Acta Linguistica Lithuanica

2025, vol. 92, s. 1–19

Innehållslänk / Turin... nuoroda

ISSN 2669-218X (online / elektroniskt)

OM ETYMOLOGIN HOS LIT. ALĖTÍ, ALMUÕ, ÁLMĖ, ẼLMĖS ETC. OCH DERAS SAMBAND MED DET TYSKA ORTNAMNET ULM OCH DESS BESLÄKTADE

Om etymologin hos lit. aléti, almuõ, álmė, ẽlmės och andra ord samt deras förhållande till det tyska ortnamnet Ulm och dess besläktade namn

HARALD BICHLMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg E-post: [email protected] ORCID ID: https://orcid.org/0000-0003-0001-1677 Forskningsområden: namnforskning (toponymi), historisk fonologi hos de germanska språken, indoeuropeisk språkvetenskap, aljamiado-texter.

https://doi.org/10.35321/all92-01

ANNOTATION

Lit. aléti ’flyta, droppa, springa, skynda’, nualéti ’svämma över, översvämma (fält)’, almuõ (3) m. ’var’, álmė (1), almẽ (4) f. ’materia som tränger ut ur kroppen’, ẽlmės (4) f. pl. ’detsamma’ har traditionellt etymologiserats på grundval av en rot som antas betyda ’flyta’. Här argumenteras att orden sannolikt bygger på minst två olika rötter: å ena sidan uridg. *h₁elh₂- ’driva någonstans’ eller uridg. *h₂elh₂- ’gå planlöst’, å andra sidan roten uridg. *h₁el(H)- ’vara möglig, rutten’.

På grundval av roten uridg. *h₁el(H)- ’vara möglig, rutten’ ska även det nyhögtyska ortnamnet Ulm och därmed besläktade namn förklaras. Det visar sig att denna namngrupp bäst kan föras till urgerm. *ulma- ’mull, förruttnelse’. Av de tre andra vid första anblicken fungerande härledningarna för denna namngrupp visade sig en tidigt vara felaktig; två andra är semantiskt rimliga, men endast en av dem är också ljudhistoriskt möjlig. Förslaget att föra namnet till urgerm. *ual(l)-, *u̯ul- ’koka, sjuda’ håller inte ljudhistoriskt. Härledningen från ett ’gammaleuropeiskt’ vattennamn förblir i princip en möjlighet, men den etymologi som erbjudits sedan Hans Krahe måste modifieras.

Eftersom en germansk etymologi är möjlig bör denna föredras framför den ’gammaleuropeiska’ lösningen.

Copyright © 2025 Harald Bichlmeier. Utgiven av Institutet för det litauiska språket. Detta är en open access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-licensen, vilken tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion i alla medier, under förutsättning att originalförfattaren och källan anges. // Utgiven av Institutet för det litauiska språket. Denna artikel är fritt tillgänglig och distribueras enligt villkoren i licensen ”Creative Commons” Attribution, som tillåter obegränsad användning, spridning och återgivning av innehållet i alla medier, förutsatt att författaren och källan anges.

Mottagen: / Gauta: 2025-02-03. Godkänd: / Priimta: 2025-05-15.

1

NYCKELORD: gammaleuropeisk hydronymi, litauisk etymologi, tyska toponymer, historisk ljudlära hos de germanska språken.

SAMMANFATTNING

Lit. aléti ’flyta, duggregna, skynda’, nualéti ’översvämma (fält), svämma över’, almuõ (3) m. ’var’, almē (1), almẽ (4) f. ’materia som flyter ut ur en kropp’, elmēs (4) f. pl. ’detsamma’ har traditionellt etymologiserats som härstammande från en rot med betydelsen ’flyta’. Denna artikel argumenterar i stället för att orden har sitt ursprung i minst två skilda urindoeuropeiska (PIE) rötter. Å ena sidan kan de knytas till PIE *h₁elh₂ ’driva någonstans’ eller PIE *h₂elh₂ ’gå omkring planlöst, irra omkring’. Å andra sidan tycks vissa av dem härstamma från PIE *h₁el(H)- ’vara oren, rutten’.

Roten PIE *h₁el(H)- ’vara oren, rutten’ ligger också bakom det nyhögtyska ortnamnet Ulm och besläktade toponymer i Tyskland. Dessa namn kan knytas till PGerm. *ulma- ’mull, förruttnelse’. Bland de tre rådande förklaringarna av dessa namn kan en helt avfärdas, medan de två återstående är semantiskt plausibla — men endast en av dem passar också fonologiskt. Förslaget att knyta namnen till roten PGerm. *ual(ʔ)-, *uul- ’koka, sjuda’ är omöjligt. Den alternativa hypotesen — att tolka dem som ’gammaleuropeiska’ hydronymer, först framlagd av Hans Krahe — förblir möjlig men kräver en revidering. Eftersom en germansk förklaring utan semantiska och fonologiska motsägelser kan ges, är den emellertid metodologiskt att föredra framför den ’gammaleuropeiska’ hypotesen.

NYCKELORD: gammaleuropeisk hydronymi, litauisk etymologi, tyska toponymer, historisk fonologi hos de germanska språken.

1. LITHUANICA^¹

Ordfamiljen(-familjerna) kring lit. aléti ’flyta, droppa, springa, skynda’,^² nualéti ’svämma över, översvämma (fält)’, almuõ (3) m. ’var’,^³ almē (1), almẽ (4) f. ’materia som tränger ut ur kroppen’,^⁴ elmēs (4) f. pl. ’detsamma’^⁵ behandlades av Sergio Neri (i Neri, Ziegler 2012: 56 f. och i Neri et al. 2016: 234 f.) i samband med nyhögtyska dial. Eller ’jordbruksmark som inte är

¹ Bidraget bygger på föredraget ”On the Etymology of the Placename Ulm and its Relatives in Germany – and its Potential Connections with Some Baltic Words”, som hölls vid konferensen ”5-oji tarptautinė mokslinė Aleksandro Vanago konferencija „Kalbos ir kultūros dialogas XXI amžiaus onomastikoje““ / “5ᵗʰ International Scientific Aleksandras Vanagas’ Conference “Language and Culture Dialogue in 21ˢᵗ Century Onomastics””, Vilnius, 7–8 november 2024. – Jag tackar bidragets två anonyma granskare för deras anmärkningar; de har till stor del arbetats in i bidraget. Eventuella kvarvarande fel och oklarheter ansvarar jag ensam för.

² Inte i LitEW (där endast LitEW I 7 aléti ’vara fattig’ och aléti ’ropa alala’ anges); LithED I 17 för aléti ’sippra, droppa, rinna ut, vandra’ till en uridg. rot *h₂el, utan att ange någon betydelse för den (likaså SEJL 2024 s.v. aléti) och hänvisar till uppslagsordet almuõ ’var, varigt sekret från ett sår, varigt sputum’ (LithED I 20 f.; likaså SEJL 2024 s.v. almuõ), där författaren dock inte nämner denna urindoeuropeiska rot utan åter hänvisar till aléti. Om problemen med ett sådant tillvägagångssätt, se även längre fram i bidraget.

³ Jfr LitEW I 8; LithEW I 20 f.; SEJL 2024 s.v. almuõ (och föregående fotnot).

⁴ Jfr LitEW I 8. LithEW I 20 f. (s.v. almuõ) och SEJL 2024 s.v. almuõ förklarar almē som en nybildning på grundval av den nya rot ur(öst)balt./lit. *alm-/*elm-, abstraherad ur almuõ. Denna härledning kan inte förklara akut accent i almē.

⁵ Jfr LitEW I 8; LithEW I 20 f. (s.v. almuõ), och SEJL 2024 s.v. almuõ förklarar elmēs som en nybildning på grundval av den nya rot ur(öst)balt./lit. *alm-/*elm-, abstraherad ur almuõ.

