KRISTINA RUTKOVSKA Vilnius universitet ORCID-id: orcid.org/0000-0002-5789-9972 Forskningsområden: språkkontakter i synkront och diakront perspektiv, textologiska och lingvistiska studier av äldre skrifter, studier av språkets världsbild. DOI: doi.org/10.35321/all87-03

KONSTRUKTIONERNAS TAI YRA / TO JEST-SEMANTIK I EN RELIGIÖS TEXT (MED UTGÅNGSPUNKT I KONSTANTINAS SIRVYDAS PUNKTAIS SAKYMŲ (1629, 1644))^¹

Konstruktionens semantik tai yra / to jest i en religiös text (baserad på Punktai sakymų av Konstantinas Sirvydas (1629, 1644))^²

ANNOTATION

I artikeln analyseras konstruktionerna tai yra / to jest i Sirvydas predikotext. I modern syntaktisk-semantisk forskning beskrivs dessa enheter som konklusiva led och hänförs till den grupp som betecknar ekvivalens, medan deras semantiska representation återges genom schemat TR1 tai yra R2. I schemat förbinds R1 och R2 genom öppen ekvivalens, grundad på utsagans sanningshalt, och R2 kan vara en slutsats, en generalisering eller ett förtydligande. De metatextuella fragment som används i religiösa texter och infogas med hjälp av uttrycket tai yra,

^¹ Artikeln har utarbetats inom ramen för projektet Tekst religijny jako narzędzie komunikacji międzykulturowej [Religiös text som ett verktyg för interkulturell kommunikation]. NAWA, Polen, programmet POLONISTA, projektnummer PJP/PON/2021/1/00005.

^² Artikeln ingår i projektet Tekst religijny jako narzędzie komunikacji międzykulturowej [Religiös text som ett verktyg för interkulturell kommunikation]. NAWA, Polen, programmet POLONISTA, projektnummer PJP/PON/2021/1/00005.

64

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

har mycket gemensamt med lexikala parallellismer, men utmärker sig genom större åskådlighet och innehållsrikedom samt fyller en viktig stilistisk funktion. Metatextuella infogningar som inleds med konstruktionen tai yra är ganska vanliga i Sirvydas Postilla (omkring 1 000 belägg), varför det antas att detta är ett karakteristiskt drag i denna barockförfattares stil. De upprepas i en och samma mening eller i ett längre textavsnitt som består av flera sammansatta meningar. Deras funktioner är mycket varierande: a) informationsåtergivande, hjälpande; b) förklarande; c) retorisk. I Sirvydas text dominerar den allegoriska förklaringen av begrepp och företeelser. För att skapa åskådlighet förenar författaren skickligt ord med bild, medan de metatextuella infogningarna skapar transparens och blir en kraftfull retorisk figur i processen att utbilda de troende och forma moraliska hållningar.

NYCKELORD: metatext, lexikala parallellismer, allegores, predikningar, Konstantinas Sirvydas.

ANNOTATION

Artikeln behandlar konstruktionerna tai yra/to jest i Konstantinas Sirvydas predikotext. I den samtida forskningen om syntaktisk semantik benämns dessa enheter ”konklusiva komponenter” och hänförs till den grupp som betecknar ekvivalens. Deras semantiska representation uttrycks samtidigt genom schemat TR1 tai yra R2 (TR1 det vill säga R2). I schemat binds R1 och R2 samman genom relationen öppen ekvivalens, baserad på utsagans riktighet, medan R2 kan uttrycka en slutsats, en generalisering eller ett förtydligande. De metatextuella fragment som används i en religiös text och infogas med hjälp av uttrycket tai yra har mycket gemensamt med lexikala parallellismer. De utmärker sig emellertid genom större åskådlighet och innehållsrikedom och fyller en viktig stilistisk funktion. Metatextuella infogningar som börjar med konstruktionen tai yra är tämligen vanliga i Sirvydas Postilla (omkring 1 000 belägg). Därför kan man anta att detta är ett karakteristiskt drag i Sirvydas barockstil. De återkommer i en enskild mening eller i ett längre avsnitt som består av flera sammansatta meningar. Deras funktioner är varierande: a) informationsåtergivande, hjälpande; b) förklarande; c) retorisk. I Sirvydas text dominerar den allegoriska tolkningen av begrepp och företeelser. För att uppnå åskådlighet förenar författaren skickligt ord med bild, medan de metatextuella infogningarna skapar transparens och blir ett kraftfullt stilistiskt grepp i processen att utbilda de troende och forma deras moraliska värderingar.

NYCKELORD: metatext, lexikala parallellismer, allegores, predikningar, Konstantinas Sirvydas.

INLEDNING

Den analys som genomförs i denna artikel betraktas som tvärvetenskaplig och knyter an till flera metodologiska lösningar inom semantisk syntax, stilistik,

Straipsniai / Articles

65

KRISTINA RUTKOVSKA

biblistik (allegorisk tolkning) och etnoteologi^³, och dess huvudsakliga syfte är att klarlägga metatextens roll i den religiösa texten (med begränsning till semantiken hos endast en typ av uttryck – konstruktioner med uttrycken tai yra / to jest). Samtidigt eftersträvas att visa den allegoriska tolkningens betydelse i den religiösa textens struktur och att diskutera grunderna för dess bildande. Uppgifterna är mångfacetterade: a) att, med stöd av redan utförda undersökningar, presentera principerna för hur konstruktioner med uttrycken tai yra / to jest infogas i texten och undersöka deras semantik i det allmänna litauiska^⁴ och polska språket; b) att klarlägga deras funktioner i bibelöversättningar (tidigare undersökningar har endast kunnat utnyttjas fragmentariskt); c) att på grundval av en konkret text urskilja de undersökta konstruktionernas huvudfunktioner (Sirvydas postilla undersöks); d) att, i den mån det är möjligt, spåra Sirvydas individuella bibliska tolkningar av begrepp, vilka bestämdes av den etniska traditionen och den kulturella kontexten.

1. UNDERSÖKNINGAR AV PRECISERANDE (EKVATIVA) KONSTRUKTIONER I LITAUISKA OCH POLSKA

Olika metatextuella element, däribland uttrycket tai yra, har redan tilldragit sig forskarnas uppmärksamhet. Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje kallas liknande konstruktioner för preciserande ord eller uttryck, vilka i satsen preciserar eller förklarar betydelsen hos ord med samma funktion. De ansluts till substantiv, adverb, adjektiv, räkneord eller pronomen (DLKG 1997: 633). Nutida litauiska syntaxforskare använder termen ekvation för att beskriva denna typ av konstruktioner. Jonas Balkevičius skriver i Predikatinių konstrukcijų sintaksėje (1998: 102): ”eftersom man mellan två antecedenter med samma denotat, det vill säga mellan adpositioner, kan sätta ett likhetstecken, kan dessa konstruktioner [kallas] ekvationskonstruktioner”. Roland Mikulskas beskriver dem på liknande sätt: ”[...] denna konstruktion, liksom lat. id est, introducerar en precisering av den föregående satsen, frasen eller ordet. Ur logisk synvinkel skulle hela frasen med det infogade tai yra kunna analyseras som en särskild variant av en ekvativ konstruktion, där detta syntaktiska element då skulle ha funktionen av ett förbindelseled. Exempelvis var i satsen Prelatas Jonas Mačiulis, tai yra poetas Maironis, buvo įdomi”

^³ Termen är mycket ny; Anna Werzbicka föreslår att den ska användas för att klarlägga etniska element i den religiösa texten (2021: 254–261).

