Acta Linguistica Lituanica 2025, vol. 92, s. 1–10 Innehållslänk / Länk till innehållet ISSN 2669-218X (online / elektronisk)

Nijolė Tuomienė

SPRÅK OCH IDENTITET I GRÄNSOMRÅDENA MELLAN SYDÖSTRA LIETUVA OCH BALTARUSSIEN (1900-TALETS ANDRA HÄLFT – BÖRJAN AV 2000-TALET). DEL 1

Vilnius: Litauiska språkets institut, 2023, 259 s.

DOI https://doi.org/10.35321/e-pub.68.paribio-kalbos-tapatybe

ISBN-978-609-411-357-4

JANINA ŠVAMBARYTĖ-VALUŽIENĖ

E-post: [email protected]

ORCID ID: –

Forskningsområden: dialektologi, lexikografi och lexikologi inom litauisk dialektologi, analys av dialektala uttryck i skriftliga källor, sociolingvistik.

https://doi.org/10.35321/all92-13

En bok om identitetens vindlingar hos människor som använder flera språk

Nijolė Tuomienės undersökning av språk och identitet handlar om hur en förvriden antivärderande syn på språket formar en sårbar personlighet; hur den skadade människan, medan hon bofast lever i sin by, virtuellt ”förflyttas” från stat till stat, det vill säga upprepade gånger ockuperas i sitt eget land; hur generation efter generation känner av / genomlever dessa destruktiva faktorer; hur den existentiella tiden, som har / hade språket som sitt förråd – språket som / undergräver talarens självkänsla; hur det traumatiserade och försvagade språket till slut dör och hur dess plats oundvikligen intas av ett eller till och med flera andra språk.

Som också anges i bokens titel har författaren koncentrerat sin uppmärksamhet på perioden från 1900-talets andra hälft till början av 2000-talet. Behandlingen av huvudproblemen knyter Nijolė Tuomienės forskning närmast till Halina Turskas (1995 [1939]) och Valerijus Čekmons (2017)

Copyright © 2025 Janina Švambarytė-Valužienė. Published by the Institute of the Lithuanian Language. This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution Licence, which permits unrestricted use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original author and source are credited. // Utgiven av Litauiska språkets institut. Denna artikel är fritt tillgänglig och distribueras enligt villkoren i licensen ”Creative Commons” Attribution, som tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion av innehållet i vilket medium som helst, under förutsättning att upphovsperson och källa anges.

Mottaget: / Gauta: 2024-11-28. Accepterat: / Priimta: 2025-01-21.

1

koncept; många återklanger kan skönjas vid jämförelse med arbetena av Petras Gaučas, Vaclovas Milius, Aloyzas Vidugiris, Tamara Sudnik, Kazimieras Garšva, Laima Grumadienė, Irena Adomavičiūtė och andra forskare av de baltoslaviska gränsområdena. Med andra ord hör Nijolė Tuomienė utan tvekan till den riktning som utvecklar Halina Turskas koncept.

Monografin blottlägger den komplicerade aktuella språksituationen i Litauens sydöstra utkant och i nordvästra Baltarusien (Varanavo-distriktet). Just den sistnämnda områdets historia avslöjar mer än någon annan litauernas förmåga att anpassa sig för att överleva; under en eller två generationers livstid hamnade de under flera ockupationer och blev kvar omgivna av invånare av andra nationaliteter. Avtrycket av denna erfarenhet överförs från generation till generation än i dag.

Därför anser jag att Tuomienės vetenskapliga arbete kunde ha underrubriken – Ödesmonografi, som växte fram genom att hon under somrarna vandrade genom de oftast redan försvunna litauiska enklaverna i Baltarusien och de närliggande orterna i sydöstra Litauens gränsområde, spelade in och noggrant lyssnade igenom mer än 160 timmar språkliga ljudinspelningar, tog del av respondenternas sociolingvistiska enkäter^¹ och överblickade den flerspråkiga vetenskapliga litteraturen. Det omfattande undersökningsmaterialet, insamlat från 21 Litauiska språkets atlas-punkter (hädanefter – LKA), omfattar en period på över 70 år (1900-talets andra hälft – 2000-talets andra decennium), men huvudfokus ligger på vår egen eller nästan vår egen tid.

