ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIII (2005), 39–89

Relativ kronologi för de viktigaste ljudförändringarna i den höglettiska dialektens historia

Ilja A. Seržant

Lietuvių kalbos institutas

Denna artikel behandlar de ljudförändringar som ägde rum i höglettiska efter att protolettiskan splittrats i dialekter. Det huvudsakliga syftet var att fastställa en relativ kronologi för dem alla; den presenteras i tabellform i slutet av artikeln. En följd av våra slutsatser är att den uppfattning som framförs av Lelis och Breidaks, enligt vilken höglettiskan utgör en självständig gren av östbaltiskan vid sidan av litauiska och lettiska, måste förkastas: alla ljudförändringar som kännetecknar höglettiskan förklaras bäst med utgångspunkt i protolettiskan.

Detaljerna kring flera ljudförändringar klargörs, till exempel visas att höglettiskan har genomgått fyra oberoende metafoniprocesser, varav den första och den tredje hittills har behandlats som en enda i litteraturen.

Slutligen omformuleras i vissa avseenden Breidaks antagande om ett seloniskt substrat i de litauiska dialekterna i Kupiškėnai och Anykštėnai.

0. FÖRORD¹

0.1 Syftet med denna studie är att ”binda samman” ljudövergångarna, helst genom att fastställa både terminus ante quem och terminus post quem, och därigenom exakt fastställa ordningsföljden för ljudförändringarna i den höglettiska dialektens historia. Tyvärr har det inte gått att uppnå denna fullständiga precision för vissa processer, men för samtliga processer har det gått att bestämma åtminstone en sådan gräns. Betydelsen av en sådan relativkronologisk kedja kan knappast överskattas. Med en sådan kedja kan vi:

1) först och främst visa vilka ljudprocesser som uppenbart är sena, vilka som går tillbaka till det allra äldsta utvecklingsskedet och vilka som möjligen är

¹ Först och främst vill jag rikta ett stort tack till medarbetarna vid dialektologiska avdelningen vid Lettiska språkets institut, Anna Stafecka (Anna Stafecka) och Edmundas Trumpa (Edmundas Trumpa), som återigen har varit till stor hjälp genom att ge mig tillgång till allt dialektologiskt material samt värdefulla råd om innehållet och hjälp med att hitta litteratur. Jag är också mycket tacksam mot Rick Derksen (Rick Derksen) för att han gick med på att läsa igenom arbetet, för sin kritik och diskussion av det, liksom mot mina kollegor i Sankt Petersburg, Anna Daugavet och Aleksej Andronov.

40

Илья А. Сержант

arkaismer som ärvts från urspråket och bevarats just i den undersökta dialekten;

2) för det andra har en sådan kedja större beviskraft när man söker efter språk som har påverkat den undersökta dialekten, eftersom vi, om vi lyckas fastställa motsvarande grupper av led i denna kedja i ett kontaktspråk, med säkerhet kan tala om ett nära kontaktinflytande mellan dessa båda språk och utesluta möjligheten att det rör sig om ett sammanträffande, vilket ger betydande möjligheter till vidare slutsatser;

3) för det tredje gör fastställandet av en relativkronologisk kedja det möjligt att på nytt pröva de föreslagna utvecklingsförloppen för enskilda processer och att i vissa fall utesluta förlopp som inte passar in i någon relativkronologisk kedja.

0.2. De viktigaste arbetena om den övre lettiska dialektens historia är Anton Breidaks arbeten (hans mest fullständiga är den opublicerade avhandlingen – Breidak 1989) samt det omfattande material som finns i Janis Endzelins grammatik över lettiska (Endzelīns 1951). Trots sitt stora värde har dock båda arbetena vissa brister/ofullständigheter. Breidaks arbeten är i viss mån partiska, eftersom den övre lettiska dialekten (i hans terminologi det latgaliska stamspråket) enligt honom utvecklades direkt ur det östbaltiska urspråket (Breidak 1989: 6). Många uppgifter om den övre lettiska dialekten tolkas därför ”med våld” som arkaismer, vilket ibland leder till en felaktig relativ kronologi. Som resultaten av vår undersökning visar är detta antagande åtminstone obevisat. Breidaks arbeten är ändå av oerhört stort värde för forskaren, eftersom de innehåller ett mycket omfattande dialektologiskt material, hämtat ur beskrivningar av dialekter av varierande kvalitet och kontrollerat. Många av de förklaringar som Breidak föreslagit har tagits över och använts i detta arbete.

Svårigheten med Endzelins framställning är att den övre lettiska dialekten inte har fått ett eget kapitel, utan att materialet om den övre lettiskan, i enlighet med bokens upplägg, har placerats tillsammans med material om andra dialekter. Därför förblir många aspekter obearbetade och följaktligen oklara för forskaren.

Inget av de nämnda arbetena diskuterar skillnaderna mellan den första (forntida, proto-övre-lettiska) och den tredje (seloniska) omljudsprocessen. Dessa skillnader är emellertid mycket viktiga, eftersom reglerna för hur dessa omljud verkar är helt olika. De båda omljuden blandas ständigt ihop. Denna brist på åtskillnad återfinns även hos Rudzīte (1964), Kušķis (1967: 15–16) m.fl.

I Lelis avhandling (1961), som ägnas åt höglettiska dialekten, försvaras uppfattningen att denna dialekt bör betraktas som ett separat språk – ett påstående som ur synkron synvinkel enligt vår mening är fullt försvarbart; problemet är dock att det i detta arbete snabbt överförs även till

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 41

diakroniska betraktandet av frågan, som därefter inte längre behandlas objektivt. Det är dock viktigt att påpeka att många av de argument som Breidaks använde i sina arbeten redan förekommer här, till exempel sådana ortnamn ur Henrik av Lettlands krönika som Tholowa, Kukenoys (Lelis 1961: 142, jfr. Breidaks 1989: 144), samt finska juutas ”djävul” och litauiska juodas (Lelis 1961: 144, jfr. Breidaks 1989: 149) för dateringen av övergångarna *ō > uo > ū, *ā > o, *ā > ō. Det är naturligtvis inte avsikten med de ovan anförda argumenten att förringa dessa arbeten, utan endast att visa behovet av att korrigera många aspekter av höglettisk historisk fonetik.

1. RELATIV KRONOLOGI FÖR VOKALER: INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

1.0.1. Allmänna förutsättningar

Utifrån det faktum att fonemen i höglettiska inte sammanföll när de förändrades, samtidigt som resultaten av övergångarna i vissa fall, med avseende på sina fonetiska egenskaper, sammanfaller med de ursprungliga fonetiska egenskaperna hos andra fonem i andra övergångar, kan vi dra slutsatsen att dessa fonetiska förändringar inte skedde samtidigt. När vi utvecklar detta antagande kommer vi slutligen fram till en bestämd tidsföljd av övergångar, som endast kan sammanställas i denna ordning, eftersom sammanfall annars vore oundvikliga. Med hänsyn till att de fonetiska övergångarna sker gradvis kan en sådan tidsföljd / relativkronologisk kedja endast ange när övergångarna började, inte att de fullbordades. Det är till exempel tydligt att diftongiseringen av ī och ū började tidigare än slutningen av *ē och *ō, men det skulle inte gå att bevisa att diftongiseringsprocessen faktiskt avslutades innan slutningsprocessen började, eftersom det minsta antagande som krävs för att dessa fonem inte ska sammanfalla är just att den första processen började före den andra. Det är på detta sätt den relativkronologiska följd som vi har fastställt i § 3.1 ska förstås. I de fall där materialet inte ger belägg för motsatsen betraktar vi (liksom de flesta andra forskare) alla fonetiska övergångar inom de angivna ramarna som sammanhängande och kontinuerliga processer.

1.0.2. Korta / långa vokaler

I detta arbete anser vi det rimligt att gemensamt behandla förändringarna hos vissa protolettiska fonem som endast skiljer sig åt i fråga om kvantitet (t.ex. *a och *ā), liksom att datera dem ungefär samtidigt i relativ kronologi. Vi anser att följande villkor måste vara uppfyllda:

42

Илья А. Сержант

– det finns inga belägg i det samlade dialektmaterialet för att villkoren för den aktuella fonetiska övergången skiljer sig åt mellan korta och långa korrelat;

– övergången har samma fonetiska karaktär för korta och långa korrelat (till exempel labialisering);

– de geografiska utbredningsområdena för övergången sammanfaller för korta och långa korrelat.

På motsvarande sätt behandlar vi inte separat de fonetiska övergångarna hos ett visst fonem vid exempelvis stigande respektive fallande intonation, om alla de tre ovan angivna villkoren är uppfyllda.

1.0.3. Övre lettisk stigande eller bruten intonation²

Till att börja med bör vi också ta upp frågan om den övre lettiska intonation som går tillbaka på den obetonade akuten i ur-baltiskan och som i dag har en stigande intonation i större delen av de selonska dialekterna, men en bruten intonation i övriga dialekter inom den övre lettiska dialekten. Jag vill inte diskutera dess specifika tonala form här, men det är tydligt att intonationen var densamma i hela området för den övre lettiska dialekten före alla de ljudförändringar som diskuteras här. Dess uppdelning i en stigande intonation i större delen av (de grunda) selonska dialekterna och en bruten intonation i de övriga dialekterna inträffade med all sannolikhet relativt sent, och troligen efter de här diskuterade förändringar där intonation ingick i den fonetiska betingelsen. Ett indirekt belägg för detta är följande: vid de förändringar där intonationen hos den aktuella vokalen eller diftongen spelade roll visar materialet att vokalerna eller diftongerna med dagens stigande intonation betedde sig precis likadant som vokalerna eller diftongerna med dagens brutna intonation. Eftersom dessa båda intonationer alltså betedde sig fonologiskt helt likadant, kan man anta att de också fonetiskt var antingen identiska eller mycket lika i sina prosodiska egenskaper. Ytterligare stöd för att det rörde sig om en och samma intonation i denna position i hela den övre lettiska dialekten ges av intonationsdissimilationen, som fungerar på samma sätt för både den stigande och den brutna intonationen (Seržants 2003: 95–96), samt av den särskilda förlängningen av vokalen före tautosyllabiskt -r-.³

2 Här och i det följande använder jag, i enlighet med den tradition som etablerats inom baltistiken, termen intonation i stället för termen ton

3 Förlängning före tautosyllabiskt -r- inträffade inte vid bruten och stigande intonation, jfr Endzelins (1951: 150–151).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ

43

2. VOKALERNAS RELATIVA KRONOLOGI: EN GRANSKNING AV FÖRÄNDRINGARNA VAR FÖR SIG

2.1. ei > ẹi > ai

I större delen av dialekterna har vi endast ei > ẹi. Förändringen ei > ẹi > ai förekommer i några enstaka områden i södra delen av Daugavpilsdistriktet: Aiviekste₃₄₉, Kalupe₄₄₅ och Līksna₄₅₀, samt södra delen av Krāslava₅₀₆ (Rūķe 1939: 150). Eftersom ei från ī inte påverkades av denna process, utan endast det ursprungliga ei övergick till ẹi (eller ai), antar vi att processen inleddes före förändringen ī > ei, till exempel i Kalupe₄₄₅ (Reķēna 1962: 20, 28): maita (< meita), bàikt (< beigt), men vèirs (< vīrs), och processen hade sannolikt tidigare varit utbredd över ett större område.

2.2. Förlängning av kort i före j och u före v

2.2.0. Denna obetydliga fonetiska process är viktig för att precisera den relativa kronologin, eftersom den otvetydigt föregår diftongiseringen av långt ī och ū; jfr den senare utvecklingen av dessa sekvenser: *uv > > ūv (> ouv > ov/ > yuv > yv); *ij > īj (> eij > ej). Som Endzelin påpekar (Endzelīns 1951: 146–147) förekommer īj, ūv ännu i gammallettiska texter.⁴,⁵ Även formerna -īj- eller > -ij- och -ūц- eller > -uц- förekommer i grunda selonska dialekter, exempelvis i Grostona₄₁₈ och Meirāni₄₂₁ (Kušķis 1958: 143, 146, 148–150)⁶. Förlängningen sker endast under betoning. Endzelin (Endzelin 1910: 40) anför också exemplen veiju ”winde” BW. 6210, beiji ”warst”, reija ”Riege” från Pikstere, där ett mellanliggande stadium ännu har bevarats.

2.2.1. Enligt Endzelins hypotes (Endzelin 1910: 40–41) uppstod former som tyus, dryva också genom *druva > drūva > *dryuva > dryva. Detta stöds av former från gammallettiska texter och från dainasamlingen (BW), såsom tǖu, tǖwu ”nahe”, drūva, pūvis ”verfault”, gūt: giva: gywa: gywa (Endzelin 1910: 14).

2.2.2. Efter övergångarna *uv > *ūv och *ū > *īv sammanföll dessa två diftonger i höglettiska och utvecklades sedan vidare gemensamt, med den skillnaden att det äldre *uv bevarar sitt glide *u före en vokal mot slutet av utvecklingen, medan *ū, eftersom det står före en konsonant, förlorar det. Det faktum att *ū och *uv sammanföll och därefter åter fördelades före vokal respektive konsonant bekräftas

⁴ Glucks bibelöversättning, 1753 års evangelium, katekesen från 1586.

⁵ Teoretiskt kan man också anta det omvända, nämligen att -uv-, -ij- i övriga dialekter är resultat av förkortning av *-ūv-, *-īj-. Ett lån från tyskan kan tala till förmån för detta antagande och visar att -īj- > -ij-: klijas < CHH klige (Endzelīns 1951. 52). För att styrka ett sådant antagande krävs dock en mer ingående undersökning av frågan.

⁶ Här förekommer också mer sällan -ei-, -eij-.

44 |

Илья А. Сержант

такими формами как kiula, tiul̦i Lubāna₄₁₇ (Zirnītis 1937: 122), учитывая, что первое восходит к küja, а второе к *tuvji⁷.

För de högöverlettiska sekvenserna *-ij-, *-uv- antar vi att utvecklingen skedde samtidigt, eftersom processerna är analoga och resultaten av övergången *-uv- > -ov-, -yv-/-iv- har helt motsvarande geografisk utbredning. Den enda skillnaden är att utvecklingen av *ū (se nedan §§ 1.3) efter diftongiseringen *ū > *ou fortsatte, medan utvecklingen av *ī i *-ij- > *-īj- stannade vid *-eii- > -ei-.

Denna slutsats är mycket intressant, eftersom sekvenserna *uv, *ij och *ū, *ī historiskt går tillbaka på en och samma prototyp, det vill säga *ū (mer exakt *uH), *ī (*iH) framför en vokal eller konsonant. Rekonstruktionens detaljer bör dock behandlas i en separat studie och i samband med Smoczyńskis arbete (Smoczyński 2000), inte minst eftersom vissa motsägelser uppstår här.

2.3. ū > ū̯u > ou̯ > yu, iu, әu, eu; ī > ī̯ > eī̯ > ei

2.3.0. Det är rimligt att betrakta övergångarna ū > ou och ī > ei som fonetiskt analoga (det vill säga som brytning) och därför även som relativkronologiskt samtidiga övergångar. Detta stöds också av att dessa diftongiseringar har samma utbredningsområde (Breidak 1989: 176).

2.3.1. Diftongiseringen av högöverlettiskt *ū och *ī samt *ū, *ī i sekvenser med j och v (§ 2.2) bör rekonstrueras med just följande övergångsstadier: ū > ū̯u⁸ > ou̯ > yu, iu, әu, eu och på motsvarande sätt ī > ī̯ > eī̯ > ei, eftersom alla dessa stadier är belagda i dialekterna (jfr ДА: 48) och geografiskt, från öster till väster, återspeglar den angivna kronologin. Detta stöds också av att det finns belägg för att ou tidigare uttalades i vissa sydliga lettgalliska dialekter där man i dag har әu, eu, yu, iu (Breidak 1989: 178–179). Denna aspekt är typologiskt intressant ur två synvinklar. För det första ser man här att den geografiska fördelningen av stadierna i en viss fonetisk process samtidigt återspeglar dess historiska stadier, dessutom i just samma ordningsföljd⁹. För det andra visar denna rekonstruktion att en fonetisk övergång sker stegvis och passerar genom alla mellanliggande stadier. Liknande slutsatser kan dras av dialektologiskt material från nutida tyska dialekter, jfr Löffler (1980: 76–77). För att bevisa att den stegvisa utvecklingen

⁷ Det där anförda sau̯la ”sauja” visar att en glidande konsonant har uppkommit efter -u- och i diftonger: *sauja > *sauvla > sau̯la, förutsatt att det inte rör sig om en analogisk ersättning av -j- med -l-; se § 2.2.3.

⁸ Detta stadium kan förefalla tveksamt, men det är belagt i dialekterna (ДА: 48). Även formen kiula i Lubāna₄₁₇ kan enligt vår mening endast förklaras om man antar stadiet ū-, jfr *kūja > *kūuja > *kyu̯u̯la > kyula > kiula, det vill säga *-uu- > -u- före *-v̦l- > v.

⁹ En liknande situation, där den geografiska fördelningen av en fonetisk process också återspeglar dess kronologi, gäller sammanfallet av intonationer i lettiska dialekter; se Seržants (2003: 90).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 45

Att den fonetiska övergången i kronologiskt och geografiskt hänseende är en universalie kan man dra slutsatsen av dessa exempel, men de är naturligtvis ännu inte statistiskt tillräckliga.

2.3.2. När det gäller det första steget (dvs. ū > yu, iu ⇒ *ō > ū / i > ei ⇒ *ē > i, se § 2.4), kan man här säga att denna relativa kronologi verkligen gäller över hela det höglettiska dialektområdet, med undantag för trakten kring Daugavpils och dialekten i Mazlaicene (Ābele, Lepika 1928: 24, 34; Breidak 1989: 139). Jag ska inte uppehålla mig vid trakten kring Daugavpils — här räcker det att notera att det litterära språket har ett mycket starkt inflytande. Situationen i dialekten i Mazlaicene är mer intressant: där förekommer övergångarna *ô > oû / *ê > eî (endast med bruten intonation!) och û > oû / î > eî (och därmed sammanfaller forntida *û och *ô, *î och *ê), samt i trakten kring Beja₄₆₆ *ê > eî (ДА: 53., 55d). Här har vi olika reflexer endast av de forntida *ô / *ê och *ò / *è. Med tanke på att det ur fonetisk synvinkel är osannolikt att *ê, *ô skulle ha övergått till eî, oû på något annat sätt än via î, û (§ 1.3.1), kan man anta två huvudsakliga kronologiska utvecklingsvarianter:

Variant A:

1) ū > ou 2) ō > ū 3) û > oû

Variant B: Variant B1 1) ô > û 2) ū > ou 3) ò > ù Variant B2 1) û > òu 2) ō > ū 3) û > oû (ī, *ē, ei – på motsvarande sätt)

Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa två varianter består i om man antar (A) eller inte antar (B) en upprepad övergång û > oû — första gången tillsammans med ù > òu (punkt 1 i variant A) och andra gången (punkt 3) efter övergången *ō > uo > ū, då sekundärt û skulle ha övergått till oû och därmed sammanfallit med det forntida û.

Samtidigt bör det noteras att diftongiseringen av palatalska ī och ū (dvs. < *in, ī respektive *un, ū) tydligen skedde oberoende av intonationen, eftersom intonationen inte spelar någon roll i någon av de dialekter som berörs av denna process. Därför blir variant B2 osannolik. Två potentiellt möjliga varianter återstår:

Variant A: 1) ū > ou 2) ō > ū 3) û > oû

Variant B1: 1) ô > û 2) ū > ou 3) ò > ù (*ē och ī på motsvarande sätt)

Variant B1 kan inte tillämpas på alla övriga höglettiska dialekter, där *ō > ū, *ē > ī och ū > ou, ī > ei, trots att här inga sammanfall

46 |

Илья А. Сержант

(som i Mazlaicene) ägde inte rum. Därmed återstår endast alternativ A, som förutsätter en andra diftongering, nu med deltagande av nya î (från *ô) och ī (från *ē). Här räcker det att anta att det sista (tredje) steget, dvs. den andra övergången û > ou, inte verkade över hela området utan endast omfattade den nordöstra delen av de latgaliska dialekterna.