^⁴ Artikelns författare tackar varmt dr Loreta Vaičiulytė-Semėnienė och dr Rolandas Mikulskas för diskussionerna och de värdefulla konsultationerna om det aktuella forskningsläget beträffande konstruktioner tai yra i nutida litauiska.

66

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

personlighet kan man försöka urskilja en sådan ekvativ förbindelsekonstruktion i det sammansatta subjektet Prelatas Jonas Mačiulis, tai yra poetas Maironis, men strikt syntaktiskt står frasen tai yra poetas Maironis i adpositionsställning och bildar inte en finit sats tillsammans med frasen Prelatas Jonas Mačiulis, såsom är fallet med en typisk förbindelsekonstruktion”⁵.

Den term som forskarna hittills också har använt är infogade uttryck, som har kommit in i litauiska grammatikor från Jonas Jablonskis Grammatikor⁶, och deras funktion beskrivs ganska konkret: ”infogade uttryck [...] infogas i olika led i satsen och till och med i texten – de är både ett medel för att forma modalitet och element som uttrycker satsens diskursivitet, samt i texten också ett medel för satsens kohesion, det vill säga grammatiska sammanhållning” (Akelaitis 2010: 57). Gintautas Akelaitis använder i sina artiklar även termen utskott, och när han undersöker sådana bildningars stilistiska funktioner beskriver han dem som parenteskonstruktioner⁷ och hänvisar till Regina Koženiauskienės Retorika, där talekonstens stilistiklagar behandlas. Där föreslår författaren att parentesen ska användas som ett sätt att precisera och förklara komplexa retoriska figurer, såsom metafor, katarxes, hyperbol eller licens, i syfte att uppnå klarhet och enkelhet (Koženiauskienė 2001: 176–178, 189–190, 209, 219, 240, 341). Juozas Pikčilingis betonar särskilt den klarhet och precision som uppnås på detta sätt i texten som ”allmänt erkända och värderade stilegenskaper” (Pikčilingis 1971: 43).

Att undersökningar av konstruktioner av liknande typ är aktuella och nödvändiga, men samtidigt komplicerade, framgår också vid lösningen av interpunktionsproblem. Albinas Drukteinis (2021) hävdar i en artikel publicerad på VLK:s webbplats att gränserna mellan, exempelvis, tai yra-konstruktioner som förklarande eller preciserande satsdelar (attribut, predikativ eller dylikt) och som infogade uttryck kan vara flytande: ”Förhållandet mellan och kännetecknen hos vissa infogade uttryck och förklarande satsdelar är inte alltid lätta att känna igen och skilja åt, eftersom de har en likartad kommunikativ funktion. Båda uppstår ur textförfattarens önskningar och motiv, när denne tvivlar på kommunikationens framgång, för att komplettera det som sägs med ett annat, tydligare innehåll eller att infoga sin personliga hållning, sin bedömning av det som sägs och liknande. Denna nära gemensamma grund för deras förekomst i språket skapar svårigheter när ett konkret fall ska hänföras till den ena eller andra interpunktionsregeln”.

^⁵ Jag tackar dr R. Mikulskas varmt för den framförda åsikten och de skriftligen lämnade reflektionerna.

^⁶ Gintautas Akelaitis (2010: 63), som har undersökt J. Jablonskis beskrivning av infogade uttryck, drar slutsatsen att denne presenterade två uppfattningar om dessa bildningar: a) den snäva, som återfinns i de akademiska beskrivningarna av litauisk syntax (LKG III 1976: 701–713; DLKG 1997: 641–644), där infogade uttryck betraktas som stelnade, standardiserade ord och uttryck (DLKG 1977: 645), och b) den breda uppfattningen om infogade uttryck, där han även innefattar konstruktioner som är grammatiskt förbundna med satsens ord (jfr Balkevičius (1963: 267–281) och Labutis (2002: 343–353)).

^⁷ Denna term har länge använts även av forskare inom polsk syntax, jfr Pisarkowa (1984: 130–137).

Straipsniai / Articles

67

KRISTINA RUTKOVSKA

Den utförliga genomgången av forskningsläget för ekvativa konstruktioner i litauiskan och det spektrum av termer som används för att beskriva dem gör det möjligt att konstatera att dessa språkliga fenomen hittills har undersökts generellt; specifika metatextuella precisionskonstruktioner med förbindelsen det vill säga eller de synonyma med förbindelsen förstå har inte ägnats någon uppmärksamhet. Några mer utförliga undersökningar i ämnet, grundade på historiska texter på litauiska, har över huvud taget inte genomförts.

De konstruktioner som infogas med förbindelsen det vill säga har behandlats något mer utförligt i polska forskares arbeten. Elementens syntaktiska funktioner har analyserats, och frågan om vilken grammatisk klass de bör hänföras till har diskuterats (Wiśniewski 1990: 91–119). Forskarna analyserade olika typer av texter: moderna, äldre och endast i begränsad utsträckning religiösa. Anna Wierzbicka, en av de första som undersökte dessa fenomen i polskan, presenterar i en artikel ägnad åt ”texten i bakgrunden” – metatexten – dessa element som enheter ”som i texten anger ekvivalens eller kvasiekvivalens, och de inskott de introducerar kan beskrivas som bärare av den modala strukturen ’jag säger samma sak på ett annat sätt’” (Wierzbicka 1971: 117–118).

I nutida syntaktisk-semantisk forskning beskrivs dessa enheter som slutsatsled och hänförs till den grupp som betecknar ekvivalens, medan deras semantiska representation återges genom schemat TR1 det vill säga R2. I schemat förbinds R1 och R2 genom en öppen ekvivalens som grundar sig på utsagans sanningshalt, medan R2 kan vara en slutsats, en generalisering eller ett förtydligande. Sådana enheter kännetecknas av ett oföränderligt inre samband, som innebär postposition i förhållande till R1 och anteposition i förhållande till R2 (Grochowski et al., 2014: 163–164; Kisiel 2013: 73–82).

Man kan anta att sådana förbindelser i en religiös text, grundad på tolkningar av bibliska utsagor eller andra källor (kyrkofäderna, antika författare), kännetecknas av en särskild semantik och särskilda funktioner, och att dessa aspekter kan definieras mer exakt. Kommentarerna till Jakub Wujeks, Simon Budnys och Stanisław Murzynowskis bibelöversättningar bidrog till att blottlägga de mest typiska dragen i den vetenskapliga stil som utvecklades inom den polska humanismens guldålders språk. Joanna Sobczykowa analyserade precisionskonstruktioner som användes i kommentarerna av dessa tre berömda översättare och strävade efter att klarlägga författarnas intentioner, beskriva kommentarernas stilistiska drag och ge exempel på dem. I bibelkommentarerna inleds många förklaringar och preciseringar av begrepp helt enkelt med förbindelserna to jest, to się rozumie, to się znaczy, mianowicie, medan förbindelsen to jest oftast används vid citat eller översättning till polska av vissa latinska fragment. Författaren hävdar att de nämnda förbindelserna inte har någon särskilt framträdande stilistisk funktion i texten (Sobczykowa 2012: 172, 265).

