ILJA LEMEŠKIN

Karlsuniversitetet i Prag

Forskningsinriktningar: äldre baltisk litteratur och skrifttradition, jämförande folkloristik, lexikografi, baltistikens historia.

OM FRÅGAN OM FÖRFATTARSKAPET TILL PRAGMANUSKRIPTET MED EN TYSK-LITAUISK ORDBOK¹

Om frågan om författarskapet till den tysk-litauiska ordboken i manuskript från Prag

S A M M A N F A T T N I N G

Den så kallade Pragordboken är ett lexikografiskt arbete i handskrift, daterat till 1730- och 1740-talen. Den förvaras för närvarande i Klementinum, i avdelningen för handskrifter och äldre tryck vid Tjeckiens nationalbibliotek (Národní knihovna Oddělení rukopisů a starých tisků), signum XVI.F.30. Den presenterades för den lituanistiska forskargemenskapen för första gången vid seminariet Aktualiausios Šiaurės ir Rytų Europos kalbų tyrimų kryptys, som anordnades den 27 januari 2011 av Föreningen för forskning om dialogen mellan Europas språk och kulturer. Föredraget ”Monument över litauisk lexikografi i Tjeckien: den tysk-litauiska ordboken i manuskript från Prag, tillskriven Friedrich Wilhelm Haack” presenterade det dittills okända lituanistiska monumentet främst ur ett arkeografiskt perspektiv; även bokens innehåll behandlades och textologiska samband med den så kallade Krauseordboken diskuterades. I den tredje volymen av Kalbų ir kultūrų sankirtų archyvų, utgiven 2012 av Föreningen för forskning om dialogen mellan Europas språk och kulturer, publicerades den första artikeln (Lemeškin 2012) om detta lexikografiska arbete från Ostpreussen. Den behandlade två aspekter: 1) omständigheterna kring upptäckten av lexikografiska monumentet och dess plats i den tjeckiska lituanistiken på 1800-talet och 2) en allmän arkeografisk beskrivning av ordboken. Artikeln avslutades med konstaterandet att kunskapen om ordboken endast

¹ Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet Undersökning och förberedelse för tryckning av den handskrivna tysk-litauiska ordbok som tillskrivs Friedrich Wilhelm Haack (början av 1700-talet), finansierat av Litauens statliga språkkommission (avtal nr K-4/2012, ingånget 2012-02-01).

C E N T R A L A B E G R E P P: författarskap, tysk-litauisk ordbok, Observatio de origine Verborum Littwhaniorum, östpreussisk lexikografi, Friedrich Wilhelm Haack, Baumgarten.

S Ö K O R D: författarskap, tysk-litauisk ordbok, Observatio de origine Verborum Littwhaniorum, östpreussisk lexikografi, Friedrich Wilhelm Haack, Baumgarten.

Straipsniai / Articles

269

ILJA LEMEŠKIN

börjar, och många frågor kan tills vidare endast besvaras preliminärt. Bland de aktuella framtida uppgifterna nämndes frågan om ordbokens författarskap, som är nära förknippad med tolkningen av en proveniens. I denna artikel försöker vi komma något längre i den riktningen.

A N N O T A T I O N

En artikel ägnas åt det lexikografiska arvet från 1700-talets tredje och fjärde decennier, i synnerhet åt frågan om författarskapet. Huvudvikten läggs vid kodexens struktur, som omfattar två självständiga delar vilka – med avseende på författarskapet – bör betraktas separat. När det gäller den tysk-litauiska ordboken kan man inte tala om författarskap, eftersom den endast är en avskrift av ett äldre dokument. Men Observatio de origine Verborum Litthwaniorum kan beskrivas som kreativ och originell. Det antas att den som skrev om *PRPK (dvs. protografen till den tysk-litauiska ordboken som påträffades i Prag) och författaren till ”Observationer om litauiska ords ursprung” är en och samma person med djupa språkkunskaper. Det är mycket möjligt att det var anledningen till att Friedrich Wilhelm Haack på 1700-talet erkändes som författare. En närmare granskning av de äldsta verken tyder dock på att den ovan nämnda slutsatsen var felaktig. Därför bör även titeln Hacke. Lexicon Lithuanicum, som står skriven på kodexens baksida, omprövas.