2.3.3. Breidak (Breidak 1989: 176) daterar diftongeringen av ī och ū på grundval av stavningen av latgaliska ortnamn i gamla dokument daterade mellan 1478 och 1519. Till ungefär samma period hör också många relativt sena lån, till exempel från tyskan, jfr. blōuž ”blūze” (Skriveri₃₄₅ Āboliņa 1928: 99) < ty. Bluse¹⁰, där likaså vēins ”vīns”, žēids ”žīds” (Lejasciems₃₉₃ Ābele 1924: 46), (s)krōuze ”krūze” (Susēja₃₆₉ Āboliņa 1927: 139), mašēina, avēiza, paradēiza (Nereta₃₆₅, Meņģele 1939: 97), dzēipars (Alūksne₄₆₅, Brencis 1914: 123). Lån med bruten accent är i regel inte belagda. Här kan endast ord med suffixet -nēica³ nämnas som exempel, där den brutna accenten är sekundär¹¹ (t.ex. bāznēica, Seržants 2003: 101–102), från Kalupe₄₄₅ (Samuše 1938: 32–51), Varakļāni₄₂₆ (Latkovskis 1931: 100–123), Cibla₄₈₈ (Āboliņa 1926: 31–48), vilka lånades in före denna övergång och därmed visar att övergången ū > ou / ī > ei är mycket sen. Terminus ante quem utgörs av ryska lån i Kalupes₄₄₅ dialekt: tīks < тихий, vīšņe < вишня (Reķēna 1962: 29), men även här uppvisar äldre lån den aktuella övergången, till exempel kīuma < кума (Reķēna 1962: 31), vēiskups < pol. wiskup, lit. výskupas < CHH bischop, čēisc från ”чистый”, vēikšņe ”ķiršu koks” (Reķēna 1962: 371, 494). Att diftonger i detta fall inte substituerades för motsvarande långa vokaler utan utvecklades fonetiskt framgår av att dialekterna har vokalerna ū och ī, vilka här utvecklats ur uo respektive ie (Lejasciems₃₉₃ Ābele 1924: 49, Susēja₃₄₅ Āboliņa 1927: 135–136), vilka kunde användas för att återge långa ī och ū i lån på ett adekvat sätt. Dessutom påpekar Breidak (1989: 178) att överlånga vokaler ī, ū i dialekten hos de ludziska ester som flyttade till Latgale på 1600-talet under inflytande av de latgaliska dialekterna förändrades till ei, ou. Sammanfattningsvis kan man säga att diftongeringen av ī och ū började ungefär mellan 1478 och 1519 och fortsatte fram till 1600–1700-talen, med tanke på att processen inte ägde rum samtidigt i hela Latgale utan spreds gradvis från öster till väster.

2.3.4. Utbredningsområdet för uu, iū var tidigare betydligt större än i dag (ДА: 48). Endast på detta sätt kan man förklara den oenighet som framkommit i resultatet av uppdelningen—

¹⁰ При этом звук ū присутствует в данном говоре, ср. rūn (< runa) (Āboliņa 1928: 101), kūitlam < kumelam (Āboliņa 1928: 107).

¹¹I alla latgaliska dialekter, liksom i de flesta seloniska dialekter, fick de etymologiska brutna och fallande accenterna en ny fördelning i mellanliggande stavelser med tonbärande element ī, ū, ou (uo), ei: nämligen har morfem med höglettiska ī, ū alltid fallande accent, medan diftongerna ei, ou/ yu har bruten accent oberoende av den ursprungliga accenten (se Seržants, ibid.).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 47

вития групп праверхнелат. *-uv- и *-ū- в Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 88): t’ūji < *tuvji но šōut’ „šūt“, poût „pūt“, причем, как отмечает автор, в речи старого поколения также и šyva, pyva а также редко употребляющееся šivèja „šuvēja“. Из этих примеров видно, что некогда и здесь *-uv- перешел в -yv-, -iv-, а следовательно и *ū должно было быть *-yu-/ -iu-, так как развитие этих групп после *-uv- > *-ūv- было совместно (ср. § 2.2.1).

2.4. *ō > uo > ū, *ē > ie > ī

2.4.0. I detta fall, liksom vid övergångarna ū > ou och ī > ei (§ 2.3.0), antar vi, med utgångspunkt i en fonetiskt analog process (monoftongering) och en nästan fullständig överensstämmelse mellan utbredningsområdena (jfr. ДА: 48 och 50), att det här rör sig om en och samma fonetiska process.

2.4.1.1. Följande fakta tyder på att de östbaltiska vokalerna *ō och *ē ännu inte hade övergått i uo och ie i urgammallatviska, utan bevarades i dialekterna under ganska lång tid: i en del av de djupare latgaliska dialekterna och i en ganska stor del av de seloniska dialekterna (jfr. ДА: 54b) förekommer suffixet -uols (t.ex. uozguols) i formen -ols, t.ex. ūzols (Krāslava₅₀₆ Alksnis 1932: 30; Skaista₅₀₇ Latkovskis 1935: 36). Enligt vår mening kan denna form endast förklaras om man antar att suffixet *-ōl- förkortades till -ol-, eftersom *ō i dessa dialekter övergick i ū och vi annars alltså skulle förvänta oss **-uls. Att diftongeringen av östbaltiska *ō och *ē skedde separat i alla tre lettiska dialekter framgår också av formen på detta suffix i nedre lettiska, i de djupa liviska dialekterna i Kurzeme, där vi har -al-s (< *-ol-s < *-ōl-s). Dessutom verkar en sådan förkortning ha skett ganska sent, eftersom större delen av de djupare latgaliska dialekterna har -ul-s (< *-ūl-s), och vokalförkortningen före -l- i dessa dialekter skedde följaktligen först efter övergången *ō > ū. Alltså fanns *ō och *ē fortfarande i dialekterna efter att urgammallatviska hade skilts från urlettiska.

2.4.1.2. Följande lån visar att *ē > ī via stadiet ie (och följaktligen även *ō > uo > ū, § 1.4.0): Kalupe₄₄₅ ġīdrys ”skaidrs”, ġīdriētš ”skaidroties” från litauiska giēdras, giedrėti (Reķēna 1962: 388), eftersom man, om detta hade varit nedärvda former, borde ha förväntat sig **dz; att dessa former är av baltiskt ursprung råder det dock inget tvivel om.

2.4.2.1. För den fortsatta diskussionen är det här nödvändigt att ta upp frågan om diftongen ei är ursprunglig i de doūnininkiska samogitiska dialekterna. Breidak (Breidak 1989: 139) betraktar, med stöd i Kazlauskas (1969), samogitiska ei och därav dialekterna Beja₄₆₆ och Mazlaicene₃₈₆ ēi som en fornbaltisk diftong som bevarats så gott som oförändrad (*ēi > ei). Enligt vår mening förefaller detta emellertid osannolikt av följande skäl: ändelsen i första person singularis av atematisk presens i doūnininkiska dialekter, spēso (< *-ō) (Zinkevičius 1966: 61), vittnar tydligt om att före förkortningen av vokaler i öppen ordslutlig stavelse var den östbaltiska

48 |

Илья А. Сержант

*ō (< senindoeur. *ō) hade ännu inte diftongiserats. På motsvarande sätt måste pluraländelsen -e hos adjektiv (< -ē, jfr baltī (Zinkevicius 1966: 467) i doūningnikudialekterna gå tillbaka på *ē, inte på **ei¹².

2.4.2.2. Breidaks (1989: 139) hävdar att ei i Mazlaicene-dialekten, som motsvarar protolettiska *ē och protobaltiska (sic!) *ei, har bevarats¹³. Han betraktar detta som ett gemensamt drag med de samogitiska doūningnikudialekterna, där vi på platsen för östbaltiska *ē också finner ett liknande ei. Breidaks utgår härvid från vissa forskares antagande (Kazlauskas 1969) att den östbaltiska protobaltiska diftongen *ei även bevarades i doūningnikudialekterna. Som vi har visat ovan (§ 2.4.2.1) är detta mycket osannolikt för doūningnikudialekterna. Exempel som ar lobīt zīrgīm, pì vusīm vuortīm (Mazlaicene₃₈₆, Ābele Lepika 1928: 35) med -ī(m), jfr medellat. -iē(m) < protobalt. *-ei-, visar att den protobalta diftongen *ei här övergick till *ē (liksom överallt i östbaltiska) och därefter till *ī. Detta -ī- bevarades i obetonade stavelser, medan det i rotstavelser via stadiet ii övergick till ēi. Slutligen visar formen peiss från Mazlaicene₃₈₆ (Ābele & Lepika 1928: 41), som motsvarar det vanliga latgaliska piētis, piēte „der Rücken einer Axt od. Sense“, preuss. pentis „Ferse“, lit. pentīs (jfr ME₃, 302–303), att diftongiseringen ägde rum efter övergången från protobalt. *-ei- > till *-ē-, eftersom protolett. *en övergick > till *ē. Dessutom monoftongiserades det protobaltiska *ei, som i övre lettiska fick fallande intonation, i Mazlaicene till ī, liksom i alla andra dialekter, och det är oklart varför just en diftong med bruten intonation skulle ha bevarat sin protobalta form. Följaktligen kan det inte vara fråga om att ei i Mazlaicene-dialekten på standardspråkets ie-plats skulle vara en relikt av protobaltiska *ei.

В другом месте Брейдак (1989: 147) предполагает все-таки восточнобалт. *ē, а не *ei и считает, что жемайтским говорам доунинников и мазлайщенскому говору обще развитие прабалт. *ē > *ei и *ō > *ōu, которое, по его мнению, происходило приблизительно в V веке, когда латгало-селонские говоры и жемайтские говоры составляли географическую общность. Это, по сути, совершенно другая позиция. Как показывает относительная и абсолютная хронологии, и это утверждение, по нашему убеждению, невероятно, учитывая приведенные нами аргументы в §§ 2.1, 2.3.2, 2.3.3, 2.4.3, 2.4.4, 2.4.5. Кроме того, маловероятным представляется настолько древняя и, тем не менее, разобщенная общность – латгало-селонские и доуниннинские говоры с одной стороны, и дуниннинкские и дониннинкские говоры с другой стороны. Здесь все-таки предпочтительней представляется классическое группирование.

¹² Другие аргументы приведены еще в Būga (1959: 150), Grinaveckis (1973: 150).

¹³ Интересно, что в говоре Kalupē₄₄₅ отмечается форма lēic (= lietus) (Reķēna 1962. 29, 417). Нами был просмотрен весь приведенный в Reķēna (1962) словарь данного говора и другие примеры с подобным вокализмом найдены не были. В связи с этим данная форма должна рассматриваться как архаичная восходящая к пралат. *litus / lītas, как указывает Reķēna, фонологически связанная с жем. lytus.

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 49

2.4.3. Vi har alltså visat att ē i Mazlaicene₃₈₆ och Beja₄₆₆ på platsen för östbaltiska *ē (ДА: 53, 55d) inte alls är en arkaism, utan tvärtom resultatet av det sista stadiet i diftongiseringen i de övre lettiska dialekterna. Med hänsyn även till uppgifterna från dialekterna Nereta₃₆₅ och Sece₃₅₂¹⁴ kan vi med säkerhet postulera följande relativa kronologi för diftongiseringen av ī och ū och slutningen av *ē och *ō:

Det är naturligtvis inte nödvändigt att dagens geografiska utbredning av dessa stadier är ursprunglig; det är mycket möjligt att bilden har krympt under inflytande av standardspråket, utan att dock förändras i grunden. För oss är det viktigaste att den återspeglar den relativa kronologin för dessa övergångar. Det är också tydligt att slutnings- och diftongiseringsprocesserna utgick från den (nord)östra delen av den övre lettiska dialekten, där de förverkligades mest fullständigt – stadierna 1–4.

2.4.4. Breidaks (1989: 148–150) anför ett antal baltisk-finska lånord där östbaltiska *ē och *ō återges som ī respektive ū, vilket ska visa att denna slutning är gammal. Breidaks bygger därvid på flera aprioriska antaganden:

a) återgivningen av vokalerna i det nordbaltiska språk/den nordbaltiska dialekt från vilken lånen hämtades i de baltisk-finska språken är helt exakt.

Detta antagande är emellertid inte alls nödvändigt, eftersom ett lånat ord under själva låneprocessen, med hänsyn till skillnaderna mellan det långivande och det mottagande språkets fonetiska system, kan förändra sin fonetiska form något. I det här fallet gäller detta i än högre grad, eftersom vi har

¹⁴ В районе говоров Nereta₃₆₅ (Meņģele 1939: 99) и Sece₃₅₂ (Breidak 1989: 139) только лишь *ō, *ē с восходящей интонацией перешли в ū, ī *ō, *ē с нисходящей интонацией остались uo, ie. Данная ситуация объясняется предположением, что данная территория является периферийной для процесса монофтонгизации и потому здесь он прошел только частично.

50

Илья А. Сержант

att göra med ursprungliga slutna *ё och *ō, som vid lån helt enkelt kan ha uppfattats av talare av baltisk-finska språk som i och ū. Detta är över huvud taget mycket typiskt för Breidaks, som tolkar låneordens fonetiska form i det mottagande språket mycket bokstavligt, liksom den fonetiska formen hos ortnamn i gamla tyska, polska och ryska dokument.

b) Här är två tolkningar möjliga: 1) slutningsprocessen i det nordbaltiska språket ägde rum samtidigt som i de latgaliska-seloniska dialekterna; 2) slutningsprocessen ägde rum på det nordöstbaltiska urspråkets stadium, ur vilket det latgalisk-seloniska språket senare utvecklades.¹⁵

I båda fallen förutsätts alltså en särskild närhet mellan nordbaltiska och latgalisk-seloniska – genetisk eller kontaktbetingad. Enligt vår uppfattning är ett sådant antagande omöjligt att bevisa: det går inte att belägga att det nordbaltiska språket och det latgalisk-seloniska urspråket/dialekten (enligt Breidaks terminologi) tidigare varit grannar, och inte heller att de båda språken har ett särskilt nära genetiskt släktskap.

2.4.5. För en absolut datering av denna process har vi följande uppgifter till vårt förfogande. Att slutningen *ō > ū / *ē > ī är relativt sen framgår av lånordet skūlātajs (Lejasciems 393 Ābele 1924: 36), som uppenbarligen lånades in före eller under processens gång. Endzelins (Endzelins 1927: 5) påpekar att *ē (enligt Endz. ie) redan i Mancelius verk Lettus (från 1638) hade övergått till ī och *ō (enligt Endz. io) till ū. En möjlig terminus post quem ges av den form från Alūksne som nämns från år 1464 och innehåller o på platsen för *ō, om Endzelins tolkning av källan (ibid.) är riktig. Han hänvisar också till den form från Latgale Ason som omnämns på 1500-talet, där -o- möjligen betecknar *ō.¹⁶ Man kan alltså anta att slutningsprocessen för *ē och *ō måste ha inletts i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. Den absoluta dateringen bekräftar den relativa: det framgår alltså att slutningsprocessen här inleddes redan före diftongiseringsprocessen (jfr § 2.4.3).

2.5. *arK > ārK, *erK > ērK

2.5.1. Med hänsyn till likheten mellan förlängningarna av a och e framför tautosyllabiskt r, liksom deras identiska geografiska utbredning, betraktar vi dessa förlängningar som samtidiga och som delar av samma process (jfr Endzelins 1951: 148). Förlängningen ägde rum endast vid fallande intonation.

¹⁵ Подобный сценарий вроде бы предполагается в работе Брейдака (1989: 43). Однако здесь же несколькими страницами раньше (Брейдак 1989: 6) севернобалтийский в реконструкции не фигурирует. В Брейдак (1988: 32) к вопросу о *ō из *ā просто используется факт древности заимствований, из которого якобы следует, что севернобалтийский вокализм может быть использован для всего восточнобалтийского.

¹⁶ Jfr kartorna DA: 54b och 55a,55e, av vilka det framgår att utbredningsområdet för övergången *ō > ū och *ē > ī i rot- och suffixstavelser är ungefär detsamma.

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ

51

2.5.2. Av följande exempel framgår att förlängningen av a framför tautosyllabiskt r avslutades före den första omljudsprocessen (jfr § 2.6.1.1) och före övergångarna ā > ō > ȯ > uo samt a > o, eftersom ā < a bevarades här framför en palatal vokal (och inte < **o), och dessutom endast framför en palatal vokal: i Belava₃₉₄, Litene₄₇₂, Stāmeriena₄₀₂ (Zaube 1939: 121; Брейдак 1989: 182): uorda till ārdīt, duord till dārdiet, vùortu till vārīt. Följaktligen kan man dra slutsatsen att vokalförlängningen framför tautosyllabiskt -r- i protohöglettiska ägde rum samtidigt med motsvarande processer i de övriga protolettiska dialekterna, om än i mindre omfattning (dvs. endast vid fallande intonation) än i de livländska dialekterna.

2.6. ā > ō > ȯ > uo / a > o, första labialiseringen

2.6.1. BESKRIVNING AV ÖVERGÅNGEN

Generellt sett blev alla *a > o, *ā > ō > ȯ > uo som överlevde den första palatala omljudsprocessen (§ 2.9.2.1); enda undantaget är enstaviga ord, där det forna *a bevarades (Endzelīns 1951: 118), jfr kas, tad, kam, ka, ja m.fl.

2.6.1.1. Övergången *ā > uo

Det är viktigt att notera att övergången ā > uo genomgick stadiet ā > *ō (eller till och med ā > ao > ō > ȯ), vilket bekräftas av förekomsten av ō i de djupa och grunda selonska dialekterna (jfr DA 18, Kuškis 1958: 138–42) i denna position. Längre österut, i de latgaliska dialekterna, övergick denna vokal *ō till uo. Därför kan övergångens epicentrum också ha legat i östra Latgale. Kuškis (1958: 141) noterar att i obetonad position i de grunda selonska dialekterna Grostona₄₁₈, Meirāni₄₂₁ ibland hörs diftongen -uo- i de allra äldsta talarnas språk, vilket visar att även här en gång protolättiska *ā övergick till uo.

2.6.1.2. Övergången *a > o

2.6.1.2.1. Övergången a > o (enligt Breidaks o > a) är ganska gammal, vilket märks i gamla, ofta för talarna oanalyserbara, sammansatta ord där skillnaden mellan om denna vokal står i betonad eller obetonad position strikt upprätthålls, jfr: Alūksne₄₆₅, oizgalda men golds, povada men voduōt, oplams (Brencis 1914: 111). Däremot har vi a i betonad position i nyare sammansättningar med prefix, vilka uppfattas av talarna som sammansatta ord: ap-lūcīt, padūmuōt, papout (ibid.)¹⁷.

¹⁷ Uppenbarligen bör alla kombinationer av prefix och verb hänföras till yngre sammansättningar; jfr användningen av den reflexiva partikeln -sa- / -za- i höglettiska dialekter: ap-zaraudāt ”apraudāties” Zvirgzdene₄₈₇ (Rudzīte 1964: 378).

52 |

Илья А. Сержант

2.6.1.2.2. Endzelin anser att övergången *a > o i en icke-första stavelse hänger samman med bitryck (Endzelīns 1951: 111). Enligt vår mening är detta på sätt och vis ett framtvingat antagande, eftersom det i orden vosora, vokors inte finns några skäl som skulle betinga bitryck (jfr Endzelīns 1951: 33). Dessutom är bitryck i vosora till och med omöjligt enligt Endzelins regel, eftersom de två sista stavelserna har samma kvantitet, dvs. kort-kort. I en sådan situation saknas enligt Endzelin (ibid.) bitryck även i de fall där de morfologiska förutsättningarna är gynnsamma för bitryck (till exempel nesiti), dvs. nésiti.

Enligt vår mening är följande förklaring mer sannolik: kvaliteten hos en obetonad icke-slutvokal (i icke-palatal kontext) bestäms av kvaliteten hos den betonade vokalen, dvs. vid betonat o, a, y, i och motsvarande långa vokaler, (ei), samt framför -l- har vi o. Jfr soldonc, varonc men pìeciestanc ”tas, kas jāpiecieš”, striķātanc ”tas, kas jāstriķē” (Rudzīte 1964: 323); vokors, vosora, žogota, žogors (Reķēna 1962: 15), drupond, Dyrvonc (nom. prop.) (Reķēna 1962: 77), men mīlašč ”mielasts”, šķierzlacs ”ķirzaka” (Reķēna 1962: 105–107).

