ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LII (2005), 83–89

Om frågan om att särskilja de viktigaste ordbildningssätten

Antanas Smetona

Vilniaus universitetas

Denna artikel behandlar problem kring klassificeringen av ordbildningsmedel i litauiskan. Den klassificeringsmetod som föreslås här bygger på de allmänna principerna för vetenskaplig klassificering som fastställts i den internationella standarden ”Terminology Work – Principles and methods” (ISO 704:2000(E)). I enlighet med denna metod fastställs empiriskt de olika typerna av oppositioner i ordbildningssystemet, och de drag som ligger till grund för oppositionerna klassificeras. Utifrån dessa drag upprättas ett system av begreppsrelationer och ett schema över litauiskans viktigaste ordbildningsmedel utarbetas. Dragschemat och begreppsschemat visar att relationerna mellan de viktigaste ordbildningsmedlen är betydligt mer komplexa än man hittills har antagit, och att man i stället för att försöka göra en enda allmän och abstrakt klassificering bör urskilja de enskilda dragen bakom ordbildningsoppositionerna och klassificera ordbildningstyperna utifrån varje enskilt drag.

1. PROBLEMETS KÄRNA

Inom ordbildningsteorin ställs frågan om hur många ordbildningssätt ett språk har. Traditionellt urskiljer man vanligtvis fyra grundläggande ordbildningssätt i litauiskan: prefixavledning, suffixavledning, paradigmatisk avledning och sammansättning (Urbutis 1978: 283–288; Morkūnas, par., 1999: 140; Keinys 1999: 22–23). Deras inbördes relationer kan grafiskt återges ungefär så här (schema 1):

SCHEMA 1. TRADITIONELL KLASSIFICERING AV ORDBILDNINGSSÄTT

84 |

ANTANAS SMETONA

En sådan uppdelning är fullt möjlig och begriplig, om man bortser från följande motsägelser. Först och främst faller det första klassificeringskriteriet i ögonen – det är helt logiskt att föreställa sig att avledning skiljs från sammansättning utifrån antalet baser. Men vid morfologisk ordbildning borde ju ordbildningsformanten stå i förgrunden: ”När ordbildningssätten urskiljs beaktar man endast ordbildningsformantens allmänna karaktär” (Urbutis 1978: 283). Hur ska då sammansättning kopplas till ordbildningsformantens klassificeringskriterium? Eller så förklarar man: ”Beroende på om en avledning har bildats från ett enda basord med något affix... eller har sammansatts av två ord, skiljer man mellan avledning och sammansättning” (Keinys 1999: 22) – klassificeringsgrunden är uppenbart inte en enda bas, vilket innebär att själva klassificeringen är ovetenskaplig. En annan inkonsekvens är att företeelser av uppenbart olika natur hamnar i samma klassificeringsgrupp: negeras: geras, poilgis: ilgas, begalvis: galva. Å andra sidan väcker en jämförelse av de fyra ordbildningssätten, när ordbildningsformanten ställs i förgrunden, nya frågor: ”(1) suffixavledning, som ger suffixavledningar, (2) prefixavledning, som ger prefixavledningar, (3) paradigmatisk avledning, som ger ändelseavledningar, och (4) sammansättning, som ger sammansättningar” (ibid.). Grafiskt skulle detta kunna se ut ungefär så här (schema 2):

SCHEMA 2. KLASSIFICERING EFTER ORDBILDNINGSRESULTAT

Här är endast en gemensam klassificeringsgrund möjlig – ordbildningsresultatet (och inte ordbildningsformanten). Då är det oklart hur en sådan klassificering korrelerar med ordbildningsformanten och ordbildningsbasen.

Det råder alltså tillräckligt många tvivel. Den viktigaste frågan är därför om det är möjligt att logiskt och så utförligt och synkretiskt som möjligt beskriva ett så komplext fenomen som ordbildningssätt.

2. METODOLOGISK GRUND FÖR ATT LÖSA PROBLEMET

Oavsett hur specifik eller spekulativ en vetenskapsgren lingvistiken än må vara, måste dess forskning bedrivas enligt kunskapens och vetenskapsteoriernas allmänna lagar. Principerna för begreppsanalys och klassificering anges kortfattat i den internationella terminologistandarden ”Terminology work – Principles and methods” (ISO 704: 2000(E)). Eftersom de fenomen som benämns med termerna prefiksacija, sufiksacija, paradigmacija ir kompozicija är begrepp som bildar ett visst mikrosystem, kan man försöka tillämpa den metod för begreppsbildning och klassificering som anges i standarden. Där anges att man först empiriskt fastställer olika objekt i den objektiva verkligheten som står i relation till varandra objektai, därefter abstraherar deras väsentliga ypatybių požymiai från deras egenskaper, och grupperar dessa efter požymių rūšis. Därefter bildas begreppets intensionalas omfattning utifrån mängden väsentliga kännetecken.