Låt oss börja med definitionen av Prahas žodyno. Benämningen kräver genast en precisering och konkretisering, eftersom det först och främst är lämpligt att klargöra vilket lingvistiskt arbete och av vilket slag det handlar om när frågan gäller författarskapet. Det i Prag förvarade litauistiska lexikografiska monumentet är genre mässigt heterogent. Det är i själva verket en kodex som består av två självständiga lexikografiska delar.

Den första och större delen (2r–344v) är en tysk-litauisk ordbok, nära besläktad med Lexicon Lithuanicum²Krauzės žodynui³, Richterio (arba Klaipėdiškių) žodynui⁴, Clavis Germanico–Lithuana⁵, vilka har bevarats till våra dagar. Den saknar en egen autentisk titel, det vill säga en titel som vi med säkerhet vet tilldelades ordboken medan den utarbetades (dvs. skrevs av och kompletterades) eller kort därefter. Denna del inleds med den vanliga etikettformeln Su Diewo Pagalba, varefter ordbokens första artiklar följer. Det papper som användes till den (häften 1–43) dateras till 1683–1712 (Lemeškin 2012: 52–53).

Den andra delen, för vilken man vid kodexens sammanställning omsorgsfullt avsatte ett inte obetydligt utrymme (häften 44–46), har en titel: ”Observatio de origine Verborum Littwhanio-rum”. ”Iakttagelser om litauiska ords ursprung” består av ett par lexikografiska

²Mitten av 1600-talet; förvaras i LMAB RS: f. 137–10; faksimilutgåva: Lexicon Lithuanicum 1987.

³ 1700-talets tredje–fjärde decennier; förvaras i LLTIB R: f. 1–5792. Om manuskriptets datering, se Drotvinas 1984.

⁴ Dateras till 1728; förvaras i arkivet för Franckeska stiftelserna i Halle: AFSt J 84.

⁵ Förvaras i LMAB RS: f. 137 13–14; utgivet av Vincentas Drotvinas 1995–1997 – Clavis Germanico–Lithuana 1995–1997.

270

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu

artiklar där den litauiska och grekiska lexiken jämförs med varandra. Till skillnad från den första delen skulle vi sannolikt förgäves söka efter verk med besläktat ursprung som tjänat som grund för ”Observationerna”. Häftena som utgör denna del har ett vattenmärke daterat till en obetydligt senare tid (från 1701) (Lemeškin 2012: 53).

Den första delen kan alltså betraktas som fullständig och avslutad, medan den andra är fragmentarisk. Den första är ett kollektivt, i viss mening mekaniskt lingvistiskt arbete, medan den jämförande språkliga ansatsen i den andra är nyskapande (jämfört med kodexens första del) och autentisk. Därför är upphovsmannaskapet till kodexens uppräknade beståndsdelar ingalunda likvärdigt och måste diskuteras var för sig. När vi använder begreppet Pragordboken om hela kodexen bör vi inte glömma de självständiga ”Observationerna”, som, trots sin ringa omfattning, fångar den moderna forskarens intresse som en vetenskaplig studie långt före sin tid.