När vi återgår till den första undersökningen av metatextens funktioner i polskan och till några av Annas Wierzbickas påståenden bör uppmärksamheten riktas mot denna författares uppfattning. Hon skriver: ”Våra yttranden, heterogena i olika avseenden, är heterogena också i det avseendet att författartext och metatext ständigt flätas samman i dem. Metatextens trådar kan fylla de mest skiftande funktioner och ge liv åt författarens

68

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Semantiken hos konstruktionerna det vill säga / to jest i religiös text (med utgångspunkt i Konstantinas Sirvydas Punktai sakymų (1629, 1644))

textens ”semantiska väv” genom att binda samman, framhäva och förena olika delar av den. Ibland kan de avlägsnas utan att helheten bryts sönder. Ibland inte. [...] Troligen är metatextens kvantitativa och kvalitativa ”bidrag” till texten ett av de väsentligaste kännetecknen för stilistisk differentiering” (Wierzbicka 1971: 121).

Metatextuella fragment i religiösa texter, som infogas med hjälp av förbindelsen det vill säga, har mycket gemensamt med lexikala parallellismer, som har behandlats av polska (Bieńkowska 1994: 5–17; Kuraszkiewicz 1986: 619; Zarębski 2015: 281–296) och litauiska (Kruopas 1960: 223–254; Rutkovska 2016; Vasiliauskienė 2016) forskare, men utmärks av större bildrikedom och varierat innehåll samt fyller en viktig stilistisk funktion. Förbindelser av detta slag kan betraktas som ett av elementen i den så kallade talspråksretoriken, som är typisk för predikningar där man strävade efter att förklara komplicerade saker för enkla åhörare. Detta har skrivits om med utgångspunkt i exempel från fornpolska texter (Hrabeс 1960: 409; Bieńkowska 1998: 291–298; Umińska-Tytoń 2021: 225–230); sådana drag har påträffats i texten till Mikalojus Daukšas Postilė (1599) (Lebedys 1963; Rutkovska, Jachimovič 2022), och de är också kännetecknande för Sirvydas predikningar.

2. ANALYS AV KONSTRUKTIONER SOM BETECKNAR KVASIEKVIVALENS I KONSTANTINAS SIRVYDAS POSTILĖ

För att klarlägga de undersökta konstruktionernas semantik och funktioner i religiös text valdes Konstantinas Sirvydas predikotext (Punktai sakymų nuo advento iki Gavenios, 1629 – PS/PK I, Punktai sakymų Gaveniai, 1644 – PS/PK II). Metatextuella inskott som inleds med konstruktionen det vill säga / to jest är tämligen vanliga i Postilė (de förekommer omkring 1000 gånger; de synonyma – išmanyk / rozumiej⁸ – är något mindre frekventa), varför man vågar hävda att detta är ett typiskt drag i denna barockförfattares stil. De upprepas i en och samma mening eller i längre textavsnitt som består av flera sammansatta meningar. De metatextuella inskottens funktioner är mycket varierande: a) informationsåtergivande – information infogas genom att tidigare i meningen använda saknade fragment återges; b) förklarande – begreppsbetydelser, oftast bibliska namn, mikrotoponymer och mer komplexa teologiska termer, förklaras på ett bildrikt sätt; c) retorisk – textens retoriska uttryck förstärks i syfte att lyfta fram och framhäva ett visst innehåll. På grund av artikeln

^⁸ Mer exakta kvantitativa uppgifter kan lämnas med hjälp av det nyligen publicerade K. Sirvydas Punktų sakymų Index (se http://seniejirastai.lki.lt/db.php?source=91). I artikeln presenteras ungefärliga beräkningar, eftersom den kvalitativa analysen av dessa förbindelser betraktas som det viktigaste i detta arbete.

Straipsniai / Articles

69

KRISTINA RUTKOVSKA

På grund av omfångsbegränsningen ägnas det mesta av utrymmet åt exempel ur den andra och tredje gruppen^⁹

Metatextuella inskott används i Sirvydas text för att förklara okända ord och bibliska termer, presentera kyrkofädernas utsagor och skapa bildliga jämförelser. Detta är också ett sätt att undervisa i tron, förenligt med den heliga skriftens principer, som för dess innehåll och retorik närmare, grundat på trohet mot tron och en önskan att fostra och stärka den. Det är också viktigt att nämna Sirvydas hållning och hans personliga tolkningar. När Bibelns centrala utsagor presenterades var det viktigt att beakta bestämmelserna från Tridentinska mötet (1545–1563); även alla predikanter måste anpassa sig till dem, samtidigt som de valde det argumentationssätt som var mest godtagbart för var och en personligen.

Låt oss undersöka några föreningar av denna typ med hänsyn till hur deras innehåll och form bestämdes av predikantens intentioner. Dessa var utan tvekan förbundna med den kulturhistoriska kontext i vilken hans verk formades, verk som var avsedda för åhörare och präster för att lösa deras aktuella livsfrågor och anpassade till deras utbildnings- och förberedelsenivå, så att de kunde förstå och vidare tolka Guds ord^¹⁰

2.1. Betydelseförklaringen av egennamn

I Sirvydas Postilla, liksom i många andra parabiliska verk, förklaras egennamn. Detta är ett karakteristiskt drag hos denna typ av texter, som var allmänt spritt redan under medeltiden och med tiden etablerades i den äldre religiösa polska skrifttraditionen (jfr Pisarkowa 1984: 130–131). Olika författare förklarade begrepp som var obegripliga för vanligt folk utan särskild teologisk utbildning på sitt eget sätt. När Sirvydas förklarar utgår han från den heliga skriften eller från sin egen föreställning om egennamnets bildlighet. När han till exempel förklarar ortnamnet

Babilonien

, hänvisar han till Uppenbarelseboken, där Babel^¹¹ – en av Bibelns mest gripande bilder – är det stränga straffet i Guds dom för denna stads gudlöshet, högmod och fördärv (Słownik symboliki biblijnej – SSB 27–28). I Sirvydas text grundas förklaringen på en metaforisk generalisering av alla fördömda, och det straff som tilldelats dem kallas ”lidandets hav”, jfr:

^⁹ Det kan vara meningsfullt att här endast anföra några illustrativa exempel ur den första gruppen: Per kuri (tay ira Iezu Chriſtu) łabay didžius ir brungius mumus žadeimus dowanojo // Prʒe3 ktorego (to ieft Chriſtu sà) naweikſbę y koßtowne obietnice nam darował (PS I 89–90); Kurigi wayſiu tureiote tuo metu iuofe (tay ira nu ſidideimuofe) įzkuriu dabar giedites? // Któryžėsićie pożytek mieli w nich (to ieft w grzechách) ʒá ktore się teraz widʒićie? (PS I 153).

^¹⁰ För mer om den kulturella kontextens betydelse, se Rutkovska 2020; 2022.

^¹¹ I Rubšios och Kavaliauskas Bibel-översättning används formen ”Babel” (Apr 18, 1–21).

70

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

‹Ängeln «i Uppenbarelsen av Johannes den helige visade / när» han lyfte upp en tung sten, lik en stor kvarnsten, och kastade den i havet och sade: Med sådan fart skall Babylon, den stora staden, kastas (Upp 18:21)». Babylon betyder att den stora mängden av alla fördömda skall kastas i havet av ändlösa plågor (PS I 53).

‹Ängeln «i Johannes heliges uppenbarelse uttryckte / när» han lyfte upp en stark sten, lik en stor kvarnsten, och kastade den i havet och sade: Med sådan fart skall Babylon, den stora staden, kastas (Upp 18:21)». Babylon är mängden av alla fördömda som skall kastas i havet av ändlösa plågor (PK I 53).

