Acta Linguistica Lithuanica 2026, vol. 94, s. 1–12 Innehållslänk / Länk till innehåll ISSN 2669–218X (online / elektronisk)

ONOMASTISK TERMINOLOGI: MELLAN SYSTEMATISK STRINGENS OCH OHÄMMAD SPRIDNING

Onomastisk terminologi: mellan systematisk stringens och ohämmad spridning

ARTUR GAŁKOWSKI Institutet för romanska studier, filologiska fakulteten, Lodz universitet E-post: [email protected] ORCID-ID: https://orcid.org/0000-0003-2471-0886 Forskningsområden: italiensk, fransk och slavisk språkvetenskap, onomastik, kretsonomastik, onomastisk terminologi, onomastisk teori, lexikologi, glottodidaktik.

https://doi.org/10.35321/all94-04

SAMMANFATTNING Denna artikel undersöker samtida onomastisk terminologi med fokus på samexistensen mellan systematisk koherens och en ökande terminologisk spridning. Den analyserar de lingvistiska strategier som ligger till grund för bildandet av traditionella och framväxande (meta)onomastiska termer, med åtskillnad mellan monoremiska neologismer och deskriptiva syntagmatiska bildningar. Särskild uppmärksamhet ägnas åt termers cirkulation mellan onomastiken, andra lingvistiska underdiscipliner och tillämpade områden genom mekanismen för tvärvetenskaplig överföring. Med utgångspunkt i utvalda exempel från den senaste terminologiska praktiken, däribland förslag som dokumenterats i samtida onomastiska ordböcker och vetenskapliga publikationer, granskar studien kritiskt spridningen av neologiska termer, av vilka många kännetecknas av formell inkonsekvens, svag pragmatisk motivation och begränsad kommunikativ transparens. Det hävdas att överdriven och otillräckligt motiverad neologisering, inklusive fragmenteringen av den terminologi som tillämpas på starkt individualiserade kategorier av namngivna objekt, kan leda till begreppslig tvetydighet, terminologisk inflation och minskad metodologisk tillförlitlighet. Deskriptiva och strukturellt transparenta termer uppvisar däremot större klarhet, tolkningsbarhet och funktionell adekvans. Artikeln syftar därför till att avgränsa den terminologiska kreativitetens gränser inom onomastiken och betonar vikten av begreppslig disciplin, tvärspråklig konsekvens och överensstämmelse med internationellt erkända standarder för vetenskaplig terminologi.

NYCKELORD: onomastisk terminologi, metaonomastiska termer, terminologisk spridning, tvärvetenskaplig överföring, neologisering, terminologisk standardisering, lingvistiska strategier.

ANOTATION Denna artikel behandlar samtida onomastisk terminologi och fokuserar huvudsakligen på samexistensen mellan systemisk koherens och en allt större terminologisk rikedom. Den analyserar de lingvistiska strategier som bestämmer bildandet av traditionella och nya (meta)onomastiska termer och skiljer mellan monoremiska neologismer och deskriptiva syntagmatiska strukturer. Särskild uppmärksamhet ägnas åt termers spridning inom onomastiken, andra språkvetenskapliga och tillämpade områden genom mekanismen för tvärdisciplinär överföring. Med utgångspunkt i utvalda exempel från den senaste terminologiska praktiken, dokumenterade i samtida onomastiska ordböcker och vetenskapliga publikationer, granskar denna studie kritiskt spridningen av neologismer, av vilka de flesta kännetecknas av formell inkonsekvens, svag pragmatisk motivation och begränsad kommunikativ transparens. Det hävdas att ett alltför frekvent och otillräckligt motiverat skapande av nybildningar, inklusive fragmenteringen av den terminologi som tillämpas på särskilt individualiserade kategorier av namngivna objekt, kan orsaka begreppslig tvetydighet, terminologisk utvidgning och minskad metodologisk tillförlitlighet. Däremot har deskriptiva och strukturellt tydliga termer visat sig säkerställa större klarhet, begriplighet och funktionell lämplighet.

Copyright © 2026 Artur Gałkowski. Utgiven av Institutet för litauiska språket. Detta är en Open Access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-licensen, vilken tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion i alla medier, under förutsättning att den ursprungliga författaren och källan anges. // Utgiven av Institutet för litauiska språket. Denna artikel är fritt tillgänglig och distribueras enligt villkoren i licensen „Creative Commons“ Attribution, som tillåter obegränsad användning, spridning och reproduktion av innehållet i vilket medium som helst, förutsatt att författare och källa anges.

Mottagen: / Gauta: 2026–04–29. Godkänd: / Priimta: 2026–06–02.

1

Dessa termer säkerställer större klarhet, begriplighet och funktionell lämplighet. Därför syftar denna artikel till att definiera gränserna för terminologisk kreativitet inom onomastiken och betonar vikten av begreppslig konsekvens, tvärspråklig kompatibilitet och överensstämmelse med internationellt erkända standarder för vetenskaplig terminologi.

VIKTIGA ORD: onomastisk terminologi, metaonomastiska termer, terminologisk proliferation, tvärvetenskaplig överföring, neologisering, terminologisk standardisering, lingvistiska strategier.

INLEDNING

Onomastisk terminologi utvecklas för närvarande i ett spänningsfält mellan behovet av systemisk koherens och den ökande tendensen till okontrollerad spridning av nya termer. Även om skapandet av nya termer återspeglar den dynamiska tillväxten inom onomastisk forskning och dess tvärvetenskapliga dimension, väcker det också centrala frågor om begreppslig klarhet, metodologisk konsekvens och den onomastiska terminologins kommunikativa transparens i individuella, tvärspråkliga och mångkulturella kontexter (se Zgusta 1995; Šrámek 2003; Wolnicz-Pawłowska 2016; Odaloš 2018; 2022; Bijak 2019; Gałkowski 2024; 2025).