PAGRINDINIŲ DARYBOS BŪDŲ SKYRIMO KLAUSIMU | 85

Utifrån skillnader och likheter mellan kännetecknen hos begrepp som tillhör ett och samma ämnesområde fastställs relationerna mellan begreppen, begreppsdefinitioner utformas och namn på begrepp eller definitioner – termer – skapas. I det aktuella fallet är både termerna och objekten tämligen tydliga. Artikelns syfte är att, utifrån fastställda och grupperade kännetecken, blottlägga de faktiska relationerna mellan ordbildningssätten och klassificera begreppen enligt enhetliga kriterier.

3. FASTSTÄLLANDE AV ORDBILDNINGSSÄTT I LITAUISKA

Objekten i den objektiva verkligheten inom det aktuella området skulle kunna vara olika ordbildningsoppositioner. De utgör i allmänhet ”utgångspunkten för ordbildningsanalys”, och skillnaderna mellan typerna av deras komponenter (bas, avledning, formant) (Urbutis 1978: 65–66) skulle kunna utgöra grunden för analys och klassificering. Vi väljer alltså empiriskt fastställbara oppositioner mellan olika ordbildningssätt: namelis: namas, stalius: stalas, grėbliakotis: grėbliokotas, begalvis (adj.): be galvos, eiti: nueiti, apygeris: geras. Vi fastställer följande typer av kännetecken för ordbildningsoppositionerna: bastyp, ordbildningsformantens typ och avledningstyp. Oppositionernas element och känneteckentyperna sammanställer vi i en tabell (tabell 1). På så sätt blir det lättare att jämföra och fastställa vad som förenar och skiljer dessa oppositioner åt.

TABELL 1. KÄNNETECKEN HOS VERKLIGHETENS OBJEKT – ORDBILDNINGSOPPOSITIONER

Bas

Bastyp

Formant

Formanttyp

Avledning

Avledningstyp

namas

ord

-elis

suffix (med böjning)

namelis

suffixavlett ord

eiti

ord

pa-

prefix

paeiti

prefixavlett ord

stalas

ord

-us

paradigm

stalius

paradigmavlett ord

grėbliokotas

sammansättning (direkt)

-is

paradigm

krattan

komposit

huvudlös

sammansättning (prepositionell)

-is

paradigm

huvudlös

prefixat

god

ord

apy-, -is

prefix (med flexion)

apygeris

prefixat

I tabellen används några nya termer. Först bör man uppmärksamma benämningarna på resultaten av ordbildningen (ordbildningstyperna). De behövdes framför allt eftersom de vedertagna termerna ibland inte alls återspeglar verkligheten. Exempelvis är uppfattningen utbredd att ”prefixbildning ger prefixavledningar”. Enligt ett sådant påstående skulle även begalvis behöva betraktas som en prefixavledning. Detta kan tyvärr inte anses vara sant, eftersom (1) ordbildningsbasen inte är

86 |

ANTANAS SMETONA

ett ord, utan en ordgrupp (begalvis raitelis: raitelis be galvos), och (2) om vi ens skulle urskilja prefixbildning här, skulle vi inte kunna förklara en allmän språkvetenskaplig axiom: ett prefix har ingen transpositionsfunktion, dvs. ordbildningsprocesser bör äga rum inom en och samma ordklass. Här ser vi emellertid att ett prefixavlett adjektiv bildas av ett substantiv. Därför är det bättre att kalla det ett prefiksat än en prefixavledning. Övriga benämningar på ordbildningsresultat bildas analogt.

Kompositionens förhållande till paradigmbildning har i allmänhet behandlats ganska utförligt (Urbutis 1978: 284, Paulauskienė 1994: 64–63). Artikelförfattaren finner Aldona Paulauskienės ståndpunkt mer konsekvent och övertygande. Den kräver dock fortfarande en djupare motivering. Den klassifikation av de grundläggande ordbildningssätten som presenteras i denna artikel, utarbetad enligt ISO-standarden och, menar vi, ganska fullständig, stöder just den sistnämnda ståndpunkten.

Av förståeliga skäl betraktas det genom en uppsättning böjningsändelser uttryckta paradigmet, inte själva böjningsändelsen, som paradigmbildningens ordbildningsformant. Ibland kan paradigmbildning tänkas som en ändring av stammens slut (varvid frågan om ordbildningsformanten också skulle lösas annorlunda), men det är knappast ändamålsenligt, eftersom en ändring av stammens slut inte nödvändigtvis är ordbildning, och eftersom stammen i vissa fall av paradigmbildning inte nödvändigtvis behöver ändras (vilkžolė: vilko žolė).

När begreppens kännetecken har fastställts kan man försöka visa deras samband i ett schema. Förekomsten av en sådan känneteckentabell bör hindra att kännetecken som fastställts på olika grunder förs samman på en och samma klassifikationsnivå. Först måste man besluta vilket kännetecken som ska lyftas fram (vi menar inte att detta har någon större betydelse, men det kan visa vilket kännetecken klassifikationens upphovsperson anser vara viktigast). Valet av kännetecken i första hand kan också styras av möjligheterna till fortsatt klassifikation. Om man exempelvis först klassificerar utifrån ordbildningsresultatet går möjligheten att klassificera vidare och ta med andra kännetecken förlorad.

När det följande schemat utarbetades beslutade man att lyfta fram typen av ordbildningsformant, eftersom detta sannolikt är det viktigaste kriteriet för att skilja mellan morfologiska ordbildningssätt. Det nämns av alla författare. I kolumnen för ordbildningstyp framgår tre typer av formanter; följaktligen kan också tre ordbildningssätt urskiljas – prefixbildning, suffixbildning och paradigmbildning. Paradigmbildning är i sin tur inte heller enhetlig – den skiljs åt efter typen av ordbildningsbas: ord eller ordgrupp. Avledningar som bildats av ordgrupper är åter av två slag (uppenbarligen eftersom ordgrupper också kan vara av olika slag): två självständiga ord, respektive ett självständigt och ett osjälvständigt ord. Det är viktigt att skilja mellan dessa, eftersom roten (eller stammen) i ett självständigt ord, som från en syntaktisk konstruktion har kommit in i en sammansättningsstam, i större eller mindre utsträckning behåller sin lexikala betydelse, medan ett osjälvständigt ord utan lexikal betydelse vanligen betraktas (omvandlas) till ett prefix i ordstammen. Och slutligen är det sista klassifikationskriteriet avledningstypen (ordbildningsresultatet). Klassifikation enligt detta kriterium är också viktig, eftersom den visar att en avledning med samma struktur (t.ex. ett prefiksat) kan bildas på olika sätt, eller att avledningar med samma formant (t.ex. vid paradigmbildning), beroende på avledningsbasen, kan hamna i olika grupper av ordbildningsresultat. Dessa resonemang omsätts alltså i ett schema som i detalj visar mikrosystemet av de grundläggande ordbildningssätten i litauiskans ord; enheternas relationer och hierarki bestäms av olika typer av strukturella element i ordbildningsoppositionen.

PAGRINDINIŲ DARYBOS BŪDŲ SKYRIMO KLAUSIMU | 87

3 SCHEMA. KLASSIFIKATION AV ORDBILDNINGSSÄTT

Detta är inte det enda möjliga schemat över begreppens inbördes relationer. Allt beror på vilken typ av kännetecken vi lyfter fram. Om vi exempelvis skulle inleda klassifikationen med basens typ (ord eller ordgrupp), skulle schemat bli helt annorlunda.

88 |

ANTANAS SMETONA

4 SCHEMA. ALTERNATIV KLASSIFICERING AV ORDBILDNINGSSÄTT

Det är tydligt att denna klassificering är betydligt sämre än den första – bildningar av sammansättningar faller utanför schemat, och skillnaden mellan apygeris och paeiti jämnas ut. Det viktigaste är att inte glömma den grundläggande principen för vetenskaplig klassificering – att skilja mellan ekvonima begrepp enbart utifrån samma slags kännetecken. Och det är just vad som tycks vara oundvikligt i traditionella klassificeringar av de huvudsakliga ordbildningssätten.

4. SAMMANFATTNING

Uppfattningen om de huvudsakliga ordbildningssätt som fungerar i det litauiska språkets ordbildningssystem är traditionellt sett kraftigt förenklad. En sådan förenkling blottlägger inte vilken roll olika typer av strukturella element i ordbildningsoppositionen spelar i ordbildningsprocessen eller relationerna mellan dessa element; dessutom avviker man till och med mot en klassificering som bygger på mer än en grund. Genom att tillämpa de principer för terminologiskt arbete som anges i den internationella standarden ISO 704 kan man mycket framgångsrikt fastställa de väsentliga kännetecknen hos ordbildningsoppositionens bas, bildning och ordbildnings-

PAGRINDINIŲ DARYBOS BŪDŲ SKYRIMO KLAUSIMU | 89

formant och utifrån dem skapa scheman över de huvudsakliga ordbildningssätten, som visar ordbildningssättens mångfald och komplexitet betydligt mer exakt än de traditionella. Den största fördelen med en sådan klassificering är att den tydligt visar att det inte finns någon abstrakt, generaliserad uppfattning om ordbildningssätt som är frikopplad från ordbildningsoppositionens strukturella element. På frågan om hur många ordbildningssätt det finns i litauiskan finns flera möjliga svar: utifrån ordbildningsbasen finns ett slags ordbildningssätt, utifrån ordbildningsformanten ett annat och utifrån ordbildningsresultatet ett tredje.

LITERATŪRA

KEINYS, St. 1999: Bendrinės lietuvių kalbos žodžių daryba, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.

MORKŪNAS, K., par., 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

URBUTIS, V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas.

Antanas Smetona

Gauta 2005 08 05

Lietuvių kalbos katedra

Vilniaus Universitetas

Universiteto g. 5, 01122 Vilnius, Lietuva

[email protected]