DARIUS IVOŠKA

Institutet för litauiska språket

ORCID id: orcid.org/0000-0003-3898-0000

Forskningsområden: historisk preussisk och litauisk namnforskning, historiskt handskriftsarv, forskning om dokument från Tyska ordens kansli.

DOI: doi.org/10.35321/all83-18

Eugenijus Jovaiša

GRAVAR OCH MÄNNISKOR. AISCHER, ROMARE, GOTER OCH ANDRA HISTORIER

Vilnius: UAB „Unseen Pictures“, 2020, 286 s.

ISBN 978-609-475-477-7

Det är både självklart och paradoxalt att även folk som har existerat i årtusenden fortfarande söker sina rötter och mäter djupet av sitt förflutna. Var finns då det begripliga, och var det paradoxala? Folkets historia ligger inte bara i de kända fakta om dess förflutna, med andra ord i historiskt belagda händelser eller fragmentariska omnämnanden av stammar, utan betydligt djupare. De första beläggen för ett eller annat folk (eller en grupp av folk) som vetenskapen känner till ger oss helt enkelt kunskap om dess existens under en viss period, men inte om dess uppkomst. Varje tidigaste datering väcker genast frågan – vad fanns dessförinnan? Inget folk kunde ju, som social gemenskap, ha utvecklat sin etniska särart plötsligt och ur intet. Därför betraktas varje större eller mindre upptäckt i historiska källor, arkeologiska utgrävningar eller andra relaterade vetenskapers material som ett nytt spår, vilket väcker sökandet efter det vi ännu inte känner till – början och ursprunget. Det söks också i den första boken i Eugenijus Jovaišas utgivna trilogi Aisčiai. Kilmė.

Vad som ska betraktas som en upptäckt och som ett nytt och viktigt fenomen inom historia och närliggande vetenskaper, i antropologiska, arkeologiska, språkhistoriska och kulturvetenskapliga undersökningar, kan ibland bli föremål för diskussion, och det är just diskussionen och polemiken som skapar upptäcktens paradoxala karaktär. Det kan tyckas att det inte finns särskilt många nya historiska monument, exceptionella fynd eller okända historiska skriftliga källor. Men trots det talar man djärvt

Recenzijos / Reviews

373

DARIUS IVOŠKA

om upptäckter och nya uppgifter samt drar nya och inte sällan synnerligen djärva slutsatser. Det bör inte glömmas att vi lever i en tid av stora möjligheter, då även uppgifter som har undersökts i århundraden i dag kan bearbetas på ett annat sätt, genom att man på lämpligt vis använder de mest avancerade teknikerna, vilka i många fall bidrar till att finna en mer exakt och bättre underbyggd förklaring. Nya möjligheter öppnar sig för att tolka hela komplex av fenomen. Särskilt viktig är den inställning som har blivit etablerad under XX–XXI århundradena: att jämföra uppgifter från närliggande vetenskaper och på grundval av dem lägga fram så tillförlitliga slutsatser som möjligt. Just detta är uppenbart i Eugenijus Jovaišas bok Kapai ir žmonės, som behandlas i recensionen. Författaren själv är ovillig att bedöma sin bok som ett arbete inom ett vetenskapligt område (s. 14) – recensionens författare skulle inte vilja instämma i detta påstående. Den häpnadsväckande subtila, rikt och professionellt illustrerade utgåvan av boken och sättet att presentera materialet är kanske mer typiska för populärvetenskapliga publikationer, men materialet från författarens långvariga, ingående och systematiska forskning, upptäckter av enorm betydelse samt slutsatser och tolkningar grundade på gedigen vetenskaplig bildning tillåter på inget sätt att den ifrågavarande publikationen betraktas som otillräckligt vetenskaplig.

När läsaren läser bokens titel kan hen inte föreställa sig att den inte innehåller en rapport över undersökningar utförda av en arkeolog, utan en harmoniskt översiktlig framställning av aistiernas och invånarna i ”Gamla Europa”s tillvaro – deras makt, krig, handel och kultur. Författaren lyckas förverkliga bokens idé – att ”knyta samman de äldsta människornas liv i vårt land med Europas förflutna och dess aktörer” (s. 14). Den utförliga och komplexa information som sålunda presenteras, och som utmärks inte bara av uppgifternas mångfald och rikedom utan också av komplicerade samband med det historiska rummet och tiden, är mycket lätt att läsa och förstå för en företrädare för ett annat vetenskapsområde eller för en amatörläsare inom historia och arkeologi, kanske till och med för en tillfällig läsare som saknar kunskap om början av vårt folk och aldrig har hört talas om aistierna.