Huvudsyftet med denna artikel är att undersöka mekanismerna för termbildning i samtida onomastik och att bedöma den onomastiska terminologins funktionella adekvans, rationella motivation och vetenskapliga legitimitet. Det hävdas att även om terminologisk innovation utgör en inneboende och nödvändig aspekt av utvecklingen inom onomastiska studier, kan dess överdrivna eller otillräckligt underbyggda spridning leda till begreppslig tvetydighet, terminologisk fragmentering och en försvagning av den metodologiska stringensen.

Resultaten bygger på en korpus av onomastiska termer som samlades in utifrån deras ordbildningsmönster, de domäner där de används och i vilken utsträckning deras införande tillgodoser ett identifierbart vetenskapligt behov^¹. Forskningsansatsen kombinerar lexikologisk analys med ett semantiskt och pragmatiskt perspektiv som beaktar termers interna struktur och deras roll i onomastisk och bredare vetenskaplig kommunikation (jfr Harvalík, Valentová 2018: 55–56). Särskild uppmärksamhet ägnas åt åtskillnaden mellan monoremiska neologismer och deskriptiva syntagmatiska bildningar samt åt inflytandet från klassiska och icke-klassiska lingvistiska resurser på termskapandet.

Studien bidrar till att definiera gränserna för terminologisk kreativitet inom onomastiken, särskilt när neologisering är onödig, dåligt motiverad eller begreppsligt instabil. Studien behandlar också behovet av att begränsa den alltför fragmenterade terminologiseringen av tvivelaktiga namnmängder som hänför sig till mycket specifika objektkategorier, exempelvis olika typer av zoonym som tilldelats vissa djur- och insektsarter eller ytterst spekulativa ideonymer som avser olika konstnärliga produkter och medieprodukter. Genom detta vill studien främja ett mer balanserat och kritiskt förhållningssätt till utvecklingen och utvärderingen av onomastisk terminologi.

1. ONOMASTISK TERMINOLOGI SOM EN DEL AV LINGVISTISK OCH KOGNITIV FORSKNING

När den väl har etablerats och anpassats till utvecklande teorier och metoder inom studiet av egennamn och namngivningsprocesser utgör den onomastiska terminologin ett relativt autonomt vetenskapligt fält, samtidigt som den i princip förblir en integrerad del av den lingvistiska terminologin (jfr Wolnicz-Pawłowska 2016: 38). Följaktligen kan den undersökas inom ramen för språkvetenskapen och dess primära analytiska grenar samt, i viss utsträckning,

¹ Studien bygger på utvalda onomastiska och kvasionomastiska glossarier och ordböcker, däribland Grundbegriffe der Namenkunde (GDN 1964), Lexique des termes utiles à l’étude des noms de lieux (LTUENL 1975), Słownik terminów używanych przy standaryzacji nazw geograficznych (STSNG 2014), Terminologia Onomastica (TON 2018), English-Romanian Dictionary of Name-related Terms (ERDNRT 2020), An Alphabetical Guide To The Language of Names Studies (GLNS 1996), A Dictionary of Ukrainian Onomastic Terminology (DUOT 2024), Slovenská onomastická terminológia (SOT 2024), List of Key Onomastic Terms (LKOT), och andra aktuella terminologiska källor.

2

dess teoretiska domäner. Liksom varje annan term är en onomastisk term en lexikal enhet som sträcker sig från ett enda ord till ett flerordsuttryck eller en syntagmatisk struktur, realiserad i språkbruket.

Den faller därför inom ramen för lingvistisk forskning och dess underdiscipliner, däribland lexikologi, semantik, pragmatik och kognitiv lingvistik. En given onomastisk term, såsom gephyronym (< Gr. γεφύρα gephyra ’bro’), som används för att beteckna egennamn på broar, kan koda och förmedla kunskap om världen. Den kan ange förekomsten av en viss typ av onymiskt objekt som identifieras genom egennamn (Šrámek 2003). Ur onomastiska, lingvistiska och kulturella perspektiv kan sådana objekt motivera införandet av särskilda (meta)onomastiska termer (Gałkowski 2021). Det finns dock även andra perspektiv, däribland uppfattningen att ”typer av egennamn i första hand bör definieras utifrån egenskapernas hos själva namnen, snarare än hos de objekt som de betecknar” (Włoskowicz 2018: 94^²).

2. TVÄRVETENSKAPLIGA ÖVERFÖRINGAR OCH UTVIDGNINGEN AV ONOMASTISK TERMINOLOGI

Den ansats som antas här bygger på antagandet att egennamn utgör ett relevant studieobjekt inom praktiskt taget alla traditionella och samtida grenar av språkvetenskapen. Detta omfattar centrala analytiska domäner och sträcker sig till mer tillämpade områden inom lingvistisk forskning, såsom sociolingvistik, psykolingvistik, glottodidaktik, översättningsvetenskap och korpuslingvistik. Den sistnämnda belyser särskilt onomastikens bredare räckvidd, potential och forskningsbehov. När egennamn undersöks inom specifika diskursiva, textuella eller kulturella kontexter kräver de analytiska ramverk och metodologiska strategier som till sin natur är tvärvetenskapliga och följaktligen mer komplexa. Deras räckvidd överskrider humaniora och omfattar andra vetenskapliga discipliner och tillämpningsområden.

Onomastisk terminologi lämpar sig för jämförelse med terminologin inom mer objektorienterade vetenskaper, exempelvis sådana som beskriver geografiska företeelser, vilka betecknas med appellativ och egennamn. Appellativet river kan till exempel, betraktat som en fysiografisk beteckning, undersökas tillsammans med egennamn som Neris eller Vilija, vilka fungerar inom det litauiska hydronymikonet som potamonymer (< Gr. ποταμός potamós ’flod’), specifikt inom hydronomastiken (jfr Hladký 2022: 322–323). På motsvarande sätt finner arttermen oak, belagd i olika språk och representerad av skilda former inom botanisk terminologi, sin onomastiska motsvarighet i egennamnet Bartek, som betecknar en specifik ek som är erkänd som naturminne i Świętokrzyskie-regionen i Polen. Ur onomastiskt perspektiv exemplifierar detta namn deantropo­nymisk transonymisering^³ och tillhör klassen dendronymer (< Gr. δένδρον déndron ’träd’), det vill säga egennamn som tilldelats enskilda träd i naturlandskapet (jfr Bijak 2020: 75).