I en annan predikan kallas Babylon en blandning av synder. Författaren använder denna beskrivning med stöd i Bibeln och den helige Hugos predikningar¹², där det talas om den eviga fördömelsen, jfr.:

Gå ut ur Babylon / det är / gå ut ur syndernas mörker / och ur de ondas sällskap (PS I 168).

De går ut ur Babylon / det är / ur syndernas mörker / och ur närheten till dem (PK I 168).

Som exemplen visar finns här inga konkreta historiska eller geografiska förklaringar av egennamnet; den symboliska föreställningen dominerar. Babylon framträder som en symbol för oordning, synd och syndafall. Dess motsats är Jerusalem, som i Uppenbarelseboken kallas Kristi älskade (SSB 26–27). Därför ser man här ett tydligt stöd i Bibelns symbolik och dess traditionella tolkning, ett fenomen som också kännetecknar andra predikanter.

2.2. Förklaring av ord av främmande ursprung

När lånord infogas i predikotexten begränsar sig Sirvydas inte till en ordagrann översättning, utan ger en tolkning av dem. Efter att till exempel ha använt det arameiska uttrycket Maranatha, som betyder ’Vår Herre kommer’ eller ’Kom, vår Herre!’ (BT, 1 Kor 16:22), förklarar han det genom konstruktionen det vill säga, och efter denna utvecklar han resonemanget med en synonym mening som innehåller förstå / rozumiej. På så sätt förenar författaren förklaringen av uttrycket av främmande ursprung med hela predikans punkt, där han talar om den verkliga orsaken till Herrens ankomst – de otrognas fördömelse. Här ser man en tvåskiktad förklaring av uttrycket av främmande ursprung, som avlägsnar sig från den betydelse uttrycket har i den citerade meningen ur 1 Kor 16:22, jfr.:

¹² Ett vida känt verk från 1400-talet, som citeras av predikanter, jfr. Hugon de Sancto Caro. In Postillam super Ieremiam Prophetam, Cap. L.

Straipsniai / Articles

71

KRISTINA RUTKOVSKA

‹Om «så» någon inte älskar vår Herre Jesu Kristus, han vare förbannad, Maran Athaa (1 Kor 16,22)› / det vill säga Herren kommer, förstå vid domen, vid vilken förbannelsen uttalas [...] (PS I 66). ‹Om någon inte älskar vår Herre Jesu Kristus, han vare förbannad, Maranatha (1 Kor 16,22)› / det vill säga Herren kommer, förstå till domen, vid vilken förbannelsen uttalas [...] (PK I 66).

De följande exemplen visar att ord av främmande ursprung också kan översättas friare. För författaren tjänar de som vissa retoriska figurer, vilka blir ett stöd för bildrika betraktelser. Genom att välja bilden av myrra för att återge Kristi lidandes svårighet påminner Sirvydas också om den ursprungliga betydelsen av detta ord i semitiska och arameiska språk – ’bittra’ (Klein 1987: 380), jfr:

‹Mina händer droppar av myrra (Höga V 5,5)› / det vill säga i mina gärningar finns mycket bitterhet (PS I 225). ‹Mina händer droppar av myrra (Höga V 5,5)› / det vill säga i mina handlingar finns mycket bitterhet (PK I 225).

Ordet echo förklaras och används för att beskriva betydelsen av den helige Johannes undervisning. Sirvydas översätter inte ordagrant (jfr Echo gr. Ἠχώ Ēchō, lat. Echo ’eko’, ’återklang’, ’ljud’), utan ger en utförlig förklaring där echo framträder som en retorisk figur som betecknar en röst som ljuder i öknen och återvänder till dem som ropar på hjälp och söker räddning, jfr:

Liksom en ropandes röst i öknen svarar Echo på den goda rösten / det vill säga en annan röst / som studsar tillbaka / och liksom återvänder till den ropande från de träd eller klippor mot vilka den faller (PS I 139). När rösten ljuder / i den ropandes rop i öknen vaknar Echo till liv / det vill säga vår röst / som svarar och liksom återvänder till den ropande från dessa träd eller klippor mot vilka den faller (PK I 139).

Det latinska uttrycket nervus belli ’krigets nerv’, hämtat från Marcus Tullius Ciceros tal mot Marcus Antonius¹³ (Cyceron 2002) och betecknande ’obestämda ekonomiska resurser avsedda för kriget’, förbinds med människor som anställs för att kriga och belönas frikostigt; i texten ställs de mot människor som avvisar denna världens goda och besegrar den onde. Författaren använder symboliken från romerska texter, ger den en religiös prägel, och kriget uppfattas som en kamp mot det andliga onda, jfr:

¹³ Citeras med stöd av Filipika V, 5 (Cyceron 2002).

72

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

Det behövs mycket pengar för kriget med de människor / som kallas Neruus belli, det vill säga / krigets styrka / som håller soldaterna fast / så att de, när de tar emot sin lön, inte överger kriget och inte flyr / inte skingras (PS II 20).

Det behövs mycket pengar för kriget med människor / som kallas Neruus belli, det vill säga: krigets kraft och styrka / som håller soldaterna fast / så att de, när de tar emot sin lön, inte överger kriget / och inte skingras (PK II 20).

Som framgår av de givna exemplen kan ord av främmande ursprung i Sirvydas predikotexter, ibland endast svagt anpassade, översättas ordagrant men därefter tolkas friare. Detta gör det möjligt att tala om författarens bildning, och ännu mer om hans förmåga att genom att utnyttja element av främmande ursprung skapa symboliska bilder.

2.3. Förklaringen av vissa begrepp som fyller en symbolisk funktion

I sina predikningar förklarar Sirvydas ofta bibliska berättelser som bygger på vardagliga händelser och avslöjar samtidigt en mångskiktad symbolik som förmedlas genom vardagliga föremål och handlingar. Detta visas exempelvis av ett utdrag ur sången i Jesajas bok om den otacksamma vingården (Jes 5,2–6), som i detta avsnitt ur den Heliga Skrift symboliserar Israel. Författaren förklarar konkreta begrepp abstrakt för att visa deras religiösa prägel. Ofta omfattar metatexten hela citatet. På så sätt blir vingårdens stenar de gudar som hedningarna dyrkar, muren runt området lagen, Guds rätt, och regnen som faller i vingården trons lära, Guds ord, jfr:

‹Han kastade stenar ur den (Jes 5,2)› / det vill säga avgudar och andra skapade ting / som Synagogan höll för gudar och dyrkade. ‹Han omgav den med stängsel (Jes 5,2)› det vill säga han skyddade dem med sina bud och lagar; ‹Han byggde ett torn mitt i den (Jes 5,2)› / det vill säga kyrkan som byggdes genom Salomo / eller ställde de heliga änglarnas skara framför dem. Han gav moln och ‹regn (Jes 5,6)› / som skulle bestänka och bevattna den / det vill säga sin lära och sitt ord / genom vilket profeterna undervisade dem, liksom genom moln, och lät lärans regn falla över dem (PS I 332–333). ‹Han tog bort stenar ur den (Jes 5,2)› / det vill säga avgudar och andra skapade ting / som Synagogan höll för gudar och prisade. ‹Han omgav den med ett stängsel (Jes 5,2)› med stängsel / det vill säga han skyddade den med sitt bud och sin lag. ‹Han byggde ett torn mitt i den (Jes 5,2)› / det vill säga kyrkan genom Salomo, eller ställde en skara änglar framför dem / han gav moln och <regn (Jes 5,6)> som skulle bestänka och bevattna den / det vill säga sin lära och sitt ord / genom vilka han delvis genom profeterna på himlen lät lärans regn falla över dem (PK I 332–333).