2.6.1.3. Undantag orsakat av den första höglettiska omljudsprocessen

Som ett resultat av denna process förblev de gamla *a och *ā som befann sig i palatal kontext opåverkade av den första höglettiska omljudsprocessen. Under omljudsprocessen (§ 2.9.2.1) omljuds alla gamla *a/ā framför palataler till *a/ā > *æ/ǣ och undgick därefter labialisering på grund av sin fonetiska form, för att senare övergå till a/ā. Senare sammanföll detta a/ā i de latgaliska dialekterna med det nya a/ā från ę/ē. I de seloniska dialekterna har skillnaden mellan dessa två fonem däremot bevarats ända till i dag. Följaktligen saknar Bezzenbergers (1885: 96) antagande, att *a/ā under omljudsprocessen sammanföll med ę/ē och därefter gemensamt övergick till a/ā, stöd (§ 2.9.2.1.3).

2.6.1.4. Position framför -у-

Framför v i obetonad stavelse har vi o i vissa dialekter, jfr Dzelzava, nàfakowu (Kauliņ 1887: 221), och som exemplet från Lizums visar, rogovos⁴⁰⁹, men gobana, vokars³⁹⁷. Det handlar här sannolikt om en fonetisk övergång (Apsītis 1914: 90), trots Endzelins invändningar (Endzelīns 1951: 115). Vad gäller a framför v i betonad stavelse, så går av i många fall faktiskt tillbaka på protohöglettiskt *ev, vilket Endzelin också antar (ibid.), och höglettiskan har här bevarat en äldre form, jfr ševīši (protohöglett. *sevieši) ”savieši” Aknīste³⁶⁸ (Ancītis 1977: 49).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 53

2.6 2. ABSOLUT KRONOLOGI

För den absoluta kronologin (terminus post quem) kan lånord med a anföras, vilka inte uppvisar övergången a > o, jfr cars, tabaks, marka (Alūksne₄₆₅, Brencis 1914: 113). I obetonad stavelse visar lånorden dock att denna övergång är ganska sen i de dialekter där *a > o både i betonade och obetonade stavelser: Kalupe₄₄₅ čučola från ”чучело” [fågelskrämma] (Reķēna 1962: 374), dvs. här e > a och därefter a > o, medan a i betonad position förblir a: čudaks ”чуда́к” [stolle].

2.6.3. FRÅGAN OM DEN URSPRUNGLIGA FONETISKA KARAKTÄREN HOS URÖVRELETTISKA FONEM *а OCH *ā

2.6.3.1. Allmänna argument för *а och *ā

Inför diskussionen om denna övergång bör det klargöras vilken vokal som bör rekonstrueras för urövrelettiskan på platsen för uröstbaltiskt *а och *ā. Breidak hävdar nämligen i sina arbeten¹⁸ att *ō uppstod ur urbaltiskt *ā, medan *o uppstod ur urbaltiskt *a redan på östbaltisk mark – ursprungligen förekom *o/ō endast under betoning, men spreds sedan även till alla övriga positioner (Breidak 1980: 65). Denna ståndpunkt har underbyggts inom forskningen av Kazlauskas (1962: 23–24) och Mažiulis (1963: 193–194). Breidak har i sina arbeten stött och vidareutvecklat den. Dessa forskare bygger på data från fornpreussiskan, stavningen av lettiska ortnamn i äldre källor, lånord i de baltisk-finska språken samt dialektologiska data. Det bör påpekas att ingen av de tre förstnämnda källorna kan ha full beviskraft när det gäller att fastställa vokalens exakta fonetiska form i forntiden, redan med tanke på att det ursprungliga uttalet här har filtrerats genom ett helt annat fonetiskt system. Vad gäller det litauiska dialektologiska materialet, som påstås peka på östbaltiskt *ō (ur urindoeuropeiskt *ā), *o (ur urindoeuropeiskt *a), har Zinkavičius (1972) visat att Kazlauskas och Mažiulis argument till stor del grundar sig på en felaktig tolkning av detta material²⁰.

Med tanke på att urbaltiskt *ō under de baltiska språkens historia blev alltmer slutet, *ō > *ō > litauiska, lettiska uo, dvs. rörde sig mot ū, frigjordes allt mer ”utrymme” i det fonologiska systemet för allofonisering av *ā. Med andra ord är det fullt möjligt att förändringen av vokalen *ō kan ha påverkat *ā enligt principen om ”sug och tryck” (ty. ”Sog und Schub”), formulerad av Martinet (1981: 54–57). Denna förklaring kan illustreras med följande schema:

¹⁸ См Брейдак (1989: 181-91); Breidaks (1980); Breidaks (1988).

¹⁹ Här och i fortsättningen använder Breidak termen urindoeuropeiskt *ā. Enligt opinio communis fanns det inget **ā i indoeuropeiskan – här och i fortsättningen ersätter vi det konsekvent med urbaltiskt *ā.

²⁰ Trots Girdenis kritik (1977).

54 |

Илья А. Сержант

ī ū ↑

ē ō ↑

ē ā

Ur fonologisk synvinkel är det således fullt möjligt att det senurbaltiska *ā var något ”förskjutet” i riktning mot *ō, dvs. var mer eller mindre labialiserat, exempelvis beroende på dialekt eller position i ordet. Som nämnts ovan måste detta emellertid ha haft samband med övergången från östbaltiskt *ō > *ȯ, dvs. övergången *ō > *ȯ måste antingen ha ägt rum strax före labialiseringen av *ā (dvs. ha skapat ”underutnyttjande” enligt Martinet) eller omedelbart efter (dvs. ha varit resultatet av ”tryck” enligt Martinet), och således strax före eller under den tid då östbaltiskan splittrades i protolettiska och protolitauiska.

Vad gäller kort a, så kan man, eftersom endast ett fonem rekonstrueras för senurbaltiskan på fonematisk nivå, utifrån enbart systemiska överväganden inte utesluta möjligheten att det varierade beroende på dialekt eller position längs skalan a–o.

2.6.3.2. Belägg från höglettiska dialekter som talar för protöshöglettiska *a och *ā

2.6.3.2.1. BELÄGG FÖR KORT *a

I slutet av ord har vi a i alla höglettiska dialekter. Låt oss nu granska de fall där a > o. I den central- och sydlatgaliska formen vokors (= vakars, i Barkava₄₂₅, Varakļāni₄₂₆, Višķi₄₅₁, Zvirgzdene₄₈₇, Kārsava₄₈₁, Krāslava₅₀₆, Līvāni₄₃₆, Skaista₅₀₇ (Breidaks 1989: 152) m.fl. är båda o inte etymologiska, eftersom formen *veker- bör rekonstrueras här; jfr slav. вечер. Detsamma gäller vosora i Zvirgzdene₄₈₇, Pilda₄₉₂ (ibidem), jfr slav. вес-н-а < *ves-n- och grek. ἔαρ < *ves-r. Här bör man således utgå från *ā > o. Vad gäller rotens o är det svårt att fastställa vilken kvalitet denna vokal hade i protöhöglettiska. Hur det än förhåller sig är Breidaks (1989: 155) påstående om en viss vokalväxling o > a felaktigt, eftersom en palatal vokalväxling av o inte på något sätt skulle ha lett till a, vilket bekräftas typologiskt av den tredje höglettiska vokalväxlingen (se exempel i § 1.9.2.3). Följande exempel visar dessutom att vokalväxlingen här fungerade enligt en helt annan princip än o > a framför palataler:

– de exempel som Breidaks själv anför (ibidem): loška ”säng”, från vitry. ложак; tošna, från ry. ”то́шно”; samt grošš ”groschen” med o (och inte a) framför palatalt š från Alūksne₄₆₅ (Brencis 1914: 113);

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 55

– anaptyktiskt i orsakar inte omljud o > *a, till exempel kotris (< kotrs, jfr medeltidslettiska katrs, i Alsvika₃₉₁, Belava₃₉₄, Litene₄₇₂ (Zaube 1939: 120)), medan någon annan palatal vokal inte förekommer i ord med rot-o;

– på motsvarande sätt för andra, senare i, till exempel ostini (< *ostūni, jfr medeltidslettiska astuoni), oli (övergång från u-deklination till i-deklination, ack. singular, jfr medeltidslettiska alu).

Således finns inte heller här några belägg som tyder på att det fanns en vokal o i proto-höglettiska. Därför antar vi, liksom i fråga om lång proto-höglett. *ā, ljudet proto-höglett. *a.

2.6.3.2.2. BELÄGG FÖR LÅNGT *ā

2.6.3.2.2.1. Följande exempel från djupa latgaliska dialekter, där ā > uo, antyder indirekt att även dessa dialekter en gång, liksom de seliska, hade vokalen ō eller rentav ā: globdāis // globāise; mozgāis // nūmozgāisās, nūmozgāisīs; gùōs // gōise Lāzberģi₄₆₅, gāise Mālupe₄₆₈, gōisa Jaunroze₃₈₄ (Ābele 1935: 197). De former som behandlas bygger på gruppen -KājVK- – beroende på hur tidigt förkortningen inträffade får vi olika korta vokaler: -KājVK- > -KājK- > -KaiK- / -KōjVK- > -KōjK- > -KoiK-.²¹ Det är uppenbart att en förkortning av formen gùojse (t.ex. Zvirgzdine₄₈₇) inte skulle ha gett gāise och möjligen inte heller goise. Som nämnts ovan (§ 1.6.1.1) övergick ā till uo via *ō. I exemplen ovan bevarades stadiet *ō eller rentav ā i participformer med två eller fler stavelser, där den långa vokalen ō gôise/ gôisa eller ā (gāise) förkortades framför den följande stavelsen innan ā > ō > uo övergick, och därför ändrade den inte kvalitet.²²

2.6.3.2.2.2. Därefter visar formen stovons (Zasa₃₆₃, Navenickis 1933: 96), som motsvarar medeltidslettiska slāvēns, tydligt i den andra stavelsen att ō uppstod ur ā (< ę), redan under höglettiskans historiska utveckling.

2.6.3.2.2.3. Vidare tyder även resultatet av palatalt omljud på *å, *ā och inte *o, *ō i forna latgaliska dialekter. De omljudda former från den djupa latgaliska dialekten Litene₄₇₂ som noterats av Mühlenbach (apud Endzelīns 1951: 126), samt exempelvis från Alūksne₄₆₅ (Brencis 1914: 117), kātiņš (jfr kuots), ābels (= lit. obelīs, jfr uobuls) m.fl.²³ visar att det i stället för -uo- i simplexformerna kuots, uobuls en gång fanns *ā, som i denna position genomgick det första omljudet via stadiet *ǣ (se § 2.9.2.1) och återgick till det ursprungliga

21 På platsen för KōjK- kan -KaiK- inte ha substituerats, vilket skulle ha skett i andra lettiska dialekter där kort vokal o saknas, eftersom det i höglettiskans ljudsystem också finns en kort vokal o. Här bör man dock beakta att diftongen oi inte förekommer i alla latgaliska dialekter.

22 Förkortningen av den överlånga diftongen förklaras enligt vår mening av att den långa diftongen (-uoi- / -ōi- / -āi-) bevaras i enstaviga ordformer, men inte i former med två eller fler stavelser – skillnaden mellan gùōis // gōise, gōisa, gāise ligger uppenbarligen i om en följande stavelse finns eller saknas, eftersom diftongen även i indirekta kasus i maskulinum är förkortad.

23 Belava₃₉₄, Litene₄₇₂, Stāmeriena₄₀₂ (Zaube 1939: 121), где в формах перед палатальным встречаются оба вокализма ā и uo.

56 |

Илья А. Сержант

i *ā. Hur man än ser på saken kan formerna kātiņš, ābels från **kōtiņš, **ōbels inte härledas, eftersom *ō ger vokalomljud ōe, jfr mōeli (från mōals = māli – māls) (Säviena₄₂₈ (M. Poiša, LVI)).²⁴ Liknande exempel med *ā anför även Breidak själv (1980: 70) från seliska dialekter: ratiņš, rateņš versus rots, men tolkar dem tvärtom, dvs. som belägg för ett gammalt *о. Som påpekats ovan kunde den palatala vokalomljudsförändringen ur fonetisk synvinkel inte ge *ōe > **ā eller *ō > **ā för *а och *ā. Följande former från Kaldabruņa₄₄₂ (Kancāns 1937: 48) vittnar vidare om ett tidigare verksamt vokalomljud: vasareņa men vosora, lakateņč men lokots m.fl.²⁵

2.6.3.2.2.4. Följande lånord tyder möjligen på att latg. -uo- uppkom ur -ā-, jfr: Lubana₄₁₇ žuodžs (Breidak 1977: 32) ”zāģis” (från mnl.²⁶ sage, MEᵢᵥ, 695). Detta lånord ger för övrigt också värdefull information om den absoluta dateringen av förekomsten av ā / ō i de latgalliska dialekterna²⁷, eftersom o ursprungligen var kort i mnl. – dess förlängning i öppen stavelse ägde rum under fornsaxiska/fornlågtyska språkhistorien och avslutades förmodligen i slutet av 1100-talet (Gallée 1993: 1 och 16).²⁸ Därefter följer lån från ryskan, där betonat á motsvaras av uo: Kalupe₄₄₅: rūocs (< pāд), slùops (< слаб), vùožẽit’ (< важить) (Reķēna 1962: 26). Det är osannolikt att alla lånord av detta slag (och de är ganska många) lånades in vid en tid då *ę/ *ē ännu inte hade övergått i a/ā och det i den latgalliska fonetiken inte fanns något ljud som bättre motsvarade än ō. Inte heller framstår antagandet som övertygande att alla dessa lånord kan ha förmedlats via litauiskan, där vi har o i denna position. Åtminstone för vårt första exempel žuodžs faller dessa invändningar helt bort, eftersom vi i närliggande seliska dialekter har ā här, jfr jāģis (Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂, Kauliņ 1887: 221). För detta exempel är det rimligare att anta att ordet gradvis trängde in i de djupa latgalliska dialekterna via seliska dialekter.

2.6.3.2.2.5. Att det är just långt *ā som övergick i ō och därefter i uo stöds också av former med förlängning, till exempel från Alūksne₄₆₅ (Brencis 1914: 117): dùorgs (= dārgs < *darg-, jfr ryska дорого́й < *dorg-), likaså i Beļava₃₉₄, Litene₄₇₂, Stāmeriena₄₀₂ (Zaube 1939: 121; Брейдак 1989: 182): uorda (ārdit, som den besläktade litauiska formen ardýti visar, innehåller ett forntida kort а, vilket förlängdes före tautosyllabiskt -ark- > -ārk-), vidare dìord och dārdìet, vùortu och vārīt m.fl.

²⁴ Breidak motsätter sig palatalt vokalomljud, men se § 1.8.2.

²⁵ Här skulle man förstås kunna invända att exemplen ännu bevarar den forntida betoningstyrda fördelningen – o, ō i betonad position och ā, ā i obetonad. Då uppstår emellertid frågan varför denna forntida fördelning bevarades endast före palataler men försvann i övriga positioner.

²⁶ Här och i det följande: medellågtyska.

²⁷ I det här sammanhanget spelar det i stort sett ingen roll om mnl. sage lånades in direkt eller via de mellannyländska dialekterna, eftersom långt ā skulle ha återgivits oförändrat även i det senare fallet.

²⁸ Mnl. ā återges med lettiskt ā, medan mnl. ō återges med lettiskt uo (Endzelīns 1951 64). Innan uttalet av mnl. i Livland har utretts fullständigt är detta faktum dock inte helt beviskraftigt.

Фонетические изменения в верхнелат. диалекте | 57

2.6.3.2.2.6. Här bör också Breidaks uppfattning (1989: 181–2) diskuteras. Han påpekar att en retrograd utveckling av ō sker i västlatgalliska och seliska dialekter (** = urbal. *ā) > ā under inflytande av skriftspråket. Detta skulle enligt uppgift framgå av en kronologisk jämförelse av dialektologiska uppgifter som samlats in i början och mitten av förra seklet – i de senare uppteckningarna förekommer ā där ō står i de tidigare. Detta påstående är inte helt korrekt²⁹. Dessutom förekommer ō eller ett labialiserat ā sporadiskt i seliska dialekter än i dag (DA: 39b), till exempel i dialekterna i Dzelzava₄₀₉ och i den äldre generationens tal i Ladzona₄₁₉, Prauliena₄₂₀, Sarkaņi / Sarkanis₄₁₄, Patkule₄₁₅ och Cesvaine₄₁₆ (Elksnītis 1929: 128–129). Trots Breidaks argument ovan anser vi emellertid att labialiseringen, eller till och med den fullständiga övergången från seliskt ā till ō³⁰, är en sekundär process (den andra labialiseringen), utan samband med hypotetiskt³¹ östbaltiskt **ō, **о ** < urbal. *ā, *a. Följande fakta stöder detta påstående:

– i vissa föga utpräglade seliska dialekter, nämligen Odziena₃₄₁, Sāviena₄₂₈, Mētriena₄₂₉ och Medņi₄₃₀, vilka tillsammans utgör en sammanhängande geografisk grupp, förekommer vid sidan av ē och ā på platsen för urgammalt lettiskt *ē även den labialiserade vokalen ā, ō, ōᵃ (jfr DA: 20b). Det är uppenbart att sådant ā, ō, ōᵃ inte kan vara gammalt, utan uppstod relativt nyligen ur ā (som i sin tur utvecklats ur ē) genom den andra labialiseringen, jfr § 2.6.4.3. En liknande situation gäller kort ē (vecs), som förekommer i samma område som o (vocs), jfr DA: 20a, samt a framför palataler, till exempel golviņa, zolš (DA: 16c);

– vidare innehåller ett antal lånord också ett labialiserat ljud på platsen för -a- i källspråket, trots att ett ”rent” -a- (< -e-) förekommer i dialekterna, till exempel: Dzelzava₄₀₉ Doāwids (jfr koa = kā, där) vid sidan av grākus (= grēkus) (Kauliņ 1890: 322), Joāņa (= Jāņa) (Kauliņ 1890: 326) m.fl.

2.6.3.3. Slutsatser

Sammanfattningsvis återställer vi för urgammal höglettiska i princip *ā, inte *ō (§§ 2.6.3.1, 2.6.3.2.1, 2.6.3.2.2), men utesluter inte möjligheten att detta fonem i vissa fonetiska positioner kan ha haft en något labialiserad allofon. Med andra ord började övergången från urgammalt lettiskt *ā > ō först under den höglettiska dialektens historia. För kort a är en sådan precisering, som nämnts ovan (§ 2.6.3.1),

²⁹ Так например, в Sausnēja₃₃₅ отсутствует ō еще в описаниях Кауlinя, ср. Kauliņ (1887: 216), Kauliņš (1933: 11), а про краткое o Kauliņš (там же), что „... vecā valoda Sausnējā to nemaz nepazīst“.

³⁰ Den sporadiska övergången från ā, ōᵃ etc. till ō beror på förenkling av diftongoider. En liknande situation finns till exempel i Pļaviņas₃₄₈, där realiseringen av diftongen oa beror på intonationen – vid stigande intonation oa > ā, ā, vid fallande intonation oa > ōᵃ, ō (Īvenu 1928: 83).

³¹ Enligt Kazlauskas, Mažiulis, Breidaks m.fl.; se ovan § 2.6.3.1.

58

Илья А. Сержант

saknar betydelse. Även här kan man emellertid anta att det gamla korta *а, som inte genomgått den första palatala omljudningen (*а > *аᶜ), labialiserades, dvs. *а > *å, och att därefter alla icke-slutliga *å i centrala och södra Latgale övergick till o (typen vokors), medan i övriga delar av Latgale endast det *å som stod i betonad position utvecklades till o (typen vokars). Detta kan för övrigt också förklara enstaviga ord, som nästan alla har a – de flesta av dem är klitika. För korthetens skull kommer vi härefter att kalla denna labialiseringsprocess den första labialiseringen.

