LORETA VAIČULYTĖ-SEMĖNIENĖ

Litauiska språkets institut

Forskningsområden: morfosyntax, typologi, valens, semantik.

MÄNNISKANS IDENTITETSKONCEPT ENLIGT TAPATUS, -Į OCH DESS AVLEDNINGAR I NUTIDA LITAUISK OPINIONSJOURNALISTIK

Begreppet mänsklig identitet på basis av tapatus, -i och dess avledningar i nutida litauisk opinionsjournalistik

SAMMANFATTNING

Denna artikels ämne är människans identitet utifrån adjektivet tapatus, -i och dess verbala och nominala avledningar. Ett strukturellt förhållningssätt till betydelse kombineras här med ett kognitivt. Med utgångspunkt i opinionsjournalistiskt material från Dabartinės lietuvių kalbos tekstyno (nedan DKT) behandlas frågan om hur människans identitetskoncept ser ut. Undersökningen visade att människans identitet, utifrån de aktuella ordens valensaktanter och de predikat vars aktanter orden själva utgör, är en särpräglad helhet hos personen, som känns, uppfattas och/eller skapas från födseln enligt en uppdelning: som en nära inbördes relation mellan människan och partiella identiteter – medfödda respektive icke-medfödda, gudomliga respektive jordiska. Med hänsyn till detta är den medfödda identiteten mer beständig än den icke-medfödda. Föränderligheten hänger samman med uttrycket i olika former av tapatus respektive tapatinti(s).

NYCKELORD: adjektivet tapatus, -i, avledning, koncept, strukturell semantik.

ANNOTATION

Artikeln handlar om mänsklig identitet utifrån adjektivet tapatus, -i och dess verbala och nominala avledningar. Den förenar ett strukturellt förhållningssätt till betydelse med ett kognitivt. Med hänvisning till material från opinionsjournalistik i Corpus of Contemporary Lithuanian Language (CCL) utvecklar artikeln begreppet mänsklig identitet. Studien

Straipsniai / Articles

105

LORETA VAČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

visade att mänsklig identitet, utifrån valensaktanterna hos de aktuella orden och predikaten vilkas aktanter orden själva är, utgör en särpräglad helhet hos personen, som förnimms, uppfattas och/eller skapas utifrån dualitet ända från födseln: som personens nära relation till en delvis – medfödd eller icke-medfödd, himmelsk eller jordisk – identitet. Ur ett tidsperspektiv är den medfödda identiteten stabilare än den icke-medfödda. Variabilitet förknippas med uttryck genom olika former av ya tapatus och tapatini(s).

NYCKELORD: adjektivet tapatus, avledning, begrepp, strukturell semantik.

1. INLEDNING. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

Under det senaste decenniet har det varit på modet att tala om identitet. Ämnet har undersökts ur historiska, sociologiska, filosofiska, sociala, kulturella och andra perspektiv av ett stort antal litauiska författare, som det vore besvärligt att räkna upp här och som det inte heller finns någon anledning att räkna upp (inter alia Morkūnienė, red., 2012; Matonytė, Morkevičius 2013; Rubavičius 2014; Grigas 2016 och den omfattande litteratur som citeras där). Under de senaste åren har identiteten också väckt språklig uppmärksamhet: den har undersökts ur sociolingvistiska (Ramonienė, red., 2016) och etnolingvistiska (Rutkovska, Smetona, Smetonienė 2017) perspektiv.

Romualdas Grigas säger: ”Jag kan [...] lära känna och förstå mig själv endast genom att umgås med mina närmaste, meningsfränder, arbetskamrater och, överlag, den omgivande världen. [...] Så är det också med en nation. [...] Den föds, formas, befästs, förfaller och försvinner endast i relation till ’den andre’” (Grigas 2016: 18). Eller, som det skrevs i oktober 2005 på webbplatsen bernardinai.lt¹: ”Identiteten avgör inte bara hur du uppfattar dig själv, utan också hur andra uppfattar dig. Identiteten är mångfacetterad och komplex. Någon har formulerat det så att vi har flera identitetslager – vi är som lökar.”

Efter att ha undersökt semantiken hos beteckningar för etniska värden enligt kognitiv etnolingvistik presenterar Kristina Rutkovska, Marius Smetona och Irena Smetonienė (2017) den litauiska identiteten. Monografins författare analyserade, enligt den metodologi för språkets världsbild som utarbetats av Jerzy Bartmiński och hans forskargrupp (s. 29–35), begreppen ELD, VATTEN, HEM, FAMILJ, ARBETE, EUROPA, FRIHET och ÄRA och drog slutsatsen att ”genom att en begreppssfär med hierarkisk struktur täcks in och framträder, bidrar den också till hur man beskriver och uppfattar sig själv som individ och, via individen, hela den etniska gruppens självuttryck” (s. 260). Det visar sig att de litauiska värderingar i förändring som de behandlar

¹ Citeras efter Dabartinės lietuvių kalbos tekstynąs offentligt tillgängliga material.

106

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

nära förknippade med etnicitet och den gamla baltiska kulturen, ”och detta hänger samman med en hög uppskattning av den egna självkänslan, värnandet om språket och uttryck för kärlek till fosterlandet” (s. 259).

Loreta Vilkienė betraktar identitet som en ständig process där individen söker förstå sig själv och skapar sig själv (Ramonienė, red., 2016: 135; jfr även den litteratur som citeras där) och undersöker de etniska, språkliga och kulturella identitetsfrågorna hos litauer bosatta utomlands, personer av litauisk härkomst och emigranter, sambanden mellan det litauiska språket och emigranternas identitet samt vilken roll det litauiska språket spelar för deras uppfattning om sin etniska identitet (s. 117–185). Författaren hävdar att ”språket är en betydelsefull indikator på etnisk identitet för litauer” (s. 118; se även s. 128–129, 132, 152) och, som Simas Karaliūnas skriver (1997: 163), fyller en identifierande och förenande funktion. Som man säger framträder den etniska identiteten smidigast och tydligast genom språket, som befinner sig i identitetens kärna (Bucholtz, Hall 2006: 369), och de personer som diskuteras identifierar sig uppenbart i grunden med det litauiska språket (Ramonienė, red., 2015: 152). Å andra sidan ”måste man också erkänna att en levande inställning till det litauiska språket kan finnas även hos den som inte kan litauiska” (s. 132). Förhållandet till platsen – Litauen – är annorlunda; enligt L. Vilkienė är den ”inte särskilt viktig” för emigrantens etniska identitet (s. 125), eller mer exakt, ”en process där den etniska identiteten ’avplatsliggörs’ pågår, eftersom banden till Litauen i högre grad är känslomässiga än territoriella” (s. 132). Den kulturella identiteten hos litauer bosatta utomlands, personer av litauisk härkomst och emigranter är i någon mån hybrid, men den litauiska delen är stark; den litauiska kulturella särarten värdesätts – språket, historien, symbolerna och så vidare (s. 184).

I denna artikel betraktas människans identitet ur strukturellsemantisk synvinkel; närmare bestämt förenas ett strukturellt perspektiv på betydelse med ett kognitivt. Såvitt känt har människans identitet inte tidigare behandlats ur detta perspektiv. Utgångspunkten är uppfattningen att ”strukturell betydelse är expliciterad kognitiv betydelse” (Jakaitienė 1988: 58; jfr Jakaitienė 2010: 56; Gudavičius 2011: 117). Här analyseras ordens inbördes relationer och undersöks vilken information de uttrycker, det vill säga vad eller hur människans identitetskoncept verbaliseras som den föränderliga konceptuella information, tankeinnehåll och strategi som finns i språkbrukarnas medvetande (jfr Jakaitienė 1988: 42–43, 57–94; 2010: 17–18, 45–46, 50). På denna grund kan man tala om den så kallade språkliga världsbilden som en förståelse av innehåll fixerad i språkets element, en viss tolkning av verkligheten i språket (se vidare Gudavičius 2007: 10; 2009: 11–17, Rutkovska, Smetona, Smetonienė 2017: 20–22, 29 och den litteratur som citeras där)³.

² Plg. Rutkovskos, Smetonos, Smetonienės (2017: 22) vartojamą terminą pasaulio vaizdas kalboje.

³ Den etnolingvistiska förståelsen av konceptet bygger också på arbeten av exempelvis Jurij Stepanov (Степанов 1997), Valentina Maslova (Маслова 2001), Svetlana Ter-Minasova (Тер-Минасова 2000), Algirdas Ruškys (2011), Regina Kvašytė och Silvija Papaurėlytė (2013), Silvija Papaurėlytė (2013) samt Nedas Jurgaitis (2015) (se även den litteratur som citeras där).

Straipsniai / Articles

107

LORETA VAČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

Föremålet för denna undersökning är olika former av reciprokadjektivet tapatūs, -i och dess verbala (tapatinti, tapatintis, susitapatinti, sutapatinti) och substantiviska (tapatybė, tapatumas) avledningar, när minst en av deras aktanter uttryckligen eller underförstått betecknar en människa eller en grupp människor, till exempel: Karalius tapatūs valstybei DLKT; Människan börjar identifiera sig (jfr människan) med gemenskapen DLKT; TV-serier har en terapeutisk effekt och återspeglar folkets identitet, närmare bestämt vad det självt tenderar att identifiera sig med DLKT. Målet är att med utgångspunkt i en analys av tapatūs, -i och dess avledningar i publicistiska meningar⁴ definiera människans identitetskoncept⁵ som en del av världsbilden i människans medvetande, ett visst sätt att uppfatta världen. Frågan är hur den mentala strukturen – människans identitet som en del av identitetskonceptet – aktualiseras (blir synlig) i språkbruket⁶ genom de aktuella orden och deras valensaktanter, det vill säga den formella strukturen.

Följande uppgifter har ställts upp: utan anspråk på en fullständig litteraturöversikt nämna vad som är mest typiskt för publicistiskt språk (se avsnitt 2), redogöra för hur adjektivet tapatūs, -i och dess avledningar definieras i ordböcker och beskrivs i grammatiska arbeten (se avsnitt 3), analysera de aktuella orden i korta publicistiska textfragment, det vill säga i meningar, och på grundval av analysen fastställa hur bilden av människans identitet framträder – som ett koncept som finns i dagens litauiska språkbrukares medvetande (se avsnitt 5). Människans identitet definieras induktivt.

Undersökningens teoretiska utgångspunkt är strukturlingvistikernas syn på språket som ett strukturerat system av betydelsebärande element i huvudet på dem som talar språket, där elementen definieras genom sina inbördes relationer; det är alltså inte de enskilda x och y – elementen – som är viktiga, utan relationen mellan dem (bland annat Hjelmslev 1995: 36–51; Greimas 2005: 47, 50; Vykypėl 2005: 11–44)⁸. Analysen utgår från ett konkret språkligt uttryck i bruk – en mening i en minimal (kon)text. I meningen Karalius tapatūs valstybei är de betydelsebärande elementen

⁴ Plg. Evaldos Jakaitienės (2010: 32t) vartojamą priedėlio termino terminą.

⁵ Om innehållet i termerna reikšmė, sąvoka, konceptas ir prasmė och deras inbördes relationer, se vidare Gudavičius 2007: 14–23, 2011; jfr Jakaitienė 2010: 46–48.

⁶ Jfr: ”Människans existens är identisk med hennes funktion i någon mening. Denna variant smälter samman med hela moderniteten och postmoderniteten, där universum är identiskt med de diskurser som beskriver det. Sådana yttranden är en följd av påståendet att inte bara universum utan också människan är ett materiellt föremål sammansatt av delar, och därför kan sättas samman på ett annat sätt än vad en diskurs anger, och till och med enligt beskrivningar som strider mot människan” (Mickūnas 2012: 306).

⁷ Jfr: ”En term som objekt betraktad har ingen betydelse i sig. Betydelse förutsätter att en relation föreligger: relationen mellan termer är ett nödvändigt villkor för betydelse” (Greimas 2005: 47).

⁸ Kognitiv semantik undersöker relationerna mellan erfarenhet (eng. experience), förkroppsligad kognition (eng. embodied cognition) och språk (Evans, Green 2006: 50); betydelser betraktas som mentala strukturer (Taylor 2006: 569).

108

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas gal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

(lexem) är relaterade genom opposition: substantiv i olika former kung, stat är relaterade till identisk (som aktanter respektive predikat); substantivet kung är relaterat till stat (subjekt respektive objekt). Predikatet identisks konkreta betydelse blir tydlig i närheten av andra lexem – aktanter betecknade med substantiv. I detta fall ”skapar” lexemen kung och stat villkorligt, det vill säga aktualiserar, innehållet i identisk (mer generellt – innehållet i identitet)⁹. Enligt kompositionsprincipen definieras betydelsen av ett sammansatt uttryck som helhet utifrån betydelserna hos dess beståndsdelar¹⁰. Den strukturella betydelsen är villkorligt förbunden med konceptet genom förhållandet mellan del och helhet, det vill säga den verbaliserar vissa föränderliga element i det mentala innehållet.

Först undersöks om identisk, -t och dess avledningar används på satsnivå, det vill säga om det självt fungerar som predikat (identisk, identifiera) eller om det är en av predikatets valensaktanter (bevara sin identitet). Som nämnts uppmärksammas huruvida åtminstone en av de obligatoriska aktanterna till identisk, -t eller dess avledningar uttrycks med ett ord som betecknar en människa eller en grupp människor, och den andra aktantens lexikala uttryck analyseras – det fastställs vad som uttrycks med den. Man undersöker vilka predikat de substantiviska avledningarna av identisk, -t används med, det vill säga vad som bildar satsens kärna i de fall då en avledning av identisk, -t inte fungerar som predikat utan som aktant. Följande uttryck undersöks: en människa (x) är identisk med y, en människa identifierar sig med y, uppfatta en människas identitet och liknande, och man söker svar på frågan om vilka tendenser i identitetens innehåll hos människan¹² som blir synliga genom uttrycken på satsnivå i den moderna litauiska publicistiken, och hur de tar sig uttryck.

Den huvudsakliga forskningsmetoden är deskriptiv-analytisk, med grammatisk och semantisk analys.

Vid undersökningen av bruket i modern litauiska utgår man från exempel insamlade vid Vytautas Magnus-universitetets centrum för datorlingvistik

⁹ ”De flesta predikativa ords betydelse blir tydlig först i en två- eller flerledad förbindelse” (Jakaitienė 2010: 51). Se även Cruse (2001: 16) i denna fråga. Jfr Louis Hjelmslevs användning av begreppet släktskap: ”detta släktskap är en viss attraktionskraft som i en viss form drar till sig en viss substans; den existerar både på uttrycks- och innehållsplanet” (Vykypė 2005: 18).

¹⁰ Jfr: ”Uppfattningen om strukturell betydelse grundar sig på språkbrukarnas kunskaper om ordens systematiska relationer och regler och normer för deras användning i texter. [...] Undersökningen av relationerna mellan ord är just den procedur som gör det möjligt att urskilja betydelsen och explicitgöra vissa mindre semantiska beståndsdelar. Därför kan betydelse ur strukturell synvinkel definieras som en organiserad (det vill säga på ett visst sätt ordnad) helhet av semantiska element” (Jakaitienė 2010: 56).

¹¹ ”Det är inte ens helt korrekt att tala om deras [ordbetydelsens och begreppets] samverkan, eftersom samverkan skulle innebära en viss åtskillnad. Vi har nämligen här att göra med ett och samma fenomen, som emellertid, eftersom det är mycket komplext, har två manifestationsformer: en mer ytlig – ordbetydelsen – och en djupare, mer inre – det kognitiva begreppet. Genetiskt sett kan begreppet anses ha företräde framför ordbetydelsen” (Gudavičius 2007: 18; jfr även Jakaitienė 1988: 57–58).

¹² ”När man beskriver språkbruket, som ständigt förändras och därför är mycket svårt att fastställa (definiera), kan man endast tala om tendenser” (Vykypė 2005: 20).

Straipsniai / Articles

109

LORETA VAČIULYTĖ-SEMĖNĖ

utgör Korpusen över nutida litauiska (härefter – DKT). Den DKT som har sammanställts sedan 1992 och fortfarande byggs ut består till största delen av skrivna, ofta redigerade språktexter i olika genrer: journalistik, skönlitteratur, facklitteratur eller administrativ litteratur. En del av dem är översättningar. Det finns uppenbart betydligt färre exempel på talat språk i DKT. Den journalistiska delen utgör 63,8 procent av hela DKT-materialet. För analysen valdes 100 journalistiska meningar¹³ ut, där de aktuella orden används. Vid behov beaktas även meningarnas minimala kontext (300 tecken enligt bredden på DKT-konkordansraden).

2. VARFÖR JOURNALISTIK

Journalistiken har valts som källa inte bara för att den utgör den största delen av DKT, utan också på grund av sina särdrag som ”förmedlare” (jfr Bitinienė 2007: 17; Župerka 1983: 108).

Traditionellt behandlas journalistik inom stilistiken – de funktionella stilarna¹⁴ (inter alia Pikčilingis 1971; Župerka 1983, 2012; Bitinienė 2007). Utifrån språkets användningsområden och dess huvudsakliga funktioner¹⁵ skiljs den journalistiska stilen från den vardagliga (talspråkliga), den officiella och fackspråkliga, den vetenskapliga och den konstnärligt skönlitterära (Pikčilingis 1971: 286 ff.), eller placeras bredvid den vetenskapliga, administrativa, vardagliga (talspråkliga, enligt Župerka 2012: 91) och konstnärliga stilen (Župerka 1983: 12, 99, 101; jfr 2012: 80–97).

Kazimieras Župerka (1983: 99, 101, 108; plg. 2012: 79) kalba apie tai, kad du ryškiausi potilius – laikraštinį¹⁶ (rašytinį) ir oratorinį (s说ytinį) turintis publicistinis stilius esąs meninio ir nemeninio (dalykinio resp. buitinio) stilių, arba kalbos sferų, sandūroje, tiksliau, arčiau nemeninio stiliaus (Župerka 2012:

¹³ Plg.: „Sakinys yra bazinis objektas, kuriame įkūnyta kalbos Semantika“ (Стенанов 1981: 4, cituojama iš Jakaitienė 2010: 42).

¹⁴ ”En funktionell stil är en historiskt framvuxen variant av standardspråket, vars stilistiska särdrag och språkliga medel bestäms av språkets användningsområde, innehåll och funktioner” (Župerka 2012: 78; för en något avvikande uppfattning, jfr Župerka 1983: 12, 99; Pikčilingis 1971: 277; Gaivenis, Keinys 1990: 67; Ambrazas 1999: 204). ”En funktionell stil är vissa tendenser och riktlinjer för språkbruket som har etablerats och medvetandegjorts i det kollektiva medvetandet, en tämligen abstrakt modell, medan språkbrukets hela variationsrikedom framträder i en text som är inriktad på en viss stil” (Bitinienė 2007: 10).

¹⁵ En utförligare redogörelse för språkfunktionerna, kriterierna för att skilja dem åt, deras antal och ömsesidiga beroende finns hos Karaliūnas 1997: 113–175 och i den litteratur som citeras där. Jfr även i denna fråga Župerka 1983: 99–100; 2012: 79, Marcinkevičienė 2008: 33–77 och den litteratur som citeras där.

¹⁶ ”Tidningsgenrerna är nyhetsnotis, artikel, kåseri, reportage, essä och så vidare. Det finns också mellanformer, såsom vetenskaplig journalistik” (Župerka 1983: 101 ff., se även s. 108). En utförligare redogörelse för de genrer som räknas till journalistiken, deras typologi, klassificeringskriterier och så vidare finns hos Marcinkevičienė 2008.

110

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, –i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

79). ”Till skillnad från fackstilarna (den vetenskapliga och den administrativa) är subjektiv värdering ett karakteristiskt drag hos journalistiken. Den journalistiska texten [...] befinner sig alltså liksom halvvägs mellan den fackmässiga och den konstnärliga stilen” (Župerka 1983: 108; jfr Župerka 2012: 87; Bitinienė 2007: 24; Marcinkevičienė 2008: 91–92). Den aktuella stilen, vars syfte är ”inte bara att redogöra för fakta utan också att påverka och övertyga läsaren”, kännetecknas av en samverkan mellan kommunikativa och expressiva funktioner (Župerka 1983: 108), eller med andra ord mellan funktionerna att förmedla (aktuell information) och påverka (agitera och uttrycka). Audronė Bitinienė har en snävare förståelse av den journalistiska stilen – som periodiska publikationer (tidningar och tidskrifter) – och hävdar att ”journalistikens primära uppgift är att återspegla samhällslivet (registrera fakta och händelser) och först därefter påverka och styra det”. Eller, som S. Karaliūnas hävdar med hänvisning till Grace Andrus de Laguna (1927): ”språket är ett viktigt sätt att förverkliga människors samarbete. [...] Människor talar inte bara för att lugna sina känslor, lätta sitt hjärta eller uttrycka sin åsikt, utan också för att väcka reaktioner hos sina partner och följeslagare och påverka deras inställningar, synsätt och handlingar” (Karaliūnas 1997: 108). ”Interaktion och kommunikation förekommer också mellan människor som aldrig har mötts och inte möts direkt, men som påverkar varandra genom ett komplicerat system av samhällsinstitutioner, vars funktion möjliggörs av att meddelanden överförs på distans med tekniska kommunikationsmedel. En sådan typ av interaktion och kommunikation förekommer till exempel [...] mellan artikelns författare och breda lager av tidningsläsare, till vilka författaren förmedlar sin åsikt” (s. 96; jfr Bitinienė 2007: 12). Slutligen: ”eftersom informationsöverföring och dess cirkulation i samhället betraktas som kommunikation, innebär kommunikation ur ett psykosocialt perspektiv i grund och botten att människors beteende förändras och regleras” (Karaliūnas 1997: 107). A. Bitinienė tillägger i denna fråga: ”mottagaren [läsaren] tycks berövas mångfalden i sin kunskap om världen och möjligheten att betrakta den med sin egen blick: mottagaren måste underordna sig avsändarens påverkan och ta till sig dennes syn på verklighetens företeelser” (Bitinienė 2007: 20). Just sådana ”viljelösa”, läs- och skrivkunniga men okritiska personer ”utgör mer än hälften av åhörarna eller läsarna”.

Av det som kortfattat sagts står det alltså klart att texter som räknas till journalistiken har till uppgift att informera, värdera och (om)forma majoriteten av läsarnas, det vill säga den allmänna, opinionen. Mot denna bakgrund kan man rimligen anta att den identitetskonception som framträder i DKT:s journalistiska meningar motsvarar eller liknar den tolkning av identitet som för närvarande har (om)formats i många av oss – aktiva läsares – medvetande.

¹⁷ Se Župerka 2012: 79, 87, 97; jfr Pikčilingis 1971: 307; Marcinkevičienė 2008: 34–35, 53 ff.

¹⁸ ”Det viktiga är inte vad människor tänker, utan hur de borde tänka” (Bitinienė 2007: 12).

Straipsniai / Articles

111

LORETA VAičIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

3. ADJEKTIVET TAPUS, -I OCH DESS AVLEDNINGARS DEFINITIONER I ORDBÖCKER OCH GRAMMATIKARBETEN

För att precisera innehållet i tapus, -i och dess avledningar, och med utgångspunkt i synen att ordets allmänna betydelse uppfattas intuitivt och är en abstraktion (Karaliūnas 1997: 277–278), är det viktigt att undersöka hur de aktuella orden presenteras i ordböcker.

I den stora ordboken över det litauiska språket (härefter LKŽe) förklaras adjektivet tapatus, -i som identisk, likvärdig (se mening 1–2), och i ordboken över nutida litauiska (härefter DLKŽe) som samma¹⁹, identisk²⁰, likvärdig²¹. Substantivet tapatumas behandlas separat i LKŽe och kopplas till tapatus som en avledning av det senare, medan adjektivet tapatybė här definieras som having två betydelser, varav den ena – ’ett objekts likhet²² med sig självt eller med ett annat objekt, likvärdighet, likhet²³’ – är relevant för denna artikel. I DLKŽe anges det adjektivavledda abstrakta substantivet på -umas tapatumas i det lexikografiska uppslagsordet tapatus, -i, medan tapatybė behandlas separat med betydelsen ’identitet’. Verbet tapatinti definieras i LKŽe som ’betrakta som identisk, identifiera’ och i DLKŽe som ’betrakta som identisk’. Här är det också relevant att nämna betydelsen av själva verbet laikyti: ’anse någon vara något, anse att någon har vissa egenskaper’ (DLKŽe)²⁴, vilket förutsätter ett subjekt i rollen som perceptör²⁵, t.ex.: Alla [Pc] anser honom vara klok (se Šlienė 1994: 370). Mot denna bakgrund kan konstruktionen i DLKT Med hjältarna identifierar [vi] oss själva, identifierar hela nationen parafraseras som Vi anser själva att vi är identiska med hjältarna och att hela nationen är identisk med dem eller Vi anser att vi själva är identiska med hjältarna och att hela nationen är identisk med dem (jfr Šlienė 204: 297).

Valingumo pagrindu (Šlienė 1994: 15–57; plg. Jakaitienė 2010: 65–71) aptariami žodžiai, kurie, pagal minėtas leksikografines apibrėžtis, nusako

¹⁹ Jfr DLKŽe: samma pron. – sådan som en annan.

²⁰ Jfr DLKŽe: identisk, -t – 1. likvärdig, densamma, identisk.

²¹ Jfr DLKŽe: likvärdig, -t – 2. med gemensamma drag, densamma.

²² Jfr DLKŽe: lik, -t – 2. av samma storlek, bredd, godhet o.s.v., likadan: Han är jämlik med mig.

²³ Jfr LKŽe: likadan, -t – 1. som har nästan eller helt samma egenskaper, likadan: Alla gick därifrån likadana Rdn.

²⁴ Jfr LKŽe: laikyti – tr. 20. anse någon/något vara något: Vad anser du mig vara? J. Jabl. BLKŽe: laikyti – 4. (någon/något som något) anse, erkänna någon/något vara något eller sådan: Vi betraktar varandra som bröder.

²⁵ ”Perceptör – en funktion hos den som upplever ett psykiskt tillstånd, karakteristisk för levande varelser som uppfattar verklighetens företeelser, har en viss inställning till dem och reagerar psykologiskt på dem” (Šlienė 1994: 20–21).

112

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, –i ir jo vedinius dabartinėje lietuvių kalbos publicistikoje

likhetsrelationen mellan föremål²⁶ är tvåställiga (identisk, identitetlig, identitet och så vidare) eller treställiga (identifiera), det vill säga deras betydelse bestämmer två eller tre fria positioner – positioner²⁷ som i meningen upptas av ord med vissa betydelser och deras former.

Adjektivet identisk och dess avledningar (identitetlig, identitet) är lexikala (inherenta) reciproka²⁸, som uttrycker en ömsesidig (eng. mutual) relation mellan minst två deltagare i en situation (eng. mutant) – x och y. En inherant ömsesidig relation är symmetrisk. Vanligtvis är den inversiv: om det påstås att x är identisk med y, innebär det att y är identisk med x. Förutom sådana typiskt symmetriska fall (jfr Vi identifierar oss först och främst med vårt folk DLKT) finns fall som är svårare att invertera – mindre symmetriska (eng. semi-symmetric, quasi-symmetrical, sometimes-symmetrical), jfr Vi identifierar oss med vår historia DLKT, men: *Historien identifierar sig med oss. Symmetri är alltså gradvis³⁰. I det aktuella fallet hänger den inversiva symmetrin samman med betydelsen hos verbet identifiera sig, som implicerar en levande agent – en människa. Med andra ord kan människan vara utgångspunkt när olika former av identifiera sig eller dess avledning (identifikationsbar) används, jfr: Endast i detta fall kan man också tala om att en enskild människa identifierar sig med ett visst folk och dess kultur DLKT, men:?man kan tala om att en kultur identifierar sig med en människa.

Beroende på vald utgångspunkt kan samma deltagare i en ömsesidig situation (eng. mutual situation) uttryckas på olika sätt: var för sig eller som en helhet. I mening 1 nedan väljs en enskild deltagare i den ömsesidiga situationen (x) som utgångspunkt – subjektet kungen, eller vi i mening 2, medan meningarna 3–4 utgår från helheten av situationens deltagare (x och y), som uttrycks med substantivets pluralform.

I den ömsesidiga situation som uttrycks i meningarna 1–3 deltar enskilda människor eller en grupp människor (en individ respektive en grupp), och i meningarna 4–9 föremål. Med andra ord

²⁶ Dalijos Tekorienės (1990: 74) nuomone, tapatų formomis reiškiamas lygybės tarp daiktų santykis.

²⁷ Förutom när de aktuella orden används i pluralform; då är de en- eller tvåställiga (jfr mening 3).

