SIMONAS NOREIKIS

Helsingfors universitet

ORCID id: orcid.org/0000-0003-2895-5880

Forskningsområden: finsk-ugrisk historisk och jämförande språkvetenskap, onomastik.

DOI: doi.org/10.35321/all90-06

LITAUISKA HYDRONYMER MED PÅSTÅTT FINSK-UGRISKT URSPRUNG

Litauiska hydronymer med påstått finsk-ugriskt ursprung

SAMMANFATTNING

Syftet med undersökningen är att pröva det finsk-ugriska ursprung som fastställts i de undersökningar av litauiska hydronymer som utförts av Aleksandras Vanagas och andra språkvetare, genom att jämföra vattendragens namn med nutida finsk-ugriska appellativ och proprier med liknande ljudbild. En sådan jämförelse anses inte vara tillförlitlig, eftersom det handlar om möjliga språkkontakter som ägde rum för 4000 år sedan, då de baltiska och finsk-ugriska språken hade en annan fonologisk struktur. Av denna anledning genomfördes en historisk-fonologisk rekonstruktion av de jämförda formerna, och det fastställdes huruvida en litauisk form kunde ha utvecklats ur den rekonstruerade finsk-ugriska formen. Om svaret var negativt förkastades möjligheten av finsk-ugriskt ursprung. Det undersöktes också huruvida det appellativ som den litauiska hydronymen jämförs med används vid bildningen av finsk-ugriska ortnamn (det semantiska kriteriet). Om svaret var negativt förkastades möjligheten av finsk-ugriskt ursprung även i detta fall. Slutligen undersöktes ursprunget till det jämförda finsk-ugriska appellativet, och i vissa fall visade det sig att ordet i fråga i de finsk-ugriska språken är ett lån från andra språk och uppkom senare än de förmodade kontakterna mellan de baltiska och finsk-ugriska språken på det nuvarande Litauens territorium.

Efter tillämpning av de nämnda metoderna, undersökning av de presenterade hydronymerna och en ny fastställning av deras etymologier visade det sig att alla tidigare etymologier var otillförlitliga. På grundval av de senaste arkeologiska undersökningarna kan man hävda att det över huvud taget inte kan finnas något finsk-ugriskt substrat från stenåldern i Litauen.

Det kan dock inte uteslutas att det i Litauen kan finnas proprier från nyare tid hos finsk-ugriska folk (voter (krieviner)), vilka författaren till denna artikel kommer att söka efter under sina fortsatta doktorandstudier.

NYCKELORD: finsk-ugriska folk, substrat, hydronymer, onomastik, språkkontakter.

136

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

ANNOTATION

Studien syftar till att verifiera den finsk-ugriska etymologin för 40 litauiska hydronymer, föreslagen av Aleksandras Vanagas och andra språkforskare genom att jämföra dem med finsk-ugriska appellativ och egennamn som låter likartade. En sådan jämförelse är dock inte lämplig, eftersom de förmodade kontakterna ägde rum för 4000 år sedan, när de baltiska och finsk-ugriska språken hade olika fonologiska strukturer.

Därför genomfördes en historisk-fonologisk rekonstruktion av de jämförda formerna, och det undersöktes om den litauiska formen kunde ha utvecklats ur den rekonstruerade finsk-ugriska formen. Om svaret var negativt förkastades den finsk-ugriska etymologin. Det verifierades också om det finsk-ugriska appellativ som ett litauiskt hydronym jämfördes med användes vid bildningen av finsk-ugriska ortnamn. Vid ett negativt svar förkastades den finsk-ugriska etymologin. Slutligen verifierades etymologin för det jämförda finsk-ugriska appellativet, och i vissa fall visade det sig att det rörde sig om lånord från andra språk, lånade senare än de förmodade kontakterna mellan balter och finsk-ugriska folk ägde rum i Litauen.

Efter att de föreslagna etymologierna hade undersökts visade det sig att alla var felaktiga. Enligt aktuella arkeologiska data kan man hävda att det inte kan finnas något finsk-ugriskt substrat i Litauen från stenåldern.

Det kan emellertid inte uteslutas att det i Litauen kan finnas finsk-ugriska (votiska–krivinska) egennamn, vilka artikelns författare söker efter inom ramen för sina doktorandstudier.

NYCKELORD: finsk-ugriska språk, substrat, hydronymer, onomastik, språkkontakter.

1. INLEDNING

Artikeln ägnas åt en kritisk analys av de hydronymer i Litauen som anses vara finsk-ugriska och publiceras på grundval av ett magisterarbete som skrevs och försvarades på finska vid Helsingfors universitet 2018, i syfte att göra de litauiska läsarna bekanta med resultaten av detta arbete (Noreikis 2018).

I Litauen är övertygelsen fortfarande utbredd att finsk-ugriska folk – förfäder till dagens finnar, ester och andra folk – bodde där år 2000 f.Kr., innan balterna kom till det nuvarande litauiska territoriet, och att hydronymer av finsk-ugriskt ursprung är ett bevis på detta. Den uppfattning som denna teori förespråkar betraktas som så obestridlig att den till och med behandlas i historieläroböcker, exempelvis i läroboken Laikas 7, där konkreta exempel på sådana hydronymer anges: Jara, Kidė, Tilkė (Laikas 7 2004: 37).

Övertygelsen om finsk-ugriska folk som har bott på det nuvarande litauiska territoriet bygger på kontinuitetsteorin, enligt vilken de människor som levde där före snörkeramikkulturen, det vill säga före indoeuropéerna–balterna, var företrädare för kamkeramikkulturen,

Straipsniai / Articles

137

SIMONAS NOREIKIS

talade finsk-ugriska språk. Med utgångspunkt i denna teori presenterade Aleksandras Vanagas omkring 40 hydronymer, för vilka han föreslog ett finsk-ugriskt ursprung.

På senare tid har kontinuitetsteorin börjat förlora sin aktualitet; man anser inte längre att finsk-ugriska folk levde på det nuvarande Litauens territorium. Enligt arkeologen Valter Lang började kontakterna mellan de baltiska och finsk-ugriska språken på det nuvarande Rysslands territorium (väster om Moskva), och senare ägde språklig interaktion rum i det nuvarande Lettland och Estland (Lang 2016). Därför kan man, om man enbart betraktar frågan genom arkeologins prisma, betvivla att hydronymer av finsk-ugriskt ursprung skulle kunna finnas i Litauen.

Syftet med denna undersökning är att ur språkvetenskapligt perspektiv pröva de presenterade finsk-ugriska etymologierna för litauiska hydronymer. Vanagas föreslagna etymologier har brister, eftersom han jämförde de utvalda litauiska hydronymerna med appellativ och proprier i finska, estniska, karelska och andra finska språk. Undersökningen var otillräcklig, eftersom de möjliga språkkontakterna som studeras är mycket gamla. Det är viktigt att känna till de jämförda språkens utvecklingshistoria och att rekonstruera de jämförda formerna.

Därför ställs följande frågor i den undersökning som genomförs:

1. Är Vanagas jämförelser av litauiska hydronymer med finsk-ugriska appellativ och proprier precisa? 2. Härrör de hydronymer som Vanagas presenterar som finsk-ugriska till sitt ursprung från stenåldern? 3. Kan det över huvud taget finnas finsk-ugriska ortnamn i Litauen?

De källor där Vanagas presenterar de möjliga finsk-ugriska hydronymerna anges i artikelns avsnitt ”Analys”.

Några av de hydronymer som Vanagas betraktar som finsk-ugriska hade kortfattat behandlats av Vytautas Rimša (1995) och Karis Arvas Liukkonen (Liukkonen 2003), som också föreslog en baltisk förklaring; detta gjordes utan närmare kommentarer i teserna till konferensföredrag. Därför är syftet med detta arbete att grundligt undersöka varje fall där Vanagas föreslår en förklaring med finsk-ugriskt ursprung.

2. METODER

Som redan nämndes i Inledningen föreslog Vanagas förklaringar av litauiska hydronymers finsk-ugriska ursprung genom att jämföra dem med nutida finsk-ugriska appellativ, men detta är inte tillräckligt när det handlar om möjliga kontakter som ägde rum för 4000 år sedan, eftersom både de baltiska och de finsk-ugriska språkens fonetiska form vid den tiden var annorlunda.

Därför är det första steget vid analysen av Vanagas jämförelser att rekonstruera den litauiska hydronymens urbal­tiska form samt

138

Acta Linguistica Lithuanica XC

Vattendragsnamn i Litauen med påstått finsk-ugriskt ursprung

formen av ett finsk-ugriskt appellativ eller ett egennamn i det finsk-ugriska urspråket med hjälp av den historiskt-jämförande fonologins metod. Resultatet kan bli följande: de former av ord som uttalas likartat i urspråken skulle kunna vara mycket olika, och vid ett eventuellt lån skulle de ha utvecklats till helt andra former. Denna metod uppmuntrades av Ante Aikio i undersökningar av samiska ortnamn i Finland, när det var populärt att bedöma ortnamn av okänt ursprung som samiska genom att jämföra dem med ord i nutida samiska språk eller till och med utan att ange någon jämförelse (Aikio 2007: 160). Han uppmärksammade att den samiska urfonologins och de nutida samiska språkens fonologiska strukturer skiljer sig avsevärt åt, och att det därför är nödvändigt att genomföra en historisk-fonologisk rekonstruktion (a.a.: 164), varefter den samiska etymologin skulle kunna vederläggas. Analogt skulle denna metod kunna tillämpas även på analysen av de litauiska vattendragsnamn som betraktas som finsk-ugriska.

När lämpligheten hos en finsk-ugrisk etymologi prövas får inte heller den semantiska aspekten förbises. Även om ursprunget är övertygande ur fonologisk synvinkel behöver det inte vara övertygande ur semantisk synvinkel. Exempelvis jämförs ett ortnamn med ett finsk-ugriskt appellativ som inte används i finsk-ugrisk toponymi vid bildandet av ortnamn.

Slutligen måste man undersöka ursprunget till och tiden för uppkomsten av det finsk-ugriska appellativ med vilket det litauiska vattendragsnamnet jämförs. Appellativet kan visa sig vara ett lån i de finsk-ugriska språken själva, vilka uppkom senare än den tid då finsk-ugriska folk eventuellt levde på det nuvarande Litauens territorium. Då måste den finsk-ugriska etymologin för det litauiska vattendragsnamnet avvisas av kronologiska skäl.

3. ANALYS

I detta avsnitt analyseras de vattendragsnamn som Vanagas och andra forskare presenterar som finsk-ugriska till ursprunget. Vanagas nämnde dem i olika arbeten, ur vilka Zigmas Zinkevičius (2005: 29) sammanställde en lista över de vattendragsnamn med finskt ursprung som enligt hans uppfattning är mest sannolika och hävdade att det finska ursprunget hos merparten av dessa vattendragsnamn inte kan betvivlas, utan att ange varför.

I denna artikel kommer en lista över vattendragsnamn att presenteras, vars största del bygger på den ovan nämnda listan av Zinkevičius, men som också kommer att utökas med fler vattendragsnamn som nämns i andra källor. Exempelvis nämndes flodnamnet Tilkà i historieläroboken Laikas 7 (2004: 37). Zinkevičius lista kommer också att kompletteras med andra vattendragsnamn som nämns av Vanagas (1975: 406–407).

I artikelrubrikerna anges vattendragsnamnen med accenttecken såsom i Vanagas (1981) etymologiska ordbok (om hydronymerna inte är accentuerade i denna källa kommer de inte heller att accentueras i artikeln).

Straipsniai / Articles

139

SIMONAS NOREIKIS

FIG. De mest sannolika hydronymerna av finskt ursprung enligt Zinkevičius (2005: 30)

3.1. Ilmėdas (sjö)

Vanagas (1970: 106) ger ingen förklaring av finsk-ugriskt ursprung, utan jämför endast hydronymen med andra litauiska vattennamn, såsom Ilma Didžioji, Elmis och hänför den till en viss typ som bildas med suffixet –ėd–.

I sin etymologiska ordbok börjar Vanagas (1981: 129) däremot jämföra denna hydronym med lettiska ortnamn Ilmāde, Ilmede (flod), Ilmat (by), Ilmātes (äng), Ilmete (by), vilka Janis Endzelīnas i sin tur jämför med estniska ortnamn Ilmat-salu, Ilm-soo, Ilma-soo (Endzelīns 1956: 359).