Historiskt sett är Litauen under 1900-talet en stat med omritade gränser: en del av dess territorium tillföll Baltarusien och landet genomlevde flera ockupationer (1920–1939 den polska, efter andra världskriget den sovjetiska). Den ideologi om ”det tidigare hemlandet Polens utkanter” som hade formats och länge påtvingats, och som ”under de senaste trettio åren övergått i ett öppet införande av polskhet”, isolerade invånarna i sydöstra Litauens utkanter från det litauiska samhället (s. 7). De litauiska enklaverna i Baltarusien var tvungna att övergå från tvåspråkigheten mellan litauiska dialekter och den belarusiska dialekten (poprostu) till ryska, som hade blivit statsspråk. Hur de lokala litauiska talvarianterna, hänförliga till syd- och östaukštaitiskan, gradvis och målmedvetet utplånades / försvann från början av 1900-talet i sydöstra Litauen (dagens Šalčininkai-kommun) och nordvästra Baltarusien (dagens Varanavo-distrikt), lägger författaren fram detaljerat och insiktsfullt i monografin.

På de undersökta språkliga områdena tillämpades fram till 2000-talet metoden lingvistisk geografi, som endast delvis lämpade sig för att lösa de problem författaren ställt upp: fakta registrerades, men metoden kunde inte förklara orsakerna till språkförändringen. När tidigare litauiska språkforskare därför tillämpade den gamla metoden tvingades de bedöma tendenserna i språkens samspel eller förlusten av väsentliga språkliga egenskaper, liksom de observerade avvikelserna, som tillfälligheter, som avvikelser från processens logiska förlopp; därför uppstod inte bara frestelsen utan rentav nödvändigheten att eliminera dem ur undersökningen^². Eduardas Volteris (Eduards Volters) och Olafas Brokas (Olaf Broch) var de första som beskrev den föränderliga språksituationen utanför Litauens territorium. Forskare på 1980-talet konstaterade att i de angränsande gränsdistrikten – Varanavo och Šalčininkai –

^¹ Beskrivningarna finns på s. 223–259, medan de 256 litteraturreferenserna anges på s. 151–169.

^² Metoden lingvistisk geografi användes av de första forskarna i denna region: Kazys Morkūnas, Zigmas Zinkevičius, Jadvyga Kardelytė m.fl., medan Aloyzas Vidugiris, Laima Grumadienė, Kazimieras Garšva, Vytautas Kardelis m.fl. skrev om de observerade förändringarna i talvarianterna.

2

litauiska talvarianter används inte längre i vardagen^³. Språkforskare på 2000-talet menar att avsaknaden av naturlig kontinuitet skapar förutsättningar för att standardspråklig litauiska (bk) ska etablera sig vid LKA:s gränspunkter. Det främsta hindret för att endast detta språk ska användas i sydöstra Litauen och vid gränsen mot Baltarusien är dock det litauiska språket, som har förlorat sina huvudfunktioner och ”gradvis trängs undan ur aktiv användning och ersätts av ett annat språk (eller andra språk)” (12). Därför är endast 7 av de 17 LKA-punkterna i Litauens gränsområde livskraftiga, 2 livskraftiga och blandade och 8 utrotningshotade. På Baltarusiens territorium är de återstående 4 LKA-punkterna försvagade, med undantag för Pelesos-punkten, som fortfarande håller på att försvagas.

Författaren grundade undersökningen på sociolingvistiskt och lingvistiskt material från de två nämnda språkområdena: inte bara material om litauiska, utan också om den lokala belarusiska dialekten och det lokala polska språket, samt om de varianter av belarusiska och ryska litterära språk som används där, insamlat från 1964 till 2017^⁴.

Monografin är värdefull genom den skickliga tillämpningen av kvalitativ forskningsmetod på två olika men samtidigt likartade språkområden i gräns- och utanförgränsområden. Olika sociolingvistiska metoder för respondentundersökningar används; de blottlägger både de intervjuades beteende och de pågående språkprocesserna, vilka bestäms av ekonomiska, sociala, politiska och andra faktorer. Den målinriktade informationen från den etnolingvistiska situationsobservationen förmedlas genom gruppsamtal, djupintervjuer och semistrukturerade intervjuer. Den är användbar för att undersöka respondenternas språkliga och kulturella attityder och tänkesätt, det vill säga för att tillämpa den etnolingvistiska metoden för dataanalys. De flerspråkiga exempel på yttranden som respondenterna lämnat transkriberas^⁵. Undersökningsobjektet inspirerade också till att sammanställa en ordlista över använda termer, vilket underlättar förståelsen av monografins text.