2.6.4. RELATIV KRONOLOGI FÖR FÖRÄNDRINGEN AV URÖSTHÖGLATGALISKA *ā till > ō > ō > uo, *а > å > о I ÖSTHÖGLATGALISKA

2.6.4.1. Troligen omljudades ursprungligen varje *а, *ā i position före palatala vokaler³² till *аᶜ, *āᶜ. Därefter övergick vokalerna *аᶜ, *āᶜ till а, ā. Ungefär vid samma tid inleds processen med labialiseringen av den andra allofonen а > å > о, ā > ǡ > ō (senare till > uo). På så sätt utvecklas fonemen *а och *ā:s allofoner allt längre ifrån varandra. I samband med detta uppstår växlingarna а / о och ā / uo, till exempel i Litene₄₇₂ (Mīlenbahs apud Endzelīns 1951: 126) kātiņš (jfr. kuots), ābels (= lit. obelis, jfr. uobuls). Det bör noteras att dessa exempel är mycket sällsynta; i de flesta latgaliska dialekter finns inga spår av omljudet kvar, se Ābele 1934; Endzelīns 1951: 126). För den relativa kronologin kan vi alltså dra slutsatsen att den första labialiseringen inleddes efter det första omljudet.

Således antar vi denna utveckling av а, ā i de latgaliska dialekterna.

Beteckningarna för allofonerna *āᶜ och *āᵒ, som uppkom till följd av omljudet, är i viss mån schematiska. Det viktiga här är att båda dessa allofoner

³² Omljudet äger rum före palatala vokaler eller konsonanterna k, ģ, j, č, dž, š, ž, ļ, ņ. Vokalen i, som motsvarar vokalen i andra dialekter, utlöser inte omljud (Endzelīns 1951: 110–111), jfr. § 1.9.2.1.

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 59

efter omljudet skilde sig de fonetiskt ganska mycket från varandra, vilket ledde till att endast den andra allofonen *ă⁰ utsattes för den första labialiseringen.

2.6.4.2. Sammanfall av resultaten av det första omljudet i selonska och angränsande västlatgaliska dialekter

I de selonska dialekterna och, uppenbarligen under deras påverkan, även i de västlatgaliska dialekterna gick utvecklingen vidare. Det är uppenbart att även här måste processen med det första östlatgaliska omljudet ha ägt rum, med tanke på dess höga ålder. Till stöd för detta talar dessutom den fördelning av ă/a < *a + E och o/ă < *a + A (där E betecknar palatal kontext och A icke-palatal kontext) som fortfarande finns kvar i vissa selonska dialekter, exempelvis i Dzelzava (Elksnītis 1929: 126), Nereta₃₆₅, Viesīte₃₆₁ (Endzelīns 1951: 110), och i den djupt selonska dialekten Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 48–49). I de flesta selonska dialekter sammanföll emellertid resultaten, inte analogiskt, såsom även skedde i flertalet djupa latgaliska dialekter, utan fonetiskt. De sammanföll redan på det stadium då de båda allofonerna inte skilde sig särskilt mycket fonetiskt från varandra: *aᵉ > a > ă. Spår av labialisering finns till exempel fortfarande kvar i den äldre generationens tal i Lazdona₄₁₉, Prauliena₄₂₀, Sarkaņi (Sarkanis)₄₁₄, Patkule₄₁₅, Cesvaine₄₁₆ (Elksnītis 1929: 128).

Nedan följer ett schema över utvecklingen med selonska dialekter inräknade:

(långt ā, (ē) på motsvarande sätt)

För att tydligare förklara utvecklingsbilden i de selonska och västlatgaliska dialekterna ska vi alltså stanna vid det relativkronologiska stadium A (angivet i schemat). Här har vi två allofoner, a/ā och a⁰/ă⁰, av de forna *a/ā, samt det ännu oförändrade e/ē (från palat. *e/ē); rester av ett liknande tillstånd kan ännu iakttas i Ogre₃₂₅, Ērgļi₃₂₆ (Zariņš 1931: 12–13). Just vid denna tid börjar skillnaden i den fortsatta utvecklingen mellan de djupa latgaliska dialekterna (*e/ē > a/ā, *a/ā > a/ā och *a⁰/ă⁰ > o/ō > o/uо),

60 |

Илья А. Сержант

å ena sidan, och selonska dialekter å andra sidan, där a/ā och a⁰/ā⁰ (från *a/ā) sammanfaller i a⁰/ā⁰, medan *e/ē blir nya a/ā och därefter kan de alla genom den andra labialiseringen sporadiskt övergå i o/ō. Det råder inget tvivel om att de oböjda palatala allofonerna till fonemen *a och *ā därefter utvecklades till a⁰ respektive ā⁰ – det är just i denna form (dvs. a⁰, ā⁰ eller o, ō) som de förekommer i moderna selonska och västlatgalliska dialekter. Att a, ā (< *e, *ē) i selonska dialekter utsattes för den andra labialiseringen framgår tydligt av följande exempel: – i dialekterna Odziena₃₄₁, Sā viena₄₂₈, Mētriena₄₂₉, Medņi₄₃₀, tōvs (tēvs) (ō = ǭ, ō, ōᵃ, jfr DA: 20b), Sā viena₄₂₈, bōᵃrmc, dōᵃls // dāls; tōus // tōᵘus // tāᵘus (M. Poiša, LVI) samt även kort o: vocs, jfr DA: 20a (andra labialiseringen, jfr § 2.6.4.3).

Därefter genomgick selonska och västlatgalliska a⁰/ā⁰, eller i vissa dialekter ett något tidigare stadium, dvs. a/ā, den tredje östlettiska omljudsprocessen (se § 2.9.2.3), vilken inträffade betydligt senare än den första och under andra fonetiska betingelser (se § 1.9.2.1). Före palatala vokaler sker här omljudet a⁰/ā⁰ > a/ā, eller, efter att a⁰/ā⁰ > o/ō, övergår dessa nya o/ō i oᵉ/ōᵉ, beroende på dialekt (se § 2.9.2.3.2). De a⁰/ā⁰ som inte genomgått den tredje omljudsprocessen förekommer i dag antingen i samma form i dialekterna eller har övergått i o/ō.

2.6.4.3. Den andra labialiseringen

Denna process har redan berörts ovan. Nedan följer en detaljerad behandling av den.

2.6.4.3.1. I selonska dialekter ägde uppenbarligen en förnyad labialisering rum, utan samband med den första labialiseringen (§ 2.6.3.3). Jfr exemplen: zoļs, goļa, skoņa i: Liezēre₄₀₃, Lubeja₃₂₉, Mēdzūle₃₁₈, Gulbēre₃₁₈ (Hauzenberga 1934: 176-181). Dessa o före palatal konsonant är sekundära, eftersom de står i en position där den första omljudsprocessen verkar och därför borde ha gett a här. Man skulle kunna invända att den första omljudsprocessen kanske inte alls verkade i selonska dialekter, men detta motsägs av det faktum att fördelningen mellan a och o har bevarats i vissa selonska dialekter (§ 2.9.2.1.2), liksom dessutom av den första omljudsprocessens ålderdomlighet. Vidare förekommer i dialekterna Odziena₃₄₁, Sā viena₄₂₈, Mētriena₄₂₉, Medņi₄₃₀, på platsen för protolettiskt *e/ē, även den labialiserade vokalen o, oᵃ, ā/ā, ō, ōᵃ (jfr DA: 20a och 20b), exempelvis: Sā viena₄₂₈, bōᵃrmc, dōᵃls // dāls; tōus // tōᵘus // tāᵘus (M. Poiša, LVI), samt även kort o: vocs. Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att övergången a/ā > o/ō här är sekundär och att vi hädanefter kommer att kalla den den andra labialiseringen. I en position där den tredje palatala omljudsprocessen inte verkar har vi följande utveckling:

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 61

(ā – på motsvarande sätt, med oväsentliga skillnader)

Till exempel finner vi ännu tillstånd 1 i dialekterna Dzelzava₄₀₉³³, Viesīte₃₆₁, Nereta₃₆₅ (Endzelīns 1951: 110) och i mindre utsträckning (dvs. närmare tillstånd 2) i Cesvaine₄₁₆, Patkule₄₁₅, Sarkaņi₄₁₄, Lazdona₄₁₉ (Elksnītis 1929: 128-129), tillstånd 2 i dialekterna Liežēre₄₀₃, Lubeja₃₂₉, Mēdzūle₃₁₈, Gulbēre₃₁₈ (Hauzenberga 1934: 178-179), och tillstånd 3 i: Odziena₃₄₁, Sāviena₄₂₈, Mētriena₄₂₉, Medņi₄₃₀ (jfr DA: 20b).

Trots att området där e/ē och a/ā sammanföll i o/ō, ō, ōᵃ (enligt vår terminologi a°/ō°) är jämförelsevis litet, utgår vi från att det tidigare var större och krympte först under påverkan av skriftspråket. Dessutom är det uppenbarligen gemensamt med de litauiska dialekterna kupiškėnai, anykštėnai, där a > ā (jfr Zinkevīčius 1966: 447, karta N6), med tanke på att dessa gränsar till de aktuella dialekterna.

2.6.4.3.2. Att den andra labialiseringen i selonska dialekter är en mycket sen process framgår av följande nutida lånord: poše (Mēdzūle₃₁₈), mošina (Gulbēre₃₁₈) (Hauzenberga 1934: 178). Dessutom verkade den andra labialiseringen, som redan nämnts ovan (§ 2.6.4.3.1), i vissa dialekter efter den tredje omljudsprocessen, jfr vocs – veci, och i vissa samtidigt med den, jfr mōli (från mōᵃls = māli – māls) (Sāviena₄₂₈ (M. Poiša, LVI)).

2.7. ē > ā, e > a

2.7.0. Vidare undersökning av historien bakom förändringarna av vokalerna *e, *ę, *ē, *ē visar att slutningen av de palatala vokalerna *e, *ē framför palatala vokaler ägde rum redan under den protolettiska perioden³⁴. Därför behandlas inte denna omljudsprocess i föreliggande arbete, och de höga övre lettiska *e, *ē och de öppna *e, *ē betraktas som fonem som ärvts från protolettiskan.

³³Jfr exempel på den första omljudsprocessen: osaras – wakarī; däremot sammanföll de långa vokalerna: toa – koajiņām (Kauliņ 1890: 323-329)

³⁴ Несмотря на мнение Брейдака (1977: 30), для которого перегласовка *e > a, *ē > ā перед непалатальными – только верхнелатышский процесс, при этом, однако, принимая промежуточное состояние для верхнелатышского *e > *ę, *ē > *ē. Это же состояние восстанавливается и для пралатышского. Таким образом, для предположения Брейдака нет оснований. Действительным остается утверждение Эндзелина (Endzelīns 1951 108) о том, что процесс разложения *e и *ē на открытые аллофоны e и ē перед непалатальными происходил еще в пралатышском. В связи с этим и термин «позиционная перегласовка», используемый Брейдаком, не может быть здесь использован, т. к. *e > a и *ē > ā во всех своих позициях. Уже гораздо позже действовала 3-ая перегласовка в селонских говорах, вследствие которой a/ā (< *ę/ē) снова расщепился на два аллофона (см. § 2.9.2.3) и 4-ая перегласовка, где закрытые *ę/ē в некоторых латгальских говорах также расщепились (см. § 2.9.2.4).

62 |

Илья А. Сержант

Формы селонских (и латгальских) говоров, например: mads, tàvs Брейдак (1981b: 90) сопоставляет с madūs «мед», távas «отец» на территории северо-восточной Литвы, например: Anykščiai, Kūpiškis. Брейдак возводит это явление ко времени существования на этой территории Литвы селонских племен, а именно к первому – началу второго тысячелетия нашей эры. Как, однако, будет показано ниже (§ 3.3), это не совсем правильная формулировка.

2.7.1. Det är uppenbart att övergången från öppna övre lettiska *ę/ḗ till a/ā eller till och med, i vissa selonska dialekter, till å, o/ā, ō (se nedan § 1.7.2) skedde stegvis, och att olika stadier av denna övergång har bevarats i olika dialekter. I Sausnēja₃₃₅ finns exempelvis ett mer arkaiskt stadium – velariserade ę/ḗ (Kauliņš 1933: 11).

2.7.2. I vissa grunda selonska dialekter, exempelvis Odziena₃₄₁, Sāviena₄₂₈, Mētriena₄₂₉ och Medņi₄₃₀, som tillsammans bildar en sammanhängande geografisk grupp, förekommer vid sidan av ā (och i Medņi₄₃₀ till och med ē) på protolettiskans *ę-plats också de labialiserade vokalerna ǭ, ō, ōᵃ (jfr DA: 20b). Eftersom det här inte rör sig om kompletterande distribution, utan draget labialisering antingen förekommer eller saknas i samma position, kan man dra slutsatsen att denna labialisering (den andra labialiseringen, jfr § 2.6.4.3) sannolikt är ursprunglig i förhållande till ę och ā, vilka är resultatet av en retrograd utveckling under inflytande av standardspråket, dvs. ǭ, ō, ōᵃ > ā (> ę)³⁵, eller en analogisk utjämning (i fråga om ę) av resultaten av den tredje omljudsprocessen. Att närliggande dialekter kan ha påverkat utvecklingen framgår av att dessa dialekter geografiskt ligger vid gränsen mellan områden med ę och ā. Detta blir särskilt tydligt när man undersöker dialekten i Medņi₄₃₀, där det labialiserade ǭ, ō, ōᵃ noterades vid sidan av det vanligaste ę, eftersom vokalen ǭ, ō, ōᵃ uppenbarligen inte kunde utvecklas direkt ur den, utan måste ha passerat genom stadiet ā, som saknas i denna dialekt, dvs. en nödvändig länk fattas.

Efter övergången ę > ā, ę > a labialiserades alltså det nya a/ā i vissa grunda selonska dialekter senare (§ 2.6.4.3) tillsammans med det äldre ljud som blivit kvar efter den första omljudsprocessen. Dessa båda ljud sammanföll i dialekterna, jfr goḷa (latg. gaḷa) och vocs (mell. lett. vecs).

Som sammanfattning återges här utvecklingsschemat. Alla nedan angivna stadier är belagda i selonska dialekter, beroende på hur arkaisk eller icke-arkaisk den enskilda dialekten är och på dess geografiska läge:

2.7.3. För den relativa dateringen kan vi säga att övergångsprocessen från övre lettiska *ę och *ḗ till selono-lettiska a, ā avslutades efter den första omljudsprocessen

³⁵Flera andra exempel på retrograd utveckling under inflytande av standardspråket återfinns i Breidaks (1989).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 63

omljud, eftersom dess resultat (a/ā) inte omfattades av det första omljudet, och dessutom av den anledningen att detta ljud har bevarats i vissa grunda selonska dialekter, dvs. här: e/ē eller α/ā. Dessutom sammanföll dess resultat endast i de latgalliska, men inte i de selonska dialekterna, med α/ā från den palatala kontexten vid det första omljudet. I de selonska dialekterna skedde däremot ingen sådan sammanfallning mellan fonemen *e och *ē och allofonerna a och ā, som uppkom ur fornhöglettiska *a och *ā i den palatala kontexten vid det första omljudet (se vidare § 2.9.2.1.3). Med hänsyn till det faktum att det första omljudet ägde rum medan det fornhöglettiska språkområdet ännu var sammanhållet, kan man anta att sammanfallet i de latgalliska dialekterna mellan de nya a och ā (ur fornhöglettiska *e och *ē) och allofonerna a och ā, som uppkom ur fornhöglettiska *a och *ā i den palatala kontexten vid det första omljudet, är ett relativt sent fenomen som inte har samband med själva omljudet.

2.7.4. Vad gäller den absoluta dateringen kan exempel från källor från 1200- och 1300-talen anföras. Gulbana (< Gulbene), Barsono (jfr lett. bęrzs) (Breidaks 1977: 30).

2.8. ę > (> ia) > ę / ie, e > ᵃe

2.8.1. Reflexer av långt och kort slutet fornhöglettiskt *ę och *ē fördelades på följande sätt: i norra Latgale, upp till och med Baltinava⁴⁷⁸, har vi *ę > ie, *ę > ʹe > e i alla positioner; *ę/ē > e/ē sydväst om Atasiene₄₃₂ och längst i söder kring Daugavpils och Višķi₄₅₁, liksom i de selonska dialekterna (till exempel Sausnēja₃₃₅). I centrala Latgale förekommer båda varianterna: *ę > ie, *ę > e och *ē > ę, *ę > e. Följande förefaller oss vara den mest sannolika förklaringen. Ursprungligen övergick alla slutna *ę/ē till palataliserande ʹe/ʹē eller ʹa/ia, det vill säga en process som påminner mycket om brytning (Brechung), till exempel i norska. Senare övergick ʹa/ia > ʹe/ie till ę/ē i takt med att konsonanterna depalataliserades i söder, sydväst och även västerut (i Selonien). Situationen i centrala Latgale, där både ę/ie och ę,ia,ā/ē,ia,ā förekommer samtidigt, regleras av det fjärde latgalliska omljudet (se nedan § 2.9.2.4). I de nordlatgalliska dialekterna förekom uppenbarligen ingen brytningsprocess; här finns endast ie, eller så övergick ʹe/ie > e/ie. Till stöd för utvecklingen *ę/*ē > ʹa/ia > ʹe/ie > ę/ē anför Breidaks³⁶ (1989: 203–4) starka argument, nämligen: Nautrēni, galā < gala, vaļē < vaļa, guoje < gāja, Viļāni₄₂₇, guojā, där man kan se att ʹa > ʹe > e. Det sista stadiet sammanhängde med konsonanternas depalatalisering; de har bevarats endast i den centrala och östra delen av de djupa latgalliska dialekterna (jfr Breidaks 1994: 156 och 163).

I vissa dialekter övergick slutet *ē till ē endast i vissa positioner (Endzelīns 1951: 109).

2.8.2. I ändelserna skedde i praktiskt taget alla höglettiska dialekter en övergång från kort *e/*ē > ʹe/ʹē (Endzelīns 1951: 104–105), och i vissa dialekter till > ia (ā), där ia helt enkelt är ett palataliserande a, till exempel: žjamja, muot’a ur

³⁶ Breidaks kallar denna process för omljud.

64

Илья А. Сержант

Cibla₄₈₈ (Ābolina 1926: 32–33). Как указывает Брейдак (1989: 205), гласные *e/*ē в севернолатгальских говорах возникли из ä/ā (’a/ia); т. к. и исконные ä/ā (’a/ia) здесь перешли в *e/*ē, ср. gal’e, kūoje Nautrēni₄₈₀, Škilbēni₄₈₄.

De flesta fallen, där även i suffixstavelser i vissa enskilda dialekter (Endzelīns 1951: 103) den slutna korta e > ’a (> e eller > a) övergår, förklaras av det fjärde omljudet (§ 2.9.2.4).

2.9. Kombinatoriska fonetiska övergångar. Umljud

2.9.0.1. Latgaliskt umljud *e > ẹ framför palatala konsonanter och *e > e i övriga fall

I den övre latgalliska dialekten ser umljudet av urbalternas *e och *ē ut på följande sätt:

Det är uppenbart att det även i förproto-övre latgalliska fanns ett mellanled *ẹ, *ē / *e, *ē. Detta umljud ägde alltså rum på samma sätt och enligt samma principer som i de övriga latgalliska dialekterna och således redan under latgaliskans historia, då innovationer utbyttes fullt ut mellan alla dess delar.

2.9.0.2. Här är det mycket viktigt att uppmärksamma följande missförstånd. Endzelin (Endzelīns 1951: 96–97) noterar att rotens latgaliska omljud förekommer i nom. pl. i o-deklinationen liksom i dat. pl., eftersom en palatal vokal följer. Enligt vår mening är detta inte helt korrekt:

– för det första skapar ändelserna i nom. pl. i o-deklinationen respektive i dat. pl. inte samma fonetiska kontext, eftersom ändelsen i nom. pl. går tillbaka på det latgalliska *-ai (jfr lit. nam-ai³⁷), medan ändelsen i dat. pl. går tillbaka på diftongen latgalliskt *-ie (jfr lit. vis-ie-ms). Saken är den att -i i den första diftongen inte utlöser det latgalliska och det första övre latgalliska omljudet, eftersom det uppenbarligen inte palataliserade den föregående konsonanten, jfr Endzelin själv (1951: 111); däremot måste *-ie ha utlöst båda dessa omljud.