Ur fonologisk synvinkel är jämförelsen mellan Ilmėdo och de lettiska och estniska ortnamn som nämnts tidigare i artikeln olämplig, eftersom den litauiska namnformen innehåller den långa vokalen ė, som enligt historisk-fonologiska lagar inte kunde ha utvecklats ur det korta e eller a och det långa ā. Å andra sidan kan det inte uteslutas att de lettiska vattennamnen kan ha samma rot, men andra suffix. Det bör också uppmärksammas att betoningen i det finsk-ugriska urspråket var fixerad på den första stavelsen, medan det andra ordet i sjönamnet Ilmėdas är betonat.

140

Acta Linguistica Lithuanica XC

Förmodat finsk-ugriska hydronymer i Litauen

I det finska språkområdet finns ortnamn vars rot är Ilma och vars namn anger att platsen är den högsta i jämförelse med de omgivande objekten (Aikio 2007: 176). Runt Ilmėdas finns också andra sjöar, men topografiskt ligger de på samma nivå. Därför måste uppfattningen att Ilmėdas kan tillhöra denna typ av finska ortnamn avvisas.

Ur fonologisk och ortnamnstypologisk synvinkel är Ilmėdas snarare av baltiskt ursprung och kan förbindas med namnen Ilma Didžioji, Elmis, Elmė och Almė (jfr litauiska elmėti / almėti ‘flyta långsamt’). Där förekommer den apofoniska a ~ e-alternationen, ärvd från det indoeuropeiska urspråket (Rudzīte 1993: 135); många indoeuropeiska hydronymer är bildade med rötterna *el- / *ol-. Dessutom är e ~ i-alternationen känd i litauiskan (till exempel kelti ~ kilti).

3.2. Ýmasta (flod)

Vanagas (1981: 129–130): Ýmasta ~ estniskt ortnamn Imastu vald. I estniska ortnamnsförteckningen (EKNRe s. v.¹ Imastu, Imavere) förklaras att toponymen kan vara besläktad med namnen *Ima, *Immo(i) och det finska personnamnet Himanen: Himas(t)en.

Jämförelsen med estniska ortnamn är fonologiskt problematisk, eftersom den litauiska flodnamnsformen Ýmasta har den långa vokalen y, medan estniska Imastu har det korta i. Ýmasta kan inte heller förbindas med finska Himanen, eftersom finskt *h (som ofta har försvunnit i estniska) härstammar från finsk-ugriskt urspråk *š; därför skulle formen **Šimair ha kommit in i de baltiska språken, och det litauiska namnet skulle ha varit **Šimasta.

3.3. Jarà (flod och sjö), Jarìlka (flod)

Vanagas (1981: 134) anger floden och sjön Jarõs samt floden Jarìlkos som hydronymer av finsk-ugriskt ursprung och förbinder dem med finska järvi ‘sjö’. Vanagas (1971: 149) grundar denna koppling på att det i Lettland finns sammansatta ortnamn vars andra led är –(j)eris, –(j)ēris, härrörande från det finska urspråket *järvi. Denna jämförelse är dock olämplig. De nämnda lettiska ortnamnen är av liviskt ursprung, och själva objekten ligger i ett historiskt liviskt bosättningsområde vid Rigabuktens kust. I ortnamnen framträder ett fonologiskt drag i liviska – konsonanten v försvinner efter konsonanten r (finska urspråket *järvi > *järro > Kurlandsliviska jōra, Salacaliviska järу) (Kallio 2016: 46–47). Dessa

¹ Här och fortsättningsvis i artikeln står s. v. för sub verbum (uppslagsordet i ordboken).

Straipsniai / Articles

141

SIMONAS NOREIKIS

förändringarna inträffade sent, omkring 1400-talet, och dessförinnan skilde sig livländskans användning föga från estniskan (ibid.: 60–61). Jämförelsen är därför olämplig ur kronologisk synvinkel, eftersom de möjliga finsk-ugriska hydronymerna i Litauen uppstod 2000 f.Kr., medan de livländska formerna uppstod 3500 år senare. Dessutom ligger floden och sjön Jarõs långt från livernas bosättningsområde, varför jämförelsen är olämplig ur ett arealtypologiskt onomastiskt perspektiv.

Det är värt att notera att finskans *järvi etymologi inte är helt klarlagd. Man har till och med antagit att ordet är av baltiskt ursprung (Nuutinen 1989); det har förbundits med baltiskans *jaurā (litauiska jáura), som i finsk-urgermålets förstadium blev *jāwǝ̄ (EVE s. v. järvi), och senare genom metates blev *järvi. Det är svårt att föreställa sig hur Jarą skulle ha kunnat utvecklas ur det vid ett möjligt återlån. Slutligen har hydronymen Jarà betoning på den sista stavelsen, vilket strider mot de finska språkens lagar.

Däremot är Jarílka sannolikt en hydronym av slaviskt ursprung, som kan förbindas med namnet på den slaviske hedniske guden Jaril(k)o. Byn Jērila i Lettland förbinds med denne guds namn (Būga III 639), varför möjligheten av slaviskt ursprung är betydligt mer sannolik.

Avslutningsvis bör det tilläggas att Vanagas (1981: 134) uppmärksammar de preussisk-jatvingiska ortnamn som Gustav Leiding har angett: Jarcke, Jarą, Arke, Jarke Fliess (Leyding 1959: 43), men kommenterar inte närmare deras samband med Jarà. Därför bör det i framtida undersökningar kontrolleras huruvida Jarà inte är förbundet med dessa ortnamn.

3.4. Kėvė (flod)

Vanagas (1975: 405): Kėvė ~ estniska käwe ’snabb, verksam’ (Wiedemann 1869: 278, 425), eftersom Kazimieras Būga (III 615) förband en rad lettiska ortnamn med detta estniska ord. De lettiska ortnamn som Būga anför kommer inte att behandlas här, eftersom de inte har samband med artikelns tema. Däremot kan Kėvė ur historisk-fonologisk synvinkel inte förbindas med estniska käwe. Den form käwe som Ferdinand J. Wiedemann anför är en svaggradig form, medan den form som används i dagens estniska är käbe (genitiv käbeda) (ESE s. v. käbe). Formen av detta ord i finsk-urgermålets förstadium var *käpedä, ur vilken *Kēwijā knappast kunde ha utvecklats i det baltiska förstadiet. Vanagas (1981: 154) anförde inte längre en finsk-ugrisk, utan en lettisk etymologi, som verkar mer övertygande.

3.5. Kīdė, Kidėlė (flod)

Vanagas (1981: 156): Kīdė ~ lettiska appellativ kīdas, kīdes, kīdi < livländska kid(ūd) ’fiskinälvor, tarmar; något litet, oviktigt’; ~ estniskt ortnamn

142

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

Kide-maa (Endzelīns 1961: 378); ~ hydronym Kidurga ~ liviska kid(ūd) (Rudzīte 1961: 185).

Först och främst måste man uppmärksamma de egennamn som Vanagas har angett. Kidurga har varianten Kidurga med långt ī (LGIA VD). I Estlands ortnamnsdatabas (KNAB) finns inget egennamn Kidemaa; där kan man endast hitta Kiidemaa med långt ii. Därför är det tveksamt om hydronymen Kidė fonologiskt korrekt förbinds med de lettiska och estniska ortnamn som tidigare angetts i artikeln.

Ur onomastisk synvinkel är det finsk-ugriska ursprunget också tvivelaktigt, eftersom det i det finska namnförrådet inte finns ortnamn vars determinativ skulle vara liviska kid(ūd) och dess motsvarigheter i andra finska språk, till exempel finska kita ‘svalg, strupe, mun’, estniska kida, kidu idem ‘gälar’ samt finska kidukset ‘gälar’.

Wolfgang P. Schmid uppmärksammade att lettiska kidas, kīdes, kīdi är ett sent lånord; om det hade kommit in i det baltiska urspråket skulle den lettiska motsvarigheten ha varit *cid-, och förklarade varför Kidė kan vara av litauiskt ursprung (Schmid 1988: 165–166). I Vanagas etymologiska ordbok anges också namnen Skidėlė, Skidupys och Skidulys ~ skisti ‘bredas ut åt sidorna; falla sönder; bli löst, glesna, fransa sig; spridas, breda ut sig’, som har synonymen kisti ‘börja bli löst, slitas sönder, spricka, trasas’ (LKŽe). Schmid jämför dessa ord med ett annat litauiskt ord, (s)kerdžius. Därför kan Kidė analogiskt förbindas med kisti. Dessutom anser Rimša (1995: 97) att Kidė kan ha uppkommit ur verbet kidénti ‘rugga’. Frågan om huruvida litauiska hydronymer kan ha uppstått ur orden (s)kisti, kidénti lämnas öppen för litauiska onomastikforskare. Det kan dock hävdas att Kidė inte är en hydronym från ett finsk-ugriskt substrat från stenåldern.

3.6. Kīrgus, Kīrgas (flod)

Vanagas (1981: 157): Kīrgus ~ Kerg-ozero (~ finska kärki ‘hackspett’, estniska kärk ‘svartspett’ (Vasmer 1934: 380)); ~ Kyrgus’ (en flod i Archangelsk oblast (Čašev 2010); ~ estniska kõrge ‘hög’ (Šliavas 1996: 50).

Jämförelsen med finska kärki är kanske lämplig, eftersom appellativet har motsvarigheter i andra finsk-ugriska språk (SES; UEW), men vid ett möjligt lån är den litauiska motsvarigheten **Ker̃gus mer sannolik. Šliavas (1996: 50) hade också angett en sådan variant av hydronymen, som sannolikt är en sekundär žemaitisk form.

Jämförelsen med Kyrgus’ är tvivelaktig, eftersom dess finsk-ugriska ursprung föreslås genom att denna hydronym jämförs med olika finsk-ugriska appellativ utan att man fördjupar sig i deras specifika ortnamnsbildning och semantik eller i historiska fonologiska regelbundenheter.

Straipsniai / Articles

143

SIMONAS NOREIKIS

Jämförelsen med Šliavas skulle möjligen vara lämplig ur fonologisk synvinkel, men måste avvisas ur semantisk synvinkel, eftersom floden rinner genom slättland.

Schmid uppmärksammade att flodnamnet kan vara förbundet med ljudhärmande ordet kirgu (’ljudet som gäss avger’) och det därav bildade verbet kirgauti (Schmid 1988: 166). Frågan om denna jämförelses lämplighet lämnas öppen för litauiska namnforskare.

3.7. Kivė, på lettiska Kive (flod)

Floden Kivė rinner genom Litauens och Lettlands territorier. Būga (III 229) föreslog att betrakta detta flodnamn som av finskt ursprung (jfr liviska kiv, finska kivi ’sten’).

Den lettiska motsvarigheten Kīve visar att namnet har ett sent ursprung. Om namnet hade upptagits i urgermanskan skulle den lettiska formen ha varit **Cive.

Det är också nödvändigt att uppmärksamma att detta flodnamn både i Litauen och Lettland har en annan variant, där rotvokalen y / ī är lång: litauiska Kyvė och lettiska Kīve. Den senare formen anges som den primära i databasen över lettiska ortnamn (LGIA VD), de andra formerna av flodnamnet är Kīves strauts, Kīvīte. Den långa rotvokalen gör det omöjligt att förbinda namnet med finskans *kivi, eftersom rotvokalen inte förlängs vid lån. Laimutė Baluodė förbinder den lettiska formen Kīvīte med appellativet kīvīte ’tofsvipa’, som via estniska har lånats från lågtyska (kiwit) (Balode 2015: 58). Därför är det möjligen en indirekt finism, men detta är endast ett antagande.

Vanagas (1981: 158) utesluter emellertid inte heller baltiskt ursprung och förbinder namnet med appellativen kývis, kyvōnas ’en liten mask eller någon skalbagge’, kyvōnas ’ett litet vattenlevande djur, en infusorie’. Om namnformen med lång vokal är ursprunglig, är denna koppling möjligen lämplig. Under alla omständigheter förefaller den mer övertygande än ett finnougriskt ursprung.

3.8. Kōķe (flod)

Vanagas (1975: 405) hävdar att detta flodnamns finnougriska ursprung är ganska tvivelaktigt. I sin etymologiska ordbok (Vanagas 1981: 161–162) jämför han detta vattennamn med flera lettiska toponymer med roten Kāk-, av vilka Būga (III 623) förband några med finska kõyķķy ’böjd, puckelryggig’. Ur historisk-fonologisk synvinkel är jämförelsen med detta finska appellativ helt misslyckad, eftersom dess form i finsk-ugriska urspråket var *keükkü, varifrån formen *Kāk- knappast kunde ha utvecklats. Dessutom uppstod den långa konsonanten efter den långa stavelsen senare än kontakterna mellan de baltiska och finska

144

Acta Linguistica Lithuanica XC

Vattendragsnamn i Litauen som påstås ha finsk-ugriskt ursprung

kontakter (Juntila 2019: 35–36). Av denna anledning måste det finsk-ugriska ursprunget entydigt förkastas.

3.9. Kōrubis, Kōrbis, Kōrbē (flod)

Vanagas (1981: 162) betraktar detta flodnamn som etymologiskt oklart, eftersom det inte är klart vilken form som var den ursprungliga Kōrubis eller Kōrbis / Kōrbē. Om Kōrubis är en senare form, som uppstod genom ett inskjutet u, kan formen Korbis / Korbē vara en finsk-ugrisk form och kan förbindas med Volgabäckenets flodnamn Korba (Serebrennikov 1970: 46), samt med karelska toponymer Korba, Korbozero, Korbi-salma och karelska appellativ kor’b, finska korpi, vepsiska kor’b, estniska kõrɓ ‘urskog, skog’ (i finsk-ugrisk urform *korpi). Volgabäckenets flod Korba förbinds med dessa appellativ i de finska språken (Matveev 2001: 112).

Vid första anblicken kan härledningen av namnvarianterna Kōrbis / Kōrbē från de finsk-ugriska språken verka övertygande. Det litauiska långa o:t har emellertid utvecklats ur långt a (jfr litauiska brolis ~ brālis), varför de rekonstruerade formerna av flodnamnet skulle vara *Kārubijas, *Kārbijas, *Kārbijā, vilka knappast kunde ha utvecklats ur finska *korpi.

Dessutom är ordet *korpis ursprung i de finska språken inte helt klart, eftersom det saknar tydliga motsvarigheter i andra språk inom den finsk-ugriska språkfamiljen (SES s. v. korpi). Aikio har anfört argument för dess finsk-ugriska ursprung i det finsk-ugriska urspråket och angett motsvarigheter i andra finsk-ugriska språk (Aikio 2014: 9–10), och år 2023 kompletterade han i etymologistudierna (SIUE) sina argument och föreslagna motsvarigheter. Oavsett vilket skikt av de finsk-ugriska språken *korpi skulle tillhöra, kunde baltiska *Kārb- inte ha utvecklats ur det.

3.10. Kūrā (flod)

Vanagas (1981: 173): Kūrā ~ ortnamnen Kūra (flod), Kūrītis (sjö), Kūra-plava (äng) och Kūr-lejas (äng) ~ det finska lånordet i lettiskan kūre ‘ruda’ (Endzelīns 1961: 189; Rudzīte 1968: 184). Vanagas anser att Kūrā kan ha samma ursprung. Han tillägger också att Georg R. Frēlich förbinder namnet på en bäck i Ostpreussen Kurat(graben) med estniska kurat ‘den onde’ samt finska kurata ‘smutsa ner sig, bli smutsig’, kura ‘smuts, orenlighet, avföring’ (Froelich 1930: 80).

Kūrā kan inte förbindas med lettiska kūre ‘ruda’, eftersom detta är ett lånord från sydestniska (kogōr ~ kokr) (Zeps 1962: 128), som förekommer inom ett begränsat område – i östra Lettland (Laumane 1973: 109–110), där sydester bodde. Det lettiska ordet lånades alltså inte från det finska urspråket, utan från ett redan utvecklat separat finskt

Straipsniai / Articles

145

SIMONAS NOREIKIS

språken, och är utbrett endast i de lettiska dialekter som gränsar till det sydestniska språkområdet. Därför kan litauiska Kūra inte förbindas med detta lånord.

Kūra kan inte heller förbindas med estniska kurat samt finska kurata, kura (se avsnitt 3.9 för dessa appellativs betydelser), eftersom vokalen ū i den litauiska namnformen är lång, till skillnad från i de estniska och finska orden. Därför är det inte precist att förbinda hydronymen Kūrā med de finsk-ugriska språken.

Rimša (1995: 98) betraktar hydronymen Kūrā som baltisk och förbinder den med ordet kūrti. Denna förklaring av vattennamnets ursprung kommer inte att bedömas i artikeln, eftersom den inte motsvarar ämnet för den genomförda undersökningen.

3.11. Kvištė (flod)

Vanagas (1981: 177) betraktar flodnamnet som av okänt ursprung, eftersom det i den baltiska namnförteckningen inte finns andra ortnamn med kvist-. Därefter hävdar han, med stöd av Lauri Kettunens uppfattning, att ”man endast kan misstänka att Kvištė kommer från *Kivištė, jfr estniska Kivištiku ’stenig plats’, Kivištu” (Kettunen 1955: 222). Denna förklaring kan också kompletteras med den finska namnvarianten Kivištö.

I det finsk-ugriska urspråket låg dock betoningen på den första stavelsen. Om flodnamnet därför hade sitt ursprung i ett finsk-ugriskt substrat, skulle det ha betonats *Kivištė och snarare inte ha reducerats till Kvištę.

3.12. Lámbis (flod)

Vanagas (1981: 179): Lámbis ~ finska Lambas-Kurja, Lomb-ozero, Lambas, finska lampi ’damm, sjö i skogen’, och hävdar att bekräftelsen på flodnamnets samband med finska lampi är skogsnamnet Leṁpiai. Vanagas ger också exempel på lettiska ortnamn som Endzelīns förbinder med estniska Lamba eller Lambi (Endzelīns 1961: 254).

Den huvudsakliga betydelsen av finska lampi och dess motsvarigheter i andra finska språk är dock inte ’skogssjö’, utan helt enkelt ’en liten vattenansamling’ (mindre än en sjö). Därför visar förekomsten av skogsnamnet Leṁpiai ingenting.

Ursprunget till det finska ordet lampi är inte helt klart. Aikio (2014a: 86) betraktar det som ett arvord från det finsk-ugriska urspråket, medan Liukonen (Liuk­konen 1999: 78–79) och Lothar Kilian (Kilian 1986: 494) betraktar det som ett baltiskt lånord (jfr litauiska klampá). Petris Kallio (Kallio 2015: 88) ansluter sig till denna uppfattning, men uppgav personligen, när han tillfrågades av artikelförfattaren, att han inte heller utesluter det ursprung som Aikio föreslagit. Därför kan flodnamnet Lámbis inte förbindas med ett ord vars

146

Acta Linguistica Lithuanica XC

De påstått finsk-ugriskt ursprungliga litauiska hydronymerna

etymologin är inte fullständigt klarlagd och en möjlig baltisk ursprungsförklaring har inte avvisats.

3.13. Lángas (sjö)

Vanagas (1975: 405): Lángas ~ karelska Lango, Langozero och Lango-ozero, men senare tvivlar Vanagas (1981: 180) på hydronymens finsk-ugriska ursprung och föreslår en litauisk etymologi, där sjönamnet knyts till appellativet lángas ‘kärröga’. Den litauiska etymologin förefaller betydligt mer övertygande än den finsk-ugriska.

3.14. Lõjus (sjö)

Vanagas (1975: 404–405): Lõjus ~ estniska Loju. Det litauiska sjönamnet Lõjus kan inte vara besläktat med estniska Loju, eftersom det litauiska namnet härstammar från formen *Lãjus, där långt ā inte kunde utvecklas ur kort o. I Vanagas (1981: 193) etymologiska ordbok nämns inte ens en möjlig finsk-ugrisk härkomst för namnet Lõjus, men det förbinds med ett annat hydronym, Lauja (ibid.: 182–183), för vilket ett indoeuropeiskt ursprung föreslås.

3.15. Lõnas (flod)

Vanagas (1981: 196): Lõnas ~ förklaringen bygger på de samband som Endzelīns påvisat: lettiska Lans (skog) < lettiska lanis, lans ‘sly; fuktig äng; stor, ogenomtränglig skog’ < estniska dialektala laan (i standardspråket laas, jfr finska lansi ‘låg, fuktig plats’) (Endzelīns 1961: 286).

Ur historisk-fonologisk synvinkel är den finska formen mer arkaisk, medan den estniska formen är resultatet av fonologiska förändringar (*lansi > *laas / *laane (genitiv)). Den estniska dialektala formen laan är resultatet av att nominativ och genitiv har blivit lika, och är därför sen. Följaktligen kan Lõnas inte vara ett finsk-ugriskt hydronym med ursprung i stenåldern.

Lettiska lānis, lāns är utbrett vid norra Lettlands gräns mot Estland (Zeps 1962: 144) och ganska långt från Litauen. Därför måste det finsk-ugriska ursprunget även avvisas med hänsyn till utbredningsområdet.

Straipsniai / Articles

147

SIMONAS NOREIKIS

3.16. Liūdis (sjö)

Vanagas (1981: 199): Liūdis lettiska Luod ~ ~ luodis ‘nordvästlig vind’ < liviska luod ‘nordväst’ (Endzelīns 1961: 355); ~ luode ‘kula’ < estniska lood ‘kula’ < medellågtyska lōt (Rudzīte 1968: 187).

De lettiska dialektorden lodis, lods, lode och lodus ‘nordvästlig vind’ och lodāt ‘blåsa från nordväst’ används endast i dialekterna längs Rigabuktens kust (Zeps 1962: 149). Sjön Luodis ligger nära den lettiska gränsen, men på andra sidan gränsen ligger regionen Latgale, där det inte finns lånord av finskt ursprung som betyder nordväst. Litauiskan har finska lånord som kommit in via lettiskan, men något lånord som betyder just nordväst finns inte i litauiskan. Därför är det olämpligt att förknippa sjönamnet Liūdis med de lettiska dialektorden på grund av avståndet till deras utbredningsområde.

Dessutom är ordet luodes ursprung i de finska språken inte helt klarlagt. Ordet har två betydelser: ‘världens riktning mellan väster och norr’ och ‘översvämning’. Enligt SES, s. v. luode, förklaras det på följande sätt: den ursprungliga betydelsen kan vara ‘riktningen mot solnedgången’ eller ett avledningsord från verbet *luotaa ‘falla, kasta, slänga omkring sig och så vidare’. Luode ‘världsriktningen mellan väster och norr’ kan hänga samman med ordet luode ‘översvämning, översvämmande’, för vilket en germansk etymologi föreslås (*flōdi-z ‘bäck’) (SES). I ordboken antas också att dessa två ord har samma ursprung, om deras ursprungliga betydelse var ‘vind som får vattnet att stiga’. Deras samband med verbet luoda ‘ösa’ kan dock inte uteslutas (ibid.).

Om finska luode är av germanskt ursprung kan sjönamnet Luodis inte vara besläktat med det. Det skulle ha upptagits från de finska språken mycket senare än den tid då finnougrerna, enligt hypotesen, levde på Litauens territorium.

Om ordet är av finskt ursprung verkar dess betydelse vara sen. I EESe (s. v. loe) hävdas följande: ”Söder eller sydväst om det finska bosättningsområdet finns ett stigande hav som orsakar översvämningar, och världsriktningens betydelse härleds från detta.” Det verkar som om betydelsen ‘världsriktningen mellan väster och norr’ är sekundär. Om man antar att formen luode uppstod i de västuraliska språken redan 2000 f.Kr. (när finnougrerna enligt antagandena levde på Litauens territorium), skulle den i litauiskan ha fått en annan form. I detta skede av språkets utveckling fanns inga långa vokaler (stamformen skulle förmodligen ha varit *loŋ; jfr luledsamiska låkņōt ‘lyfta’ (SES s. v. luoda)). Man kan alltså anta att detta inte är ett hydronym från ett finnougriskt substrat från stenåldern.

Inte heller bör sjönamnet Liūdis förknippas med de finska orden luoti, estniska lood, eftersom dessa kommer från medellågtyskan (SES s. v. luoti), det vill säga tillhör lagret av sena lånord; därför är den angivna jämförelsen olämplig ur kronologisk synvinkel.

148

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

3.17. Naidų ežeras

Naidų ežeras jämförs med bynamnet Naidai (Vanagas 1981: 223). I sin ordbok identifierar Vanagas (1981) inte längre detta namn med det estniska namnet Noida (Vanagas 1975: 404–405). Detta betyder sannolikt att förklaringen med finnougriskt ursprung har övergetts.

3.18. Negaščius, Nigėštis (sjö)

Vanagas (1981: 226) skriver att det är oklart vilken form som är nyare. Enligt honom är formen Nigėštis äldre, eftersom formen Nigiest nämns i en historisk källa. Vanagas antar att hydronymerna hänger samman med de lettiska ortnamnen Nigaste, Nigastes, Nigasti. Dessa platser ligger nära den estniska gränsen, varför deras ”estniskhet” inte är ogrundad. Namnen har suffixet –ste (*–nen genitiv plural), och är därför otvivelaktigt ortnamn från det lettisk-estniska adstratet. De litauiska namnen kan dock inte identifieras med de lettiska, eftersom Nigėštis ligger i södra Litauen. Ur arealtypologisk synvinkel är en sådan jämförelse alltså olämplig. Nigėštis kan inte vara en avledning med suffixet *–nen. År 2000 f.Kr. såg formerna i andra kasus av suffixet –nen inte ut som de gör i dag (till exempel finska punainen < *punańčen ‘röd’ (Lehtinen 2007: 95)). Därför kan namnet Nigėštis ur historisk-fonologisk synvinkel inte förbindas med finska ortnamn bildade med suffixet –nen ~ –sen.

3.19. Nevėlis (flod)

Vanagas (1981: 229): Nevėlis ~ finska Neva, Nevajóki, Nevanjoki (> ryska Neva, jfr även ryska Nevo ‘Ladoga’, SES s. v. neva) och med det finska appellativet neva ‘en typ av kärr’ (KS s. v. neva). I andra finska språk är betydelsen hos motsvarigheterna till detta appellativ förknippad med kärr eller floder. Saarikivi (2006: 276) betraktar finska *neva och samiska *neve ‘liten strömmande bäck’ som lån från ett okänt språk². Enligt Vanagas talar däremot flodnamnet Nevėlio finnougriska ursprung mot flodnamnet Nevljica i Slovenien och ortnamnet Nevel. Däremot är flodnamnet Nevelj i Pripjatbäckenet enligt Būga (III 508, 887) av finnougriskt

² Författaren till denna artikels handledare för magisterarbetet, Santeris Junttila, lämnade personligen information om äldre ord där a som följer efter e i den första stavelsen i nästa stavelse är av baltiskt ursprung. Då kan man anta att äldre ord skulle uppvisa vokalsammanfall, och den antagna formen skulle vara *nevā.

Straipsniai / Articles

149

SIMONAS NOREIKIS

av finskt ursprung, kan förbindas med finska neva. Eftersom analysen av detta namn inte knyter an till artikelns ämne kommer Būgas antagande inte att diskuteras närmare.

När vi återgår till jämförelsen med floden Neva bör man uppmärksamma att flodnamnet bildades senare än år 1350 f.Kr. (Saarnisto 2003: 66), det vill säga långt senare än det antagna närmandet och sammanflätningen mellan finska och baltiska språk i det nuvarande Litauens område omkring 2000 f.Kr., vilket gör jämförelsen ogrundad. Dessutom gör den inte helt klarlagda betydelsen av appellativet *neva i de finska språken också jämförelsen tvivelaktig.

Det litauiska ursprunget framstår som betydligt mer övertygande. Nevēlis kan vara bildat med diminutivsuffixet –el–, som är ett produktivt formant i litauiska personnamn. Ur appellativet naujas utvecklades efternamn, exempelvis Naujēlis, Naujūlis. Man antar att efternamnet Navūlis utvecklades ur det senare, och möjligen även Nevūlis (Vanagas 1989: 312, 324). På analogt sätt kan även Naujēlis > Navēlis eller Nevēlis ha utvecklats, och det diskuterade flodnamnet kan ha bildats ur detta personnamn. Därför bör det finsk-ugriska ursprunget avvisas och ett litauiskt personnamnsursprung anges.

3.20. Pernaũa (flod, äng), Pérnokė (sjö)

Vanagas (1981: 254–255) anser att ursprunget till båda namnen är oklart. Han försöker söka efter motsvarigheter till namnet Pernaũos i litauiska och belarusiska ortnamn. Enligt hans mening är emellertid det finsk-ugriska ursprunget mer sannolikt. Till parallellerna räknar han namnet på floden Pērnava i Lettland, som Marta Rudzītė anser vara finsk-ugriskt och förbinder med det estniska appellativet pärn ’lind’ (Rudzīte 1968: 189). Hon jämför namnet Pernaũos med namnet Pérnokės.

Vanagas hävdar att Pérnokė utvecklades ur det finska namnet *Pern-joki. Suffixet –okė är produktivt i litauiska hydronym, men i fallet Pérnokės är betydelsen hos stammen Pern oklar. Under alla omständigheter kan Pérnokė inte ha utvecklats ur formen *Pärn(V)-joki, eftersom det finska urspåkets o inte kunde utvecklas till det baltiska urspråkets ā (i det baltiska urspråket skulle formen ha varit *Pärnākē). Det baltiska urspråkets ā har i den första stavelsen motsvarigheten *a eller *ō i lån i de finska språken, med undantag för finska vōh la ← baltiska *ażlja–, eftersom *ō inte är möjlig framför en konsonantföljd.

I litauiska hydronym är även prefixet per– produktivt, men namnet Pérnokė kan inte betraktas som en avledning därav, eftersom en rot med nok– inte förekommer i baltiska hydronym (baltiska *nāk– ’komma’) (Vanagas 1970: 187). Namnet Pérnokė skiljer sig från andra avledningar med suffixet –okė genom att betoningen ligger på den första stavelsen (i andra fall på den näst sista, exempelvis Rudokė). I avledningar med prefixet Per– ligger betoningen vanligen på den första stavelsen, varför stammen i det diskuterade namnet kan ha förändrats fonetiskt så att dess betydelse inte längre kan fastställas.

150

Acta Linguistica Lithuanica XC

Förment finsk-ugriskt ursprungliga litauiska hydronym

Namnet Pernavà har suffixet –ava, som ofta förekommer i de baltiska hydronymernas lexikon (i litauiskan ersätts det ofta av den nyare formen –uva). Vanagas (1970: 101) skriver att betydelsen hos stammen i många namn som slutar på ändelserna –ava / –uva i dag är oklar. Pernavà är ett av dem.

Paulius Ariste skrev att ortnamnen Pärn och Pern i Estland och Finland kan vara substrat från ett utdött okänt språk (Ariste 1981: 17). Appellativet pärnä förekommer endast i finska språk (SES s. v. pärnä), varför det kan vara ett substratord. Således kan man anta att Pernavà och Pērnokė inte är av finsk-ugriskt ursprung, utan kan ha sitt ursprung i ett utdött språks substrat.

3.21. Pīladis (flod)

I den etymologiska ordboken föreslår Vanagas (1981: 258) två förklaringar till det finsk-ugriska ursprunget. För det första bygger Vanagas på förslag av Rudzītė (Rudzīte 1968: 189) och Antuons Breidaks (Breidaks 1973: 100) och förklarar att floden Pyldys ups i Latgale (den lettiska formen Pilda) kan vara förbunden med estniska põld ’fält’³. Pyldys anges som genitiv singularis femininum i latgaliska (se Leikuma 2003: 13). Vanagas jämförelse mellan namnet Piladis och latgaliska Pylda är emellertid olämplig, eftersom det senare uppkom först efter esternas inflyttning till Latgale i början av 1800-talet (Mela 2001).

Det vore inte heller korrekt att jämföra namnet Pīladis med den estniska formen põld. I det finska urspråket fanns formen *pëlto, och själva ordet är ett lån från det germanska urspråket (< *felba) ’fält, åker’ (EVE s. v. pelto). Det är svårt att finna en välgrundad förklaring till hur formen Pīladis kunde ha utvecklats ur pelto / põld < *pëlto.

I den etymologiska ordboken lade Vanagas också fram hypotesen att Pīladis kan förbindas med de lettiska ortnamnen Pīlags, Pīladzis och liknande. De är bildade av liknande finska lånappellativ, vars ursprungliga form är liviska pīlõg ’rönn’. Dessa lånord är vitt spridda och återfinns huvudsakligen i dialekterna i Kurland, Semgallen och Vidzeme (Zeps 1962: 165–166). De förekommer emellertid inte i de latgaliska dialekterna (med undantag för några dialekter vid gränsen mot Vidzeme). Bäcken Pīladzis ligger i Pašvitinys-området, som också tillhör det historiska Semgallen. Tyvärr saknas information om hydronym i Semgallens område som bildats av ordet pīlõg.

^³ Trots starka argument för sambandet mellan Pīlda och põld hade ingen uppmärksammat att den sydestniska dialekten i stället för det germanska lånet põld ’fält’ betydligt oftare använder det finska arvordet nurm ’fält, äng’, varför sambandet mellan det latgaliska egennamnet och det estniska appellativet också kan vederläggas. Artikelförfattaren behandlar denna fråga i fortsatta doktorandstudier om ortnamn av finskt ursprung i Lettland.

Straipsniai / Articles

151

SIMONAS NOREIKIS

Ur fonetisk strukturell synvinkel är det svårt att finna ett samband mellan namnet Pīladis och varianterna av appellativstammarna pīlūdz-, pīlāg-, pīlag-, pīlāg. Stamvokalen ī i originalspråket (liviska) och i alla lettiska ordformer är alltid lång. Däremot är denna vokal kort i litauiskan. I liviska blev pīlōg i lång på grund av den fonologiska förändringen *š > *h > Ø (jfr finska pihlaja, estniska pihlakas). I det tidiga finska urspråket var roten *pišla-, men i den litauiska namnformen finns inga spår av š. Därför kan namnet Pīladis inte förbindas med någon finsk språkform.

Å andra sidan kan Pīladis vara en infixbildning, eftersom infixet –ad– är produktivt i litauiska hydronymer. Stammen pil kan vara en avledning av substantivet pilis eller verbet pilti. Av båda kan man lätt bilda hydronymer, till exempel Pil–ėlė < av litauiska pilis, Pil–ašius < pilti (Vanagas 1981: 258). I sitt tidigare arbete jämför Vanagas (1970: 71) namnet Pīladis med de sistnämnda namnen. Om ett möjligt finsk-ugriskt ursprung nämner han endast i en fotnot. Vanagas medger att de liviska formerna och de lettiska former som bildats av dem knappast kan vara besläktade med Pīladis ur fonetisk synpunkt. Han antar emellertid att Pīladis kan vara besläktat med det lettiska namnet Piladzis (enligt honom en litauiserad form av Pīladzis). Han förklarar tyvärr inte vilken plats det är eller var den ligger, och inte heller varför ljudet i blev kort. I den etymologiska ordboken skriver Vanagas (1981: 258) däremot endast om ett möjligt finsk-ugriskt ursprung; parallellerna med namnen Pilėlė och Pilāšius anges inte, trots att de förklaras utförligare. Därför lutar man i detta fall åt den baltiska etymologin.

3.22. Puožas (sjö)

Vanagas (1981: 268): Puožas ~ namnet på ett gods i Latgale, Puožų–maja. Enligt forskaren utvecklades formen puož– ur formerna pāž-, pāž-. Han grundar sitt påstående på att baltiskt ā i lettgalliska blir uo. Han jämför sjönamnet i fråga med andra lettiska ortnamn, till exempel Pāze (äng), Pāzis (3 olika objekt) och Pāžs, Pāžupe (flod), vilka är bildade av det lettiska ordet pāzis < pāž ’klippa’ (Vanagas markerade ordet pāž som finskt, trots att det i själva verket är den form Estnisk–tysk ordbok av Wiedemann har noterat, pāž; på finska är den korrekta formen paasi (Wiedemann 1869: 858). Ordet pāzis är inte särskilt utbrett i lettiska dialekter; det används endast i livländska (Vidzeme-)dialekter (Zeps 1962: 160). De orter Pāz-, Pāž som Vanagas nämner ligger i Kurland (LGIA VD).

Puožas och Puožų–maja ligger i olika historiska områden. Inom Puožosjöns område finns inga klippor, varför kopplingen till finsk-ugriska *paasi är semantiskt ogrundad. Dessutom anses finska paasi och dess motsvarigheter i andra finska språk vara av germanskt ursprung (< *spāda, EESe s. v. paas). Om man antar att de finsk-ugriska folken bodde i Litauen före baltarnas inflyttning hade de sannolikt inte ordet *paasi, som

152

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

är ett jämförelsevis sent lånord som kom in i det finska området efter det att de finsk-ugriska folken förmodas ha bosatt sig i Litauen. I litauiskan är den fonetiska utvecklingen *paasi > *puož– omöjlig (särskilt *s > *ž). Vanagas förband namnet Puožas med sentida former i finska språk, vilka är resultatet av självständig fonetisk utveckling. Aikio påpekar att namn bör jämföras inte med nutida former utan med rekonstruerade former (Aikio 2007: 164). En jämförelse mellan ordet paasi och den tidigare formen *spāda visar att Puožas inte är besläktat med dem. Därför kan man dra slutsatsen att Puožas inte är ett ortnamn från ett finsk-ugriskt substrat från stenåldern.

3.23. Robatà, Robãtė (flod)

Vanagas (1981: 279) hävdar att detta flodnamn sannolikt är en finsk-ugrisk form och jämför det med det lettiska hydronymet Rabbat–Esser, som förbinds med liviska och estniska raba ’träsk’, liviska rabat-suo ’träsk’, rapa-suo ’dyigt träsk’.

Estniska raba är ett lån från fornskandinaviska språk (EESe s. v. raba). Lånord från de skandinaviska språken kom in i de finska språken först under 3:e–8:e århundradena (Kallio 2015: 26), varför man ur kronologisk synpunkt inte kan hävda att Robatà är ett finsk-ugriskt hydronym från stenålderns substrat.

Vanagas nämner att Vladimir N. Toporov föreslår en annan ursprungsförklaring, men beskriver den inte i detalj (Toporov 1977: 84). I primärkällan framgår att forskaren föreslår ett indoeuropeiskt ursprung. En prövning av Toporovs antagande ligger inte inom denna artikels tema; därför föreslås andra forskare uppmärksamma det i framtiden.

3.24. Rujà (flod)

Vanagas (1981: 283): Rujà ~ lettiska ortnamn Rūja, Rūjupe, Rūjas, som Būga (III 617) betraktar som finsk-ugriska former. Enligt Vanagas bekräftas det finsk-ugriska ursprunget också av det lettiska flodnamnet Ruoja, preussiska Rogys, Royenn, Roigen < *Rōjis (*Rōja-), lettiska rāja ’ruttet vatten, vatten som förlorat sin malm’ samt kasjubiska raja ’pöl, lera, träsk’. De två sistnämnda appellativen ansågs vara av finsk-ugriskt ursprung, jfr finska ruoja ’kärr, pöl’, estniska roe ’kärrmarker, sankmarker, gyttjig ström’ (Bednarczuk 1976: 51), men Santeri Junttila förkastar detta antagande med stöd av historisk-fonologiska lagar (Junttila 2015: 20). Senare uttryckte även Vanagas (1981: 283) tvivel om sambandet mellan flodnamnet Rujà och de lettiska ortnamnen ruj-, eftersom den litauiska flodnamnsformen har den korta rotvokalen u. Om hans iakttagelse är riktig förkastas det finsk-ugriska ursprunget för flodnamnet Rujà.

Straipsniai / Articles

153

SIMONAS NOREIKIS

Den finska ruoja-formen var i urfinska *rooja, och rotens långa vokal är ett sent fenomen. I urfinsk-ugriska kan ordets form ha varit *rowaja / *ronaja / *royaja (enligt uppgifter från artikelförfattarens personliga samtal med A. Aikio), varför även de tidigare nämnda lettiska, fornpreussiska och kasjubiska appellativen och egennamnen knappast kan vara av finsk-ugriskt ursprung.

3.25. Sikià (flod)

Vanagas hävdar att flodnamnet Sikià (Sýkė) bör förbindas med de litauiska appellativen sýkas, sýkis, vilka ansågs vara finska lån, jfr finska siika (Vanagas 1975: 404–405). I de finska språken betraktas emellertid siika som ett germanskt lån, medan sambandet mellan de litauiska appellativen sýkas, sýkis och de finska och germanska orden inte är klart (LÄGLOS III 231); därför kan Sikià inte vara ett hydronym från ett finsk-ugriskt substrat från stenåldern.

3.26. Suosà (flod)

Vanagas (1981: 320): Suosà ~ karelska Suasjärvi. I norra Finland (Enontekiö) finns tre sjöar som heter Suasjärvi. Vanagas avvisar inte heller den baltiska etymologin och anför till exempel en jämförelse med ordet saũsas och andra litauiska appellativ, vilket verkar mer övertygande. Sjöarna som kallas Suasjärvi ligger långt från Litauen och kan därför ur arealtypologisk synvinkel inte förbindas med Suosa. Dessutom är Suasjärvi troligen svaggradsformen av *Sukàs- / *Sùtas.

3.27. Šakšỹs (sjö), Šakšėlė (flod)

Vanagas (1981: 324–325) šių vandenvardžių kilmę laiko neaiškia. Jis nemini, kad dažnesnė vardo Šakšỹs forma yra Šekšỹs (TLE IV 167). Būga (III 627) šį vardą priskiria lietuvių ir latvių šakš(t)- / šekš(t)- vandenvardžių grupei. Jie siejami su apeliatyvais lietuvių šėkštis ‘lenktais nagais medinės šakės su užgaliniu užpakalyje pelams semti’ ir šiekšta ‘žemėje ilgai gulėjęs ar vandenyje mirkstantis išvirtusio medžio kamienas su kelmu’ (LKŽe). Vanagas taip pat daro prielaidą, kad ežero vardas Šakšỹs yra finougrų kilmės. Jis lygina vandenvardį su Evgenijaus M. Pospelovo pateiktais vandenų vardais: Šokšos ežeras Mokšos upės baseine ir devynios Šokšos upės, kurių baseinas driekiasi nuo Onegos ežero iki Mezenės Archangelsko srityje (Pospelov 1970:

154

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

99–100). Pospelov nämner också sådana geografiska namn på vattenförekomster som mariska šokš ‘flodgren’ och mansi šoš ‘liten flod, bäck’. I det följande undersöks om de paralleller med de prepositionella konstruktioner och appellativ som Pospelov anför, vilka Vanagas beskriver, är riktiga.

Det mariska šokš kommer från den uraliska formen *soja (UEW s. v. *soja), medan -kš är ett suffix. I andra språk i den uraliska familjen liknar denna form den uraliska grundformen och används utan suffix. Det finns ingen motsvarighet till den i finskan. Det mansiska šoš är inte en motsvarighet till *soja. En korrekt motsvarighet är till exempel tajt i nordmansiska. Ordets ursprungliga form är *čoč, eftersom mansiskt *š utvecklades ur *č (Sammallahti 1988: 511–512). Därför kan de här nämnda mansiska och mariska appellativen av fonetiska skäl inte förbindas med den förbaltiska formen *šakš- / *šekš-.

Ur historisk-fonologisk synvinkel kan sambandet mellan Šakšys ~ Šekšys och de nämnda finsk-ugriska appellativen avvisas. Slutligen bör det tilläggas att växlingen a ~ e i baltiska ord är ett vanligt fenomen. Av dessa skäl kan namnet betraktas som baltiskt.

3.28. Šiladis (flod)

Vanagas (1981: 331) bygger på Juozas Šliavas (1970: 263) hypotes att *šilad- har utvecklats ur formen *šild- på grund av populär anaptix i den lokala dialekten och att dess källa är det liviska ordet silda ‘bro’. Vanagas beaktade också namnet på floden Šilda i Karelen (Vasmer 1934: 36). Han påpekade även att det liviska silda är ett baltiskt ord i de finska språken: baltiska *tiltas > finska silta ‘bro’ (Thomsen 1890: 98).

Šilda är i detta fall inte ett lämpligt exempel, eftersom det är en karelsk hydronym bildad av appellativet šilda ‘bro’, där växlingen s > š, som är karakteristisk för karelska, förekommer, men den representerar inte ett särskilt gammalt fenomen. Jämförelsen med denna form är alltså inte lämplig som exempel ur fonologisk-kronologisk utvecklingssynpunkt.

Det liviska silda, liksom det tidigare nämnda kareliska šilda, härstammar från finska *silta och är ett baltiskt lån. Även om ett återlån hade ägt rum är det föga sannolikt att växlingen s > š skulle ha kunnat äga rum. Därför är jämförelsen med avledningar av finska *silta olämplig.

Hydronymen Piladis uttalas mycket likt Šiladis och har suffixet -ad-, som är produktivt i litauiska hydronymer. I Vanagas bok (1970: 72) om litauiska hydronymers struktur nämns Šiladis som ett av exemplen på ett namn bildat med detta suffix. I sin etymologiska ordbok (1981: 331) anför Vanagas endast möjliga motsvarigheter i finsk-ugriska språk. Namnet kan emellertid vara bildat av ordet šilas (Rimša 1995: 98). Därav har många andra namn av olika slag bildats (till exempel flodnamnet Šil-upis, sjönamnen Šil-ežeris eller Šilas), varför Šiladis kan tillhöra samma grupp; den baltiska etymologin framstår således som mer övertygande.

Straipsniai / Articles

155

SIMONAS NOREIKIS

3.29. Šuoja (flod), Suoja (flod) och Suojÿs (sjö)

Enligt Vanagas (1981: 320, 336) kan detta ord vara av finsk-ugriskt ursprung, och dess motsvarigheter i dagens finska språk skulle också kunna vara Šuo, Šuo-jarvi, Šuo-ozero, Šuoju (det sistnämnda föreslår Vanagas att betrakta som finskt). De namn som Vanagas anför är i själva verket former av karelska ord, där finskt s har förändrats till š.

De nämnda namnen hänger samman med karelska šuo eller finska suo. Namnet Šuoja förblir dock oklart, eftersom det inte låter finskt. Det antas vara en form av ett karelskt ord, där s liksom har förändrats till > š och a till > u. Den finska formen skulle vara *Suoja. Under artikelförfattarens samtal med forskaren i finsk-ugrisk namnforskning Pauli Rahkonen föreslogs en samisk förklaring till detta hydronym. Vanagas jämförelser är inte tillförlitliga, eftersom š i de finska motsvarigheter han föreslår är ett sekundärt ljud. Ur fonetisk-historisk synvinkel är det således omöjligt att namnet Šuoja skulle vara besläktat med de karelska namnen. Även den fonetiska strukturen hos ordet suo förändrades: finska suo < sen finsk-ugrisk urspråksform *soo < tidig finsk urspråksform *soyi / *toyi (Saarikivi 2006: 269–270). Det är svårt att föreställa sig hur baltiska former skulle kunna ha utvecklats ur de tidiga finska formerna. Å andra sidan anger Ariste att finskt *soo kan vara ett ord från ett paleoeuropeiskt substrat (Ariste 1971: 256). Det förblir oklart om de litauiska namnen hänger samman med detta.

Vanagas (1981: 320) förbinder sjönamnet Suojÿs och flodnamnet Šuoja med karelska Suo-järvi och finska suo ‘träsk’. Den etymologiska analysen av dessa namn kan genomföras på samma sätt som i fallet med namnet Šuoja, som nämndes tidigare i artikeln.

Vanagas (1981: 320) bygger på Būga (I 523), som förklarar etymologin hos det lettiska namnet Suoja. Dess litauiska motsvarighet skulle vara Šuoja. Enligt Būga kan lettiska Suoja och litauiska Šuoja vara besläktade med det jatvingiska ordet *sōja (betydelsen anges inte), ur vilket det polska sjönamnet Sajno sannolikt utvecklades < slaviska *Sajbno < jatvingiska *Sōjįnan (*Sōja + -in- + -an).

Vanagas (1988: 47) uppmärksammade att vissa hydronymer i norra Litauen kan förklaras genom namn som förekommer i det västbaltiska bosättningsområdet (exempelvis kan Dabikinė i norra Litauen sannolikt förbindas med det fornpreussiska ordet debican ‘stor’). Av denna anledning förefaller Būgas förklaring övertygande.

Den baltiska etymologiska förklaringen av namnet Šuoja förefaller välgrundad av de tidigare angivna skälen. Däremot förblir etymologin hos namnet Suoja oklar, men att förbinda namnet med finska appellativ och egennamn förefaller fonetiskt olämpligt.