Företrädare för litauiska dialekter uppfattar vad som är lokalt och icke-lokalt på ett annat sätt än de motsvarande termerna gränsområde / utanförgränsområde. I sydöstra Litauen har lokal / icke-lokal en annan betydelse [”där, längre bort i Litauen, förstår man inte denna vår ’lokalitet’” (s. 109)]. Här har språket, som en komponent i den etniska identiteten, under mer än ett sekel bytts tre gånger: från 1920 krävdes polska med tvång (vid sidan av litauiska och belarusiska); från 1945 ryska (jämte polska, belarusiska och litauiska); från 1988 återinfördes litauiska (jämte ryska, polska och belarusiska). Därför måste gränsområdets språkliga situation undersökas både noggrant och insiktsfullt. 1900-talets språk

^³ Gränsområdesinvånarnas två- och flerspråkighet har från 1972 till i dag uppmärksammats i publikationer av såväl forskare av litauiska och slaviska språk och dialekter.

^⁴ Ljudinspelningarnas längd – 166 timmar, sociolingvistiska data – ifyllda befolkningsenkäter. 89 flerspråkiga respondenter från den äldre, mellersta och yngre generationen intervjuades och/eller spelades in. Ljudinspelningarna samlades in från alla 17 LKA-punkter i sydöstra Litauens gränsområde (sammanlagt 70 timmar). Texterna spelades in under två olika perioder: 1964–1990 spelades 34 timmars ljudinspelningar in på sydaukštaitiska och östaukštaitiska vilniškiai-talvarianter; 2011–2013 – 36 timmars ljudinspelningar från punkter i Šalčininkai-distriktet (31 timmar på lokala slaviska språk, endast 5 timmar på litauisk dialekt och en icke-dialektal variant av litauiska). I fortsättningen av den sydaukštaitiska underdialekten i Baltarusien samlades data om det levande språket in i flera etapper (sammanlagt 96 timmars inspelningar): 1995–2007 spelades 58 timmars texter på litauisk dialekt in och 2011–2017 – 34 timmars texter (9 timmar på litauisk dialekt och 25 timmar på lokala belarusiska och polska språk; endast 4 timmar på ryska och standardbelarusiska).

^⁵ Dialektala exempel från öst- och sydaukštaitiska återges i kopenhagisk fonetisk transkription. Exemplen från den belarusiska dialekten och det lokala polska språket är nedskrivna i en förenklad transkription som används i vetenskapliga publikationer av slavister och andra språkforskare. De citerade exemplen skrivs också om på standardspråklig litauiska, med betydelsen av de avvikande orden angiven inom parentes.

3

Tankarna hos Valerijus Čekmon, en pionjär inom kontaktlingvistiken, att sydöstra Litauen behöver ”en läskunnig analys av de litauiska polackernas historia, dess utforskning och lämpliga tolkning” och att resultaten av språkens kontaktprocess beror ”på språkens likhet och deras sociala prestige” (s. 39), är fortfarande aktuella. Fram till 2000-talet hade nämligen inga väsentliga förändringar i självförståelsen ägt rum. Kristina Rutkovska, som undersökte de polskspråkiga i Litauen, fastställde att det inte finns enspråkiga i gränsregionen; tvåspråkighet eller en blandad språklig miljö dominerar. Vid sekelskiftet kan uttryck för litauiska dialekter i Litauens sydöstra utkant iakttas vid 9 (av 17) LKA-punkter. Där är de sydaukštaitiska särdragen bevarade i större eller mindre utsträckning (dzūkuojama; ą och ę förträngs; diftongerna an och am bevaras intakta). Områdena vid de övriga 8 LKA-punkterna har slavisifierats; invånarna förstår litauiska men kan inte längre tala det. Fram till slutet av 1900-talet hade situationen varit en annan: i gränsområdet mellan sydöstra Litauen och Baltarusien talade äldre och delvis medelålders informanter dialektalt, medan endast de unga hade övertagit de slaviska språken.

De senaste årens forskning om flerspråkighet i sydöstra Litauen visar att tal på litauiska, ryska, polska eller belarusiska är situationellt. Denna flerspråkighet i regionen värderas nu på nytt av informanter från olika generationer – den sägs vara en fördel. Och detta synsätt visar sig, när dagens litauiska språkforskare tillämpar kriteriet geografisk kontext på sydöstra Litauen, inte ha förändrats på ett sekel: ”även om litauiska är statsspråk och obligatoriskt i statliga institutioner, är det dominerande vardagliga kommunikationsspråket i regionen ändå polska” (s. 42). I sydöstra Litauen märks en tendens att ”standardpolskan tränger undan dialekten ur offentlig användning”, inte bara den litauiska utan också den belarusiska talvarianten (s. 43). Sovjettidens russifiering, som fostrade ryskspråkiga medelålders och yngre generationer, tycks förändra deras syn – ryska betraktas inte längre som prestigefyllt. Detta skulle kunna bana väg för det litauiska statsspråket, men den historiska förvirringen lever fortfarande: ”[D]är var Litauen, och här är Polen. Här bor polacker. Morfar berättade att alla här sedan gammalt talade polska, ingen litauiska (talade)” (s. 80)⁶.

Historiskt har sydöstra Litauen och de litauiska enklaverna i Baltarusien tillhört såväl GDL och Samväldet – Rzeczpospolita – som det ryska imperiet och Sovjetunionen. I lokal bemärkelse tillhör all mark de litauiska autochtoner som har bott där, men politiskt sett ”vandrade” invånarna i gränsregionen ”från stat till stat” (s. 66). I respondenternas berättelser: ”[D]å säger far, vi måste fly, vi kommer inte att överleva, vi måste åka någonstans. <...> Och så blev vi kvar, överlevde, växte upp och bor nu här, vi ber på polska (polskt), talar på belarusiska (belarusiskt)” (s. 66).

Eftersom statsgränser som dragits på nationell grund efter första världskriget inte blev bestående uppstod en ovilja att erkänna sin tillhörighet till den ena eller andra nationen; därigenom formades termen tuteišis (tuteišiškumas) – en person som talar flera språk men endast betonar bostadsorten, det vill säga banden till geografien: ”Hos polackerna blev vi kvar utan vårt språk, utan litauiska mässor. Jag minns att min far inte gick till de polska mässorna. <...> De gjorde skolorna polska, ja, sedan ryska <...>. Vi kunde inte läsa och skriva på litauiska. Så växte jag upp. Få talade belarusiska när jag var liten. Sedan bytte språken plats, alla lärde sig redan (belarusiska). Människorna förblev desamma. Far

^⁶ Exempel från Turgeliai i Šalčininkai-kommun.

4

talade litauiska utărija (språk), medan sonen redan talade polska <...>” (s. 70). Tuteišiškumas uppfattas som en taktik för kulturellt motstånd och är för de lokala gränsområdesinvånarna förknippad med självbevarelse genom anpassning till ständigt nya sociala och politiska omständigheter: ”[F]rämmande kom och skrev in oss alla som polacker (i passet)”, ”[V]i kunde många språk, men blev inte polacker eller ryssar” (s. 71–72).

I monografin betonas att den traditionella grunden för nationell identitetsbildning (politisk territorium, modersmål, bekänd religion) hade undertryckts: ”[N]ationalitet, seder och bruk, liksom rätten att välja allt detta, tillhörde i hela gränsregionen ofta andra – främmande nykomlingar” (s. 73). Lokalbefolkningen förödmjukades och straffades ständigt av nykomlingarna; exempelvis fick litauer som arbetade på kollektivjordbruket inga pengar och hånades på alla möjliga sätt [”De säger: vi ska uppfostra om dig (omskola dig).” (s. 77)]; [”Jag gick till arbetet varje dag, men han skrev inte upp mig. <...> Han svarade mig ilsket: du skriker högt, litauer, du har inte tilldelats något.” (s. 78)]. Att förvärva ”status som lokal invånare” krävdes av litauer som bodde på båda sidor av gränsen, även om en respondent född i Baltarusien och bosatt i Šalčininkai sade: ”[V]ad är jag för polack om jag inte kan polska? Ett blandat språk av språk. Och mina barn talar redan ryska, barnbarnen – litauiska” (s. 77).

I konfessionellt hänseende är invånarna i sydöstra Litauen och de belarusiska enklaverna endogama, men de ber på polska även när mässan firas på litauiska, det vill säga det konfessionella kriteriet definierar också reglerna för språkbruket. Författaren nämner att de lokala litauerna i Ramaškoniai (Baltarusien) efter varje ockupation försökte återfå rättigheterna för det litauiska språket, först i kyrkan och skolan, men det hävdades att polack och katolik är synonymer och att ”polskheten ’av sig själv’ uppstår genom att vara katolik” (s. 88)^⁷. Den enda religiösa gemenskapen under alla ockupationsår, familjen, kunde inte stå emot polonocentrismen (en kvarleva av mellankrigstidens polska historiografiska tolkning). Konfessionell tillhörighet, som kriterium för gemenskapsidentifikation, är fortfarande aktuell (i Litauen hålls mässor på polska och litauiska, medan de i Baltarusien hålls på polska och belarusiska). Den yngre generationen har ännu ingen religiös-nationell modell. Än i dag har den från efterkrigstiden övertagna hållningen, som beror på invånarnas svaga nationella identitet, skapat förutsättningar för att ”entydigt identifiera sig med vilken nationalitet som helst och motiveras att handla på vilket lands sida som helst” (s. 91). Författaren kallar denna period en begränsad process av nationell identitetsbildning / icke-bildning.