– för det andra har de dialekter som Endzelin själv anför (Endzelīns 1951: 96–97), Skaista₅₀₇, Daudzese₃₅₁, Krāslava₅₀₆ och även Auleja₅₀₂, en korrekt

³⁷ Endzelīns (1951: 401) неправ, утверждая, что латышское склонение существительных основывается полностью на склонении прилагательных, т. е. местоименном. Например, в loc. sg. присутствует и у прилагательных и у существительных окончание склонения существительных а не местоименное. Здесь правильней было бы говорить о дательном падеже, который и в единственном числе, и во множественном был перенят из местоименного склонения. Таким образом, нельзя утверждать (там же), что в nom. pl. лат. -i соответствует литовскому -i у прилагательных.

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 65

fördelning, jfr ļet’i mal’i (lēti meli) men làtu malu (i dat. pl. har dock làt’im malym generaliserats) (Alksnis 1932: 28). Det vill säga, här har skillnaden mellan nom. pl. -i (< *-ai) i substantivdeklinationen och nom. pl. -i (< *-ie) hos adjektiv, motsvarande skillnaden i litauiska³⁸, ännu bevarats.

1.9.0.3. Exempel där e/ē och deras avledningar växlar med a/ā i djupa latgaliska dialekter kan inte förklaras utifrån övre latgalliska; dessa växlingar går tillbaka på det protolettiska omljudet *e/ē > e/ē och dess avledningar + E, Š *e/ē > a/ā och dess avledningar + A, där E är vilken palatal vokal som helst, Š en palataliserad konsonant utom c, dz, och A de övriga vokalerna. Så till exempel i Alūksne ezeriņš, viederiņš (vādārs), vedekliņa (vadakla), veselība (vasals) (Brencis 1914: 115).

2.9.2. ÖVRELATGALISKA VOKALVÄXLINGAR

2.9.2.0. Vokalharmoni spelar en stor roll i övre lettgaliska dialektens fonetik och förklaras som ett resultat av ett finsk-baltiskt substrat, där positionsbetingad vokalväxling är regelbunden i exempelvis sydestniska, votiska, ingriska och andra språk (Breidaks 1977: 30, 318). Breidaks (1977: 31) anser att regelbunden palatal vokalväxling inte förekom i övre lettgaliskans historia, utan endast sporadisk sådan. Exemplen visar dock att denna vokalväxling ägde rum i forntiden (till exempel före övergången *ā/ā > ō > uo), så det är helt följdriktigt att vi i dag inte har full regelbundenhet, utan endast rester av vokalväxlingen. Det var precis så Breidaks förklarade saken i ett tidigare arbete (Breidaks 1974: 129). Det är lätt att föreställa sig att vokalväxlingen i de fall där dess resultat saknas har utjämnats under analogins inflytande, det vill säga att en icke-vokalväxlad vokal från stamböjningsformer före icke-palataliserade ändelser har införts i vokalväxlade stamformer före palataliserade ändelser. Även besläktade ord med icke-palataliserade suffix och annat kan ha påverkat. Till stöd för just denna förklaring talar dels att urgammalt lettiska *ā och *a har bevarats vid vokalväxlingen, dels att den inte längre är regelbunden, utan att vokalväxlade former i allt högre grad ersätts av analoga former; se exemplen i Brencis (1914: 117).

2.9.2.1. Den första övre lettgaliska vokalväxlingen

2.9.2.1.1. Vokalväxlingen ägde rum före palatala konsonanter k, ģ, j, č, dž, š, ž, ļ, ņ, och även före palataliserade konsonanter, det vill säga om nästa stavelse innehöll en palatal vokal och den inte vid det laget föregicks av redan depalataliserade c, dz. Vokalen i, motsvarande y

³⁸ Det är intressant att även adverb på *-ai i praktiskt taget samma område genomgår palatal vokalväxling (Endzelīns 1951: 97); här verkade alltså troligen analogi med adverbets palataliserande markör *-jai > *-j’i.

66 |

Илья А. Сержант

других говоров, перегласовку не вызывает (Endzelīns 1951: 110–111). Однако, возможно, что здесь прав Брейдак (1989: 156), который указывает на то, что j сам по себе не вызывал перегласовку – к сожалению он приводит мало примеров для полного доказательства, например: vojuôt (ср. vajāt). Еще Ancītis (1977: 56) указал на этот факт в Aknīste₃₆₈: vojoat но кле̄is < *klajis, где за -j- следовал палатальный гласный.

Som redan nämnts ovan (§ 2.9.2.0) ägde denna vokalväxling rum förhållandevis länge sedan. Vi drar denna slutsats av följande skäl:

– före denna vokalväxling fanns ännu urgammalt lettiska *a, *ā i de djupa lettgalliska dialekterna där dagens o, uo förekommer;

– vid tiden för vokalväxlingen fanns diftongen *-ai ännu i ordens absoluta slut (jfr exempelvis lit. sakai), eftersom denna diftong inte utlöste palatalisering, jfr soki = lit. sakāi (Endzelīns 1951: 111);

– det rör sig inte om en levande (eller automatisk) process; dessutom har resultaten av vokalväxlingen i de flesta fall utjämnats genom analogi.

Detta ger oss rätt att hävda att det här rör sig om rester av en tidigare process, inte om en sporadisk, oregelbunden process.

2.9.2.1.2. Det är viktigt att notera att den första vokalväxlingen även verkade i seliska och västlettgaliska dialekter, trots att o här ofta förekommer i former som är ”omotiverade” ur den första vokalväxlingens perspektiv; jfr goļa, goļa₄₀₉ (Dzelzava₄₀₉, Elksnītis 1929: 126). Med tanke på den första vokalväxlingens höga ålder (argumenten finns i § 2.9.2.1.1), liksom på det faktum att den fördelning av a och o (ā och i mindre grad ō/ō) som bestämdes av den första vokalväxlingen har bevarats i vissa seliska dialekter, exempelvis i Dzelzava₃₉, Viesīte₃₆₁, Nereta₃₆₅ (Endzelīns 1951: 110), och i mindre utsträckning i Cesvaine₄₁₆, Patkule₄₁₅, Sarkaņi₄₁₄, Lazdona₄₁₉ (Elksnītis 1929: 128–9).

Senare genomgick resultaten av den första vokalväxlingen den tredje vokalväxlingen i seliska dialekter (se nedan § 2.9.2.3), det vill säga att de a och ā som uppkommit växlades till aᵉ, ä, ę respektive oᵉ, åᵉ, aᵉ framför en palatal vokal (båda ljuden betecknas ofta som ę; övergång till ę är vanlig); de långa motsvarigheterna ā och ō behandlades på motsvarande sätt. Således representeras urgammalt övre lettgaliska *a (/ā) på tre sätt i de mest arkaiska seliska dialekterna. I de flesta mindre djupa seliska dialekter har resultaten av den första vokalväxlingen emellertid utjämnats, och växlingar av typen āᵉ + E, ā + A är nya växlingar som den tredje vokalväxlingen gett upphov till. Därför är Endzelīns påstående (Endzelīns 1951: 126) att den första vokalväxlingen är väl bevarad i Sausnēja felaktigt: māte₃₃₅ (en kontext som utlöser både den första och den tredje), men jfr kontexter som endast utlöser den första i exemplen mājina, kājina, valīgs, naži, aši (Kauliņš 1933: 14–15), inte **mājina **kājina, **veļigs, **neži, som den tredje vokalväxlingen skulle ha gett.

39 Jfr exempel på den första vokalväxlingen: osaras – wakarį, men de långa vokalerna sammanföll: toa – koajiņām (Kauliņš 1890: 323–329).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 67

2.9.2.1.3. Endzelin (Endzelīns 1951: 126) framförde, med utgångspunkt i Bezzenbergers (Bezzenberger 1885: 86) liknande antagande, hypotesen att *a/*ā efter den första palatalomljudningen sammanföll med protolettiska *ę/*ē och sedan tillsammans med det senare återgick till a/ā, först efter det att urövrelettiska *a/*ā i övriga positioner hade labialiserats. Även om detta är ett intressant antagande visar det sig vid en prövning av materialet vara felaktigt. Följande faktum utesluter en sådan tolkning av materialet och talar i stället för att a/ā (< *e/*ē) sammanföll med det ”gamla” a/ā (från urövrelettiska *a/*ā efter palatalomljudningen). I selonska dialekter, där den första omljudningen också förekom (se ovan, § 2.9.2.1.2), sammanföll nämligen urövrelettiska *ę/ē och *a/ā i vissa positioner inte i en del dialekter, utan skiljer sig fortfarande åt, till exempel: i Sausnēja₃₃₅ efter den tredje omljudningen *ę + E > α, *a + E > ä, och de långa *ę och *ā likaså (Kauliņš 1933: 13); vacs (< vecs) men zoļš, goļa, skoņa (< zaļš, gaļa, skaņa) i: Lieżēre₄₀₃, Lubeja₃₂₉, Mēdzūle₃₁₈, Gulbēre₃₁₈ (Hauzenberga 1934: 176–181), Ogre₃₂₅, Ērgļi₃₂₆ (Zariņš 1931: 12–13). Former av typen vakar, tagad från Prauliena₄₂₀ och Dzelzava₄₀₉, som Endzelin nämner (Endzelīns 1951: 117), är regelbundna reflexer av den tredje omljudningen (§ 2.9.2.3).

2.9.2.1.4. Följande exempel visar att den första omljudsprocessen inte längre var verksam vid tiden för deras inlån: Lubana₄₁₇ žuodžs (Breidak 1977: 32), Kalupe₄₄₅ vūožēit’ (<вязить) (Reķēna 1962: 26). I båda de angivna exemplen står *ā⁴⁰ före palatala konsonanter och vokaler. Uppenbarligen måste dessa lån ha tillkommit senare än den tid då den första omljudsprocessen var verksam, eftersom vi annars skulle ha haft ett långt *ā i stället för -uo-. Dessa lån måste emellertid också ha införlivats i forna höglettiska dialekter före övergången här av protolettiska *ā > uo. Den enda förklaring som skulle kunna förklara denna situation är alltså antagandet att den första omljudsprocessen ursprungligen i icke-palatalt sammanhang gav ett ljud nära ā. Våra lånords rot-ā sammanföll med detta ljud och övergick tillsammans med det till uo. Således är den första omljudsprocessen och den första labialiseringen inte förbundna med varandra, och processerna kan ha legat betydligt långt ifrån varandra i tiden. Enligt vår mening är detta en ganska viktig kronologisk punkt som ofta inte beaktas i forskningen. Dessutom bekräftar den ur typologisk synvinkel att rekonstruktionen av den första omljudsprocessens fonetiska karaktär som just palatalt omljud i palatalt sammanhang är riktig, och inte som labialisering i icke-palatalt sammanhang.

2.9.2.1.5. Vid denna omljudning omljudades alla gamla *a och *ā till *aᵉ/āᵉ (framför palatala ljud, jfr ovan § 2.9.2.1.4) och *a,ą/ā,ą (i övriga positioner) (§ 2.6.4.1):

⁴⁰ Här är det viktigt att notera att åtminstone i lån från ryska/vitryska återges den ursprungligen betonade vokalen på lettiska med längd.

68 |

Илья А. Сержант

Som redan beskrivits ovan (§ 2.6.4.1) måste den första omljudningen ha föregått den första labialiseringen av allofonen *а/ā > о/ō > о/uo, den tredje omljudningen (§ 2.9.2.3) samt den andra omljudningen (§ 2.9.2.2).

2.9.2.1.6 DEN FÖRSTA OMLJUDNINGEN I OBETONADE STAVELSER

Vid den första omljudningen omljudades uppenbarligen även mittstavelserna i stammen hos flerstaviga ord, vilka i sin tur också utlöste omljudning av föregående stavelser, jfr gobals, men gabaliņš⁴⁶⁵ Alūksne^{385, 384, 386, 387}, Gulbene eller gobols, men gabal’eņč, vosora, men vasarēna (till exempel Kaldabruņa) (Endzelīns 1951: 117).

2.9.2.2. Den andra övre lettiska omljudningen. Vokalen *i

2.9.2.2.1. Omljudningen inträffade före palatala vokaler eller konsonanterna ḳ, ǵ, j, č, dž, š, ž, ļ, ņ. Vokalen i, som motsvaras av y i dialekter med regelbunden fördelning mellan y och i, utlöser inte omljudning (Endzelīns 1951: 110–111).

2.9.2.2.2. Det bör noteras att själva ljudet y gradvis försvinner. I vissa selonska dialekter liksom i väst- och nordlatgalliska dialekter har detta ljud genomgått en regressiv utveckling y > ŭ > i, jfr ДА: 42; exempelvis skiljer sig i i Lubāna⁴¹⁷ knappt från y (Zirnitis 1937: 116).

2.9.2.2.3. I vissa dialekter, till exempel i Līvāni⁴³⁶, förekommer endast -i i slutet av ord oavsett omgivning, medan det i de flesta andra dialekter endast gör det efter k, g (Endzelīns 1951: 130).⁴¹ De följande exemplen visar emellertid att rotvokalen y en gång även i dessa positioner var y, till exempel: vyḷki, žyrgi.

2.9.2.2.4. UPPKOMSTEN AV U

2.9.2.2.4.1. Forntida u

För att rätt förstå villkoren och tidpunkten för den andra omljudsprocessen måste vi först undersöka villkoren för uppkomsten av ljudet u i ordslut, där dess uppkomst inte kan ha orsakats av omljud.

⁴¹ I modern ryska förekommer efter k, g likaså endast u (Endzelīns, samma ställe).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 69

Den första fråga som uppstår i detta sammanhang är om man kan anta att -у uppstod i ordslut ur fornlettiska *-ai, medan dess korrelat -i kom från *-ie. Eller med andra ord: bevarades den forntida skillnaden i föregående konsonants palatalitet/icke-palatalitet eller inte, en skillnad som ännu fanns vid den första omljudsprocessen? Även om någon sådan skillnad åtminstone synkront inte kan iakttas, jfr. gony (gani), rody (radi), där *-ai, руnу, syty, där *-i (jfr. lit. pini) Pilda₄₉₂... (Endzelins 1951: 130), bör man ändå anta att en sådan skillnad ursprungligen fanns. Denna slutsats följer av att vissa -i från *-ie och -i- från *-i- (i sluten stavelse) aldrig ersätts av u, nämligen:

– ack. sg. av e-deklinationen: mùot’i (māti) Pilda₄₉₂,

– ack. sg. av första och andra personens pronomen: maņi, t’ēvi Pilda₄₉₂,

– -i i suffixen -elis, -iņš (-inis), där själva -i- försvann, men den föregående konsonantens palatalisering bevarades, jfr. smird’el’s Pilda₄₉₂ (Alksnis 1932: 34–36), aktinç, yūdinc Baltinava₄₇₈ (Vitole 1931: 132).

Med en sådan regelbundenhet måste vi anta att ursprungligen endast *-’i > -’i, medan *-i > y. Problemet är bara att (*-’i >) -’i spred sig analogiskt på bekostnad av (*-i >) -у i sådan utsträckning att vid den tredje omljudsprocessen varje -i redan var palatalt och palataliserande, dvs. utlöste palatalt omljud, trots att ännu inte alla *-i hade övergått till -’i vid den första omljudsprocessen, jfr. soki = lit. sakai (Endzelins 1951: 111). Ett tydligt exempel är spridningen av ändelsen -’i i nom. pl. i o-deklinationen från de bestämda adjektivens deklination och från -ijo-deklinationen, jfr. lit. -ie och -iai. Spår av den forna skillnaden har dock bevarats i Auleja₅₀₂, jfr. ļiet’i mal’i (lėti meli) men lātu malu (i dat. pl. har dock làt’im malym generaliserats) (Alksnis 1932: 28). Här har ändelsen -’i redan generaliserats, men den fornlettiska omljudsprocessen visar att kontexten i mal’i är (var) icke-palatal. Samma analogi förekommer bland adverben, där ändelserna -’i < *-ji < *-jai och -i från *-ai konkurrerar.

Alltså uppkom -у i ordslut fonetiskt ur det icke-palataliserande *-i, men den ursprungliga fördelningen gick förlorad till följd av analogi. Spridningen av det analogiska -’i började sannolikt redan under den första omljudsprocessen.

2.9.2.2.4.2. Sekundärt/nytt u

Här är det viktigt att notera att u uppträder i slutet av ord, liksom i kombinationen -ui- i ordets mitt, i nya kontexter, nämligen efter depalataliserade š, ž, č, dž (§ 3.1), samt i nom./acc. pl. av ā-deklinationen, till exempel rùkys (rokas), och i några andra fall. Det är uppenbart att u:s uppkomst här är mycket senare än den som diskuteras i detta kapitel.

70 |

Илья А. Сержант

2.9.2.2 5. FRÅGAN OM TIDPUNKTEN FÖR DEN ANDRA OMLJUDET OCH ENDZELINS STÅNDPUNKT

Med tanke på att vokalen i, som motsvarar u i andra dialekter, inte utlöser omljud (Endzelins 1951: 110–111), måste vi anta att omljudet av urhöglettiska *i > u och *i > i föregick det första omljudet. Ett liknande påstående hade redan framförts i Ancītis (1977: 65). Detta antagande medför emellertid vissa svårigheter:

1) Vi måste alltså anta att detta omljud är det äldsta, till och med äldre än det urgammallettiska omljudet *e/*ē > *ę/*ē / *e/*ē. Av detta skulle följa att även i andra lettiska dialekter en gång förekom växlingen i/u. Uppkomsten av ljudet u i lettiska och litauiska dialekter förefaller emellertid ändå vara ett senare fenomen.

2) Vi måste vidare medge att detta omljud har verkat från dessa avlägsna tider ända fram till i dag, eftersom ljuden i och u i dialekter vars fonologiska system innehåller ljudet u är fördelade helt regelbundet och, under nya förhållanden, också enligt reglerna för detta omljud. Exempel: Aknīste₃₆₈: cȳlvākṣ före -a- från *e, tynītīe (minut). I dessa dialekter följer även reflexerna av långt *ū > uu och iu samma fördelning, beroende på den följande vokalen; jfr DA: karta 48 och 43,44.

I denna situation finns det anledning att på nytt granska de fall som Endzelin nämner (se ovan), där det u som uppkommit genom denna omljudning inte ger upphov till palatalt omljud vid protolettisk omljudning och vid det första höglettiska omljudet. Fornprotolettiskt *i i en obetonad stavelse före en protolettisk icke-palatalt vokal förekommer endast i ett fåtal suffix, nämligen verbsuffixet -ināt och nominalsuffixet -ins (-ync). Situationen med suffixet -ināt efter stammar med protobaltiskt *a/ā är emellertid tämligen komplicerad. I många fall utlöser detta u palatalt omljud, jfr till exempel: baћynuot ’bleka, bleka ut’ (och balts) i stället för **bolynuot, kћabynuot ’knacka’ Kalupe₄₄₅, Višķi₄₅₁, zadyunot ’hälsa’ Varakļāni (Breidaks 1989: 159). Situationen i Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 65) står i fullständig kontrast till detta; där -yuoātutlöser velart omljud *e > *ę, jfr vādynoāt (vedināt), men inte omljud *a > *a > *ā > o, jfr baћynoāt. Möjligen spelade rotvokalens analogi en roll i fallet med baћynoāt: -a- + -yuoāt; vādynoāt motsvarar däremot lit. vadinti i fråga om rotvokal, dvs. här verkade det första omljudet. Växlingen här kan bero på avljud, som i fallet med vādynoāt, men också på analogi. Endzelin (Endzelins 1951: 117) pekar på ytterligare en möjlig analogikälla: former på lett. -īt och lit. -inti, som också kan ha påverkat rotvokalen, till exempel dedzit och dedzināt.

De fåtaliga exemplen på namn med suffixet -ync/-yns visar alla, på ett eller annat sätt, att det urgammallettiska och det första höglettiska omljudet här leder till velarisering av rotvokalen, det vill säga vid det urgammallettiska omljudet *e > *ę, och vid det första höglettiska omljudet har vi *a > o *ā

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 71

> ō > uo: sorkins (röd), gradzyns ”ring”⁴², k̨loâtỳn, noâtỳnc (undantaget sapỳnc < sapnis, där den första palatala omljudsprocessen är regelbunden) (Ančītis 1977: 65).