Recensionens författare, som användare av arkeologins vetenskapliga uppgifter snarare än som professionell arkeolog, bedömer boken ur sitt eget – onomastiska – perspektiv. Det vore oansvarigt att anta att språkvetenskapen, som ett separat och självständigt vetenskapsområde, inte är förbunden med arkeologin. Inom onomastiken började man under XX-talet rikta blicken mot andra vetenskaper som kunde underlätta diakrona studier av namnbeståndet och inte sällan till och med möjliggöra tillförlitliga slutsatser som inte kan dras enbart med hjälp av språkvetenskapen. Forskare av Europas namnbestånd insåg att en stor del av orden i Europas namnbestånd, i synnerhet de gamla vittnena till den bofasta mänsklighetens historia – hydronymerna, men också ortnamnen och personnamnen – inte kan förklaras, eller mer exakt: att deras ursprung inte kan fastställas, enbart utifrån den historiska språkvetenskapens uppgifter i den moderna geopolitiska kontexten. För den historiska språkvetenskapens och indoeuropeistikens kännare Hans Krahe (Hans Krahe^¹), och senare för hans elev Wolfgang P. Schmid (Wolfgang P.

^¹ Se Hans Krahe 1964.

374

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Eugenijus Jovaiša. Kapai ir žmonės. Aisčiai, romėnai, gotai ir kitos istorijos

Schmid)^² När man hade upptäckt att hydronymer med samma eller liknande rötter, vars ursprung inte kan fastställas, är spridda över hela Europa – från Iberiska halvön till Apenninerna, från Storbritannien till Skandinavien samt genom de baltiska länderna över hela kontinenten ända till Balkan – uppstod föreställningen om ”Gamla Europa”. Därefter lades en brett utformad och tämligen tillförlitligt återigen underbyggd hypotes fram om existensen av ett enda urspråk, gemensamt inte bara för alla förhistoriska invånare i Europa. Det förefaller som om, liksom i den antika grekiska kosmogonin där ett harmoniskt och välordnat universum föds ur Kaos, de över hela Europa spridda hydronymerna av okänt ursprung samlar sig till den oundvikliga tanken att de alla då tillhörde ett enda gemensamt urspråk. Många saker börjar klarna. Följaktligen måste alla folk, stammar eller andra mänskliga gemenskaper som levde i det förhistoriska ”Gamla Europa” ha haft ett gemensamt eller åtminstone mycket likartat språk som redskap för kommunikation, utbyte, handel och upprätthållande av andra sociala relationer. Samma ledmotiv svävar också i tankarna när man läser E. Jovaišas bok Kapai ir žmonės. Låt oss exempelvis ta aisternas migration – Apenninerna, Pamarys, Semba, Västmasurien, Nemunasområdet samt sammanflödet mellan Nemunas och Neris (s. 38). Man bör inte heller glömma fenomenet med den stora ”interkontinentala handeln” (s. 234) – Bärnstensvägen – med handelscentra som Semba eller ”vårt kustland”, vilket författaren kallar ”aisternas handels-Mekka” (s. 210) och som i omfattning kan jämföras med Sidenvägen (s. 224). Dessa svårbegripliga men, som det visar sig, i djup forntid möjliga och verkliga fakta om mänskliga förflyttningar, handelns geografi och ömsesidiga relationer vittnar om den dynamiska utvecklingen av mänsklighetens historia och löser samtidigt många gåtor. Gravskatterna i det område där aisterna bodde, vilka tycks sakna varje samband med deras vardagsliv, krigföring eller utsmyckningstraditioner (s. 55–56), visar att aisterna hade nära handels- och kulturkontakter inte bara med den romerska världen utan också med avlägsna grannar i norr.