De olika faktorer som bestämmer kommunikationen och kodväxlingen bland invånare i gräns- och utanförgränsområden (möjligheten att delta i ett samtal eller medvetet söka avskildhet genom att använda ett överlägset språk) var en av förutsättningarna för två- och flerspråkighetens uppkomst. Olika generationer i familjer i sydöstra Litauen kommunicerar på olika sätt: mannen med hustrun – på ryska, fadern med barnen – på ryska och poprostu, modern – på polska och poprostu, barnen sinsemellan – på litauiska. På liknande sätt är det i de belarusiska enklaverna, men barnen talar med sina vänner poprostu och ryska. Den äldre generationen minns att ”[I]bland avbröts samtalen på grund av spänningar som uppstod genom intolerans mot det litauiska språket eller människor av litauisk nationalitet” (s. 95).

^⁷ Denna stereotyp återspeglar adelns (LKD-aristokratins) ideologiska hållningar, grundade på motsättningen kristen / hednisk.

5

Lokalitet kännetecknar också den etniska delen av Baltarusien, med vilken människorna förenades / fortfarande förenas? genom såväl språket som nära släktband. Endast de återstående litauiska enklaverna, som hänförs till perifera dialekter, har en föga avundsvärd språklig situation: eftersom de ”är isolerade och särskilt lätt påverkas av slaviska språk” har de förlorat inte bara det ordförråd som är typiskt för dialekter utan också litauiskans prestige (s. 44). Forskarna vid gemensamma komplexa slavistiska och lituanistiska expeditioner (som ägde rum 1974, 1976 och 1986) har dragit slutsatsen att ”[D]et litauiska språket, som en gång var det viktigaste språket för invånarna i detta område, blev i och med litauernas assimilering gradvis hemmets och familjens språk och användes på vissa platser inte alls längre. Den belarusiska dialekten poprostu trängde gradvis undan litauiskan även ur familjen” (s. 45). Äldre gränsområdesinvånare, som benämner sig lokal, härifrån, tuteišis, kan inte säga vilka de är. Respondenter som identifierar sig endast med geografien och använder en blandning av polska, ryska, belarusiska och litauiska har ingen tydligt formad nationell identitet^⁸. Pelesos-punkten i Baltarusien, där litauiska användes i icke-offentliga miljöer och i kyrkan och där ungdomarna undervisades på litauiska i skolan (som stängdes 2023), har hamnat i kategorin utrotningshotade punkter. Lokalbefolkningen tvingas anpassa sig språkligt. När litauerna levde i små bygemenskaper (Nočia, Pelesa, Ramaškónys, Ródūnia) i Baltarusien stod de inte emot det stora och långvariga trycket från den slavisktspråkiga majoriteten. Språkets försvinnande hänger samman med språkets status: i Litauens etniska områden var litauiska aldrig ett officiellt eller offentligt språk och ingen officiell dokumentation fördes på det.

Monografin beskriver sambandet mellan språkets överlevnad och gemenskapens kulturella assimilering. Därför ersätts de särpräglade dragen som gradvis går förlorade av påtvingade ”mer prestigefyllda”, ”högre stående”, ”mer kultiverade” traditioner. Människor anpassar sig medvetet och omedvetet till de nya sederna och det nya språket / de nya språken och blir tvåspråkiga. Senare, när det andra, inlärda språket dominerar i vardagen, går människor från tvåspråkighet till enspråkighet.

Bokens författare analyserar hur kulturell assimilering i de undersökta gräns- och utanförgränsområdena, särskilt i de litauiska enklaverna i Baltarusien, genomfördes ”uppifrån”, det vill säga genom den lokala administrationens påtryckningar, utbildningen och kyrkan. Exempelvis kunde litauerna i sydöstra Litauens gränsområde och i dess etniska områden under sovjettiden inte skicka sina barn till litauiska skolor, eftersom sådana skolor inte fanns (eller låg för långt från bostadsorterna). Och föräldrar som hade gått i polska och ryska skolor förlorade sin litauiska identitet och strävade inte efter att lära sina barn litauiska. På så sätt blev ”detta språk en ohörbar ’relikt från det förflutna’, som inte tillfredsställde unga människors vardagliga behov” (s. 60). I Šalčininkai- och Varanavo-trakterna blev litauerna en etnisk minoritet, och denna status har inte förändrats än i dag [”om man är katolik – då är man också polack” (s. 61) förnekade i allmänhet litauernas existens i de undersökta trakterna]. Hur Armija Krajowa-avdelningarna, som förföljde litauerna, ”formade” den etniska identiteten berättar en respondent från Ramaškoniai: ”han hade skrivit under sig som polack. <...> Polack, men talar litauiska. <...> De ansåg honom vara en falsk polack. <...> Nästa gång kommer vi, säger de, och hjälper dig så att

^⁸ Påståendet att polsk etnisk och nationell identitet uttrycks starkare och mer aktivt i Vilnius och dess omgivningar än i Šalčininkai stad och distrikt är tvivelaktigt, eftersom statistiska data visar något annat. Enligt uppgifterna från Litauens folkräkningar 2021 och 2022 skrev sig / blev 79,5 procent av invånarna enbart i Šalčininkai-distriktet registrerade som polacker.

