PASTABOS

161

Sökandet måste fortsätta, och konfrontationen mellan idéer och begrepp kommer utan tvivel någon gång att göra det möjligt att formulera en bättre teori om syntaktiska relationer än den som SRT har utformat.

Axel Holvoet Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva

Mottaget 2005 05 13

SMÅSAK 7

Sedan länge vet vi, och har fått lära oss, att sonanten n:s allofon ŋ bara är palataliserad före k’ (detta har undersökts av prof. Alekso Girdenio (Kalbotyra 48–49 (1), s. 165–167), tagits med av författaren till dessa rader i Lietuvių kalbos tarties žodyne (2001), och uttalas så i hela Lietuva (vissa sydliga höglandsdialekttalare, de så kallade dzūkerna, ändrar det till n under slavisk påverkan).

Dabar žurnale Lituanistica (2004, 4 (20)) pasirodė (po Vilniaus pedagoginio universiteto mokslininkų darbų) Arimanto Raškinio, Gailiaus Raškinio, Astos Kazlauskienės straipsnis „Lietuvių bendrinės šnekamosios kalbos garsų fondo kūrimo principai“ (p. 53–62). Jame teigiama, turbūt pagal prof. Antaną Pakerį (kaip rodo prof. A. Girdenio minimas straipsnis), kad bendrinėje kalboje turi būti tariama aŋ’ks’t’i, taŋ’km’ė, aŋ’kš’t’is (p. 56), o paprastai visur lietuvių tariama aŋks’t’i, taŋkm’ė, a.ŋkš’t’is ir pan. Tai neįtikinamas siūlymas ir neigiamas dalykas (gal tame straipsnyje nereikėjo keisti ir daiktavardžių su priesaga -ybė priegaidės – tikimybė (p. 61) = tikimybė).

Via VPU sprids felaktigheter genom eleverna även till LKI: i den viktiga publikationen Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija (2004) står det luŋ’.kt’ ”böja” (širvintiškiai) (s. 162), aŋ’k’š’č’au (Pākražantis) (s. 215), deŋ’.kt’ (s. 18 – teoridelen). Man går till och med emot bokens konsultant, prof. habil. dr. A. Girdenis! Det finns till och med bė’kt’ (s. 62). Och det där är šiauliškiai...

SMÅSAK 8

I norra Žemaitija (alla dounininkai, de nordliga dūnininkai, så kallade varniškiai, och de nordliga donininkai – norr om Saūgai) dras betoningen från alla korta och cirkumflexa ändelser till ordets början (allmän betoningstillbakadragning). I dessa dialekter kan betoningen också falla på det böjda ordets preposition (detta hade Jonas Jablonskis lagt märke till när han redigerade Antano Juška-ordboken). I tredje bandet av Lietuvių kalbotyros klausimų (1960) (s. 62–63) står det om detta fenomen hos žemaičiai – i dialekterna i Kuršėnai, Papilė, Kaunatava, Raudėnai och andra; liknande företeelser har beskrivits i dialekterna i Kalnėlis (P. Kniūkšta), Laukuva (V. Grinaveckis) och till och med västliga höglandsdialekten i Šakyna (A. Jonitytė). Jag själv hörde uttalet vā-re aŋ darbu· nära Šiupylai, inte långt från Gruzdžiai. Många dialektologer trodde på detta, särskilt akademikern Zigmas Zinkevičius, författarna till den första Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijos.

Numera skriver dialektologen Aleksas Girdenis och hans elev dr. Lina Muriniene mycket utförligt om frågan i artikeln ”Särdrag hos betoningstillbakadragning till proklitikon i den östra nordliga žemaitiska dialekten” (Baltistica 36 (1), 2001, s. 87–102). Problemet, som hade väckts redan 1960, behandlas här mycket övertygande med exempel dechiffrerade ur olika inspelningar; även frekvensen anges,

162 |

P A S T A B O S

Mer varierande växlingar förekommer i Akmenė-, Klykoliai-, Papilė-, Vegeriai- och Tirkšliai-dialekterna (förkortningen Vg (s. 92–93) brukade vara Vaiguva, men där finns inte detta fenomen – det måste vara något slags fel).

Överallt är sådana accenter huvudsakligen obundna från attributet, ibland från en kort ändelse (men puo žemaičiùs Rdn, Trš, Šiaudinė vid Pp; puo agl’ík’ės Krš m.fl.).

Šiek tiek pavyzdžių pateikta naujojoje Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijoje (2004): Darbėnuose ė(š) šėrdė ~ iš širdie (transponuota iš širdie); ėš jėgà (transponuota iš jėgai); ar ne ėš jie-gà(~ iš jėgai) – negi iš tvirtapradės galūnės galėtų kirtį šitaip atitraukti! Tai nelaukta, nes susiję su iškil ia mokslininko kalbininko, konsultavusio šį leidinį, asmenybe.

Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva

Mottaget 2005 05 23

”TOM PLATS” ÄR ETT METODOLOGISKT SÅRBART BEGREPP¹

I sitt svar Kan en tom plats betyda något? (Acta Linguistica Lithuanica 50, 136–138) diskuterar Vytautas Ambrazas mina åsikter om den så kallade nollkopulan och menar att mina ”logiska påståenden är riktiga, men de står inte alls i strid med den nolluppfattning som framförs i Grammatiken” (s. 136), eftersom man där ”betraktar noll som ett metodiskt begrepp som hjälper till att fastställa när frånvaron av en viss indikator har en bestämd grammatisk funktion” (s. 137). Om noll (eller en tom plats) hör till metodologin, bör den också användas på det sätt som är brukligt inom andra vetenskaper – ”obehäftad” med semantik. Själv motsätter jag mig inte användningen av noll som ett rent tekniskt hjälpmedel (jfr förklaringen av vokalväxling, där termen nollgrad av växlingen används). Jag motsätter mig inte heller termen tom plats, eftersom det till exempel inom teorin för formella grammatiker används en tom (elementär) sträng, vars symbol E återges som ’ ’.² Jag motsätter mig endast att den tomma platsen tillskrivs betydelse, eftersom sådana grammatiker skiljer sig från alla empiriska vetenskaper (jag kan inte betrakta grammatiska fakta enbart som psykiska komponenter, eftersom lingvistik för mig inte är en gren av psykologin).

När jag redogjorde för mina resonemang om den så kallade nollkopulan visade jag redan hur den logiska motsägelsen uppstår: en betydelse som inte kommuniceras genom någon text ignoreras, samtidigt som en ytterligare betydelse tillskrivs texten (genom övertolkning). Jag tror att detta ofta sker därför att

¹ När jag i Lietuvių kalbos enciklopedija, utgiven 1999, hittade artikeln Nulinis kalbos elementas (s. 441) och efter noggrant övervägande insåg att jag inte kunde instämma i flertalet av dess påståenden, beslöt jag att på kort tid lägga fram mina resonemang i tre texter: (i) om den så kallade nollkopulan, (ii) om så kallade nolländelser och (iii) om så kallade nominativsatser (sådana som till exempel Žiema), till vilka vissa också tillskriver en nollrealisering av verbet būti. Först därefter skulle min fullständiga syn på ”nollställda” språkelement bli klar, och först då hoppades jag kunna delta i en diskussion, om någon inte höll med om mina resonemang. Men efter publiceringen av mina tankar om den så kallade nollkopulan (Acta Linguistica Lithuanica 48, 177–184) satte allehanda motgångar helt stopp för mina funderingar, och under tiden fick jag ett polemiskt svar från Vytautas Ambrazas. Därför tvingas jag, tillfälligt avvikande från min tidigare plan, att ge mig in i diskussionen. Jag vill säga till läsarna av denna text att jag sparar några av argumenten om nulinių kalbos elementų till senare, eftersom jag hoppas kunna skriva både om nolländelser och om så kallade nominativsatser.

² Гросс, М., Лантен, А., Теория формальных грамматик, Москва, 1971, 15.