Pastabos

Kymenow (Rinktiniai raštai 3, 136), så Kymėnai skulle också kunna vara ett litauiserat namn på en by med jatvingar som flyttat dit på grund av krigshot.

Vladas Žulys

Avslutad 2006 10 09

Tako g. 1–7

LT-53356 Akademija, Kauno raj., Lietuva

Mažmožis 9

Vid jordreformen 1926 ville dess särskilda styrelse inte officiellt släppa de slaviserade namn som godsägarna hade gett för användning. En sådan litauiserad by låg i Žaliosios kommun i Vilkaviškis län, nära byn Augalai: Sūdava (inte ens i ortnamnskartoteket (akterna) var namnet accentmarkerat). Det slog rot, men senare fastställdes formen Sūduvà och accentuerades som ett ortnamn av accentparadigm 3^a analogt med (jfr Igluvà, Lietuvà, Šaukùva m.fl.).

Simas Karaliūnas känner förmodligen inte till den här historien; han har inte gått igenom akterna med ortnamn och jordeboksstyrelsens anmärkningar. Därför är Sūdava, som han anger i boken Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose, bd II, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005, s. 267, inte något faktum av stort värde och hög ålder, utan en skapelse av 1926 års lantmätare som genom en viss analogi i skrift kom att bli Sūdava; i standardspråket används, efter många ortnamn med suffixet -uvà, formen Sūdùvà (3^a). I talspråket tycks formen aldrig ha förekommit och den har inte upptecknats av någon, även om den är korrekt bildad, men den saknar historiska källor.

Mažmožis 10

I Samogitien, i Ventas flodbäcken, fanns en stor mosse, Debėšnos, pl. (uttalas d'e'b'e.s-nas, d'e'b'e.snu, può d'e'b'esnàs Pavandenė, Užventis), och så skrev till och med Žemaitė i sina verk. Detta lyckades man få gehör för även i Aldonas Pupkis bok Vietovardžių žodynas, 2003, s. 79. Oväntat nog tar Simas Karaliūnas upp och sprider den osannolika ohistoriska formen De-besną, se Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose I 67, III 27, 59 (från fornrussiska enligt Spruogis och O. Trubačiov, Дебесна där, II 302).

102

Pastabos

Mažmožis 11

I så kallade dzūkiska dialekter (södra höglandsmål och östra höglandsmål av Vilnius-typen) gäller följande lag för regressiv konsonantassimilation: -šti- > -šči- (inte -šč-). På grund av att Saulius Ambrazas i artikeln ”Dėl būdvardžių su priesaga -intelis (-ė) kilmės” (Baltistica 39 (1), s. 71) förbiser denna regel, anger han formen tuščytėlis (från OG 261 tušč't'el'el'is), utan att ha sett att formen redan hade transkriberats som tuštytėlis i LKŽ_xvii 186, och efter att ha glömt den nämnda regressiva konsonantassimilationen.

Det finns också fler ord från södra höglandsmål (och östra höglandsmål av Vilnius-typen) som har transkriberats på olika sätt. Man uttalar džūr.žas, tšl̄r.štas, tširštūmas (avlägsen regressiv assimilation). Det här är nutida uttalsfakta, som Elžbieta Mikalauskaitė har hört och publicerat i sina undersökningar; se Mikalauskaitė, Lietuvių kalbos fonetikos darbai, 1975 (redigerad av Antanas Pakerys), s. 115, där formerna transkriberas som tširštšimai ~ tirštūmai, liksom m'inkštimas ~ minkštimas, vai·ki·štšis ~ vaikystis m.fl. De transkriberade formerna čīrštas, čiurštas, čiurštumà i Simo Karaliūnas monumentala verk Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose II, 2005, s. 187 kan inte belägga någon ålderdomlighet eller att uppgiften är säker.

Mažmožis 12

Antanas Juška samlade in mycket dialektalt ordförråd, men som autodidakt skapade han en del olämpliga former. Han trodde att bakūžė, kumelė och samana var bildade med vissa suffix och skapade därför ”suffixlösa” ord: handskriftens baka ’bakūžė’ (J_I 184, red. F. Fortunatovas), kùmė ’kumelė’ (LKŽ_vi 866, även belagt i Kos 161!), samà ’samaną’ (LKŽ_xii).

Detta är misslyckade bildningar, vilket många har vetat länge, men i S. Karaliūnas prestigefyllda verk Baltų praeitis istoriniuose šaltiniuose anges just samà ’samaną’ J (I 67) som ett autentiskt belägg. Det är naturligtvis inget verkligt språkfaktum och saknar helt grund i litauiskan.

Mažmožis 13

I den unga forskaren Birutė Kabašinskaitės intressanta bok Lietuvių kalbos liaudies etimologija ir artimi reiškiniai (Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1998) anges den obekanta formen piršys på s. 82, med betydelsen ’hästens bringa’, eftersom den på många håll i Liet-

103

Pastabos

auen finns piršys, femininum, plural (1), till och med nära Varniai (LKŽₓ 26 anger?piršis). Det var vanligtvis män som skötte hästarna, och de säger allmänt att det heter piršys, piršims, medan formen piršys, maskulinum singular, är känd från ingenstans. Boken innehåller dessutom en hel del accentueringsfel: bruõžas = brúožas, ruõžas = rúožas, rašliavà = rašliava, Ežerūnà = Ežerūna, tù lýdžiu = tuõ lydžiu, skėtra = skėtra (1) scom. och skėtrà femininum (4), aržuolas = áržuolas, ž. puõkai = puokai ž.

Vytautas Antanas Vitkauskas

Litauiska språkinstitutet

P. Vileišio g. 5

LT-10308 Vilnius, Litauen

Återigen om indelningen av syntaktiska relationer

År 2006 utkom den fjärde, reviderade upplagan av Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos. Eftersom huvudredaktören för denna grammatik nyligen (Ambrazas 2005: 168) medgav att den ”... morfologiserade motsättningen mellan styrning och anslutning visade sig vara föga meningsfull för studiet av det litauiska språkets syntaktiska system och dess utveckling” i tidigare upplagor av DLKG, blev vi nyfikna på hur typerna av syntaktisk anknytning definieras i den nya, reviderade upplagan. Det visar sig att även denna upplaga fortfarande skiljer mellan samma företeelser: kongruens, styrning och anslutning. Vi citerar definitionerna i tur och ordning:

”Kongruens är valet av den beroende ordformens morfologiska form (kasus, numerus, genus) i enlighet med huvudordet...” (DLKG⁴, s. 480);

”Styrning är valet av det beroende ordet, betingat av huvudordets valens. Som styrt ord förekommer oftast substantivens eller pronomenens kasusformer [...]. Det kan också utgöras av en oböjlig ordform” (ibid., 480).

”Anslutning är valet av den beroende ordformen utifrån dess betydelse, utan att valet betingas av huvudordets valens” (ibid., 481).

För enkelhets skull kan vi jämföra definitionerna som citerats här med definitionerna i tidigare upplagor. Definitionen av kongruens har inte ändrats jämfört med tidigare upplagor, men definitionerna av styrning och anslutning löd tidigare så här:

”Styrning är valet av den beroende ordets kasusform, betingat av huvudordets valens.” (DLKG¹, 480).

104