För en forskare inom namnforskning är det inte bara intressant att läsa E. Jovaišas tankar om de städer som markerar Bärnstensvägen (s. 226) Ascaucalis, Calisa, Parienna, Breclav och andra samt om deras namnursprung, utan han eller hon får samtidigt något av en uppgift – att undersöka ursprunget till de nämnda stadsnamnen och försöka klargöra ”genom vems länder våra resenärer banade sig väg mot Carnuntum” (s. 226). De bedömningar av ortnamnet Ascaucalis som den berömde tyske namnforskaren Jürgen Udolph (Jürgen Udolph) och Grasilda Blažienė har lagt fram utgör en betydande början på undersökningen. Ortnamnets slaviska ursprung har med rätta avvisats; G. Blažienė söker försiktigt efter paralleller med baltiska motsvarigheter, men vågar inte hänföra Ascaucalis till balterna. Tillhör då kanske detta ortnamn namnbeståndet i ”Gamla Europa”? Ett mycket liknande fall återfinns i J. Udolphs habilitationsarbete^³, där man diskuterar (s. 342) den nutida Len-

^² Wolfgang P. Schmid 1968.

^³ Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie (De polska hydronymers plats inom den gamla europeiska hydronymin).

Recenzijos / Reviews

375

DARIUS IVOŠKA

Ursprunget till hydronymerna Oder, Drawa, Drwęca, Drama, Radęca, Mroga inom Polens territorium. Författaren, som sammanfattar forskningen om polska hydronymer, bedömer de nämnda hydronymerna något annorlunda än de polska onomastikerna Tadeusz Lehr-Sławiński (Tadeusz Lehr-Sławiński), Hubert Górnowicz (Hubert Górnowicz) och Ewa Rzetelska-Feleszko (Ewa Rzetelska-Feleszko) tidigare gjort. T. Lehr-Sławiński hänförde dem till hydronymer från den förslaviska perioden, men enligt honom var de ett arv från veneterna (även venederna). H. Górnowicz och E. Rzetelska-Feleszko instämde i hans uppfattning och motiverade den till och med med att ”hydronymer med suffixet –is (s) bör hänföras till det venetiska substratet” (Udolph 1990: 342). H. Górnowicz ansåg dessutom att de måste ha övertagits från perioden ”slavisk–keltisk–illyrisk”. J. Udolph saknade konkreta kriterier på grundval av vilka de nämnda namnen hade hänförts till veneterna. För tydlighetens skull vill författaren ersätta etiketten ”slavisk–keltisk–illyrisk” med den bredare, men tydligare och enligt honom mindre ”problematiska”, termen ”Gamla Europa”. Författaren undviker i allmänhet att knyta specifika namn till veneterna och deras arv, med hänvisning till bristen på uppgifter om veneterna i den östra delen av Centraleuropa. Dessutom hävdar han att exempelvis suffixet –s kännetecknar hydronymer som är spridda betydligt längre än de områden där veneterna är kända för att ha bott.

Men låt oss återvända till boken Kapai ir žmonės. Vad nytt avslöjar för oss gravarna – det enda materiella arvet efter de aisitiska bosättningar som, inte av en slump, kanske redan före Kristus hade etablerats vid Jūra, Ančia, Šušvė och Nemunas? Bosättningarnas strategiskt viktiga och för den tiden praktiska läge (s. 135), förbindelserna via floder och, dessförinnan, genom okomplicerade landvägar, samt Nemunas bifloder skapade inte bara möjligheter att bekvämt färdas, bedriva handel och skaffa nödvändiga resurser genom att röra sig mellan de enskilda aisitiska bosättningarna längs dessa bifloder, utan framför allt att via Nemunas nå Östersjön (se kartorna på s. 12–13, 212–213), det vill säga att ansluta sig till nätverket av ”handelsförbindelser”. Att detta fungerade framgångsrikt bekräftas av bokens författares fynd vid utgrävningarna av Dauglaukis gravfält, där föremål av alpina färgmetaller och pärlor av glas och emalj tillverkade i Romarriket påträffades, för att inte tala om mynt med avbildningar av romerska härskare, samt av det faktum att invånarna på denna plats fram till år 260 upplevde ”bärnstensvägens blomstringstid”. Šaukėnai får inte glömmas bort; de vittnar tvärtom genom fyndens ringa antal om ”bärnstensvägens skymning” (s. 135), men lämnade oss kunskap om framväxten av en ny samhällsordning i aisternas liv. De utgrävda vapnen, den särskilda dräkten och utsmyckningen för krigare och hästar samt ”den militära adelns hushålls- och toalettartiklar” vittnar om krigarens ställning som en viktig samhällsmedlem (s. 141). Även de senare, sannolikt militära, depåfynden från Ruponiai bör nämnas – enligt bokens författare ett helt ”vapenlager” (s. 125). Fynden från Dauglaukis, daterade till perioden 15–220, vittnar också om stånden och aisternas ”styrning” och markerar den annalkande förändringstiden. Det är inte lika viktigt att räkna upp alla fynd som att förstå deras innebörd – perioden av historiska händelser, den dåtida europeiska kontexten och aisterna i denna, samt handelsförbindelsernas omfattning