Straipsniai / Articles

73

KRISTINA RUTKOVSKA

Vissa begrepp förklaras självständigt i predikningarna. Detta är inte en metatextuell förklaring som infogats i ett citat ur den Heliga Skrift. Förbindelsen det vill säga, som används för att införa en viss förklaring i texten, blir en sorts preambel, ett påstående, medan citatet används som argument för att bekräfta den tidigare framlagda förklaringen. Till exempel förklaras frasen att väcka Herren ganska enkelt – det betyder att be innerligt om nåd och hjälp, jfr.:

När havets vindar och vågor våldsamt stormar mot båten: då måste man väcka Herren: det vill säga be till honom varmt och uppriktigt: Så som apostlarna gjorde / ropade till Herren / och väckte honom genom att be: Herre, rädda oss / vi går under (Mt 8,25)› om du inte räddar (PS I 278). När vindar och stormar på havet angriper båten: då måste man väcka Herren / det vill säga be till honom varmt och uppriktigt: såsom apostlarna gjorde / ropade till Herren / och väckte honom genom att be: Herre, rädda oss / vi går under (Mt 8,25)› om du inte hjälper (PK I 278).

Det sätt att tala som är typiskt för den Heliga Skrift, inte direkt utan genom olika figurer, kan ha uppmuntrat till att förklara samma uttryck på olika sätt med hänsyn till kontexten och predikantens avsikter. Till exempel kallar Sirvydas vallmo synden, kristna kättare som har rest sig mot tron, och allt detta strider inte mot den traditionella uppfattningen om denna växt. Så kallades olika skadliga eller giftiga växter, metaforiskt – brottslig overksamhet, värd Guds straff liksom synden (SSB 875–877), jfr.:

[...] och vallmo / det vill säga kättare (PS I 289). [...] och vallmo det vill säga kättarna (PK I 289). De fyra vallmorna, det vill säga orsakerna till synden (PK I 293). De fyra vallmorna, det vill säga orsakerna till synderna (PK I 293).

Ordet törne förklaras på två sätt: som kroppsliga njutningar eller utsvävningar och som en lidande, hungrande, arbetande kropp. Nyponrosor och deras taggar väcker obehagliga associationer hos människor som arbetar på fälten, men passar väl när man avser mer abstrakta begrepp förbundna med tron. Törnet i den Heliga Skrift är oskiljaktigt från lidande, straff eller tortyr, dom och fördrivning. Den Heliga Skrifts författare använde från Första Moseboken till Nya testamentet törnebilden när de talade om ett utsänt straff och övergivna värden (SSB 112–113), jfr.:

Ett annat land är fullt av törnen / det vill säga kroppens njutningar och skamliga utsvävningar (PS I 345). I landet fullt av törnen / det vill säga av skamliga njutningar och fula utsvävningar (PK I 345).

74

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

I Sirvydas text ger den bibliska törnesymbolen, genom bilden av den ofta lidande, den som tar emot lidande och underordnar sig det – ”den smärtfyllda kroppen” (jfr. LKŽ: smärtfylld ’drabbad av smärta, smärtsam’; smärta ’värk, smärta’) – en något annorlunda innebörd, som också omfattar vardagslivets bekymmer. I den Heliga Skrift kallas människor av den helige Lukas törnen – ”det är de som hörde, men som på vägen kvävdes av bekymmer, rikedomar och livets njutningar och inte bär frukt” (Lk 8,14), jfr.:

‹Såddes bland törnen (Lk 8,7)› det vill säga kroppar som lider eller plågas mycket / hungrar / törstar / svettas / arbetar [et]c. (PS I 342).

‹Såddes bland törnen (Lk 8,7)› / det vill säga i en lidande kropp / eller i en kropp som led mycket / hungrade / törstade / svettades / arbetade [et]c. (PK I 342).

2.4. Förklaring av teologiska begrepp

I Sirvydas texter förekommer också ett fenomen som är motsatt det nyss behandlade, där teologiska begrepp förklaras med konkreta begrepp ur vardagslivet. På så sätt utnyttjar författaren, för att de troende bättre ska förstå Bibelns komplicerade terminologi, det metaforiska uttryckssätt som kännetecknade den tidens skapare av religiösa texter. I följande exempel kan kyrkan tolkas på två sätt – som den älskade och som mänskligheten, hungrande efter tro:

Kyrkan / det vill säga Kristi brud var fattig / hade inget gott / utan egendom / eländig (PS I 230)^¹⁴.

Kyrkan var fattig / hade inget gott / utan ägodelar / utan rikedom / utblottad (PK I 230).

Men Herren Kristus tog inte kyrkan / det vill säga människornas själar (PS I 229).

Men Herren Kristus tog inte kyrkan / det vill säga människosjälarna (PK I 229).

Författaren infogar ofta en sådan förklaring i bibliska citat: frasen för inte in oss i frestelse beskriver helt exakt, genom att också använda andra religiösa begrepp, att undvika synden som andliga fiender (djävulen) lockar till; helvetets portar som de mänskliga tyrannernas och djävulens krafter; Guds Ord som hans Son, hans eviga visdom. Även genom de förklaringar som infogats i citaten försöker Sirvydas inte bara närma

¹⁴ I den litauiska texten användes konstruktionen det vill säga inte, varför ett polskt exempel föreslås för analys. Samtidigt uppstår möjligheten att bedöma fördelen med en text med metalingvistiskt förtydligande och dess högre grad av uttrycksfullhet.

Straipsniai / Articles

75

KRISTINA RUTKOVSKA

svårare bibliska ord, utan strävar också efter uttrycksfullhet, eftersom de är fyllda av expressivitet och deras innehåll inte enbart är av förklarande karaktär, jfr.:

‹Led oss inte in i frestelse (Mt 6,13)› / det vill säga / låt oss inte falla i synd / som själens fiender frestar oss till (PS II 57).

‹Led oss inte in i frestelse (Mt 6,13).› / det vill säga / tillåt oss inte att falla i synd / som den listige fienden frestar oss till (PK II 57).

‹Helvetets portar› «det vill säga de många mäktiga inte bara mänskliga tyrannerna / utan också själva djävulen» «de skall inte övervinna den (Mt 16,18)› (PS I 275).

‹Helvetets portar› / «det vill säga många olika, inte bara mänskliga / utan också djävulska» / «de skall inte övervinna honom (Mt 16,18)› (PK I 275).

‹Ordet är alltså Guds åkerfält (Lk 8,11)› det vill säga hans Son / som är hans eviga vishet (PS I 341).

‹Således är Guds ord åkern (Lk 8,11)› / det vill säga hans Son / som är hans eviga vishet (PK I 341).

2.5. Undervisning i trons sanningar

I Postillens text infogas med föreningen det vill säga element – såväl utförligare förklaringar av de centrala trons sanningar, vilka avslöjar författarens moraliska och didaktiska ståndpunkter. Man möter inte bara metafrastiska återgivningar, utan också hela utvecklade konstruktioner som omfattar flera meningar, oftast följder av meningar av samma typ, vilka preciserar det påstående som i den första meningen efter det vill säga har framställts, jfr.:

Varje själ måste nu följa Kristus / det vill säga genom sann tro hålla sig till honom / gå in i hans kyrka / döpas / och ta emot de övriga sakramenten / det vill säga följa Kristus / efter döden kommer ingen att kunna göra detta (PS I 228). Varje själ måste nu följa Kristus / det vill säga genom den sanna tron hålla sig till honom / gå in i hans kyrka / döpas och ta emot de övriga sakramenten / det vill säga följa Kristus / efter döden kommer ingen att kunna göra detta (PK I 228).