156

Acta Linguistica Lithuanica XC

Förment finsk-ugriskt ursprung hos litauiska hydronymer

3.30. Tarañdė (flod)

Vanagas (1981: 340) jämför den med en lettisk flod, vars liviska namn är Terand (Rudzīte 1968: 192). Valentin Kiparsky betraktar detta namn som finsk-ugriskt och identifierar det med finska Tyrväntö, liviska tõõra ‘tjära’ och estniska Tõr̃vandi küla (Kiparsky 1939: 236). Jämförelsen mellan litauiska Tarañdė och liviska Tēr̀and är kronologiskt olämplig. Om Kiparskys jämförelse är riktig är den fonetiska formen av det liviska namnet helt klart mycket sen. I liviskan började v efter konsonant enligt Petri Kallio försvinna först i slutet av 1400-talet (Kallio 2016: 46–47, 60–61). Tarañdė ligger långt från kontaktområdet för de baltiska och liviska språken och detta flodnamn kan därför inte betraktas som ett namn från ett finsk-ugriskt substrat.

Vanagas (1975: 405) förband också namnet Tarañdė med namnet Taranda på en flod i nordvästra Ryssland. Flodens exakta läge har inte fastställts (Maradudina 1965: 11). Han hänvisar också till de lettiska ortnamn med affixet –nd– som Būga (III 621) anför (jfr finska *-ntA, *-ntO). Būga presenterar dem som finska namn.

Vanagas föreslår också en annan möjlighet. Enligt honom kan Tarañdė förbindas med personnamnet Taranda, belarusiska Taranda (se den källa för personnamn som Vanagas använde, Biryla 1969: 409). Han anger dock inte sådana appellativ som tarañdžius, tarañdė ‘pratmakare’, taránda ‘dumbom’ (LKŽe). Mikalojus V. Biryla anger också ett ord i Jaroslavl-dialekten av ryskan, taranta ‘pratsam person’ (om det sistnämnda appellativet, se Mel’nicenko 1961). Alla dessa ord kan vara onomatopoetiska, eftersom det i litauiskan finns många ord med den onomatopoetiska formen tara, som exempelvis betecknar pratsamhet, knackande och vacklande (LKŽe). Tarañdė är inte bara namnet på en flod utan också på den by som floden rinner genom. Det kan vara så att byn först fick sitt namn efter människor som kallades Taranda och att detta ord först därefter började användas som flodnamn. Namnet Tarañdė har betoningen på den andra stavelsen, och detta argument talar mot finsk-ugriskt ursprung. Suffixet –ntA:s utbredning är begränsad till de baltisk-finska och permiska språken (Hakulinen 1979: 200), men suffixet –and– är inte heller främmande för de baltiska språken (Būga III 847). Argumenten för Tarandės baltiska ursprung är tillräckligt starka. Dessutom rinner floden mycket längre bort från det kända historiska finsk-ugriska bosättningsområdet. Det baltiska ursprunget är således betydligt mer sannolikt.

3.31. Tėrvetė, på lettiska Tērvete (flod)

Tėrvetė (lettiska Tērvete) ligger i Lettland, men en liten sträcka av den rinner längs gränsen mellan Litauen och Lettland. Vanagas (1981: 344) jämför i den etymologiska ordboken flodnamnet med det lettiska skogsnamnet Tarvastes mežs. Enligt honom är detta av finskt ursprung och bör jämföras med de estniska namnen Tarwest, Tarvest, Tervest och Tarvastu kihelkond. Han antar vidare att de karelska namnen Terva-lambi och Terva-järvi har samma egenskap.

Straipsniai / Articles

157

SIMONAS NOREIKIS

De två sistnämnda namnen är troligen bildade av appellativet terva ’tjära’, som i de finska språken kan vara ett baltiskt lån (Kalima 1936: 168). Terva kan också vara av skandinaviskt ursprung, men under alla omständigheter är det ett senare lån i de finska språken (dvs. lånat senare än 2000 f.Kr.). Vanagas stöder sig på Lauri Kettunens uppfattning att terv härrör från ordet tarvas ’uroxe’ (Kettunen 1955: 223). Vanagas har troligen angett denna hänvisning av misstag, eftersom Kettunen endast analyserade namn med tarv-.

Ordet tarvas betraktas i de finska språken som ett baltiskt lån (< balt. *tauras (Kalima 1936: 166)), och formen tarvas är resultatet av metates. Tarvas var ett produktivt adjektiv i ortnamn, åtminstone i Finland (till exempel Tarvas-joki, Tarvas-järvi).

Tėrvete förknippades med senare lån i de finska språken, och därför kan detta flodnamn inte betraktas som ett vattendragsnamn från ett finsk-ugriskt substrat från stenåldern.

Det finns ingen grund att förneka det baltiska ursprunget hos namnet Tērvete. Būga (III 847) anger att det kan vara en avledning med suffixet Terv-et-ė och jämför det med det lettiska ortnamnet Tervende, som är av kuriskt ursprung.

3.32. Tilkā (flod)

Vanagas (1981: 345): Tilkà ~ lettiska bynamn Tilk(u)sāti, Tilkainis, Tilkas < liviska tilk, finska tilkka ’droppe’ (Būga III 618). Vanagas anför också det karelska sjönamnet Tilkus som jämförelse.

Finskans *tilkka är ett ord av ljudhärmande ursprung (SES s. v. tilkka), varifrån även verb har bildats, till exempel estniska tilkuda ’droppa, drypa’. Men *tilkka är ett ord av senare ursprung, eftersom det i det tidiga finsk-ugriska urspråket inte kan ha funnits en lång konsonant (i detta fall kk) efter en lång stavelse (Junttila 2015a: 195). Dessutom har förändringen *ti- > si inte ägt rum i det. Därför kan detta flodnamn, ur den historiska fonetikens synvinkel, inte betraktas som ett finsk-ugriskt substrat från stenåldern.

Däremot är det karelska sjönamnet Tilkus bildat inte av tilkka ’droppe’, utan av tilkku ’jordremsa’ (jfr salmi ’sund’ > salmes) (artikelns författares personliga samtal med Denis Kuzmin). Av de skäl som nämnts tidigare i artikeln är en jämförelse med tilkku också olämplig.

Vanagas (1981: 345) hävdar slutligen att ”det vore kanske mest övertygande att koppla det till litauiska tilkti ’stelna, koagulera’.“

158

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

3.33. Ugra (flod)

Ugra börjar i Lettland och rinner i Litauen ut i Kriauna. I Lettland används också namnet Ugra, men i Litauen är namnet Kriaunėnų upelė mer utbrett; dess bifloden heter Kriaunėlė. De nämnda flodnamnen är avledningar av namnet Kriaunà.

Enligt Vanagas (1981: 352) kan Ugra vara av finsk-ugriskt ursprung. Han jämför flodnamnet med namnet på floden Ugra i Ryssland. Flodens läge har inte fastställts, men Vanagas nämner den som finsk-ugrisk. I en av källorna nämns inte flodnamnet Ugra, men andra namn med –gr– nämns (se vidare Serebrennikov 1970: 58).

I Smolensk- och Kalugaområdena rinner en flod som kallas Ugra. Enligt Maks Vasmer är Ugra av baltiskt ursprung (Vasmer 1987: 147). Forskaren identifierar den med lettiska Uogre och litauiska Ungurupe. Vasmers jämförelser kommer inte att behandlas i denna artikel, eftersom de inte är direkt relevanta för ämnet. Det bör dock uppmärksammas att Vasmer påpekar att Ugra inte kan förbindas med rusiniska ugry ‘ungrare’, eftersom ungrare aldrig har bott i det område där den nämnda floden ligger.

Det är fullt möjligt att det inte finns något samband alls mellan namnen Ugra som förekommer i Lettland och Litauen och namnet på floden Ugra i Ryssland, utan att de är homonymer. Ursprunget till namnet på vår flod förblir oklart, och därför kan man inte hävda att det är finsk-ugriskt.

3.34. Ūrka, Ūrkis (flod)

Vanagas (1975: 405; 1981: 355): Ūrka ~ estniska urg ‘bäck’ > lettiska urga (Zeps 1962: 199), varifrån även lettiska ortnamn bildades (Balode 2015: 64), men sådana namn finns endast i det tidigare liviska bosättningsområdet. Ūrkis ligger i centrala Litauen, det vill säga långt från det nämnda området.

3.35. Uvēda (flod)

I ordboken hävdar Vanagas (1981: 256) att Uvēda ”troligen bör förbindas med floden Aujēda”. Han jämför också flodnamnet med estniska Ueda, Uueda (Vanagas 1975: 405). Uueda är emellertid en fonetiskt reducerad form av personnamnet Uuetoa, som är ett sammansatt ord av uue ‘nya’ + toa ‘rum’. En n’as Ernits kommenterade Vanagas jämförelse med det estniska ortnamnet och avvisade möjligheten att litauiska Uvēda skulle ha något gemensamt med estniska Uueda (Ernits 1979: 132). Det bör uppmärksammas att den andra leden i det estniska ortnamnet/personnamnet Uuetoa är genitivformen av appellativet tuba ‘rum’, medan appellativet självt är

Straipsniai / Articles

159

SIMONAS NOREIKIS

av germanskt ursprung (SES s. v. tupa), därför kan man inte tala om ett substrat från stenåldern. Det baltiska ursprunget förefaller mer övertygande.

3.36. Vygala (flod)

Vanagas (1975: 405): litauiska Vygala ~ estniska Vigala. Även om dessa hydronymer låter mycket lika, är de bildade på olika sätt. Estniska Vigala bildas med suffixet –la, som betecknar en plats. Ordet vigā ‘en lång fuktig sänka mellan två kullar, en långsträckt sumpig dal’ finns i liviska; detta ord hade sannolikt också en motsvarighet i estniska (EKNR e s. v. Vigala). Litauiska Vygala kan ha bildats med det produktiva litauiska suffixet –gala (jfr Ariógala, Baisógala, Gimbógala m.fl.). Ursprunget till suffixet Vy– är dock oklart. Kanske är det en ellips av Vijogala.

3.37. Virčiuvis, Virčiuivė, på lettiska Vircaua (flod)

Vanagas (1981: 387) hävdar att Virčiuvis är en litauiserad lettisk eller semgallisk form (suffixet –av– i ortnamn växlar ofta till –uv–) (Vanagas 1970: 238; 1981: 387). I den etymologiska ordboken skriver Vanagas: ”i den lettiska formen vircau– står c framför den bakre vokalen a, varför det inte kan komma från, låt säga, [palataliserat] k. Följaktligen bör den etymologiserade roten vara virc–.” Detta påstående kan man inte instämma i, eftersom c i lettiskan framför en bakre vokal kan ha utvecklats ur palataliserat k (till exempel kiauras ~ caurs).

Därefter föreslår Vanagas ett finsk-ugriskt ursprung med stöd i Šliavas manuskript från 1977, som då var opublicerat (det gavs ut efter Šliavas död 1996 i en samling av hans artiklar (se Šliavas 1996: 50) – förf:s anm.). Vanagas jämför namnet Virčiuvo med de estniska ortnamnen Virtsa küla, Virts-järv, Virtsu vald, som förbinds med det estniska appellativet virts ‘gyttja, en grop med sörja’ (Kettunen 1955: 238). I lettiskan finns också ordet virca ‘sörja’, som anses vara ett finskt lånord (Zeps 1962: 206–207). Vid första anblicken kan namnet Virčiuvo ha något att göra med de finska språken, men det kan vara ett ortnamn som inte har substratursprung utan en indirekt finnicism, dvs. ett ortnamn bildat av ett finskt lånord (Balode 2015). Semantiskt sett är detta hydronym inte heller problematiskt, eftersom man både i det baltiska och i det finska området kan hitta semantiskt liknande hydronymer: Myžupis, Šikupis samt finska Paskajoki (paska ‘avföring’, joki ‘flod’).

Man måste emellertid ta hänsyn till det faktum att Virčiuvis är en av Lielupes parallella bifloder, som har ett litauiskt och ett lettiskt namn, till exempel litauiska Švetė ~ lettiska Svēte, litauiska Šešėvė ~ lettiska Seseve, litauiska Vegerė ~ lettiska

160

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

Vedzere, litauiska Ýslikis ~ lettiska Īslīcis. Enligt Būga (III 581) flyttade litauerna till detta område redan när semgalliskans fonetik inte skilde sig från litauiskans. Om litauerna hade flyttat dit efter de fonologiska förändringarna i semgalliskan, skulle de litauiska varianterna av dessa flodnamn ha varit **Svetė, **Vedžerė / **Vedzerė, **Yslĭcis / **Yslicis. De fonetiska motsvarigheterna mellan Būgas jämförda lettiska och litauiska varianter av flodnamnen är regelbundna, vilket inte kan sägas om Virčiuvį ~ Vircava, eftersom den litauiska namnvarianten däremot borde vara exempelvis **Virkjava. Det kan vara så att hydronymen i litauiskan har lånats i den lettiska formen, jfr. i Semgallen rinner floden Čeriaukštė, vars lettiska form är Ceraukste, medan den rekonstruerade baltiska formen är *Keraukštė / *Keraukste; på litauiska borde den därför vara **Keriaukštė, men den lettiska formen har lånats in.

Således kan hydronymen vara baltisk, närmare bestämt semgallisk; ett motsvarande belägg är hydronymens form Virči-uvė med ett typiskt semgalliskt suffix (Būga III 748). Dessutom hänförde Šliavas (1970: 271) i en tidigare publikation Virčiuvį till de semgalliska namnen och angav en lettisk variant av formen Vircuve. Därför vore det lämpligt att betrakta detta hydronym som baltiskt och utreda ursprunget till dess rot.

3.38. Vokša (flod), Vokšelis (sjö)

Vokša rinner genom det nuvarande Belarus territorium nära Litauens gräns, medan Vokšelis ligger i Vilnaområdet. Enligt Vanagas (1981: 391) kan dessa namn vara av finsk-ugriskt ursprung. Vanagas jämför dem med sjönamn: karelska Vokša, Vokš-ezero, Vokš-ozero och det finska appellativet vuoksi ‘översvämning, ström, vattenflöde’, som är en avledning av appellativet vuo ‘flöde, ström, bäck’.

Den finska motsvarigheten till de karelska namnen är Vuoksjärvi (Kuzmin 2014: 135). Jämförelsen med vuoksi är olämplig, eftersom detta är en avledning av vuo ‘flöde, ström, bäck’. Enligt EVE (s. v. vuo) var rotformen av vuo i det finsk-ugriska urspråket *uwe. I andra nutida finsk-ugriska språk är formerna av detta ord exempelvis uwe, uvwe ‘ström, flöde’ i samiska i Sverige, ow ‘ström’ och ow- ‘flyta’ i chantiska, samt oy i östmansi (SES s. v. vuo).

Jämförelsen med de karelska namnen är inte meningsfull. De karelska namnen har ett sekundärt š (< s). Det bör också påpekas att litauiskt o, som alltid är långt, utvecklades ur långt a. Även om de karelska och litauiska namnen låter lika, var deras ursprungliga former helt olika, och därför kan man inte heller överväga ett finsk-ugriskt substrat från stenåldern.

Schmid jämför hydronymen Vokša med hydronymen Vokė och uppmärksammar att det första kan vara en avledning av det senare (Schmid 1988: 173). Som exempel anför han Gilis ~ Gilšė. Kanske bildades hydronymerna Vokša och Vokšelis på samma sätt.

Straipsniai / Articles

161

SIMONAS NOREIKIS

4. RESULTAT OCH SLUTSATSER

Målet att undersöka de finsk-ugriska etymologier för litauiska hydronymer som Vanagas presenterar har uppnåtts. Det visade sig att de knappast kan vara finsk-ugriska, eftersom de jämförelser med finsk-ugriska appellativ och egennamn som Vanagas och andra lingvister anförde visade sig vara olämpliga.

De huvudsakliga orsakerna till att de undersökta hydronymerna inte kan vara finsk-ugriska är följande:

1) historisk-fonologisk. Den nuvarande litauiska formen kan inte ha utvecklats ur den rekonstruerade finsk-ugriska formen. Detta är den vanligaste orsaken till att jämförelserna inte är lämpliga;

2) semantisk. Hydronymen jämförs med ett appellativ som inte lämpar sig för att beskriva hydronymen, eller så bildas inga hydronymer av ett sådant appellativ i de finsk-ugriska språken;

3) kronologisk. Ordet uppstod i de finsk-ugriska språken senare än den tid då finnougrerna förmodas ha bott på det nuvarande Litauens territorium.

Innan ett folk flyttar in i ett visst område där ett annat folk har bott brukar de substratortnamn som det senare folket lämnat efter sig likna varandra; de kan indelas i vissa typer, exempelvis efter bildning, semantik och annat. De namn som undersöks i artikeln är mycket olika och har föga samband med varandra (med undantag för Piladis och Šiladis).

Dessutom kan en baltisk eller slavisk härkomst med goda argument tillskrivas vissa av de hydronymer som Vanagas har angett.

Därför kan man hävda att det i Litauen inte finns några hydronymer av finsk-ugriskt ursprung som går tillbaka till stenåldern och att finnougrerna förmodligen inte bodde där innan balterna flyttade in i dessa områden.

Det kan emellertid inte uteslutas att det i Litauen finns egennamn av finsk-ugriskt ursprung, men deras ålder går inte tillbaka till den avlägsna stenåldern utan till den senaste tiden. I mitten av 1400-talet drevs voter (krieviniai) av korsfararna från Ingermanland (det nuvarande Leningradområdet i Ryssland) till gränsområdet mellan Litauen och Lettland; de kan ha påverkat namnbeståndet på den nybebyggda platsen^⁴. På grund av det korta avståndet från Bauska till gränsen mot Litauen och gränsförändringen kan krieviniai mycket väl ha flyttat över till den litauiska sidan. Detta bekräftas exempelvis av efternamnet Krievinis i Pasvalys.

^⁴ Artikelns författare, doktorand vid Helsingfors universitet, bedriver för närvarande forskning om krieviniai-egennamn i Lettland och har som mål att söka efter sådana även på den litauiska sidan.

162

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

ŠALTINIAI

E E S e – Eesti Etümoloogiasõnaraamat, eds. I. Metsmägi, S. Meeli, S.-E. Soosaar, Tallinn: Eesti keele sihtasutus 2012. Prieiga internete: https://www.eki.ee/dict/ety/.

E K N R e – Eesti kohanime raamat, Tallinn: Eesti Keele Sihtasutus 2016. Prieiga internete: https://www.eki.ee/dict/knr/.

E V E – Suomen vanhimman sanaston etymologinen verkkosanakirja. Prieiga internete: https://sanat.csc.fi/wiki/EVE-etusivu.

K N A B – Eesti Keele Instituudi kohanimeandmebaas. Prieiga internete: https://www.eki.ee/knab/knab.htm.

K S – Kielitoimiston sanakirja. Prieiga internete: https://www.kielitoimistonsanakirja.fi/.

L G I A V D – Latvijas Ģeotelpiskās Informācijas Aģentūra – Vietvārdu Databāze. Prieiga internete: https://www.eki.ee/knab/knab.htm.

L K Ž e – Lietuvių kalbos žodynas 1–20 (1941–2002), red. kolegija G. Naktinėnė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, vyr. red. G. Naktinėnė, e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008 (atnaujinta versija, 2018). Prieiga internete: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/.

S E S – Suomen etymologinen sanakirja. Prieiga internete: https://kaino.kotus.fi/ses/.

S I U E – Studies in Uralic Etymology. Prieiga internete: https://siue.hcommons.org/2023/12/04/some-etymological-notes-on-words-for-invertebrates/.

U E W – Uralisches Etymologisches Wörterbuch. Prieiga internete: http://www.uralonet.nytud.hu/search.cgi?resetform=1&collapse=1.

L I T E R A T Ū R A

A i k i o A n t e 2007: The Study of Saami Substrate in Finland. – Onomastica Uralica 4, 159–197.

A i k i o A n t e 2014: Studies in Uralic Etymology II: Finnic etymologies. – Linguistica Uralica L 1/2014, 1–19.

A i k i o A n t e 2014a: Studies in Uralic Etymology III: Mari etymologies. – Linguistica Uralica L 2/2014, 81–93.

A r i s t e P a u l 1971: Die ältesten Substrate in den ostseefinnischen Sprachen. – Советское финно-угроведение [Sovetskoe finno-ugrovedenie] 7, Tallinn: Академия Наук Эстонской ССР [Tallinn: Akademija Nauk Estonskoj SSR], 251–258.

Straipsniai / Articles

163

SIMONAS NOREIKIS

Balode Laimute 2015: Criteria for Identifying Possible Finnicisms in Latvian Toponymy. – Contacts between the Baltic and Finnic languages, ed. S. Junttila, Ser. Uralica Helsingiensia, 7, Helsinki: Suomalais–Ugrilainen Seura, 49–70.

Bednarczuk Leszek 1976: Zapożyczenia ugrofińskie w językach bałtosłowiańskich. – Acta Baltico–Slavica 9, 39–64.

B i r y l a M i k a l a j V. 1969: Бiрыла, Мiкалай В. Беларуская антрапанiмiя [Belaruskaja antrapanimija] 2: Прозвiшчы, утварэньня ад апэлятыўнай лексiкi [Prozviščу, utvora-nуja ad apelіatyŭnaj leksіkі], Мiнск: Навука i Тэхнiка [Minsk: Navuka i Tehnika].

B r e i d a k s A n t o n s 1973: Прибалтийско-финские названия рек в Латгалии [Pribaltijsko-fинskie nazvanija rek v Latgalii]. – Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas Vēstis 2(307), Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 97–102.

Būga I – Būga Kazimieras. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1958.

Būga III – Būga Kazimieras. Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1961.

Čašev Aleksandr 2010: Чашев, Александр. Тайны земли холмогорской [Tajny zemli cholmogorskoj], Архангельск: ОАО Издательско-полиграфическое предприятие «Правда Севера» [Archangel’sk: OAO Izdatel’sko-poligrafičeskoe predprijatie „Pravda Severa“]. Prieiga internete: http://www.emezk.ru/catalog/Secrets-Of-Language-Of-The-Earth-Holmogorsky/doc/630/.

Endzelīns Jānis 1961: Latvijas PSR vietvārdi 1(2), Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība.

Ernits Enn 1979: К выявлению субстрата в прибалтийско-финских языках [K vyjavleniju substrata v pribalтijsko-fинskich jazykach]. – Советское финно-угроведение [Sovetskoe finno-ugrovedenie] 15, Таллинн: Академия Наук Эстонской ССР [Tallinn: Akadeemija Nauk Èstonskoj SSR], 129–135.

Froelich Georg 1930: Flußnamen in Ostpreußen. Ein Beitrag zur Namenforschung und Siedlungsgeschichte des preußischen Ostens. – Zeitschrift der Altertumsgesellschaft Insterburg 19, 1–84.

Hakulinen Lauri 1979: Suomen kielen rakenne ja kehitys, Helsinki: Otava.

Junttila Santeri 2015: Proto–Finnic loanwords in the Baltic languages? An old hypothesis revisited. – Contacts between the Baltic and Finnic languages, ed. by S. Junttila, Ser. Uralica Helsingiensia, 7, Helsinki: Suomalais–Ugrilainen Seura, 12–37.

Junttila Santeri 2015a: Tiedon kumuloituminen ja trendit lainasanatutkimuksessa. Kantas uomen balttilaislainojen tutkimushistoria, Helsinki: Helsingin yliopisto.

164

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariamai finougriskos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

Junt tila Santeri 2019: Lähtökielten sanansisäisten soinnittomien klusiilien edustus kantasuomen balttilaislainoissa: Osa II. Edustus kohdekielen pitkän tavuaineksen jäljessä. – Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 97, 35–73.

Kalima Jalo 1936: Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Kallio Petri 2015: The Stratigraphy of the Germanic Loanwords in Finnic. – Early Germanic Languages in Contact, ed. J. O. Askeldal, H. F. Nielsen, E. W. Hansen, A. Holsting, F. T. Stubjær, Ser. NOWELE Supplement Series, 27, Amsterdam: Philadelphia, PA, 23–38.

Kallio Petri 2016: Historical Phonology from Proto-Finnic to Proto-Livonian. – Eesti ja soome-ugri keeleteaduse ajakiri. Journal of Estonian and Finno-Ugric linguistics 7(1), Tartu: Tartu Ülikool, 39–65.

Kettunen Lauri 1960: Suomen lähisukukielten luonteenomaiset piirteet, sar. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia, Helsinki: Suomalais-Ugrilainen Seura.

Kilian Lothar 1986: Zur Frage eines westfinnischen Substrats in Litauen aus der Sicht von Archeologie und Hydronymie. Sprachlige Beziehungen zwischen Balten und Westfinnen. – Zeitschrift für Ostforschung. Länder und Völker im östlichen Mitteleuropa 35, Marburg: Herder-Institut, 481–502.