När det gäller topografi och, mer allmänt, kulturella domäner kan man beakta de många termer som härrör från det geografiska och geologiska angreppssätt som Henri Dorion och Jean Poirier utvecklade i sin franska ordlista över användbara termer för ortnamn (LTUENL 1975). Detta verk kan betraktas som en tidig och inflytelserik referenspunkt för ny onomastisk terminologi, vilket återspeglas i senare lexikografiska kompendier i öst- och sydslaviska länder (se t.ex. EBO 2010; SUOT 2012; jfr STSNG 2014).

En analys av källor, dokument och tematiska glossarier visar att det inte är ovanligt att icke-onomastiska termer införlivas i onomastiken i strikt bemärkelse och därefter vetenskapligt valideras. Omvänt har många erkända onomastiska termer antagits, och fortsätter att antas, av andra discipliner och icke-vetenskapliga områden.

^² Översatt från polska av författaren.

^³ Deantropo­nymisk transonymisering avser den process genom vilken ett personnamn, en av dess varianter eller en av dess huvudkomponenter överförs till en annan onomastisk kategori och därefter betecknar en annan typ av namngivet objekt.

3

Dessa processer är spontana och naturliga. Onomastiken har faktiskt inget exklusivt mandat att reglera namngivningsfrågor. Inom icke-vetenskapliga områden skulle ett sådant anspråk i stor utsträckning vara obegripligt, särskilt i sammanhang där ”para-onomastisk” terminologi^⁴ rutinmässigt används för att namnge eller koda olika industriprodukter, eller i pseudovetenskapliga praktiker som ”onomanti”, vilken tillskriver personnamn förmodade ursprung och subjektiva psykologiska värden.

2.1. Kommersiell namngivning och tillämpad onomastik: ett fall av ömsesidig påverkan

Den tvärvetenskapliga karaktären hos kommersiella namn (ordvarumärken) har i flera decennier tilldragit sig onomastikers, lingvisters och andra specialisters uppmärksamhet (se Sjöblom 2014). Även om detta område förefaller något avlägset från onomastiken i strikt bemärkelse, förblir det ett fortlöpande intresseområde för onomastiken och därmed för marknadsföringen, särskilt när det gäller den administrativa regleringen av namngivningsprocesser.

Inom onomastiken, eller mer precist inom kretsonomastiken, betraktas kommersiella namn som tilldelats produkter, producenter eller affärsenheter antingen som pragmonymer eller pragmatonymer (< Gr. πρᾶγμα pragma ’sak, objekt, verksamhet’) eller ergonymer (< Gr. ἔργον ergon ’arbete’), och på en mer allmän nivå som marknadsföringskretsonymer eller markonymer (< Germ. mark ’märke’), vilka syftar på varumärken^⁵. Ett varumärke förstås som ett särskiljande kännetecken förknippat med en viss ekonomisk enhet och dess ägare. Det skyddas därför som en väsentlig och immateriell tillgång som omfattar lingvistiska, grafiska och ibland multisensoriska element.

2.2. Onomastisk terminologis dubbla natur: strikta och icke-strikta områden

Den grundläggande klassificeringen av både traditionell och framväxande onomastisk terminologi formas av de lingvistiska strategier som används vid dess bildande och grundas i dess dubbla karaktär. Å ena sidan finns en strikt terminologi som är specifik för onomastisk forskning och dess studieobjekt. Å andra sidan är den icke-strikta terminologin tvärvetenskaplig till sin natur och påverkad av andra discipliner samt av kulturella och naturliga fenomen. Den tjänar både till att beskriva olika kunskapsområden och till att fungera som ett kognitivt instrument vid konceptualiseringen och tolkningen av naturliga och kulturella fenomen.

Även den mest strikt definierade onomastiska termen och det underliggande begreppet kan antas ha icke-strikta, tvärvetenskapliga tillämpningar, och vice versa. Exempelvis används termen hodonym (< Gr. ὁδός hodós ’väg’) inte bara inom onomastiken utan också i vissa infrastrukturella sammanhang. På motsvarande sätt har termen poetonym (< Gr. ποιητός poiētos ’skapad, producerad’) sitt ursprung i litteraturvetenskapen och antogs därefter av den litterära onomastiken och parallellt av andra grenar av onomastiken där namnens kreativa potential tillämpas. Sådana utvecklingar har lett till uppkomsten av mer specialiserade kategorier av litterära egennamn inom specifika kulturella domäner, bland annat bildningar som anthropoetonymer, topo poetonymer, mytopoetonymer, theopoetonymer och zoopoetonymer (jfr Graf 2020: 125).

^⁴ Para-onomastisk terminologi omfattar begrepp och termer som befinner sig i utkanten av den onomastiska forskningen. Den omfattar tvärvetenskapliga föreställningar som är relevanta för namnstudier, liksom spekulativa, icke-standardiserade eller vetenskapligt ogrundade konstruktioner som imiterar onomastisk konceptualisering men förblir frikopplade från etablerade teoretiska och metodologiska grunder.

^⁵ För mer om termen markonym och dess motsvarigheter eller varianter (t.ex. firmonymer eller logonymer), se A. Gałkowski (2022).

4

3. LINGVISTISKA STRATEGIER FÖR BILDANDET AV METAONOMASTISKA TERMER: MONOREMISKA NEOLOGISMER OCH DESKRIPTIVA MODELLER

Bland de lingvistiska strategier som ligger till grund för både strikt och icke-strikt onomastisk terminologi kan tre huvudsakliga grupper av bildningstekniker urskiljas, med särskild hänsyn till metaonomastiska bildningar. Dessa möjliggör den terminologiska identifieringen av ”namn på namn”, ”namn på samlingar av namn” och ”namn på underavdelningar inom onomastiska studier”.