Dessutom bör även formerna desmit med ett slutet e och dasmytais med a i <proto-höglettiska *е diskuteras. Svårigheten med detta exempel är att -i- i båda formerna inte är etymologiskt utan troligen uppkom relativt sent och av samma skäl som -u- i uguns < *ugns < *ugnis, dvs. *desimt > (sekundärt) > *desmt > desmit. Fördelningen av *ę och *ẹ motsvarar palataliteten/icke-palataliteten hos de motsvarande litauiska formerna, jfr desmit och lit. dešimtis, dasmytais och lit. dešimtas. Vi vågar emellertid inte, enbart på grundval av detta exempel, anta att den andra omljudsprocessen föregick eller ägde rum samtidigt med palataliseringen och den första höglettiska omljudsprocessen.

Låt oss alltså sammanfatta preliminärt: det verbala suffixet -ināt ger blandade belägg, eftersom det påverkas av olika slags analogier; det är just suffixet -ync/ -yns som främjar velarisering av den föregående vokalen vid den första och den protolettiska omljudsprocessen. Denna slutsats överensstämmer helt med Endzelins antagande att dessa former förekom i en velariserande kontext.

När man granskar dessa exempel lägger man märke till en egenhet: parallellt med proto-höglettiska suffix *-ins och *-ināt förekommer i exakt samma former, med samma lexem och samma betydelse, former på -ens (mārins ”mērens”, gradzync ”gredzens” och flera andra (Endzelins 1951: 309)) och -ēnāt (situationen är här mer komplicerad, se Endzelins 1951: 833) i andra dialekter. Särskilt bland substantiven råder nästan fullständig motsvarighet: höglettiska (med undantag för vissa mindre djupa selonska dialekter) -ync/ -yns motsvaras av -ens (eller en variant därav) i andra dialekter. Dessutom finns det även en parallell form till adverbet k̨loâtỳn (Aknīste³⁶⁸, Ančītis 1977: 65), nämligen klāten (BW. 13268, 19, 24 apud ME₁₁, 218–219). Det är svårt att säga om det här rör sig om en fonetisk övergång från medel- och låglettiska -ens till höglettiska -ins: även om -ens > -ins vore en fonetiskt helt naturlig övergång, jfr protolettiska *en > *ę > ie samt exempelvis Preiļi⁴³⁹ akmin’š, rudin’š, medan -e- bevarats framför vokal i gen. pl. akmen’ (akmenų) (Turkopulis 1928: 12). Det vill säga, det är möjligt att -e- i obetonade stavelser i tautosyllabisk position övergick till -i-, medan -e- bevarades framför vokal. De litauiska formerna visar att -i- i dessa former måste vara sekundärt, jfr gen. sg. akmenės, rudens. Samtidigt bör man dock beakta de litauiska verben på -inti och -enti, som knappast är fonetiskt besläktade. Hur det än förhåller sig anser vi att det är riktigare att bedöma velariseringen framför у vid den första och den protolettiska omljudsprocessen som åtminstone obevisad; -у uppkom här sannolikt ur -i genom den andra omljudsprocessen, medan -i i sin tur uppstod i stället för proto-höglettiska *e, fonetiskt eller morfologiskt.

⁴² Exemplen är hämtade enbart från djupa latgaliska och djupa selonska dialekter, från Endzelins (1951. 309), eftersom situationen i de mindre djupa selonska dialekterna kompliceras av den andra labialiseringen, den tredje omljudsprocessen och den partiella sammanfallet av resultaten från den första omljudsprocessen.

72 |

Илья А. Сержант

Vi hävdar alltså att varje icke-ordslutligt protolettiskt *-i- utlöste protolettisk och första höglettisk palatal omljudsprocess på den föregående vokalen. Att ljudet -у- senare uppstod i stället för detta *-i- framför en icke-främre vokal i följande stavelse (den andra omljudsprocessen) inträffade först senare. Vad gäller *-i i ordslut fanns det två fonem – det ena (*-’i < östbaltiska *-i / *-iai / *-ie), som palataliserade den föregående konsonanten och utlöste palatalt omljud (protolettiskt, första höglettiskt, andra höglettiskt), och det andra (*-i < östbaltiska *-ai), som inte palataliserade och inte utlöste omljud. Dessa gav senare upphov till -i och -у, vars etymologiska fördelning i dialekterna senare i många fall gick förlorad (§ 2.9.2.2.4.1).

2.9.2.2.6. Situationen är tydligare beträffande den tredje omljudsprocessen. Här är det uppenbart att fördelningen av proto-höglettiska *i på i och у ägde rum före den tredje omljudsprocessen, eftersom у här utlöser velarisering av den föregående vokalen medan -’i utlöser palatalisering, jfr: Sausnēja₃₃₅: salypynāt men sāhipinu med flera (Kauliņš 1933: 13).

2.9.2.3. Den tredje höglettiska omljudsprocessen

2.9.2.3.0. Denna omljudsprocess omfattar vokalerna och diftongerna: a/ā/o, ā/ā/ō, u, (ū), uo, ie:

– omljudsprocessen sker framför palatala vokaler om de inte föregås av någon av följande konsonanter: k, g, k̕, g̕, j, č, dž, š, ž, l, n utan ett intillstående r, l, m, s, z, p, b eller t;

– vokalen у, liksom vokalen i som motsvarar у i andra dialekter, utlöser inte omljudsprocessen (Endzelīns 1951: 133; Kauliņ 1887: 221);

– vokalen ū påverkas i regel inte av omljudsprocessen, med undantag för vissa dialekter, jfr tīret, atsū’īj (Plaviņas₃₄₈, Īvenu 1928: 63);

– omljudsprocessen omedelbart framför i förekommer endast i vissa dialekter, jfr paīj’nāt ”förkorta” i Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂, men pāīj’nāt i Piebalga (Kauliņ 1887: 215);

– dessutom utlöser e (från a) som genomgått omljudsprocessen inte omljud i följande stavelse: nabed̕intch, aferina (Kauliņ 1887: 220).

Omljudsprocessen förekommer i praktiskt taget hela det selonska dialektområdet och även i vissa västlatgaliska dialekter, jfr DA: 55a, DA: 55c, DA: 54a, 55e, DA: 53., 55d. Följande exempel är från Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂: ftoerpints [-uoe-] (Kauliņ 1887: 215), roez̦ina ”liten hand”, moežīt ”plåga” (Kauliņ 1887: 220).

I de djupa selonska dialekterna förekommer den tredje omljudsprocessen inte, jfr: Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 48–62) mola – maliņa, Nereta₃₆₅ (Meņģele 1939: 98–99), Birži₃₆₂ (Bičolis: 1932: 64–65).

2.9.2.3.1. Redan av det fonetiska villkoret för den tredje omljudsomgången framgår att den inträffade betydligt senare än de två första:

– ett större antal vokaler genomgår omljud;

Фонетические изменения в верхнелат. диалекте | 73

– omljudet är i det närmaste regelbundet (Endzelīns 1951: 133) och framträder inte som en reminiscens av en tidigare process;

– palatala konsonanter som uppstått genom kombination med j skapar inte i sig någon palatal omgivning som krävs för palatalt omljud; dessutom hindrar de palatalisering. Följaktligen hade dessa ljud redan hårdnat innan den tredje omljudsomgången började verka;

– i de dialekter där nya a/ā (från *a/ā och *e/ē) övergick till o/ō sker det palatala omljudet just med dessa nya o/ō, inte med de gamla a/ā, såsom vid det första omljudet, jfr: mōli (från mōls = māli – māls) (Saviņa₄₂₈ (M. Poisā, LVI));

– prefix genomgår omljud i alla avledningar (inte bara i föråldrade former), beroende på verbets rotvokal, till exempel: sāpit (Sausneja₃₃₅, Kauliņš 1933: 15);

– omljudet inträffar efter övergången av diftongen -ai# > -i > -ī. Denna diftong utlöser inte det första palatala omljudet (Endzelīns 1951: 111). Först efter den fullständiga övergången -ai# > -i > -ī kan denna ändelse utlösa palatalt omljud, vilket också sker vid detta omljud, jfr exemplen: rēdi Mēdzūla₃₁₈, Liezēre₄₀₃, Lubeja₃₂₉ (Hauzenberga 1934: 180); pastāesti, gādāesi Sausneja₃₃₅ (Kauliņš 1933: 14);

– mycket sena lånord genomgick detta omljud: steņcija, bēnie (= bāni < tyska Bahn), Māndžūrīja, telapūoⁿc Mēdzūla₃₁₈, Liezēre₄₀₃, Lubeja₃₂₉ (Hauzenberga 1934: 181);

– detta omljud är uppenbarligen senare än det andra omljudet, eftersom y, som uppkom genom det andra omljudet, här utlöser en velar allofon, medan i utlöser en palatal. Följaktligen hade det andra omljudet redan ägt rum när det tredje omljudet verkade (jfr § 2.9.2.2.4).

2.9.2.3.2. Med tanke på antalet inträffade ljudförändringar föreslår vi nedan ett allmänt schema över utvecklingen av urövrelettiska *a/*ā fram till de selonska dialekterna:

(motsvarande långa vokaler på samma sätt)

Som framgår uppstod alltså i de selonska dialekterna ljud från hela spannet a/ā till o/ō ur så gott som alla urövrelettiska *a/ā, *e/ē, och endast det palataliserade resultatet av det tredje omljudet skiljer sig från de övriga.

74 |

Илья А. Сержант

2.9.2.3. Som Kauliņš (1933: 13) påpekar, berör inte omljudet palatala vokaler *e/*ē, trots att det vid första anblicken även tycks finnas par för dessa vokaler, till exempel: past - nesiet. I detta fall rör det sig emellertid, som författaren påpekar, om reflexer av det palatala omljudet (§ 2.9). Det vill säga *e/*ē > e/ē > α/ā i icke-palatalt sammanhang och *e/*ē > e/ē > e/ē i palatalt sammanhang (§ 2.8.1). Jfr till exempel: sakls – sekli, calt – ceļu – fonetiska kontexter där det tredje omljudet inte verkar!

2.9.2.3.4. I selonska och vissa västlatgaliska dialekter (ДА: 53., 55d) omljuds även diftongen ie till ię, ieᵃ, ia före en icke-främre vokal och till ie före en palatal vokal, till exempel: iala men ielina, liapa men liepiņa, siava men sievina (Pļaviņas₃₄₈, Īvenu 1928: 84).

2.9.2.3.5. Vad gäller den absoluta kronologin bör följande fakta beaktas: även sena lånord har genomgått omljud, jfr 1) a > ā: Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂: Pārīfe, klāweeres, kānzāls m.fl. (Kauliņ 1887: 225); även sena lånord har genomgått omljud, jfr Dzelzava₄₀₉ Doāwids (jfr koa = kā, ibid.) vid grākus (= grēkus) (Kauliņ 1890: 322), Joānīti (= Jānīti) (Kauliņ 1890: 326); 2) ā > ē: Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂: glāeje (Kauliņ 1887: 225); 3) u > uː: Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂ mūndeerintʃch (Kauliņ 1887: 225); 4) uo > uoᵉ: Sausnēja₃₃₅, Vietalva₃₄₂: boede (jfr medellat. buōde, från СНН, МЕ₁, 360), goews (jfr medellat. guovs) (Kauliņ 1887: 225); här är uoᵉ sannolikt > oᵉ.

Med hänsyn till dessa många sena lånord och de relativa kronologiska uppgifterna kan vi dra slutsatsen att detta omljud i de selonska dialekterna (och i vissa angränsande västlatgaliska dialekter) är ett mycket sent fenomen. Å andra sidan måste omljudet emellertid ha inletts före förkortningen av korta vokaler i sluten sista stavelse, jfr muims, juims (Sausnēja₃₃₅ (Kauliņ 1887: 226-227) och lit. instr. mumīs, jumīs, samt bāl̄s (= balss), goews (< guoᵉvs = govs), kuirs ’man’. Den reflexiva partikeln s < si orsakar sannolikt trots allt inte omljud, vilket Endzelin ansåg (Endzelīns 1951: 134). Former som -veres, beres, -duᵉres uppstod ur *-re-s < *-ria-s. Infinitivändelsen -i hade emellertid gått förlorad redan innan detta omljud började verka, jfr capt, kārt, carāt, āst (Kauliņš 1933: 14).

Vad gäller de ovan nämnda lånorden från СНН kan de, utifrån sin fonetiska form, dateras till perioden mellan 1200-talet och slutet av 1400-talet, med hänsyn till att övergången urC / ur# > orC / or# redan hade ägt rum i dem, medan övergången ō > ā ännu inte hade ägt rum.⁴³

2.9.2.4. Det fjärde latgaliska omljudet

2.9.2.4.1. Inom ramen för detta omljud omljuddes de latgaliska diftongerna ᵘe/iē, som uppstått ur slutna *e/*ē (§ 2.8.1), sannolikt via stadiet ’e/’ē, i position före ett nytt slutligt e (< e, § 2.8.2) och a till ljuden ’a, a/ ia,

⁴³ Ср. Gallée (1993: 16–17). За помощь в датировке СНН форм я очень обязан Штефану Мюллеру (Germanistisches Seminar, Universität zu Bonn).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 75

ē⁴⁴ respektive; i övriga positioner övergick de till e, ‘e/ ie, det vill säga att det korta e bevarades. Det fjärde omljudets utbredningsområde omfattar ungefär de sydöstra djup-latgaliska dialekterna⁴⁵. Exempel på reflexer av *e/*ē visas i följande tabell, där vi har samlat de viktigaste typerna av fördelning av resultaten av tidigare *e och *ē.⁴⁶

Typ | Plats | före palatala konsonanter och i, ī i vilken position som helst | ändelse i e-deklinationen, i stammen i e- och a-deklinationen, i preteritum på -ē och dess infinitiv | i stammen | i absolut ordinitial position | 1 | Alūksne₄₆₅ | E: debess; IE: dviesele | E: vece; IE: dviesele | 2 | Cibla₄₈₈ | E: cēļs, ēzeren’c; IE: viezs, viejs | JA: žjamja, muot’a, jis naśja (men: tu neśi); JĀ: mjāļa, jis čāļa | A: agļa | 3 | Pilda₄₉₂ | E: cēļš | E: žeme, cēlt | A: agļa, āst | 4 | Varakļāni₄₂₆, Bērzpils₄₇₆ | IE: dzērvu, iēšu (ēdišu) | E: lēče, dzērve | E: ēst

Det bör noteras att omljudet i detta fall omfattade en liten del av dialekterna, och att det därför inte finns tillräckligt med material för att rekonstruera processen i alla detaljer. Eftersom omljudet dessutom ägde rum mycket sent är det fullt möjligt att det aldrig förekom i andra delar av Latgale, det vill säga att antagandet att dess resultat har utjämnats i andra dialekter (som till exempel vid det första omljudet) är osannolikt. I schemat föreslår vi en ungefärlig rekonstruktion:

⁴⁴ Брейдак (1989: 195-198) предлагает такое обозначение звука, который «...произносится как гласный ’a /= я, ia/: за смягченным согласным в русском, белорусском и польском языках».

⁴⁵ Точное географическое распределение см. на карте у Брейдака (1981c: 95) или Breidaks (1996:27-28), карты 19 и 20.

⁴⁶ Alūksne₄₆₅ (Brencis 1914: 118-9); Cibla₄₈₈ (Āboliņa 1926: 32-3); Pilda₄₉₂ (Tichovskis 1933: 41-2); Bērzpils₄₇₆ (Endzelīns 1951: 109); Varakļāni₄₂₆ (Latkovskis 1931: 102).

76 |

Илья А. Сержант

Formerna drēnc ”slikts, nelāga” (från ryska дряной), spriēsl’eica ”sprēslīca” (från ryska пряслица) från Kalupe₄₄₅ (Reķēna 1962: 380, 468) visar att det i de dialekter där e/ē i dag förekommer framför en icke-palatal konsonant fanns ett mellanliggande stadium ‘a/ia.

2.9.2.4.2. Ett särskilt fall är när ie följer efter r, men inte före j; då uppträder det som ā. I grund och botten är detta ett specialfall av denna omljudsprocess, och det bör förklaras på följande sätt: ie övergår i ia, varefter r förlorar sin palatala allofon, så att gruppen -ria- > -ra-, till exempel i Pilda₄₉₂, där r inte är palatalt (Tichovskis 1933: 45); här sker alltså en övergång -rē- > -ria- > -ra-. Ett mellanliggande stadium finns till exempel i Auleja₅₀₂ rādžāt’ (Endzelīns 1951: 109), där r ännu har bevarat sin palatalitet. När j följer efter -rie- förblir denna grupp oförändrad.

2.9.2.4.3. De ljud som uppstår genom detta omljud, dvs. ‘a/ia (enligt en annan transkription ä/ā), förlorar i början av ordet i många dialekter sin första komponent och övergår från ia- till a-, från iā- till ā-; jfr formerna i tabellen.

2.9.2.4.4. I vissa dialekter, till exempel Alsviki₃₉₁, Apukalns₃₈₅,₃₈₄,₃₈₆,₃₈₇, Nereta₃₆₅, ägde omljudet e > ę eller > a rum endast i suffigerade ord framför ett nytt e eller ett forntida a, till exempel: zemana (< -ene), veselība (Endzelīns 1951: 102–103).

2.9.2.4.5. Spridningen av reflexerna av urlettisk slutet *ē, dvs. den positionsbundna varianten av östbaltiskt *ē (Endzelīns 1951: 94), inom det höglettiska dialektområdet (särskilt de latgaliska dialekterna) presenteras enligt vår mening mest fullständigt av Breidaks i sin avhandling (1989: 192–194), där han urskiljer sex olika varianter:

1. i de centrala dialekterna och vissa sydöstliga dialekter i Latgale: verbet ”äta” āst ”ēst” och iežu < ēžu, āglā, till exempel i Sakstagals₄₈₃

Denna motsättning förklaras väl av det fjärde omljudet: i formen iežu saknas det nya ę som utlöser omljudet; därför har vi här ie (< ę). Vad gäller infinitivformen bygger den, som bekant, på den morfologiska stammen för preteritum, där det fjärde omljudet verkade. Vi bör därför förvänta oss formen *iāst, dvs. āst; på motsvarande sätt formen āglā.

2. i sydöstliga dialekter i Latgale: āpādā < apēde ”apēda”, āst, iežu, tā (< te), agla, till exempel i Zvirgzdine₄₈₇, Nirza₄₉₃, Pilda₄₉₂, Cibla₄₈₈.

Även denna motsättning kan förklaras med det fjärde latgaliska omljudet: āpādā < *apiādia < fjärde omljudet < *apēdia < (§ 2.8.2) < apēde. Formen āst förklaras också genom det fjärde omljudet från: *iāst > (§ 2.9.2.4.3) > āst. agla på motsvarande sätt. Formen tā enligt § 2.8.2.

3. i en del av de västliga dialekterna i Latgale: ēst, ēžu, till exempel i Stirniene₄₃₃.

Här verkade inte det fjärde omljudet; här blev *ē > ē (§ 2.8.1).

4. i en annan del av de västlatgaliska dialekterna: ēst, iežu, till exempel i Rudzēti₄₃₇.

På samma sätt som nr 1.

3–4. i de västliga dialekterna i Latgale: ēgle i Varakļāni₄₂₆, Līvāni₄₃₆.

Här verkade inte det fjärde omljudet; här blev *ē > ē (§ 2.8.1).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 77

5. I dialekterna i norra Latgale och vissa dialekter i södra Latgale iēšt, iēšu.

Här handlar det om en region där den fjärde omljudsprocessen inte verkar; här motsvaras alla *ē av > ie (§ 2.8.1).

6. I dialekterna i nordöstra Vidzeme: lok. sing. upē, klētī < /klētē/ Galgauska₄₀₀, zemē Anna₄₆₇, och iēst, n'esu i Veclaicene₃₈₆, Ziemeris₄₆₂, Karva₃₈₇, Jaunlaicene₃₈₅, Jaunroze₃₈₄.

Här är situationen något mer komplicerad. Former upē och zemē har ungefär samma ljud ē̇ i ändelsen (jfr § 2.8.2). Formen klētī innehåller enligt vår uppfattning ett etymologiskt ie – i denna region har palatalt ie (*ē) bevarats och inte övergått till ī (jfr DA: 53). Detta är den gamla lokativändelsen (Endzelīns 1951: 412). Vi har alltså ē/ē̇ i obetonade stavelser och *e/ie i betonade (Endzelīns 1951: 109).