Kiparsky Valentin 1939: Die Kurenfrage, Helsinki: Suomalainen Tiedeakatemia.

Kuzmin Denis 2014: Vienan Karjalan asutushistorian nimistön valossa, Helsinki: Helsingin yliopisto.

Laikas 7 – Kapleris Ignas, Meištas Antanas, Mickevičius Karolis, Šalna Rytas, Tamkutonytė-Mikailienė Živilė. Laikas 7: istorijos vadovėlis 7 kl., d. 1, Vilnius: Briedis, 2004.

Lang Walter 2016: Early Baltic-Finnic Contacts as Evidenced by Archaeological and Linguistic Data. – Eesti ja soome-ugri keeleteaduse ajakiri. Journal of Estonian and Finno-Ugric linguistics 7(1), 11–38.

Laumane Benita 1973: Zivju nosaukumi latviešu valodā, Rīga: Zinātne.

Lehtinen Tapani 2007: Kielen vuosituhannet. Suomen kielen kehitys kantauralista varhaissuomeen, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Leyding Gustaw 1959: Słownik nazw miejscowych okręgu Mazurskiego: Nazwy fizjograficzne (zlokalizowane) 2, Poznań: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

Leikuma Lidija 2003: Latgalīšu volūda: intensīvā mācību kursa materiāli 1, Sanktpēterburga: Sanktpēterburgas Valsts universitāte.

Straipsniai / Articles

165

SIMONAS NOREIKIS

Liukkonen Kari 1999: Baltisches im Finnischen, Helsinki: Finnisch-Ugrische Gesellschaft.

Liukkonen Kari 2003: Dėl kai kurių lietuvių ir suomių onomastikos klausimų. – Tarptautinė Kazimiero Būgos konferencija: etimologija ir onomastika, 2003 m. spalio 24 d., red. R. Buivydienė, B. Kabašinskaitė, Vilnius: Vilniaus universitetas, Baltistikos ir bendrosios kalbotyros katedra, 31.

LÄGLOS III – Kylstra Andries Dirk, Hahmo Sirkka-Liisa, Hofstra Tette, Nikkilä Osmo. Lexikon der älteren germanischen Lehnwörter in den ostseefinnischen Sprachen 3 (P–Ä), Amsterdam, New York: Rodopi, 2012.

Maradudina T. V. 1965: Марадутина, Т. В. Рефлексы сингармонизма в севернорусской субстратной топонимике [Refleksy singarmonizma v severnorusskoj substratnoj toponimike]. – Вопросы топономастики [Voprosy toponomastiki], вып. 2 [vyp. 2], ред. А. К. Матвеев [red. A. K. Matveev], Свердловск: Уральский государственный университет им. А. М. Горького [Sverdlovsk: Ural’skij gosudarstvennyj universitet im. A. M. Gor’kogo], 7–14.

Matveev Aleksandr K. 2001: Матвеев, Александр К. Субстратная топонимия Русского севера [Substratnaja toponimija Russkogo Severa] 1, Екатеринбург: Издательство Уральского университета [Ekaterinburg: Izdatel’stvo Ural’skogo universiteta].

Mela Marjo 2001: Latvian virolaiset: historia, kieli ja kulttuuri, ser. Bibliotheca historica, 69, Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden Seura.

Mel’ničenko Grigorij G. 1961: Мельниченко, Григорий Г. Краткий ярославский областной словарь [Kratkij jaroslavskij oblastnoj slovar’] 1, ред. коллегия Г. Г. Мельниченко, А. И. Никеров, М. Л. Сурпин, отв. ред. А. И. Никеров [red. kollegija G. G. Mel’ničenko, A. I. Nikerov, M. L. Surpin, otv. red. A. I. Nikerov], Ярославль: ЯГПИ имени К. Д. Ушинского [Jaroslavl’: JaGPI imeni K. D. Ushinskogo].

Noreikis Simonas 2018: Suomalais-ugrilaiseksi esitetty Liettuan vesistö nimistö, University of Helsinki: magistro darbas. Prieiga internete: http://urn.fi/URN:NBN:fi:hulib-201806132562.

Nuutinen Olli 1989: Järvi – balttilainen laina. – Virittäjä 93, 497–503.

Pospelov Evgenij M. 1970: Поспелов, Евгений М. Метод географических терминов в анализе субстратной топонимии севера [Metod geografičeskich terminov v analize substratnoj toponimii Severa]. – Местные географические термины. Вопросы географии [Mestnye geografičeskie terminy. Voprosy geografii] 81, Москва: Мысль [Moskva: Mysl’], 96–105.

166

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariam ai finougriškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

Rimša Vytautas 1995: Pseudos10mugriški baltų vietovardžiai. – Baltistica VII: Baltistica VII Starptautiskais baltistu kongress 1995. g. 13.–15. jūnijā: referātu tēzes, Rīga: Latviešu valodas institūts, 97–98.

Rudzīte, Marta 1968: Somugriskie hidronīmi Latvijas PSR teritorijā. – Latviešu leksikas attīstība. Zinātniskie raksti 86, Rīga: Zinātne, 175–198.

Saarikivi Janne 2006: Substrata Uralica. Studies on Finno-Ugrian Substrate in Northern Russian Dialects, Helsinki: Helsingin yliopisto.

Saarnisto Matti 2003: Karjalan geologia. Karjalan luonnonmaiseman synty. – Karjalan synty. Viipurin läänin historia 1, ed. by M. Saarnisto, Karjalaisen Kulttuurin Edistämissäätiö, Karjalan Kirjapaino Oy/Karjala-lehti, 21–80.

Sammallahti Pekka 1988: Historical phonology of the Uralic languages. – The Uralic languages: Description, History and Foreign Influences, ed. D. Sinor, Ser. Handbuch der Orientalistik, Sec. 8: Handbook of Uralic and Central Asian Studies, 1, Leiden: E. J. Brill, 478–554.

Schmid Wolfgang P. 1988: Noch einmal zur Frage eines westfinnischen Substrats in Litauen. – Zeitschrift für Ostforschung. Länder und Völker im östlichen Mitteleuropa 37, Marburg: Herder-Institut, 161–174.

Serebrennikov Boris A. 1970: Серебренников, Борис А. Почему трудно разрешить проблему происхождения верхних слоёв севернорусской гидронимии [Почему трудно разрешить проблему происхождения верхних слоёв севернорусской гидронимии]. – Вопросы языкознания [Voprosy jazykoznanija] 1, 44–59.

Šliavas Juozas 1970: Substratas Žeimelio apylinkės vardyne ir tarmėje. – Kraštotyra, red. B. Vaitkevičius, 263–270.

Šliavas Juozas 1996: Žiemgalių pėdsakais, Vilnius: „Žiemgalos“ draugija.

Thomsen Vilhelm 1890: Berøringer mellem de finske og de baltiske (litauisk–lettiske) sprog: en sproghistorisk undersøgelse, København: Blanco Lunos.

TLE IV – Tarybų Lietuvos Enciklopedija 4 (Simno–Žuvorūnė), Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija, 1988.

Toporov Vladimir N. 1977: Топоров, Владимир Н. К фракийско балтийским языковым параллелям [K frakijsko baltijskim jazykovym paralleliam]. – Балканский лингвистический сборник [Balkanskij lingvističeskij sbornik], отв. ред. Т. В. Цивьян [otv. red. T. V. Civ’jan], Москва: Наука [Moskva: Nauka], 59–116.

Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Straipsniai / Articles

167

SIMONAS NOREIKIS

Vanagas Aleksandras 1975: К проблеме финно-угорского субстрата в литовской топонимии [K probleme finno-ugorskogo substrata v litovskoj toponimike]. Congressus Tertius Internationalis Fenno-Ugristarum. Tallinnae habitus 17.–23. VIII. 1970. Pars I. Acta Linguistica, Tallinn: Valgus, 404–405.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Vanagas Aleksandras 1988: Lietuvių vandenvardžiai, ser. Kalba ir žmonės, Vilnius: Mokslas.

Vasmer Max 1934: Beiträge zur historischen Völkerkunde Osteuropas. 2. Die ehemalige Ausbreitung der Westfinnen in den heutigen slavischen Ländern, Berlin: Akademie der Wissenschaften.

Vasmer Max 1987: Фасмер, Макс. Этимологический словарь русского языка 4 (T–Ящур) [Etimologičeskij slovar’ russkogo jazyka 4 (T–Jaščur)], перевод с немецкого и дополнения О. Н. Трубачева, ред. М. А. Оборина [perevod s nemeckogo i dopolnenija O. N. Trubačeva, red. M. A. Oborina], Москва: Прогресс [Moskva: Progress].

Wiedemann Ferdinand J. 1869: Ehstnisch-deutsches Wörterbuch, St. Petersburg.

Zeps Valdis J. 1962: Latvian and Finnic Linguistic Convergences, Bloomington: Indiana University; The Hague: Mouton and Co.

Zinkevičius Zigmas 2005: Lietuvių tautos kilmė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Lithuanian Hydronyms of Allegedly Finno-Ugric Origin

SUMMARY

This article is based on the author’s Master Thesis written in Finnish and submitted at the University of Helsinki in 2018. The topic is “Lithuanian hydronyms supposed to be Finno-Ugric” and the aim was a critical analysis of such hydronyms, and the result was that in Lithuania there are no Finno-Ugric hydronyms. This topic is important to Lithuanian onomastics. However, in Lithuania, there are not many people with knowledge of Finnish. Thus, this article makes it possible for Lithuanian readers to see the results of the Master Thesis by the author.

In Lithuania, it is still believed that before the arrival of the Balts to the nowadays territory of Lithuania there lived Finno-Ugrians and they must have left their traces in the toponyms. The supposed time of this event is 2000 BC. Thus, Aleksandras Vanagas proposed

168

Acta Linguistica Lithuanica XC

Tariamai finougr iškos kilmės Lietuvos vandenvardžiai

Finno-Ugric etymologies for various Lithuanian hydronyms which in his opinion sound similar to modern Finnic appellatives and proper names. If the investigated hydronyms are a result of 4000 years old language contacts, then the Baltic and Finnic languages of those times sounded different. Thus, the historical-phonological method will be applied in this work as well as semantical and onomastic methods comparing Baltic and Finnic toponyms. Such methods were applied by Aikio in investigating supposed Samic toponyms in Finland where there was a trend to propose Samic etymology for toponyms with unclear etymology sometimes even without comparing them to a Samic appellative or a proper name. He paid attention to the fact that proto-Samic was phonologically different than modern Samic languages and he invited to reconstruct proto-Samic forms first and only then compare them to Finnish toponyms. A reconstructed form may indicate that Samic etymology is wrong. This method is suitable also in the case of supposed Finno-Ugric hydronyms in Lithuania.

In the Master Thesis and this article, there were revised over 40 Lithuanian hydronyms for which Vanagas suggested Finno-Ugric etymologies. All the etymologies by Vanagas were rejected for the following reasons:

Historical-phonological. The reconstructed forms of the compared hydronyms to Finno-Ugric appellatives and proper names are so different that the development from one form to another would be possible.

Semantical. A Lithuanian hydronym is compared to an appellative which is not used in the formation of Finno-Ugric toponyms.

Chronological. A Finno-Ugric appellative, which a Lithuanian hydronym is compared to, is a borrowing from other languages (later than the Stone Age).

In addition, all the hydronyms presented by Vanagas are very different and it is impossible to classify them in any way (by construction, semantics etc.).

In conclusion, in Lithuania, there are no Finno-Ugric hydronyms of the Stone Age.

Nevertheless, the presence of Finnic proper names is possible on the Lithuanian–Latvian borderland, brought by Kreevins (Votic) who lived in Bauska region from the 15^th century. Bauska is situated not far away from the border, which during the centuries was not very precise and there were small changes in it. It means that Kreevin could have transferred their proper names to the territories of present-day Lithuania. Thus, further research should be concentrated on seeking Kreevin names in Northern Lithuania.

Įteikta 2024 m. gegužės 2 d.

SIMONAS NOREIKIS

Helsinkio universiteto

Suomių kalbos, finų-ugrų ir skandinavų kalbų ir literatūrų institutas

PL25 (Unioninkatu 40)

00014 University of Helsinki

[email protected]

Straipsniai / Articles

169