²⁸ Jfr: ”Lexikala reciproka (även kallade alleliska predikat) kan definieras som predikat som på egen hand uttrycker en ömsesidig konfiguration utan att någon grammatisk markering krävs. De består av en semantiskt begränsad uppsättning predikat vars betydelser i allmänhet tillhör klassen sociala handlingar och relationer (’gifta sig’, ’gräla’, ’vän’), rumsliga relationer (’gränsa till’, ’intill’) samt relationer av (icke-)identitet (’samma som’, ’annorlunda än’, ’likna’)” (Haspelmath 2007: 2090).

²⁹ Jfr: ”En icke-symmetrisk relation blir ’en relation som har minst en asymmetrisk instans’” (Parte 2008: 4). Exempelvis implicerar de hälsade på varandra att han hälsade på henne eller hon hälsade på honom, men inte nödvändigtvis tvärtom, det vill säga om hon hälsade på honom, så hälsade han inte nödvändigtvis på henne.

³⁰ ”Ömsesidiga situationer är sällan helt symmetriska” (Haspelmath 2007: 2088; för en liknande uppfattning, se även Knjazev 2007: 116 ff.). Om den gradvisa symmetrin hos alleliska predikat, se Parte 2008 för en utförligare behandling.

Straipsniai / Articles

113

LORETA VAČIULYTĖ-SEMĖNĖ

språkligt sett skiljer sig tapatus och dess avledningars aktanters lexikala valens, vilken ”regleras av lagen om semantisk kongruens” (Jakaitienė 2010: 69; jfr Sližienė 1994: 28–29)³¹. Som Evalda Jakaitienė skriver: ”Analysen av lexikal valens konkretiserar de allmänna komponenternas karaktär. Detta kan åstadkommas inte utifrån en enda mening, utan genom att ha tillgång till fler [...] texter som visar språkbruket (Jakaitienė 2010: 71).”

I det följande ligger huvudfokus på att diskutera meningarna 1–3: sådana fall där den lexikala valensen hos åtminstone ett av de ord som behandlas är Hum, det vill säga en människa eller en grupp människor, medan sådana som meningarna 4–9 lämnas därhän. Hänsyn tas dock till meningarna 10–12, där predikatets aktant, uttryckt med ett ord som betecknar en abstrakt företeelse, inherent (genom sin härledning) implicerar en människa.

Utgångspunkten är att varje ord med egen betydelse och grammatisk form, som i meningen betecknar aktanten till tapatus och dess avledningar, ingår som en del i människans identitetskoncept och står i relation till helheten.

1) Kungen var inte bara statschef; i praktiken var han identisk med staten, eftersom det inte fanns någon annan enande kraft som kunde hålla den samman.

2) Vi kommer i själva verket aldrig att vara identiska med Västeuropa, vare sig mentalt, socialt eller politiskt. Därför kommer vi att få både öst och väst att ta oss på allvar först när vi kan visa att vi är annorlunda, men att vi finns.

3) Det är omöjligt att två människor skulle vara nästan identiska.

4) Vi kommer ju inte att hitta två helt identiska löv eller två identiska vattendroppar i livet. På vår planet är varje föremål unikt.

5) Är en internetbok identisk med en traditionell [bok]?

6) Mes klaidingai tapatiname Aristotelės kolonas su antika.

7) O aš laiką tapatu su teatru.

8) Små barn brukar likställa tid, rum och rörelse.

9) Turbūt jau instinktyviai vilniečiai puošar tapina su folkloro švente „Skamba skamba kankliai“.

10) Man bör inte identifiera rollfigurernas yttranden eller tankar med författarens synsätt (jfr att identifiera rollfigurerna med författaren).

11) Går det att hitta en sådan roll på scenen som motsvarar din bild (jfr en bild som motsvarar dig/ditt jag)?

12) Den individuella medvetenheten påverkar den gemensamma erfarenheten, men detta [individuella medvetande] är inte identiskt med det kollektiva [medvetandet] (jfr individen är inte identisk med kollektivet).

³¹ ”Den lexikala betydelsen hos de ord som bildar lexikala förbindelser förstås som den information som orden kommunicerar om verklighetens företeelser, sådana de uppfattas av människor, och om relationerna mellan dem” (Jakaitienė 2010: 62).

114

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Begreppet mänsklig identitet enligt tapatus, –i och dess avledningar i dagens litauiska publicistik

4. URVAL AV EMPIRISKT MATERIAL

Forskningsmeningarna med tapatus, –i och dess verbala eller nominala avledningar valdes ut i ordningsföljd genom att ange ordets början, till exempel tapat, tapatyb, i DLKT:s utökade sökfält och markera rutan för att endast analysera publicistiska källor. Sökcriterion börjar med användes. Sökningen efter tapat gav 1371 förekomster i DLKT. Här ingick olika former av adjektiven tapatus, –i, tapatingas, –a, verbet tapatintis), participet tapinamas, –a och substantiven tapatingumas, tapatumas. Med hänsyn till att åtminstone ett argument till något av de behandlade orden uttryckligen eller underförstått skulle avse en människa, det vill säga att aktets lexikala valens skulle vara Hum, valdes 360 exempel ut ur materialet. Sökningarna su(si)tap och tapatyb gav 562 respektive 2054 förekomster med olika former av verbet su(si)tapinti och substantivet tapatybė. I tur och ordning valdes 314 respektive 326 exempel ut. För analys med minimal kontext användes meningar där de aktuella orden själva fungerar som predikat (se meningarna 1–3) eller är argument till ett annat predikat (se meningarna 13–15); konsekvent behölls även meningar där de fungerar som (icke-)kongruerande attribut, det vill säga på frasnivå (se meningarna 4, 16–21). Å andra sidan beaktas (icke-)kongruerande attribut i nominalfraser när de är relevanta för lexem som betecknar argument (se meningarna 22–23).

13) En sann lärjunge är inte den som ropar: Herre, Herre!, utan den som har fått Sonens Ande och gör Faderns vilja. Vår identitet beror på detta, så det spelar ingen roll vilken nation eller kultur det gäller, varken då eller i dag.

14) Människan får sin identitet genom relationen till sina förfäder och de händelser som formade deras karaktärer.

15) För att kunna ge vårt liv mening och känna igen vår identitet måste vi, sade Taylor, kunna se vårt liv som en föränderlig berättelse.

16) Man skulle inte ens behöva minnas denna förtrollande blomma om inte de viktigaste komponenterna i båda berättelserna vore identiska: en svaping ung man, en underbar blomma och en minst lika underbar jungfru.

17) Familjen lär sig att känna igen fertilitetstecken som är gemensamma för varje fertil kvinna.

18) När han behandlade frågan om personlig identitet föreslog han att använda språket som ett hjälpmedel för förståelse, snarare än som ett redskap för självförståelse, i likhet med andra hermeneutiskt orienterade tänkare.

19) Det är inget allvarligt om vårt identitetsideal skiljer sig en smula från verkligheten.

20) Taylor ser inget hot mot individens frihet i att personen sammanfaller med gruppen i sin helhet.

Straipsniai / Articles

115

LORETA VAIČIULYTĖ-ŠEMIENĖ

21) Därav följer omöjligheten att identifiera Jaget med den Andre, just på grund av denna olikhet, på grund av dikronin.

22) Jordens folk är identiskt med statens folk.

23) En stor del av befolkningen identifierar sig fortfarande med sovjetmänniskor.

5. MÄNNISKANS IDENTITET I DKT-PUBLICISTIKEN

5.1. När människans perspektiv väljs som utgångspunkt för diskussionen om det inversa identitetsförhållandet (eng. personal identity), behandlas den andres perspektiv (eng. enacted identity), det vill säga vem som identifierar sig med människan (människan sedd genom den andres ögon), inte separat.

Det verkar meningsfullt att börja tala om en människas eller människors identitet utifrån hennes eller deras förhållande till sig själva och därefter övergå till förhållandet till den andre. Hur uppfattar människan sig själv (eng. consciousness of self) – sitt eget jag (eng. individual self): som ett självständigt jag (eng. independent self) med en viss uppsättning personliga egenskaper som är utmärkande enbart för henne, eller (och) som ömsesidigt beroende (eng. independent self)? Med andra ord: består människans självuppfattning ur språklig synvinkel – uppfattningen om vem och hurdan jag själv är – av en uppfattning om individuell (unik) identitet som en uppsättning personliga egenskaper, eller (och) av att grunda den personliga identiteten på likhet med någon annan (jfr Mayers 2008: 57–64). Enligt John E. Joseph (2008: 37) flätas i själva verket människans unikhet, den andre, det egna och likheten samman i identiteten³². Följaktligen kan man tala om en mer eller mindre relationell mänsklig identitet (Joseph 2008: 81–82) och definiera den utifrån olika kriterier, vilka tillsammans utgör olika sammanlänkade skikt av människans identitet och anger vad människan identifierar sig med, sig själv eller (och) den andre.

Om man utgår från synsättet att människans identitet förenar hennes egenart och likhet, och beaktar den inneboende symmetri- och spegelprincipen hos de nämnda orden (se vidare Mayers 2008: 62 och den där citerade litteraturen)³³, är sådana (in)transitiva satser som Människan är identisk med sig själv. Vem identifierar du dig med? Varför identifierar ni er med dem? Litauens härskare identifierade samogiterna med litauerna och så vidare. där det direkta eller indirekta objektet är eller inte är koreferentiellt

³² ”Identitet som likhet uppfattas främst genom kontakt med det som är annorlunda, medan identitet som unikhet till stor del etableras genom skärningspunkten mellan kategorier av identitet som likhet” (Joseph 2008: 37).

³³ Jacques Lacan ”framhåller att individens självidentifiering, som ett erkännande av sig själv, är oskiljaktig från den andres erkännande; i den andre ser vi inte någon annan, utan känner igen oss själva” (Lacan 1998; citerad efter Kuzmickas 2012: 26).

116

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapat(us), -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

diskuteras tillsammans med subjektet. Man undersöker vilka aspekter av människans identitet som ”avslöjas” av de aktuella ordens betydelser på grundval av deras lexikala valens. 5.2. I tidsdimensionen kan människans identitet gentemot sitt eget jag, uttryckt i meningarna 24–29, uppfattas som identitetens vara och blivande. Identitetens vara uttrycks med ett statiskt, dess blivande med ett dynamiskt predikat (att vara identisk resp. att identifiera sig). Blivandet betonas ytterligare i kontexten till mening 26 genom tidsadverbet i dag (jfr. vem identifierar du dig med i dag). Identitetens vara är förknippat inte bara med relativ beständighet (statiskt tillstånd), utan också med helhet, så att säga en känsla av inre harmoni, som en harmoni mellan personlighetens grundläggande drag (Savicka 2004: 78). En identisk människa, som bärare av ett tillstånd, eller ett själv [P], är en hel³⁴ människa (jfr. meningarna 24, 27–28)³⁵. Den semantiska aspekten helhet är, som framgår av mening 24, knuten till särart. När en identisk människa omtalas, betonas i meningen hennes helhet som person (jfr. Jonas är en identisk människa). Den semantiska aspekten helhet ligger i bakgrunden av betydelsen hos identisk (eng. background), när det som är koreferentiellt med subjektet, eller det som är förknippat med en själv, förs till förgrunden (eng. foreground), nämligen människans särart, jfr.: Jonas är en identisk människa (dvs. hel); Jonas är en människa som är identisk med sig själv (dvs. särpräglad); Jonas identifierar sig med sig själv. I meningen Jonas identifierar sig med sig själv³⁶motsvarar Jonas, som fungerar som subjekt, både perceiveraren och självet; mer exakt uppfyller han den hierarkiskt organiserade perceiverarens dubbla funktion, med egenskaper hos komplementet självet [Pcp] (se närmare Drūteinis 2009), jfr.: Jonas [Pcp] anser att han [P] är identisk med sig själv. Denna dubbla subjektfunktion [Pcp] framträder när en människa betraktar sig själv liksom utifrån. Då används verbformen identifiera, jfr.: Jonas [Pcp] identifierar sig [P] med sin självbild; Jonas [Pcp] anser sig [P] vara identisk med sin självbild. Att vara identisk (med sig själv) resp. att identifiera sig med sig själv resp. att identifiera sig med sin självbild aktualiserar alltså olika semantiska aspekter som ingår i de aktuella predikatens betydelser, när de används i en mening.

Även identitetens vara förändras över tid. Det framgår av kopulans former, jfr.: människan var identisk med sig själv (vilket innebär att hon inte är identisk), kommer att vara identisk (vilket innebär att hon ännu inte är identisk),

³⁴ Jfr. LKŽ: hel – 4. bestående av en massa, odelad. || oavbruten, utan avbrott: Ihållande regn. 5. utan motsägelser, sammanhängande: En helgjuten personlighet.

³⁵ ”När man beskriver människan som individ måste man först och främst säga att hon är en separat och hel enhet, vilket innebär odelbarhet (lat. individuus – odelbar), men samtidigt föränderlig över tid. Detsamma sägs om individens identitet, även om den kan betraktas ur olika aspekter, där var och en urskiljs och diskuteras separat. Därför är individen, trots att hon är hel i en allmän mening, samtidigt mångfacetterad och mångdimensionell; man kan villkorligt urskilja delidentiteter, såsom social, kulturell, nationell, politisk, konfessionell och andra – beroende på vad vi söker och på vilka grunder vi gör det” (Kuzmickas 2011: 65).

³⁶ Inga exempel av denna typ har hittats i DKT.

Straipsniai / Articles

117

LORETA VAIČIULYTĖ-SEMĖNĖ

blir identisk och så vidare. I tidsdimensionen är människans identitet i grunden en process (ett förlopp) som, vilket framgår av mening 29, också hänger samman med människans självkänsla.

24) I den postmoderna eller postsubjektiva epoken är subjektet inte identiskt med sig självt. Det skiljer sig från och blir olikt det som är karaktäristiskt, det som är särpräglat för just det.

25) Men det måste sägas att ”identisk” inte betyder ”att vara identisk”, dvs. den identitet man tillskriver sig själv existerar inte alltid faktiskt.

26) Fundera över var din visdom finns och vem du identifierar dig med, vem blir du? Bedöm vad du assimilerar i dag och hur mycket du dissimilerar, hur väl du lyckas med detta – i den processen kommer du att upptäcka din sanna identitet.

27) Fragmenterat medvetande, en fragmenterad världsbild, ett schizofrent språk. En människasom inte längre tycks vara identisk med sig självblir också främmande för andra.

28) Att vara identisk med sig självoch att vara sig själv är grundläggande imperativ som bevarar den skatt av arketyper som garanterar personens identitet.

29) Alltså är jag inte identisk med mitt eget värde.