2

använd mark, ödemark’ respektive i samband med nyhögtyska dial. Ölme ’beryktad trakt, fuktig plats i åkern’, ülmiġ ’våt på vissa ställen’.

Sammanlagt åberopas tre urindoeuropeiska rötter för härledningen av den ena eller andra av de nämnda formerna:

- uridg. *h₁elh₂- ’driva någonstans’ (IEW I 306 f.; LIV 2001 [1998]: 235)⁶,

- uridg. *h₂elh₂- ’gå planlöst’ (IEW I 27 f.; LIV 2001 [1998]: 264)⁷,

- uridg. *h₁el(H)- (eller *[s]h₁el(H)-?) ’vara möglig’ (IEW I 305).

Följande överväganden respektive härledningar framförs:

Hos Neri 2012: 57 knyts almuõ, álmē, ēlmēs tentativt till lit. ãlksna f. ’pöl, vattensamling’⁸, lett. al(u)ksna f. ’morasartad plats där vatten rinner in’, varvid de sistnämnda formerna förklaras ur förurbalt. *h₁ol(H)-s-nah₂- ’den morasartade’ (med sekundärt inskjutet *-k före *-s- i baltiskan). De tre andra formerna etymologiseras inte uttryckligen, men man kan sannolikt anta följande förformer:

- lit. almuõ < urbalt. *almōn, gen. *almenes < förurbalt. *h₁ol(H)-mōn, gen. *-menes,

- lit. álmē < urbalt. *almiā- < förurbalt. *h₁olH-mi̯ah₂-,

- lit. ēlmēs < urbalt. *elmiā- < förurbalt. *h₁el(H)-mi̯ah₂-.

Sambandet med nyhögtyska dial. Eller respektive det därunder liggande medelhögtyska elle* ’ofruktbar åker’ består genom den rot som också ligger till grund för detta: mht. elle* < fht. *elana < urgerm. *elanō ’moras, träsk’ < förurgerm. *h₁el(H)-onah₂- ’förruttnelse’, vilket är en substantivering av urgerm. *ulana- < förurgerm. *h₁l(H)-ono- ’rutten’.

Lit. aléti nämns inte i detta sammanhang.

I Neri et al. 2016 framställs helheten något mer differentierat: Förklaringen från 2012 betraktas fortfarande i princip som möjlig. Dessutom övervägs, med hänvisning till Harald Bichlmeier 2013a: 406 ff. och Bichlmeier 2011⁹: 184, att förena de litauiska orden med betydelsen ’var, massa som flyter ur en död kropp’ med det litauiska verbet aléti ’flyta, droppa, rinna, skynda’.

⁶ Roten har säkra appellativa fortsättare endast i grekiskan och armeniskan och rekonstrueras i LIV 2001 [1998] med ’?’; författaren anser dock ansatsen övertygande.

⁷ Roten har säkra appellativa fortsättare i grekiskan och latinet och kanske i lettiskan.

⁸ Jfr LitEW I 8; jfr dessutom ALEW 34, där dock ingen etymologi i egentlig mening erbjuds; LithED I 19 (s.v. a̋lksnis) återför lit. ãlksna ’plats täckt av alar, alskog’ och lett. ãlksna ’skogskärr’ på äldre *aliksna < *alis-nā, varvid akutaccenten ska ha uppstått genom ersättningsförlängning efter bortfallet av det mediala *-, och överväger inte ens ett samband med lit. aléti, álmē etc. I SEJL 2024 s.v. a̋lksnis nämner författaren nu åtminstone en indoeuropeisk förform uridg. *h₂elis-no-, men även här görs ingen koppling till den i anm. 2 nämnda roten *h₂el.

⁹ I Neri et al. 2016: 244 anges i litteraturförteckningen under ”Bichlmeier Überlegungen” felaktigt Bichlmeier 2013b i stället för Bichlmeier 2011.

För lit. el̃mės rekonstrueras därmed implicit urbalt. *elmiā- < förurbalt. *h₁elh₂-miāh₂, medan det urgerm. *ulman som behandlas på samma ställe (Neri in Neri et al. 2016: 234f. med avseende på nhd. dial. Ülme, ülmig) antingen bör antas vara en amfikinetiskt böjd n-stam *h₁elh₂-mon- / *h₁l̥h₂-mn- ‘något försett med vätska’ > ‘var, förruttnelse’ (i detta fall skulle man behöva anta att lit. almuõ har infört en sekundär o-grad), eller en först inomgermansk substantivering av adjektivet *ulma- ‘murruten’ < *h₁l̥h₂-m(n)-ó- ‘varig, flytande’.

Vidare skulle man även kunna ”anta *h₂elh₂-mon- / *h₂l̥h₂-mn- ’något försett med vätska’ > ’var, förruttnelse’, vilket ligger till grund för de germanska och litauiska formerna utan ytterligare antaganden”.

Frågan kvarstår naturligtvis om man utan vidare kan godta den semantiska utveckling som här antas, ”något försett med vätska’ > ’var, förruttnelse’”, särskilt eftersom den ovan nämnda uridg. roten *(s)hₑl(H)- ’vara möglig’ (IEW I 305) faktiskt finns, även om frågan huruvida det rör sig om en rot med s mobile¹⁰ framför allt beror på om grekiska och indoariska ord med betydelsen ’vattenbäcken, sjö, träsk’ och liknande (ai. sáras n. ’vattenbäcken, damm, [änd-]sjö, avest. *harah n. i koronymen avest. HaraXᵛaitī f., fornpers. /harauvatī-/ f. ’Arachosien’, gr. ἕλος n. ’fuktig äng, sank sänka, träsk, marskland’) nu ska härledas från en uridg. rot *sh₁el(H)- ’vara möglig’ eller om en egen uridg. rot *sel- ’träsk, sank’ ligger till grund för dem (jfr IEW I 901)¹¹.

För de baltiska ordformerna måste man anta en förurbaltisk rot utan initialt *s-, men med avslutande laryngal (alltså uridg. *h₁eH-), eftersom akutaccentuerade ordformer i namngruppen annars inte kan förklaras, medan de indoariska och grekiska orden kräver initialt *s men inte ger den minsta antydan vare sig om *-h₁ eller om slutljudande *-H (alltså uridg. *sel-). Man kan förena båda namngrupperna under ansatsen uridg. *(s)hₑl(H)-, men man kan också låta bli; det är väl en smaksak.

Övervägandena i H. Bichlmeier 2011 och 2013a gjordes utan att en uridg. rot *(s)hₑl(H)- ’vara möglig’ togs med i undersökningen. Eftersom denna rot otvetydigt finns, framför allt enligt de belagda fortsättningarna i germanska språk, uppstår frågan om de nämnda litauiska orden alla är bildade på grundval av samma urindoeuropeiska rot, eller om minst två rötter ligger till grund för dem:

Lit. aléti ’flyta, droppa, springa, skynda’, nualéti ’svämma över, översvämma (fält)’ kan enklast återföras på förurbalt. *h₂elh₂-eh₁-/*h₂elh₂-e/o-

¹⁰ Ansatsen av en rot med s mobile bredvid en rot som annars börjar med laryngal är visserligen inte regelmässig, men kan också göras sannolik på andra håll; jfr Mark R. V. Southern 1999 passim.

¹¹ För diskussionen av detta problem hänvisas till Neri 2016: 234 f.; att återge den här skulle föra för långt.

4

återföras; förurbalt. *h₁olh₂-eh₁-/*h₁olh₂-e/o- framstår på grund av det då antagna o-stadiet som mindre sannolikt.