År 1987 uttalade sig Vincas Urbutis mycket försiktigt i frågan om upphovsmannaskapet till den besläktade Richters (eller Klaipėda-)ordboken: ”Ordboken från 1728 har den närmaste anknytningen till traditionen för den skriftliga litauiska lexikografin i det preussiska området, [...] i den har nästan allt övertagits från andra håll, medan det ursprungliga skiktet är mycket tunt, och [...] därför vore det kanske lämpligare att betrakta detta manuskript inte som en självständig ordbok, utan endast som en av de reviderade och utökade avskrifterna av en redan existerande ordbok. [...] Till och med frågan om författaren, när det står klart att den i själva verket inte gäller hela ordboken utan endast en jämförelsevis liten del av den, bör lösas på ett något annorlunda sätt och inte längre förefalla så viktig” (Urbutis 1987: 58–59). Detsamma måste sägas om Pragordboken, det vill säga om kodexens första del. När det gäller senare avskrifter, som mer eller mindre fullständigt återger protografen, måste man visserligen oftast diskutera avskrivarna, det vill säga författarna till enskilda avskrifter, inte till själva ordboken. Samtidigt är det emellertid uppenbart att skiktet av befintliga ändringar skiljer sig åt i varje avskrift och att dess omfattning och beskaffenhet (om tilläggen införlivats av avskrivaren själv med hjälp av dennes språkliga kompetens eller hämtats in i sammanställningen från någon tredje källa) avgör upphovsmannaskapsfrågan. Det är naturligt att ju rikare och mer autentiskt detta skikt är, desto större är rätten att hos den person som skrev av och utökade texten se drag av en medförfattare.

Den avskriftsfamilj som består av de ovan nämnda Richter-, Prag- och Krauseordböckerna, Clavis Germanico–Lithvana och den förlorade ordboken med signum Msc. 84 4° (som fram till andra världskriget förvarades i Réza-samlingen i det kungliga hemliga arkivet i Königsberg), härstammar från en gemensam protograf, som Urbutis betecknar med förkortningen *Q. Christiane Schiller betecknar den som *KR eller *PRK (Prā-Richter / Krause) (Schiller 2005, 2002). Det är rimligt att hålla fast vid denna förkortning, utvidgad med en hänvisning till Pragordboken: *PRPK (Prā-Richter / Prager / Krause). Pragordboken, som återfördes till den litauistiska forskningen 2011, utgör en viktig länk i den hittills kända kedjan av handskrivna tysk-litauiska ordböcker från Ostpreussen. Urbutis tycks sannolikt ha förutsett dess existens; i sin ingående textkritiska studie kallar han den ”en tidigare (förlorad) variant av Q” (Urbutis 1987: 65). Urbutis beteckning är inte lyckad, eftersom varianter kan sägas vara texter som härstammar från en gemensam källa eller en avskrift i förhållande till dess original. Förhållandet mellan Prag- och Krauseordböckerna tycks vara

Straipsniai / Articles

271

ILJA LEMEŠKIN

ett annat. Sannolikt rör det sig om ett original–avskrift-förhållande, och därför kan, sett från originalets, det vill säga Pragordbokens, sida, endast det lexikografiska monument som förvaras i Institutet för litauisk litteratur och folklore bibliotek kallas en variant.

Att Krauseordboken är avskriven från Pragordboken framgår av fall där originalets tillägg, som på Pragavskriftens blad skiljer sig åt i färg och grafiskt utförande (infogade mellan raderna, i marginalerna, med annat bläck, i annan vinkel och så vidare), i Krauseordboken har införlivats i huvudtexten. Här är några exempel för jämförelse:

PŽ 78v

KŽ 165

PŽ 3v

KŽ 7

272

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu

PŽ 61

KZ 134

Av detta bildmaterial framgår Krauses ordavskrivares ”försiktiga” strategi: han återger inskotten i förlagan i huvudtexten, men gör det (kanske på grund av sin begränsade kompetens) på ett egendomligt sätt. Inskotten i Pragordboken presenterar han som om han hade skrivit mellan raderna, men originalets överdrivna stilisering blir uppenbar när vi jämför avstånden mellan raderna (de normala och dem där tilläggen till Pragordboken har skrivits in).

Pragordboken bidrar alltså till en bättre förståelse av Krauses ordboks karaktär och dess plats i den nämnda kedjan av handskrivna ordböcker, särskilt med avseende på upphovsmannaskapet. Det står klart att balansen mellan avskrivarens och medförfattarens roller lutar åt den förstnämndas håll. Det är knappast ens möjligt att här tala om något innovativt skikt – utan att tillföra nästan något eget (i delen med litauiska motsvarigheter) och, tyvärr, samtidigt förvränga en del, följer avskriftens upphovsman blint den förlaga som skrivs av. Därför är Krauses ordbok sannolikt till föga nytta för rekonstruktionen av protografen *PRPK. Det verkar som om Richteravskriftens upphovsman arbetade på liknande sätt. Även han hade knappast kunnat berika och utvidga originalet, det vill säga det förlorade *PRPK.