2.9.2.5. Analogiskt omljud

Пример, приведенный Брейдаком (1989: 136) iērklētīs «плохой конек» Vārkava₄₃₈, ср. лит. arklys, где *ārkl- > *ārkl- > *iārkl- > ierkl-, свидетельствует о переходе начального a/ ia > ie, kērklētīs ср. kārklīs «кормушка», Bērzgale₄₈₅, etsledziņa ср. atslāga, Aknīste₃₆₈, Birži₃₆₂; velēniņa, ср. valāna «дерн» < vēlēna. А также kezlenīņu (= kazlēniņu) Viļaka₄₇₁, kerzeneite „грозиньш“ Aizkalne₄₄₆, tebeciņa/ tebēceņa Bērzpils₄₇₆, Varakļāni₄₂₆, Sakstagals₄₈₃, Rūgāji₄₇₅ (Breidaks 1974: 129). Всем этим примерам общее то, что в своей изначальной форме все они должны были иметь a (а не o!) на той позиции, где состоялась перегласовка, ср. atslāga (т. к. приставки обычно сохраняют a), *kazlēns (т. к. долгий ē вызывает палатальную перегласовку, ср. Endzelīns (1951: 94)), в *karzina, *tabaks – a из заимствований. Учитывая далее, что в глубоких селонских говорах следов 3-ей перегласовки нам не удалось найти, мы можем предположить, что это явление не имеет ничего общего с 3-ей перегласовкой. Наиболее вероятным нам представляется следующее объяснение: данная перегласовка является вторичной и возникла по аналогии с уже имевшимся к тому времени в глубоких латгальских говорах чередованием a – простое слово versus e – сложное с деминутивным суффиксом, содержащим палатальный гласный. Данное чередование в латгальских говорах восходит к чередованию древних, пралатышских открытого и закрытого *e: *e versus *e – *e > латг. e, *e > латг. a, например: vacs – vecinē. По аналогии с данным чередованием возникли и обсуждаемые формы. В случае с iērklētīs ситуация аналогична, лишь только с той разницей, что закрытый e в начале слова здесь выражается через 'e, к тому же здесь, вероятно, имело место продление a- перед тавтосиллабическим -r-, *arklis > *ārklis > *iārklis > + *-ītis > ierklētīs. Аналогично объясняются пары, типа Apukalns (Ābele, Lepika 1928: 39) gars (< garš) versus gerji (там же), gerļi (gari) Alūksne₄₆₅ (Brencis 1914: 115). Здесь следует учесть, что наречие gerji с морфологической точки зрения образовано по аналогии: от основы симплекса gars с помощью суффикса -ji (как например в tujī «далеко») – gars

78 |

Илья А. Сержант

har a i roten; vid bildningen tillämpades följaktligen en växling av typen vacs – veciņš, vilket ledde till gerji. Simplexets vokal a, som visserligen var resultatet av den första omljudsprocessen, uppfattades emellertid inte längre som sådan av språkbrukarna. Samma sak gäller sannolikt jeciņš (jaciņš) Alūksne₄₆₅ (Brencis 1914: 115). Här gav jaks inte **joks vid den första labialiseringen, uppenbarligen eftersom det står efter j-. Ordet behöll sin ursprungliga vokalism och genomgick inte den första labialiseringen; språket inordnade det i gruppen av typen vacs (= veçs), vars diminutiv regelmässigt bildas enligt mönstret veciņš, dvs. jeciņš. Vidare antar vi att även formen nams – nemiņš (Brencis 1914: 115) hör hit. Det beror på att nams ofta förekommer i de höglettiska dialekterna just med denna vokalism och inte *noms, av ännu inte helt klarlagda skäl – möjligen är ordet ett lån från standardspråket.

Detta fenomen är uppenbarligen mycket sent, vilket framgår av de ord som berörs av det samt av villkoret för dess uppkomst – *e > a – en process som avslutades ganska sent (§ 2.7.3).

Här är det åter viktigt att framhålla att det i detta fall inte kan vara fråga om en fonetisk process. I detta fall rör det sig endast om sporadiska vokalförändringar genom analogi.

2 9.3. NÅGRA ÄNNU OLÖSTA PROBLEM I SAMBAND MED VOKALOMLJUD

2.9.3.1. Ett ganska tydligt exempel från de djupa latgaliska dialekterna är: ēsmīņč (= litterärt asmьns) i Zvirgzdene₄₈₇, Nautrēni₄₈₀, Pilda₄₉₂ – denna form kan enligt vår mening inte förklaras utifrån det höglettiska dialektområdets historia. Den måste rekonstrueras som *esmenis i protolettiska, dvs. av typen ūdēns. Här verkar det fjärde omljudet regelbundet inte, eftersom de nödvändiga betingelserna saknas. Det ursprungliga slutna e förblir här oförändrat, eftersom det står i en palatal kontext för det protolettiska omljudet, jfr. eši (= esi).

2.9.3.2. Formerna révēt ”raka” men ravâc i Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 49) går möjligen tillbaka på *revēt och är regelbundna.

2.9.3.3. e i stället för a i obetonade stavelser

I obetonade stavelser är det första palatala omljudet *a > *æ > a regelbundet, till exempel vakarīnš (§ 2.9.2.1.6). I vissa ord förekommer dock *a > e. I de djupa latgaliska dialekterna, jfr. till exempel i Alsvika₃₉₁, Belava₃₉₄, Litene₄₇₂ (Zaube 1939: 121): pagele (pagale), pavāsers i Alūksne₄₆₅ (men vosara, vasarina (Brencis 1914: 115), pavesers i Kalncempi₃₉₅ (Balode 2000: 22). Hit hör också lånordet pašėl’e (lit. pašalys) ”takskägg, vindskydd” i Kalupe₄₄₅ (Rekēna 1962: 439), Varakļāni (Latkovskys 1931: 108); formen: Jumelena ”skördens moder, skördegudens hustru” i Varkava, Kapini₅₀₁: Jumola i Viļāni₄₂₇, anförd av Breidak (1989: 136). Å andra sidan förekommer emellertid även ”regelbund-

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ

79

ные» формы, например, pavasars Kalupe₄₄₅ (Rekēna 1962: 19–21), pavasā́š, tagad, vakar Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 49), Alūksne₄₆₅, некоторые слова на -ars: āmers, asers, kambers, vanckers, кроме того, pavasers (при vosara, vasarina), sātmels, sīmels (< sienmalis), (Brencis 1914: 115).

Frågan är om omljudet här uppstod på litauisk mark, varefter formen lånades in i de latgaliska dialekterna, eller om det ägde rum på latgalisk mark. Det är uppenbart att eftersom former med e förekommer även i de djupa latgaliska dialekterna, kan detta e inte vara resultatet av det tredje omljudet, vilket man skulle kunna anta för de selonska dialekterna, där liknande former förekommer. Det är vidare intressant att e finns i improduktiva bildningar av typen pavesers, appekle (< apkalke), medan a finns i produktiva bildningar, till exempel vakariņš. Här kan man inte ens anta att olika palatala vokaler gav upphov till olika omljud, eftersom katalysatorn för det palatala omljudet i båda fallen var -i- (pavesers och vakariņš). Detta mönster antyder att -e- är ett äldre stadium, medan -a- är modernare eller har uppkommit genom analogi med det motsvarande simplexet vosara. Med denna slutsats ligger det nära till hands att jämföra med de parallella litauiska formerna, där e har bevarats framför palatalt i, jfr. lit. vasēris ”namn på en vind och en månad”, pavasēris (Kvėdarna, Salantai, Punskas, Karsakiškis, Anykščiai) (Stang 1966: 33, Zinkevičius 1966: 54). Med hänsyn till former som sātmels (sētmalis), sīmels (< sienmalis), pagele (pagale), appekle (apkalke), där former med -e- i stammen inte förekommer någon annanstans, förefaller det dock sannolikare att anta att det här rör sig om den fonetiska övergången a > e i obetonade stavelser framför i, när de skiljs åt av likvida konsonanter. Denna övergång hör inte till något av de höglettiska omljuden, utan är en gammal protohöglettisk process.

Alltså är e i former som pavasers inte etymologiskt, utan har uppkommit ur pavasaris framför i i en obetonad stavelse, avskild från det av en likvid konsonant. Denna process ägde rum även på Litauens område, jfr. peršėlis (paršelis) i Dysna (vilniškiai), puodekelÿs (< puodakelys) i Dusetos (uteniškiai) (Skardžius 1938: 42).

Det är möjligt att denna regel även gäller kontexten framför -s-, vilket skulle förklara formen med två -e- pavesers, där det första -e- sannolikt inte heller är etymologiskt, trots grek. ἔαρ (< *vesr) och slav. ves-n-a. Litauiska bildningar på -asas ur -esas kan möjligen tyda på att ett sådant omljud verkade även framför -s-, mēnasis (< mēnesis) (Skardžius 1938: 43). Skardžius antar här ett selonskt substrat (Skardžius 1938: 44).

3. NÅGRA PROCESSER I KONSONANTISMEN

Nedan behandlar vi endast några processer i historien om övre lettisk konsonantism, eftersom flertalet av dem, såsom palataliseringarna *kj-, *ki- > c, *tj > š, *-cj- > č, *sti > š, analogiskt > šk (> övre lett. šk), är protolettiska processer och ligger utanför ämnet för denna studie. Å andra sidan har exempelvis sådana processer som hårdnandet av -r-, försvin-

80 | Илья А. Сержант

nandet av intervokaliskt -j-, inskott av -t- i suffixen -inc, -inč m.fl. också utelämnats, eftersom de hör till det allra senaste utvecklingsskedet hos de övre lettiska dialekterna och därför skiljer sig mycket från dialekt till dialekt, medan de å andra sidan inte bidrar till att precisera den övergripande relativa kronologin. Positionsbetingad palatalisering av konsonanter är typisk för de latgaliska dialekterna och är svår att avgränsa kronologiskt på något sätt. Dessutom har dessa processer redan beskrivits väl. De mest fullständiga beskrivningarna av dessa och andra processer finns i Breidaks (1989) och Endzelins (1951).

3.1. Depalatalisering av palatala konsonanter

De palataliserade konsonanterna š́, ž́, č́, dž́ har bevarats i den centrala delen av de djupa latgaliska dialekterna (jfr kartan i Breidaks (1989: 374), Breidaks (1994: 156 och 163)), liksom i den äldre generationens tal i dialekter som gränsar till den västra gruppen (indelningen följer Breidaks), exempelvis i Bērzpils₄₇₆, Gaigalava₄₇₉, Varakļāni₄₂₆, Viļāni₄₂₇, Dricēni₄₈₂ m.fl. Breidaks (1994a: 66). Längre västerut har endast vissa av de nämnda konsonanterna palataliserade allofoner (se Breidaks 1994a: 69–73). I de övriga dialekterna har dessa konsonanter däremot depalataliserats. Så följs till exempel i Lubāna₄₁₇ skillnaden iu (efter palatala konsonanter) och uи knappast alls (Zirnitis 1937: 116). I de grunda seliska dialekterna hade palataliseringen gått förlorad redan före den tredje omljudsprocessen, dvs. palataliseringen gick förlorad mellan den första och den tredje omljudsprocessen.

3.2. Kombinationer av labialer med *j: *-pj-, *-bj-, *-vj-, *-mj-

I dag har dessa kombinationer i de flesta övre lettiska dialekterna förenklats till -p-, -b-, -v-, -m-, respektive. I de dialekter där -j- förekommer uppträder det oregelbundet, vilket tyder på att det uppkommit genom analogi. Därför är rekonstruktionen av utvecklingen av dessa kombinationer ganska komplicerad.

3.2.1. Det är intressant att notera att den tredje omljudsprocessen verkar före *pj, *bj, *vj, *mj, jfr Kaldabruņa₄₄₂ (Kancāns 1937: 83) skapa Sausnēja₃₃₅ (Kauliņš 1933: 17). Dessutom utlöser -j- inte själv omljudsprocessen, jfr mājina, kājina Sausnēja₃₃₅ (Kauliņš 1933: 15). Grupperna *-pj-, *-bj-, *-vj-, *-mj- och -pi-, -bi-, -mi-, -vi- beter sig likadant, jfr exempelvis āvs (avis), jūmi (lit. jumis), lābi med -i- och glāebu, kāēpu, rāēvu med -j-. Därmed kan vi utesluta att -j- fanns vid tiden för den tredje omljudsprocessen; vid denna tid uttalades sannolikt i de seliska dialekterna i stället för *-pj-, *-bj-, *-vj-, *-mj- palataliserade -ḿ-, -ḿ-, -ṽ-, -ḿ-. Vidare förefaller det mycket märkligt att exempelvis š (s + j/t + j), ž (z + j) m.fl. palatala konsonanter hade blivit hårda konsonanter före början av den tredje omljudsprocessen, medan de typologiskt sett mindre motståndskraftiga mot mjukning *-pj-, *-bj-, *-vj-, *-mj- i princip skulle ha bevarat sin palatalisering. Här verkar den bästa förklaringen kunna vara en för-

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 81

antagandet att *-pj-, *-bj-, *-vj-, *-mj- uppstod sekundärt här. Med tanke på att -j- ännu har bevarats i position efter roten i periferin, det vill säga i de nordliga, djupa latgaliska dialekterna (till exempel Jaunroze₃₈₄, Jaunlaicene₃₈₅, Veclaicene₃₈₆ (Äbele, Lepika 1928: 39)), samt i söder, i vissa djupa seloniska dialekter (Nereta, Meņģele 1939:100), kan man anta att -j- tidigare ännu bevarades här också i de grunda seloniska dialekterna. Samtidigt bör det framhållas att -j- i denna position inte förekommer regelbundet vare sig i de nordliga latgaliska dialekterna eller i de djupa seloniska, vilket snarare talar för att -j- även här försvann fonetiskt och bara uppträder analogiskt: nom. sg. gald-s / skapi-s gen. sg. gald-a / x, x = skapi-a, jfr lācis gen. sg. lāča < *lācia, där det är uppenbart att -j- är analogiskt, eftersom den regelbundna formen skulle ha varit *lāca < *lākja. I adverb förekommer däremot former enligt följande mönster: tuvji, där gruppen -vj- har uppstått på nytt, zemji i stället för zemi. Således är formen labi < *labji (inte *labi > **lobi) Nereta₃₆₅ (Meņģele 1939: 110) uppenbarligen äldre än zemji.

3.2.2. En fonetiskt regelbunden form som innehåller ļ bevaras i följande former, till exempel Skaista₅₀₇ (Latkovskis 1935: 48) tyùli (= tuvui), Baltinava₄₇₈ (Vitole 1931: 135) tyùļe. I denna form kunde ļ bevaras endast tack vare att gruppen *-uvļ- > (§ 2.2) > *-yṽļ- (i formen tuvs > tys) > -yuļ-.

Den ovan anförda formen tyùli kan förklaras endast om man antar att diftongiseringen av *ū ur *-uv- > *-ūv- (§ 2.2.1) fortfarande verkade på det utvecklingsstadium hos de latgaliska dialekterna då ļ ur *vj (sannolikt också ur *mj, *pj, *bj) ännu inte hade gått förlorat. Med andra ord gick ļ förlorat i denna position efter diftongiseringen av det långa *ū.

3.2.3. Former som t’iuji Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 206) jämte tyus (= tuvs) är resultatet av en morfologisk reanalys och en analogisk ersättning av den historiskt regelbundna formen tiuļi; här används också formen staļpna (n. sg. f., g. sg. m) Aknīste₃₆₈ (Ancītis 1977: 133), som uppstod genom dissimilation av ļ i *slapļa (Endzelīns 1951: 228; Reķēna 1962: 56; Брейдак 1989: 252). Förmodligen var det just dessa former som låg till grund för spridningen av analogiskt -ļ- och -ņ- i stället för äldre *-j- i position efter en labial konsonant.

3.2.4. I sin avhandling utförde Breidak ett mycket värdefullt arbete genom att på kartor visa var de epentetiska ļ, ļ och ņ, ņ förekommer (Брейдак 1989: 366–368 och Брейдак 1977: 14), det vill säga områden där de aktuella förbindelserna med *-j- en gång gav upphov till ett epentetiskt ljud *ļ, som har bevarats fram till våra dagar genom morfofonologisk reanalys av de ovan nämnda eller liknande former, vilka på grund av sin särskilda fonetiska struktur regelbundet bevarade -ļ- och -ņ- (§ 3.2.2). Dessa områden omfattar praktiskt taget alla djupa latgaliska dialekter och vissa djupa seloniska dialekter. Det är viktigt att notera att en retrograd utveckling ägde rum i de nordliga latgaliska dialekterna under inflytande av skriftspråket. Här ändrades många sådana ļ och ņ, som uppstått analogiskt, tillbaka till -j-, och denna strävan

82

Илья А. Сержант

ledde naturligtvis till att en hel rad hyperkorrekta former uppstod, till exempel Alūksne₄₆₅ pierķu „pērku“ (Endzelīns 1951: 789); det är uppenbart att en sådan grupp -kj- inte kan vara gammal. Även detta exempel visar alltså att epentetiska konsonanter en gång förekom också i norra Latgale.

3.2.5. Endzelin (Endzelīns 1951: 173) antar att *j i alla dessa kombinationer gav l, som senare under analogins inverkan åter övergick till j i position vid gränsen mellan rot och ändelse. Det eftersträvade tillståndet bevarades i rotstavelserna: spl̥aut = lit. spjáuti. Breidak (1989: 247–248) menar emellertid att dessa kombinationer endast i de höglatgalliska dialekterna regelbundet gav l även vid rotgränsen. I de seloniska och många latgaliska dialekterna försvann j i denna position helt enkelt, och först senare infördes j i denna position i dessa dialekter under skriftspråkets inflytande. Denna förklaring av fakta förefaller oss mer övertygande än Endzelins ståndpunkt, särskilt eftersom det i de mellanska lettiska dialekterna inte finns några spår av ett tidigare **l i denna position. Med utgångspunkt i Breidaks uppfattning antar vi alltså att *pj, *bj, *vj, *mj i de östliga, latgaliska dialekterna en gång verkligen övergick till pl, bl, vl, ml, men att l i denna position gick förlorat i flertalet av dessa dialekter.

Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att äldre *j i kombination med labialer övergick till l i de djupa latgaliska och möjligen delvis även i de djupa seloniska dialekterna. Breidaks kartor över epentetiskt l, n i de grunda seloniska dialekterna visar emellertid att denna process sannolikt inte ägde rum där. Efter det regelbundna fonetiska bortfallet av *j i de grunda och vissa djupa seloniska dialekterna, och av *l i de latgaliska och vissa djupa seloniska dialekterna, spreds ett nytt -j-, som uppstått under analogins inverkan och även under inflytande av skriftspråket (där analogi dock också är möjlig). I de grunda seloniska dialekterna uppstod det analogiska -j- möjligen inte alls, utan lämnade bara spår av palatalisering, vilka också låg till grund för den tredje palatala omljuden (§ 3.2.1.). Detta sekundära -j- försvinner fonetiskt även i de djupa seloniska och latgaliska dialekterna. Det är också möjligt att -j- inte försvann helt i de grunda seloniska dialekterna, utan bevarades under inflytande av systemisk analogi, eller att palataliseringsdraget bevarades under analogins inverkan, till exempel: dēlis - dēļa: skapis - x, x = skap’a.

3.2.6. Vad gäller den relativa kronologin bör det noteras att det fonetiska bortfallet av -l- i de latgaliska dialekterna är relativt gammalt, eftersom de lån från andra språk som vi har funnit och som innehåller en kombination av labial och -l- kom in i de latgaliska dialekterna först efter denna process, då de bevarade dessa grupper helt; de utgör alltså ett terminus ante quem: Kalupe₄₄₅: abla ”källa” lit. ablia, oblius, kap’le ”droppe” (Rekēna 1962: 347, 398). Terminus post quem utgörs av diftongiseringen av det långa *ū (§ 3.2.2).

