VYTAUTAS STULPINAS

Poet, Telšiai

EN INSCRIPTION, UNEQUAL TO AN INSCRIPTION

I barndomens hus fanns inga fönster mot norr. Den dammiga, sönderkörda vägen vitnade och böjde sig kring den stora sommargåtan – Stulpinai bys kapell. Far samlade små glasskärvor och bar dem, efter att ha borstat av jorden, i handen till kastanjeträden, ner i den breda svarta tunnan. I barndomens hus fanns inga fönster mot norr – ögonblickens ljus gled behagligt och stilla förbi, som genom utspridda klaviaturer. Förstugans dörrar öppnades av sorlet från åldrade syrener, som bar på prasslet av mumifierade klasar tillsammans med fåglarnas ymniga visslingar. I klasarnas vrede kunde man höra en grubblande hund skälla. Förresten, inte bara den. I högsommarens hetta störtade en hink ner i brunnen, som in i en annan värld. Förresten, inte bara den. Det dåsiga, av vindarna retade, av orkanen avbrutna vilda päronträdet kastar ännu sin skugga över minnets slätter, en skugga och ett återsken som följer fälten tillsammans med kapellets soliga fönster, med mig, och som jag bar och fortfarande bär med mig

Insikter / Insights

321

VYTAUTAS STULPINAS

som en ryggsäck full av griffeltavlor. På en av dem är en inskrift skarpt inristad, olik en inskrift: ”I barndomens hus fanns inga fönster mot norr.”

GRŪSTĖS PASSION

På ängarna står uttorkade räfsor nedstuckna. Utkanternas människor har tystnat, boskapen är orolig – hinkarna har välts omkull. Efter den outhärdliga hettan kommer en timmes brådskad andhämtning: middagen sträcker fram sin fylliga armbåge. Det som ska ske sker: män av samma släkte breder ut underlag på gräset i Grūstės sandmarker. De graciösa, oklanderligt sammansatta kvinnorna i släktet drar med omsorgsfulla blickar från de gamla ut nätens festproviant och tillrättavänder barnen tyst, blygt bortvända, som om de försökte dölja sin lättnad vid det högtidliga tyget. Ah... Vänta, kom närmare, rufsiga lilla stare, jag avbryter denna korta berättelse, kom hit, håll fast lite, hjälp mig mäta, säger jag, genom sundet, som åt någon hopkrupen bagare, den gamla släktens sorg, och dessutom med vad – med ett vridbart vaxmått som snart ska smälta samman med Grūstės passion. Se, sparv, tålmodigt, uppmärksamt, missa inte minsta detalj, där skogsdungen längre bort ännu finns och timmen då molnet glider fram som en genomskinlig fjäder.

322

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Vytautas Stulpinas – poeten av det statiska flödet

METAFOR

Är det inte på hamnkajen som de spelar en cykel skriven för sopran och pianola? Nej, jag trodde aldrig att jag åter skulle behöva segla ut som en jungman på den minsta av flottar, att jag efter månader, år skulle möta Metaforen vid fiskbutiken – långhalsad och smidig, med en pelerin, medan vinden sliter i söndagens ihåliga filthatt.

INFÖR SOLFÖRMÖRKELSEN

Myror färdas genom en grusad korridor mellan klumparna. Bobtorgets kvadrat återuppstår från de döda. De av polisen inträngda spekulanterna kastar sig skrikande omkring i den dystra inhägnaden och slungar jästbitar upp i luften; deras gulaktiga svärm täcker långsamt solen. Den kuvade, gnälliga vagnen och astrologernas släpvagn svänger mot kapelltornet, som sticker upp ur mäktiga askar. Novellisten tycker synd om den ensamma, sorgliga och tomma stenläggningen, och det är allt. Patetik, pompa, patos böljar fram. Finken, stående vid mörkrets ämbetsverk, knäpper solens spricka, stirrar skamlöst på kvinnorna i kjolar och slår marken med sitt paraply. Även novellen snubblar, utspretad inför solförmörkelsen. Vad ska man säga om novellisten.

Insikter / Insights

323

VYTAUTAS STULPINAS

FÖRSTAKLASSAREN

En gång var jag rik på Simono Daukanto-gatan. Jag hade ett knippe träbitar och gick i första klass. Ett knippe träbitar! Jag strök godispapper med ett strykjärn och åkte skidor hem till folk. Ett knippe träbitar! Ja, jag var rik när jag lärde mig räkna: lägga till – dra ifrån, multiplicera – dividera. Var finns knippet med träbitar och tekoppen, bunden vid portföljens handtag? Ja, jag lärde mig räkna – så läskunnig var jag.

LJUSET SOM ÄR EN VECKA GAMMALT

Längs skogsvägens, de grönaktigt bläckklottrade bladens, det efterföljande ordets långsträckta väg. Jag går med på att förvandlas till en garderob för trasor, att bli en kall tallrik, ett fat utan frukt, om detta är ett bedrägeri. En vecka gammalt ljus för en eremit i lusthuset. Det goda med besk smak

324

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Vytautas Stulpinas – poeten av det statiska flödet

svider i gommen. Älskling, mycket tillhör en annan tid. Det räcker inte att färdas längs en butter strand, på en skogsstig. De första trädens kurva är nästan okänd, vågorna slår oavbrutet mot båten vars brädor lossnat. Du kittlar åldrande tunnheter med ordens lilla piska.

EN FÄLLNING FÖR HEMLANDET

Ingen annanstans skulle jag vilja vara i kväll. Ingen annanstans. Bara här. I sänkan på kullen glimmade vattnet. Virvelvinden söker på sluttningarna efter en plats att snurra in sig på. Staden och sjön, och den besjungna ön, blir allt mer höstlika för var dag. En stilla och tyst räckenas nedåtgående sorg. Ingen annanstans skulle jag vilja vara i kväll och förlora mig i matta återsken. Virvelvinden sliter sönder kullarna här. Vad gör du, humlans själ, vilka takbjälkar finns i din synkrets? En långsam ensam dans, spelad på ett avlångt löv – för vem och varför?

Insikter / Insights

325