Människans identitet utgörs inte bara av hennes relativt dynamiska förhållande till sig själv (hon är identisk resp. kommer att vara identisk med sig själv; identifierar sig resp. har identifierat sig med sig själv; jfr. motsvarande uttryck med verbet tala), och hon blir främmande för sig själv³⁷), utan också av hennes förhållande till andra (identifierar sig med y; identifierar sig själv med y). Med Morkūnienės ord är ”individen inte isolerad, avskild: hon är förkroppsligad, ’deltar’ i subjekt” (Morkūnienė 2012: 120). Bronislovas Kuzmickas hävdar att ”identitetsbegreppet växer fram genom en utvidgning av det reflekterade inre; dess kärna framträder som en föreställning om jaget, som formas genom samtal och annan kommunikation med andra personer” (Kuzmickas 2012: 26). Subjekt ”befinner sig i tiden, vilket innebär att de består och förändras, och i denna förändring förblir desamma, om än inte likadana” (Kuzmickas 2008: 167).

Vem (eller vad) är (förblir) ”samma” människa genom tidens gång, om hon själv förändras och, när hon möter en annan, både förändras och förändrar den andra? Om man medger att de människor man möter påverkar varandras identiteter, är det knappast möjligt att två människor skulle vara identiska hela tiden (se mening 30).

30) Det är omöjligt att två människorär nästan identiska. Vi blir särskilt medvetna om partnerns annanhet när vi börjar umgås regelbundet och relationen blir stabil³⁸.

³⁷ Jfr. exemplen i DLKT: Talar han med sig själv för att förstå vad han tänker på? I livet händer det ofta att en människa, när hon talar med sig själv, låtsas tala med någon annan. Det som är omedelbart, det som inte har erfarits, det vill säga det abstrakta – oavsett om det är knutet till sinnlig tillvaro eller bara till tänkbar enkelhet – blir främmande för sig självt, för att sedan genom denna alienation återvända till sig självt och på så sätt först då bli sin egen verklighet och sanning, samtidigt som det är medvetandets egendom.

³⁸ Jfr ett exempel från DLKT, där identisk används attributivt: I världen finns det inte två identiska människor, bortsett från enäggstvillingar... födda med ett ögonblicks mellanrum. Vi är alla olika. Våra värderingar, vår livsstil, våra vanor, vår utbildning och annat skiljer sig åt.

118

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Människans identitetsbegrepp enligt identisk, -t och dess avledningar i den nutida litauiska publicistiken

Av sammanhanget i de 31–35 meningar som följer framgår att även om två (icke)konkreta personer sägs vara identiska, är identiteten partiell – i ett visst avseende, det vill säga vad gäller likartad stil i arbetet, utseende, inre egenskaper eller dylikt. Av meningarna 32–35 framgår också att den (o)definierade andra person som någon identifierar eller identifierar sig med inte är en verklig person (Juozas Stackevičius, Rolandas Paksas, Erica Jennings etc.), utan en viss självskapad bild av den personen som ett ”ideal” (en framgångsrik formgivare, en misslyckad president, frihet, kosmopolitism, helighet eller dylikt). Samma självskapade andra aktualiseras i meningarna 36–41, där en person identifierar sig med eller identifieras med en gestalt som symbol, idé eller verkets upphovsperson. I meningarna 42–46 uttrycks den självskapade andra som en obestämd bärare av en viss verbal eller nominal egenskap – en aktör som var och en av oss föreställer sig och som ter sig något annorlunda för var och en. Med andra ord föreställer sig varje tonåring i mening 46, när hen identifierar sig med en brandman, racerförare eller annan aktör, dessa utifrån sina kunskaper och/eller erfarenheter som något annorlunda eller något annorlunda än en annan tonåring gör.

31) Jag har en sådan framtoning, även om jag liknar min hemlige vän på något sätt. Därför försöker han identifiera sig med mig. Han kryper så in i hjärtat att man vill slå ihjäl honom. Särskilt på morgnarna och kvällarna, när vi rusar iväg tillsammans och ingen ser oss.

32) Men han [killen] märkte genast att många identifierar honom med Juozas Stackevičius och berömmer hans arbeten.

33) Att värna om sig själv som personlighet och bevisa att hon inte bara är hemmafru eller ett bihang till familjen. På grund av detta sinnelag har hon förmodligen under en tid skapat sig själv och identifierat sig med Žemaitė. Blev R. Merkelienė lyckligare efter den avgörande vändpunkten i sitt liv?

34) Knappast har någon ens identifierat sig med R. Paksas. Då lär väl ingen heller komma på tanken att identifiera sig med Erica Jennings heller. Det är ju bara känslor – sexualitet, frihet, ungdomlighet, kosmopolitism.

35) Men något större verk om honom blev inte till just därför att författaren säger sig inte ha vågat identifiera sig med den helige mannen, så enastående rik på andligt ljus. Är det inte liknande omständigheter som gör att man undviker att skildra Mindaugas karaktär inifrån?

36) Spėjuva identifierade sig med den gestalt hon skildrade, blev den verkliga Giselle och genomlevde hennes öde, utan att ha kraft att återvända till verkligheten.

37) Nutida barn identifierar allt oftare sig själva med påhittade gestalter och allt mer sällan med verkliga människor.

38) Men även på avstånd känner jag musikens kraft. I dag, när jag spelar A. Piazollas musik, försöker jag förstå dess anda, identifiera mig med kompositören. Då förenas två olika mentaliteter, två olika temperament.

Straipsniai / Articles

119

LORETA VAIČIULĖ-ŠEMENĖ

39) I sin senaste bok identifierar jag mig ungefär med människan som har erfarenhet av världen.

40) Författaren själv identifierar sig också tydligt med huvudpersonen: ”Jag är Lisa. Liksom hon, ett barn av makten, kunde jag fritt rasa runt i naturen.”

41) Vet du, jag har alltid identifierat mig själv, jämställt mig med Odysseus. En världsresenär som till slut återvänder hem... En grek!

42) Jag hade identifierat mig med någon sorts marxistisk propagandist (kompositören ler), som kritiserade den kapitalistiska världen.

43) Han identifierade sig i sin fantasi med polarnattens fångar, och därav kom hans extatiska tacksamhet för varje soluppgång och varje brödskiva.

44) Jag vänder mig ständigt till alla som än i dag lider av spetälska: de har fortfarande en förebedjare – fader Damien, som även innan han själv blev sjuk ofta identifierade sig med de sjuka och sade ”vi spetälska”.

45) Ett spädbarn i famnen på en kvinna som håller i ett glas vodka (mamma And är prototypen för en alkoholiserad kvinna). Det är inte konstigt att flickorna inte vill bli som dem och identifierar sig med skaparna, medan pojkarna skräms av sådana mångbarnsfamiljer.

46) Tonåringar kan vara rasande tävlingsförare, fångar, piloter, allsmäktiga, trollkarlar, oövervinneliga kämpar; de identifierar sig med de nämnda gestalterna. Läkare varnar för att det är just här orsakerna ligger till att ungdomar mentalt tycker om att ”flyga” fram i bilar.

Av det som sagts om meningarna 31–46 framgår att den andre, som formar den beroende delen eller nivån av människans identitet, inte är en verklig person utan en självskapad person som man identifierar sig med. Vad utgör då människans oberoende Jag, vad är verkligt och beständigt i människans identitet, och finns det något sådant?

I DLKT-publikationerna delas människans identitet efter naturen in i en dualitet (ande resp. kropp): den delas in i inre resp. yttre (se meningarna 47–49), likaså efter kön (man resp. kvinna; se meningarna 50–51) och ålder (ung resp. gammal; meningarna 52–54). Den inre, eller inherenta, delen av människans identitet kan inte uppfattas med de fem grundläggande sinnena. Om vi går med på att, såsom hävdas i mening 48, det vi är är identiskt med den andliga energi som finns inom oss och utgör det mest beständiga i människans identitet, kan den del av personidentiteten som (i högre grad) är påtaglig för sinnena, eller (i högre grad) yttre (kön, ålder), betraktas som mindre inherent – mer föränderlig eller möjlig att förändra³⁹. Människan har sin inre och yttre identitet av naturen, det vill säga hon ”får” den vid födseln. Det medfödda är människans verkliga

³⁹ Jfr: ”I vilket fall som helst kan det oföränderliga begreppet om individens substans väl förenas med egenskapernas förändring: det är det som finns kvar hos individen när dess egenskaper förändras. [...] [O]fta kallas även i dag det som finns kvar hos individen när dess egenskaper förändras – den mänskliga substansen – för själ. Själen är livsprincipen – det som organiserar den levande organismen till en helhet. Helhetens delar kan förändras,

120

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

identitet. En icke-medfödd (icke-inherent) mänsklig identitet är det jag som personen själv skapar åt sig (illusioner, drömmar osv.) och/eller det jag som skapas åt andra (image, mask, etikett osv.) (se meningarna 55–56, jfr även meningarna 36–41; Joseph 2004: 4). Den självskapade delen av jagidentiteten är det som människan (inte) vill eller (inte) kan bli, dvs. ett möjligt lager av människans identitet⁴⁰. Med andra ord kan möjliga identitetsdelar bli människans verkliga identitet, dvs. föreställningsbilder (det som människan vill eller drömmer om att vara) motiverar hennes beteende, mål osv. och kan bli det verkliga eller mer verkliga jaget (det som människan uppfattar inom sig som mer inherent). Möjliga identiteter förändras.

47) En av mina favoritfilosofer kallade tillståndet ”förkroppsligande”, när [människan] med sinnet helt identifierar sig med kroppen, oftast en åldrande och lidande kropp. Alla känner igen känslan när hela det mänskliga ”Jag” blir en enda värkande njure.

48) Det vi är, är identiskt med den andliga energi som finns inom oss.

49) Om vi betraktar ”jaget” från en annan sida ser vi att när vi styr oss själva, när vi är mycket hungriga, helt identifierar vi oss med kroppen; när vi blir arga på någon känner vi oss som en enda boll av koleriska känslor; när vi fördjupar oss i vetenskaplig litteratur identifierar vi oss med förnuftet. Vilken av dessa olika sidor är det verkliga Jaget?

50) I sådana familjer växer söner upp till tonåringar som mognar utan tydliga riktlinjer för självskydd och saknar en närstående person som de kan identifiera sig med och identifiera sin sexualitet med...

51) Nijolė Arbačiauskienė: Kvinnor och män – jämlika, men inte identiska.

52) Detsamma gäller skillnader mellan personligheter: hur mogen en personlighet än är kan den i yngre ålder inte vara identisk med personligheten i äldre ålder.

53) Och den verkliga blicken skulle finnas där; jag skulle – av någon anledning var jag helt övertygad – vara något annorlunda. Kanske till och med delvis inte identisk med mig själv, säg, som tjugoåring. Men jag blev identisk med den jag var. Till och med med mig själv som femåring. Personen har inte försvunnit, ingen erfarenhet av något slag har övertäckt något; jag är densamme. Fem eller trettio år gammal.

54) Så lär sig barnet att ta avstånd. Mamman måste också lära sig detta då. Hon måste vara lite mer mogen än barnet. Om hon har identifierat sig alltför mycket med barnet, är det svårt för henne att göra det.

55) Utländska tv-serier och människor som klänger sig fast vid dem och försöker identifiera sig med det sockersöta, vackert färglagt med illusioner, och sedan berättar banala intriger om ”kärlek” och ”icke-kärlek”, ”lycka” och ”olycka”.

men den princip som organiserar dem förblir densamma: sådan är dialektiken mellan den mänskliga individens egenskaper och dess själ” (Aleksandričius 2012: 216).

⁴⁰ För en mer ingående behandling av begreppen verkligt respektive möjligt jag-själv ur ett psykologiskt och psykosocialt perspektiv, se Markus, Nurius 1986, Oosterwel, Oppenheimer 1993 och den där citerade litteraturen.

Straipsniai / Articles

121

LORETA VAČIULĖ-ŠEMIENĖ

56) En person med dragning åt teatralitet identifierar sig ibland med sin mask och förmår inte ta av sig den ens i närståendes sällskap⁴¹.

Av det som hittills har sagts med utgångspunkt i DLKT:s exempel framgår att man kan tala om människans identitet som ett tillstånd och en tillblivelse. Ur ett tidsperspektiv innebär identitetens tillstånd relativ beständighet, medan tillblivelsen innebär dynamik. Semantiskt sett är den mest beständiga delen av människans medfödda identitet den inre – själen⁴²; grammatiskt uttrycks den med presensformer av verbet vara, använda tillsammans med adjektivet tapatus, jfr: människan är identisk med själen, det vill säga människan är densamma eller likadan som själen; människan är identisk med det yttre (kroppen, utseendet), det vill säga människan är likadan som sitt yttre (kroppen, utseendet), men: människan är densamma som sitt yttre (kroppen, utseendet)⁴⁴; den mest föränderliga delen är människans icke-medfödda identitet – den del av identiteten som skapats för en själv och/eller för någon annan, grammatiskt markerad med former av perfektparticipet paties. Ur tidsperspektiv kan man tala om skikt i människans identitet, vilka skiljer sig åt i fråga om graden av föränderlighet: individens medfödda (inre respektive yttre) respektive icke-medfödda (självskapade respektive skapade för någon annan) identitet. Som Povilas Aleksandravičius hävdar är identitet ”både rörelse och identitet”, det vill säga det som består – ”mitt jag eller min själ – som gör mig till mitt eget väsen, min erfarenhet av allt som ofrånkomligen förändras” (2012: 214tt; se även litteraturen som citeras där; för en avvikande uppfattning, se: Mickūnas 2012: 302; Joseph 2004: 6⁴⁵). En harmonisk samverkan mellan de nämnda delidentiteterna utgör grunden för människans helhet och särart. Dessutom, uttryckets

⁴¹ Jfr DLKT: Etikettering, stigmatisering och andra förföljare kunde inte påverka ens de starkaste människorna. Ganska många människor tvingades åtminstone delvis identifiera sig med de ”märkta”s etiketter, och berättelserna visar att en del av dem fortfarande bär på olösta erfarenheter av misslyckade trauman.

⁴² Jfr DLKŽ: själ – 1. rel. människans immateriella, odödliga princip, som ger kroppen liv och skiljs från den vid döden. 2. den inre världen, psyket: Hon öppnade sin själ. LKŽ: själ – 1. människans inre psykiska värld, hennes medvetande, känslor, upplevelser: Det är svårt att bota kroppen när själen lider Pt. 2. religiös – människans odödliga immateriella princip, som förbinder människan med Gud; ande: Min själ prisar Herren brš.

⁴³ Jfr DLKŽ: ande – 2. människans psykiska krafter som handlingsdrivande kraft: Höja människors moral. 3. bildl. den verkliga betydelsen, essensen: Tidsandan. 4. fil. det samhälleliga medvetandet koncentrerat i individen. BLKŽ: ande – 5. filosofi, singular – den skapande princip som, genom att existera i sig själv, är medveten om sig själv, är obegränsad i tid och rum och öppen för varat: Analysera förhållandet mellan ande och materia. Sankt Augustinus hävdade att förnuftet finns i ljuset från den gudomliga anden.

⁴⁴ Jfr ett DLKT-exempel: Detta innebär i sin tur att människans yttre aspekt (image) likställs med den inre aspekten (identiteten). Jag är = jag ser ut.

⁴⁵ Jfr: ”Our identities, whether group or individual, are not „natural facts“ about us, but are things we construct – fictions, in effect“ (Joseph 2004: 6); ”Det moderna subjektet har ingen essens: det skapar sig självt och sin omgivning som autonomi, och i detta fall skapar det både objekt och nya begär efter dem” (Mic-kūnas 2012: 302).

122

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatą, –i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

valet mellan att vara identisk med sig själv respektive identifiera sig med sig själv (med sina illusioner) respektive att identifiera sig själv med sina illusioner visar i meningen även på människans nära respektive distanserade syn på sig själv.

Vilka andra sammansatta delar eller skikt i identiteten, utöver dem som nämnts, formar den som helhet, och hur många är de? Det verkar som om de flesta av oss vet föga om vad och hur den egna eller någon annans själ är – hur personen är eller vad som finns inuti, det vill säga vilken personens beständiga identitetsdel är (jfr Joseph 2004: 8). Det mesta någon av oss kan säga om en annan är att, med mer eller mindre kännedom om sin egen identitet, ”skapa” en version av den andres identitet utifrån sig själv, en version som ”skaparen” kommer att anse vara den andres sanna identitet. Som när man talar, ser den ene genom sin uppfattning om den egna identiteten (identifiering) den andres identitet enligt spegelprincipen, medan den andre tolkar den förstes identitet genom sin egen.

Det finns fall där två separata identiteter, utifrån dualiteten mellan mänsklig natur (insida respektive utsida) och personlig identitet (medfödd respektive icke-medfödd) som enhet (jfr mening 47), smälts samman till en, det vill säga två åtskilda uppfattningar om en människa behandlas som en enda (se meningarna 61–63, jfr även mening 38), eller omvänt: en människa ”delas upp” och ses som två olika människor (se mening 64, jfr även mening 53). Sammansmältningen av två personer eller uppdelningen av en person är partiell (på liknande sätt som i meningarna 31–35) och sker utifrån ett visst kriterium: ålder (ung respektive gammal, barn respektive vuxen), kön (man respektive kvinna) eller (också) social ställning⁴⁶ – familj (make respektive maka, föräldrar respektive barn, bror respektive syster). Det sistnämnda framgår tydligt av meningarna 65–66, medan det i mening 67 sammanflätas med kriteriet för benämning.

61) När barnet är ett och ett halvt år gammalt bör fadern hjälpa modern mer. Kvinnan försjunker nämligen djupt i barnets värld. Om hon [enligt mig] under alltför lång tid identifierar sig med barnet lär sig barnet inte att bli självständigt utan blir beroende.

62) Hon förändrar sitt öde och börjar gå en annan väg. – Rekommenderar ni inte kvinnor att byta efternamn efter bröllopet? – När människor älskar varandra vill de smälta samman, identifiera sig, som om de svepte in sig i en och samma filt; de blir en enda energivirvel.

63) Tvillingar är mycket mer beroende av varandra, och dessutom är de alltid rivaler. Fram till fem års ålder identifierade pojken sig helt enkelt med sin syster; hon var hans andra ”jag”. Och plötsligt... Orsaken till förlusten kan vara ett ord som barnflickan eller en vän råkat säga, en kommentar.

⁴⁶ Social identitet är ”individens identitet som samhällelig varelse och medlem av en gemenskap, eftersom individen varken i verkligheten eller i teorin kan isoleras från andra individer; det finns inte heller något samhälle som en homogen enhet, utan det finns ett system av relationer mellan individer, vilket är det som kallas samhälle. I diskussioner om social identitet kan man urskilja ekonomisk, politisk, nationell, kulturell, medborgerlig eller gruppidentitet och så vidare” (Morkūnienė 2012: 96). ”Social identitet är en process vars aktörer är individer” (s. 121).

Straipsniai / Articles

123

LORETA VAČIULĖ-SEMĖNĖ

64) Senare levde fru Aldona länge kvar i minnet, men hon lyckades aldrig förknippa den store mannen [vuxne] meden pojke [barn] som en gång suttit i någon sal. Minnet rymmer inte ansikten och namn på elever som skickats ut i livet under ett halvt sekel.

65) En pojke måste ha en man som förebild. Med honom [mannen, pappan] kan barnet [pojken] inte bara umgås, utan också identifiera sigmed honom. Det innebär att stärka sin könsidentitet.

66) Han behandlar leksakerna ömt, pussar och kramar dem... Först senare ”upptäcker” han pappa och försöker bli lik honom. Synen på föräldraskap beror på hur samma människa identifierar sig med mamman och identifierar sig med pappan.

67) Det var denne mannen som beslutade att byta [efternamn], eftersom han inte ville bli förväxlad med sin bror. Achremov⁴⁷, som dömts till livstids fängelse för mordet på journalisten Vitas Lingys.

Att människan identifierar sig med en annan person som tillhör en mindre eller större grupp – en grupp (familj, parti⁴⁸, elit, medelklass osv.) resp. gemenskap resp. samhälle resp. nation – eller med en företrädare för den gruppen aktualiseras i meningarna 68–74. Det sociala kriteriet för människans identitet, det vill säga att hon är och handlar ensam, bland andra och tillsammans med andra (se meningarna 75–78), flätas samman med platskriteriet i meningarna 79–80. Att människan identifierar sig med en plats aktualiseras i meningarna 81–89. Utifrån närheten till människan kan platskriteriet delas in i när och avlägsen plats; mer konkret handlar det om bostadsorten (där människan föddes och/eller bor; se meningarna 81–82) resp. region (se mening 83) resp. land (se mening 84), stat (se meningarna 85–86) resp. kontinent (se meningarna 87–88, jfr även mening 82) resp. världen (se mening 89, jfr även mening 82).

68) Men är det inte behovet av att sticka ut ur mängden som gör att liknande experiment lyckas? När jag var ung ville jag alltid identifiera mig med någon. Jag avundades mina föräldrar för att de hade kunnat delta i 1960-talets studentrörelse, för att de hade ett mål och försökte förändra världen.

69) Tonåringar identifierar sig ibland till och med med en grupp – gänget blir en beteendemässig förebild. Därför spelar jämnåriggruppen en betydande roll i tonåringens socialiseringsprocess.

⁴⁷ Jfr även meningen i DKT: I själva verket är en sådan förlitauisering inget annat än en förvanskning av efternamn. Efternamnet är en del av personens identitet. När vi förvanskar en persons förnamn och efternamn visar vi därför personen bristande respekt.

⁴⁸ Jfr exemplet i DKT: Ett parti som identifierar sig med en enda ledare är dömt att gå under; det har ingen framtid. Förutom de 19 procent av väljarna som i själva verket är apolitiska och passiva identifierar sig 14 procent med de traditionella konservativa, vilka företräder storföretagens intressen och paradigmet om ekonomisk tillväxt och globalisering. Nutida liberaler tycker om att identifiera sig med hela västvärlden.

124

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Människans identitetskoncept enligt tapatus, –i och dess avledningar i den nutida litauiska pressprosan

70) Jag tycker inte om människor som identifierar sig med massan⁴⁹, som bara beter sig som man förväntas göra och lever efter vissa regler. De har alltid en egen åsikt, och få skulle kunna ändra den.

71) ”Om en människa börjar identifiera sig med en gemenskap, hamnar han i kretsen av ’utvalda’. Den som inte håller med om dessa idéer hamnar bland ’de utstötta’.

72) Svaren på frågan om vilken samhällsklass de skulle hänföra sig själva till förvånade oss rejält: närmare 90 procent nämnde medelklassen. Både en akademiker och en före detta arbetare som säljer järnvaror i Gariūnai och betraktar sig som företagare identifierade sig med den.

73) Efter att ha skällt ut folkets dotter identifierar sig Roland Paksas återigen med ’folket’ och distanserar sig från ’eliten’. Presidentens opinionssiffror kommer knappast att sjunka på grund av den här historien.

74) Och känslan av tillhörighet till nationen är fortfarande ganska stark: en överväldigande majoritet, 95%, av de svarande identifierar sig med den litauiska nationen. 75% identifierar sig med sin egen gemenskap och 72% med Europeiska unionens invånare⁵⁰.

75) Den omnämnda personen talade engagerat och kände sig så uppslukad att han inte uppfattade sig själv som ett separat, isolerat ”jag”, utan identifierade sig med sin verksamhet.

76) Är det sant att borgmästarämbetet i Neringa likställs med borgmästaren S. Mikėlis person? Ja, sade hon, det stämmer.

77) V. Kisauskas verk är dramatiska och smärtsamma. Och hur var han själv som människa? Skapandet förknippas ofta med personen. Vincas var en ganska svår och komplicerad man, mycket lugn till sin natur; han reagerade känsligt och subtilt på allt.

78) Vi samlar själva in information om våra egna. Folk förknippar oss med KGB.

79) Det betyder inte att jag försöker identifiera mig med ”Domus galerija” eller något annat företag.

80) Invånare i städerna, särskilt de större, identifierar sig i högre grad med Litauen och den litauiska nationen. Men bland stadsborna utmärker sig Kaunasborna, som enligt experternas beskrivning har en ”ganska negativ syn på sitt medborgarskap”.

81) När människor förlorar de platser som de identifierat sig med, vilka vittnade om deras ursprung och skapade en känsla av trygghet, förlorar de sina orienteringspunkter, som bara är möjliga när banden är neutrala.

⁴⁹ Jfr: ”Mania – det är människor utan kulturell ryggrad och utan någon större utbildning [...]. Därför förstår de inte samhället som helhet och är rädda för det” (Morkūnienė 2012: 165).

⁵⁰ Jfr DKT-exemplet: Vi identifierar oss först och främst med vår nation. ”Om den litauiska nationen, liksom om vilken annan nation som helst, kan man tala på två sätt – som om en massa av en miljon enskilda individer och som om en helhet med egna särdrag, vilken, liksom varje annan abstraktion, kan diskuteras abstrakt genom att begreppet identitet anges och skiljs från andra liknande abstraktioner med andra särdrag” (Kuzmickas 2008: 168t).

Straipsniai / Articles

125

LORETA VAĊIULYTĖ-SEMĖNĖ

82) Identifikationen bland litauer har ökat betydligt, inte med Europa eller världen, utan med den närmaste livsmiljön. År 1990 identifierade sig omkring 25% med sin stad eller ort, medan andelen år 2005 hade fördubblats till 49%.

83) Litauerna i de södra och nordöstra delarna av Vilniusområdet kan inte vara identiska, redan av det skälet att deras geografiska områden inte går ihop. De skiljs åt av ett föga lyckat etniskt inslag som utgör Vilniusområdets mitt.

84) Litauerna identifierar sig hittills endast med det etnografiska Litauens territorium⁵¹.

85) Därför att det var de oförglömliga åren 1988 – början på den nationella återfödelsen, då nästan alla identifierade sig själva, sina förhoppningar och förväntningar med Litauen, tänkte på landet, kände det och ville göra åtminstone något för dess skull.

86) Jag är litauer, jag identifierar mig med en fri stat. Borde jag göra något för andra människor som saknar denna villkorliga frihet?

87) Mes iš tiesų nei mentaliai, nei socialiai, nei politiškai niekada nebūsim tapatus Vakarų Europai, todėl rimtai į mus pažiūrėti priversti ir Rytus, ir Vakarus tik tada, kai sugebėsim parodyti, kad esam kiti, bet esam.

88) Men identifierar sig japanerna med den asiatiska kontinenten?

89) År 1990 räknade 1% av de tillfrågade sig till Europa; i fjol var andelen 3%. Med världen identifierade sig 4% av Litauens invånare år 1990 och 6% år 2005.

Platskriteriet omfattar den verkliga och/eller föreställda naturen eller ett föremål som en människa identifierar sig med eller identifieras med i meningarna 90–97. Här vore det mer exakt att tala mindre om människans identifiering med ett konkret föremål eller naturfenomen och mer om innehållet i vissa egenskaper som döljer sig bakom dessa – en abstraktion, en idé, en symbol eller liknande. Detta framgår tydligt av meningarna 98–100.

90) Lek med orden för att försöka skilja åt om han identifierar människan med naturen eller väcker naturen till liv.

91) Dagarna blir kortare, en kall doft av förgänglighet som från potatisblast om hösten. Den trötta naturen lär oss att förbereda oss för vintern. Ack, om vi ändå kunde säga: jag identifierar mig med hösten! Med detta klara, rena ljus, med den sista värmen som oväntat lägger sig över axlarna, med det lugn som klingar så tydligt och smärtsamt.

92) I J. Degutės lyrik, liksom på den första dagen, identifierar solen barnet med modern.

93) Ett område täckt av skräp, vilket skapar en miljö där hälsovådliga fästingar kan spridas. En sådan skog känns främmande, otrygg och otrevlig för människan, medan man vill identifiera sig med en skog som erbjuder många möjligheter och låter naturen växa frodigt

⁵¹ Jfr även DKT: Romarna hade inte heller problem med etniska länder; därför identifierade de adoptivfadern inte med folket och dess länder, utan med hela republiken – inklusive de territorier som erövrats från andra folk.

126

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas gal tapatus, – i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

skatter, evigt säkra och mäktiga, som också bevarar seklernas hemligheter, mystiska skogar.

94) Juk tuo tapatina su pre, naudojasi tavo veidu ir tavo amatu, – sako V. Martinaitis. – Bet jie pasiulo tiek, ir jei nesutinki, gali atsisakyti.

95) Och att identifiera en kvinna med en dator (trycker på en knapp – en sexuell reaktion uppstår) är dumt...

96) Lunchen har något ljust, nästan högtidligt över sig, som om vi symboliskt stoppade våra minnen i munnen. Maten är vi, eller det som vi snart med identifierar oss⁵².

97) Den som identifierade sig med rikedom eller själv blev rik, fick också allt större inflytande i politiken.

98) Människor måste identifiera sig med märket, dess idé och den slogan som paketet förmedlar.

99) Så vem ska människan identifiera sig med, som kanske gärna skulle identifiera sig med idealet att äga egendom, men redan vet att aldrig kommer att få den?

100) Med kvinnan förknippas det som är djupast, mest hemlighetsfullt. Och också det mest ytliga.

101) Prezidentūros skandalo išauginti žmonės vis labiau ima gręžtis į premjerą Algirdą Brazauską, kurį daugelis tapatina su stabilumo sugrįžimu.

Av meningarna i DLKT framgår att människans identifiering med en plats som står henne särskilt nära flätas samman med språk (se meningarna 102–103) som ett särdrag hos folkets egenart (Morkūnienė 2012: 140), medborgarskap (se meningarna 104–105), kultur (konst, litteratur, vetenskap; se meningarna 106–107), historia (se meningarna 108–109) och konfession⁵³ (jfr meningarna 110–112).

Som Vytautas Rubavičius skriver: ”Alla mänskliga gemenskaper lever på vissa platser, där de också bevarar en viss kultur och det kulturella minne som kännetecknar den. [...] Platsen ger upphov till och upprätthåller människans sociala miljö. [...] Det ursprungliga materialet för skapandet av den egna identiteten består av bilder och berättelser om platsen, bilden och ljudet av hembygden. [...] Jag vågar hävda att alla slags sociala identiteter, liksom etnokulturell, etnisk och nationell identitet, i första hand är lokala, eftersom de upprätthålls genom samlevnaden med andra människor och med en konkret plats” (Rubavičius 2014: 96). Med detta synsätt (se även Rubavičius 2014: 94⁵⁴), det vill säga att platsen har företräde när människans identitet definieras, blir mening 113 viktig, där, utifrån

⁵² Jfr även en mening i DLKT: Du assimilerar leverpastej, dissimilerar sedan en del av den, och allt som blir kvar bär du inom dig som en väsentlig del av din identitet. Identiteten har förvandlats till en klump av röra som liksom möglar över av allehanda tankar och känslor – så lever man.

⁵³ Jfr: ”Konfessionell tillhörighet kan också vara en omständighet som formar individens gemensamma kulturella identitet” (Kuzmickas 2012: 15).

⁵⁴ ”Kultur är en historiskt framvuxen helhet av sätt, grundade på modersmålet, som garanterar att människor och gemenskaper som lever på en viss plats kan leva tillsammans med denna plats och dess natur, med

Straipsniai / Articles

127

LORETA VAIČIULYTĖ-ŠEMIENĖ

Utifrån människans (barnets) utveckling kan det tyckas naturligt att först identifiera sig med hela omgivningen⁵⁵. Įratė Morkūnienė har en annan uppfattning (jfr även: Kuzmickas 2012: 16, 24, Ramonienė, red., 2015: 152). Hon menar att människan, ”som social varelse, betraktas som ett öppet system”, och att ”endast förhållandet till omgivningen, det vill säga samhället och världen, är en förutsättning för hennes liv och väsen” (Morkūnienė 2012: 100, se även s. 137). Hon sätter det sociala kriteriet främst. Ur språkets (strukturens) perspektiv förefaller det tidigare nämnda förhållandet mellan identitetens tillstånd och dess tillblivelse vara viktigare; detta korrelerar med P. Aleksandravičius ovan nämnda uppfattning, medan ”företrädet” för ett enskilt kriterium (plats, socialt eller annat) hänger samman med dess betydelse i kommunikationen – i meningen.

102) Om man bara säger ”bröd” och inte gör något mer, meddelar man bara sitt ursprung, identifierar sig med regionen, folket, identifierar sig med en specifik kollektiv erfarenhet. Och gör inget mer ”av sig själv”.

103) Vi umgås vanligtvis med andra bara när vi söker bekräftelse på vår egen (kulturella, språkliga och andra) identitet och en känsla av närhet. Om vi inte vill identifiera oss med modersmålstalare, landsmän som bor utomlands, betyder det att vi skiljer oss från dem på något sätt. Och till och med mycket. Eller så har vi omärkligt glidit ifrån varandra och blivit främmande för varandra…⁵⁶

104) Medborgarna i Storhertigdömet Litauen kallade sig litauer. Enligt den feodala världsbilden var språket inget kännetecken för ett folk. Folk och medborgarskap likställdes. Det är sant att intresset för den egna historien och det egna språket växte till följd av renässansens inflytande.

105) I en stat bor människor av olika nationaliteter som, i egenskap av medborgare i staten, först och främst identifierar sig med den – detta beskrivs med begreppen medborgerlig identitet eller identifikation med den politiska nationen.

106) Medborgare som har anpassat sig till statens krav eller som är knutna till en etnisk nation genom vissa band – de delar dess språk och seder, identifierar sig med dess kultur, kallar Litauen sitt fosterland, lever och handlar utifrån liknande värderingar och känner sig historiskt förbundna.

107) Och inställningen till måleriet förändrades helt efter det tillfället. – Ni ”gav ut” den? – Ja. Leken försvann – ja, ungefär, man lade ihop något, om inte det så något annat...

”egna som gemenskap, med sitt historiska och kulturella arv och i förhållande till omgivningen av grannsamfund, stammar eller folk” (Rubavičius 2014: 94).

⁵⁵ Jfr även DLT:s mening: Människan har tre dimensioner: platsen där hon befinner sig, tiden då hon befinner sig där och sättet hon befinner sig på. Hur märkligt det än kan låta, platsen är det primära, människans primära identitetsdimension. Först när man kommer till denna och andra platser, först när man har ”slagit sig ned” kan man skapa kultur – stärka sin egen eller ta till sig en annan.

⁵⁶ Se även exemplen i DLT: Romarriket imperiet till exempel identifierades aldrig med ett folk eller ens med ett språk. För litauerna i Vilnius är språket inte ett kännetecken på identifikation med omgivningen, eftersom en tredjedel av litauerna kommunicerar på flera språk även inom familjen.

128

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Människans identitetskoncept enligt tapatus, –i och dess avledningar i dagens litauiska publicistik

Jag identifierade mig med någon. Känner ni igen känslan av att uppgå i något när ni tittar? Här uppgår man ännu mer än när man tittar.

108) Den kulturella identitetskomponenten kan förbli oförändrad även om man bor på en annan nations territorium; till exempel identifierar sig många litauer, som blivit amerikaner, historiskt med Litauen och dess historia.

109) Man kan glömma språket och inte bo i sitt hemland, men ändå förbli litauer – så länge man identifierar sig med folkets historia.

110) Även om man knappast skulle få ihop ens 30 procent praktiserande katoliker i Litauen, identifierar nästan 80 procent sig fortfarande med den katolska kyrkan.

111) Det har funnits perioder i historien då familjen gärna identifierades med staten, kyrkan eller vetenskapen. Staten utformade kontroll- och socialförsäkringsprojekt för familjen, kyrkan värnade om lagens program.

112) När M. Valančius frigör sig från resterna av den gamla tron identifierar han katolicismen med litauiskheten, ser redan etablerade traditioner och försöker skapa dem: han gör det obligatoriskt att sjunga ”Pulkime ant kelių” före mässan.

113) Om det inte finns några farliga föremål i köket är barnet tryggt; låt det hälla upp gryn åt sig självt, råder Viktorija Grigaliūnienė. ”Jag själv.” Fram till ungefär tre års ålder identifierar sig småbarnet med omgivningen och benämner inte sig självt som en person. Därför säger det: ”Petrukas ska gå ut”, ”Onutė tar på sig skorna”.

Som exemplen visade är de sociala och geografiska kriterierna ofta sammanflätade. Med andra ord börjar människan, från födseln, samtidigt forma sin identitet i en familj som bor på en viss plats. Därför blir även tidskriteriet viktigt. Förhållandet mellan människan och tiden (det förflutna resp. nuet resp. framtiden), eller förhållandet till en händelse som ägde rum, äger rum eller kommer att äga rum under en viss period, sammanvävt i större eller mindre grad med platskriteriet, aktualiseras i meningarna 114–120.

114) Det regerande partiet bär ansvaret för att en stor del av ungdomen, som vi identifierar med folkets framtid, kan gå oåterkalleligen förlorad för Litauen⁵⁷.

115) Virgilijus Čepaitis klagade över att litauerna håller på att bli ett folk av ”Žalgiris”-supportrar. Med vad ska man identifiera sig nu? Med det oåterkalleligen försvunna förflutna? Med den alltmer karikerade nutiden? Med ljuset från Europeiska unionens och Natos framtid?

116) Det förflutna blir den främsta drivkraften, som kallar oss att färdas vidare, allt längre bort och närma oss oss själva och andra. Då blir jag det som har varit; jag identifierar mig med alla historiens och kulturens händelser, människor – de som levde, tänkte och trodde. Och jag känner att jag har samlat allt inom mig.

⁵⁷ Jfr även exemplet i DKT: Att identifiera Vytautas Žalakevičius med sextiotalets, ”tövädrets” decennium – är det inte väl mycket ära att tillskriva ”tövädret”.

Straipsniai / Articles

129

LORETA VAIČIULYTĖ-ŠEMIENĖ

117) Jag tror inte att vi bör identifiera oss med revolutioner inom teatern – vi försöker inte förändra någonting, vi strävar bara efter att inte avvika från den moderna teatern, – sade föreställningen ”Den nakna kungen” [...].

118) Kalbu apie vadinamuosius „atlydžio“ kartos žmones. Tie žmonės nepaprastai aiškiai save tapatino su Antroju pasauliniu karu.

Slutligen kan, utifrån meningarna 119–123, kriteriet Gud som evighet nämnas separat; det är förbundet med eller omfattar alla tidigare nämnda kriterier: människan som en självständig individ (se meningarna 119–120), som medlem av en större eller mindre grupp (se meningarna 121–122), samt kriteriet att vara till och skapa sin identitet vid en viss tid och på en viss plats (se meningarna 123–125). Med andra ord, och med stöd i mening 126, identifierar sig Gud med alla och var och en för sig utifrån samtliga nämnda kriterier, liksom människan identifierar sig med Gud eller identifieras med honom. Enligt spegelprincipen är varje enskild människa, genom att vara identisk med sig själv, också identisk med Gud, som finns alltid, överallt och i allt.

119) I ögonblicket då vår själ förenas med idén om ren skönhet förverkligar den möjligheten att identifiera sig med det eviga. Samtidigt gör vår tanke detta odödligt i ordets högsta bemärkelse.

120) Genom förmågan att ge liv identifieras kvinnan med Gud.”I deras ögon lever fortfarande samma skaparkraft, livets outgrundliga hemligheter och varje nykomlings första hjärtslag.”

121) Man måste tro. På vad? På sin närhet, för den är Gud, om du helt hängiver dig åt honom, åt dem, och identifierar dig med henne.

122) Min mamma gav alltid efter för min far och ansåg honom vara den allra visaste. I någon mening identifierade jag honom med Gud, eftersom jag trodde att min far visste och såg allt.

123) I princip är det inte fel att identifiera Gud som person med institutioner. Det skapar klarhet. Men kanske vore det bättre att låta bli. Man känner helt enkelt att han finns. Man känner Gud i vardagslivet.

124) Vi identifierar oss mer med Gud där det finns lidande, smärta och kors, än med Gud som kan ha uppstått från de döda; det är vi mer sällan beredda på.

125) Det är som det är – även om man när man planerar kan känna sig som minnets herre, kan man inte identifiera sig med Gud... Alla ”framtidsvisioner” har det gemensamt att ingen av dem någonsin har förverkligats.

126) Det är sant att själva evangelierna motsäger denna lära. Vi har inte bara en storslagen, schematisk berättelse om Gud, som identifierar sig med mänskligheten.

Av meningarna 127–133 framgår att genom samtliga kriterier – människans individualitet, det sociala, platsen, tiden eller Gud – löper också människans identifiering (med sig själv) med ett abstrakt föremål, som ett skapat lager av identiteten.

130

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Människans identitetskoncept enligt tapatus, -i och dess avledningar i dagens litauiska publicistik

127) Människan måste känna att hon verkligen lever: meningsfullt, vackert, väl. Framför allt – meningsfullt. Vad ska hon identifiera sig med, sammanfalla med som med en idé, ett mål, ett värde, en strävan, för att detta ska ge henne en känsla av mening?

128) Men ständig självanalys längtar efter att narcissistiskt identifiera sig med en annan människa (jfr med andra människor). Nutida psykologer tycks vara eniga om att människan är som lyckligast när hon glömmer sig själv.

129) Så vad ska en människa identifiera sig med om hon kan och vill identifiera sig med idealet att äga rikedom (jfr med rikedom), men redan vet att hon aldrig kommer att ha den?

130) En anställd identifierar sig med ett framgångsrikt företags värderingar (jfr med ett framgångsrikt företag), tar dem till sig som en del av sig själv, och hans personliga framgång blir oskiljaktig från företagets framgång.

131) Dess författare identifierades med den arkaiska matens anda (jfr med en arkaist, med en karaktär).

132) De flesta författare i B. Sruogas generation identifierade sig med modernitetsepistemets grundläggande imperativ: kritik och idén om subjektivt självmedvetande.

133) Där behöver man bara erkänna att medborgarna fritt kan identifiera sig med vissa former av det gemensamma bästa (jfr med Gud).

¹ FIG. Människans identitetslager

Straipsniai / Articles

131

LORETA VAČIULYTĖ-SEMĖNĖ

5.3. Av det som sagts med utgångspunkt i DKT-materialet framgår det att människans identitet skapas liksom genom att separata, sinsemellan sammanhängande delar (lager) fogas samman. Dess unika ursprungliga ”detalj” är själen. Till den fogas andra detaljer – lager av människans identitet – som förändras långsammare eller snabbare och som är verkliga eller kan bli verkliga.

Människans identitet är dual: påminnande respektive icke-påminnande. Den är både ett tillstånd och en process. Den permanenta delen är den påminnande inre delen av människans identitet (själen), grammatiskt uttryckt med presensformer av būti, använda tillsammans med tapatus (människan är identisk med själen; jfr?människan var/blir/kommer att bli identisk med själen, men: människan förblir identisk med själen); den föränderliga delen är människans icke-påminnande identitet – den del av identiteten som skapats för en själv och/eller andra, grammatiskt markerad med finita former av tapatinti(s) (människan identifierar sig med en image, jfr människan kommer att vara identisk med imagen). När det gäller dynamik korrelerar alltså människans duala identitet med uttrycket.

Människans identitet, som består av ett mer eller mindre föränderligt verkligt (medfött) och möjligt (icke-medfött) jag, skiktas enligt tre sinsemellan sammanhängande jordiska kriterier – sociala, platsmässiga och tidsmässiga – som omfattas av ett fjärde: Gud⁵⁸. Den indikator som visas i figur 1 framställs med en linje; de tre jordiska kriterierna framställs som färgade fält, där vart och ett har ett motsvarande särskiljande semantiskt kännetecken: ”person”, ”plats” eller ”tid”. Detta återspeglar människans förhållande till sig själv och sin omgivning: hur eller sådan jag är med mig själv och en annan, på en viss plats och vid en viss tid.

5.4. Av de tillgängliga DKT-meningarna framgår det att en frisk människas identitet är en fortgående förändring som börjar vid födelseögonblicket på en viss plats (jfr meningarna 134–137). Det är också relevant att diskutera andra predikat vars argument utgörs av substantiviska avledningar av tapatus. Med andra ord: vad gör människan, vars identitet också är inbegripen, med sin identitet, hur upplever hon den, och om hon upplever den, etc.?

134) Var föds Europas identitet?

135) Identiteten förändras när vissa roller (och en viss livsstil) överges eller avsägs, och andra roller och en annan livsstil antas.

136) I själva verket förändras människans identitet ständigt förändras och förändras till och med avsiktligt. Den identitet som ständigt omformas kan nu betraktas även som ett slags konkurrensverktyg.

⁵⁸ Jfr: ”Identitet är ett nätverk av kännetecken som individen erkänner som exklusivt sina egna och som utgör hans eller hennes individuella personlighet. […] Identiteten härrör dock inte från individens inre betraktat som separata, isolerade delar; den konstrueras socialt och uppnås endast med hjälp av ”andra”” (Morkūnienė 2012: 137); ”Lägg märke till att trots samhällsmedlemmarnas allt starkare individualistiska inställningar sker självförståelsen i första hand genom att man hänför sig själv till vissa grupper av människor och gemenskaper, medan förståelsen av sig själv som en självförsörjande och oberoende individ är relativt svag” (Savicka 2008: 189).

132

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatą, –i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

137) Užsienyje įsidarbinau vienoje telekomunikacijų įmonėje. Atsirado naujų draugų, atsivėrė kitas gyvenimas. Tačiau mano tapatybėje niekas nesikeitė. Mirkau giliame depresijos liūne.

Av meningarna 138–150, där avledningar av substantivet identitet fungerar som objekt till perceptionsverb, framgår det att människan som perception upplever och känner sin identitet, är medveten om den och känner igen den, och att hon när hon lär känna sin egen eller någon annans identitet kan tvivla på den och (inte) vilja ha den, sörja eller inte skämmas över den, glömma den eller avsäga sig den.

138) Men vi kommer bort från ämnet. Den teknokratiska kulturens personlighet, som försöker känna tillhörighet till någon grupp människor, har ingen livshistoria och hör inte hur denna knyter an till föräldrarnas eller förfädernas sägner.

139) – Och hur känner ni er med er identitet? Känner ni er som en person från Kaunas, en litauisk konstnär eller helt enkelt kosmopolit?

140) De sistnämnda, särskilt de övergripande, var en utmärkt katalysator i de katolska intellektuellas ”fermentation” och fick oss att bättre förstå vår identitet⁵⁹.

141) Den katolska kyrkan i Litauen uppmuntrar till att söka levande kontakt och bidra till att fördjupa ekumeniska förhållningssätt, samtidigt som man upplever sin kristna identitet, så att Full Gospel-rörelsen inte åter sluter sig i en snävt uppfattad konfessionalism, som hämmar mognaden hos en av gemenskaperna.

142) Intelligentsian måste absolut hitta en verklig eller inbillad fiende för att kunna definiera sig själv genom honom och uppleva sin grupptillhörighet.

143) För att kunna ge våra liv mening och känna igen vår identitet måste vi, sade Taylor, kunna se våra liv som en berättelse i förändring (unfolding story⁶⁰).

144) Först då kommer vi att lära känna vår identitet och då kommer ideologiernas framfart inte längre att skrämma oss⁶¹.

145) I en sådan situation är det inte förvånande att familjen hamnar i kris: varken mannen eller kvinnan vet längre vem de är, de är ständigt oroliga och tyngda av bekymmer, och barnen känner sig förvirrade och saknar möjlighet att mogna känslomässigt.

146) Först när vi vågar tvivla på vår egen identitet får vi kraft att skapa den. Det gav våra föräldrar oss rötter. Men de gav oss också vingar!

59 Jfr även ett exempel från DLKT: Att fostra en bildad person som är medveten om sin religiösa, nationella och medborgerliga identitet.

60 Se även exempel från DLKT: ”Jag” känner igen sin identitet och blir en fullvärdig person först inom familjen. Personen känner igen sin identitet när hon står inför den andre, det vill säga någon som i grunden är annorlunda, i dessa gåvobringande utbyten, vars enda källa är just ’personen’.

61 Jfr meningen i DLKT: Resan stärkte mig som en människa som lärt känna sin identitet – hur behövd jag kommer att vara.

Straipsniai / Articles

133

LORETA VAIČIULYTĖ-SEMĖNĖ

147) Jag hatar den här bilden. Jag förstör både färgerna och penseln, målar över, lämnar inga spår som kan påminna mig om något mer. Jag vill inte ha denna identitet, därför försöker jag på det här sättet befria mig. Det lyckas.

148) Det viktigaste är att inte skämmas för sin identitet och leva efter sina principer i en värld av Naks och McDonald's, men om man inte har några sådana principer behövs inte ens globaliseringen för att man ska gå utför.

149) En representant för Mossad, Efaimas (Geoffrey Rush), kontaktar honom och ber honom lämna sin gravida hustru, avsäga sig sin identitet och gå under jorden.

150) Adam och Eva glömmer sin identitet (vilken av dem som är Adam och vilken som är Eva), ”men varje spelare känner till sina empiriska preferenser.

I de fall där de verbala avledningarna av identitetsbegreppet fungerar som objekt till handlingsverb kan identiteten hos en människa som utför och initierar en handling (med andra ord agenten) döljas, förrådas och avsägas, avslöjas, uttryckas och försvaras (stärkas, (åter)skapas, odlas), förverkligas, sökas och skyddas, bevaras; den kan kontrolleras, fastställas osv. (se meningarna 151–162).

151) Men eftersom KDP:s krav inte ställs på fattigare bönder tvingar de dem att dölja sin identitet – eller emigrera till städerna i västra Turkiet.

152) När den öppna motsättningen mellan A. Brazauskas och Andrius Kubilius hade minskat hävdade filosofen att om detta skulle inträffa skulle socialdemokraterna slutgiltigt förråda sin identitet.

153) De tar en risk, eftersom den stora majoriteten arbetar illegalt. De avstår från en del av sin identitet och undviker offentliga relationer.

154) Man kan anta att de känslor som väcks i det poetiska skapandet avslöjar Lorcas dittills dolda personliga identitet.

155) Människan uttrycker sin identitet genom roller (som mor, son, make), yrkeskompetens, utbildning, religiösa känslor eller politiska åsikter och andra värderingar.

156) De kommer att delta inte bara i nationella sammanslutningar, utan också i alla politiska partier och samhällsrörelser; med deras hjälp kommer de att vårda den nationella identiteten, och å andra sidan försvara sina övriga intressen som vanliga medborgare i landet.

157) För detta ändamål föreslogs också att ett Europainstitut skulle inrättas, som skulle undersöka tidigare misstag, vidga den gemensamma förståelsen av Europas historia, stärka den europeiska identiteten och respekten för de mänskliga rättigheterna.

158) De uppfattar och känner av den kulturella atmosfären (i stället för att ta den för given, och de vet att de i själva verket inte kan leva utan den och förverkliga sin identitet. Den högre (skriftliga) kultur där de fostrades har för många människor varit den investering som format dem, kärnan i deras identitet.

134

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Begreppet mänsklig identitet utifrån tapatus, –i och dess avledningar i dagens litauiska journalistiska språk

159) Som om litauerna inte alls funnes. Detta lilla folk har endast genom ett under bevarat sin identitet. Det hade inte rätt att leva och bevara sitt språk.

160) Men tack och lov lever vi fortfarande i vårt hemland, i vårt eget fosterland, och kan ännu söka vår identitet, våra rötter och våra band till generationer av människor som levde i det förflutna.

161) Läkaren måste kontrollera den besökande personens identitet – om det verkligen var den personen som fyllde i ansökan om att tas upp på donatorlistan.

162) Lankytojui asmens tapatumą buvo būtina nustatyti, nes praėjusiais metais automobilių turgaus prieigose žmiai padaugėjo kriminalinių veiksmų.

Dessutom kan människan förstås som mottagare av nytta eller skada, adressat, innehavare – beneficient (se Slžienė 1994: 21). Då förlorar eller finner hon sin identitet, återfår eller får (förvärvar) den; den kan försvinna, förstöras (ryckas upp, raseras) av någon annan eller bli stulen (se meningarna 163–171).

163) En efter en ville de bilda familj. De avundades alla, och ganska framgångsrikt. När de gifte sig förlorade de sin identitet, eftersom de redan efter ett års äktenskap började säga: ”Vi går redan”, ”Vi äter redan”, ”Vi går till läkaren”, till och med: ”Vi uträttar våra behov.”

164) Utomäktenskapliga förbindelser skapar därför stor oreda i människors liv. Ta till exempel en man som har känt många kvinnor: han förlorar sin identitet, eftersom hans själ redan har varit förenad med många kvinnor.

165) Troligen återfår konstnären med de sjukas hjälp en del av sin identitet, som är så lätt att förlora i världens vindkast.

166) [Den historiska kulturen], enligt Anthony D. Smith, tar sig på ett eller annat sätt uttryck i en viss generation genom vissa nationella ideal, och människan förvärvar sin identitet genom förhållandet till förfäderna och de händelser som formade deras karaktärer.

167) I grund och botten är det en process av mankurtisering, eftersom den egna identiteten i den fjärde eller femte generationen helt kan försvinna. I den femte generationen säger människan redan att hon inte vet vem hon är, och ännu senare ”vet” hon det, eftersom hon inte minns någonting.

168) Tai yra vienas pagrindinių būdų, kuriuos naudoja Kinijos valdžia, norėdama su šaknimis išrauti tautinį tapatumą ir visą naciją.

169) Išnaikinti mentalitetuose gluminį lietuvio tapatumą. Nuolatinį kultūros ilgės pakeisti nuolatiniu kultūriniu menkavertiškumu.

170) Således hävdar Beauvoir i grunden som en norm som befriar kvinnor det som Levinas kallar en situation av tvång och krig, där själva identiteten raseras.

171) Det blir svårt att byta efternamn, men inte svårare än det man måste utstå nu. Hur stjäl de identiteten? Identitetsstöld (när någon

Straipsniai / Articles

135

LORETA VAIČIULYTĖ-ŠEMENĖ

använder en annan persons för- och efternamn, personnummer och annan information på kvitton och öppna kreditkort).

Vad som än händer en människa har hon alltid möjlighet att förändra sin identitet: återuppliva, skapa eller återställa den på nytt och ”prova den” (se mening 172–178). Således kan man, med utgångspunkt i predikat där ett substantiviskt tapatus-derivat utgör ett av argumenten, bekräfta att människans identitet är en ständig förvandling. Med andra ord är människans identitet som helhet inte bara det som hon ”har” hela livet status quo, utan också det som hon under livet skapar som verkligt och möjligt genom att känna och förstå sig själv. Allt som görs genom en subjektiv (egen), mer eller mindre nära inbördes relation till sig själv och/eller till någon annan: en person, en plats, en tid och Gud, grundlägger varje persons särart. Genom olika former av identifikation framträder var och ens unikhet. Av allt som sagts blir det tydligt att människans särart skapas både av hennes medfödda, särskilt inre – av Gud givna – identitet och av den identitet som hon själv subjektivt känner och har skapat (jfr mening 179).

172) Till exempel måste en flicka som i Anne Cassidys bok ”I skuggan av JJ” just har fyllt sjutton år helt förändra sin identitet och under minst tio år inte ha kontakt med någon hon tidigare känt; det är inte ett dumt infall, utan en skyddsåtgärd.

173) Analytiker följer den så kallade retribaliseringsprocessen bland inflytelserika samhällsgrupper, där återupplivas en klan- och stamidentitet, där individen söker både trygghet och försörjningsinkomster i grupper som förenas av släktskapsband.

174) För att historiskt etablera sig just som intellektuella tvingas de på nytt skapa både en moralisk och en kulturell identitet för massan.

175) När de väl kommit ut, borde de först förkasta den tankestil som kännetecknar den nya tiden – övertygelsen att identiteten åtminstone till viss del kan planeras i förväg.

176) Om medborgarna började konstruera sin moraliska identitet med utgångspunkt i Bentham's påstående att det inte finns något samhälle, skulle de snart förlora varje tydligare moralisk förståelse av tillvaron.

177) Våra mest populära historiker, Alfredas Bumblauskas och Eduardas Gudavičius, har i snart två decennier försökt forma en modern litauisk identitet och att inte betrakta Litauens förflutna enbart genom den paradigm som historikern Adolfas Šapoka skapade och som på sitt sätt anpassades under sovjettiden.

178) När den Namnlöse berättar historier som han själv inte tror på och inte förstår, ”provar” han olika identiteter tills han inser att det saknar mening.

179) Föräldrarnas, mannens, litauens och så vidare identitet fungerar som några beståndsdelar, men de räcker inte. Vertikalen mot Gud ordnar alla koncept, paradigm och identiteter på sin plats och ger dem en underordnad roll. När förlorade du din vertikalitet? Ungefär 200 år. Om axeln, vertikalen och identiteten.

136

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

Identitet, eller identitet, är samstämmighet med sitt väsen, som är gemensamt för alla. Det innebär också samstämmighet med den andres väsen. Detta väsen är den Gud du nämner, den vertikala dimensionen.

6. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

I meningar ur DLKT:s publicistiska material där olika former av adjektivet tapatus, -i och dess verbala (tapatinti, tapatintis) och substantiviska (tapatybė, tapatumas) avledningar används, kan en generaliserad bild av den identiska människan urskiljas genom subjektiv identifikation med sig själv och den andre. Människan framställs i meningarna som patient och/eller percipient, agent eller beneficient. I publicistiken är det betydelsefulla här att kontexten eller texten, som gör det möjligt att ”höra” skribentens tanke, det vill säga vad och hur hen ville säga om sig själv eller sin omgivning, visserligen ger läsaren större frihet att värdera och förstå den subjektivt, men ändå påtvingar läsaren skribentens uppfattning om människans identitet (jfr Det är uppenbart att en berättelse inte kan utspela sig i tystnad. För detta behövs språk. Vår identitet är vår språkliga artikulation DLKT). Genom indirekt kommunikation företräder skribenten inte bara sig själv, det vill säga ”textualiserar” sin egen identitetsuppfattning – genom sin kommunikation påverkar hen läsarens identitet, formar, skapar eller förändrar den⁶². Sålunda har förmodligen varje mer aktiv läsare av publicistiskt material ett liknande sammanhängande identitetsbegrepp om människan; i det särpräglade identitetsbegrepp som finns i en enskild människas medvetande kan drag av ett kollektivt begrepp urskiljas.

I de meningar ur DLKT:s publicistiska material som samlades in för undersökningen framträdde människans identitet som en särpräglad helhet hos personen, som känns, uppfattas och/eller skapas från födseln utifrån dualitet: som en mer eller mindre nära inbördes relation mellan människan och partiella identiteter (medfödd respektive icke-medfödd, gudomlig respektive jordisk). Människans sanna inre identitet – själen – ”fås” av Gud vid födseln. Den är den beständiga delen av människans identitet. Utifrån likhet, det vill säga spegelprincipen, och jordiska kriterier (den andres person, plats och tid) har människan skapat, skapar eller kommer ännu att skapa de mest föränderliga skikten av sin icke-medfödda identitet. Det yttre identitetsskikt som människan får av naturen (kön, allmänna yttre drag) befinner sig mellan det medfödda inre och det icke-medfödda identitetsskiktet. Med avseende på tid är det medfödda identitetsskiktet mer beständigt än det icke-medfödda. Föränderligheten hänger samman med uttryck i olika former av yra tapatus respektive tapatinti(s). Valet av uttryck būti tapačiam respektive tapatintis respektive tapatinti

⁶² Jfr.: ”Identitet konstrueras ständigt interaktivt på mikronivå, där individens identitet hävdas, ifrågasätts och rekonstrueras i interaktion och i relation till de andra deltagarna” (Norris 2007: 657).

Straipsniai / Articles

137

LORETA VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

i meningen lyfter fram människans olika (nära respektive avlägsna) relation till sig själv eller den andre (jfr att vara identisk med sig själv / den andre respektive att identifiera sig med sig själv / sina illusioner / den andre respektive att jämställa sig själv med sina illusioner / den andre).

Användningen av substantiviska avledningar av tapatūs, som fungerar som aktanter till perceptions- och handlingspredikat, gör det möjligt att hävda att människan känner, uppfattar och skapar eller omskapar sin identitet på sitt eget sätt. Detta bekräftar att varje identitet är särpräglad.

Med tanke på att adjektivet tapatūs har två skilda semantiska drag: ”likartad” och ”särpräglad”, vilka är gemensamma för orden likadan, likvärdig och annorlunda, särpräglad, originell, behöver den lexikala definitionen av tapatūs sannolikt preciseras. Även om människan när hon talar (skriver) om identitet ofta söker efter, finner och betonar likheten mellan sig själv och den andre eller mellan två andra i en mening, är denna likhet alltid partiell och mer eller mindre föränderlig. Till sin natur är varje människa, med alla sina aktuella och möjliga likheter, särpräglad (identisk med sig själv) – olik alla dem som hen i något avseende har liknat, liknar eller kommer att likna.

ŠALTINIAI

BLKŽe – Bendrinės lietuvių kalbos žodynas: elektroninis variantas, vyr. red. Danutė Liutkevičienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015. Prieiga per internetą: http://bkz.lki.lt.

DLKT – Dabartinės lietuvių kalbos tekstynas, sud. Kauno Vytauto Didžiojo universiteto Kompiuterinės lingvistikos centras. Prieiga per internetą: http://donelaitis.vdu.lt.

DLKŽe – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas: elektroninis variantas. 7-asis patais. ir papild. leid. Vyr. redaktorius Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015: Prieiga per internetą: lkiis.lki.lt.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002: elektroninis variantas, red. kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. redaktorė), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. Prieiga per internetą: www.lkz.lt.

138

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

LITERATŪRA

Aleksandravičius Povilas 2012: Žmogaus tapatumo ontologija: tarp substancijos ir asmens. – Individo tapatumas, sud. Jūratė Morkūnienė. Vilnius: Mykolo Romerio universitetas, 189–274.

Ambrazas Vytautas 1999: Funkcinis stilius. – Lietuvių kalbos enciklopedija, par. Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 204–205.

Bitinienė Audronė 2007: Publicistinis stilius. Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.

Bucholtz Marry, Hall Kira 2006: Language and identity. – A companion to the philosophy of education, ed. by Randall Curren. Cornwall: Blackwell Publishing, 369–394.

Cruse David Alan 2001: Lexical semantics. Cambridge: Cambridge University Press.

De Laguna Grace A. 1927: Speech. Its function and development. New Haven: Yale University Press.

Drukteinis Albinas 2009: Semantinės sakinių struktūros su sinkretinės reikšmės predikatais. – Res Humanitariae 6, 24–41.

Evans Vyvyan, Green Melanie 2006: Cognitive linguistics: An introduction. Edinburgh: Edinburgh University press.

Gaivenis Kazimieras, Keinys Stasys 1990: Kalbotyros terminų žodynas. Kaunas: Šviesa.

Greimas Algirdas Julius 2005: Struktūrinė semantika. Vilnius: Baltos lankos.

Grigas Romualdas 2016: Lietuvių tapatybė ir Europa. Istoriosofinis aspektas. Vilnius: Versmė.

Gudavičius Aloyzas 2007: Gretinamoji semantika. Šiauliai: Bibliotheca actorum humanitaricorum universitatis Saulensis.

Gudavičius Aloyzas 2009: Etnolingvistika (Tauta kalboje). Šiauliai: Bibliotheca actorum humanitaricorum universitatis Saulensis.

Gudavičius Aloyzas 2011: Reikšmė, sąvoka, konceptas ir prasmė. – Res Humanitariae 10, 108–119.

Haspelmath Martin 2007: Further remarks on reciprocal constructions. – Reciprocal Construction 4, ed. by Nedjalkov Vladimir P. John Benjamins Publishing Company: Amsterdam, Philadelphia, 2087–2116.

Hjelmslev Louis 1995: Kalba. Įvadas. Vilnius: Baltos lankos.

Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Straipsniai / Articles

139

LORETA VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

Joseph John E. 2004: Language and identity: national, ethnic, religious. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Jurgaitis Nedas 2015: Krizės konceptas lietuvių ir vokiečių kalbose. Daktaro disertacija. Šiauliai.

Karaliūnas Simas 1997: Kalba ir visuomenė (Psichologiniai ir komunikaciniai kalbos vartojimo bruožai). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Knjazev Jurij P. 2007: Lexical reciprocals as a means of expressing reciprocal situations. – Reciprocal Construction 1, ed. by Nedjalkov, Vladimir P. John Benjamins Publishing Company: Amsterdam/Philadelphia, 115–146.

Kuzmickas Bronislovas 2008: Lietuviškasis tapatumas: kultūra ir valstybė. – Nacionalinio tapatumo tęstinumas ir savikūra eurointegracijos sąlygomis, sud. Antanas Andrijauskas, Vytautas Rubavičius. Vilnius: Kronta, 166–183.

Kuzmickas Bronislovas 2011: Individo kultūrinis tapatumas. – Problemos 80, 65–74.

Kuzmickas Bronislovas 2012: Individo kultūrinio tapatumo sklaida (tarp tradicijos ir inovacijos). – Individo tapatumas, sud. Jūratė Morkūnienė. Vilnius: Mykolo Romerio universitetas, 11–94.

Kvašytė Regina, Papaurelėtytė Silvija 2013: Kai kurie koncepto liga bruožai Lietuvos viešajame diskurse. – Filologija 18, 107–117.

Mayers David G. 2008: Socialinė psichologija. Vilnius: Poligrafija ir informatika.

Marcinkevičienė Rūta 2008: Žanro ribos ir paribiai. Spaudos patirtys. Vilnius: Versus aureus.

Markus Hasel Rose, Nurius P. 1986: Possible selves. – American Psychologist 41, 954–969.

Matonytė Irmina, Morkevičius Vaidas 2013: Elitų Europa: tapatybių ir interesų kaleidoskopas. Vilnius: Firidas.

Mickūnas Algis 2012: Globalizacija ir modernus subjektas. – Individo tapatumas, sud. Jūratė Morkūnienė. Vilnius: Mykolo Romerio universitetas, 291–311.

Morkūnienė Jūratė 2012: Socialinis tapatumas: prielaidos, pokyčiai, destrukcijos. – Individo tapatumas, sud. Jūratė Morkūnienė. Vilnius: Mykolo Romerio universitetas, 95–188.

Morkūnienė Jūratė, sud., 2012: Individo tapatumas. Vilnius: Mykolo Romerio universitetas.

140

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

Norris Sigrid 2007: The Micropolitics of personal national and ethnicity identity. – Discourse and Society 18(5), 653–674.

Oosterwegel Annerikie, Oppenheimer Louis 1993: The self-system: Developmental changes between and within self-concepts. Hillsdale, NJ, US: Lawrence Erlbaum Associates, Inc.

Papaurel y tė Silvija 2013: Kai kurie koncepto laisvė bruožai lietuvių kalbos pasaulėvaizdyje. – Acta humanitarica universitatis Saulensis 16, 222–231.

Partee Barbara H. 2008. Symmetry and symmetrical predicates. – Computational Linguistics and Intellectual Technologies: Papers from the International Conference „DIALOGUE“, ed. by Kibrik Aleksandr E. et. al. Moscow: Institut Problem Informatiki, 606–611. Prieiga internete: https://udrive.oit.umass.edu/partee/Semantics_Readings/SymmetryHandoutPentusSeminarCorrectedPlusNotes.pdf.

Pikčilingis Juozas 1971: Lietuvių kalbos stilistika 1. Vilnius: Mintis.

Ramonienė Meilutė, red., 2016: Emigrantai: kalba ir tapatybė. Vilnius: Vilniaus universitetas.

Rubavičius Vytautas 2014: Vėluojanti savastis. Studijos ir straipsniai. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla.

Ruškys Algirdas 2011: Konceptas žemė lietuvių frazeologijoje. – Res Humanitariae 10, 120–140.

Rutkovska Kristina, Smetonienė Irena, Smetona Marius 2017: Vertybės lietuvio pasaulėvaizdyje. Vilnius: Akademinė leidykla.

Savicka Aida 2004: Asmens tapatybė permainų metu: tarp lemties ir pasirinkimo. – Kultūrologija 11, 77–94.

Savicka Aida 2008: Globalios tikrovės iššūkiai asmens tapatybei. – Nacionalinio tapatumo testinumas ir savikūra eurointegracijos sąlygomis, sud. Antanas Andrijauskas, Vytautas Rubavičius. Vilnius: Kronta, 184–195.

Sližienė Nijolė 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Sližienė Nijolė 2004: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 2 (2). Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Taylor John R. 2006: Cognitive Semantics. – Encyclopedia of Language and Linguistics, ed. by Brown Keith. Oxford: Elsevier, 569–582.

Tekorienė Dalija 1990: Bevardės giminės būdvardžiai. Vilnius: Mokslas.

Straipsniai / Articles

141

LORETA VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

Vykypėl Bohumil 2005: Hjelmslevo glose matika ir baltų kalbų fonologija. Vilnius: Sapnų sala.

Župerka Kazimieras 1983: Lietuvių kalbos stilistika. Vilnius: Mokslas.

Župerka Kazimieras 2012: Stilistika. Šiauliai: Šiaulių universiteto biblioteka.

Лакан Жак 1998: Семинары. Книга 1. Москва: Гнозис, Логос.

Маслова Валентина А. 2001: Лингвокультурология. Москва.

Степанов Юрий С. 1981: Имена. Предикаты. Предложения. Москва: Наука.

Степанов Юрий С. 1997: Константы: словарь русской культуры. Москва.

Тер-Минасова Светлана Г. 2000; Язык и межкультурная коммуникация. Москва.

Concept of Human Identity on the Basis of tapatus, -i and Its Derivatives in Contemporary Lithuanian Opinion Journalism

SUMMARY

The article addresses the content of human identity on the basis of the adjective tapatus and its verbal (tapatinti, tapatintis) and nominal derivatives (tapatybė, tapatumas). It combines structural and cognitive approaches to meaning. A human being is the starting point of the study. It refers to the material collected from the Corpus of Contemporary Lithuanian Language developed at the Centre of Computational Linguistics of Kaunas Vytautas Magnus University.

The material of opinion journalism available at the CCLL enables us to recognise and see the image of an identical human being shared by every more active reader of opinion journalism through the subjective identification with oneself and another human being. The features of the group concept can be seen on the basis of the peculiar concept of identity existing in the consciousness of an individual human being.

In the sentences in question a human being is actualised as the patient and/or percipient, agent or beneficiary.

The research revealed that human identity is a peculiar entirety of the person which is sensed, perceived and/or created on the basis of duality right from birth: as a more or less

142

Acta Linguistica Lithuanica LXXIX

Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, -i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje

close relationship between a human being and partial identities (inherent or non-inherent, heavenly or earthly). The true inner human identity – the soul – is “received” from God at birth. It is the stable part (layer) of human identity. By similarity (the mirror principle) and earthly (another person’s, place, time) criteria a human being created, creates or will create the most variable layers of non-inherent identity. The outer layer of identity received at birth (gender, general external traits) is between the inherent inner layer and the non-inherent identity layer. From a temporal perspective, inherent identity is more stable than non-inherent. Variability (dynamism) correlates with expression by different forms of yra tapatus and tapatinti(s).

The usage of the nominal derivatives of tapatus used as the actants of perceptual and action predicates leads to the conclusion that a human being feels, perceives and (re)creates his or her identity in his or her own way. It substantiates the peculiarity of everyone’s identity.

Considering that the adjective tapatus has two different semantic features – “similar” and “peculiar” – which are also shared by the words toks pat, tolygus and kitoks, savitas, originalus respectively, the dictionary definition of tapatus should apparently be updated. Notwithstanding the fact that when speaking (writing) about identity a human being often tries to find and finds the identity of oneself, another human being or other two human beings as similarity, which he or she brings to the foreground in the sentence, this similarity is always partial and variable. In essence, a human being with all of his or her relevant and/or potential similarities (i.e. partial identity with oneself or another human being) is peculiar – different from everyone with whom he or she was, is or will be similar in some aspect.

Įteikta 2018 m. birželio 8 d.

LORETA VAIČIULYTĖ-SEMĖNIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

Straipsniai / Articles

143