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 83

3.3. ḳ > č, ǵ > dź, 2-ая аффрикатизация⁴⁷

I djupa latgaliska dialekter motsvaras, med undantag för vissa nordliga dialekter, medellatgalt ḳ av č och medellatgalt ǵ av affrikatan dź (se DA: 81, 82). Även här har emellertid det tidigare utbredningsområdet tydligt krympt. I Aknīste₃₆₈, till exempel, där ḳ och ǵ är regelbundna ljud, förekommer č och dź i deras ställe i särskilda kontexter: čēve (ḳeve), čīmīni (ḳimini), liksom hyperkorrekta former såsom ḳauta (čaula) (Ancītis 1977: 119). I Kalupe₄₄₅, där ḳ och ǵ förekommer, är skrāuķis (gen. sg. skrāuḳa) ”drēbnieks” ett lån från polska, troligen via litauiska; jfr pol. krawiec, lit. kriaučius (exempel från Reḳēna 1962: 460). Företeelsen förklaras av det litterära språkets påverkan, som har lett till en tillbakagående utveckling här. Breidaks (1989: 335–336) anser, med stöd av hyperkorrekta ḳ och ǵ samt toponymiska data, att processen ägde rum i hela det övre lettiska dialektområdet.

Det är uppenbart att denna process är ganska sen i det lettiska språkets historia, eftersom den berör grupperna ḳ, ǵ framför palatala vokaler, vilka är nya i lettiska (de äldre velarerna framför palatala vokaler gav som bekant dagens reflexer c, dz). Dessa kombinationer förekommer huvudsakligen i lån från tyska och litauiska samt i kuronierismer, jfr Kärsava₄₈₁, žīodžs < (žāgis) (Šmite 1932: 52), kačč < kakis, džēimīs < gūmis (lit. gūmis). I det övre lettiska dialektens historia är detta emellertid en ganska gammal process. Terminus ante quem är uppkomsten av diftongen -iu- framför velarer ur proto-övre lett. *ū eller i ur *u framför labialer (processerna är enligt vår mening samtidiga, jfr §§ 2.2, 2.3.1)⁴⁸, vilken inte utlöser affrikatisering, dvs. före den andra omljudningen, till exempel: aukūne (elkonis) (Varakļāni₄₂₆ Latkovs 1931: 122), kiul’jeis (Cibla₄₈₈ Āboliņa 1926: 32), där ḳ regelbundet övergår till č (DA: 81, 82).>

4. R E S U L T A T

4.1. Kronologiskt schema över fonetiska övergångar

I denna undersökning har vi alltså lyckats ”lokalisera” de flesta av de undersökta övergångarna i tiden i förhållande till andra övergångar. Resultaten kan sammanfattas i följande tabell:

⁴⁷ По терминологии Брейдака (1989: 335). Здесь следует отметить, что 1-ая аффрикатизация происходила еще в пралатышском, т. е. *sk + E > šḳ, *stj > šḳ.

⁴⁸I själva verket berörs här två fonetiska processer: 1. Diftongering av äldre *ū och därefter 2. den andra omljudningen, uy > iu framför palatala vokaler.

84

Илья А. Сержант

4.2. Allmänna slutsatser

Här vill vi analysera de slutsatser som erhållits med den jämförande-historiska metoden. För proto-övre lettiska rekonstruerar vi följande fonemsystem (i stort sett identiskt med systemet i vissa av vår tids mest arkaiska medellatgaliska dialekter):

Фонетические изменения в верхнелат. диалекте | 85

Denna bild är något förenklad, eftersom e ofta övergår i ё i nordlatgaliska dialekter.

Det är uppenbart att vokalsystemet i den norra delen av de latgaliska dialekterna blir mer symmetriskt. Det fria bakre spektrumet skapar en zon av ”gleshet” enligt Martinet (1981: 54–57) och drar till sig de tätt sammanpressade främre vokalerna: *a > o, *e > a, *e > e > (e).

4.3. Den höglettiska dialektens ställning ur jämförande-historisk lingvistiks perspektiv

Efter att ha gått igenom alla större fonetiska övergångar i den höglettiska dialekten står det alltså klart att inte en enda fonetisk övergång har påträffats för vilken vi skulle behöva anta en utveckling direkt från det östbaltiska urspråket. Alla övergångar som behandlas här rekonstrueras med ett mellanliggande stadium som helt överensstämmer med det protolettiska tillståndet. En potentiell undantagsföreteelse kan vara övergången (eller bevarandet?) av urbaltiska *uv > ūv, *ij > īj (se § 2.2, särskilt § 2.2.2). Men inte ens detta skulle sannolikt vara tillräckligt skäl för att anta att höglettiskan utvecklades självständigt; det skulle snarare röra sig om en arkaism som bevarats i denna dialekt.

Samtidigt kan frågan om huruvida den höglettiska dialekten kan härledas ur protolettiskan eller inte, enligt vår mening, slutgiltigt avgöras först efter en undersökning av dialektens morfologiska system och dess ålderdomlighet. Slutsatser som enbart grundar sig på fonetik⁴⁹ och även fonologi kan i sådana frågor endast användas som kompletterande argument.

Enligt vår mening kan den förhöglettiska dialektens avskiljande från det protolettiska språkområdet sättas i samband med början på den första och den andra höglettiska omljudsprocessen, vilka enligt den relativa kronologi vi har fastställt hör till den allra äldsta perioden. Eftersom de fonetiska betingelserna för dessa omljudsprocesser helt överensstämmer med betingelserna för det protolettiska omljudet, anser vi det möjligt att anta att det förhöglettiska urdialektområdet utgjorde epicentrum för spridningen av vokalharmoniseringsprocesserna.

⁴⁹ Särskilt kan sådana argument inte tas på allvar, exempelvis: ”The IE [dvs. indoeuropeiska – författarens anm.] and East Baltic *ā was a diffuse-closed sound, less centered than the short *a and with tendencies toward rounding“ (Lelis 1961: 150) (utan hänvisningar!). Vi är övertygade om att den konkreta fonetiska realisationen av ett fonem som användes för många tusen år sedan inte är tillgänglig för oss. Än mindre kan den användas som argument för att fastställa graden av släktskap.

86 |

Илья А. Сержант

4.4. Kontakter med de kupiškėniska litauiska dialekterna, Breidaks ståndpunkt

I den fonetiska utvecklingen av selonska (liksom latgaliska) dialekter finns många processer som liknar dem i de östaukštaitiska dialekterna kring Kupiškis (kupiškėnai). Breidaks (1981b) pekade ut de viktigaste aspekterna av detta fenomen, nämligen likheten i omljudet av kort e, fördelningen av a och ā beroende på betoning samt affrikatiseringen ḳ > č. När det gäller likheten i omljudet av kort e skulle vi vilja formulera om denna isogloss något. Som vi redan har påpekat rör det sig här om det protolettiska omljudet *e/*ē, som i de selonska och latgaliska dialekterna vid ett visst skede av deras utveckling⁵⁰ gav upphov till en synkron växling mellan e (< *ę) – a (< *ę). Dessutom förekommer detta omljud även i de samogitiska dialekterna (Zinkevičius 1966: 54–61, 457), där man bör vara försiktig med att anta ett inflytande från ett selonskt substrat; ett kontaktinflytande från de sydliga liviska dialekterna eller de zemgalliska mellanslettiska dialekterna förefaller mer sannolikt, eftersom detta omljud också förekom där. Själva omljudsprocessen är alltså ett resultat av äldre kontaktinflytanden. Gemensamt för de selonska och latgaliska dialekterna å ena sidan och de kupiškėniska å den andra är således övergången e > a, inte själva omljudsprocessen. Vi anser att denna formulering är mer exakt.

I kupiškėniska dialekter ägde också en process rum i slutet av ord, gemensam med de höglettiska dialekterna, nämligen: i höglettiska: e/ē > ’ę/’ē (> ’a/’ā) (§ 2.8.2), i kupiškėniska ē > ’a (Zinkevičius 1966: 74).

Att kontaktfenomenen (enligt Breidaks: ”selonskt substrat”) mellan de selonska och latgaliska dialekterna å ena sidan och de kupiškėniska å den andra inte är nutida utan hör till en äldre period bekräftas även av den labialisering som Breidaks (ibid.) anför. I de kupiškėniska dialekterna övergick a till ā under betoning, medan det nya a (< *ę) här bevarades oförändrat (Zinkevičius 1966: 50). Uppenbarligen hänger labialiseringen av äldre *a under betoning, till skillnad från nyare *a (från *ę), samman just med den första labialiseringen (§ 2.6.3.3) i de latgaliska och selonska dialekterna. Därutöver ger den i synkron tid upphov till fördelningen o under betoning och a i obetonad stavelse i större delen av de höglettiska dialekterna, vilket förklarar analogin med den kupiškėniska övergången.

F Ö R K O R T N I N G A R

BW – Kr. Barons un H. Wissendorffs, Latwju dainas. I-VI. Jelgava un Petrogada, 1894–1915.

ДА – Dialektatlas, kartnummer (under utarbetande för publicering)

FBR – Filologu Biedrības Raksti

50 Här bör man beakta att detta tillstånd postuleras endast för ett visst utvecklingsstadium hos de seloniska och lettgalliska dialekterna, eftersom de aktuella e- och a-ljuden delvis har utvecklats vidare, exempelvis a > ā (den andra labialiseringen § 1.6.4.3.1), e > ia, iē, a (den fjärde omljudsprocessen § 1.9.2.4.4, 1.9.2.4.2; se även § 1.8.2) och så vidare.

Фонетические изменения в верхнелат. диалекте

87

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1941–2000. Vilnius.

LVI – Opublicerat material enligt programmet: Atbildes uz jautājumiem latviešu valodas dialektu atlanta materiālu vākšanas programma. LU Latviešu valodas institūts. Zinātnes Akadēmija.

ME – Mühlenbachs, Latviešu valodas vārdnīca. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns. Andra oförändrade upplagan. De följande banden utgivna av Chicagos baltiska filologgrupp. Chicago, 1954.

СНН – medellågtyska (Mittelniederdeutsch)

ЛИТЕРАТУРА

ĀBELE, A. 1924: Par lejascie miešu izlok sni. Filologu biedrības raksti 4, 40–52.

ĀBELE, A. 1934: ā // uo ziemeļu-austrumu izlok snēs. Filologu biedrības raksti 14, 166–171.

ĀBELE, A. 1935: Kāds piedēkļu zilbju metatonijas gadījums ziem.-austrumu izlok snēs. Filologu biedrības raksti 15, 197–8.

ĀBELE, A., LĒPIKA, M 1928: Par Apukalna izlok snēm. Filologu biedrības raksti 8, 19–50.

ĀBOLIŅA, A. 1926: Par Ciblas pagasta Evermuižas novada izlokšni. Filologu biedrības raksti 6, 31–48.

ĀBOLIŅA, A. 1928: Skrīveru pagasta izlok sne. Filologu biedrības raksti 8, 98–108.

ĀBOLIŅA, O. 1927: Susējas pagasta izlok sne. Filologu biedrības raksti 7, 129–153.

ALKSNIS, M. 1932: Krāslavas izlok sne. Filologu biedrības raksti 12, 26–48.

ANCĪTIS, K. 1977: Aknīstes izlok sne. Izloksnes Statika un dinamika. Ievads, Fonētika, Morfoloģija. Rīga: LPSR ZA A. Upīša Valodas un Literatūras Institūts. Zinātne.

APSĪTIS, J. 1914. Par Līzumniēšu izluoksni. In: Rakstu Krājums, Rīgas Latviešu Biedribas Zinību Komisijas izdots, 17. Rīga, 88–102.

BALODE, S. 2000: Kalnciemju pagasta Kalnamuižas daļas izlok snes apraksts. Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

BĒRZAUNIETIS [Автор неизвестен] 1927: Bērzaunes izlok sne. Filologu biedrības raksti 3, 7–35.

BEZZENBERGER, A. 1885: Lettische Dialekt-Studien. Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht.

BĪCŌLIS, J. 1932. Biržiešu izlok sne. Filologu biedrības raksti 12, 59–93.

BREIDAKS, A. 1974: Latgaliešu tautas dziesmu fonētikas jautājumi. Zinātņu Akadēmijas vēstis 10 (327), 127–136

БРЕЙДАК, А. 1977: Судьба пралатышских звукосочетаний *pj, *bj, *vj, *mj в Верхнелатышском Диалекте. In: Контакты Латышского Языка. Рига: АН ЛССР, Институт Языка и Литературы, 10–18..

BREIDAKS, A. 1980 Из истории балтийского вокализма. Lingua Posnaniensis 23, 65–79.

БРЕЙДАК, А. 1981a: О влиянии прибалтийско-финских языков на латгальский и селонский идиомы. Baltistica II Priedas, 26–35.

БРЕЙДАК, А. 1981b. О селонском языковом субстрате в северо-восточной Литве. In: Проблемы этногенеза и этнической истории Балтов. Вильнюс: Академия Наук Литовской ССР. Институт Истории, 89–90.

BREIDAKS, A 1981c: The Problem of Secondary Metaphony in High-Latvian Vernaculars. Lingua Posnaniensis 24, 93–100.

BREIDAKS, A 1988: Disputable Problems in the History of Baltic Vocalism. Lingua Posnaniensis 31, 31–44.

БРЕЙДАК, А. 1989: Фонетика латгальских говоров латышского языка, Disertācija. Неопубликована.

БРЕЙДАК, А. 1994: Фонематическая подсистема согласных глубоких говоров Латгалии: Центрально-Восточный вариант. Baltistica 29 (2), 155–165.

БРЕЙДАК, А. 1994a: Фонематическая подсистема согласных глубоких говоров Латгалии: Центрально-Восточный вариант Baltistica 29 (1), 65–75.

BREIDAKS, A 1996: Augšzemnieku dialekta latgalisko izlokšņu Fonētikas Atlants. Daugavpils.

88 |

Илья А. Сержант

Brencis, E. 1914: Nuovēruojumi nuo alūksnešu izloksnes. Rakstu Krājums, Rīgas Latviešu Biedrības Zinību Komisijas izdevots, 17 Rīga, 103–145.

Būga, K. 1959: Rinktiniai raštai 2. Sudarē Z. Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politines ir mokslines literatūros leidykla.

Elksnītis, A. 1929: Lazdonas, Praulēnas, Sarkaņa, Patkules, Cesvaines un Dzelzavas izloksnes. Filologu biedrības raksti 9, 119–161.

Endzelin, J. 1910: Zum lettischen Präteritum. Kuhns Zeitschrift 43, 1–41.

Endzelīns, J. 1927: Sikumi. Filologu biedrības raksti 17, 5.

Endzelīns, J. 1951: Latviešu valodas gramatika. Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.

Gallée, J. H. 1993: Altsächsische Grammatik. Register von Johannes Lochner. 3. Aufl. mit Berichtigungen und Literaturnachtragen von Heinrich Tiefenbach Tübingen: Max Niemeyer Verlag. (Sammlung kurzer Grammatiken Germanischer Dialekte, begrundet von Wilhelm Braune, hrsg. von H. Gneuss, S. Grosse und K. Matzel. A. Hauptreihe, 6.)

Гирдянис, А. 1977: [рец.] Балто-славянский сборник, Москва 1972. Baltistica 13 (1), 300–303

Grinaveckis, V. 1973: Žemaičių tarmių istorija: Fonetika. Vilnius: Mintis.

Hauzenberga, E. 1934: Liezēriešu izloksne. Filologu biedrības raksti 14, 172–197.

Īvenu, A. 1928: Pļaviņu (stukmaniešu) izloksnes apraksts. Filologu biedrības raksti 8, 78–97

Kancāns, V.1937 Kaldabruņiešu izloksne. Filologu biedrības raksti 17, 43–75.

Kauliņ, J. 1887: Ueber die (lettische) mundart von Saussen und Fehteln (Livland). Bezzenbergers Beiträge 12, 214–239.

Kauliņ, J. 1890: Der (lettische) dialekt von Selsau (Livland). Bezzenbergers Beiträge 16, 322–338.

Kauliņš, J. 1933: Sistēmatiskās pārskats par sausnējiešu izloksnes pārskanām. Filologu biedrības raksti 13, 11–19.

Казлауцкас, И. 1962: К развитию общебалтийской системы гласных. Вопросы языкознания 4, 20–24.

Kazlauskas, J. 1969: Del baltų *ei ir *ō raidos lietuvių žemaičių tarmėse. Baltistica 5 (1), 29–35.

Kivrāne, A. 1930: Zvirgzdines pagasta izloksnes. Filologu biedrības raksti 10, 23–38.

Kušķis, J. 1958: Diftongizācija un monoftongizācija Grostonas un Meirānu izloksnē. Zinātniskie Raksti / Учёные Записки 25, 135–157.

Kušķis, J 1967: Dažas sēļu valodas vokālisma īpatnības pēc mūsdienu latviešu valodas sēlisko izlokšņu materiāliem. Zinātniskie Raksti / Учёные Записки 60, 9. A laiadiens, 9–20.

Latkovskis, L. 1931: Varakļāņu izloksne. Filologu biedrības raksti 11, 100–123.

Latkovskis, L. 1935: Skaistas izloksne Filologu biedrības raksti 15, 33–54.

Lelis, J. 1961: The place of Latgalian among the Baltic Dialects. PhD Thesis, Harvard University. Cambridge, Massachusetts. Неопубликованная диссертация

Löffler, H. 1980: Probleme der Dialektologie. Eine Einführung. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchhandlung.

Martinet, A. 1981: Sprachökonomie und Lautwandel. Eine Abhandlung über die diachronische Phonologie. Übersetzt aus dem Französischen von Claudia Fuchs. 1. Auflage, Stuttgart: Klett-Cotta. (Originalausgabe: Économie des changements phonétiques, Bern 1955.)

Мажюлис, В.1963: Заметки по прусскому вокализму In: П. А. Дмитриев, Ю. С. Маслов, М. И. Привалова, Г. В. Степанов, А. Ф. Федоров, ред., Вопросы теории и истории языка. Ленинград, Изд-во Ленинградского университета, 119–127.

Mengele, V. 1939: Neretiešu izloksne. Filologu biedrības raksti 19, 96–116.

Navenickis, M. 1933: Zasas pagasta izloksne. Filologu biedrības raksti 13, 81–98.

Reķēna, A. 1962: Kalupes izloksne (Fonētika. Morfoloģija. Leksik.). Kandidāta disertācija Liepaja. Не опубликована.

Rudzīte, M. 1964: Latviešu dialektoloģija. Riga: Zinātne.

ФОНЕТИЧЕСКИЕ ИЗМЕНЕНИЯ В ВЕРХНЕЛАТ. ДИАЛЕКТЕ | 89

RŌKE, V. 1939 Latgales izloksņu grupējums Filologu biedrības raksti 19, 133–188.

SAMUŠE, A. 1938: Kalupes pagasta izloksnes apraksts. Filologu biedrības raksti 18, 32–51.

SERŽANTS, I. 2003: Intonationen in den suffixalen und Endsilben im Lettischen. Synchronie und Diachronie Baltu filoloģija 12 (1), 83–123

SKARDŽIUS, Pr. 1938: Dėl balsių asimiliacijos. Archivum Philologicum 7.

SMOCZYNSKI, W. 2000 Hiat laryngalny w językach bałto-słowiańskich. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego.

STANG, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo etc.: Universitetsforlaget.

ŠMITE, T. 1932: Kārsavas pagasta izloksne. Filologu biedrības raksti 12, 49–58.

TICHOVSKIS, H. 1933: Pildas pagasta izloksne. Filologu biedrības raksti 13, 37–62.

TURKOPULIS, J. 1924. Preiļu pagasta izloksne. Filologu biedrības raksti 4, 97–100.

TURKOPULIS, J. 1928: Latv. val. Preiļu pagasta izloksnes apraksta turpinājums. Filologu biedrības raksti 8, 10–19.

VĪTOLE, M. 1931: Baltinavas izloksne. Filologu biedrības raksti 11, 124–140.

ZARIŅŠ, J. 1931: Ērgļu un Ogres pagasta izloksne. Filologu biedrības raksti 11, 8–21.

ZAUBE, J. 1939: Alsviķa, Beļavas, Litenes un Stāmerienas izloksnes. Filologu biedrības raksti 19, 117–132.

ZINKEVIČIUS, Z. 1966. Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mintis.

Зинкявичус, З. 1972: О развитии балтийского вокализма. In: Балто-Славянский сборник. Москва. Институт Славяноведения и Балканистики, 5–13.

Zirnitis, E. 1937: Lubāniešu izloksne. Filologu biedrības raksti 17, 114–142.

Ilja A. Seržant Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva [email protected]