Grupp |1| → Bildandet av konventionella monoremiska (syntetiska) termer i enlighet med etablerade principer för onomastisk termbildning (t.ex. limnonym, limnonymy, limnonomastics; limnonymic and limnomanostatic < Gr. λίμνη límnē ’sjö’).

Grupp |2| → Bildandet av deskriptiva termer inom en nominal polirematisk (analytisk) modell (på engelska typiskt: klass av onymiska objekt + name/denomination eller name/denomination + of + klass av onymiska objekt). Detta mönster har analoga realiseringar i olika språk. Exempel är eng. lake names eller names of lakes = pol. nazwy jezior = lit. ežerų pavadinimai osv. Ett besläktat mönster representeras av konstruktioner som består av en nyckelterm, såsom onymy, anthroponymy, toponymy, urbanonymy osv., följd av ett komplement, exempelvis eng. urbanonymy of Vilnius = pol. urbanonimia Wilna = lit. Vilniaus urbanonimija.

Grupp |3| → Bildandet av deskriptiva termer inom en adjektivisk syntagmatisk modell (nyckelterm: onym, onymy eller onomastics + relationellt adjektiv). Adjektivet kan beteckna en klass av onymiska objekt eller ange en spatial, temporal, historisk, kulturell, lingvistisk eller diskursiv referens. Exempel är Lithuanian names, Lithuanian onymy, och Lithuanian onomastics.

Grupp |1| representerar en typ av enordsneologism baserad på sammansättning, som vanligtvis omfattar två lexikala komponenter eller formanter och mer sällan tre. Exempelvis kan den tvåledade sammansättningen hagionym (< Gr. ἅγιος hágios ’helgon’) analyseras som hagio + onym, medan den treledade sammansättningen hagiotoponym består av hagio + topo + onym. I det senare fallet är det också möjligt att tolka strukturen som en tvåledad sammansättning: hagio + toponym.

Den inledande komponenten fungerar vanligtvis som ett prefix med en semantiskt determinerande och särskiljande roll. Den andra komponenten kan emellertid inte klassificeras som ett suffix i traditionell bemärkelse, trots att den uppvisar vissa suffixliknande egenskaper. Vid skapandet av neologiska metaonomastiska termer har de ingående formanten en komplex morfologisk status och kombinerar affixala och tematiska komponenter — med andra ord fungerar de både som bundna element och stammar.

De många termer som identifieras i Grupp |1| utgör en betydande reservoar av specialiserade tekniska bildningar. Frågan gäller emellertid inte bara deras kvantitet utan också deras kvalitet, vilket framgår av förekomsten av dubletter och tripletter baserade på latinska, grekiska och ibland andra språkliga källor. Denna variation hindrar terminologisk enhetlighet på både nationell och internationell nivå.

Dessa bildningar utgör anmärkningsvärda exempel på lexikal innovation och uppstår ofta genom individuella försök att skapa nya termer. När de väl har införts i den vetenskapliga diskursen tenderar de att bestå och cirkulera utanför onomastikforskningens omedelbara gränser. Sådana fenomen illustreras av dubletter i den polska onomastiska terminologin, exempelvis speleonim (< Gr. σπήλαιον spélaion ’grotta, håla’) och *kawonim [sic!] (< Lat. cavus, cava ’grotta’), vilka båda betecknar grottnamn. Ett annat polskt exempel är paret hodonim och *wianim, som betecknar namn på färdvägar både i urbana och rurala miljöer. Termen *wianim (< Lat. via ’väg’ eller ’gata’) förknippas ofta med områden utanför städerna, såsom bergs

5

stigar⁶. Tripletter kan också iakttas i internationell terminologi. Exempelvis omfattar beteckningen för bynamn comonym (< Gr. κώμη kṓmē ’by’), viconym (< Lat. vicus ’by’) och ruronym (< Lat. rus ’by’, ruralis ’rural’).

Grupperna |2| och |3| omfattar i sin tur flerordsfrasologiska bildningar som består av två eller flera element. Vanligtvis fungerar ett av dessa som en central onomastisk term, det vill säga ett pivotelement som också förekommer i sammansättningarna i Grupp |1|, däribland name, denomination, onym, onymy, or onomastics. De återstående elementen fungerar som semantiska bestämningar som definierar omfånget för relevanta terminologiska och begreppsliga kategorier, exempelvis names of Lithuanian cities or Baltoslavic hydronymy.

4. DEN ONOMASTISKA TERMINOLOGINS GRÄNSER OCH DESS FUNKTIONELLA OCH SEMANTISKA DIMENSIONER

En möjlig invändning gäller termer som specificerar särskilda referensdomäner, såsom territorium, tidsmässig räckvidd, egenskaper hos individer eller sociala gemenskaper samt formella språkliga drag. När det gäller Grupperna |2| och |3| tenderar deskriptiva termer att ha en mer begränsad räckvidd. Detta väcker frågan om huruvida deras terminologiska status är svagare än statusen hos mer allmänna deskriptiva uttryck eller hos de generaliserande enordsformer som kännetecknar Grupp |1|, helt enkelt därför att de innehåller attributiva element som specificerar deras referens.

Denna retoriska fråga kan ge upphov till bredare reflektioner över den onomastiska och vetenskapliga terminologins räckvidd (jfr Włoskowicz 2018). Medan de strukturella formerna hos en uppsättning termer är relativt lätta att identifiera, är det betydligt svårare att definiera deras gränser och begreppsliga innehåll. En övergångs- eller gränszon kan urskiljas, vilken kan omfatta namn på urban eller extraurban infrastruktur, såsom broar eller tunnlar. Även om de ofta klassificeras som hodonymer förblir de terminologiskt instabila. De motsvarande kategorierna skiljs inte alltid konsekvent åt inom onomastiska system, vilket placerar dem i gränssnittet mellan etablerade klassificeringar och deras modifierade varianter.

