LINAS KONTRIMAS

Vilniaus universitetas

GENOMIK, MINNE, SPRÅK, MÄNSKLIG OCH ARTIFICIELL INTELLIGENS. HUR HÄNGER ALLT IHOP?

Genomik, minne, språk, mänsklig och artificiell intelligens. Hur hänger allt ihop?

SAMMANFATTNING

Vi samlar information inte bara med våra fem sinnen. Människans DNA bär på en oerhört stor mängd information. Forskare håller på att räkna människans gener. Nu när man tar sig an att skapa artificiell intelligens är det värt att ställa frågor om hur information om människan registreras i generna, om sådan information kan avkodas genom att till exempel tillämpa kombinerade metoder från lingvistik och andra vetenskaper, hur stor andel av våra undermedvetna arkiv som består av informationen i DNA:t och om den kan kodas och avkodas verbalt. Sökandet efter svar på dessa frågor skulle leda mot tvärvetenskaplighet, där genetiker, lingvister och forskare inom teknikområdet skulle kunna vidga gränserna för människans självkännedom.

NYCKELORD: genomik, minne, informationslagring och kodning, kognition.

SAMMANFATTNING

Vi samlar inte information enbart genom våra fem sinnen. Människans DNA bär på enorma mängder information. Forskare håller på att räkna människans gener. Mot bakgrund av dagens strävan att skapa artificiell intelligens är det värt att fråga hur information om en människa registreras i generna, om sådan information kan avkodas genom att exempelvis tillämpa kombinerade metoder från lingvistik och andra vetenskaper, hur stor andel av våra undermedvetna arkiv som utgörs av informationen i DNA:t och om den låter sig kodas och avkodas verbalt. Sökandet efter svar på dessa frågor skulle leda oss mot tvärvetenskaplighet, där genetiker, lingvister och teknikforskare skulle kunna vidga gränserna för människans självkännedom.

NYCKELORD: genomik, minne, ackumulering och kodning av information, kognition.

Straipsniai / Articles

279

LINAS KONTRIMAS

FRÅGORNAS BÖRJAN

Kunskapens frigörelse och tillgänglighet skapar en paradoxalt dubbel situation: den kunskap som tränger in överallt gör det möjligt att samla fakta, men överflödet av dem minskar antalet människor som kan eller vill koppla samman och sammanfatta dessa fakta. Professionalism och specialisering blir farliga, eftersom de kan förvandla en människa till expert inom ett smalt område, som måste mäta sig med datorns minne. Och förlora.

Ett sådant scenario är också farligt eftersom mänsklig och medfödd nyfikenhet, viljan att utforska, ta reda på och förstå inte längre är viktig per se, utan bara när allt detta leder till teknisk tillämpning.

På så sätt kan visdom bli bara ordens ordalydelse, eftersom den i sig själv är onödig i en materiell värld som definieras av nyttokriterier; den är ju bara ett tillstånd, inte ett teknologiskt genombrott.

Och ändå.

Det vore spännande och oerhört intressant att få veta vilket innehåll, utöver det uppenbart poetiska, våra förfäder kodade in i vissa meningar, ordspråk och sägner. Dagens genetiker skulle till exempel kunna tolka uttrycken ”blodsbröder” och ”blodsband” på ett helt annat sätt.

Och vad betyder det att överföra kunskap med blodet, från generation till generation? Genetiker skulle återigen säga det tydligt: all människans information finns i DNA, så uttrycket är knappast problematiskt...

Och ändå.

Det vore intressant att få veta om det går att läsa det nedtecknade mänskliga genomet på ett helt annat sätt. Och tänk om moderna språkforskare och historiker läste det tillsammans med genetiker?

Vetenskapen är alltid en del av något större. Redan det faktum att en vetenskaplig, lyhörd och hungrig blick leder djupare in i kunskapen om det väsentliga gör vetenskapen besläktad med mystiken. Även mystikerna är nyfikna resenärer på denna och den andra världens sidor.

Indiska mystiker har till exempel inom vissa områden av andlig kunskap kommit långt före den västerländska kunskapens tidsålder. I århundraden har de vårdat ett system där minnet har betydelse, men inte den viktigaste platsen.

Enligt indiska mystiker är detta minne inte bara det vi brukar kalla minne – hjärnans förmåga att minnas sådant som hör samman med våra erfarenheter. Indiska mystiker, yogier, hävdar att vårt minne är minnet hos den materiella och andliga kroppen, som samlar all information ända sedan världens skapelse.

Det låter märkligt, men återigen skulle en forskare med öppet sinne redan kunna läsa in något mer i ett sådant uttalande, nämligen att mitt DNA till exempel kan leda till rötterna i släktträdet.

Det kan det, men leder det dit? Inte nödvändigtvis, eftersom vetenskapens syfte, stränghet och till och med torrhet ofta står i vägen för kopplingar mellan olika idéer.

280

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Genomet, minnet, språket, verklig och artificiell intelligens. Hur hänger allt ihop?

Å andra sidan kommer vetenskapen, som till sin natur är ett kreativt område, alltid att förbli en plats där det också finns utrymme för nya, ännu oförklarade ting, och samtidigt för en förening av tankar som till en början tycks helt oförenliga.

FORMULERING AV HYPOTESEN

Människan är ett komplext system. Förbindelsen och motsättningen mellan kroppens och själens världar har varit och kommer länge att förbli en värld av hopp och besvikelser för konstnärer, forskare och andra nyfikna människor.

Människan har alltid insett att det är nödvändigt att dokumentera, samla och föra vidare sina erfarenheter och upptäckter till kommande generationer. Tecken, symboler, berättelser, skrift, bilder, musik – alla dessa medel tar var sin bit av den synliga och osynliga verkligheten, stelnar den på sina egna karakteristiska sätt och ger den vidare till andra, vidare in i framtiden. De kodar den i förhoppning om att andra ska kunna avkoda den.

Det mänskliga intellektet kan, om än med svårighet och inte fullständigt, avkoda de system för kunskapsöverföring som människan själv skapade för länge sedan: till exempel hieroglyferna från det forntida Egypten, som kunde läsas på 1800-talet, och kilskriften som användes i Mesopotamien..

1900-talet gjorde det möjligt att öppna en annan, betydligt mer komplicerad bok – genernas bok. Genetiken och även genomiken tränger snabbt genom våra kemiska informationsformler ända in i själva kärnan av människans biologi.

Människans gener och deras kombinationer börjar räknas. Människans genkarta gör det möjligt att kartlägga även en annan resa än den geografiska, homo sapiens resa. Likaså det som tas med på denna resa: den information som är karakteristisk för arten kodas i generna och förs vidare från generation till generation. Arv och miljöpåverkan – allt avsätter spår i generna. De ansvarar inte bara för informationen utan också för dess tillämpning och funktioner. Till exempel ansvarar den mänskliga genen FOXP för språkfunktioner.

Genetiken gör det möjligt för oss att lära känna oss själva på nytt. Och i vår tid tvingar tekniken, i synnerhet utvecklingen av artificiell intelligens, oss att åter vända blicken mot vår natur och (tillsammans) ställa dessa frågor i jakten på svar:

Hur samlar vi information om oss själva på gennivå? Hur kodas denna information? Hur avkodar vi den? Hur uttrycks den i ord? Handlar all information på gennivå ”bara” om materia, eller döljer den också kunskap om hela homo sapiens genetik? Hur omvandlas genetisk information till ett minne som är tillgängligt för användning? Deltar språket (i vid bemärkelse) i kodningen av sådan information, eller endast i dess lagring och överföring? Finns det ordkoder som kan hjälpa till att ”låsa upp och låsa” genetisk information? Hur hänger språket över huvud taget ihop med genetiska informationskoder? Är det möjligt, och i så fall hur, att programmera information på genetisk nivå med hjälp av språkkoder? Kan man över huvud taget tala inte bara om kroppens genetik, utan också om en immateriell genetik – säg, själens genetik (jfr grekiskans psyche och hela

Įžvalgos / Insights

281

LINAS KONTRIMAS

(gr. neuron pasulį)? Eller kan vi, när vi till exempel talar om en litauers, tysks, kines osv. gen, tala inte bara om biologisk information och om hur sådan information kan kodas och överföras?

Alla dessa frågor verkar märkliga om vi bara för ett ögonblick tänker på vår egen natur och dess gåtfullhet. Är vi skapade eller ett resultat av evolutionen? Vem installerade samvetsprogrammet i oss, och när?

Är det alltså möjligt att med ett tvärvetenskapligt förhållningssätt på nytt läsa informationen i gener (genen) och söka efter koder där som följer inte bara biokemisk utan också verbal kodning eller avkodning?

Det finns fortfarande många frågor, och deras existens gör livet intressant och meningsfullt. Därför lyder min hypotes så här:

I människans genom finns kodad information som inte bara är förknippad med fysiska egenskaper, deras minne och överföring, utan också med människans andliga egenskaper, deras minne och överföring. Språkfenomenet bör förbinda dessa två områden och göra det möjligt att koda och avkoda den lagrade informationen, överföra den från genetiskt minne till psykologiskt och verbalt minne; det skulle också kunna finnas en väg tillbaka.

SVÅRIGHETERNAS UTMANINGAR

Redan i själva hypotesen finns flera svåra delteman. För mig signalerar dessa svårigheter inte att själva hypotesen är omöjlig. Tvärtom är de bara tydliga stimuli som gör det möjligt att förena olika delar till en helhet.

En av svårigheterna har att göra med att definiera begrepp. Människans fysiska egenskaper kan vi mer eller mindre räkna upp och beskriva, men de andliga egenskaperna låter sig inte lika lätt beskrivas på det sättet. Här blir åsikternas och synsättens område mycket viktigt. Betyder det att en sådan definition av andliga egenskaper är omöjlig? Det tror jag inte. Bara ett fåtal tvivlar på att de existerar, och språket förmår definiera det som finns.

En annan svårighet är minnet. Det genetiska minnet skulle, något förenklat, kunna jämföras med ett bibliotek där kunskaper om oss samlas, homo sapiens. Dessa kunskaper är information som har skrivits in i en viss kemisk miljö.

Neuroforskare som undersöker människans hjärna pekar ut områden som ansvarar för minnet, till exempel lobus temporalis.

Det sägs att vi lagrar minnen genom våra sinnen. Men är det verkligen så? Kan information från det genetiska lagret komplettera våra minnen? Min intuition säger att den kan det och att den gör det. Därför är frågan ”hur?” fullt meningsfull.

De processer som pågår inom oss kan ju bli begripliga, det vill säga översättas till ord.

82

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Genomet, minnet, språket, den verkliga och artificiella intelligensen. Hur hänger allt samman?

Om information existerar, om det finns platser där den vecklas ut och delas, måste det också finnas sätt att spåra denna väg, och kanske även att upprepa den.

SANNOLIKHETSFÖRUTSÄTTNINGAR

Det gick som för varje normal humanist: även om jag hade lätt för de exakta vetenskaperna tog jag av olika skäl avstånd från dem i skolan, men respekten för detta kunskapsområde fanns kvar och växte alltmer.

Den stärktes ytterligare av den filosofiska övertygelsen att människan inte kan delas upp och att hennes kunskap måste vara så sammanhängande som möjligt. Jag talar inte om specifika forskningsområden. Jag talar om den helhet som förenar all kunskap, och den skapas av varje djupare vetenskaplig insikt. Den skapar den, men kan inte nödvändigtvis beskriva, återge eller göra den begriplig för flertalet.

Många gånger har jag frågat mig själv om det går att besvara frågorna som uppstår i testet för att pröva denna hypotes, med hjälp av språk-, genetik- och neurovetenskapliga forskare, psykologer och datorexperter. Men låt oss försöka väcka nyfikenheten och fantasin efter det här kapitlet:

Genetiken kan komplettera kunskapen från andra vetenskaper som undersöker ursprung.

Information som överförs med gener, grupperas, kopplas samman och jämförs med den genetiska informationen från andra befolkningar gör det möjligt att dra slutsatser om en befolknings ursprung.

”I människans DNA, som förs vidare genom generationerna, finns information om våra förfäders historia. Därför bidrar dagens undersökningar av den genetiska variationen hos nutida befolkningar till att avslöja även sådana aspekter av mänsklighetens historia om vilka det finns mycket få antropologiska och arkeologiska data eller endast hypoteser”, skriver Vidus Kučinskas.

Metoden för att läsa gener är en noggrann gruppering och undersökning av kvantitativ information. Därefter läser vi också annan information: om ärftliga sjukdomar, även om grunden förblir densamma – regelbundenheten i genomets information.

I april 2003 tillkännagavs att sekvenseringen av det mänskliga genomet var slutförd. Det sägs att vi har ungefär 3 500 gener var. Men: ”i dag vet man redan att endast en liten del av genomet utgör funktionellt viktiga enheter – gener. Den återstående delen av DNA kallas icke-kodande. Det är dock troligt att detta påstående bara delvis är sant.”

Vilken information överförs genom dessa delar? Den kan undersökas med biokemiska metoder. Men tänk om vi betraktade den kunskap som är kodad i DNA ur andra synvinklar, från andra vetenskapsområden och dessutom ur praktiska områden, exempelvis ur perspektivet informationssökning inom informationsteknik och artificiell intelligens? Skulle ett tvärvetenskapligt synsätt öppna en annan chiffernyckel för att läsa DNA?

Tankar efter att ha läst V. Kučinskas Genomo įvairovė: lietuviai Europoje, 2004

Įžvalgos / Insights

283

LINAS KONTRIMAS

V. Kūčinskas använde sig av en av humanioras discipliner – historia – när han undersökte genomet. Hans forskning öppnar nya möjligheter att förklara litauernas ursprung. Forskaren kom in på historiens område genom att systematiskt fortsätta sin genetiska forskning. Hans fråga ”Hur ser en litauers genom ut?” gav imponerande resultat. Forskaren gick från ett känt fält (genomet) till ett diffust (etnogenesen). Det verkar även vara möjligt att gå den motsatta vägen.

Vi vet att människan föds med en medfödd förmåga att lära sig språk. I en konkret språkmiljö tillägnar sig människan också det konkreta språkets grammatik och utvecklar en språkkänsla. Vi vet redan att en gen som ansvarar för språk har beskrivits.

Vi vet att människan också har andra medfödda egenskaper: fientlighet, känslor och ”mognad” inför värderingar (hon tar till sig eller förkastar dem – det är en annan sak; det viktiga är att det finns en given kod för att förstå, gruppera och ”arkivera” dem). Tänk om sådan information, bildligt talat, också förs vidare med blodet?

Att ställa en sådan fråga är mycket komplicerat. Det är som om man försökte omfatta det ofattbara, förena det som inte kan förenas... Men intuitionen säger att det är just nu det är dags att göra det, när vi har så mycket kunskap om vår omgivning och oss själva. Och den kunskapen växer hela tiden, trots att vi i forskningen om den mänskliga naturen ständigt går i cirklar.

Och dessutom:

Även om var och en av oss är unik visar gemensamma bedömningar att skillnaderna mellan människor på DNA-nivå i genomsnitt bara uppgår till 0,1 procent. Alltså är 99,9 procent av DNA-sekvensen identisk. Genomet kan jämföras med en bok, eftersom det också består av en samling bokstäverna A, T, G och C (det vill säga nukleotider). Skillnaderna mellan varje människas genom och en annan människas genom är mycket små, säger V. Kūčinskas.

På samma sätt består människor av samma samling instinkter, ord, känslor och upplevelser, bara något olika sammansatta. Alla är skapade av samma lera. Det är bara en obetydlig beståndsdel som gör oss unika (föreställ er en fulländad apparat, men utan energikälla. Vad och var är den beståndsdelen, den källa som sätter apparaten i gång och gör den unik?)

Förmågan att tänka är också given åt alla. Tankekedjan är tydlig: erfarenhet – stadiet då tillstånd ges ord – uttryck i ord – erfarenhet... Det förefaller mig som om det finns en lucka här. När vi tänker använder vi inte bara information som hämtas genom de fem sinnena. Vi ”når” också information som finns i kroppen, låt oss säga genetiskt kodad information som förs vidare från generation till generation. Hur? Var?

Det finns också vissa koder för historiskt minne och visdom, och system som hör till dem. Det kan hända att de förs vidare till framtida generationer på ungefär samma sätt som information förs vidare genom gener. Det kan hända att koder för historiska erfarenheter (i vid bemärkelse) också är inskrivna i generna. En del av den informationen, en del av dessa koder, ärvs av människor genom sin natur,

284

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Genomika, atmintis, kalba, tikras ir dirbtinis intelektas. Kaip visas susiję?

som vi säger – uppfattar intuitivt, utan egen individuell erfarenhet. En del lär man sig att avkoda under hela livet. ”För att rekonstruera människans evolution krävs både historisk och statistisk forskning. För att förstå människans evolution är fysisk och social antropologi, arkeologi, demografi och lingvistik minst lika viktiga”, säger V. Kučinskas.

VÄGENS BÖRJAN

År 2017 delade jag min hypotes med två synnerligen framstående forskare – akademikern, prof. Grasilda Blažienė, en välkänd preussisk forskare och språkforskare, samt prof. Vaidus Kučinskas, en berömd genetiker, som är mer känd för allmänheten som forskaren bakom studierna av det litauiska genomet.

Jag är tacksam mot akademikerna för att de lyssnade på mina resonemang och sade att idéerna förtjänar noggrann och djupgående forskning.

En hypotes som omfattar mer än ett forskningsobjekt kräver att en större tvärvetenskaplig grupp samlas. Det är en stor glädje att båda akademikerna beslutade sig för att bidra till denna forskning och leda de berörda forskarlagen.

I dag undersöker vi möjligheterna att genomföra projektet och söker finansiering. Med tanke på de möjliga resultaten och nyttan för många vetenskaper och den praktiska världen är finansieringen inte stor, men ytterst nödvändig.

Utöver intellektuella resurser behövs ett laboratorium och material för genetiska undersökningar. Ansökningar har skickats. Vi väntar.

Därför ligger vägen, trots att marken under våra fötter är stadig och vi har mycket erfarna och framstående vänner vid vår sida, ändå höljd i dimma.

Mottagen den 22 november 2018.

LINAS KONTRIMAS

Vilniaus universitetas

Saulėtekio 9, LT-1022 Vilnius

[email protected]

Įžvalgos / Insights

285