Lit. almuõ (3) m. ’var’ kan enklast knytas till förurbalt. *h₁olH-mon och uridg. *h₁elH- ’vara möglig’: övergången ’mull’ > ’förruttnelse’ > ’var’ framstår som oproblematisk. Kopplingen till ’rörelseverb-rötterna’ uridg. *h₁elh₂- ’driva någonstans’ (IEW I 306 f.; LIV 2001 [1998]: 235) eller uridg. *h₂elh₂- ’gå planlöst’ (IEW I 27 f.; LIV 2001 [1998]: 264) skulle nödvändiggöra antagandet att benämningsmotivet för ordet ’var’ var dess flytande.

Troligen hör även lit. ãlksna f. ’pöl, vattensamling’, lett. al(u)ksna f. ’plats i moras där vatten rinner in’ hit < förurbalt. *h₁olH-s-nah₂- ’den morasartade’.

Lit. álmē (1), almē (4) f. ’materia som tränger ut ur kroppen’, elmēs (4) f. pl. ’detsamma’ är svårare att klassificera: Om ’utträngandet’ av massan, alltså dess rörelse, skulle ha varit benämningsmotivet, kan en av de två ’rörelseverb-rötterna’ ligga till grund (å ena sidan urbalt. *álmijā- < förurbalt. *h₂elh₂-miēh₂ eller *h₁olh₂-miēh₂, å andra sidan urbalt. *élmiā- < förurbalt. *h₁elh₂-miēh₂). Men om benämningsmotivet var att den utträngande massan just var rutten, kan även urbalt. *álmijā- < förurbalt. *h₁olH-miēh₂ å ena sidan, gentemot urbalt. *élmiā- < förurbalt. *h₁elhH-miēh₂ å andra sidan, behöva antas.

Man kan knappast finna argument för att alla tre rötter som nämndes inledningsvis är bevarade i litauiskan, men en motsats mellan ’rörelseverbrot’ och ’mull, förruttnelse’ framstår ändå som sannolik. Om ’rörelseverbroten’ var uridg. *h₁elh₂- ’driva någonstans’ (IEW I 306 f.; LIV 2001 [1998]: 235) eller uridg. *h₂elh₂- ’gå planlöst’ (IEW I 27 f.; LIV 2001 [1998]: 264), eller om båda i (för)urbaltiskan tidigt har sammanfallit till en rot tidigurbalt. *ełH-/*ałH, kan inte längre avgöras, respektive beror på vilket teoretiskt argumentationsvärde man tillmäter morfologiska bildningsmekanismer som är teoretiskt möjliga i (för)urbaltiskan.

Förutom den nyss framlagda förklaringen av de olika vokalerna (a-: e-) i de litauiska ordens ansats på grundval av olika urindoeuropeiska rötter och/eller på grundval av olika avljudsstadier bör det också påpekas att det även är möjligt att det här rör sig om en (dialektal) inomlitauisk respektive inom-baltisk variation, där lit. e enligt ‘Lex Rozwadowski’, ^¹² just växlar med lit. dial. a, som till exempel i lit. ẽžeras m. ‘sjö’ kontra lit. dial. ažaras, ažeras m. ‘detsamma’, apreuß. assaran ‘detsamma’. Detta kan knappast avgöras. Möjligheten av olika underliggande rötter kan antydas av den litauiska ordformernas intonationsskillnad: former med akut (álksna, álmē) kan knappast förklaras på annat sätt än på grundval av en urindoeuropeisk rot med utljudande laryngal, medan sådana med cirkumflexerad rot här inte kan bidra mycket till ett avgörande, eftersom suffixet *-ijā även här har framkallat cirkumflexen vid en ursprungligen akutintonerad rot.

^¹² Jfr Jan Rozwadowski 1914–1915.

5

kunnat göra det. Bedömningen av intonationernas värde för förklaringen försvåras dessutom av att laryngalen enligt de Saussures regel egentligen borde ha försvunnit tidigt bredvid en rot i o-stadium och att ingen akut accent då borde föreligga.

I detta sammanhang bör också påpekas att ett element urbalt. *alma förekommer relativt ofta i litauisk respektive allmänt baltisk hydronymi; jfr exempelvis flodnamnen lit. Almė, Almajā, Almuonė eller sjönamnen lit. Āl̄majas, Āl̄menas etc. Dessa knyts traditionellt till verbet alméti eller anses till och med vara avledda från detta¹³. Inget av dessa namn tycks ha en akutaccentuerad rot. Dessutom förbinds dessa namn ofta med två ostindoeuropeiska ord, ai. árma m. ’brunn’ och toch. B ālme n. ’källa’. Båda formerna pekar på en förform utan slutlaryngal respektive lämnar frågan öppen. Båda orden förs vanligen till uridg. *h₂el-mo, till den uridg. roten *h₂el- ’närma, växa’ (IEW I 26 f.; LIV 2001 [1998]: 262)¹⁴, och identifieras etymologiskt med lat. almus ’närande, näringsrik’¹⁵. Under denna förutsättning verkar det sannolikt att de nämnda litauiska vattennamnen just är bildade på denna grund och att även lit. alméti är ett denominalt verb från denna grund, varvid man visserligen måste acceptera en betydande semantisk förskjutning: ’närma’ (uridg. *h₂el-) > ’frambringa’ > ’källa, brunn’ (ai. árma-, toch. B ālme) > ’något med vatten/flytande att göra’ (litauiska vattennamn) > ’översvämma’ (lit. alméti). Som ett primärt verb kunde lit. alméti emellertid aldrig hållas för att vara, dvs. detta verb och de nämnda vattennamnen är snarast parallella bildningar från samma utgångspunkt. På nivån ’något med vatten/flytande att göra’ (litauiska vattennamn) kan förmodligen även de ovan diskuterade formerna infogas, vilka börjar med lit. a och uppvisar cirkumflexintonation, alltså kanske almuõ (3) m. ’var’ och säkert almẽ (4) f. ’materia som tränger ut ur kroppen’ – akutaccentuerade former och sådana som börjar med e kan inte förenas med den förmodat underliggande roten uridg. *h₂el.

Tillbaka till germanskan: Roten med betydelsen ’vara möglig, rutten’ är väl belagd i germanskan. De lexem som företräds där betyder genomgående endast detta och är fortsättningar av en rot *h₁el(H)-. Ansatsen av denna rot skulle då bli onödig (och därmed falla offer för Ockhams rakkniv), om man bevisligen kunde återföra alla germanska ord som traditionellt härleds från den till de två ovan nämnda ’rörelseverb-rötterna’, uridg. *h₂elh₂- ’driva någonstans’ (IEW I 306 f.; LIV 2001 [1998]: 235) eller uridg. *h₂elh₂- ’gå planlöst’ (IEW I 27 f.; LIV 2001 [1998]: 264). Till skillnad från exempelvis lit. almuõ, almẽ, el̃mės, som betyder ’var, vätska som tränger ut ur en död kropp’, låter sig dock de germanska orden inte ens ansatsvis

¹³ Jfr Vanagas 1981: 39 f.

¹⁴ Jfr DTB 2013 [1999]: 29, 60; EWAIa I 120.

¹⁵ Jfr EDLIL 35 (s.v. alō).

6

ges en betydelse som fortfarande på något sätt skulle kunna förbindas med en rörelse (hos en vätska). Man gör därför klokare i att hålla fast vid den traditionella uppfattningen.

Till denna rot hör i tyskan exempelvis fht. olmo m. ’ruttet, murket trä’, mht. ulmic, -iges adj. ’angripen av förruttnelse’ (MH 2: 1721); i tyska dialekter kan den som ulmig ’rutten, förruttnad’ fortfarande beläggas i elsassiska, pfalziska och westfaliska,^¹⁶ och i thüringskan hör just Ülme ’beryktad trakt, fuktig plats i åkern’, ülmig ’våt på vissa ställen’ hit. Alla dessa former går tillbaka på urgerm. *ulma- ’förruttnelse, förruttnelseprocess’.

Därtill finns också grundordet nyhögtyska Ulm ’ruttet trä, mull’ (DW XXIII 754 [Ulm²]). För ytterligare etymologiska anknytningar inom och utanför germanskan, se EWAhd VI 1168–1171.

Det förblir oklart varför fht. olmo m. ’ruttet/murket trä’ på samma ställe återförs på uridg. *h₂elh₂- ’driva någonstans’ (LIV 2001 [1998]: 235) respektive uridg. *h₂elh₂- ’gå planlöst’ (LIV 2001 [1998]: 264), trots att roten uridg. *h₁elH- (traditionellt ”3. el-: ol- ’vara möglig, ruttna’” [IEW I 305]) finns. En härledning westgerm./urgerm. *ulm-an- ← westgerm./urgerm. *ulma- < förurgerm. *h₁l(H)-m(n)ó är helt oproblematisk.

Till detta etymon kan man utan problem dessutom knyta en grupp tyska ort- och vattennamn, vilket ska visas i det följande.

2. TEUTONISK ONOMASTIK

Ortnamnet Ulm och besläktade namn har hittills fått tre olika rimliga förklaringar – och en fjärde, som man sedan länge insett inte kan stämma. Samma etymologi hos grundordet uppvisar ytterligare några ort- och vattennamn (Nieder-Olm, Ober-Olm, Ulmbach, ytterligare ett Ulm etc.), vilka alla har medeltida förformer av typen Ulma (i fråga om Ulm an der Donau) respektive Ulmena, Ulmene, Olmena. Dessa tre förklaringar ska i det följande prövas med avseende på sin hållbarhet och genomförbarhet.

Namngruppen har ofta förts till verbet urgerm. *ualle/a-/*uule/a- ’koka, sjuda’, för det andra till ett etymon urgerm. *ulma- ’mull, förruttnelse’, och slutligen har man räknat med ett gammaleuropeiskt vattennamn som utgångspunkt för ”vattenroten *el-/*ol-”.

De fyra nyss nämnda lösningsförslagen och ytterligare förslag som inte längre ska behandlas här har utförligast behandlats av Lutz Reichardt (1986: 302–310, särskilt 307–310). Alla senare arbeten innebär varken framsteg i frågan eller redovisar alltid alla förslag.

^¹⁶ Jfr Martin, Lienhart 1899: 33; Christmann 1994: 874; Niebaum et al. 2021: 1075; DW XXIII 758.

7

2.1. Namnen och deras traditionella förklaringar

I aktuell litteratur erbjuds följande förklaringar av det samlade materialet:

I DONB (= Niemeyer 2012: 632) räknar Jörn Riecke upp alla fyra hittills framlagda lösningar och förklarar ortnamnet Ulm så här:

813 Ulmam... villam (andra tredjedelen av 1100-talet), 854 Hulmam [Or], 856 Ulma [Or]; Ulm (1334) [<...> Till ortnamnet ligger ett flerfaldigt belagt vattendragsnamn till grund, som antingen – med en interngermansk etymologi – hör till det starka verbet germ. *walla- ‘svalla’, eller – med hänsyn till likalydande östeuropeiska vattendragsnamn – ska tolkas som ett förgermanskt vattenord (till *el-/*ol-). En anslutning till medelhögtyska ulmic ‘angripen av förruttnelse’ är språkligt möjlig, eftersom en betydelseutveckling till ‘sumpig’ kan tänkas. Anslutningen förklarar dock inte ursprunget till de övriga Ulm-vattendragsnamnen. Sambandet med Ulme är uteslutet, eftersom trädet under medeltiden kallas elm(boum).

J. Riecke följer här L. Reichardt 1986, som nämner samma tre möjliga alternativ. Adolf Bach (1953: 157, 235), som vid sidan av härledningen från medelhögtyska ulmic ‘angripen av förruttnelse’ också anför härledningen till *ual(l)- och i sin tur hänvisar till ännu äldre litteratur, citeras varken här eller där.

När det gäller uteslutandet av trädbenämningen nht. Ulme respektive dess föregångsformer inom ramen för förklaringen av ortnamnet kan man endast instämma med J. Riecke (och före honom redan med Reichardt 1986: 307 f. och Bach 1953: 235): Detta ord är belagt först i senast fornhögtyska respektive medelhögtyska i Gl. 3,40,59 (1100-talet, bayerska) och är möjligen ett lånord från latinet, även om en förklaring som germanskt arvord inte kan uteslutas (jfr EWAhd IX s.v. ulm)^¹⁷.

Vad Riecke inte nämner är att sänkningen *u > o inte har ägt rum i ortnamnet Ulm, trots att det står en mörk vokal i följande stavelse (västgerm. *Ulmō-). L. Reichardt (1986: 309 f.) förklarar detta med att de tidiga beläggen genomgående är bevarade i latinska dokument och att namnformen här tidigt påverkades av lat. ulmus ‘alm’.

Hit hör vidare namnet Ulmen (i Eifel), som Albrecht Greule behandlar i DONB 632:

^¹⁷ EWAhd IX: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen [Etymologisk ordbok över forn högtyska] 9: t- – u-, utg. av R. Lühr, utarbetad av D. S. Wodtko (arbetsplatsledning), H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Bandet väntas utkomma år 2026.

8

1074 Ulmena, omkring 1120–62 ulmene, 1253 Ulmen, 1434 Ulmen. III. Namnet hör samman med en rad ortnamn Nieder-/Ober-Olm (vid Mainz), Ulm (Wetzlars distrikt), Ulm (Rastatts län) och Ulm (Ortenaukreis), som alla ligger vid vattendrag och har Ulmena/Olmena som grundform. Ulmen (Eifel) ligger vid Ulmeners maar. Ulmena, äldre *Ulmana, är avlett med n-suffix från germ. adj. *(w)ulma- (till *wula- ‘svalla’).

A. Greule skriver något liknande i DGNB 554 om vattendragsnamnet Ulmbach:

^²Ulmbach, högra biflöde till Lahn (till Rhen), har sin källa i Westerwald söder om Mademühlen (kommunen Driedorf, Lahn-Dill-Kreis, Hessen, D), däms genom Ulmbachtalsperre upp till en sjö och mynnar vid Biskirchen (staden Leun, Lahn-Dill-Kreis). – 1000 (kopia från 1100-talet) flumen Ovmena (läs Olmena), 1313 mitten in de Ulmen, 1325 uff der Ulmene, 1341 zuschin... der Olmene, 1486 (kopia från 1700-talet) uff der Vlme; ortnamn. Ulm (kommunen Greifenstein, Lahn-Dill-Kreis), 1286 de Olmene (och ytterligare belägg), 1308, 1328 de Ulmene, 1314 de Olmena (och ytterligare belägg), 1321 de Ulmina, 1495 Olmen. – Grundform fht. *Ulmana > mht. Ulmene/Olmene, avlett med n-suffix från (nord)germ. adj. *wulma- ‘rasande’ (fvn. olmr ‘vredgad’) till verbet germ. *wul-a- ‘svalla’; fngerm. germ. *wulmanō med förlust av initialt /w-/ före /u/ > *Ulmana. Med flod- och ortnamnet är en rad ortnamn identiska, vilka i dag lyder Olm/Ulm.

Ytterligare ortnamn, såsom Nieder-Olm/Ober-Olm (jfr redan Greule 1983: 280–282), hör också till denna namnsippr; sammanlagt sammanställer Greule 1983: 281 redan fyra ortnamn i Tyskland, som i de äldsta medeltida beläggen har formerna Ulmena, Ulmene, Olmene och alla går tillbaka på fht. *Ulmana < västgerm. *Ulmanō: Ulm (Wetzlars distrikt), Ulmen (Cochem-Zells distrikt), Ulm (staden Lichtenau, Rastatts distrikt), Ulm (Ortenau-distriktet), och hänvisar vidare till Olmen i Belgien. I Tyskland finns alltså namnen med beståndsdelen Ulm(-) i Hessen, Rheinland-Pfalz och Baden-Württemberg. Neu-Ulm som namn på en stad i Bayern (regeringsdistriktet Schwaben) räknas här inte som en sorts efterbenämning efter Ulm.

Medan A. Greule i DONB och DGNB numera endast nämner den germanska lösningen med kopplingen till urgerm. *u̯alle/a-/*u̯ule/a, nämner han i sitt äldre bidrag (Greule 1983: 281) även möjligheten att härleda namnen i denna namnsippe från ”vattendragsnamnsroten *el-/*ol-” och återupptar därmed en analys av H. Krahe (1957: 7 f.).

Om denna rot bör den centrala utsagan i Bichlmeier 2024: 18 f. (och på liknande sätt redan Bichlmeier 2013c: 21) åter erinras:

Varken i Lexikon der indogermanischen Verben eller i IEW, som utkom redan 1959, finns exempelvis någon rot av strukturen *eL-/*ol- som i någon appellativisk bildning betyder ‘flyta’. Däremot finns följande:

”1. el-, ol-, əl-, ‘färgrot’ med betydelsen ‘röd, brun’” (IEW 302–304) [modernt: *h₁el-]; ”2. el- ‘vila??” (IEW 304 f.); ”3. el-: ol- ‘vara murken, ruttna’” (IEW 305) [modernt: *h₁el(H)-]¹⁸; ”4. el-, ol- ljudrot” (IEW 306); ”5. el-, ol- ‘förinta, fördärva??” (IEW 306, 777) [modernt: *h₃el h₁- (LIV² 298)]; ”6. el-, elo-: lā-; el-eu-(dʰ-) ‘driva, sätta i rörelse, röra sig, gå’” (IEW 306 f.) [modernt: *h₁elh₂- (LIV² 235)]; ”7. el-, elo-, med -k-utvidgning elk-, elok- ‘hungrig, dålig’ (?)” (IEW 307); ”8. el-, eléi-, lēi- ‘böja’” (IEW 307–309) [modernt: *h₁lei-?].

Om man beaktar att urindoeuropeiskt *o övergår till urgermanskt och urbal­tiskt *a, kan följaktligen följande rekonstruerade former, utgående från de nyss anförda rötterna, ha fått formen urgermanskt respektive urbal­tiskt *algenerera:

Därtill kommer följande rötter, som teoretiskt skulle kunna uppträda i ett vattendragsnamn (samt andra, vilkas förekomst i ett vattendragsnamn är osannolik, såsom *al- ‘bränna’ [IEW 24–29 passim]): *al- ‘vit’ (IEW 29) [modernt: *h₂al-]; *al- ‘nära, växa’ (IEW 26 f.) [modernt: *h₂al- (LIV² 262)]; *āl- ‘ströva omkring planlöst, irra omkring’ (IEW 26 f.) [modernt: *h₂elh₂- (LIV² 264)]; *alu- ‘bitter’ (IEW 33 f.) [modernt: *h₂al-?].

Vid hänvisningarna till ”*el-/*ol- ‘flyta, strömma’” torde man sannolikt avse den rot som anförs som nummer 6 i ovanstående lista och som torde kunna fungera som ‘vattendragsnamnsrot’ mer än någon annan.

^¹⁸ I det aktuella sammanhanget bör nämnas att även Reichardt 1986: 308 och 309 ansluter sig till detta misstag, eller denna feltolkning av IEW, och bidrar till dess spridning, när han talar om ”roten *el–/*ol– ‘flyta, strömma, vara fuktig, vara murken’” och på s. 308 till och med uttryckligen hänvisar till IEW I 305, där Pokorny inte alls tillskriver denna rot betydelsen ‘flyta, strömma”.

10

I detta avseende är det ett framsteg att denna lösning inte nämns i A. Greules senare kommentarer till de här behandlade namnen. Den uppfattning som A. Greule föredrar i de ovan nämnda arbetena övertas också av Wolf-Armin Frhr. von Reitzenstein (2013: 266 f. s.v. Neu-Ulm) med hänvisning till Greule (2007: 105 = 2004: 97), och återfinns också i Greule (2007: 42 = 1998: 6), samt därefter även hos Jürgen Udolph (2004: 151).

Dieter Berger (1999: 279 f.) låter fortfarande denna förklaring gälla som likvärdig med återföringen till det ovan nämnda alteuropeiska namnet.

Om man betraktar det ovan nämnda betydelsespektrumet hos rötterna är det klart att det ovan nämnda mht. ulmic, -iges torde höra till roten ”3. el-: ol- ‘vara murken, ruttna’ (IEW I 305) [modernt: *hel(H)-]”. Det fortsätter sannolikt fht. *ulmīg < västgerm. *ulmīga- < urgerm. *ulmīga- < förurgerm. *h₁l̥(H)-m. Mer nedan.

2.2. Analys av de hittillsvarande förklaringarna av de tyska ort- och vattendragsnamnen

Ett problem för den germanska etymologi som försöker upprätta ett samband med germ. *u̯alle/a- ‘svalla’ respektive med den nollstegsform av samma rot som i adjektivet *u̯ulma- (till *wule/a- ‘svalla’, jfr got. wulan ‘detsamma’) är verbrotens initiala germ. *u. De anförda ort- och vattendragsnamnen uppvisar det aldrig. Enligt gotiskan var det dock säkert närvarande även i nollstegsformen av roten.

Så är det här sannolikt också enligt ljudlagarna, eftersom roten faktiskt är urindoeuropeiska *u̯elH- ‘vältra sig, svalla’ (LIV 2001 [1998]: 677), inte, som man oftast läser i den äldre respektive föråldrade litteraturen, urindoeuropeiska *u̯el-. Detta får till följd att vokaliseringen i den resulterande fonemföljden alltid genererade en l̥sonant, oberoende av om en vokal eller konsonant följde efter nollstegsroten i ordbildningen: förurgerm. *u̯l̥H-V/K- > urgerm. *u̯ul-V/K-; jfr exempelvis även urindoeuropeiska *u̯rǵ- ‘arbeta’ > urgerm. *u̯urk- (och inte urgerm. †urk-) i got. waúrkjan ‘arbeta’ respektive fht. werken/wurchen^¹⁹.

Om ett förvokaliskt urgermanskt *u- > västgerm. *u på något sätt hade uppstått i en sådan form, försvann det inte längre i västgermanskan (och följaktligen inte heller i fornhögtyskan) – inte heller före -u- (jfr Braune, Heidermanns 2023: § 106).

Den ”förlust av initialt /w-/ före /u/” (DGNB 554; mer försiktigt redan hos Greule 1983: 281!) som ibland antas i de ovan nämnda undersökningarna av ort- och vattendragsnamn av typen Ulm(-) kan således inte antas för namngruppen, eftersom den inte äger rum i västgermanskan. Detta bortfall förekommer enligt ljudlagarna (före rundade vokaler, före r + rundade vokaler och i vissa andra

¹⁹ Jfr Lehmann 1986: W-41; Schützeichel 2012: 402.

11

Positioner) endast i nordgermanskan²⁰, vilket också visas av det i den ovan angivna litteraturen regelbundet anförda adjektivet aisl. olmr ‘vred’ (< urnord. *[u]olma- < urgerm. *uulma-)²¹. Som parallell kan det aisl. yrkja, pret. orta, som motsvarar det ovan nämnda got. waúrkjan, anföras (i motsats även till ae. wyrcan, pret. worhta respektive ahd. werken/ wurchen, pret. wor[a]hta).

I alla händelser torde det i den anförda litteraturen (Greule 1983; Reichardt 1986) nämnda norska vattendragsnamnet Olma hänga samman med fisl. olmr, även om de två andra etymologier som erkänts som möjliga också skulle kunna komma i fråga här. Följaktligen kan det norska flodnamnet Olma enligt det ovan sagda endast förbindas med Ulm-släktet om det etymologiskt inte hör till fisl. olmr, utan antingen är av ”alteuropeiskt” ursprung eller bygger på urgerm. *ulma- ‘förruttnelse, förruttnelseämne’ (se nedan).