Låt oss alltså från skapelsen lära oss att lyda Gud enligt vår natur det vill säga genom att uppfylla hans tio bud / vilka motsvarar vår natur / och kallas den naturliga lagen / eller är födda med oss / och som vi måste ha inskrivna i vårt förstånd (PS I 265). Alltså skall vi från skapelsen lära oss att lyda Gud enligt vår natur / det vill säga genom att uppfylla hans tio bud / vilka motsvarar vår natur / och kallas den naturliga lagen / som vi har inskriven i vårt förstånd (PK I 265).

76

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Semantiken hos konstruktionerna tai yra / to jest i religiös text (med utgångspunkt i Konstantinas Sirvydas Punktai sakymų (1629, 1644))

2.6. Ett särpräglat förhållningssätt till Bibelns symbolik

När författaren förklarar Bibelns symbolik tolkar han ofta den heliga Skrifts text på sitt eget sätt. Detta framgår också av några av de exempel som redan har behandlats här. Ibland är dessa särdrag mycket tydliga. När en symbol börjar förklaras på nytt skapas parallellt med den nya tolkningen också en ny text, med ett konceptuellt annorlunda innehåll. Detta fenomen är mycket intressant och förtjänar forskarnas uppmärksamhet; här nämns endast två exempel. Med hjälp av bilden av regnbågen / bågen, som i Första Moseboken betecknar det nya förbundet mellan Gud och människorna, talar Sirvydas också om Kristi korsfästelse. Någon sådan bild finns inte i Bibeltexten. I den heliga Skrift visar sig regnbågen på himlen efter syndafloden, när Noa och hans familj går i land. Det hebreiska ordet qe_et, som betyder ’regnbåge’, användes också om ett vapen. Grunden för denna bild är tanken att Gud hängde upp bågen på himlen, med vilken han skulle döma mänskligheten. I detta fragment symboliserar regnbågen Guds barmhärtighet och fred, som följer efter domen – stormen (SSB 1010). För Sirvydas är Kristus ett sådant tecken på försoning. Detta är utan tvekan en ny och tämligen originell tolkning av den bibliska symbolen, jfr.:

‹De som drunknar i ondskans översvämning borde se på regnbågen (1 Mos. 9:13)› / det vill säga på den korsfäste Kristus / vars lidande och död kyrkan visar dem under dessa dagar / för att de ska tygla sig och avstå från utsvävningar (PS I 370). ‹De som sjunker ned i ondskans översvämning borde se på regnbågen (1 Mos. 9:13)› / som Gud spände ut på molnen / det vill säga på den korsfäste Kristus / vars lidande och död kyrkan frambär för dem under dessa dagar / för att de ska hålla sig i tukt och upphöra med utsvävningar (PK I 370).

En annan uppfattning om Kristusbilden framträder också i tolkningen av citatet ur Jesajas bok (Jes 53, 1–12), där hans förtjänster inför mänskligheten, hans fängslande och dom samt hans död för människornas synder räknas upp – allt sådant som åhörarna själva kanske inte kunde förstå. Här ger Sirvydas en mycket konkret bild av Kristi förnedring, tortyr och lidande. Man förväntade sig förmodligen att en sådan konkret berättelse om lidande och självuppoffring inte bara skulle vara mer begriplig utan också påverka människornas känslor starkare, jfr.:

‹Vi såg honom, och det fanns inget att se på (Jes. 53:2)› / det vill säga så vanställt var han, som om han hade blivit sönderhuggen / att man på grund av de många såren inte kunde urskilja om det var en människa eller något annat / man såg inte längre en människa i honom. Ty hans ansikte syntes inte längre som en människas / på grund av de fruktansvärda såren / på grund av hans grymma misshandel och förnedring. Inte heller syntes hans ögon, ty de var täckta av blod och tårar. Så var också de övriga delarna av den allra heligaste kroppen (PS II 220). ‹Vi såg honom, och det fanns inget att se på (Jes. 53:2)› / det vill säga / så grymt sårad / att man på grund av de förfärliga såren inte kunde se om det var en människa eller något annat?

Straipsniai / Articles

77

KRISTINA RUTKOVSKA

Han tycktes vid den tiden vara en människa, för hans ansikte tycktes inte vara mänskligt på grund av de skändliga spottloskorna, på grund av att det hade blivit slaget och sårat med käppar. Ögonen tycktes inte vara ögon, eftersom de var dränkta i blod och tårar. Så var också andra delar av hans allra heligaste kropp (PK II 220).

3. SAMMANFATTNING

Som framgår av de drygt tio analyserade exemplen med konstruktionerna tai yra / to jest, išmanyk / rozumiej är dessa i Sirvydas predikotexter oftast språkfigurer som direkt framhäver och förstärker väsentliga aspekter av bibliskt och religiöst innehåll. Eftersom sådana konstruktioner ofta är överflödiga i predikningarna blir de ett kännetecken för författarens stil. Förklaringarna av bibliska namn och begrepp är bildrika tolkningar av de symboliska och överförda betydelserna i bibliska uttryck och påståenden. De är ofta inte direkt knutna till förklaringen av bibliska infogningar eller ord, utan används friare i argumentationsprocessen. Förklaringar av detta slag ger den religiösa berättelsen enkelhet och förmedlar på ett lämpligt sätt predikantens författartanke till de troende. Å andra sidan använder författaren ofta allegores, för att skapa bildrikedom, och förenar skickligt ord med bild. Sådana figurer finns i stor mängd i Bibeltexten; därför använde många författare dem i sina verk, gav dem många betydelser och förenade dem i uppdiktade konstruktioner som vida överstiger de förklaringar som Bibelns hagiograf har kodat in (Bardski 2006: 19), medan den överförda betydelsen i Bibeln är tidigare och ”mäktigare” än den bokstavliga betydelsen (Ališauskas 2011: 21). Sådana figurer förekommer också i periodens poesi. De återgavs bildrikt av den berömde barockpoeten Sarbievijus, vars verk visar att ”den bibliska källan överlagras med nya intertextuella skikt; ibland är det inte längre den ursprungliga källan som utgör föremålet för imitation, utan dess tolkningar, som med avseende på tidsavståndet ligger betydligt närmare (jfr. Daukšienė 2014: 128).

När man inser omfattningen av samspelet mellan kulturella koder i Sirvydas Postilė och betraktar deras skikt kan man hävda att predikanten försökte följa den heliga Skrifts och kyrkofädernas lära och förklara den. Detta återspeglas också i den metod han valde för att skriva predikningar. Enligt jesuiternas principer skulle dessa texter bygga på den heliga Skrift och kyrkofädernas verk (Panus 2001: 188–198); dessutom skulle man använda källor som återkommer i många andra verk – det framgår av de ”register” över verk som fogats till texterna (för registren till Wujeks Mažosios postilės och Katalikiškosios postilės, se Cybulski 2014: 99–119; 2019: 303–317). Ytterligare en orsak till de återkommande motiven och tolkningarna av bibliska symboler är den så kallade homogeniteten inom predikantståndet. Till detta bidrog det tätt integrerade utbildningsnätverket, särskilt jesuiternas, undervisningen med samma läroböcker och offentliga kyrkliga uttalanden. Då kan man konstatera att barockpredikningarna

78

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

har många likheter som visar på en kulturell enhet i en stor del av Europa (Pawłak 2005: 27; 2012: 316–334). När man däremot betraktar predikanterna individuellt kan man också urskilja originaliteten i deras tolkningar. Även när de var bundna av det rigorösa kravet att följa auktoriteterna förmådde predikanterna framföra personliga tolkningar. Utan tvekan berodde dessa små avvikelser från kraven och traditionerna på en önskan att nå fram till och påverka de troende.

