Stasys KEINYS

DEN INTRÄNGANDE ADJEKTIVÄNDELSE -INIS, -Ė

I dagens standardspråk har adjektivsuffixet -inis, -ė blivit mycket vanligt. Ibland verkar det sättas på nästan utan några begränsningar alls. Den här stora aktiviteten hos suffixet eldas ständigt på av de slaviska, germanska och kanske åtminstone några andra språken. Men så har det inte alltid varit.

I skriftspråket i slutet av förra seklet och början av detta var adjektiv bildade med suffixet -iškas, -a särskilt vanliga och omtyckta. Den omfattande användningen av dem orsakades och upprätthölls också i många fall av främmande språk, särskilt uppenbarligen slaviska, med sitt suffix -sk-, som till och med liknar det till ljudet. Så i de första årgångarna av ”Varpas” (1889) skrev man absoliutiszka valdžia 53 (bokstäverna sz betecknade då, efter polsk förebild, š; siffrorna efter exemplen anger sidan i årets ”Varpas” där exemplet förekommer), demokratizska valdžia 54, dvasiszka spėka 54, ekonomiszkas gyvenimas 53, ekonomiszkas padėjimas 29, ekonomiszkas paspyrimas 71, medegiszka parama 38, militariszkas padėjimas 12, moksliszkas pamatas 36, politiszkas gyvenimas 12, politiszka išmintis 24, politiszka organizacija 55, politiszka valdžia 53, statistiszkai padavimai 14, tautiszka skirtybė 37 och många andra. I dag är alla vana vid att i sådana fall säga absolut makt, demokratisk makt, andlig kraft, ekonomiskt liv (till exempel en stats eller ett lands; medan ekonomiškas gyvenimas numera betyder ”ett sparsamt liv”), ekonomisk situation, ekonomiskt stöd (eller ekonomisk hjälp), materiellt (men vanligare är adjektivet materialinė) stöd (hjälp), militär situation, vetenskaplig grund, politiskt liv, politisk klokhet, politisk organisation, politisk makt, statistiska uppgifter, nationell särart. I stället för det vanliga nutida ordet teisė använde man då ordet tiesa, och adjektivet juridinis, -ė ersattes av juridiškas, -a; således har våra nuvarande termer ekonomisk rätt, juridisk person, juridiska rättigheter, politiska rättigheter, privaträtt eller civilrätt ersatt de former som användes i ”Varpas”: ekonomiszkos tiesos 87, juridiszkza asaba 53, juridiszkos tiesos 87, politiszkos tiesos

8

53, privat eller civil sanning 53.

Att man övergick från avledningar med ett suffix till ord med ett annat suffix berodde till stor del på språkvetarnas förklaringar och rättelser. Både J. Jablonskis (1860–1930), den främste av dagens standardspråks vårdare, ofta kallad dess fader, och senare mellankrigstidens språkvetare har gång på gång tålmodigt förklarat vad adjektiv med suffixet -iškas, -a faktiskt betyder och när de passar respektive inte passar. J. Jablonskis själv, som kallade sin första grammatik, utgiven i Tilsit 1901, ”Lietuviškos kalbos gramatika”, rättade senare offentligt sig själv och skrev att lietuviška kalba skulle vara ett språk som liknar det språk litauerna talar, inte det språk som litauerna själva använder. Dessa språkvetenskapliga uppmaningar bidrog till att begränsa användningen av adjektiv med suffixet -iškas, -a (i vissa fall går man numera till och med för långt – avledningar med detta suffix används inte längre ens där de skulle passa mycket väl), men öppnade dörrarna för en bred användning av andra adjektiv, bildade med suffixet -inis, -ė. Betydelsen hos dessa ord är mer abstrakt, och ofta har även erfarna språkvårdare eller redaktörer svårt att säkert bevisa att ett sådant adjektiv verkligen är olämpligt i ett visst fall, eftersom man ofta kan urskilja eller åtminstone föreställa sig någon ny betydelsenyans som inte annars kan uttryckas. På många håll bör de inte alls betraktas som språkfel; allt fler fall uppstår där ett adjektiv med suffixet -inis, -ė används parallellt med någon annan språkform, exempelvis genitiv av ett substantiv. Eftersom dessa adjektiv är mycket inträngande tränger de gradvis undan flera traditionella former som är naturliga för språket, vilket kan få betydande följder för användningen av vissa kasus. Dessa adjektiv passar ändå långt ifrån överallt där någon använder dem. Här nedan diskuteras en grupp termer med adjektiv av det aktuella slaget och försök görs att visa hur de skulle kunna användas i statens verksamhet och juridiskt språk, och vilka av dem som inte passar i korrigerade termer eller andra fackspråkliga uttryck.