Om man inte antar att namn följer andra lagbundenheter än appellativ, återstår endast att acceptera att denna traditionella etymologi måste förkastas för de tyska namn som förklarar dem på grundval av *ual(l)-/*uulerklärt.

Därmed återstår två möjligheter: en ytterligare interngermansk och den alteuropeiska. Om man fortsättningsvis följer principen att man vid etymologiseringen av namn endast måste eller bör tillgripa en förklaring på ett närmast äldre språkstadium när man inte finner någon lösning på ett yngre, ska den germanska ges företräde.

Det ovan nämnda mht. ulmic, -iges adj. ‘angripen av förruttnelse’ till västgerm. respektive urgerm. *ulma- ‘förruttnelse, förruttnelseämne’ eller liknande framstår som okomplicerat; därtill kan det ovan nämnda fht. olmo m. ‘ruttet/murket trä’ etc. läggas, vilket – som redan framlagts ovan – också tillåter att dessa lexem samt de tyska ort- och vattendragsnamnen ansluts till baltiskt språkmaterial.

Även J. Riecke (DONB 632 [se ovan]) har slutligen insett att en germansk förklaring i samband med mht. Ulm antingen är tänkbar för ortnamnet ulmic eller att en förgermansk förklaring kan övervägas. Obegripligt förblir dock det på samma ställe gjorda påståendet: ”Anslutningen förklarar dock inte ursprunget till de övriga Ulm-vattendragsnamnen.” Om man accepterar att fht. *ulm ligger till grund (endast fht. olmo är belagt [se ovan] < västgerm./urgerm. *ulm-an- < västgerm. *ulma- < urgerm. *ulma- < förurgerm. *h₁l(H)-m(n)ó), vilket framstår som helt oproblematiskt, kan ett sådant *ulme lika väl ligga till grund för ortnamnet Ulma > Ulm som för de ovan nämnda ort- och vattendragsnamnen av typen västgerm. *Ulmanō- > Ulmena > Ulm, Ulmen. Benämningsmotivet torde i varje fall ha varit ett vattendrag som utmärktes av röta/förruttnelse.

Om man inte är beredd att acceptera denna inre(väst)germanska förklaring måste man räkna med ett alteuropeiskt vattendragsnamn. Av den ovan nämnda samlingen av ett dussin rötter som Julius Pokorny tar upp i IEW kommer följande främst i fråga på grund av deras betydelse för ett vattendragsnamn:

²⁰ Jfr Noreen 1970: 169–171.

²¹ Jfr de Vries 1962: 418.

12

– 1. el-, ol-, əl- ‘färgrot’ med betydelsen ‘röd, brun’ (IEW I 302–304) [modernt: *h₁el-];

– 3. el-: ol- ‘vara murken, ruttna’ (IEW I 305) [modernt: *h₁el(H)-];

– 4. el-, ol- ljudrot (IEW I 306) [modernt: *Hel(H)-];

– 6. el-, elo-: lā-; el-eu- (dʰ-) ‘driva, sätta i rörelse, röra sig, gå’ (IEW I 306 f.) [modernt: *h₁elh₂- (LIV 2001 [1998]: 235)];

– *al- ‘vit’ (IEW I 29) [modernt: *h₂al-/*h₂el-];

– *āl- ‘ströva omkring planlöst, irra omkring’ (IEW I 26 f.) [modernt: *h₂elh₂- (LIV 2001 [1998]: 264)];

Med dessa rötter erhålls följande möjliga rekonstruktioner:

– 1’: urindoeuropeiskt *h₁l̥-m(n)ó- ‘rödaktig, brunaktig’,

– 3’: urindoeuropeiskt *h₁l̥(H)-m(n)ó- ‘murken, rutten’,

– 4’: urindoeuropeiskt *(H)l̥(H)-m(n)ó- ‘sorlende, brusande’,

– 6’: urindoeuropeiskt *h₁l̥h₂-m(n)ó- ‘rörlig’ [sekundärt (!) → ‘flytande’?],

– urindoeuropeiskt *h₂l̥h₂-m(n)ó- ‘rörlig på ett planlöst sätt’ → ‘meandrande’?],

– *h₂l̥-m(n)ó- ‘vit’.

Efter laryngalernas bortfall ger alla dessa former förurgerm. *lmo-, som vid tidigt upptagande i germanskan automatiskt blev *ulma.

4. SAMMANFATTNING

1. Appellativen lit. aléti ‘flyta, droppa, löpa, skynda’, nualéti ‘svämma över, översvämma (fält)’, almūo (3) m. ‘var’, álmė (1), almẽ (4) f. ‘materia som tränger ut ur kroppen’, ẽlmės (4) f. pl. ‘detsamma’ förklarades traditionellt utifrån en enda rot, men är sannolikt fortsättningar av minst två olika urindoeuropeiska rötter: å ena sidan en av ‘rörelseverben’, urindoeuropeiskt *h₁elh₂- ‘driva någonstans’ eller urindoeuropeiskt *h₂elh₂- ‘gå planlöst’ (respektive en ur de båda sammansmält [för-]urbaltiska roten *alH-/*elH-), å andra sidan roten urindoeuropeiskt *h₁el(H)- ‘vara murken, rutten’. Etymologiskt ska sannolikt litauiska/baltiska vattendragsnamn på grundval av ett element *alm- samt verbet lit. almėti, som troligen bygger på samma grund, hållas isär; de hör sannolikt till ai. árma-, toch. B ālme, lat. almus, vilka ytterst bygger på roten urindoeuropeiskt *h₂el- ‘nära, växa’.

2. Till dessa först nämnda rötter ansluter sig vidare tyska ort- och vattendragsnamn (Ulm etc.), som bygger på en rot/avledningsgrund av typen förfht./västgerm./urgerm. *ulma. Den visar sig i tyskans appellativa ordförråd exempelvis i fht. olmo ‘murket/ruttet trä’, mht. ulmic, -iges ‘angripen av förruttnelse’. Namnen är sannolikt ursprungliga vattendragsnamn som betecknar murkna, ruttna

13

vattendrag. Grunden är urgerm. *ulma- < förurgerm. *h₁l(H)-m(n)ó till roten urindoeuropeiskt *h₁el(H)- ‘vara murken, rutten’.

3. En härledning av de tyska namnen från roten urindoeuropeiskt *u̯elH- ‘vältra, svalla’ är inte möjlig; namnsippe måste i västgermanskan/tyskan börja med *u̯- > W, man skulle alltså ha väntat urgerm./västgerm. *uulm- > fht. *wulm.

4. Teoretiskt är det fortfarande möjligt att namnen fortsätter ‘alteuropeiska’, alltså förgermanska vattendragsnamn. I så fall kommer minst följande sex rötter i fråga:

– *el-/*ol-/*əl- ‘färgrot’ med betydelsen ‘röd, brun’ (IEW I 302–304) [modernt: *h₁el-],

– *el-/*ol- ‘vara murken, ruttna’ (IEW I 305) [modernt: *h₁el(H)-],

– *el-/*ol- ljudrot (IEW I 306) [modernt: *Hel(H)-],

– *el-/*elə-: *lā- ‘driva, sätta i rörelse, röra sig, gå’ (IEW I 306 f.) [modernt: *h₁elh₂- (LIV 2001 [1998]: 235)],

– *al- ‘vit’ (IEW I 29) [modernt: *h₂al-/*h₂el-],

– *āl- ‘ströva omkring planlöst, irra omkring’ (IEW I 26 f.) [modernt: *h₂elh₂- (LIV 2001 [1998]: 264)].

Det är inte möjligt att fastställa vilken av dessa rötter det rör sig om.

5. Eftersom den metodologiska principen gäller att en förklaring på ett yngre språkstadium ska ges företräde framför en på ett äldre språkstadium, när båda är möjliga utan motsägelser, är den sannolikare förklaringen att den tyska namnsippe bygger på urgerm./västgerm. *ulma, vilket å ena sidan kan förbindas med fht. olmo ‘murket, ruttet trä’, mht. ulmic, -iges ‘angripen av förruttnelse’ etc., och å andra sidan med litauiska ord ur betydelsefältet ‘var’.

LITTERATUR

ALEW 2015: Altlitauisches etymologisches Wörterbuch [Gammallitauisk etymologisk ordbok] 1–3, under ledning av W. Hock, med medverkan av E. J. Bukeviciūtė, Ch. Schiller, utarbetad av R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill, D. S. Wodtko, Hamburg: Baar Verlag.

Bach Adolf 1953: Deutsche Namenkunde II: Die deutschen Ortsnamen 1. Einleitung. Zur Lautund Formenlehre, zur Satzfügung, Wortbildung und -bedeutung der deutschen Ortsnamen [Tysk namnforskning II: Tyska ortnamn 1. Inledning. Om tyska ortnamns ljud- och formlära, satsfogning, ordbildning och betydelse], Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Berger Dieter 1999: Duden. Geographische Namen in Deutschland. Herkunft und Bedeutung der Namen von Ländern, Städten, Bergen und Gewässern [Duden. Geografiska namn i Tyskland. Ursprung och betydelse hos namn på länder, städer, berg och vattendrag]

14

2., omarbetade uppl., Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Duden-Verlag.

Bichlmeier Harald 2011: Einige grundsätzliche Überlegungen zum Verhältnis von Indogermanistik und voreinzelsprachlicher resp. alteuropäischer Namenkunde mit einigen Fallbeispielen (Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 1) [Några grundläggande överväganden om förhållandet mellan indoeuropeistik och förindividuell respektive alteuropeisk namnforskning med några fallstudier (Modern indoeuropeistik vs. traditionell namnforskning, del 1)]. – Namenkundliche Informationen 95/96, 173–208.

Bichlmeier Harald 2013a: Analyse und Bewertung der sprachwissenschaftlichen Standards aktueller Forschungen traditioneller Art zur alteuropäischen Hydronymie aus der Perspektive der heutigen Indogermanistik [Analys och bedömning av de språkvetenskapliga standarderna i aktuell forskning av traditionellt slag om ‘alteuropeisk hydronymi’ ur den nutida indoeuropeistikens perspektiv]. – Namenkundliche Informationen 101/102, 397–437.

Bichlmeier Harald 2013b: Einige indogermanistische Anmerkungen zur mutmaßlichen Ableitungsgrundlage des Ortsnamens Leipzig: dem Flussnamen urgerm. *Lībō bzw. dem Gebietsnamem urgerm. *Lībía- (mit einem Exkurs zum Namen der Rhön und einem Anhang mit weiteren Überlegungen zum Namen der Elbe) [Några indoeuropeistiska anmärkningar om den förmodade avledningsgrunden för ortnamnet Leipzig: flodnamnet urgerm. *Lībō respektive områdesnamnet urgerm. *Lībía- (med en utvikning om namnet Rhön och en bilaga med ytterligare överväganden om namnet Elbe)]. – Namenkundliche Informationen 101/102, 49–75.

Bichlmeier Harald 2013c: Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur alteuropäischen Hydronymie – Eine Erwiderung auf eine Polemik [Om den språkvetenskapliga nivån i forskningen om ‘alteuropeisk hydronymi’ – ett svar på en polemik]. – Acta Linguistica Lithuanica 68, 9–50.

Bichlmeier Harald 2024: Zur alteuropäischen Hydronymie – bzw. dem, was von ihr übrig bleibt [Om ‘alteuropeisk hydronymi’ – eller snarare vad som återstår av den]. – Namenkundliche Informationen 115, 17–37.

Braune Wilhelm, Heidermanns Frank 2023: Althochdeutsche Grammatik 1: Lautund Formenlehre [Fornhögtysk grammatik 1: Ljud- och formlära], 17:e uppl., nybearbetad av F. Heidermanns, Berlin, Boston: De Gruyter.

Christmann Ernst 1994: Pfälzisches Wörterbuch [Pfalzisk ordbok] 6, utarbetad av J. Krämer, Wiesbaden: Steiner.

de Vries Jan 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch [Fornnordisk etymologisk ordbok], 2:a förbättrade uppl., Leiden: Brill.

15

DGNB: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der zugehörigen Gebiets-, Siedlungsund Flurnamen [Tysk bok över vattendragsnamn. Etymologi för vattendragsnamn och tillhörande områdes-, bebyggelse- och ägonamn], A. Greule, med medverkan av S. Hackl-Rößler, Berlin, Boston: De Gruyter, 2014.

DONB: Deutsches Ortsnamenbuch [Tysk ortnamnsbok], utg. av M. Niemeyer, Berlin, Boston: De Gruyter, 2012.

DTB 2013 [1999]: A Dictionary of Tocharian B. Revised and Greatly Enlarged, 2 vol., av D. Q. Adams, Amsterdam, New York: Rodopi.

DW XXIII: Deutsches Wörterbuch [Tysk ordbok] 23, av J. Grimm, W. Grimm, München: dtv Verlagsgesellschaft mbH & Co. KG, 1999.

EDLIL: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages, av M. de Vaan, Leiden, Boston: Brill, 2008.

EWAhd VI: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen [Etymologisk ordbok över forn högtyska] 6: māda – pūzza, utg. av R. Lühr, utarbetad av H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann, L. Sturm, Göttingen, Bristol: Vandenhoeck & Ruprecht, 2017.

EWAia I: Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen [Etymologisk ordbok över forntida indoariska] 1, av M. Mayrhofer, Heidelberg: Winter, 1992.

Greule Albrecht 1983: Die Ortsnamen der Verbandsgemeinde Nieder-Olm [Ortnamnen i kommunalförbundet Nieder-Olm]. – Nieder-Olm. Der Raum der Verbandsgemeinde, utg. av K. H. Spiess, Alzey: Verlag der Rheinhessischen Druckwerkstätte, 280–287.

Greule Albrecht 1998: Gewässernamenschichten im Flußgebiet der Lahn [Vattendragsnamnsskikt i Lahns flodområde]. – Die Welt der Namen. Sechs namenkundliche Beiträge, utg. av N. Nail, Marburg: Universitätsbibliothek Marburg, 1–17.

Greule Albrecht 2007: Etymologische Studien zu geographischen Namen in Europa. Ausgewählte Beiträge 1998–2006 [Etymologiska studier av geografiska namn i Europa: utvalda bidrag 1998–2006], utg. av W. Janka, M. Prinz, Regensburg: Edition Vulpes.

Greule Albrecht 2004: Mit -m suffigierte germanische Gewässernamen [Germanska vattendragsnamn med suffixet -m-]. – Namenwelten. Ortsund Personennamen in historischer Sicht, utg. av A. van Nahl, L. Elmevik, S. Brink, Berlin, New York: De Gruyter, 93–102.

IEW I: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch [Indoeuropeisk etymologisk ordbok] 1, av J. Pokorny, München, Bern: Francke, 1959.

Krahe Hans 1957: Flod- (och ort-)namn på -mana/-mina [Flod- (och orts-)namn som slutar på -mana/-mina]. – Beiträge zur Namenforschung 8, 1–27.

16

Lehmann Winfred P. 1986: A Gothic Etymological Dictionary: Based on the Third Edition of Vergleichendes Wörterbuch der Gotischen Sprache by Sigmund Feist, with Bibliography Prepared Under the Direction of H.-J. J. Hewitt, Leiden: Brill.

LitEW I: Litauisches Etymologisches Wörterbuch [Litauisk etymologisk ordbok] 1, av E. Fraenkel, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1962.

LithED I: Lithuanian Etymological Dictionary 1, av W. Smoczyński, redigerad av A. Holvoet, S. Young med bistånd av W. Browne, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Warszawa, Wien: Peter Lang GmbH Internationaler Verlag der Wissenschaften, 2018.

LIV 2001 [1998]: Lexikon der indogermanischen Verben: Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen [Lexikon över de indoeuropeiska verben: rötterna och deras primära stamavledningar], under ledning av H. Rix, bearbetad av M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, 2:a, förbättrade uppl., Wiesbaden: Dr. Ludwig Reichert Verlag.

Martin Ernst, Lienhart Hans 1899: Wörterbuch der elsässischen Mundarten [Ordbok över de elsassiska dialekterna] 1, Straßburg: Verlag von Karl J. Trübner.

MH II: Mittelhochdeutsches Handwörterbuch. Zugleich als Supplement und alphabetischer Index zum Mittelhochdeutschen Wörterbuche von Benecke-Müller-Zarncke [Kortfattad ordbok över medelhögtyska. Även supplement och alfabetiskt register till den medelhögtyska ordboken av Benecke-Müller-Zarncke] 2, av M. Lexer, Leipzig: S. Hirzel, 1876.

Neri Sergio, Ziegler Sabine 2012: ”Horde Nöss”: Etymologiska studier av de thüringska dialekterna, Hamburg: Hempen Verlag.

Neri Sergio, Sturm Laura, Ziegler Sabine 2016: Von Hammeln, Leichen und Unken: Etymologiska studier av de thüringska dialekterna [Om baggar, lik och paddor: Etymologiska studier av de thüringska dialekterna] 2, Hamburg: Hempen Verlag.

Damme Robert, red., 2021: Westfälisches Wörterbuch [Westfalsk ordbok] 5: SI–Z, utgiven av Kommissionen för dialekt- och namnforskning vid Landschaftsverband Westfalen-Lippe, Neumünster, Kiel, Hamburg: Wachholtz.

Noreen Adolf 1970: Altnordische Grammatik 1: Altisländische und altnorwegische Grammatik (Lautund Flexionslehre) under beaktande av urnordiskan [Fornnordisk grammatik 1: Fornisländsk och forn norsk grammatik (ljud- och böjningslära) med beaktande av urnordiskan], 5:e, oförändrade uppl., Tübingen: Max Niemeyer.

Reichardt Lutz 1986: Ortsnamenbuch des Alb-Donau-Kreises und des Stadtkreises Ulm [Ortnamnsbok över Alb-Donau-distriktet och stadsdistriktet Ulm]. Stuttgart: W. Kohlhammer.

17

Reitzenstein Wolf-Armin F. von 2013: Lexikon schwäbischer Ortsnamen: Herkunft und Bedeutung. Bayerisch-Schwaben [Ordbok över schwabiska ortnamn: ursprung och betydelse. Bayerska Schwaben], München: C. H. Beck.

Rozwadowski Jan 1914–1915: Bidrag till de slaviska språkens historiska fonetik. – Rocznik slawistyczny 7, 9–23.

Schützeichel Rudolf 2012: Althochdeutsches Wörterbuch [Fornhögtysk ordbok], 7:e, genomgångna och förbättrade uppl., Berlin, Boston: De Gruyter.

SEJL 2024: Słownik etymologiczny języka litewskiego [Etymologisk ordbok över det litauiska språket], av W. Smoczyński, version från 30.1.2024; LII, 2308 s. Tillgänglig på: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf.

Southern Mark R. V. 1999: Sub-Grammatical Survival: Indo-European s-mobile and its Regeneration in Germanic, Washington: Institute for the Study of Man.

Udolph Jürgen 2004: Suffixbildningar i gamla ortnamn i Nord- och Mellantyskland. – Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004, red. av T. Andersson, E. Nyman, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folklkultur, 137–175.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas [Etymologisk ordbok över litauiska hydronymer], Vilnius: Mokslas.

Om etymologin och förhållandet mellan lit. alėti, almuo, almė, elmės och det tyska ortnamnet Ulm och dess besläktade namn

SAMMANFATTNING

1. Litauiska appellativ alėti ’flyta, droppa, rinna, skynda’, nualėti ’sträcka sig (om åkrar), översvämma’, almuo (3) m. ’varböld’, almė (1), almė (4) f. ’massa som utsöndras ur kroppen’, förklaras traditionellt genom att de förbinds med en och samma rot, trots att de är avledningar av två olika indoeuropeiska rötter, nämligen roten hos ett verb som betecknar rörelse, urgammal ie. *h₁elh₂- ’skjuta, bära’ eller urgammal ie. *h₂elh₂- ’gå omkring’ (en avledning av två gamla baltiska sammanfallna rötter *alH-/*elH) samt urgammal ie. *h₁el(H)- ’ruttna’.

Ur etymologisk synvinkel bör litauiska och baltiska hydronymer med basen *alm och det litauiska verbet al̀mėti, som sannolikt har samma bas, särskiljas, eftersom de möjligen kan förbindas

18

med fornindiska ārma-, tokhariska B ālme, lat. almus och härledas ur den urindoeuropeiska roten *h₂el- ’föda, växa, odla’.

2. De tyska ort- och hydronymerna (Ulm och andra) kan också förbindas med de först nämnda rötterna och är bildade på grundval av den tidigfornhögtyska, västgermanska, urgermanska roten *ulm. Den förekommer i tyskans appellativ, exempelvis fornhögtyska olmo ’rötande, murket trä’, medelhögtyska ulmic, -iges ’rutten, murken’. Troligen benämndes hydronymerna först så på grund av vattnets egenskaper. Grunden för deras benämning bör anses vara urgerm. *ulma- < tidigurgerm. *h₁l̥(H)-m(n)õ, baserat på den urgermanska roten *h₁el(H)- ’rutten, murken’.

3. Avledningar av den urgermanska roten *uelH- ’vrida sig, vända sig’ är omöjliga i tyska namn. Sådana fall i västgermanska (tyska) borde börja med *ų- > W-. Då borde urgermanska, västgermanska *ųulm ha blivit fornhögtyska *wulm-.

4. Ur ett teoretiskt perspektiv kan man hävda att sådana namn är arvtagare till gammaleuropeiska, det vill säga förgermanska hydronymer. Detta kan möjligen återspegla följande sex rötter:

- *eI-/*oI-/*ōI färgbetecknande rot ’röd, brun’ (IEW I 302–304) [modern: *h₁el-], - *eI-/*oI- ’rutten, murken’ (IEW I 305) [modern: *h₁el(H)-], - *eI-/*oI- rot som betecknar ljud, klang (IEW I 306) [modern: *Hel(H)-], - *eI-/*elə-: *l̥a- ’skjuta, sätta i rörelse, röra sig, gå’ (IEW I 306f.) [modern: *h₁elh₂- (LIV 2001 [1998]: 235)], - *al- ’vit’ (IEW I 29) [modern: *h₂al-/*h₂el-], - *āl- ’gå omkring, springa omkring’ (IEW I 26f.) [modern: *h₂elh₂- (LIV 2001 [1998]: 264)]. I detta fall kan ingen av dessa rötter användas som grund.

5. Med beaktande av den metodologiska principen att man vid förklaringen av en senare språkvarietet ger företräde åt en tidigare språkvarietet, även när de båda språkens data sammanfaller, vore det i detta fall mer övertygande att hävda att förklaringen av denna grupp av tyska namn bör knytas till den urgermanska, västgermanska roten *ulma-. Då bör man också uppmärksamma fornhögtyska olmo ’ruttet, murket trä’, medelhögtyska ulmic, -iges ’rutten, murken’ med mera, samt de litauiska orden för ’varböld’.

19