För närvarande, innan den Richteravskrift som Schiller förbereder har publicerats och innan de specialister som noggrant har studerat det mindre Litauens lexikografiska minnesmärken har uttalat sig med sakkunnig tyngd i frågan, är det klokast att avstå från bestämda slutsatser om avskrifternas inbördes förhållanden. Om förhållandet mellan original och avskrift mellan Prag- och Krauseordböckerna däremot kan beläggas, kan man tala om ett större upphovsmannainslag i Pragordboken. Det verkar som om avskrivaren hade gjort en mer påtaglig lexikografisk insats – försökt förbättra och utvidga den äldre källa han hade tillgång till. Denna insats gav upphov till flerskiktningen i den första delen av Pragkodexen (vilket tydligt

Straipsniai / Articles

273

ILJA LEMEŠKIN

FIG. 1. Titelsidan i Pragkodexen

framgår av kopian av titelsidan som återges här). Denna insats harmonierar också väl med och motsvarar karaktären hos kodexens andra del.

Är författaren till den tysk-litauiska ordboken och till ”Observationerna” i samma kodex en och samma person? Denna fråga kan sannolikt besvaras jakande. För kodexens andra del användes papper som tillverkats i Ostpreussen ungefär vid samma tid. För det andra infördes ”Observationerna” i kodexen innan boken bands in, och själva inbindningen verkar inte vara senare. Man kan anta att den person som utförde den äldre lexikografiska källans av-

274

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu

Efter att ha skrivit och kompletterat lade han till en tom del omfattande tre häften (den andra delen sett till kodexens uppbyggnad) till sin avskrift, band ihop hela bokblocket och började skriva sina ”Iakttagelser”. Fragmentariskheten och ofullständigheten i ”Iakttagelserna” skulle kunna förklaras av praktiska bekvämlighetsskäl. Att utveckla en studie om de litauiska ordens ursprung i en tjock, redan inbunden bok visade sig förmodligen opraktiskt, eftersom skrivandet ständigt måste avbrytas för att leta efter nya lexem värda en förklaring. Dessutom påminner skrivandet av lemman i det litauiska registret i ”Iakttagelserna” om utformningen av litauiska motsvarigheter i ordbokens huvuddel. Resonemangen som visar att skaparen av ”Iakttagelserna” och kodexens första del är samma person höjer naturligtvis auktoriteten hos den som skrev av ordboken. Närheten till ”Iakttagelserna” skulle vittna om att författaren till avskriften i Prag verkligen kunde ha varit författaren. Där skilde han sig från en tillfällig avskrivare, det vill säga från en person som stod språkvetenskapen fjärran och som mot betalning bara kopierade den förlaga han fått.

Urbutis hade rätt när han sade att frågan om författarskap inte är särskilt viktig när det gäller avskrifter som ligger nära protografen. Frågan om författarskapet till ordboken i Prag är dock verkligen värd uppmärksamhet. Man bör nog söka efter en person med verkligt exceptionella lingvistiska förmågor. Det rådde säkerligen ingen brist på skrivare i Östpreussen under 1700-talets första hälft; begåvade lexikografer var sällsynta, och författare som skulle kunna och ta sig an att skriva en etymologisk studie i litauistik var ännu färre. Och det var troligen just en sådan person som omarbetade *PRPK i form av ordboken i Prag. Var det möjligen denna omständighet som fick en samtida att tillskriva boken Friedrich Wilhelm Haack? Men låt oss återvända till den andra delen av Pragkodexen.

