasei, Kaunas: Šviesa, 2001, 3:e upplagan, 15).

³ Dessa principer fastställdes av kommissionen och publicerades i tidskriften Modersmål (1998, 12, 4–6).

⁴ Genom att vidareutveckla och sammanfatta tankar i ämnet som hon tidigare hade lagt fram fragmentariskt i sina artiklar, bygger författaren också på den erfarenhet hon fått genom att granska rekommendationer i språknormerande verk, samt genom att behandla grammatiska fenomen i Kalbos patarimų i Litauens språknämnd och upprepade gånger diskutera kärnan i detta system av bedömningsgrader och principerna för dess praktiska tillämpning.

KALBOS REIŠKINIŲ VERTINIMO LAIPSNIAI

99

razas, red., 1999: 295). Iš čia išvedamas ir bendrinės kalbos normų apibrėžimas: „bendrinei kalbai būdingų ir joje vartojamų kalbos faktų bei taisyklių visuma“ (ten pat). Čia galima įžvelgti du normų aspektus: normas kaip visuotinai pripažintą vartoseną ir normas kaip kalbos dėsnių ir taisyklių visumą. Pirmuoju atveju galima kalbėti apie REALIĄSIAS (funkcionuojančias) normas, antruoju – apie KODIFIKUOTĄSIAS (idealizuotas).

Den andra aspekten av standardspråksnormerna – kodifieringen – är grundläggande och skiljer standardspråksnormer från språknormer i allmänhet. Det är dock fel att tro att endast det som har kodifierats kan betraktas som standardspråksnormer. Kodifieringen kan i många fall vara föråldrad och ofullständig och inte återspegla det verkliga läget, eftersom den vanligtvis släpar efter de faktiska normerna. Till exempel innehåller DLKŽ₄ inte orden miljövård, yoghurt, handväska, massmedier med flera, trots att de redan är helt etablerade i standardspråksbruket och därmed utgör en faktisk norm.

Standardspråksnormerna kan beskrivas utifrån ytterligare några kännetecken:

1) beroende på om normerna utgör standardspråkets kärna eller periferi är de PRIMÄRA och SEKUNDÄRA;

2) ur ett tidsperspektiv kan standardspråksnormerna vara AVTAGANDE (föråldrade), AKTUELLA och FRAMTIDA (på väg att etableras) (jfr den dynamiska normteorin, Pupkis 1980: 21–24);

3) beroende på om de hör till det allmänna (allomfattande) språkbruket eller till någon av standardspråkets funktionella stilar är de ALLMÄNNA och SÄRSKILDA (jfr Klimavičius 2002: 23).

Som nämnts är värderingsgraden en härledd och relativ storhet som beror på uppfattningen om standardspråksnormerna; därför måste systemet av värderingsgrader återspegla standardspråksnormernas mångsidighet (variation, stabilitet, utveckling, förhållandet mellan den faktiska och den kodifierade normen, normernas funktionella och stilistiska uppdelning med mera).

3. VÄRDERINGSGRADER OCH DERAS TYPER

Att språkliga företeelser värderas olika och att deras förhållande till standardspråksnormerna beskrivs på olika sätt framgår av standardspråksnormeringens jämförelsevis korta historia i vårt land.

Redan i Jono Jablonskios rättelsepraxis börjar en tendens framträda att inte bara dra en skarp gräns mellan norm och fel, utan också urskilja fler och mer varierade förhållanden mellan norm och fel. Detta hänger samman både med standardspråksnormernas mångsidiga natur, som diskuterats ovan, och med särdragen i hur dessa normer fungerar. Olika normerande publikationer försöker på ett eller annat sätt visa vad som inte bör användas och skilja mellan mindre fel och sådant som är mer eller mindre godtagbart i standardspråket (om till exempel graderingssystemet i ”Kalbos patarėjas” (1939), se Miliūnaitė 2000: 24–35). I detta avseende gjordes stora framsteg vid utarbetandet av den första upplagan av Kalbos praktikos patarimų (1975) (se Labutis 1972: 12–16; där talades det om tre olika normeringsgrader, eller grader av normmässighet, även om det är lätt att konstatera att själva publikationen innehåller fyra).

100 |

RITA MILIŪNAITĖ

Bedömningsgraden visar det bedömda språkfenomenets förhållande till normen för standardspråket. För att fastställa ett fenomens bedömningsgrad måste man först besvara frågan: ÄR SPRÅKFENOMENET NORM?

Eftersom det inte alltid går att exakt fastställa gränserna mellan fel och norm på grund av ständiga språkförändringar och de mellanfall, olika undantag och annat som dessa ger upphov till, är minst fyra svar möjliga: (1) detta är en allmänt erkänd språknorm (om den har varianter är dessa likvärdiga); (2) detta är en norm, men endast en (sekundär) konkurrerande variant av den; (3) detta är inte en allmänt fastställd norm, men kan inte heller betraktas som ett allvarligt fel; (4) detta är inte en norm, utan en allmänt erkänd överträdelse av den (alltså ett fel).

Detta kan illustreras med ett schema:

Således urskiljs fyra bedömningsgrader för språkfenomen, som visar vad som är brukligt i standardspråket, vad som kan användas i vissa fall, vad som bör undvikas och vad som inte är godtagbart. Enligt konvention skrivs de (a – det bedömda fenomenet, b – det normativa fenomenet) på följande sätt: (1) a+ eller a | b; (2) a || b; (3) a vngt. – b, (4) a ntk. = b.

3.1. a+, a | b

Denna bedömningsgrad visar att det bedömda fenomenet är normen (a+) eller, om normen har varianter, att de bedömda fenomenen är HELT LIKVÄRDIGA i normhänseende (a | b), alltså oftast absoluta synonymer (dubletter) på olika nivåer, till exempel: Kažkas pasibeldė (| pabeldė) į duris⁵. Sådana fenomen utgör normens kärna och är positivt kodifierade, det vill säga betraktas som korrekta.

Ur ett funktionsperspektiv kan dessa fenomen, om normen har varianter, uppvisa vissa relativt svagt markerade funktionella stilistiska nyanser, som vanligen bestäms av fenomenens ursprung, brukstradition, spridning, användningsområde och så vidare. Med tiden kan de, genom att konkurrera sida vid sida i bruket, tillägna sig ytterligare egenskaper och inte längre betraktas som dubletter, eller så lämnar den ena normen kärna.

⁵ Eftersom artikeln behandlar själva bedömningsgradernas kännetecken och principerna för att skilja dem åt, ges avsiktligt få konkreta exempel; exempel ordnade enligt det behandlade systemet av bedömningsgrader finns i bokserien ”Kalbos patarimai” (se Kalbos patarimai I. Gramatinės formos ir jų vartojimas. Huvudred. A. PUPKIS, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2002; Kalbos patarimai II. Sintaksė: 1. Linksnių vartojimas. Huvudred. A. PUPKIS, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003).

KALBOS REIŠKINIŲ VERTINIMO LAIPSNIAI | 101

3.2. a || b

Šiuo vertinimo laipsniu žymimi NORMOS VARIANTŲ santykiai (plg. Miliūnaitė 2002: 38–39), kai gerėlesni, labiau bendrinės kalbos polinkius ir vartosenos poreikius atitinkantys kalbos reiškiniai teikiami vietoj ne pačių gerųjų, bet nelaikomų klaida reiškinių. Tokie variantai dažniausiai santykiauja kaip normos branduolys (neutralioji, visuotinė norma) ir periferija (šalutiniai normos variantai), pavyzdžiui: vieneri (II vieni) metai; čia pirmasis variantas vieneri yra sistemiškesnis, bet dirbtinis, o antras nuo seno tradiciškai vartojamas ir teikiamas kaip pagrindinė norma. Palaikant bendrinės kalbos grynumą, šiuo laipsniu vertintini dalis tarptautinių žodžių (ypač turint galvoje visuotinę, ne specialiąją vartoseną) – tada, kai jiems esama visiškai lygiaverčių pakaitų, pavyzdžiui: siurprizas (II staigmena, netikėtumas).

Dessutom kan sådana varianter uppvisa funktionella stilskillnader och i så fall stå i förhållande till varandra som stilistiskt omarkerade respektive markerade företeelser, till exempel: diega šonas (II šoną); nominativ är i detta fall en sekundär norm, typisk för informella stilar, medan ackusativ är den neutrala normen.

När bättre varianter ges företräde tolereras alltså även de sämre, och språkbrukarna kan välja utifrån funktionell stil, sina egna språkvanor och så vidare (till exempel rekommenderas de bättre varianterna för prestigefyllt språkbruk och presenteras som de primära när man undervisar icke-litauer i litauiska).

Varianter av typ a som bedöms ligga på den andra graden utgör en rörlig del av normen. Med tiden kan en sekundär normvariant konkurrera ut den primära, det vill säga byta plats med den, eller försvinna ur bruk och upphöra att betraktas som en norm i standardspråket.

3.3. a vngt. – b

På denna grad bedöms sådana språkföreteelser som befinner sig i gränsområdet mellan norm och fel, i den så kallade gråzonen, där olika språkiga tendenser ofta bara håller på att kristalliseras och därför inte alltid är lätta att urskilja och definiera.

Sådana språkföreteelser är inte allmänt godkända (det vill säga de kan vara negativt kodifierade eller inte alls ha tagits upp i normativa publikationer, vare sig som norm eller som fel). I många fall bör dessa företeelser betraktas som avvikelser från normen, olämpliga språktendenser, till exempel konkurrensen mellan sammansatta och enkla komparativformer: Dabar atliksime labiau sudėtingą (–sudėtingesnį) pratimą.

Detta är mellanfall mellan fel och norm, som uppstår av olika orsaker: 1) språkutvecklingen och de motsättningar mellan system och delsystem eller mellan flera delsystem som följer av den (till exempel kan företeelser av samma typ men med olika lexikala uttryck vara olika väl etablerade i språket); 2) att företeelsens väsen inte har undersökts fullt ut och att dess bedömning inte har diskuterats färdigt; 3) stilistisk variation och så vidare. Denna bedömningsgrad kan också visa läget för en norm som håller på att införas eller försvinna (en tidigare norm utan framtidsutsikter) – till exempel gjordes det för ett årtionde sedan ett felaktigt försök att återuppliva pluralformen spalių mėnuo. Därför rekommenderas det att undvika sådana varianter och välja ett lämpligare uttryckssätt, i förhoppningen att på så sätt bromsa spridningen av företeelser som är oönskade i dagens standardspråksbruk.

102 |

RITA MILIŪNAITĖ

3.4. a ntk. = b

Detta är tydliga SPRÅKFEL, oftast systemöverträdelser. Sådana företeelser rekommenderas över huvud taget inte för bruk i standardspråket och korrigeras strikt. I normerande verk betecknas de vanligtvis med förkortningarna ntk., nevart. Till denna grupp hör också alla fall i förteckningen över stora språkfel⁶. Därtill hör brott mot normerna för specialiserat ordförråd (termer).

Det rör sig främst om företeelser som uppkommit genom påverkan från främmande språk: främmande ord i ordförrådet, översättningslån eller främmande betydelser hos ord, översatta uttryck och syntaktiska konstruktioner osv., till exempel: imidžas (= įvaizdis), komisijos sąstatas (= sudėtis), konjunktionerna kad, jei(gu) med infinitiv för att uttrycka syfte, med mera.

Dessutom kan felaktiga språkföreteelser som uppstått i det egna språket, mycket snäva dialektala former, helt föråldrade och för dagens språkbruk främmande företeelser hänföras hit – sådant som strider mot standardspråkets system och går på tvärs mot dess lagar och regler.

4. AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR

Sambanden mellan normens kännetecken och graderingssystemet kan mer konkret beskrivas på följande sätt.

1. Motsättningen mellan positivt och negativt kodifierade företeelser motsvaras av indelningen i värderingsgraderna I, II respektive III, IV. Reella normer kan sammanfalla (och gör det i många fall) med de kodifierade; om de ännu inte kodifierats alls motsvaras de ofta av värderingsgrad III.

2. Huvudnormer och sekundära normer motsvaras av indelningen i värderingsgraderna I och II.

3. Det är viktigt att både huvudnormen (grad I) och felet (grad IV) skyddas från alltför snabba förändringar – de skiljs åt av två övergångsgrader (II och III).

4. Värderingsgrad III (”bör undvikas”) är lämplig för att återspegla dynamiken hos normer som är på tillbakagång (ålderdomliga) och framtida normer (som håller på att etableras). Med tiden kan vissa av sådana företeelser övergå till fel (grad IV), medan andra kan erkännas som normer (det vill säga kodifieras) (grad II eller I).

5. Den funktionellt stilistiska uppdelningen av standardspråkets normer (i grunden åtskillnaden mellan allmänna och specialiserade normer) kan endast fungera som ett kompletterande kännetecken vid värderingen. Det är praktiskt att ange detta med lämpliga markeringar intill den företeelse som bedöms a. Till exempel, om en företeelse bedöms vara funktionellt föråldrad, kan den markeras: a psn. vngt. – b; om den är dialektal: a trm. vngt. – b osv. Det bör betonas att en nödvändig förutsättning för företeelser från olika funktionella stilar att leva kvar i standardspråket är att de är korrekta; därför kan man endast tala om att företeelser som värderas till grad I och II hör till någon funktionell stil eller grupp⁷. Till exempel, om en företeelse är typisk för ledigt-

⁶ Lietuvių kalbos komisijos nutarimai 1977–1998, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1998, 123–176.

⁷Här avses inte motiverat använda icke-normativa företeelser, till exempel i den litterära stilen, som endast delvis kan betraktas som ett användningsområde för standardspråket.

KALBOS REIŠKINIŲ VERTINIMO LAIPSNIAI

103

för alla stilar (publicistisk, konstnärlig, talspråklig), dvs. som motsats till de officiella (informativ, administrativ, vetenskaplig), kan detta markeras så här: a fritt || b eller a fritt || b. I sådana fall betraktas b som det grundläggande, stilistiskt neutrala fenomenet, kännetecknande för allmänt språkbruk.

Det diskuterade systemet för gradering av fenomen i standardspråket gör det möjligt att genomföra inte bara principen om förändring av standardspråkets normer, utan också principen om normernas stabilitet, dvs. det bidrar till att minska avståndet mellan den kodifierade normen och den faktiska. Detta är ett slags skydd för normernas stabilitet, som förhindrar att normerna ändras utan anledning och urskillningslöst eller åtminstone mildrar deras oundvikliga svängningar. Samtidigt är detta graderingssystem också en mekanism för normförändring, eftersom det med hänsyn till språkets utveckling vid behov möjliggör normändringar och att dessa genomförs enbart via varianter, utan att hoppa över flera steg (a ntk = b → a vngt. – b → a || b → a eller i omvänd ordning). På så sätt kan man minska de avvikelser som för närvarande förekommer i olika normerande arbeten. Därför bör just fenomenets värde, med utgångspunkt i graderingssystemet och genom tillämpning av principer och kriterier för standardisering av språket, vara det främsta föremålet för språkpolitiska diskussioner bland normerarna.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V., red. 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

GAIVENIS, K., KEINYS, S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.

GIRDENIS, A., PUPKIS, A. 1978: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai. Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai, Vilnius, 53–66.

KLIMAVIČIUS, J. 2002: Lietuvių bendrinė kalba: ribos ir beribiškumas, sistema, norma ir kodifikacija. Terminologija 9, 7–25.

KNIŪKŠTA, P. 1979: Lingvistinis ir socialinis kodifikacijos santykis su norma. Lietuvių kalbotyros klausimai 19, 85–91.

LABUTIS, V. 1972: Leksikos ir žodžių darybos norminimo principai. Mūsų kalba 8, 12–16.

MILIŪNAITĖ, R. 2000: Kalbos reiškinių vertinimo laipsniai „Kalbos patarėjuje“. Kalbos kultūra 73, 24–35.

MILIŪNAITĖ, R. 2002: Gramatikos normų variantai ir jų vertinimo ypatumai. Kalbos kultūra 75, 35–46.

PUPKIS, A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius: Mokslas.

Rita Miliūnaitė Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 2055 Vilnius, Lietuva [email protected]

Gauta 2003 03 28