Det är värt att betona att denna typ av terminologisk kategorisering, som beror på referenternas naturliga eller kulturella typologi, återspeglar den onomastiska terminologins gräns- eller mellanområde och samtidigt avslöjar väsentliga drag hos egennamn. Även om ett visst namns propriala status ibland kan vara omdiskuterad, råder det inget tvivel om existensen av det motsvarande onymiska objektet. I princip kan varje materiell eller immateriell entitet, även imaginära sådana, betecknas med ett egennamn. Följaktligen blir dessa entiteters namn objekt för onomastiskt intresse, vilket motiverar sökandet efter lämpliga kategoriserande lösningar inom den onomastiska terminologin.

Den uppsättning etablerade och framväxande onomastiska termer som utgör vokabulären i det som kan kallas det ”onomastiska språket”: det terminologiska nätverk som är specifikt för onomastikens olika diskurser. Denna diskurs har en betydande kapacitet för tillväxt och absorption av terminologi, vilket direkt påverkar klarheten och effektiviteten hos onomastiska och icke-onomastiska texter. Medan terminologisk utarbetning kan förbättra den deskriptiva precisionen, kan överdriven proliferation minska transparensen och försvåra en bredare förståelse.

5. LÄSBARHET, VETENSKAPLIG PRESTIGE OCH ILLUSIONEN AV TERMINOLOGISK SOFISTIKERING

Termer som bildas enligt modellerna i grupperna |2| och |3| har i allmänhet en högre grad av läsbarhet och klarhet än neologiska bildningar i grupp |1|. Den

⁶ Båda termerna, *kawonim och *wɪanim, är ovanliga (belagda i Mazurski 2015). Den senare är i synnerhet en otillräckligt motiverad hybridbildning som endast bevarar segmentet -nim (= -nym) från elementet onim (= onym), vilket fogas till den latinska basen via.

6

Den senare skapar ofta ett intryck av vetenskaplig sofistikering och förstärker därigenom den uppfattade betydelsen hos de objekt som blir föremål för namngivning eller andra onomastiska processer.

5.1. Pseudo-onomastisk proliferation: överdriven neologisering och problematisk kategorisering

Frågan om överdriven och okontrollerad neologisering i samtida onomastisk terminologi är särskilt tydlig inom zoonomastiken, där terminologiska inventarier ofta expanderar snabbare än de kan empiriskt och funktionellt rättfärdigas. Denna tendens framträder i lexikografiska försök att kategorisera egennamn relaterade till djur med allt större precision.

En aktuell ordlista över ukrainsk onomastisk terminologi av Olena Karpenko och Valeriia Neklesova (DUOT 2024) tar upp ett brett spektrum av zoonomastiska termer, av vilka många har tvivelaktig användbarhet och diskursivt värde. Samtidigt bygger vissa av dessa termer på tidigare försök att införa zoonomastisk terminologi i ukrainsk och slavisk onomastik (se SUOT 2012) och motsvarar erkända kategorier inom disciplinen, exempelvis tauronym ’namn på en tjur’ och hipponym ’namn på en häst’, vilka båda är allmänt accepterade och funktionellt motiverade^⁷

Andra bildningar, däribland *vacon​​ym ’namn på en ko’ och *capronym eller *caponym [sic!] ’namn på en get’, utvidgar denna modell med varierande grad av konsekvens. Denna tendens gäller också begrepp som *vulponym ’namn på en räv’, *tigronym ’namn på en tiger’, *psittaconym ’namn på en fågel’ eller testudonym ’namn på en sköldpadda’ (DUOT 2024: s.v.). De väcker frågor om deras räckvidd och funktionella motivering. Vissa av dessa termer har sannolikt skapats för att beteckna mängder av namn som tilldelats djur som hålls i hushålls- eller kontrollerade miljöer.

I andra fall, såsom med *termitonym ’namn på en termit eller myra’, *muskon​​ym [sic!] ’namn på en fluga’ eller *arachnonym ’namn på en spindel’ (DUOT 2024: s.v.), förblir den empiriska grunden och den faktiska tillämpligheten otillräckligt belagda. Mer exakt gäller denna diskussion inte taxonomiska artnamn. Dessa brukar ingå i bredare lexikala kategorier. Exempel på namngivning av insekter (jfr *insectonym), däribland termiter, myror, flugor och spindlar, förefaller vara sällsynta och kontextberoende och förekommer huvudsakligen i medieproduktioner och litterära texter.

Även om företeelser av detta slag ibland kan betraktas som marginella eller anekdotiska, pekar deras representation i DUOT (2024) på en systematisk tendens snarare än isolerade förekomster. Många av de föreslagna termerna är resultatet av otillräckligt kontrollerade processer för lexikal bildning, särskilt i fall som innefattar användning och anpassning av grekiska eller latinska formanter, vilka inte alltid tillämpas konsekvent eller på ett språkligt välmotiverat sätt.

Proliferationen av denna typ av pseudo-onomastisk terminologi kan få negativa konsekvenser för onomastiken, lingvistiken och det bredare vetenskapliga diskursområdet. Den inför inkonsekvenser och undergräver den terminologiska transparensen. Dessa problem sträcker sig också till andra lexikografiska verk. Exempelvis väcker talrika termer som Adrian Room uppfann i GLNS (1996) liknande tvivel beträffande deras begreppsliga grund och vetenskapliga legitimitet^⁸

5.2. Begreppsliga och semantiska risker i terminologisk innovation

Det centrala problemet i denna typ av terminologiskt arbete och vid införandet av enskilda termer för att behandla specifika forskningsproblem ligger inte i deras formella struktur, utan i deras rationella och begreppsliga grund. Införandet av nya termer medför ofta

^⁷ Termen tauronym har en synonym: *boonym (jfr It. boonimo, TON 2018: s.v.).

^⁸ För en diskussion om det tvivelaktiga vetenskapliga värdet hos GLNS (1996), se L. Zgusta (1998) och A. Gałkowski (2021).

7

skapandet av kategorier vars giltighet kan betraktas som problematisk inom onomastiken eller närliggande discipliner.