376

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Eugenijus Jovaiša. Kapai ir žmonės. Aisčiai, romėnai, gotai ir kitos istorijos

och kulturell särart. Bärnstensvägen – det är inte bara verklig ”interkontinental handel” (s. 234), som lämnade ”Sarmatins ocean” ädelsten – bärnsten – i Mykene, Medelhavsområdet och Kaukasus, utan också ömsesidig handel, som tillgodosåg den europeiska adelns behov av dyrbara smycken och försåg aisterna med resurser som saknades i deras område. För de första århundradena efter Kristus var detta handelsutbyte av ofattbar omfattning. De undersökta gravarna berättade naturligtvis inte bara om aisterna som säljare av dyrbara varor, utan också som jämbördiga deltagare på den europeiska handelsmarknaden. Aisternas sändebuds möte med goternas kung Teoderik är värt att erinra om. Aisterna ska ha känt till hans avsikt, sannolikt att förbereda sig för ett stort krig med de germanska stammarna, och ha velat bidra; Teoderik tog gärna emot deras avsikt och deras bärnstensgåvor (s. 61–62). Betyder detta att aisterna på 500-talet hade kontakt (muntligt och skriftligt) med andra samtida europeiska folk och uttryckte en önskan att delta i dåtidens politiska beslut? Teoderik kände till Bärnstensvägen, vilket historiska källor vittnar om, så det finns knappast skäl att tvivla.

Låt oss lämna forntidens rika tider, som endast i ringa grad stöds av skriftliga källor, och förflytta oss, låt säga, till medeltidens namnskick. Låt oss försöka undersöka den hedniska europeiska folkgemenskapens historiska, kulturella och sociala utveckling med början på 1100-talet, när brödernas orden från Jerusalems allraheligaste Jungfru Marias tyska hus, som omorganiserades och senare kallades Tyska orden, sköljde in från Jerusalem. Dess ambitioner och verksamhet trasslade till det redan etniskt brokiga området i norra och östra Europa så till den grad att det namnskick som har överlevt där och dokumenterats i en mängd historiska dokument inte står tillbaka för de gravgåvor som aisternas handels-, militära och kulturella förbindelser lämnat efter sig, vare sig kvalitativt eller kvantitativt, för att inte nämna problematiken kring deras forskning. För namnforskaren, som undersöker egennamn funna inom en viss folkgrupps bebodda område men oförklarliga utifrån dess språkdata, gäller det att vidga forskningsfältet och söka orsakerna till bruket av namn av främmande ursprung samt tiden och omständigheterna för deras uppkomst. Detta påminner starkt om arkeologens arbetssätt när denne bland aisternas gravgåvor från 100–300-talen finner glas- eller emaljpärlor eller färgade metaller som förts dit från gruvor i Alperna: att analysera ett bredare geopolitiskt och kulturellt sammanhang i sökandet efter möjliga samband.

Sambanden mellan arkeologi och lingvistik, särskilt historisk onomastik, är mycket tätare än det kunde verka. När namnforskaren upptäcker ett enskilt historiskt ortnamn eller personnamn av främmande ursprung i ett atypiskt område räcker det inte att fastställa dess oförklarliga ursprung – man måste fastställa hur det hamnade där. Låt oss anta att det inte är någon hemlighet att litauer, om än inte många, bodde i Preussen på 1300-talet. När man i privilegiehandlingarna i Tyska ordens foliant nr 105 upptäcker ett dussintal namn på litauer, som mellan 1353 och 1375 tilldelades jordlotter i byarna i Vėluva (ty. Wehlau), uppstår frågan – vad gjorde dessa litauiska nybyggare i Preussen vid den tiden? När fler privilegiehandlingar och andra historiska dokument tas i bruk visar det sig att det handlar om flyktingar från Storfurstendömet Litauen. Bland de flera hundra privilegierna i den nämnda folianten finns tre som utfärdats åt ryssar. Vilka

Recenzijos / Reviews

377

DARIUS IVOŠKA

vägar förde dem till Ungur (ty. Angerburg) vid gränsen mellan Varmė och Masurien, vilket inte nämns i dokumenten^⁴. Preussens etniska sammansättning på 1300-talet, särskilt i dess västra del, där polacker och ett betydande antal tyska kolonister huvudsakligen bodde, men där det också fanns hela preussiska bosättningar ända fram till den västra gränsen, väcker många frågor för namn- och ortnamnsforskare. För det första råder det oenighet bland vissa forskare om gränserna för baltiska, germanska och slaviska områden. Man har upprepade gånger försökt dra gränsen för de baltiska bosättningsområdena längs Wisłas lopp, men ständigt har nya uppgifter framkommit som vittnar om en betydligt större utbredning av de baltiska bosättningarna^⁵. När enstaka ortnamn eller personnamn väster om Wisła således påträffades, var det svårt att objektivt belägga deras historiska, eller kanske till och med förhistoriska, existens på grund av kritiken och motståndet från anhängarna av den etablerade uppfattningen^⁶. Just i sådana fall behöver namn- och ortnamnsforskaren uppgifter från historieforskningen och arkeologin. Arkeologiska utgrävningar och material från namn- och ortnamnsforskningen som sammanfaller till förmån för det ena eller andra folket blir ett obestridligt argument för att bekräfta många viktiga fakta. Man bör dock inte glömma att vägen från en hypotetisk premiss till en slutlig, tillförlitlig slutsats kan vara lång och ibland förgrena sig i återvändsgränder. Det empiriska materialet om historiska namn, liksom gravgåvorna, har påverkats av en mängd tidsfaktorer – de egentliga baltiska namnen kan inte urskiljas i skriftliga källor, deras former har germaniserats eller poloniserats, det går inte att söka efter motsvarigheter i andra dokument eftersom de inte har bevarats, och så vidare. Därmed uppstår risken att ett egennamns ursprung tolkas inexakt eller felaktigt, för att inte tala om dess

⁴ G. Blažienė analyserade i en artikel från 2018, ”Zu den russischen Personennamen in den Folianten des Deutschen Ordens” (på litauiska Dėl rusiškų asmenvardžių Vokiečių ordino foliuose), namnen på de privilegierade och diskuterade omständigheterna kring personernas bosättning (s. 118–122).

⁵ G. Blažienė har sedan länge analyserat denna fråga vid många internationella konferenser. Recensionens författare behandlade en översikt över de ortnamn som lokaliserats på Wisłas vänstra strand och problematiken kring gränserna för de baltiska länderna i artikeln ”Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel” (på litauiska Keletas pastebėjimų dėl baltiškų vietovardžių į vakarus nuo Vyslos problematikos). Vid den internationella konferensen Ежегодная международная конференция «Индоевропейское языкознание и классическая филология» (чтения памяти профессора И. М. Тронского), som ägde rum i Petersburg den 22–24 juli 2020 och hade fått internationellt erkännande, återkom G. Blažienė ännu en gång till denna fråga. Hennes aktuella insikter, baserade på de allra senaste undersökningarna, publicerades i den publikation som ges ut av Institutet för lingvistiska studier vid Rysslands vetenskapsakademi Индоевропейское языкознание и классическая филология – XXIV, Материалы чтений, посвященных памяти профессора Иосифа Моисеевича Тронского. Artikelförfattaren ger inte bara en översikt över forskningen om det baltiskt bebodda området, utan bedömer också kritiskt dess betydelse, tillförlitlighet och användbarhet.

⁶ Dariaus Aleknos kritiska artikel från 2019, ”Nuo Agripos iki Plinijaus: Vysla I a. romėnų geograf inėje literatūroje”, presenterar just mycket värdefullt material ur de tidiga historieförfattarnas verk om de folk som bodde i Wisłas avrinningsområde och skapar en bredare föreställning om vad som ägde rum i detta område under de sista århundradena före och de första efter Kristus. Även detta arbete bekräftar att de baltiska folken bodde på Wisłas vänstra strand, närmare bestämt i Pommern (s. 251–252).

378

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Eugenijus Jovaiša. Kapai ir žmonės. Aisčiai, romėnai, gotai ir kitos istorijos

om omständigheterna och orsakerna bakom nedtecknandet i historiska dokument, vilka skapar en kontext. Just utan den förlorar en stor del av det undersökta materialet hälften av sitt värde.

När man talar om kontexten måste man också se till omständigheterna kring den diskuterade bokens utgivning och tillkomst. Den utkom vid en mycket lämplig tidpunkt. Under de första årtiondena av det nya årtusendet, medan Litauen lever, kan man iaktta nationell och medborgerlig aktivitet samt stolthet över den egna etniska identiteten. För drygt ett årtionde sedan firades tusenårsjubileet av Litauens omnämnande som stat, 2010 600-årsjubileet av det stora slaget vid Žalgiris och 2016 hundraårsjubileet av utropandet av Litauens självständighet, allt åtföljt av en mängd kulturella evenemang. Oförglömligt är det beslut om återupprättandet av den självständiga litauiska staten på litauiska och tyska, med 20 signatärers underskrifter, som Liudas Mažulis fann i det tyska utrikesministeriets arkiv i mars 2017. Det är ovisst om det var minneshögtiderna för de viktiga datumen för Litauen och litauerna, eller nästan trettio år av återupprättad självständighet, som hjälpte en del av vårt samhälle att lämna det förflutnas skugga medan en annan del hann växa upp och mogna i ett fritt Litauen, som väckte känslorna av litauisk nationell identitet och självmedvetenhet. Den trefärgade flaggan eller den historiska flaggan hissas numera inte bara vid nationella högtider och utan att någon uppmanar till det, och nationaldräkten sys ofta inte enbart åt barn eller äldre i skolåldern som sjunger eller dansar i folkliga ensembler. Vi skulle finna den i mer än en familj som ett särskilt vördat plagg för varje familjemedlem. Kan det finnas en bättre tid och kontext för en publikation som var och en av oss kan läsa, oavsett om man vill komplettera sina kunskaper om vårt ursprung och den historia som kännetecknas av en rik kultur och därigenom ytterligare stärka stoltheten över sitt folk, eller utvidga och underbygga sin forskning med dem?

Och vilken kontext skapar Gravar och människor? – En bred, betydelsefull och mångfacetterad. Denna bok kommer också att skapa fler kontexter. När recensionens författare återvänder till det mål som bokens författare formulerat – ”att förbinda livet hos de äldsta människorna i vårt land med Europas förflutna tider och deras aktörer” (s. 14) – urskiljer han ytterligare en väsentlig framgång i förverkligandet av det uppställda målet. Det är ett vittnesmål om våra förfäders kulturs unikhet och betydelse. När vi på nytt begrundar de gravar med rika gravgåvor som författaren upptäckt och undersökt samt den stora Bärnstensvägen, som beskrivs utförligt och klart och som spred budskapet om våra förfäder, aistierna, till världen, får vi möjlighet att inte bara gång på gång lära känna början av vår kultur utan också att reflektera över den. Bokens författare konstaterar att aistierna redan under de första århundradena efter Kristus inte bara kunde jaga, ägna sig åt hantverk, tillverka bruksföremål, vapen och kläder, utan också smycka sig. Viktigast är att det inte bara var aistiernas män och kvinnor som smyckade sig – de smyckade de mäktiga i många av Europas stora städer och deras omgivning med guld – bärnsten – från ”Germanernas ocean” (s. 119), som också kallades ”Sarmaternas ocean” (s. 218). Med stöd i ett annat vetenskapligt arbete av E. Jovaiša – tvådelade monografin Aistierna. Ursprung och Aistierna. Utveckling – har recensionens författare redan lyckats med en liten men synnerligen välfunnen kontext

Recenzijos / Reviews

379

DARIUS IVOŠKA

skapats. Vid skrivandet av artikeln „Die Widerspiegelung preußischer Kultur in den Grenzbeschreibungen des Deutschen Ordens“ („Preussisk kultur i Tyska ordens gränsbeskrivningar“)⁷ användes den utförliga beskrivningen av Bärnstensvägen i E. Jova išas monografi. Artikelns författare lyckades för den internationella läsekretsen av vetenskapliga arbeten presentera en mer övertygande uppfattning om bärnstenens värde, som så ofta nämns i Tyska ordens folianter. I beskrivningarna av gränserna och gränslinjerna för olika preussiska länder i början av 1300-talet samt gränserna mot grannländerna, bland de dokument som finns i det redan nämnda folianten nr 105, nämns bärnsten inte bara ofta, utan fyndplatserna och regleringen av insamlingen berörs också kort. Utan minsta tvivel kommer Kapai ir žmonės att ytterligare stimulera skapandet av fler och varierande andra sammanhang.

Man kan bara glädjas åt det stora och komplexa arbetet med att undersöka våra förfäders äldsta gravplatser och åt det omfattande och ovärderliga material som samlats in och presenterats för läsaren i den bok som behandlas här Kapai ir žmonės. Det bör framhållas att det knappast någonstans i världen finns en arkeologbok som har givits ut så intressant, stilfullt och elegant. Boken är i sig ett konstverk, medan de beskrivna fynden förvånar, fascinerar och till och med förbryllar genom att våra förfäder överträffade oss.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Alekna Darius 2019: Nuo Agripos iki Plinijaus: Vysla I a. romėnų geografijoje literatūroje. – Lituanistica 65, 4(118), 251–271.

Blažienė Grasil da 2018: Om de ryska personnamnen i Tyska ordens folianter. – Indoeuropeisk språkvetenskap och klassisk filologi–XXII: Material från konferensen tillägnad minnet av professor Iosif Moisejevitj Tronskij, 18–20 juni 2018. Första delvolymen, ansvarig redaktör N. N. Kazanskij, Sankt Petersburg: Nauka, 110–124.

Blažienė Grasil da 2020: Baltiska spår i Europas ortnamn? – Indoeuropeisk språkvetenskap och klassisk filologi–XXIV: Material från konferensen tillägnad minnet av professor Iosif Moisejevitj Tronskij, 22–24 juni 2020. Första delvolymen, ansvarig redaktör N. N. Kazanskij, Sankt Petersburg: Institutet för språkvetenskaplig forskning, 443–465.

Ivoška Darius 2016: Anmärkningar om problematiken kring baltiska ortnamn väster om Weichsel. – Acta Linguistica Lithuanica 74, 208–225.

⁷ Artikeln har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Preußenland. som årligen ges ut av kommissionen för forskning om det historiska området Ost- och Västpreussen samt föreningen ”Copernicus” för Västpreussens historia och kulturminnesvård.

380

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Eugenijus Jovaiša. Gravar och människor. Aisterna, romare, goter och andra berättelser

Ivoška Darius 2019: Den preussiska kulturens återspegling i Tyska ordens gränsbeskrivningar. – Jahrbuch der Historischen Kommission für ostund westpreußische Landesforschung und der Copernicus-Vereinigung für Geschichte und Landeskunde Westpreußens, Mitteilungen aus dem Geheimen Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz 10, 7–23.

Jovaiša Eugenijus 2012: Aisčiai. Kilmė, Vilnius: Lietuvos edukologijos universitetas, Lietuvos mokslų akademija.

Jovaiša Eugenijus 2014: Aisčiai. Raida, Vilnius: Lietuvos edukologijos universiteto leidykla, Lietuvos mokslų akademija.

Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flußnamen, Wiesbaden: Harrassowitz Verlag.

OF 105 – Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz: XX. HA Hist. StA Königsberg, Ordensfoliant 105.

Schmid Wolfgang P. 1968: Alteuropeiskt och indoeuropeiskt. – Abhandlungen der Geistesund Sozialwissenschaftlichen Klasse, Akademie der Wissenschaften und der Literatur Mainz, Jahrgang 1968, Wiesbaden.

Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Inlämnad den 7 september 2020.

DARIUS IVOŠKA Institutet för litauiska språket, Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Litauen [email protected]

Recenzijos / Reviews

381