Fragmentet ”Iakttagelser om de litauiska ordens ursprung” är kortfattat. Den finstilta texten är inte lätt att läsa tillförlitligt, i synnerhet författarens inledande resonemang på tyska. Det gick att dechiffrera följande text (345r):

PŽ 345r

obleruat: om de litauiska ordens ursprung

Det anses av de flesta lärda att det litauiska språket är ett lapptäcke; då ska man endast sammanställa en samling ord hämtade från främmande språk:

Metas betyder annus: deriv: ἐτῶν. Luk 8. 42. N. T. 120. τὸ ἔτος ετεος. Annus. || το ἔτος: {Es kan} lätt ha lagts till M.

Meli. älskar: i. e dilectus: a græc: τὸ μέλι, τος Mel,

Straipsniai / Articles

275

ILJA LEMEŠKIN

Man måste beklaga djupt att undersökningen avbryts nästan innan den har börjat. Det hade gått att säga mer om vi hade haft ett par eller åtminstone ett helt blad. Tyvärr har vi tillgång till två kortfattade artiklar. Men även utifrån dem står det klart att undersökningen måste ha haft drag av ett lexikografiskt arbete. Till vänster finns ett register över de litauiska ord som valts ut, och till höger motsvaras det av grekiskt material som, att döma av undersökningens titel, skulle avslöja och förklara de litauiska lexemens ursprung.

I de kortfattade artiklarna förklarar författaren föga och anger inte varför han ställer de litauiska lemmana just mot dessa grekiska lexem, vilket återigen uppmuntrar till tolkning. De exempel som ges ger intrycket att författaren arbetar på ett kvalitativt annorlunda sätt än vi kunde förvänta oss. Det vore naturligt att vänta sig en jämförande undersökning grundad på den atomistiska metoden. Den yttre, formella likheten (resp. lexemens identiska fonetiska klang) skulle uppmuntra till att jämföra gr. μέθυ ’alkoholhaltig dryck’ med lit. medus och midus. Författaren till ”Observationerna” nämner inte denna parallell, som uppenbarligen var självklar för honom. Han tycks vilja visa att även ett annat grekiskt ord som används för att beteckna honung har en motsvarighet i litauiskan, och jämför därför gr. μέλι, lat. mel med lit. mieli. I nästa artikel ställer han lit. metas bredvid gr. ἔτος ’år’. En sådan jämförelse mellan lexem kan betraktas som välgrundad även ur den moderna språkvetenskapens perspektiv. Oswald Szemerényi skriver, i sin undersökning av baltiskt material, om kontamination mellan två appellativ med betydelsen ’år’ (*əmḗtos och *wetos), och finner de intakta appellativen i gr. ἄμητος ’skörd, en enstaka skörd’ och gr. (ϝ)έτος ’år’ (Szemerényi 1962: 198–199). Om ”Observationerna” inte hade avbrutits, utan fortsatt med liknande sakliga jämförelser, skulle vi i dag ha ett betydelsefullt och ovanligt verk. Författaren arbetar huvudsakligen med grekiska och latinska källor. Tyvärr förblir det, på grund av textens fragmentariska karaktär, oklart hur kunnig författaren var i fråga om andra språk.

Avslutningsvis återstår att diskutera proveniensen från mitten av 1700-talet, där man försöker identifiera författaren till Prahos ordbok. Det handlar om en dedikationsanteckning i bokens början (1r):

276

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Frågan om författarskapet till Prahos tysk-litauiska handskrivna ordbok

Författaren Hacke

Var predikant i Litauen. Har studerat i Halle. Hans språk=lära skall ha tryckts på Weisenhause. Dono dedit

[D]. Baumgarten

Proveniensen skulle kunna översättas: ”Författaren Hacke var predikant i Litauen. Han studerade i Halle. Hans språkliga arbete måste / torde ha getts ut på Weisenhause tryckeri. Skänkt av Baumgarten”. Störst oklarhet gäller anteckningens slut och dess tolkning. Bokstaven intill efternamnet Baumgarten kan tolkas på olika sätt, som J eller D. I det första fallet skulle den ange ägarens förnamn. Om det är bokstaven D inställer sig flera möjligheter. Den kan förstås som avslutningen på en fast latinsk dedikationsformel: Dono dedit dedicavit. Om den latinska dedikationsanteckningen i så fall har använts i förkortad form (och det finns gott om exempel på detta: Dono dedit ’gav som gåva’), kan bokstaven D ha betecknat Baumgartens titel: Doctor. Slutligen kan D också tolkas som dominus ’herre’. Det skulle då betyda att anteckningen inte lämnades av Baumgarten själv, utan av någon tredje person som ansåg det värt att upplysa om bokens överlämningshistoria. Dessutom syns mellan raderna ovanför efternamnet Baumgarten antingen ett oläsligt ord eller helt enkelt en bläckfläck.

Det tilltalande vittnesmålet som identifierar författaren till Prahos ordbok som Friedrich Wilhelm Haack bör alltså uppenbarligen behandlas med försiktighet. Vi kan inte ens vara säkra på att det lämnades av ordbokens ägare S. J. Baumgarten, det vill säga en person som kunde ha vetat lite mer om omständigheterna kring bokens tillkomst. Christiane Schiller och Birutė Triškaitė delade vänligen med sig av värdefulla kommentarer, viktiga för tolkningen och dateringen av den aktuella proveniensen. Jag vill kort nämna dem. Schiller påpekade att den som skrev soll auf dem Weisenhause gedruckt seyn i själva verket inte är säker på om Haacks språkliga arbete verkligen trycktes på barnhusets tryckeri i Halle. Han bara spekulerar. Forskaren framhöll också användningen av preteritumformen war, vilket visar att anteckningen gjordes efter Haacks död. Triškaitė påpekar i sin tur sakligt att Haack troligen kunde ha tjänstgjort som predikant (Prediger) först efter sina studier i Halle. Detta stöder antagandet att anteckningen gjordes efter att Haack återvänt till Ostpreussen, och troligen efter 1754. Att anteckningen dateras något senare uppmuntrar till att verifiera titeln Hacke. Lexicon Lithuanicum som skrivits på bokens rygg. Det visar sig att titeln är sekundär och hör samman inte med kodexens tillkomst, utan med tiden då proveniensanteckningen skrevs. Därför måste tillskrivningen av kodexen till Haack betraktas som ogrundad.

På frågan om Prahos ordbok bör tillskrivas Haack (den tillskrivs honom av en samtida) måste man alltså svara nekande. Proveniensen, där bokägaren Baumgartens efternamn förekommer, väcker en hel del tvivel. Även dateringen och identifieringen av personen som lämnade anteckningen framstår som osäkra. Analysen av dedikationsanteckningen talar för att också kodexens titel Hacke. Lexicon Lithuanicum bör behandlas med försiktighet. Sannolikt är den

Straipsniai / Articles

277

ILJA LEMEŠKIN

är sekundärt och sent. Bokens papper tillverkades i Ostpreussen; sannolikt ägde även arbetet med att skriva och sammanställa kodexen rum just där, i Ostpreussen. Om ett sådant arbete hade utförts i Halle, skulle man troligen också ha använt motsvarande tyskt papper. Det är förmodligen även i Ostpreussen man bör söka efter upphovsmannen till Pragkodexen – den som skrev av och kompletterade ordboken samt författaren till ”Anmärkningar om de litauiska ordens ursprung”. Därför bör frågan om upphovet till ordboken och ”Anmärkningarna” behandlas gemensamt. Fragmentet av en etymologisk studie i kodexens andra del vittnar om att författaren till ordboksavskriften måste ha utmärkt sig genom enastående lingvistisk förmåga.

LITERATŪRA

Clavis Germanico–Lithvana 1995–1997: Clavis Germanico–Lithvana. Rankraštinis XVII amžiaus vokiečių–lietuvių kalbų žodynas 1–4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Drotvinas Vincentas 1984: Kada parašytas vadinamasis Krauzės žodynas. – Baltistika 20(2), 163–167.

Lemeškin Ilja 2012: Friedrichui Wilhelmui Haackui priskiriamas Prahos rankraštinis vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. – Mažoji Lietuva: paribio kultūros tyrimai. Vilnius: Petro ofsetas, 31–58.

Lexicon Lithuanicum 1987: Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. Vilnius: Mokslas.

Schiller Christiane 2002: Clavis Germanico–Lithvana – ein Werk von Friedrich Pretorius d.Ä.? – Linguistica Baltica 10, 159–172.

Schiller Christiane 2005: Wie alt ist ein Wörterbuch? Überlegungen zur relativen Chronologie von Wörterbüchern. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 1. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 153–160.

Szemérényi Oswald 1962: Principles of etymological research in the Indo-European languages. – Innsbrucker Beitrage zur Kulturwissenschaft 15, 1962, 175–212.

Urbutis Vincas 1987: 1728 m. klaipėdiškių žodyno leksikografiniai šaltiniai. – Baltistika 23(1), 57–75.

On the issue of authorship of the Prague manuscript German–Lithuanian dictionary

SUMMARY

The article addresses the manuscript German–Lithuanian Dictionary kept at the National Library in Prague in respect of authorship.

The problem of authorship is first discussed from the perspective of methodology; the concept of Prague Dictionary is defined. The article proposes to solve the question of author-

278

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu

ship with reference to the structure of the codex sign. XVI.E.30. It is comprised of two lexicographical works: German-Lithuanian dictionary starting with a conventional formula Su Diewo Pagalba (God willing) (very akin to the surviving Lexicon Lithuanicum, Krause Dictionary, Richter’s (or Klaipėda Region Residents’) Dictionary, Clavis Germanico-Lithuana) and a fragment from the study Observatio de origine Verborum Littwhaniorum. The first is a collective linguistic work, while the second comparative linguistic undertaking is an authentic work. Therefore, the authorship of the two composite parts of the codex is not equivalent and should be evaluated separately.

In the case of bilingual dictionary or, to be more precise, one of its transcripts, the author’s contribution depends on the layer of modifications, its scope. The more numerous in words and authentic the layer is in the transcript of the dictionary, the greater is the right to distinguish the features of co-authorship in the transcribed and supplemented version. Thanks to the Prague Dictionary, we can better understand the type and importance of Krause Dictionary. The comparison of the afore-mentioned transcripts shows a “timid” strategy of the rewriter of Krause Dictionary: he repeats the inserts from the transcribed source, most likely the Prague Dictionary, in the main text, but the repetition is peculiar. The inserts in the Prague Dictionary are rendered in such a way as if they were written in-between the lines but the exaggerated stylization of the original dictionary becomes evident when spaces between lines are compared. The fluctuation between the role of the rewriter and the co-author in the case of Krause Dictionary seems to be closer to the role of the former. We can also speak about the greater level of authorship in the Prague Dictionary. It seems that the rewriter must have had a more tangible lexicographical effort – he tried to improve and expand the available older source (it is marked by the abbreviation *PRPK according to the model proposed by Christiane Schiller). The said effort determined the multilayer character of the first part of the Prague Codex.

The neighbourhood with Observatio de origine Verborum Littwhaniorum increases the author’s contribution to the bilingual dictionary. The observations on the origins of Lithuanian words are not based on the atomistic method and the attempt for external, formal, similarity.

Finally, the provenience of Auctor Hacke War Prediger in Lithauen. Hat zu Halle studirt. Seine Sprachlehre soll auf dem Weisenhause gedruckt seyn. Dono dedit [D]. Baumgarten is analysed and its problems are revealed: it is doubted whether the inscription was actually made by the owner of the dictionary S. J. Baumgarten; it is considered that it could possibly be made at a later date, after 1754. It also encourages us to verify the name of the codex Hacke. Lexicon Lithuanicum. The name is most likely secondary and given later.

Įteikta 2013 m. sausio 15 d.

ILJA LEMEŠKIN

Prahos Karolio universitetas

Jana Palacha 2, 116 38 Praha 1, Czech Republic

[email protected]

Straipsniai / Articles

279