6

du vet, på den här bänken. Och vet du, med en šompal (metallstång), säger de, ska vi slå dig, så kommer du att veta vad du ska vara” (s. 62). En medveten och konsekvent slavisering av befolkningen genomfördes på statlig nivå: om föräldrarnas nationalitet inte hade skrivits in i födelseattesten registrerades dessa medborgare som personer av polsk nationalitet.

Tuomienė bedömer kodväxling inte bara som ett lingvistiskt utan också som ett socialt, psykologiskt och rentav praktiskt fenomen, som kan iakttas på såväl fonetisk och lexikal nivå som på fras- eller menings- och diskursnivå. Kodväxling hänger samman antingen med en önskan att solidarisera sig med en social grupp eller att skilja ut sig från den (genom att betona social status och elitism), eller med att samtalsämnet tar en annan riktning. Teoretiska påståenden om kodväxling illustreras effektfullt och övertygande med två- och flerspråkiga exempel. Enligt författaren är de sex funktioner för kodväxling som forskarna René Appel och Pieter Muysken fastställt bäst lämpade för att undersöka kodväxling och språkens / språkbrukets användning inom olika områden (Appel, Muysken 2005: 118). I de undersökta flerspråkiga gemenskaperna i sydöstra Litauen och nordöstra Baltarusien registrerar författaren växling mellan fyra språk – fyra koder. Det har visat sig att kodväxlingen i de äldsta, medelålders och yngsta generationernas talares språk fyller fem funktioner: referentiell, direktiv, identitetsrelaterad, metaforisk och metalingvistisk⁹. Författaren fastställde ett samband mellan användningen av enskilda koder och lokalbefolkningens nationella och medborgerliga identitet. Vid kodväxling infogade / övergick alla talare oftast till ett språk – den belarusiska dialekten poprostu. Enligt forskaren kan frekvensen av övergångar till denna dialekt ha påverkats av omgivningen (gränsen mot Baltarusien), invånarnas ålder och mer sällan utbildning. Författaren beskriver detaljerat var och en av de analyserade kodväxlingsfunktionerna: den referentiella används för att precisera uttrycket för de tankar som förmedlas eller motsvarigheten till ett ord. Den direktiva funktionen hos kodväxling känns igen när talaren anpassar sig till det språk samtalspartnern använder, för att inkludera denne i kommunikationen (detta är vanligare i samtal med företrädare för den medelålders och yngre generationen än bland de äldre, eftersom de senare inte alltid är benägna att byta kod). Samtal som växelvis förs på två språk – litauisk dialekt och belarusisk dialekt poprostu – bedöms av bokens författare som uttryck för den identitetsrelaterade funktionen, det vill säga som ett tecken på tuteišiškumas. När ett eller flera ord från ett annat språk infogas i det huvudsakliga dialogsproket under diskursen är syftet att betona och framhäva yttrandets kärna eller ge det en ytterligare semantisk nyans (den metaforiska funktionen). Författaren iakttar exempel på den metalingvistiska funktionen hos kodväxling i invånarnas samtal när de diskuterar språken i sin region, funktionerna hos de språk som används på hemorten, anger betydelsen hos enskilda ord och intresserar sig för likheter och skillnader mellan dessa betydelser.

I monografin skulle beskrivningen av undersökningen av kodväxlingens funktioner, som ett lovande och modernt sätt att blottlägga språkets eller språkens roll i dagens mångkulturella och flerspråkiga samhälle, kunna tillämpas bredare i lingvistiska arbeten. Man kan alltså hävda att författaren genom resultaten av en sådan undersökning strävar efter att förändra den negativa bedömning av språkväxling som tidigare dominerade inom språkvetenskapen. En sak är klar: kommunikation i en flerspråkig miljö kräver att kommunikationens deltagare praktiskt och skickligt (an)passar språken samt kreativt och fritt använder olika språkliga resurser. Jag anser att Tuomienės fortsatta vetenskapliga undersökningar, knutna till

^⁹ Den poetiska funktionen hos kodväxling behandlas inte i arbetet på grund av brist på exempel.

7

kodväxlingen och det språkliga beteendet hos den yngre generationen i Litauens gränsregioner i en flerspråkig miljö, skulle vara mycket lovande.

Bokens författare betonar förändringarna i den språkliga situationen vid sekelskiftet, eftersom de litauiska och belarusiska språk som dominerade i den icke-offentliga kommunikationen under 1900-talet (under 1960–1980-talen) under 2000-talet (under 2000–2010-talen) ersätts enbart av slaviska språk. Varför detta skedde förklarar respondenterna: ”<...> det var ryskt styre, senare litauiskt, därefter ockuperade polackerna oss. Kriget började och sovjeterna kom. Sedan – återigen litauerna. Så i vilken stat levde vi? Om det under kanske hundra år här fanns Litauen, Polen, Sovjetunionen och Belarus, nu – återigen Litauen <...>. Under hela min fars, till exempel, livstid bytte styret plats sex gånger. Och varje gång frågar den nya makten människorna: vilka är ni egentligen? Vem är du? Människorna förstod att det bästa var att säga att jag är lokal. Och det var allt. Jestem tutejszy (på litauiska: jag är lokal)” (s. 108). I de litauiska språköarna i Belarus är den språkliga situationen enligt författaren en annan: ”[H]är talar numera få litauiska. Det finns ingen, vi har ingen att tala med. De unga kan det inte, de talar gudaiskt (på belarusiska), numera bara belarusiska och ryska. De behöver inte litauiska” (s. 118). Från 1970-talet talar den yngre generationen inte längre litauiska.

Beskrivningen av språkets död presenteras genom en mer konsekvent analys av kodväxlingen i Ramaškonių-mikroområdet (Belarus). De assimileringsstadier som författaren urskiljer (trycket på gemenskapen att tala det dominerande språket, befolkningens tvåspråkighet och den unga generationens identifiering med ett annat språk) trängde långsamt ut det litauiska språket ur bruk. I början av 1900-talet förde den äldre generationens litauisktalande invånare inte språket vidare till de mellersta och yngre generationerna. Det litauiska språket trängdes ut ur hemmets privata miljö på två sätt: föräldrarna talade litauiska sinsemellan, men med barnen – poprostu [”De gamla samlas, brukade det vara, och då brummar de (talar) på litauiska. De berättar allehanda saker, men vi barn förstod redan ingenting av vad dessa gamla brummade (talade). Vi barn förstod ingenting, med oss talade de redan poprostu”] (s. 135).

Språkens status förändrades: den belarusiska dialekten stärktes fram till 1910-talet, och från 1920 till 1939, efter att Polen hade ockuperat Vilniusområdet och en del av nordvästra Belarus, blev polskan dominerande. Polskan övertog också det litauiska språkets funktioner; den fick stöd av kyrkan, de öppnade polska folkskolorna, införandet av obligatorisk grundutbildning och myndigheternas inställning (språket var ett medel för kommunikation med myndigheterna), till exempel: ”[G]ud kan inte något annat, bara polska”; ”[U]nder tjugo år bankade polackerna in i huvudet på oss att litauiska är ett okultiverat språk, ateisternas språk. Gud kommer inte att höra böner på litauiska” (s. 137–138). Barnen skickades till polska skolor [”När skolorna öppnade sig samlades vi, ställde oss upp, bildade vår lilla ring och talade litauiska. Då pekade de andra med fingrarna: där är litauerna, deras blod är hundblod” (s. 140)]. Belarusisk poprostu och polska betraktades medvetet som två varieteter av samma språk. Från mitten av 1900-talet hade medvetenheten om den litauiska nationella identiteten stärkts: man ville lära sig standardspråket litauiska, men Ramaškonių-mikroområdets etniska invånares ställningstagande var alltid beroende av myndigheterna, som hade format uppfattningen att litauiska var ”ett dåligt bondespråk”; ”vi talar litauiska fult”; ”ett fördärvat litauiskt språk”; ”[V]årt språk är fult, som från någon bakgård”; ”ett fult språk”; ”žmudiška (žemaitiska) dialekt” (s. 143–144). Inte heller värderades poprostu: ”lit. människor vill inte att någon i kyrkan ska tala med dem på ett enkelt språk, att de ska tilltala prästen på samma sätt”;

8

som en ko” (s. 144). Förlusten av den litauiska dialektens / det litauiska språkets prestige orsakades av relationerna inte bara till den belarusiska dialekten poprostu, utan också till polskan: ”båda dessa språk – litauiska och belarusiska – ställdes målmedvetet mot det polska språket, som representerade ’högre kultur’ och hade högre prestige (i det nära förflutna)” (s. 145).

Invånarna i sydöstra Litauens och nordvästra Belarus gränsområde förblev desamma, men de blev (på grund av den kulturella assimileringen av lokalbefolkningen, genomförd via administrationen, utbildningen och kyrkan) tvåspråkiga / flerspråkiga. Gränsområdets invånares identitet förändrades från en identitet utan tydlig nationell grund till identifiering med flera nationella grupper samtidigt. Tuteišiškumas (lokal identitet) var ett sätt att stå emot politiskt och socialt tryck samt ett annat system för språklig identitet. Även om ungdomarna i sydöstra Litauen under 2000-talet förstår utbildningens betydelse, intresserar sig för frågor om nationalitet och etnicitet och skulle vilja knyta sin framtid till Litauen och överge modellen med lokal identitet, har de ännu inte skapat en egen [”min nationalitet är internationell” (s. 81)]. I Belarus är det litauiska språket dött; det statliga ryska språket dominerar. Polskan har tilldelats en konfessionell funktion.

Sammanfattningsvis kan man om den första delen av monografin Språk och identitet i sydöstra Litauens och Belarus gränsområden (1900-talets andra hälft – början av 2000-talet) hävda att Nijolė Tuomienės arbete är viktigt och aktuellt av två väsentliga skäl. För det första sammanfattas och granskas i boken kritiskt de hittillsvarande arbetena och undersökningarna av de områden som författaren har studerat, och deras metodologi utvärderas. För det andra föreslås en ny sociolingvistisk modell för undersökning av gränsområden och områden med intensiv språkkontakt. Värdet av denna vetenskapliga monografi ökar också genom det faktum att den inte enbart är lingvistisk eller sociolingvistisk – det är ett tvärvetenskapligt arbete. I sin forskning bygger författaren inte bara på lingvisters och sociolingvisters arbeten, utan också på sociologers, kulturforskarnas och historikernas undersökningar, eftersom inte bara lingvistiska eller sociolingvistiska fakta analyseras, utan även historiska, kulturella, sociokulturella och politiska kontexter beaktas. Det är viktigt att de två undersökningsområdena betraktas ”från båda sidor”, det vill säga att det område som en gång utgjorde ett sammanhängande litauiskt språkområde inte på konstgjord väg delas upp i Litauen och Belarus. Monografins nyhet, aktualitet och originalitet förstärks också av att författaren bygger på autentiska flerspråkiga ljudinspelningar och integrerar material från sociolingvistiska intervjuer med lokalbefolkningen i undersökningen. Det måste nämnas att bokens författare själv härstammar från en litauisk språk-ö i Belarus och därför förstår och kan bedöma den undersökta situationen inte bara utifrån det insamlade materialet, utan också med stöd av autentisk erfarenhet.

När man slår igen boken kan man med säkerhet säga att monografins uppställda mål – att på grundval av empiriska data avslöja omständigheterna kring det litauiska språkets tillbakagång / försvinnande från sydöstra Litauens gränsområde och de etniska litauiska språköarna i Belarus, fastställa de sociolingvistiska och etnolingvistiska orsakerna till språkförändringen samt undersöka den kodväxling som används av / användes av tvåspråkiga / flerspråkiga människor som lever / levde på gränsområdets orter, dess typer och funktioner – har uppnåtts, och att detta innebär ett nytt perspektiv på vårt språks historia och sociolingvistiska utveckling.

Dagens situation för det litauiska språket i Litauens sydöstra gränsområde ger tyvärr inte anledning till stor optimism: i den återupprättade litauiska staten, som redan har genomlevt mer än trettio år, existerar ”tuteišiškumas”. Än i dag bevittnar vi de ”största krigen” som fortfarande pågår i själarna / hjärtana. Hur länge kommer det att dröja innan man inser att varje människa i gränsområdet / utanför gränsen,

9

som både kulturens / språkets objekt och subjekt, skulle kunna / förmå vilja leva sitt eget liv, inte ett liv som påtvingats utifrån? Kommer Regimantas Tamošaitis tanke, att ”den enda gränsen på denna plats är jag själv”, någon gång att bli en allmän statlig hållning till språk och identitet?

LITERATŪRA

Appel René, Pieter Muysken 2005: Language Contact and Bilingualism, Amsterdam: Academic Archive.

Čekmonas Valerijus 2017: Kalbų kontaktai ir sociolingvistika [Language Contacts and Sociolinguistics], sud. L. Kalėdienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Turska Halina 1995 [1939]: O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie [On the Emergence of Polish Language Areas in the Vilnius Region], sud., įvadinio straipsnio aut. V. Čekmonas, Vilnius: Mintis.

10