Denna artikel är endast början på mer omfattande forskning om uttrycket för Sirvydo Postilės författartanke och dess stilegenskaper. De analyser av hans texter som redan har genomförts vittnar tydligt om att den litauiske predikanten strävade efter att förklara den Heliga Skrift på ett annat sätt och sökte ett sätt att återge trons viktiga dogmer klart och lättillgängligt. Jämförelserna mellan hans texter och Daukšos Postilė (jfr Rutkovska 2020; 2022), som han kan ha följt, stärker endast övertygelsen om hans tänkandes självständighet och den religiösa tankens originalitet, medan enkelhet och allegores, vars skapelseprinciper delvis framträdde vid undersökningen av syntaktiska konstruktioner med tai yra / to jest, blir ett av de viktigaste instrumenten för detta uttryck.

Den analys av texterna i Konstantino Sirvydo Postilė som genomförts i denna artikel kan bli ett tillförlitligt metodologiskt verktyg för att klarlägga metatextens roll i utformningen av den bibliska stilen i litauiska och polska; dessa lösningar kan också tillämpas i studier av andra viktiga religiösa verk. Metatextuella inskott betraktas inte som en brist, utan snarare som ett tecken på en viss mognad i språkets syntax (jfr Pisarkowa 1984: 136), varför deras relevans som forskningsområde inte kan betvivlas och de blir en viktig uppgift för forskare som studerar äldre skrifter.

ŠALTINIAI

BF – Biblia w przekładzie ks. Jakuba Wujka z 1599, transkrypcja typu „B”, opracował ks. J. Frankowski, Warszawa: Oficyna wydawnicza „Vocatio”, 2013.

BRK – Biblija, arba Šventasis Raštas: ekumeninis leidimas, Senąjį Testamentą iš hebrajų, aramėjų ir graikų kalbų vertė prel. prof. A. Rubšys, Naująjį Testamentą iš graikų kalbos vertė kun. Č. Kavaliauskas, Vilnius: Lietuvos Biblijos draugija, 1999.

BT – Pismo Święte Starego i Nowego Testamentu w przekł. z jęz. oryg., oprac. zespół biblistów polskich z inicjatywy Benedyktynów Tynieckich, red. nauk. A. Jankowski et al., tł. ksiąg W. Borowski et al., wyd. 3 na nowo wydane i popr., Poznań: Wydawnictwo Pallottinum, 1997.

Hugo de Sancto Caro 1482: Postilla super evangelia, Basel: Bernhard Richel.

Klein Ernest 1987: A Comprehensive Etymological Dictionary of the Hebrew Language for Readers of English, Carta, Jerusalem: The University of Haifa.

Straipsniai / Articles

79

KRISTINA RUTKOVSKA

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002, red. kolegija G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, vyr. red. G. Naktinienė, e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008 (atnaujinta versija, 2018). Prieiga internete: www.lkz.lt.

PS/PK I: Konstantinas Sirvydas, Punktai sakymų nuo advento iki Gavėnios = Konstanty Szyrwid, Punkty kazań od Adwentu do Postu: kritinis leidimas, par. V. Vasiliauskienė, K. Rutkovska, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015.

PS/PK II: Konstantinas Sirvydas, Punktai sakymų Gavėniai = Konstanty Szyrwid, Punkty kazań na Wielki Post: kritinis leidimas, par. V. Vasiliauskienė, K. Rutkovska, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015.

PSI – Konstantino Sirvydo Punktų sakymų Indeksas [Index of Konstantinas Sirvydas Punktai sakymų]. Prieiga internete: http://seniejirastai.lki.lt/db.php?source=91.

SSB – Leland Ryken, James C. Wilhoit, Tremper Longman III: Słownik symboliki biblijnej. Obrazy, symbole, motywy, metafory, figury stylistyczne i gatunki literackie w Piśmie Świętym. Prymasowska Seria Biblijna, Tłumaczenie: Zbigniew Kościuk, Warszawa: Oficyna Wydawnicza Vocatio, 2017.

LITERATŪRA

Akelaitis Gintautas 2005: Parentėzė poezijoje. – Žmogus ir žodis 1, 29–34.

Akelaitis Gintautas 2010: Įterpiniai, jų aiškinimas Jono Jablonskio gramatikos darbuose. – Kalbos kultūra 83, 57–65.

Ališauskas Vytautas 2011: „Išgirsk Giesmių giesmę, skubėk ją suprasti...“ – Giesmių giesmės homilijos. Origenas, iš lotynų kalbos vertė G. Žukas, tekstus par., įvadą ir komentarus parašė V. Ališauskas, Vilnius: Aidai, 18–19.

Balkevičius Jonas 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Balkevičius Jonas 1998: Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Bardski Krzysztof 2006: Słowooczyma Gołę̨bicy. Metodologia symboliczno-alegorycznej interpretacji Biblii oraz jej teologiczne i duszpasterskie zastosowanie, Warszawa: Wydawnictwo Archidiecezji Warszawskiej.

Bieńkowska Danuta 1994: Szeregi wyrazowe w przekładzie Biblii Leopolicy (z problemów kształtowania się synonimii staropolskiej). – Rozprawy Komisji Językowej 39, 5–18.

80

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktais sakymų (1629, 1644))

Bieńkowska Danuta 1998: O pewnej metodzie przybliżania tekstów świętych przez Jakuba Wujka. – Funkcja słowa w ewangelizacji. Materiały z konferencji 6–8 maja 1998 r., red. M. Kamińska, E. Umińska-Tytoń, Łódź: Archidiecezjalne Wydawnictwo Łódzkie, 291–298.

Cybulski Łukasz 2014: Kilka uwag o technice tworzenia kazań na marginesie postylli Jakuba Wujka. – Retoryka Towarzystwa Jezusowego i jej konteksty, ed. K. Koehler, Ł. Cybulski, Warszawa: Wydawnictwo Uniwersytetu Kardynała Stefana Wyszyńskiego, 99–119.

Cybulski Łukasz 2019: Interpretation in the 16^th century Polish Bible Exegesis. – Word of God, Words of Men: Translations, Inspirations, Transmissions of the Bible in the Polish-Lithuanian Commonwealth in the Renaissance, ed. by J. Pietrzak-Thébault, Gottingen: Vandenhoeck & Ruprecht Verlage, 303–317.

Cyceron Mark Aureliusz 2002: Mowy przeciwko Markowi Aureliuszowi, tłum. K. Ekes, Warszawa: Prószyński i S-ka.

Daukšienė Ona 2014: Biblinių šaltinių transformacijos Sarbievijaus religinėje poezijoje. – Senoji Lietuvos literatūra 38, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 95–134.

DLKG 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. V. Ambrazas, 3-iasis patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Drukteiṅis Albinas 2021: Keblesni skyrybos ir sintaksinės interpretacijos atvejai (1): įterpiniai ir aiškinamosios sakinio dalys. Prieiga internete: https://vlkk.lt/naujienos/pakomisiu-naujienos/albinas-drukteinis-keblesni-skyrybos-ir-sintaksines-interpretacijos-atvejai-1-įterpiniai-ir-aiškinamosios-sakinio-dalys [žiūrėta 2022–07–19].

Grochowski Maciej, Kisiel Anna, Żabowska Magdalena 2014: Słownik gniazdowy partykuł polskich, Kraków: PAU.

Hrabec Stefan 1960: O języku Bazylikowego przekładu De republica emendanda Andrzeja Frycza Modrzewskiego. – Odrodzenie w Polsce. Historia języka, t. 3, cz. 1, Warszawa: Państwowy Instytut Wydawniczy, 396–424.

Kisiel Anna 2013: O ekwiwalencji: to jest, znaczy się. – Przegląd Humanistyczny 5, 73–82.

Koženiauskienė Regina 2001: Retorika: iškalbos stilistika, 2-asis patais. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Kruopas Jonas 1960: Leksiniai paralelizmai Daukšos Katekizmo (1595) kalboje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, red. R. Mironas ir kt., Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 223–254.

Straipsniai / Articles

81

KRISTINA RUTKOVSKA

Kuraszkiewicz Władysław 1986: Uwagi o języku Mikołaja Reja. – Polski język literacki. Studia nad historią i strukturą, Warszawa, Poznań: PWN.

Labutis Vitas 2002: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Lebedys Jurgis 1963: Mikalojus Daukša, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla.

LKG III – Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė, vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas, 1976.

Panuš Kazimierz 2001: Zarys historii kaznodziejstwa w kościele katolickim 2: Kaznodziejstwo w Polsce. Od średniowiecza do baroku, Kraków: Wydawnictwo „M”.

Pawlak Wiesław 2005: Koncept w polskich kazaniach barokowych, Lublin: Towarzystwo Naukowe KUL, 2005.

Pawlak Wiesław 2012: De eruditione comparanda in humanioribus. Studia z dziejów erudycji humanistycznej w XVII wieku, Lublin: Wydawnictwo KUL.

Pikčilingis Juozas 1971: Lietuvių kalbos stilistika 1, Vilnius: Mokslas.

Pisarkowa Krystyna 1984: Historia składni języka polskiego, Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk, Łódź: Zakład Narodowy im. Ossolińskich.

Rutkovska Kristina 2016: Konstantino Sirvydo Punktai sakymų – XVII amžiaus pirmosios pusės lietuvių ir lenkų kultūros paminklas = Punkty kazań Konstantego Szyrwida – zabytek piśmiennictwa litewskiego i polskiego z pierwszej połowy XVII wieku, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Rutkovska Kristina 2020: Švč. Mergelės Marijos kulto atspindžiai Konstantino Sirvydo Punktuose sakymų. – Senoji Lietuvos literatūra 49, sud. O. Dilytė-Čiurinskienė, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 15–45.

Rutkovska Kristina 2022: On creating the images of biblical characters in sermons from the turn of the 17th century. Cultural contexts versus the authors’ personalities. – Beyond Devotion: Religious and Literary Communities in the 16th and 17th Century Polish–Lithuanian Commonwealth, eds. by Ł. Cybulski, K. Rutkovska, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 65–101.

Rutkovska Kristina, Jachimovič Katažyna 2022: Imiona, tytuły i deskrypcje określające Chrystusa w Postylli Mniejszej (1590) Jakuba Wujka i Postylli (1599) Mikołaja Daukszy. – Etnolingwistyka 34 [ręgiema spaudai].

Sobczykowa Joanna 2012: O naukowej polszczyźnie humanistycznej złotego wieku. Wujek–Budny–Murzynowski, Katowice: Wydawnictwo Uniwersytetu Śląskiego.

82

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Konstrukcijos tai yra / to jest semantika religiniame tekste (remiantis Konstantino Sirvydo Punktų sakymų (1629, 1644))

Umińska-Tytoń Elżbieta 2001: Kadź czyli zolnica. Z zagadnień stylu prozy użytkowej. – Studia z historii języka polskiego i stylistyki historycznej ofiarowane Profesor Halinie Wiśniewskiej na 50-lecie Jej pracy naukowo-dydaktycznej, red. Cz. Kosyl, Lublin, Wydawnictwo Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej, 225–230.

Vasiliauskienė Virginija 2016: Konstantino Sirvydo Punktų sakymų struktūra, turinys ir šaltiniai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Wajszczuk Jadwiga 2005: O metatekście, Warszawa: Katedra Lingwistyki Formalnej UW.

Wierzbicka Anna 1971: Metatekst w tekście. – O spójności tekstu, red. M. R. Mayenowa, Wrocław: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, 105–121.

Wierzbicka Anna 2021: Ethno-theology, ethno-Christianity: Differences in the ways of relating to God, Jesus and Mary in Polish and in English, identified through NSM. – I Międzynarodowy Kongres Etnolingwistyczny. Etnolingwistyka – bilans dyscypliny: stan badań, metody i postulaty badawcze, Lublin / Polska, 20 June–24 June, 2021 r., 254–261.

Wiśniewski Marek 1990: Formalnogramatyczny opis leksemów TO. 2. Słowo TO w funkcji spójnika, partykuły lub czasownika niewłaściwego. – Acta Universitatis Nicolai Copernici. Filologia polska 31, 91–119.

Zarębski Rafał 2015: Nagromadzenia leksemów współfunkcyjnych jako element stylu XVI-wiecznej prozy pamiętnikarskiej (na materiale diariusza Mikołaja Krzysztofa Radziwiłła). – Rozprawy Komisji Językowej ŁTN 61, 281–296.

Župerka Kazimieras 2012: Metalingvistika: nekalbininkų kalbotyra, Šiauliai: Šiaulių universitetо leidykla.

Straipsniai / Articles

83

KRISTINA RUTKOVSKA

Semantics of the Construction tai yra / to jest in a Religious Text (Based on Punktai sakymų by Konstantinas Sirvydas (1629, 1644))

SUMMARY

Various metatextual elements, including the phrase tai yra, have already drawn the attention of researchers. The syntactic functions of these elements have been analysed; the grammatical class they should be attributed to has already become the subject of discussion. In the texts of standard language, these elements designate equivalence or quasi-equivalence, whereas the inserts introduced by them can be described as having the modal structure “I will tell the same in different words”. The study revealed that they play a slightly different function in a religious text; they manifest greater vividness and content richness and perform an important stylistic function. The sermons by Konstantinas Sirvydas (1629, 1644) constituted the empirical basis of the research. As illustrated by a dozen examples with the phrases tai yra/to jest, išmanyk/rozumiej analysed in the study, in Sirvydas’ sermons they are mainly stylistic devices helping to highlight and strengthen the major aspects of biblical and religious content in a direct manner. The clarifications of biblical names and concepts are vivid interpretations of the symbolic and figurative meanings of biblical phrases and statements. They are often not directly linked with the interpretation of biblical inserts or words but are more freely used in the process of reasoning. The phrases of this type can be considered a stylistic device of the colloquial language, which is characteristic of the sermons that intended to explain complex matters to the general public. It was previously discussed by referring to the examples from the texts in Old Polish: such features were also found in the 1599 Postil by Mikalojus Daukšta; it is also a characteristic feature of Sirvydas’ sermons. The interpretations of such type convey simplicity to the religious narrative and appropriately render the preacher’s original thought to believers.

Įteikta 2022 m. liepos 10 d.

KRISTINA RUTKOVSKA

Vilniaus universitetas, Polonistikos centras Universiteto g. 3, LT-01513 Vilnius, Lietuva [email protected]

84

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII