DARIUS IVOŠKA

Institutet för litauiska språket

ORCID id: orcid.org/0000-0003-3898-0000

Forskningsområden: onomastik, baltisk-slavisk-tyska språkkontakter.

DOI: doi.org/10.35321/all83-06

OM FRÅGAN OM BALTISKA EGennAMN I OMRÅDENA RAGNIT OCH TILSIT I ORDENSDOKUMENT FRÅN 1300–1400-TALEN

Om egennamnen i de baltiska områdena Ragainė och Tilžė i ordensdokument från 1300–1400-talen

ANNOTATION

Den föreliggande artikeln behandlar egennamnen i två utvalda områden i Preussiskt Litauen, Ragnit och Tilsit. Utgångspunkten för arbetet var undersökningen av baltiska personnamn och, i förekommande fall, även ortnamn, med särskild hänsyn till eventuella hittills okända belägg samt deras etymologi. Under analysen av det empiriska materialet behövde projektet utvidgas genom behandling av problematiken kring utforskningen av historiska egennamn i allmänhet. Därefter försökte man ta itu med frågor om räckvidden för forskning om historiska egennamn, målsättningsaspekter samt val och fastställande av lämpliga forskningskällor och forskningsmaterial, bland annat.

NYCKELORD: historisk onomastik, historiska egennamn, ordensfolianter.

ANNOTATION

Artikeln undersöker egennamn i två utvalda områden i Preussiskt Litauen, det vill säga Ragainė och Tilžė. Forskningens primära syfte och mål var att undersöka personnamn samt ortnamn (om några hade identifierats under

132

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

forskningen) med ett huvudsakligt fokus uteslutande på deras eventuellt okända belägg och etymologi. Under forskningens gång var man emellertid tvungen att utvidga arbetets syften och mål genom att komplettera dem med ett försök att besvara frågor som rör problemen inom historisk namnforskning i vid bemärkelse, dess forskningsomfång, huvudsakliga mål, valet av lämpliga forskningskällor och forskningsmaterial osv.

NYCKELORD: historisk namnforskning, historiska egennamn, Tyska ordens folianter.

1. INLEDNING, SYFTE OCH VAL AV FORSKNINGSOBJEKT

Forskningen om baltiska historiska egennamn har under de senaste århundradena utvecklat en etablerad tradition som bygger på en välstrukturerad metodologi. Många grundläggande undersökningar har genomförts och talrika verk har författats^¹. Undersökningarna av baltiska historiska egennamn fortsätter i dag och är i många avseenden lättare än tidigare. Den fria tillgången till tillgängliga historiska dokument i arkiv och bibliotek samt online, föregångarnas grundläggande arbeten och de bättre möjligheterna att bearbeta empiriskt material med hjälp av modern teknik utgör gynnsamma omständigheter för nutida namnforskare att arbeta effektivt. Författaren till denna artikel tillhör just den generation av namnforskare som tack vare de nämnda omständigheterna har fått möjlighet att bekanta sig med de högkvalitativa källorna till baltiska historiska egennamn

De första försöken av olika sakkunniga lärda och av representanter för olika fackområden som var intresserade av historia och namnforskning att registrera egennamn och tolka dem kan ur dagens namnforsknings perspektiv betraktas som otillräckliga eller bristfälliga, men är ändå av stort värde. Detta gäller särskilt forskningen om baltiska och i synnerhet preussiska orts- och personnamn. Om man till exempel talade om Caspar Hannenbergers (1595: 156) folkligt präglade tolkningar av vissa bebyggelsenamn från 1500-talet eller om den kartusiske prästen Wilhelm Reinhold Brauers omstridda ”Preußische Siedlungen westlich der Weichsel. Versuch einer etymologischen Deutung heimatlicher Flurnamen”, publicerad 1983 (om detta se Ivoška 2016: 213), skulle man kanske kunna rikta många invändningar mot dem, men allt det empiriska material som de presenterade är fortfarande intressant och viktigt även för dagens namnforskning. Namnen William Pierson, Georg Heinrich Ferdinand Nesselmann, Adalbert Bezzenberger, Ernst Lewy, Georg Gerullis, Reinhold Trautmann, Rozalia Przybytek och Grasil da Blažienė samt deras verk, på vilka hela den nutida historiskt-baltiska namnforskningen vilar, behöver här inte presenteras eller behandlas närmare.

¹ De första försöken av olika sakkunniga lärda och av representanter för olika fackområden som var intresserade av historia och namnforskning att registrera egennamn och tolka dem kan ur dagens namnforsknings perspektiv betraktas som otillräckliga eller bristfälliga, men är ändå av stort värde. Detta gäller särskilt forskningen om baltiska och i synnerhet preussiska orts- och personnamn. Om man till exempel talade om Caspar Hannenbergers (1595: 156) folkligt präglade tolkningar av vissa bebyggelsenamn från 1500-talet eller om den kartusiske prästen Wilhelm Reinhold Brauers omstridda „Preußische Siedlungen westlich der Weichsel. Versuch einer etymologischen Deutung heimatlicher Flurnamen“, publicerad 1983 (om detta se Ivoška 2016: 213), skulle man kanske kunna rikta många invändningar mot dem, men allt det empiriska material som de presenterade är fortfarande intressant och viktigt även för dagens namnforskning. Namnen William Pierson, Georg Heinrich Ferdinand Nesselmann, Adalbert Bezzenberger, Ernst Lewy, Georg Gerullis, Reinhold Trautmann, Rozalia Przybytek och Grasil da Blažienė samt deras verk, på vilka hela den nutida historiskt-baltiska namnforskningen vilar, behöver här inte presenteras eller behandlas närmare.

Straipsniai / Articles

133

DARIUS IVOŠKA

att bekanta sig med. Efter en grundlig men fortfarande inte avslutad genomgång av ordensfolianten nr 105 (hädanefter – OF 105), som avhandlingen ”Baltiska egennamn i Tyska ordens dokument” bygger på, analyserades även andra för baltisk-historisk namnforskning väsentliga ordensfolianter, och problematiken kring litauiska personnamn behandlades i flera bidrag och vid konferenser. I denna artikel riktade författaren sin uppmärksamhet mot ytterligare en ordensfoliant, nämligen nr 131 (hädanefter – OF 131), som också är känd som ”Das grosse Zinsbuch des deutschen Ritterordens (1414–1438)” (hädanefter – GZB) och i facklitteraturen betecknas som Grundbuch des Deutschen Ordens (se Thielen 1958: XXXII). OF 131 är ett egenartat register som i sakligt och kronologiskt hänseende kan delas in i två delar. Den första kan betraktas som Tresslers handbok och innehåller uppgifter om storleken på utestående fordringar, antalet tjänster och bondehufen (hakar) i de länsherrliga byarna samt inventarier över vapen, livsmedelsförråd m.m.; den andra delen innehåller uppgifter om antalet besatta och öde hufen i de länsherrliga orterna, fördelningen av markområden mellan schulter, krögare, präster och arrendebönder, räntornas storlek och art, tjänstegodsens rättsliga ställning och prestationsnormer samt försörjningen av och bemanningen vid ordenshus och -gårdar. Det upprättades av ordenskansliet under den ekonomiska och politiska kris som orsakades av Tyska ordens kapitulerande nederlag vid Tannenberg i kampen mot de litauisk-polska styrkorna. Registret skulle tjäna till strikt kontroll och ansvarsfull insamling av inkomster samt registrering av skulder. Genom en ansvarsfull förvaltning av ekonomiska medel och annan egendom syftade orden till att återuppbygga sin ekonomiska och militära makt. Förteckningarna i OF 131 innehåller talrika ortnamn, däribland namn på räntepliktiga städer, byar och gårdar, samt personnamn på ägare av räntepliktig egendom: krögare, schulter, jordägare m.fl. OF 131 ger dessutom en mängd mycket viktig information om jordbrukets utveckling, kulturella och sociala förhållanden, levnadsvillkor och levnadssätt i Preussen under första hälften av 1400-talet, vilket ger en talande bild av ägande- och rättsförhållandena i hela ordenslandet under den nya tiden².

Syftet med denna undersökning var att analysera två preussisk-litauiska områden, Ragnit och Tilsit, med särskild hänsyn till baltiska personnamn, varefter det måste konstateras att

² Thielen 1958: XXX–XXXIV.

134

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

att inga baltiska personnamn dokumenteras i OF 131 för år 1437/1438. Ett sådant resultat av undersökningen som berörde den baltiskt benämnda orten^³ var oväntat. Det handlar i fallet med Ragnit-Tilsit-området om det historiskt skalviska området, som ursprungligen beboddes av de baltiska folken^⁴ och även under senmedeltiden måste ha förblivit huvudsakligen baltiskt. Tyngdpunkten och uppgiften för denna artikel lades därför på behandlingen av litauer- och preussarfrågan under perioden mellan senmedeltiden och början av hertigdömet Preussen samt deras omnämnanden i Tyska ordens dokument. Om litauerna och preussarna hade bott där i århundraden före och efter slaget vid Tannenberg, varför förekommer då inte deras spår i ordenskansliets centrala dokument?

2. OMRÅDENA RAGNIT OCH TILSIT FRÅN DERAS FÖRSTA OMNÄMNANDEN I HISTORISKA KÄLLOR TILL HERTIGDÖMET PREUSSEN

Ragnit och Tilsit betraktades i Europas historia fram till utplånandet av det preussiska riket från Europas kartor efter andra världskriget som områden i Preussisk-Litauen. Att även polacker, preussare och tyskar, förutom litauer, bodde i detta område under ordensperioden 1231–1525 och därefter i hertigdömet Preussen 1525–1701 är också väl känt (Diehlmann 2008: 9*, 18*–20*). En mycket intressant period i de behandlade områdenas historia är andra hälften av medeltiden och början av den nya tiden, mellan grundandet av ordensstaten och början av hertigdömet Preussen. Ragnit och Tilsit omnämns relativt tidigt i de historiska källorna. Peter von Dusburg beskriver grundandet av en bosättning på en kulle vid Memelfloden, som han knyter till brodern Menekos intrång i det hedniska landskapet Schalwen på den helige martyren Georgs dag

^³ De första bosättningarna är kända redan från istiden enligt arkeologiska data. En av dem, som av de tyska historieskrivarna omnämns som Landeshutte, kallas år 1289 i SRP I 151 för borgen Raganita; dess namn går tillbaka på flodnamnet lit. Ragnytė och förbinds med lit. rãgas ‘ett spetsformat landområde som sträcker sig ut i vattnet, en utskjutande landtunga’ (Pēteraitis 1997: 323; MLE III 824, 835).

^⁴ Mer om detta, se kapitel 2.

Straipsniai / Articles

135

DARIUS IVOŠKA

och byggandet av borgen Landeshute, som enligt Dusburg^⁵ redan omnämndes omkring år 1289 Raganita, börjar^⁶. I Preussisches Urkundenbuch (hädanefter – PUB) PUB I 363 omnämns år 1291, bland vittnena till överlåtelseakten av 10 hackor till en litauisk flykting, ”frater Conrad Stange comptur in Landeshute⁷”. Det är sannolikt att ett av de första, om inte det första, direkta omnämnandena av borgnamnet Ragnitie återfinns i latinskspråkiga dokument från år 1300^⁸. Namnet varierar i olika tyskspråkiga dokument: i handfästet från år 1302 som finns i PUB, på grundval av vilket en del av fältet Walgune Gryndin överläts till sambiern av den tyska ordens landmästare Konrad Sack, omnämndes bland vittnena ”brudir Walrod von Lydelow kumpthur zcu Rang[nit]”. I andra dokument från 1302 och 1307 följer ytterligare uppteckningar om kommendören Walrod von Lydelow, varvid namnet varierar mellan Rangnith och Rangnithe PUB I 483, 554; i Scriptores Rerum Prussicarum (hädanefter – SRP) finner man bland anteckningarna i ”Annales Pelplinenses” Ragenitien⁹, och vidare noteras i ”Kurzen Reimchronik von Preussen” Rangnîten¹⁰. Området och staden Ragnit omnämndes också ofta i OF 105, särskilt i gränsbeskrivningarna av de preussiska landskapen 1352 hus

⁵ Krönikan över Preussenlandet av Peter von Dusburg finns också tillgänglig i en utgåva på litauiska (lit. Petras Dusburgietis. Prūsijos žemės kronika), utgiven av Romas Batūra. Utgåvan innehåller också utgivarens förklaringar, tillägg och kritiska kommentarer, vilka bör ge en noggrannare överblick inte bara över de historiska händelserna utan även ytterligare upplysningar om omnämnandena av orter och personer. Utgivningen av ett sådant verk hade dock kunnat vara betydligt mer hjälpsam och användarvänlig om det inte bara hade översatts fullständigt utan också försetts med originaltexterna jämsides med översättningen.

^⁶ Anno Domini MCCLXXXIX kom samme broder Meniko, som med högsta iver önskade utvidga de kristnas gränser och Preussens trånga landområden, med hela sin kämpande styrka på den helige martyren Georgs dag till Saclowiternas land, och till Guds lov och ära byggde han på ett visst berg ovanför Memel borgen Landeshute, vilket på latin betyder landets väktare, men som nu allmänt kallas Raganita... (SRP I 151).

⁷ På grundval av handfästningen från den 1 maj 1291 förlänades den från Litauen flydde Syrgele och hans arvingar 10 hoken jord i landet Wangen (se Blažienė 2000: 168, Wangen, Kr. Labiau, socknen Caymen) på fältet Mynxtrym (se Blažienė 2000: 95, Mynxtrym, öde ort i landet Wangen, Kr. Labiau).

^{⁸ In der Urkunde über den Tausch von dem Landbesitz in} Grindes (Blažienė 2000: 45–46, Gründen, Kr. Labiau, Kirchspiel Legitten) Wilchytien (Wilkietihen, Gerullis 1922: 201) wird unter den Zeugen „frater Ludewicus de Libencelle commendator in Ragnitie“ erwähnt PUB I 463.

^⁹ Da Ragenitien, tufent zweihundert nun und achczec jar (SRP I 271).

^¹⁰ Uber ein jâr darnâch was den Littowen gâch: si begunden umme Rangnîten herren unde rîten vil gar vaste hîr und dar SRP II 8.

136

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

Rangnithen (OF 105 2ᵛ, 39ʳ, 39ᵛ, Ragnittin (OF 105 12ᵛ) och i urkunderna från 1342 fideli nostro Henconi de Rgnithen (OF 105 245ʳ) samt omkring 1370–1400 Ragniten (OF 105 169ʳ, 208ʳ). Vidare finner man i Wigand von Marburgs krönika – Ragneta¹¹; i många litauiska vägberättelser förekommer namnet med frekventa variationer, och i väg beskrivning nr 12 finns redan omkring 1393 även formen Ragnit¹². Namnet återges också på olika sätt i dokumentsamlingen ”Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540¹³⁴”:...furm schlos Rangenit,...ampt Rangnidt (Diehlmann 2008: 129, 130). I beskrivningen av Schalaulerlandet år 1584 nämner Caspar Hennenberger¹⁴ (1584: 38–40) Ragnit flera gånger, men skriver också namnet som Ragnit och Rangit. Christophorus Hartknoch (1684: 409–410) beskriver Ragnit som ett stort ämbete, en stad och ett slott. Just slottet måste enligt honom vid denna tid ha varit ”ett av de bästa slotten i hertigdömet Preussen”.

Det tidigaste indirekta omnämnandet av Tilsit tycks vara det som dokumenterats i SRP II 85 i Hermann von Wartbergs krönika från 1300-talet: Eoderm anno [1365] circa Valentini Letwinit tria castra expugnarunt in Prussia, scilices Schalwitarum in Ragnithen, Kaustriten et Splitter omnibus hominibus obductis... Författarna till SRP identifierar Schalwenborgen som den senare Tilsiterborgen.

Slottet Tilsit byggdes först 1407–1408 på platsen för den tidigare schalauiska borgen. Borgen som nybyggdes vid floden Memel måste enligt Lucas David (1813: 86) ha varit ”varken lika stor eller lika stark som den första”, som brann ned, men den var avsedd som försvar mot fiendernas ständiga angrepp

^¹¹ Samma år [1347] kom samme kung till Ragnit, där han stannade i tre dagar och vållade många skada genom eld och plundring etc. SRP II 509.

^¹² Desen weg haben gegaggen Zada von Laukirken, Wilkyn von Labiow, Gedekant ond Waynigede von Ragnit SRP II 673. Denna väg beskrivning finns för läsare som är förtrogna med det litauiska språket även på litauiska i ”Kraštas ir žmonės: Lietuvos geografinių ir etnografinių aprašymai (XIV–XIX a.)”, utgiven av Juozas Jurginis och Algirdas Šidlauskas 1988. I denna utgåva anges återgivningarna av orts- och personnamn delvis litauiserade, delvis inte; originaltexten till vägberättelserna från SRP anges inte parallellt. Detta försämrar publikationens värde och användbarhet i sådan utsträckning att den i vissa avseenden knappast får användas som tillförlitlig källa för vetenskapliga ändamål.

^¹³ Tryckutgåvan av ”des Ostpreußischen Folianten” 911a (nedan – Ostpr. Fol. 911a) av Hans Heinz Diehlmann, 2008.

^¹⁴ I hans verk ”Kurtze vnd warhafftige Beschreibung des Landes zu Preussen” (1584).

Straipsniai / Articles

137

DARIUS IVOŠKA

nödvändigt. Den samtida krönikören Johann von Posilge¹⁵ berättar om byggandet av två hus: ”eyn hus uff Mymmel die Tylsat genannt, und eyn hus zu Samaythin Vredeborg¹⁶ genannt”, vilka båda är införda i krönikans kapitel ”Huser wordin gebuwet zcu Sameythin” (SRP III 291).

Den förste fogden i Tilsit är känd sedan 1436¹⁷. Ytterligare en borg i kommenderiet Ragnit uppfördes av högmästaren Winrich von Kniprode omkring år 1360 på Memelflodens högra strand och kallades Neuhaus¹⁸. Nära Tilsit låg husen Splittern¹⁹ och Caustritten²⁰, båda omnämnda för första gången år 1365. Sex mil uppströms från Ragnit grundade högmästaren Karl von Trier år 1313 borgen Christmemel²¹, som omkring 1409 även hade en fogde. Åren 1259–1260 anlades Georgenburg²², som senare förstördes och återuppbyggdes först 1336²³. Samma år byggdes

15 Johann von Posilge / de Pुसilie var en historieskrivare som omkring 1340 måste ha fötts i Posilge (pol. Żuławka nära Marienburg, det tidigare Västpreussen, nuvarande vojvodskapet Kujavien-Pommern) och som dog den 14 juli 1405. År 1372 var han prost i Deutsch-Eylau (pol. Iława, vojvodskapet Ermland-Masuren); sedan 1376 verkade han som official i stiftet Pomesanien i Riesenburg (pol. Prabuty, vojvodskapet Pommern) och som prost i Ladekopp (pol. Lubieszewo nära Danzig) (Zugang: http://www.geschichtsquellen.de/autor/3337 [hämtad 10.10.2020]; SRP III 31–38).

16 Efter belägringen av Welun (lit. Veliuōna) år 1328 av Tyska orden och dess fullständiga förstörelse år 1333 uppförde hertig Henrik av Bayern en ny borg, som kallades Frieden­burg (Kviklys 1965: 339).

17 Den Ortsnamen Tilsit führt Pėteraitis (1997: 406) auf den Flussnamen lit. Tilžė zurück und verbindet ihn mit lit. tilžti ‘nass, durchweicht werden’, tilžūs ‘aufgeweichter und nasser Boden’. Den Ortsnamen behandelt auch Daiva Deltuvienė (2006: 216) bedauerlicherweise notiert sie aber die frühesten Erwähnungen von Tilsit nicht, sie gibt als erste Tilse / Tilsit von 1785 an. Es wäre aber sinnvoll in einer den Ortsnamen des 14.–18. Jhs. gewidmeten wissenschaftlichen Arbeit, die früheste bekannte Bekundung des historischen Ortsnamens anzugeben.

18 Borgen Neuhaus (lit. Naujieji Namai, Naujoji pilis) måste ha byggts om till en stenborg omkring 1404–1409 (Kviklys 1968: 728; MLE IV 524).

19 Lit. Spitrė, borgen uppfördes ungefär samtidigt som borgen Caustritter, förstördes senare och återuppbyggdes aldrig (Kviklys 1968: 728; MLE IV 521).

20 Lit. Kaustrýčios; borgen omnämndes aldrig mer i historiska källor efter förstörelsen. Den måste ha stått 4 km öster om Tilsit på den höjd som senare kallades Tilsiter Schloßberg, vid floden Memel (MLE IV 521).

21 Den träbyggda borgen Christmemel (lit. Skirsnemunė) byggdes i en skog 55 km från Ragnit mittemot den litauiska borgen Bisena (Kviklys 1968: 594).

22 Georgenburg (lit. Jūrbarkas) anses vara en av de äldsta och mest frekvent omnämnda borgarna tillhörande Tyska orden i Litauen (Vanagas 1996: 82).

23 Observera att våra män nu tvingas föra livsmedel till borgen Georgenburg, belägen i litauernas land CDP III 1848: 123–124.

138

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

även Marienburg²⁴ på ön Romayn²⁵ och 1337 i närheten av Welun²⁶, mitt emot det förfallna Christmemel, byggde han Baierburg²⁷. Vidare byggde Winrich von Kniprode år 1369, efter att Litauens storfurste hade återuppbyggt den förstörda Kowno-borgen²⁸ på ön Wyrgall²⁹ mitt emot Naweze³⁰, försvarsfästningen Gotteswerder³¹. Om det är sant att två hus år 1389 byggdes vid Gotteswerder på platsen för den förstörda äldre borgen³², måste Goteswerder ha blivit ordensväldets viktigaste stödjepunkt i Samaiten i början av 1400-talet. Marienwerder³³ vid Nerge³⁴ var den borg som längst trängde in i det hedniska Litauen

²⁴ För återuppbyggnaden av Georgenburg och grundandet av Marienburgs se även Batūra „Piestvēs pilis Lietuvos gynyboje. Legendinės Lietuvos pradžios pilis“, 2003: 96.

²⁵ Grundandet av Marienburg framställs av Voigt (IV 544) som ett brådskande uppförande av en fästning som skulle skydda mot det hedniska Litauens angrepp. Borgen stod på ön Romain (lit. Romáinių salà), som låg vid sammanflödet av floderna Dubysa och Memel (Batūra 2003: 89).

²⁶ Kowno (lit. Kaūnas) ligger 55 km nordväst om Welun (lit. Veliuõna), som hör till Litauens äldsta och viktigaste bosättningar (Kviklys 1965: 338; Vanagas 1996: 82).

^{27 Die} Baierburg, uppkallad efter den bayerske hertigen Henrik av Bayern (lat. Hinricus dux Bavariae) SRP II 501, var en av de strategiskt viktigaste borgarna och den som låg längst från Preussenland. Den första Baierburg byggdes 1337 och den tredje och sista 1387; den senare återuppfördes redan på platsen för Georgenburg och kallades senare även så (Zabiela 2005: 163–164). Voigt (IV 545) betecknar den, jämte Marienburg (på ön Romayn), som den andra starka borgen vid Memelfloden.

28 Den första borgen i Kowno (lat. Kauwe, lit. Kaūnas), känd sedan 1361, förstördes på palmsöndagen 1362 SRP II 81.

29 Lit. Virgalės sala, på Memelfloden vid sammanflödet av Memel och Nawezo-Fluss (lit. Nevėžis) (åtkomst: https://www.vle.lt/Straipsnis/Gotteswerder-26767 [hämtad 3.11.2020]).

30 Lit. Nevėžis, den högra bifloden till Memel.

31 Laut der Nachrichten von Lindenblatt / Posilie (1823: 31) muss die Burg Gotteswerder von Litauern erobert worden, aber später von dem Orden zurückgewonnen sein. Über die Gründung von Gotteswerder s. auch (Zugang: https://www.vle.lt/Straipsnis/Gotteswerder-26767 [abgerufen am 3.11.2020]).

32 Lindenblatt / Posilie (1823: 115) berichtet über den Bau von zwei Häusern anstelle des zerstörten, an dem einige Gebietige samt vieler baukündigen Leuten vier Wochen seit Pfingsten beteiligt waren. Die Stärkung von den Festungen in Ragnit und Gotteswerder erwähnt auch Voigt (VI 173, 193).

33 Om byggandet av Marienwerder år 1384 berättar Wigand von Marburg SRP II 626.

34 Även Wilia, lit. Neris, Litauens näst största flod och den största (högra) bifloden till Memel.

Straipsniai / Articles

139

DARIUS IVOŠKA

Borg, som uppfördes på platsen för det gamla Kowno under Konrad Zöllner von Rothenstein 1384 och förstördes samma år av Witold^³⁵.

2.1. Ragnit och Tilsit i OF 131

En mer exakt och fullständigare bild av de historiska händelserna i hela Preussen, i de områden som behandlas här och i alla områden bebodda av baltiska folk, ges av de historiska dokument som upprättades efter Tyska ordens ankomst^³⁶ och bildandet av ordensstaten. Eftersom de baltiska stammarnas språk under förordensperioden inte hade någon egen skrift, bygger områdets historia huvudsakligen inte på de inhemska krönikörernas historiska traditioner. När det gäller Preussens eller de baltiska folkens historia i allmänhet kan man hävda att den har återgetts utan större ”luckor” i en mängd olika verk, men om exakta och forskningsspecifika samt lokalt avgränsade uppgifter behövs, räcker de rent historiska verken oftast inte till. Därför används, för att undersöka det tema som behandlas i denna artikel, bland annat även ordenskansliets dokument, dvs. de som ingår i OF 131. I slutet av 1300-talet och början av 1400-talet förekommer namnen Ragnit och Tilsit mycket oftare i historiska källor, särskilt i olika urkunder från ordenskansliet, vilka bidrar till att ge en klarare bild av de behandlade områdena i Preussen. Den huvudsakliga källan som användes vid genomförandet av denna undersökning är OF 131. Dess poster, som omfattar såväl inkomstförteckningar som inventarier över vapen, livsmedelsförråd m.m., ger en stor mängd högkvalitativ och detaljerad information om städerna, byarna, deras invånare, sociala förhållanden m.m. Vilka ägodelar städerna och områdena Ragnit och Tilsit faktiskt förfogade över i början av 1400-talet, under åren 1419–1438, kan man i dag inte fastställa, men posterna i OF 131 vittnar om en välutvecklad förvaltning av hushållet och anskaffningen av förråd för att täcka invånarnas behov i staden och komturin:

^³⁵ Lindenblatt / Posilie (1823: 55–56).

^³⁶ Sedan början av 1200-talet (1226–1235), när erövringen av de preussiska stammarna började, hamnade de inhemska folken under ett nytt rikes makt, där inte bara skrivkunniga krönikörer utan även förvaltnings- och kanslitjänstemän verkade som historieskrivare (Ivoška 2019: 7).

140

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

Ragnite

Dijje nochgeschreben notdorfft ist zcu Ragnite vff dem huße Czu erſten In der kuchеn P[r1]mo i schock flicken flej̈ch vnd v flicken Item xvi ochßen an trug flej̈che Item xxx sch Erwiß vn viii ton̄en habir grutcze Item uij m h̄n keze Item xv ſmere ungelmelçet Vnd uij ton̄e gelmelç ſmer Item ij ton̄e potter Item xxxvi ton̄e ſalç Item keller vnd baghuße Çu erſten xviij ſch gerſte vnd uijC ſch hoppe Iſe xxix leſte korniß vnd ii leſte weße

Iſe x ſteyn buchßen v̄ xxi lothbuchlen Iſe vij to pulȝ Iſe m schok pfiele vn uij schok armbroſt

Straipsniai / Articles

141

DARIUS IVOŠKA

Detta är behovet i maltkammaren: 100 och 70 mått. Vidare 100 mått humle i källaren, till det första 100 tunnor öl, tunnan på två ton. Vidare i bageriet 13 säckar mjöl. Vidare 2 tråg med mjöl. I köket, till det första, 100 och 10 stycken kött. Vidare 4 oxar till pekelfläsk. Vidare 1 tunna torrt kött. Vidare 2 tunnor vallmofrön. Vidare 3 tunnor gryn. Vidare 5 tunnor hampfrö. Vidare 1 last ärter. Vidare 1 fat lax. Vidare 1 fat stör. Vidare 1 fat olja. Vidare 3 tunnor torsk. Vidare 8 tunnor flundror

I OF 131 dokumenteras också 9 avgiftspliktiga kretczem i staden labiau (Labiau)^{³⁷ och dessutom 8 krogar} uffim lande, 33 garte (trädgårdar) och 2 molen <...> uf­fim lande på landsbygden. De byar som hörde till komturin, Gertlaucken^{³⁸ med 26} belacȝ hube och 16 mŗg samt 3 1/2 Jc., liksom dorff Pippeln^{³⁹ med 28} huben och 132 mŗg 19 1/2 Jc., item do hat my̆ hŗ im camerampth zcu Labiau mit 116 besaczer huß item do hat my̆ hŗ irr camerampth zcu Laucken⁴⁰ geburJche besacȝer hoken måste ha betalat komturin Ragnit ett betydande bidrag i form av avgifter (OF 131 201–202). Här bör It[em] jCˣj (121) frye dinJte In beyden kamerampten (dvs. i kammerämbetena Ragnit und Labiau), It[em] ¹¹Jchoken xij (162 1/2) dy beJacȝt Jint, It[em] xxiv (24 1/2) wuJte hoken nämnas, vilka vittnar om den jordupplåtelse på ärftlig grund som redan genomfördes under 1400-talet (OF 131 75).

^³⁷ Labiau, Kr. Labiau, Kirchspiel Labiau (Blažiene 2000: 75).

^³⁸ xGertlauken, Alt und Neu Gertlauken, Kr. Labiau (Blažiene 2005: 64).

^³⁹ Vielleicht Piplinn, Kr. Memel, Amts-Bezirk Heinrichswalde (Goldbeck 1785: 120).

^⁴⁰ Vielleicht Lauken oder Woynothen, Kr. Insterburg (Goldbeck 1785: 84).

142

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

Tilsit förekommer jämfört med Ragnit inte lika ofta i OF 131, och uppgifterna om de inkvarterade är betydligt färre och gäller huvudsakligen vapen- och utrustningsenheter: 1419... vnd czur Thilȝad It[em] xiij (13) lodbuchȝen, It[em] / (1) steynbuchȝe. Tylȝad. It[em] iiij (4) steynbuchȝen, It[em] x (10) lotbuchȝen (OF 131 75).

I det avsnitt i OF 131 som förtecknar rustningsbestånden i området Ragnit anges också ett kort register över personer som hade innehaft vissa rustningsförråd:

Dessa nedan skrivna herrar till Ragnit, till det första: Vidare herr Erhart Kaneworff har 2 hästar i harnesk. Vidare herr Kypolt, huskopp, 3 hästar i harnesk. Vidare herr Johan von Ryßletey 3 hästar i harnesk. Vidare herr Erbert von Truxes, fogde i Tilsit, 3 hästar i harnesk. Vidare herr Wirĵberger. Vidare herr Andrewiß Snellewalt

Schumeiſt Ite h johan willemethe ſmedemeiſt Ite h apucȝ ſtange iij pferde vȯn h[arnisch] Ite h michel hellewayn iij pferde harnisch Ite h kylian iij pferde vȯn h[arnisch] Ite h jurge prijſther Ite her joßeß armbroſt kuchmeiſt Ite hr nicluſ priſt[er] h[er] (OF 131 202).

Straipsniai / Articles

143

DARIUS IVOŠKA

I de avsnitt i OF 131 som gäller de behandlade områdena Ragnit och Tilsit söktes också efter baltiska personnamn, som måste bli undersökningens huvudföremål, men de är nästan inte alls nedtecknade där. Endast en herre – Apucz Stange – av de 12 nämnda personerna kan ha burit ett litauiskt namn. Jfr även namnet på en litauer Apus, som år 1353 tillsammans med sin kusin Pomyne ^{som flykting41} från Litauen av Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprode hade fått två hoken land i Gauleden (Wehlaus krets, kammarämbetet Tapiau) förlänat till sig och sina båda arvingar och efterkommande und eren beyden ereben und nokomelingen czwene hoken (OF 105 70r). Det är mycket trovärdigt att det i fallet Apucz Stange endast rör sig om ett annorlunda sätt att skriva slutljudet i kortnamnet. Det litauiska PN Apus betraktas som ett enstavigt litauiskt PN, som återförs till litauiska ãpušė ‘asp, darraspel’⁴².

Alla övriga personnamn bland de i OF 131 nämnda Ragnit-invånarna är av tyskt ursprung. Om man däremot följer namnen på invånarna i Ragnit-Tilsit-området i senare dokument från Tyska orden, är de baltiska personnamnen mycket vanliga och talrika: 1539 Petraschs Budrei-tis, Jacob Nareickeitis, Michael Szadmantis, Gregoll Szadmantaitis; 1539 Dapkus; Wotickus Mantuteitis, Jacob Gailaitis (Diehlmann 2008: 16–17, 23); 1540 Mansche Darge; Johan Gedemyn; Waytkus Mergus, Peter Marge; Kyrkuth, Michell Sakuten (Diehlmann 2006: 25, 43, 49). Den historiska källa som här används för undersökning och jämförelse av data – Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540 – valdes på grund av sin likhet med OF 131 vad gäller utformning och syfte. Frånvaron av baltiska personnamn i de avsnitt av OF 131 som gäller Ragnit och Tilsit omkring 1419–1438 och deras förbluffande frekvens i Ostpr. Fol. 911a omkring 1539–1540 kräver en grundlig analys och ett sökande efter förklaring, vilket måste bli föremål för en annan artikel. Troligen kan man endast hävda att det måste bero på vissa faktorer: det kan vara så att litauer och

⁴¹ Det handlar här om en jordförläning till flyktingar från Litauen, som hade förlorat sin egendom i hemlandet. Vanligtvis förlänades sådana personer och deras arvingar, på grundval av privilegierna, vissa jordegendomar med arvsrätt. Sådana urkunder innehåller vissa förläningsvillkor, bland annat att egendomen skulle återvinnas i händelse av Litauens erövring och kristnande.

⁴² Mehr dazu s. Ivoška (2018: 38–39).

⁴³ Die Entstehung eines solchen Registers veranlassten die Ausschreiben von 1529, 1532 und 1535, die an alle Ämter des Herzogtums Preußen ergehen wurden und durch Sammlung der „Türkensteuer“ zur Rüstung gegen den osmanischen Anfall aufforderte. Mehr dazu s. Diehlmann (1998: 15–21).

144

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

Preussarna vid den behandlade tiden inte hade någon skattepliktig egendom, eller så hänger det samman med de objektiva förhållandena och -syftet med GZB.

3. OM FORSKNINGSPROBLEMATIKEN OCH FORSKNINGSFÖREMÅLETS RÄCKVIDD INOM HISTORISK ONOMASTIK

Det föreliggande bidraget och de därigenom behandlade tyngdpunkterna kan tjäna som ett träffande bevis på hur komplex och svårförutsägbar undersökningen av ett visst valt forskningsföremål kan vara. Om det handlade om analys av historiska källor och det empiriska material som ingår i dem, eller om tolkning av historiska egennamn, skulle det inte vara möjligt att förvänta sig att tillräckliga data nödvändigtvis skulle stå till förfogande, vare sig kvalitativt eller kvantitativt. Här måste kort men exakt anges vad som ska förstås med de källor inom historisk namnforskning som ska undersökas. Till skillnad från den moderna onomastiken får forskaren av historiska egennamn inte begränsa sig till namnregister, databaser eller officiella administrativa dokument (vare sig uppgifter från folkbokföringen eller kyrkoböcker), som bland annat regelbundet och nästan fullständigt tillhandahåller uppgifter. De mest värdefulla och viktigaste huvudkällorna för historiska egennamn är just arkivens och bibliotekens samlingar, som innehåller de äldsta och mest tillförlitliga beläggen på egennamn. Det är anmärkningsvärt att sådana samlingar till största delen består av dokument vars syfte inte var att nedteckna orts- och/eller personnamn, utan antingen historieskrivning eller insamling och bevarande av exakt administrativ eller ekonomisk information, till exempel skatte-, skuld- och förrådsregister, avtal, privilegier osv. Därför känner den historiska onomastikens forskningsräckvidd inga tidsmässiga, geografiska eller ämnesmässiga begränsningar. Forskaren av historiska egennamn överraskas under behandlingen av det nämnda föremålet varje gång antingen av häpnadsväckande nyfynd eller av brist på de belägg som krävs för en exakt slutsats. Frånvaron av förväntade eller välgrundat förutsedda belägg för egennamn i de tillgängliga källorna behöver inte nödvändigtvis betraktas som ett misslyckande, eftersom den då väcker andra vittomfattande frågor för en djupare vetenskaplig

Straipsniai / Articles

145

DARIUS IVOŠKA

Diskussionen tar upp. Dessutom måste det understrykas att den historiska namnforskningens undersöknings- och intresseområde inte enbart är begränsat till egennamnen själva, utan även omfattar deras breda ursprungs-, användnings- och överleveringskontext.

4. SLUTSATSER

Bidragets slutsats kan sammanfattas på följande sätt:

1. På grundval av beläggen är det tillförlitligt bevisat att de historiskt Schalauen-belägna områdena Ragnit och Tilsit sedan de äldsta kända tiderna har varit baltiska territorier, som också huvudsakligen befolkades av infödda invånare av baltiskt ursprung. De tyska ortnamn Vredenburg, Christmemel, Georgenburg, Marienburg, Baierburg m.fl., som i historiska källor från 13–14 århundradena dokumenteras vid sidan av de litauiska orts- respektive flodnamnen Caustritten, Splittern, Romayn, Welun, Wyrgalle, Nawezo och som vid denna tid befann sig i området Ragnit-Tilsit, vittnar om att orterna fick nya namn när Tyska orden grundade sina förläningar där. De fakta som är förbundna med de historiska händelserna är välkända inom den litauiska historieforskningen; den litauiska namnforskningen känner väl till ortnamnen, och nästan alla har behandlats, även om de litauiska utgåvorna av vissa historiska källor vid användning inom namnforskningen kräver ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt, vilket enligt min mening ovillkorligen måste iakttas. Däri ser författaren också sin uppgift: att förklara den gåtfulla frånvaron av de saknade baltiska egennamnen.

2. Av de historiska namnforskningens forskningsområden, de därav betingade och på tidigare forskning grundade utsikterna samt målsättningarna för fortsatta undersökningar följer i vissa fall inte framstående upptäckter och entydiga resultat, utan förutsättningar skapas för en fortlöpande diskussion om källor och material. Det enda personnamnet på en litauisk invånare från området Ragnit, Apucz Stange, som nämns tillsammans med andra personer av tyskt ursprung i OF 131, behöver inte nödvändigtvis tyda på att detta område omkring 1419–1438 inte var bebott av litauer och preussare. Tvärtom tvingar de skatteregister för hertigdömet Preussen som upprättades hundra år senare och som innehåller talrika baltiska (preussiska och litauiska) personnamn den nutida namnforskaren att ta reda på varför de eftersökta personnamnen saknas i de hundra år äldre dokumenten. Därför blir det nödvändigt att söka efter ytterligare källor rörande samma

146

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

område och efter eventuella belägg som dokumenterats i dessa.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Adamonytė Veronika, Blažienė Grasil­da, Gelumbeckaitė Jolanta, Trum­pa Edmundas 2018: Interaktyvus Rytų Prūsijos žemėlapis IV. Zugang: http://prusija.lki.lt/V.html.

Batūra Romas 2003: Pieštvės pilis Lietuvos gynyboje. Legendinės Lietuvos pradžios pilis. – Lietuvos valsčiai. Seredžius, Vilnius: Versmė, 87–101.

Blažienė Grasil­da 2000: Die baltischen Ortsnamen im Samland. – Hydronymia Europa­ea, Sonderband II, Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Blažienė Grasil­da 2005: Baltische Ortsnamen in Ostpreußen. – Hydronymia Euro­paea, Sonderband III, Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

CDP III – Codex Diplomaticus Prussicus. Urkunden-Sammlung zur älteren Geschichte Preussens aus dem Königl. Geheimen Archiv u Königsberg nebst Regesten, bd 3, red. av J. Voigt, Königsberg: Bei den Gebrüdern Bornträger, 1848.

David Lucas 1813: Preussische Chronik nach der Handschrift des Verfassers mit Beifügung historischer und etymologischer Anmerkungen 5, Hrsg. E. Hannig, Königsberg: in der Hartungschen Hofbuchdruckerei.

Deltuvienė Daiva 2006: Baltiški Mažosios Lietuvos XIV–XVIII a. oikonimai, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Diehlmann Hans Heinz 1998: Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540, Bd. 1, Fischhausen – Schaaken – Neuhausen – Labiau, Hamburg: Im Selbstverlag des Vereins.

Diehlmann Hans Heinz 2006: Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540, Bd. 2, Memel – Tilsit, Hamburg: Im Selbstverlag des Vereins.

Diehlmann Hans Heinz 2008: Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540, Bd. 3, Ragnit – Interburg und Saalau, Hamburg: Im Selbstverlag des Vereins.

Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig: Vereinigung wissenschaftlicher Verleger Walter de Gruyter & Co.

Geschichtsquellen des deutschen Mittelalters. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Åtkomst: http://www.geschichtsquellen.de/autor/3337.

Goldbeck Johann Friedrich 1785: Vollständige Topographie des Königreichs Preussen. Erster Theil welcher die Topographie von Ost-Preussen enthält, Königsberg und Leipzig: Auf eigene Kosten und eigenem Verlage.

Straipsniai / Articles

147

DARIUS IVOŠKA

GZB – Den tyska ordens stora räntebok (1414–138), red. P. G. Thielen, Marburg: N. G. Elwert Verlag, 1958.

Hartknoch Christophorus 1684: Altund Neues Preussen Oder Preussischer Historien Zwey Theile, Franckfurt und Leipzig, Königsberg: In Verlegung Martin Hallervorden / Buchhändlern in Königsberg.

Hennenberger Casparus 1584: Kurtze und warhafftige Beschreibung des Landes zu Preußen. Durch Casparum Hennenbergern Pfarherrn zu Mülhaußen auff Natangen. Zu Königsberg in Preußen.

Ivoška Darius 2017: Bemerkungen zur Problematik der baltischen Ortsnamen westlich der Weichsel. – Acta Linguistica Lithuanica 74, 208–225.

Ivoška Darius 2018: Baltische Eigennamen in den Dokumenten des Deutschen Ordens: Dissertation zur Erlangung der Doktorwürde, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Ivoška Darius 2019: Widerspiegelung der prußischen Kultur in den Grenzenbeschreibungen des Deutschen Ordens. – Jahrbuch der Historischen Kommission für ostund westpreußische Landesforschung und der Copernicus-Vereinigung für Geschichte und Landeskunde Westpreußens. Mitteilungen aus dem Geheimen Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz 10, Osnabrück: fibre Verlag, 7–23.

Johannes Lindenblatts årsböcker eller krönika av Johannes von Posilie, officiell tjänsteman i Riesenburg, red. J. Voigt, F. W. Schubert, Königsberg: in der Universität-Buchhandlung, 1923.

Jurginis Juozas, Šidlauskas Algirdas 1988: Kraštas ir žmonės: Lietuvos geografiniai ir etnografiniai aprašymai (XIV–XIX a.), Vilnius: Mokslas.

Kviklys Bronius 1965: Mūsų Lietuva. Krašto vietovių istoriniai, geografiniai, etnografiniai bruožai 2, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla.

Kviklys Bronius 1968: Mūsų Lietuva. Krašto vietovių istoriniai, geografiniai, etnografiniai bruožai 4, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla.

MLE III – Mažosios Lietuvos enciklopedija 3, Mec – Rag, Vilnius: Mažosios Lietuvos fondas, Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2006.

MLE IV – Mažosios Lietuvos enciklopedija 4, Rahn – Žvėžežeris, Vilnius: Mažosios Lietuvos fondas, Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2009.

OF 105 – Ordensfolio från Geheimes Staatsarchiv „Preußischer Kulturbesitz“.

OF 131 – Ordensfolio från Geheimes Staatsarchiv „Preußischer Kulturbesitz“.

Pėteraitis Vilius 1997: Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai. Jų kilmė ir reikšmė, Mažosios Lietuvos fondas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

148

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Zur Frage der baltischen Eigennamen des Gebietes Ragnit und Tilsit in den Ordensdokumenten des 14.–15. Jahrhunderts

Petras Dusburgietis. Preussens landkrönika, sammanställd samt med inledning och förklaringar av R. Batūra, översatt av L. Valkūnas, Vilnius: Vaga, 1985.

PUB I – Preussisches Urkundenbuch, bd 1, del 1, 2, red. av Philipy och dr Wölky, Königsberg: Hartungsche Verlagsdruckerei, 1882–1909.

SRP I – Scriptores Rerum Prussicarum. De historiska källorna till Preussens forntid fram till ordensväldets undergång, bd 1, red. av T. Hirsch, dr M. Töppen, dr E. Strehlke, Leipzig: Verlag von S. Hirsel, 1861.

SRP II – Scriptores Rerum Prussicarum. De historiska källorna till Preussens forntid fram till ordensväldets undergång, bd 2, red. av T. Hirsch, dr M. Töppen, dr E. Strehlke, Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1863.

SRP III – Scriptores Rerum Prussicarum. De historiska källorna till Preussens forntid fram till ordensväldets undergång, bd 3, red. av dr T. Hirsch, dr M. Töppen, dr E. Strehlke, Leipzig: Minerva GMBH, 1863.

Vanagas Aleksandras 1996: Lietuvos miestų vardai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Visuotinė lietuvių enciklopedija. Tillgång: https://www.vle.lt/Strаipsnis/Gotteswerder-26767.

Voigt Johannes 1834: Geschichte Preußens: von den ältesten Zeiten bis zum Untergange der Herrschaft des Deutschen Ordens, Bd. 6, Die Zeit des Hochmeisters Konrad von Junglingen, von 1393 bis 1407; Verfassung des Ordens und des Landes, Königsberg: im Verlage der Gebrüder Bornträger.

Zabiela Gintautas 2005: Bajerburgo pilis. – Lietuvos archeologija 28, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas, 163–174.

Straipsniai / Articles

149

DARIUS IVOŠKA

Om de baltiska Ragainės och Tilžėsområdenas egennamn i ordensdokument från 1300- och 1400-talen

SAMMANFATTNING

Författaren till denna artikel, som i sina tidigare undersökningar har granskat flera för det litauiska och preussiska historiska namnförrådet viktiga källor – Tyska ordens folianter, har denna gång valt ännu en foliant, som han hittills inte har undersökt – nr 131, känd som ”Tyska ordens stora räntebok 1414–1438” (”Das grosse Zinsbuch des deutschen Ritterordens (1414–1438)”). Denna samling av Tyska ordens finansiella dokument är en av de viktigaste historiska källorna, där en forskare av namnförrådet i registret över räntebetalare, inventarier, ägare av fast och lös egendom samt beskattade städer och byar finner en mängd ortnamn och personnamn. För undersökningen valdes två områden i Preussiska Litauen – Ragainė och Tilžė. Det primära undersökningsobjektet var litauiska och preussiska personnamn, utan att möjliga nya fakta med anknytning till ortnamn uteslöts. Under undersökningen, när endast ett baltiskt personnamn, sannolikt av litauiskt ursprung – Apucz Stange – påträffades, uppstod frågor som i denna artikel behandlas med hjälp av historiska källor som omfattar belägg från det undersökta området från Tyska ordens invasion av de preussiska länderna på 1200-talet fram till 1540, hertigdömet Preussens period. Artikeln presenterar inte bara den historiska kontexten för Ragainė och Tilžė och behandlar kort områdets befolknings etniska sammansättning och sociala relationer, utan tar också upp problematiken kring undersökningar av historiska namnförråd: undersökningsobjektets avgränsning, aspekter av urvalet av källor och material som ska undersökas, samt undersökningarnas karaktär och utmaningar.

Inlämnad den 15 november 2020.

DARIUS IVOŠKA

Litauiska språkets institut, Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Litauen [email protected]

150

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII