ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LII (2005), 1 – 21

Akustiska kännetecken för accentuationen hos monoftonger i standardspråklig litauiska

Robertas Kudirka

Vilnius universitet

Kaunas humanistiska fakultet

Syftet med artikeln är att beskriva de akustiska egenskaperna hos betonade monoftonger i standardspråklig litauiska och att klarlägga skillnaderna mellan cirkumflex och akut accent. Ord med initial betoning och monoftonger av typen CV / CV undersöktes. Sammanlagt valdes 376 ord av denna typ ut. Analysen av spektrogrammen grundades på beskrivning och undersökning av följande egenskaper hos monoftonger: grundfrekvens, intensitet, duration och grundformant.

1. INLEDNING

Accenterna i standardspråklig litauiska har redan undersökts instrumentellt i stor utsträckning. När man läser beskrivningarna av dessa experimentresultat slås man av hur mycket uppgifterna om litauiskans accenters akustiska kännetecken och bedömningen av dem skiljer sig åt. Forskare av standardspråklig litauiska pekar ut duration som ett av de viktigaste kännetecknen. Slutsatser från experimentella undersökningar hävdar att stavelser med cirkumflex accent har längre duration (Pakerys, Plakunova, Urbelienė 1970: 43–47; Svecevičius 1964; Vaitkevičiūtė 1960: 210–216; 2001: 31). Vissa forskare har kommit fram till ett annat resultat: diftonger med akut accent kan ibland vara längre än de med cirkumflex accent (Pakerys 1968a: 106; Pakerys, Plakunova, Urbelienė 1972: 7). Det har också observerats att stavelsedelarnas duration varierar beroende på accent: i diftonger med akut accent är den första komponenten längre, medan den andra är längre i diftonger med cirkumflex accent (Pakerys, Plakunova, Urbelienė 1972: 34). I den allra senaste undersökningen av duration i standardspråket konstaterades att betonade korta vokaler är ungefär 2,3 gånger kortare än motsvarande långa vokaler, men experimentet tar inte hänsyn till accenter (Kaukėnienė 2003: 40–47).

Forskarnas bedömningar av grundtonens egenskaper är inte entydiga. Det har konstaterats att grundtonen i hög grad beror på frasintonationen; ibland hävdas till och med att tonen endast är ett medel för att uttrycka frasintonation (Pakerys 1982: 116). Med utgångspunkt i experimentmaterial från studier av diftonger är man benägen att förneka förekomsten av stigande och fallande tonala typer, eftersom dessa studier visar att accent med akut och accent med cirkumflex kan ha såväl stigande som fallande ton. Därför kan tonförändring inte vara ett särskiljande kännetecken för accent (Laigonaitė 1958: 71–100; jfr Svecevičius 1964: 20)¹.

¹ När man bedömer experimentens slutsatser måste man alltid hålla i minnet att undersökningarna utfördes med olika maskin- och programvaruutrustning, vilket kan leda till skilda resultat. Detsamma kan sägas om experimentmaterialet: vissa undersöker diftonger, andra monoftonger.

2 |

ROBERTAS KUDIRKA

Liknande resultat erhölls vid undersökningen av den grundläggande tonen i sammansatta diftonger: 1) ord uttalade med nominativ frasintonation har stigande och fallande ton, men diftonger med samma accent kan under påverkan av andra frasintonationer få både fallande och stigande ton; 2) i viskning, som helt saknar F₀, skiljs accenterna tydligt åt (Pakerys 1967b: 14–15; 1968b: 83–92).

Intensitet är också ett viktigt accentkännetecken, som är mindre kopplat till variationer i frasintonationen än den grundläggande tonen. Adelė Laigonaitė, som genomförde ett experiment, hävdar i sina slutsatser att det viktigaste accentkännetecknet inte är den grundläggande tonen utan intensiteten (Laigonaitė 1958: 90–100; 1959). Experiment har visat att cirkumflexbetonade långa vokaler och diftonger i standardspråket är några tiondels decibel intensivare än motsvarande akutbetonade (Pakerys 1982: 175). Även intensiteten hos diftongens eller ljudförbindelsens första del skiljer sig: den första delen av akutbetonade blandade ljudförbindelser är intensivare än motsvarande komponenter i cirkumflexbetonade ljudförbindelser (Pakerys 1982: 178). Det finns också motsatta uppfattningar: Bronius Svecevičius undersökte, med analys- och syntesmetoden, hur placeringen av intensitetstoppen påverkar uppfattningen av accenten och fann att den är en betydelsefull parameter för accentperceptionen (Svecevičius 1978: 66). Valerija Vaitkevičiūtė, som har undersökt standardspråkets accenter, hävdar att accenterna inte skiljer sig genom en horisontell kontur utan genom vertikala skillnader i grundton, intensitet och andra medel hos ljud med olika accenter, koncentrerade till en av tre lika långa ljuddelar (Vaitkevičiūtė 1995: 89–91).

För åtskillnaden mellan accenter är inte bara förändringar i prosodiska utan även i kvalitativa kännetecken viktiga. Dessa kännetecken beror särskilt på den långa stavelsens fonemiska struktur: sambandet mellan accent och ljudkvalitet är tydligt i stavelser som består av diftonger och blandade ljudförbindelser, medan accenten har mindre inverkan på kvaliteten hos långa monoftonger. Det har fastställts att de första komponenterna i akutbetonade diftonger och ljudförbindelser i standardspråket är öppnare, medan de cirkumflexbetonades är slutnare (Pakerys 1995: 298). Det har också noterats att kvalitativa skillnader inte återges genom formanternas specifika värden, utan genom förändringar i dessa formanters frekvenser: hos akutbetonade vokaler är förändringen tydlig och kontrasterande, medan den är mindre märkbar hos cirkumflexbetonade (Girdenis 1974: 194; Girdenis, Pupkis 1974: 119). Undersökningar av nordžemaitiska dialekter visade att formantvärdena hos akutbetonade långa vokaler också beror på artikulationen: slutna akutbetonade vokaler är mer diffusa, öppna är mer kompakta. Denna egenskap förknippas med akutens koncentrerade och cirkumflexens diffusa energi (Girdenis 1996: 78).

I senare års arbeten har man kommit att anse att litauiskans accenter är av blandad natur: de skiljs åt genom vissa kvalitativa (klangfärgs-) kännetecken, stavelselängd, variationer i röststyrka (intensitet) och grundton samt spektral struktur (Ambrazas, red., 1994: 39; Pakerys 1982: 189; Vaitkevičiūtė 1995: 9; Stundžia 1996: 27). Det bör också tilläggas att flera forskare har nämnt en utjämning av accenterna: nord- och östlitauer skiljer inte längre mellan akut och cirkumflex i stavelser med långa vokaler och diftongerna [ie], [uo] (inte heller de som talar standardspråket) (Ambrazas, red., 1994: 39; Pakerys 1967a: 132; 1995: 303; Laigonaitė 1959: 20). Lilija Anusienė (1983: 5–12) har också konstaterat tecken på utjämning; hon hävdar att skillnaden i längd mellan cirkumflexbetonade och akutbetonade vokaler har utjämnats i litauiskt standardspråk.

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

| 3

I språkvetenskapliga publikationer har ett stort antal undersökningar av accenter i litauiska dialekter publicerats (Atkočaitytė 2000; Bukantis 1984; Eidukaitienė 1977; Kosienė 1982; Kačiūskienė, Girdenis 1997; Girdenis 1967, 1974; Murinienė 2000; Leskauskaitė 2000). Undersökningen av accenterna i den västaukštaitiska kaunasiska dialekten är grundlig (Girdenis, Pupkis 1974: 111–120). Efter att ha analyserat de prosodiska kännetecknen (röstens varaktighet, läget för den grundläggande tonens topp och läget för intensitetstoppen) framhåller författarna i sina slutsatser att det mest tillförlitliga kännetecknet är varaktigheten och att den skiljer accenterna åt mest. Accenterna skiljer sig också åt genom läget för den grundläggande tonens topp och intensitetstoppen: hos akutbetonade vokaler uppträder intensitetstoppen tidigare än hos cirkumflexbetonade. Däremot är sådana kännetecken som den grundläggande tonens omfång och vokalernas pikintensitet nästan oberoende av accenterna. Denna slutsats bekräftades senare av en annan undersökning av vokallängd i den sydliga västaukštaitiska dialekten: cirkumflexbetonade vokaler är 1,1 gånger längre än akutbetonade (Kazlauskienė 1998: 53). Efter en instrumentell undersökning av prosodin i den västaukštaitiska kaunasiska Shaki-dialekten hävdas att det mest konsekventa kännetecknet som skiljer dialektens accenter åt är tidpunkten då den grundläggande tonens topp uppträder: topparna i akutbetonade stavelser når sin höjdpunkt mycket tidigare än i cirkumflexbetonade (Bacevičiūtė 2001: 78). Övriga prosodiska kännetecken beror på stavelsens struktur. Stavelser med långa vokaler skiljer sig också åt i fråga om varaktighet – cirkumflexbetonade stavelser är längre. Accenterna i stavelser med långa diftonger och ljudförbindelser skiljs tydligast åt genom den grundläggande tonens variationsomfång: akutens omfång är större. Stavelsestypen skiljs mindre tillförlitligt åt genom tonens topposition och de kvalitativa kännetecknen hos den första komponenten.

Tidigare hävdades att accenterna hos nordžemaitier skiljs åt genom plötsliga eller gradvisa förändringar i det akustiska ”mönstret” och artikulationen: akuten är tydlig och plötslig, cirkumflexen otydlig och gradvis (Girdenis 1974: 192). Senare undersökningar visade att de särskiljande kännetecknen för nordžemaitiska accenter är knutna till förändringar i den övergripande energinivån: akuten har koncentrerad energi, medan cirkumflexen har energi som är utspridd i stavelsens mitt. Experiment visade också en tydlig korrelation mellan grundtonen och energinivån, varför slutsatsen dras att grundtonen är ett mycket tillförlitligt kännetecken för nordžemaitiska accenter (Girdenis 1996: 82). Slutsatserna från tidigare experiment bekräftades av de senaste försöken med artificiell modifiering av grundton och intensitet, eftersom det fastställdes att nordžemaitiska accenter skiljer sig åt genom hur snabbt grundtonen förändras: akutens ton förändras plötsligt, medan cirkumflexens förändras långsamt och gradvis (Girdenis 1998: 38). Accenterna hos sydžemaitiska varniškier skiljs tydligast åt genom kvalitet och dynamiska kännetecken: akutens kortare uttalslängd, plötsliga början och intensitetsfall skiljer sig från cirkumflexens jämnare och längre förlopp (Bukantis 1984: 22). Accenterna hos sydžemaitiska raseiniškier skiljer sig betydligt åt i varaktighet: akutbetonade stavelser är längre än cirkumflexbetonade. Ett viktigt kännetecken för raseiniškiernas accenter är också grundtonens rörelsebana: akutens ton är hög i början och sjunker under nästan hela uttalet, medan cirkumflexens är tämligen jämn och svagt stigande (Atkočaitytė 2000: 114). Undersökningar av östaukštaitiska accenter visade att de viktigaste särskiljande kännetecknen är varaktighet och intensitet (Kosienė 1982: 67; Eidukaitienė 1977: 23). En jämförelse av diftongiska stavelser i nordžemaitiska och östaukštaitiska visade att tonens variationsomfång skiljer de žemaitiska accenterna åt, medan de östaukštaitiska accenterna skiljer sig åt genom den första komponentens klangfärg (Kačiūskienė, Girdenis 1997: 32).

4 | ROBERTAS KUDIRKA

Efter en översikt av undersökningarna av tonaccenter i de litauiska dialekterna framgår det att olika akustiska drag kan uttrycka accentoppositionen och att betydelsen av varje prosodiskt drag varierar mellan dialekterna (Laigonaitė 1958: 7–90; Kazlauskas 1966: 119–121).

För att fastställa vilka akustiska drag som skiljer cirkumflexa och akuta monoftonger åt genomförde vi ett experiment. De akustiska dragen hos betonade monoftonger undersöktes: grundton, intensitet, duration och formanter. För undersökningen valdes tvåstaviga ord i litauiskt standardspråk (i undantagsfall trestaviga), där den betonade monoftongen står i den första stavelsen av typen CV / C’V. Alla möjliga varianter av denna stavelsetyp med samtliga vokaler och konsonanter hämtades ur ordböcker. Orden hämtades ur uttals- och förklarande ordböcker (Vaitkevičiūtė 2001; Vitkauskas 2001; DLKŽ; TŽŽ). Sammanlagt valdes 376 ord med betonade första stavelser av typen CV / C’V ut för experimentet; de isolerade orden lästes med nominativ intonation. Det experimentella materialet på litauiska spelades in 2003 vid laboratoriet för experimentell fonetik vid Kaunas humanistiska fakultet, Vilnius universitet. Professionella skådespelare valdes som talare:

Evaldas Leskauskas (g. 1976), gimė ir gyvena Kaune, dirba Akademiniame Kauno dramos teatre, kalba bendrine lietuvių kalba;

Dainius Svobonas (g. 1968), gimė ir mokėsi Vilniuje, 21-erių persikėlė į Kauną ir čia gyvena jau trylika metų. Dirba Akademiniame Kauno dramos teatre, kalba bendrine lietuvių kalba.

Talarnas intonationsutförande reglerades inte i detalj; de ombads läsa i normalt tempo, undvika expressivitet och använda en så neutral nominativ intonation som möjligt.

Utrustning: dator Celeron 333 Mhz / 64 Mb RAM / 4 Mb SVGA / SB Audio PCI 64 V, mikrofon Senheiser MD 421, förstärkare Audiotechnica ART 27F Tube Mic. Segmentering av inspelningarna och spektralanalys utfördes vid laboratoriet för experimentell fonetik, VU KHF, med programmet PRAAT 4.0.47. De statistiska beräkningarna utfördes med programmen Microsoft Excel, Statistica 5.5 och SPSS 12.0 for Windows.

För analysen av experimentdata valdes mer neutrala benämningar på tonaccenterna: i stället för den fallande tonaccenten används cirkumflex, i stället för den stigande tonaccenten – akut. I diagrammen används förkortningar av tonaccenternas benämningar: cirkumflex – ”c”, akut – ”a”.

2. D U R A T I O N

I orden mättes den absoluta durationen hos monoftongen i den betonade första stavelsen av typen CV / C’V samt ordets absoluta duration i millisekunder; utifrån detta beräknades den relativa durationen [x = X_b: X_z (X_b – vokalens duration; X_z – ordets duration)]. De erhållna uppgifterna utvärderades statistiskt (se tabell 1).

Förhållandena mellan de absoluta durationerna hos cirkumflexa och akuta vokalallofoner visas i tabell 1; uppgifterna har sammanfattats med en noggrannhet på 1 ms. Som vi ser skiljer sig endast en position statistiskt signifikant: det cirkumflexa [ãː] är längre än det akuta [áː], och konfidensintervallen överlappar endast obetydligt. Det är tydligt att det lilla

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

5

TABELL 1. VOKALALLOFONERNAS ABSOLUTA LÄNGD OCH STATISTISKA BEDÖMNING²

Vokaler n x̄ (ms) s(ms) v (%) 95% konf. interv. (ms) tₚ > <tₐ [iː] 32 234 39,64 16,9 220 ÷ 248 [iː] 34 222 51,44 23,1 204 ÷ 240 1,02<t₀,₀₅=2,00 [ɛː] 31 242 35,09 14,5 229 ÷ 255 0,36<t₀,₀₅=2,00 [ɛː] 35 239 31,59 13,2 228 ÷ 250 [ɛː] 28 264 33,35 12,6 251 ÷ 277 [ɑː] 42 247 27,26 11,0 239 ÷ 256 [ɑː] 8 227 19,04 8,4 211 ÷ 243 2,10>t₀,₀₅=2,01 [ɔː] 38 246 36,42 14,8 234 ÷ 258 0,50<t₀,₀₅=1,99 [ɔː] 36 241 36,14 15,0 229 ÷ 254 [uː] 46 226 42,58 18,8 214 ÷ 239 [uː] 46 233 39,74 17,1 221 ÷ 245 0,75<t₀,₀₅=1,99

urvalet med akut [áː]. Konfidensintervallen för alla övriga vokalallofoner överlappar, och Students t-test visar inga säkerställda skillnader. Vid en jämförelse av konfidensintervallen och medelvärdena noteras dock att de cirkumflexa vokalerna har längre duration (med undantag för cirkumflex [ũː], vars medelduration är lägre). De cirkumflexa vokalernas medelvärden är 3–20 ms större än de akuta vokalernas medelvärden. Även de nedre gränsvärdena för de cirkumflexa vokalernas konfidensintervall är alltid 1–28 ms högre och de övre gränsvärdena 4–13 ms högre än de akuta vokalernas. Låt oss analysera den relativa durationen: enligt tabellen (se tabell 2) skiljer sig ingen position statistiskt signifikant. Vid en jämförelse av konfidensintervallen kan vi dock notera att i fyra av fem positioner är de nedre och övre gränsvärdena för de cirkumflexa vokalernas konfidensintervall högre än för de akuta vokalerna. Analysen av durationen hos samtliga undersökta vokaler gav inga statistiskt säkerställda resultat, men jämförelsen av konfidensintervallen visade ett generellt systematiskt mönster: intervallen för både den absoluta och den relativa durationen visar att vokaler med cirkumflex accent är längre än vokaler med akut accent. Detta mönster framträder i fyra av de fem jämförda paren. Skillnaderna i konfidensintervallens spann stöds också av medeldurationerna: den absoluta durationen för de cirkumflexa vokalerna är 243 ms (relativ duration – 0,35), för de akuta 232 ms (0,33).

² Förklaring av symbolerna som används i tabellerna: n – antal mätningar, x̄ – aritmetiskt medelvärde, s – standardavvikelse, v – variationskoefficient; konf. interv. – konfidensintervall, tₚ – beräknat värde för Students t-test, tₐ – kritiskt värde för Students t-test, α – resultatens signifikansnivå.

6 |

ROBERTAS KUDIRKA

TABELL 2. VOKALALLOFONERNAS RELATIVA LÄNGD OCH STATISTISKA BEDÖMNING

Vokaler n x̄ (ms) s(ms) v (%) 95% konf. interv. (ms) tₚ > < tₐ [íˑ] 32 0,33 0,07 21,0 0,31 ÷ 0,36 [íˑ] 34 0,33 0,07 20,8 0,30 ÷ 0,35 0,27 < t₀,₀₅ = 2,00 [ěˑ] 31 0,34 0,06 17,9 0,32 ÷ 0,36 [ěˑ] 35 0,35 0,06 18,2 0,33 ÷ 0,37 0,76 < t₀,₀₅ = 2,00 [ėˑ] 28 0,38 0,06 15,3 0,36 ÷ 0,40 [ãˑ] 42 0,33 0,05 14,1 0,32 ÷ 0,35 [áˑ] 8 0,30 0,03 10,3 0,28 ÷ 0,33 1,79 < t₀,₀₅ = 2,01 [õˑ] 38 0,35 0,07 19,2 0,33 ÷ 0,37 0,26 < t₀,₀₅ = 1,99 [óˑ] 36 0,35 0,07 19,7 0,32 ÷ 0,37 [ũˑ] 46 0,34 0,06 19,0 0,32 ÷ 0,36 [ũˑ] 46 0,33 0,07 21,6 0,31 ÷ 0,35 0,54 < t₀,₀₅ = 1,99

3. GRUNDTON

Grundtonen mättes genom att värden avlästes på fem punkter i tonkonturen. Röstens duration delades vertikalt i fem lika delar; mätningarna gjordes vid dessa fem punkter: i början, i slutet och i mitten av rösten, varefter sträckorna från början till mitten och från mitten till slutet delades på mitten och mättes vid dessa punkter. Utifrån dessa data beräknades grundtonens omfång – intervallet mellan tonkonturens topp och dess lägsta punkt. Även grundtonens toppvärde mättes, liksom tidpunkten då toppvärdet uppnåddes i millisekunder (avståndet från röstens början till den högsta punkten). Resultaten presenteras i tabell 3. Den statistiska jämförelsen av omfånget hos de cirkumflexa och akuta vokalerna visade inga säkerställda skillnader: omfången är ungefär lika breda, men de cirkumflexa vokalernas omfång är oftare bredare. Analysen av konfidensintervallen visar inte heller några systematiska skillnader; intervallen överlappar och kan ibland sägas sammanfalla helt.

Inte heller med det andra grundtonskriteriet – grundtonens toppvärde – skiljer sig allofonerna åt: det kritiska värdet för Students t-test överskreds inte i något fall. En genomgång av konfidensintervallen och medelvärdena för tonens toppvärden hos de olika allofonerna visar inga tydliga tendenser: ibland är medelvärdena och gränsvärdena för konfidensintervallen större för de cirkumflexa vokalerna ([ãˑ] 1,42 ht, konf. interv. 0,80 ÷ 2,04 ht och [áˑ] 1,05 ht, konf. interv. -0,18 ÷ 2,28 ht; [õˑ] c 1,51 ht, konf. interv. 0,91 ÷ 2,11 ht och [óˑ] 1,50 ht, konf. interv. 0,92 ÷ 2,08 ht; [ũˑ] c 2,59 ht, konf. interv. 2,15 ÷ 3,02 ht och

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

7

[űː] a 2,31 ht, konfidensintervall 1,84 ÷ 2,78 ht), och ibland akut ([íː] a 2,35 ht, konfidensintervall 1,90 ÷ 2,80 ht och [íː] c 2,17 ht, konfidensintervall 1,75 ÷ 2,59 ht; [éː] a 1,96 ht, konfidensintervall 1,43 ÷ 2,49 ht och [ěː] c 1,62 ht, konfidensintervall 0,95 ÷ 2,29 ht).

Det tredje analyserade grundtonskarakteristikumet är tidpunkten för grundtonens topp. En statistisk prövning av resultaten visade att det inte finns några signifikanta skillnader: tidpunkten då tonens topp uppträder varierar mycket, och konfidensintervallen överlappar överallt. Vid jämförelse av medelvärdena för den pikiniska grundtonstidpunkten och konfidensintervallen för cirkumflexa vokaler med dem för akutiska vokaler kunde inget systematiskt mönster urskiljas: ibland är medelvärdena och konfidensintervallens gränsvärden större för cirkumflexa vokaler ([ěː] 109,16 ms, konfidensintervall 77,15 ÷ 141,17 ms och [éː] 72,89 ms, konfidensintervall 46,80 ÷ 98,97 ms; [āː] 101 ms, konfidensintervall 69,62 ÷ 132,38 ms och [áː] 98,88 ms, konfidensintervall 8,26 ÷ 189,49 ms; [ōː] 130,55 ms, konfidensintervall 98,26 ÷ 162,84 ms och [óː] 92,31 ms, konfidensintervall 63,54 ÷ 121,08 ms), och ibland för akutiska ([íː] 90 ms, konfidensintervall 64,13 ÷ 115,87 ms och [ìː] 82,78 ms, konfidensintervall 53,48 ÷ 112,09 ms; [űː] 77,96 ms, konfidensintervall 56,01 ÷ 99,90 ms och [üː] 69,98 ms, konfidensintervall 48,01 ÷ 91,95 ms).

I diagrammen (se fig. 1, 2, 3, 4, 5) visas grundtonskurvor utifrån vokalmätningsdata som hämtats från fem punkter på kurvan. Det går att jämföra hur grundtonskurvorna för cirkumflexa och akuta accenttyper förändras. Det framgår att tonomfången för cirkumflexa och akuta vokaler är likartade; ibland kan man till och med säga att konfidensintervallens gränser sammanfaller.

TABELL 3. GRUNDTONSKARAKTERISTIKA HOS VOKALALLOFONER OCH DERAS STATISTISKA BEDÖMNING

Undersökt karakteristikum

Vokaler

n

x̄

s

v (%)

95% konfidensintervall

tₚ > <tₐ

Tonintervall (ht)

[iː]

32

1,54

1,28

83,1

1,08 ÷ 2,00

[íː]

34

1,47

1,12

76,4

1,08 ÷ 1,86

0,23 < t₀,₀₅ = 2,00

Grundtonstopp (ht)

[íː]

32

2,17

1,16

53,4

1,75 ÷ 2,59

[íː]

34

2,35

1,29

55,1

1,90 ÷ 2,80

0,59 < t₀,₀₅ = 2,00

Tidpunkt för huvudtonstoppens uppträdande (ms)

[íː]

32

82,78

81,26

98,2

53,48 ÷ 112,09

[íː]

34

90,00

74,16

82,4

64,13 ÷ 115,87

0,38 < t₀,₀₅ = 2,00

Variationsbredd (ht)

[ěː]

31

1,29

0,74

57,7

1,01 ÷ 1,56

[éː]

35

1,44

0,89

61,9

1,13 ÷ 1,74

0,74 < t₀,₀₅ = 2,00

8 | ROBERTAS KUDIRKA

TABELL 3 FORTSÄTTNING

Undersökt kännetecken

Vokaler

n

x̄

s

v (%)

95% konfidensintervall

tₚ > <tₐ

Toppvärde för grundtonen (ht)

[ėː]

31

1,62

1,82

112,3

0,95 ÷ 2,29

[ėː]

35

1,96

1,55

79,0

1,43 ÷ 2,49

0,82 < t₀,₀₅ = 2,00

Tidpunkt för grundtonens topp (ms)

[ėː]

31

109,16

87,27

79,9

77,15 ÷ 141,17

[ėː]

35

72,89

75,93

104,2

46,80 ÷ 98,97

1,81 < t₀,₀₅ = 2,00

Intervall (ht)

[ėː]

28

1,85

1,39

75,2

1,31 ÷ 2,39

Topptonhöjd (ht)

[ėː]

28

1,38

1,68

121,4

0,73 ÷ 2,03

Tidpunkt för grundtonens topp (ms)

[ėː]

28

107,11

97,59

91,1

69,26 ÷ 144,95

Intervall (ht)

[āː]

42

1,58

1,07

68,1

1,24 ÷ 1,91

[āː]

8

1,10

0,91

83,2

0,33 ÷ 1,86

1,19 < t₀,₀₅ = 2,01

Topptonhöjd (ht)

[āː]

42

1,42

1,99

140,4

0,80 ÷ 2,04

[āː]

8

1,05

1,47

139,8

-0,18 ÷ 2,28

0,50 < t₀,₀₅ = 2,01

Tidpunkt för grundtonens topp (ms)

[āː]

42

101,00

100,69

99,7

69,62 ÷ 132,38

[āː]

8

98,88

108,38

109,6

8,26 ÷ 189,49

0,05 < t₀,₀₅ = 2,01

Intervall (ht)

[ōː]

38

1,36

0,93

68,6

1,05 ÷ 1,67

0,39 < t₀,₀₅ = 1,99

[ōː]

36

1,28

0,96

75,4

0,95 ÷ 1,60

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

9

FORTSÄTTNING AV TABELL 3

Undersökt egenskap | Vokaler | n | x̄ | s | v (%) | 95% konfidensintervall | tₚ > < tₐ Pik i grundtonen (ht) | [ōˑ] | 38 | 1,51 | 1,82 | 120,5 | 0,91 ÷ 2,11 | 0,02 < t₀,₀₅ = 1,99 | [óˑ] | 36 | 1,50 | 1,72 | 114,5 | 0,92 ÷ 2,08 | Tidpunkt för grundtonens topp (ms) | [ōˑ] | 38 | 130,55 | 98,25 | 75,3 | 98,26 ÷ 162,84 | 1,79 < t₀,₀₅ = 1,99 | [óˑ] | 36 | 92,31 | 85,03 | 92,1 | 63,54 ÷ 121,08 | Intervall (ht) | [ūˑ] | 46 | 1,87 | 1,52 | 81,3 | 1,42 ÷ 2,32 | 0,26 < t₀,₀₅ = 1,99 | [úˑ] | 46 | 1,79 | 1,33 | 74,1 | 1,40 ÷ 2,18 | Pik i grundtonen (ht) | [ūˑ] | 46 | 2,59 | 1,46 | 56,6 | 2,15 ÷ 3,02 | 0,87 < t₀,₀₅ = 1,99 | [úˑ] | 46 | 2,31 | 1,57 | 68,2 | 1,84 ÷ 2,78 | Tidpunkt för grundtonens topp (ms) | [ūˑ] | 46 | 69,98 | 74,00 | 105,7 | 48,01 ÷ 91,95 | 0,52 < t₀,₀₅ = 1,99 | [úˑ] | 46 | 77,96 | 73,90 | 94,8 | 56,01 ÷ 99,90

10 |

ROBERTAS KUDIRKA

FIG. 1. GRUNDTONSKURVOR FÖR CIRKUMFLEXA [iː] (–) OCH AKUTA [íː] (–·) VOKALER

FIG. 2. GRUNDTONSKURVOR FÖR CIRKUMFLEXA [ūː] (–) OCH AKUTA [úː] (–·) VOKALER

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

| 11

FIG. 3. TONKURVOR FÖR CIRKUMFLEX [êː] (–) OCH AKUT [éː] (– ·) VOKALER

12 |

ROBERTAS KUDIRKA

FIG. 5. TONKURVOR FÖR CIRKUMFLEX [õː] (−) OCH AKUT [óː] (−·) VOKALER

Sammanfattningsvis kan man konstatera att cirkumflexvokalerna inte skiljer sig statistiskt signifikant från akutvokalerna vare sig i tonhöjdsomfång, toppvärde eller tidpunkt för tonhöjdstoppens inträffande. Konfidensintervallen visar inga systematiska skillnader.

4. INTENSITET

Intensiteten mättes med samma metod som grundtonen. De statistiskt utvärderade resultaten visas i tabell 4.

TABELL 4. INTENSITETSDRAG HOS VOKALALLOFONER OCH STATISTISK UTVÄRDERING AV DEM

Undersökt drag | Vokaler | n | x̄ | s | v (%) | 95% konfidensintervall | tᵦ < tₐ Omfång (dB) | [íː] | 32 | 6,47 | 2,60 | 40,2 | 5,53 ÷ 7,41 | | [íː] | 34 | 5,79 | 2,50 | 43,1 | 4,92 ÷ 6,66 | 1,07 > t₀,₀₅ = 2,00

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

| 13

FORTSÄTTNING PÅ TABELL 4

Undersökt drag | Vokaler | n | x̄ | s | v (%) | 95% konfidensintervall | tₚ > < tα Toppintensitet (dB) | [ĭ] | 32 | 69,56 | 3,21 | 4,6 | 68,40 ÷ 70,72 | 0,32 < t₀,₀₅ = 2,00 Toppintensitet (dB) | [ĭ] | 34 | 69,32 | 2,94 | 4,2 | 68,30 ÷ 70,35 Tidpunkt för toppintensitet (ms) | [ĭ] | 32 | 100,09 | 56,75 | 56,7 | 79,63 ÷ 120,56 | 1,10 < t₀,₀₅ = 2,00 Tidpunkt för toppintensitet (ms) | [ĭ] | 34 | 85,79 | 48,27 | 56,3 | 68,96 ÷ 102,63 Omfång (dB) | [ė̌] | 31 | 5,48 | 2,39 | 43,6 | 4,61 ÷ 6,36 | 0,14 < t₀,₀₅ = 2,00 Omfång (dB) | [ė̌] | 35 | 5,57 | 2,59 | 46,5 | 4,68 ÷ 6,46 Toppintensitet (dB) | [ė̌] | 31 | 70,68 | 3,65 | 5,2 | 69,34 ÷ 72,01 | 0,47 < t₀,₀₅ = 2,00 Toppintensitet (dB) | [ė̌] | 35 | 71,09 | 3,42 | 4,8 | 69,91 ÷ 72,26 Tidpunkt för toppintensitet (ms) | [ė̌] | 31 | 101,61 | 48,79 | 48,0 | 83,72 ÷ 119,51 | 1,28 < t₀,₀₅ = 2,00 Tidpunkt för toppintensitet (ms) | [ė̌] | 35 | 86,34 | 47,73 | 55,3 | 69,95 ÷ 102,74 Omfång (dB) | [ė̌] | 28 | 4,61 | 1,91 | 41,5 | 3,87 ÷ 5,35 Toppintensitet (dB) | [ė̌] | 28 | 70,57 | 4,10 | 5,8 | 68,98 ÷ 72,16 Tidpunkt för toppintensitet (ms) | [ė̌] | 28 | 76,36 | 57,77 | 75,7 | 53,96 ÷ 98,76 Omfång (dB) | [ã] | 42 | 5,93 | 2,48 | 41,9 | 5,15 ÷ 6,70 | 0,30 < t₀,₀₅ = 2,01 Omfång (dB) | [á] | 8 | 5,63 | 3,25 | 57,8 | 2,91 ÷ 8,34 Toppintensitet (dB) | [ã] | 42 | 70,74 | 4,82 | 6,8 | 69,24 ÷ 72,24 | 0,01 < t₀,₀₅ = 2,01 Toppintensitet (dB) | [á] | 8 | 70,75 | 4,77 | 6,7 | 66,76 ÷ 74,74

14 |

ROBERTAS KUDIRKA

TABELL 4 FORTSÄTTNING

Undersökt egenskap | Vokaler | n | x̄ | s | v (%) | 95% konfidensintervall | tₚ > tₐ. Tidpunkt för intensitetstoppen (ms) | [ãˇ] | 42 | 86,31 | 56,49 | 65,4 | 68,70 ÷ 103,92 | 0,44 < t₀,₀₅ = 2,01; [áˇ] | 8 | 95,63 | 45,38 | 47,5 | 57,68 ÷ 133,57. Omfång (dB) | [õˇ] | 38 | 6,82 | 2,52 | 37,0 | 5,99 ÷ 7,65 | 0,59 < t₀,₀₅ = 1,99; [óˇ] | 36 | 6,47 | 2,49 | 38,5 | 5,63 ÷ 7,31. Intensitetstopp (dB) | [õˇ] | 38 | 73,29 | 5,54 | 7,6 | 71,47 ÷ 75,11 | 0,78 < t₀,₀₅ = 1,99; [óˇ] | 36 | 72,36 | 4,64 | 6,4 | 70,79 ÷ 73,93. Tidpunkt för intensitetstoppen (ms) | [õˇ] | 38 | 104,32 | 46,05 | 44,1 | 89,18 ÷ 119,45 | 0,25 < t₀,₀₅ = 1,99; [óˇ] | 36 | 101,56 | 49,58 | 48,8 | 84,78 ÷ 118,33. Omfång (dB) | [ũˇ] | 46 | 5,24 | 2,61 | 49,8 | 4,46 ÷ 6,01; [úˇ] | 46 | 5,04 | 2,26 | 44,8 | 4,37 ÷ 5,71 | 0,38 < t₀,₀₅ = 1,99. Intensitetstopp (dB) | [ũˇ] | 46 | 70,83 | 4,10 | 5,8 | 69,61 ÷ 72,04; [úˇ] | 46 | 70,96 | 4,43 | 6,2 | 69,64 ÷ 72,27 | 0,15 < t₀,₀₅ = 1,99. Tidpunkt för intensitetstoppen (ms) | [ũˇ] | 46 | 76,52 | 64,58 | 84,4 | 57,35 ÷ 95,70; [úˇ] | 46 | 80,35 | 71,63 | 89,1 | 59,08 ÷ 101,62 | 0,27 < t₀,₀₅ = 1,99.

En statistisk utvärdering av data visar att intensitetsomfången inte skiljer accenttyperna åt; ingen av de jämförda positionerna skiljer sig statistiskt signifikant. I fyra av de fem positionerna är medelvärdet och konfidensintervallet för cirkumflexa vokalers omfång större än för akuta vokaler, vilket innebär att cirkumflexa vokaler har ett bredare omfång. När omfångens medelvärden beräknas framgår det tydligt att skillnaden är mycket liten: medelvärdet för cirkumflexa vokalers omfång är 5,76 dB och för akuta vokaler 5,70 dB.

En statistisk prövning av intensitetstopparnas värden visade att ingen position skiljer sig signifikant. Konfidensintervallen för samtliga allotoner skär varandra eller sammanfaller, och det beräknade t-värdet enligt Student är oftast mycket litet.

Jämförelsen av tidpunkten då intensitetstopparna uppträder gav inga statistiskt signifikanta resultat. I tre positioner uppträder toppen hos de cirkumflexa vokalerna [ĩˇ], [ẽˇ], [õˇ] senare än hos motsvarande akuta vokaler,

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

15

medan toppen hos de två återstående akuta vokalerna [áː], [úː] uppträder senare än hos motsvarande cirkumflexa vokaler.

I diagrammen (se fig. 6, 7, 8, 9, 10) visas intensitetskurvorna för cirkumflexa och akuta vokaler. Det går att jämföra hur intensiteten hos cirkumflexa och akuta vokaler förändras. I diagrammet är den första kurvan den cirkumflexa vokalens och den andra den akuta vokalens.

Sammantaget kan man, utifrån alla akustiska intensitetsegenskaper, dra slutsatsen att cirkumflexa vokaler inte skiljer sig statistiskt signifikant från akuta vokaler vare sig i fråga om intensitetsvariationens omfång, toppvärde eller tidpunkten då toppen uppträder. Endast det något bredare omfånget hos de cirkumflexa vokalerna utmärker sig.

FIG. 6. INTENSITETSKURVOR FÖR CIRKUMFLEXA [ĩː] (–) OCH AKUTA [ĩˊ] (– ·) VOKALER

16 |

ROBERTAS KUDIRKA

FIG. 7. INTENSITETSKURVOR FÖR CIRKUMFLEXBETONADE [ɛː] (−) OCH AKUTBETONADE [ɛː] (−·) VOKALER

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

17

FIG. 9. INTENSITETSKURVOR FÖR CIRKUMFLEXBETONADE [õː] (−) OCH AKUTBETONADE [óː] (−·) VOKALER

FIG. 10. INTENSITETSKURVOR FÖR CIRKUMFLEXBETONADE [ùː] (−) OCH AKUTBETONADE [úː] (−·) VOKALER

18 |

ROBERTAS KUDIRKA

5. FORMANTSTRUKTUR

I spektrogrammen mättes mittfrekvenserna för de första och andra formanter hos cirkumflexbetonade och akutbetonade vokaler. Formantdata utvärderades statistiskt, och medelvärden och konfidensintervall sammanfattades med en noggrannhet på 10 Hz. Resultaten presenteras i tabell 5.

TABELL 5. FORMANTFREKVENSER FÖR VOKALALLOFONERNAS FÖRSTA OCH ANDRA FORMANTER (F₁ OCH F₂) SAMT STATISTISK UTVÄRDERING AV DEM

Formanter | Vokaler | n | x̄ (Hz) | s (Hz) | v (%) | 95% konfidensintervall (Hz) | tₚ < tₐ F₁ | [íː] | 32 | 230 | 15,83 | 6,8 | 230 ÷ 240 | [íː] | 34 | 240 | 13,19 | 5,6 | 230 ÷ 240 | 0,75 < t₀,₀₅ = 2,00 F₂ | [íː] | 32 | 2230 | 88,08 | 4,0 | 2200 ÷ 2260 | [íː] | 34 | 2220 | 91,08 | 4,1 | 2190 ÷ 2250 | 0,35 < t₀,₀₅ = 2,00 F₁ | [ėː] | 31 | 340 | 19,14 | 5,6 | 330 ÷ 350 | [ėː] | 35 | 350 | 16,97 | 4,9 | 340 ÷ 350 | 1,33 < t₀,₀₅ = 2,00 F₂ | [ėː] | 31 | 2090 | 112,19 | 5,4 | 2040 ÷ 2130 | [ėː] | 35 | 2090 | 98,15 | 4,7 | 2060 ÷ 2120 | 0,13 < t₀,₀₅ = 2,00 F₁ | [ėː] | 28 | 650 | 30,83 | 4,8 | 640 ÷ 660 F₂ | [ėː] | 28 | 1710 | 235,25 | 13,7 | 1620 ÷ 1800 F₁ | [áː] | 42 | 690 | 43,38 | 6,3 | 680 ÷ 700 | [áː] | 8 | 690 | 47,43 | 6,9 | 650 ÷ 730 | 0,09 < t₀,₀₅ = 2,01 F₂ | [áː] | 42 | 1220 | 128,57 | 10,5 | 1180 ÷ 1260 | [áː] | 8 | 1260 | 19,09 | 1,5 | 1240 ÷ 1270 | 0,80 < t₀,₀₅ = 2,01 F₁ | [õː] | 38 | 440 | 46,76 | 10,6 | 430 ÷ 460 | 0,43 < t₀,₀₅ = 1,99 | [õː] | 36 | 440 | 35,25 | 7,9 | 430 ÷ 460 F₂ | [õː] | 38 | 780 | 182,63 | 23,3 | 720 ÷ 840 | 1,56 < t₀,₀₅ = 1,99 | [õː] | 36 | 730 | 74,20 | 10,1 | 710 ÷ 760 F₁ | [ūː] | 46 | 300 | 29,11 | 9,8 | 290 ÷ 310 | [ūː] | 46 | 290 | 25,58 | 8,7 | 280 ÷ 300 | 0,84 < t₀,₀₅ = 1,99 F₂ | [ūː] | 46 | 660 | 90,47 | 13,7 | 630 ÷ 690 | [ūː] | 46 | 670 | 110,00 | 16,5 | 630 ÷ 700 | 0,28 < t₀,₀₅ = 1,99

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

19

Vid en jämförelse av medelfrekvenserna för första och andra formanten hos cirkumflexbetonade och akutbetonade vokaler konstaterades inga statistiskt signifikanta skillnader: konfidensintervallen—

FIG. 11. SPEKTRALA EGENSKAPER HOS CIRKUMFLEXBETONADE (−) OCH AKUTBETONADE (−·) VOKALER

FIG. 12. FÖRSTA (F₁) OCH ANDRA (F₂) FORMANTEN HOS CIRKUMFLEXBETONADE OCH AKUTBETONADE VOKALER

20 |

ROBERTAS KUDIRKA

Eftersom de alltså skär varandra kraftigt eller till och med sammanfaller är det beräknade värdet för Students t-test oftast mycket lågt; ingen position överskrider det kritiska värdet. Formantvärdena skiljer sig oftast med 10 Hz eller sammanfaller, med undantag för vokalerna [aˑ] och [oˑ], där de cirkumflexa vokalernas andra formantvärden skiljer sig från de akutbetonades med 40–50 Hz. Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att tonaccenten inte skiljer sig åt genom egenskaper i formantstrukturen. Detta kan man tydligt se genom att granska diagram 11 och 12.

6. SLUTSATSER

Efter analysen av experimentella data om cirkumflexa och akuta vokaler kan följande slutsatser dras:

a. Cirkumflexa vokaler skiljer sig inte statistiskt signifikant från akuta vokaler i fråga om varaktighet, men en jämförelse av konfidensintervallen visar ett övergripande systematiskt mönster: intervallen för både den absoluta och den relativa varaktigheten hos cirkumflexa vokaler visar att vokaler med denna tonaccent är längre än akuta vokaler. Detta mönster framträder i fyra av de fem jämförda paren.

b. Cirkumflex accent skiljer sig inte statistiskt signifikant från akut accent vad gäller grundton och intensitet; konfidensintervallen visar inga systematiska skillnader, med undantag för intervallen för intensitetsomfånget, som visar att cirkumflexa vokaler har ett något bredare omfång.

c. Vid jämförelse av medelfrekvenserna för första och andra formanten hos cirkumflexa och akuta vokaler konstaterades inga statistiskt signifikanta skillnader: konfidensintervallen överlappar kraftigt eller sammanfaller till och med.

FÖRKORTNINGAR I KÄLLORNA

DLKŽ – Litauiska språkets ordbok, 4:e uppl., huvudred., Keinys, S. Vilnius: Institutet för vetenskaps- och encyklopediförlag, 2000.

TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera, 2001.

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V., red., 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

ANUSIENĖ, L. 1983: Kirčiuotų ilgųjų balsių trukmė lietuvių bendrinės kalbos frazėse. Kalbotyra 34 (1), 5–13.

ATKOČAITYTĖ, D. 2000: Pietų žemaičių raseiniškių fonologinė sistema: prozodija ir vokalizmas. Daktaro disertacija, Vilnius: VPU.

BACEVIČIŪTĖ, R. 2001: Šakių šnektos fonologinė sistema: prozodija ir vokalizmas. Daktaro disertacija, Vilnius: VPU.

BUKANTIS, J. 1984: Фонология южножемайтского Варняйского говора. Daktaro disertacija, Vilnius: VU.

EIDUKAITIENĖ, E. 1977: Kupiškėnų monoftongų priegaidės. Kalbotyra 28 (1), 18–23.

GIRDENIS, A. 1967: Mažeikių tarmės priegaidžių fonetinės ypatybės. Kalbotyra 15, 26–27.

GIRDENIS, A. 1974: Prozodinės priegaidžių ypatybės šiaurės žemaičių tarmėje. Eksperimentinė ir praktinė fonetika 6, 160–198.

GIRDENIS, A. 1996: Energetinė šiaurės žemaičių tarmės priegaidžių fonetinės prigimties interpretacija. Baltistica 31 (1), 71–84.

GIRDENIS, A. 1998: Šiaurės žemaičių priegaidės skiriamieji požymiai. Lietuvių kalba: tyrėjai ir tyrimai. Konferencija Kazimiero Jauniaus 150-osioms gimimo ir 90-osioms mirties metinėms paminėti. Pranešimų tezės, Vilnius: VPU, LKI, 37–38.

MONOFTONGŲ PRIEGAIDŽIŲ POŽYMIAI

| 21

Girdенis, A., Pupkis, A. 1974: Pietinių vakarų aukštaičių priegaidės (prozodiniai požymiai). Eksperimentinė ir praktinė fonetika 6, 107–125.

Kačiukienė, G., Girdenis, A. 1997: Rytų aukštaičių ir šiaurės žemaičių priegaidės: bendrybės ir skirtumai. Kalbotyra 46 (1), 31–36.

Kaukėnienė, L. 2003: Lietuvių bendrinės kalbos nekirčiuotų balsių kiekybė. Lietuvių kalbotyros klausimai 48, 35–47.

Kazlauskienė, A. 1998: Pietinių vakarų aukštaičių tarmės balsių kiekybė. Daktaro disertacija, Kaunas: VDU.

Kazlauskas, J. 1966: Fonologinė kirčio raidos baltų kalbose interpretacija. Baltistica 2 (2), 119–132.

Kosienė, O. 1982: Rytų aukštaičių uteniškių monoftongų priegaidės. Kalbotyra 33 (1), 61–71.

Laigonaitė, A. 1959: Dėl lietuvių kalbos kirčio ir priegaidės supratimo. Kalbotyra 1, 71–100.

Laigonaitė, A. 1958: Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius: Mokslas.

Leskauskaitė, A. 2000: Seirijų šnektos mišriųjų dvigarsių priegaidės. Lietuvių kalbotyros klausimai 43, 153–164.

Murinienė, L. 2000: Akmenės šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija. Daktaro disertacija, Vilnius: VU.

Pakerys, A. 1967a: Apie kirtį. Kalbotyra 18, 129–134.

Pakerys, A. 1967b: Spektriniai tvirtapradžių ir tvirtagalių dvibalsių skirtumai. Spalio revoliucija ir visuomeniniai mokslai Lietuvoje: konferencijos medžiaga, Vilnius.

Pakerys, A. 1968a: Dabartinės lietuvių literatūrinės kalbos sudėtinių dvibalsių au, ai, ei akustiniai požymiai. Eksperimentinės fonetikos ir kalbos psichologijos koliokviumo medžiaga 3, 97–118.

Pakerys, A. 1968b: Lietuvių literatūrinės kalbos dvibalsių au, ai, ei akustiniai požymiai: eksperimentinis fonetinis tyrimas. Kandidato disertacija, Vilnius: VPI.

Pakerys, A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas.

Pakerys, A. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Žara.

Pakerys, A., Plakunova, T., Urbelienė, J. 1970: Относительная длительность гласных литовского языка. Eksperimentinės fonetikos ir kalbos psichologijos koliokviumo medžiaga: kalbos garsai ir intonacija, 4, 30–53.

Pakerys, A., Plakunova, T., Urbelienė, J. 1972: Относительная длительность дифтонгов литовского языка. Материалы коллоквиума лаборатории экспериментальной фонетики и психологии речи 5, 3–36.

Stundžia, B. 1996: Lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius: Baltos lankos.

Svecevičius, B. 1964: Простые гласные современного литовского литературного языка. Канд. диссертация, Вильнюс: ВПИ.

Svecevičius, B. 1978: Bendrinės kalbos priegaidžių intensyvumo tyrimas analizės-sintezės-analizės metodu. Kalbos garsai ir melodika, Vilnius: Mokslas, 64–67.

Vaitkevičiūtė, V. 1960: Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 207–217.

Vaitkevičiūtė, V. 1995: Bendrinės lietuvių kalbos priegaidės, Vilnius: Enciklopedija.

Vaitkevičiūtė, V. 2001: Lietuvių kalbos tarties pagrindai ir žodynas, Vilnius: Pradai.

Vitkauskas, V. 2001: Lietuvių kalbos tarties žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Robertas Kudirka Vilniaus universitetas KHF Užsienio kalbų katedra Muitinės g. 8, LT-44280, Kaunas, Lietuva [email protected]

Gauta 2005 05 12