Ett illustrativt exempel är *erotonym, som definieras som ”ett namn eller tilltal som en älskande använder tillfälligt eller regelbundet för en älskad person, eller som en nära vän använder till en annan” (GLNS 1996: 37–38). Här vidgas det grekiska ordets ἔρως eros ’kärlek’ semantiska räckvidd till att omfatta ytterligare kulturella associationer. Ur onomastiskt perspektiv kan det betecknade fenomenet emellertid beskrivas mer exakt med etablerade kategorier, såsom personnamn av öm eller intim karaktär, dvs. hypokoristiska, metaforiska eller metonymiska former.

Detta mönster framträder i ett antal nyligen föreslagna termer i DUOT (2024), däribland *vitonym (< Lat. vita ’liv’), som definieras som ”ett egennamn på en levande varelse”. Denna nybildning duplicerar i praktiken en traditionell distinktion inom internationell onomastik: den grekiskt baserade termen bionym, i motsats till abionym, har varit i bruk i flera decennier^⁹. På liknande sätt definieras termen tovaronym, som härletts från en lexikal bas som förekommer i olika slaviska språk (t.ex. Ukr. товар, Pol. towar, med betydelsen ’produkt’ eller ’handelsvara’), som ”en undertyp av pragmatonym, chromatonym, ett egennamn på ett varumärke” (DUOT 2024: 86). I denna tolkning avviker både termens etymologiska motivation och begreppsliga positionering från traditionella mönster inom internationell onomastisk terminologi.

5.3. Bortom den klassiska koden: hybridisering och terminologisk instabilitet

Som nämndes i grupp |1| bildas nybildade metaonomastiska termer vanligtvis kring en styrande komponent, dvs. ett tematiskt huvud som hänvisar till det namngivna objektet och huvudsakligen härrör från det klassiska språkliga arvet, oftast grekiskan och, mer sällan, latinet. Ibland införlivar dessa bildningar också element hämtade från moderna språk som franska eller engelska. Exempelvis *perfumonym ’parfymnamn’ (Sk. *perfumonymum < Eng. perfum eller parfumonymum < Fr. parfum; se Molnárová 2021; Kolenčíková 2023; jfr Odaloš 2022: 373) eller *skionym ’namn på en skidort’ (Sk. skionymum < Eng. ski; se Wachtarczyková 2012), liksom andra icke-klassiska baser, såsom *tovaronym (jfr supra).

Inom denna ram är acceptabiliteten hos former som *brendon​​ym [sic!] (DUOT 2024: 24), som har använts som synonym till den allmänt etablerade och internationellt erkända termen brand name, starkt omstridd. Termen *brendon​​ym (recte brandonym?) härrör från en fonetisk anpassning av det ukrainska брендове ім’я / брендонім ’varumärkesnamn’, men dess överföring till engelskan bortser från etablerade ortografiska konventioner. I denna form är det osannolikt att termen accepteras i vetenskapligt bruk. Konstruktioner av detta slag är svåra att förena med konventionerna för onomastisk terminologi, där terminologisk innovation vanligtvis bygger på grekisk-latinska modeller och teoretiskt grundad onomastisk motivation. Deras användning kan ändå vara motiverad i tvärvetenskapliga eller varumärkesrelaterade sammanhang, där andra namngivningsramar och kommunikativa prioriteringar gäller.

Ett annat exempel är termen *schoolonym, som teoretiskt härleds från gr. σχολή scholē ’skola’, men uppvisar en hybrid ortografi som kombinerar klassiska och engelska element (DUOT 2024: 79). Definitionen av denna term är begreppsligt problematisk, eftersom den tilldelar den två distinkta och oförenliga tolkningar: å ena sidan förklaras *schoolonym som ”en undertyp av architecturonym, urbanonym [sic!], mikrotoponym, ett egennamn på en utbildningsinstitution”, och å andra sidan som ”en undertyp av ergonym, en grupp människor som arbetar där” (ibid.).

^⁹ I OSTSO (1983) intar de två termerna den högsta nivån i det terminologiska systemet. De utgör dess två huvudgrenar och fungerar som överordnade hyperonymer för alla underordnade begrepp: bionymer är egennamn som betecknar levande varelser och biologiska entiteter, medan abionymer är egennamn som betecknar icke-levande naturföremål, artefakter och fenomen.

8

namn på en utbildningsinstitution”, och å andra sidan som ”en undertyp av ergonym, en grupp människor som arbetar där” (ibid.). Denna definitionsmässiga tvetydighet undergräver koherensen och konsekvensen i den underliggande kategoriseringen.

6. GRÄNSERNA FÖR OHÄMMAD TERMINOLOGISK KREATIVITET

Det finns inneboende gränser för terminologisk kreativitet. Detta blir tydligast när nybildade termer inte bara äventyrar den interna koherensen hos en given språklig tradition, utan också hindrar deras överförbarhet mellan språk genom översättning eller anpassning.

Som samtida lingua franca för vetenskaplig kommunikation är engelskan särskilt mottaglig för denna typ av verksamhet, som bygger på betydelser konstruerade på måfå. Detta innebär dock inte att engelskan villkorslöst kan acceptera alla modeller för terminologisk innovation, även när det lexikala material som används i terminologiska bildningar hämtas från klassiska och internationella källor. Nybildningar som okritiskt införs i internationell cirkulation, främst av icke-modersmålstalare som försöker universalisera lokalt förankrade modeller, visar sig ofta vara begreppsligt och strukturellt föga övertygande, även när de behandlar fenomen som är öppna för legitim vetenskaplig undersökning.

Nya publikationer av yngre forskare bygger ofta på löst utvecklade begreppsbildningar, vilket resulterar i ad hoc proliferation av pseudo-onomastiska termer. Exempelvis fungerar ideonym i en studie av Tetiana Khadzhylii (2024) som en överordnad kategori för namn på mänskliga kreativa verk (jfr SOT 2024: 145), men delas därefter upp i alltmer individualiserade klasser och underklasser. I denna klassificering inordnas *artionym som en mer specifik klass av namn som hänvisar till konstverk. I sin tur behandlas *imageonym (jfr *imagonym [sic!] i DUOT 2024: s.v.) som en ytterligare underkategori som omfattar namn förknippade med visuella representationer. Detta område delas dessutom upp i en rad snävare definierade begrepp, betecknade med termer som bygger på engelska eller internationella lexikala baser (jfr *pictonyms, *graphiconyms, *engravionyms, *sculpturonyms, *icononyms, *photoonyms, *bouquetonyms, *filmonyms, *scenonyms, eller *hemronyms, Khadzhylii 2024: 29–30). En sådan utvidgning av det terminologiska inventariet innebär ett missbruk av principen om terminologisk ekonomi och ett åsidosättande av den nödvändiga metodologiska återhållsamheten inom onomastiken, vilket resulterar i en överriklig och otillräckligt motiverad proliferation av (meta)onomastiska termer.

AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR

Trots de begreppsliga och metodologiska problem som diskuterats ovan kan innovativa terminologiska lösningar bidra till att konsolidera begrepp som rör nyligen identifierade onomastiska fenomen och till att förfina befintliga analytiska ramverk. Den föreliggande analysen bör därför inte tolkas som ett avvisande av terminologisk innovation i sig. Den understryker snarare behovet av större försiktighet vid skapandet av (meta)onomastiska termer när etablerade deskriptiva benämningar redan erbjuder ett adekvat, transparent och funktionellt effektivt alternativ.

Den överdrivna och okontrollerade proliferationen av nya termer, som ofta är formellt inkonsekventa eller saknar tillräcklig rationell motivation, utgör en betydande källa till terminologisk och metodologisk instabilitet. Särskilt utsatta för denna tendens är bildningar baserade på element hämtade från moderna språk, vilka försvagar den systemiska koherensen och minskar den begreppsliga transparensen, samtidigt som de ökar den terminologiska ogenomskinligheten och främjar den okontrollerade expansionen av term–begreppskonstruktioner anpassade till särskilda syften.

Följaktligen kan sådan utveckling leda till begreppslig instabilitet inom onomastisk forskning och utsätta disciplinen för kritik från närliggande fält som arbetar med standardiserade, internationellt samordnade terminologiska ramverk. Därför är ett balanserat förhållningssätt till

9

terminologisk innovation avgörande för att bevara onomastikens diskurs trovärdighet och vetenskapliga integritet.

FÖRKORTNINGAR

Eng. – engelska; Fr. – franska; Germ. – germanska; Gr. – grekiska; Lat. – latin; Lith. – litauiska; Pol. – polska; Sk. – slovakiska; Ukr. – ukrainska

REFERENCES

Bijak Urszula 2019: Polska terminologia onomastyczna. Ku harmonizacji systemu [Polish Onomastic Terminology. Towards the Harmonisation of the System]. – Konwergencje a divergence w proprialnej sferze, eds. A. Chomová, J. Krško, I. Valentová, Bratislava: Veda, 44–52.

Bijak Urszula 2020: Rozwój polskiej terminologii toponomastycznej [The Development of Polish Toponomastic Terminology]. – Ze studiów nad nazwami własnymi. Terminologia. Teoria i metodologia badań. Zagadnienia nazewotwórstwa, eds. A. Siwiec, I. Domaciuk-Czarny, M. Kojder, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 47–54.

DUOT 2024: A Dictionary of Ukrainian Onomastic Terminology, O. Karpenko, V. Neklesova, Sumy: University Book.

EBO 2010: Enciklopediya na balgarskata onomastika [Encyclopedia of Bulgarian Onomastics], T. Balkanski, K. Tsankov, Veliko Tarnovo: Faber.

ERDNRТ 2020: English–Romanian Dictionary of Name-related Terms / Dicționar englez-român de termeni referitori la nume, N. N. Morărașu, Cluj–Napoca: Casa Cărții de Știință.

GDN 1964: Grundbegriffe der Namenkunde [Basic Notions of Onomastics], T. Witkowski, Berlin: Akademie Verlag.

Gałkowski Artur 2021: Terminologiczne osobliwości wśród metanazw onomastycznych w obszarze francuskim, angielskim i włoskim [Metaonomastic Terminological Peculiarities in the French, English and Italian Linguistic Areas]. – Onomastica 65, 55–74. DOI: https://doi.org/10.17651/ONOMAST.65.2.4.

Gałkowski Artur 2022: Markonimy jako operatory taksonomiczne w terminologii (chremat)onomastycznej [Markonyms as Taxonomic Operators in (Chremato)onomastic Terminology]. – Onomastica 66, 299–311.

Gałkowski Artur 2024: Kilka spostrzeżeń na temat stanu i interdyscyplinarności terminologii onomastycznej [Some Remarks on the State and Interdisciplinarity of Onomastic Terminology]. – Acta Universitatis Lodziensis. Folia Linguistica 58(1), 9–28. DOI: https://doi.org/10.18778/0208-6077.58.1.02.

Gałkowski Artur 2025: Towards a Cognitive-Lexicological Approach to Onomastic Terminology: Cross-Linguistic Insights from English, Italian, Polish, and Slovak. – Lege Artis. Language Yesterday, Today, Tomorrow 10(2), 54–72. DOI: https://doi.org/10.34135/lartis.25.10.2.04.

GLNS 1996: An Alphabetical Guide To The Language of Names Studies, A. Room, Lanham, Md.: Scarecrow Press.

Graf Magdalena 2020: Pogranicze nauk – terminologiczne dylematy onomastyki literackiej [At the Boundaries of Disciplines: Terminological Dilemmas of Literary Onomastics]. – Ze studiów nad nazwami własnymi. Terminologia. Teoria i metodologia

10

badań. Zagadnienia nazwotwórstwa, eds. A. Siwiec, I. Domaciuk-Czarny, M. Kojder, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 119–130.

Harvalík Milan, Valentová Iveta 2018: The Current State and Perspectives of Onomastic Terminology. – Onomastica Uralica 14, 53–63.

Hladký Juraj 2022: O používaní základných hydronomastických termínov a možnostiach ich zosúladenia [On the Use of Basic Hydronomastic Terms and the Possibilities of Their Harmonization]. – Onomastica 66, 313–328.

Khadzhylii Tetiana 2024: Denotative-Nominative Classification of English Pictonyms. – Progress. Journal of Young Researchers 15, 25–33. DOI: https://doi.org/10.26881/prog.2024.15.02.

Kolenčíková Natália 2023: Synchronic Models and Modelling in Perfume Names. – Onomastics in Interaction With Other Branches of Science 3: General and Applied Onomastics, Literary Onomastics, Chrematonomastics Reports. Proceedings of the 27th International Congress of Onomastic Sciences, eds. U. Bijak, P. Swoboda, J. B. Walkowiak, Kraków: Wydawnictwo UJ, 463–476. DOI: https://doi.org/10.4467/K7478.47/22.23.17749.

LKOT: List of Key Onomastic Terms, ICOS. Internet Access: https://icosweb.net/publications/onomastic-terminology/.

LTUENI. 1975: Lexique des termes utiles à l’étude des noms de lieux [Lexicon of Useful Terms for the Study of Place Names], H. Dorion, J. Poirier, Québec: French and European Publications Inc.

Mazurski Krzysztof R. 2015: Refleksy linii granicznych w sudeckiej toponimii [Reflexes of Borderlines in Sudetic Toponymy]. – Rocznik Jeleniogórski 47, 33–43.

Molnárová Patrícia 2021: Podporujú parfémy stereotypy? Jazykový obraz muža a ženy v reflexii vlastných mien parfémov [Do Perfumes Support Stereotypes? Linguistic Image of Men and Women in the Reflection of Perfume Names]. – Jazyk a kultúra 45/46, 70–79.

Odaloš Pavol 2018: Tradícia a dynamika onomastickej terminológie a terminológia onomastických škôl [Tradition and Dynamics of Onomastic Terminology and the Terminology of Onomastic Schools]. – Onomastyka – neohumanistyka – nauki społeczne, eds. U. Bijak, H. Górny, M. Magda-Czekaj, Kraków: Instytut Języka Polskiego PAN, 379–394.

Odaloš Pavol 2022: Syntetická sústava slovanskej onomastickej terminológie (variantná podoba) [Synthetic System of Slavic Onomastic Terminology (Variant Form)]. – SŁOWO. Studia językoznawcze 13, 361–377.

OSTSO 1983: Osnoven sistem i terminologija na slovenskata onomastika. Osnovnaâ sistema i terminologija slavânskoj onomastiki. Grundsystem und Terminologie der slawischen Onomastik [Basic System and Terminology of Slavic Onomastics], eds. F. Bezlaj, M. V. Birylo, V. Blanár, H. Jentsch, M. Karaś, V. Mihaljović, V. N. Nimčuk, L. Nezbedová-Olivová, K. Oliva, N. V. Podolskaja, A. V. Superanskaja, P. Šimunović, V. Šmilauer, B. Vidoeski, T. Witkowski, J. Zaimov, Skopje: Makedonska akademija na naukite i umetnostite.

Sjöblom Paula 2014: Commercial Names and Unestablished Terminology. – Els noms en la vida quotidiana. Actes del XXIV Congrés Internacional d’ICOS sobre Ciències Onomàstiques. Secció 1 / Names in Daily Life. Proceedings of the XXIV International Congress of Onomastic Sciences. Section 1, eds. J. Tort i Donada, M. Montagut i

11

Montagut, Barcelona: Generalitat de Catalunya, Departament de Cultura, direcció General de Política Lingüística Onomàstica, 92–98. DOI: https://doi.org/10.2436/15.8040.01.12.

SOT 2024: Slovenská onomastická terminológia [Slovak Onomastic Terminology], I. Valentová, J. Hladký, A. Závodný, M. Imrichová, Ľ. Králik, M. Harvalík, A. Gałkowski, U. Bijak, J. Bauko, Bratislava, Trnava: VEDA – Typi Universitatis Tyrnaviensis.

STSNG 2014: Słownik terminów używanych przy standaryzacji nazw geograficznych [Dictionary of Terms Used in the Standardization of Geographical Names], transl. M. Łukasik, Warszawa: GUGiK (Glossary of Terms for the Standardization of Geographical Names, ed. N. Kadmon, New York: United Nations, 2002).

SUOT 2012: Slovnyk ukrajinsʹkoji onomastyčnoji terminolohiji [Dictionary of Ukrainian Onomastic Terminology], D. Bučko, N. Tkačova, Kharkiv: Ranok–NT.

Šrámek Rudolf 2003: Tematizace slovanské onomastické terminologie [Thematization of Slavic Onomastic Terminology]. – Metodologia badań onomastycznych, ed. M. Biolik, Olsztyn: Ośrodek Badań Naukowych im. W. Kętrzyńskiego w Olsztynie, 31–42.

TON 2018: Terminologia onomastica [Onomastic Terminology]. – AVSI. Archivio per il vocabolario storico italiano 1, E. Caffarelli, C. Gagliardi, 11–54. DOI: https://doi.org/10.30453/042.

Wachtarczyková Jana 2012: Povaha a podoba názvov lyžiarskych stredísk na Slovensku [The Nature and Form of the Names of Ski Resorts in Slovakia]. – Jednotlivé a všeobecné v onomastike, ed. M. Ološtiak, Prešov: Prešovská univerzita v Prešove, 313–330.

Włoskowicz Wojciech 2018: O pojęciach, systemach pojęciowych i terminologii onomastycznej [On Concepts, Conceptual Systems and Onomastic Terminology]. – Onomastica 62, 73–98.

Wolnicz-Pawłowska Ewa 2016: Terminologia onomastyczna w tradycji badawczej i praktyce normalizacyjnej [Onomastic Terminology in Research Tradition and Standardisation Practice]. – Onomastica 60, 37–46.

Zgusta Ladislav 1995: Systematická terminologie onomastiky [Systematic Terminology of Onomastics]. – Acta Onomastica 36, 262–272.

Zgusta Ladislav 1998: The Terminology of Name Studies (in Margine of Adrian Room’s Guide to the Language of Name Studies). – Names 46(3), 189–203. DOI: https://doi.org/10.1179/nam.1998.46.3.189.

12