1. Vad är en konstitutionell ändring?

Vissa lagstiftare och, tydligen, journalister som lär sig språk av dem har sedan en tid tillbaka infört i de litauiska språkanvändarnas med-

9

en term, inte en term konstitucinė pataisa. Varje gång man hör eller ser detta uttryck i skrift väcks tvivel om vad som avses. Om det handlar om att ändra själva konstitutionen (och på senare tid används uttrycket vanligen i just den betydelsen), varför säger man då inte helt enkelt – konstitucijos pataisa? Det är ju inte gripet ur luften att exemplen på ordet pataisa i betydelsen ”en korrigerande ändring, ett tillägg” i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” lyder konstitucijos, nutarimo pataisa (V., 1993. P. 522). I ordböckerna finner man också sąrašo, sutarties, rezoliucijos pataisa. Genitivformen anger här vad som ändras, var dessa ändringar görs. Detta är den genitivform för det handlande objektet, eller objektets genitiv, som vår språkklassiker J. Jablonskis benämnde den, exempelvis: Ji marškinius (siuvinį) siuva ir Marškinių siuvimas ją ir namie sulaikė. Tėvas vaikus moko ir Vaikų mokymas nėra laikomas visai lengvu darbu (Jablonskis J. Rinktiniai raštai. V., 1957. T. 1. P. 572–573). Om vi fortsätter dessa jämförelser av den framstående språkodlaren skulle man kunna säga: Jie konstituciją taiso ir Konstitucijos taisymas, konstitucijos pataisos. Sådan är, tycks det, både den enkla logiken och vår grammatiks ABC: om konstitutionen ändras, är ändringen också konstitucijos; jämför taiso ratus, laikrodžius – ratų, laikrodžių taisymas.

Men är uttrycket konstitucinė pataisa? möjligt, och vad skulle det i så fall betyda?

Adjektiv är mer abstrakta än substantiv; de uttrycker alltid en egenskap. Betydelsen av ordet konstitucinis, -ė har utan tvekan samband med vad grundordet konstitucija betyder, men det är uppenbarligen inte en egenskap hos själva konstitutionen. I ”Lietuvių kalbos žodynas” anges adjektivets betydelse ganska väl som ”grundad på konstitutionen, förknippad med den” (V., 1962. T. 6. P. 336). Således skulle konstitucinė pataisa, om man resonerar mycket abstrakt, kunna vara någon ändring som görs med konstitutionen som grund eller på annat sätt har samband med konstitutionen. I så fall är det självklart inte konstitutionen själv som ändras, utan något annat. Man kanske till exempel upptäcker att en bestämmelse i en lag på något sätt strider mot konstitutionen och beslutar sig därför för att ändra den så att den överensstämmer med konstitutionen. En sådan ändring skulle med fog kunna kallas konstitutionell, eftersom den görs med konstitutionen som grund. En sådan term kan behövas både för parlamentet och för juridiken i allmänhet.

10

Av det som sagts här har du, kära läsare, utan tvekan förstått att både konstitucijos pataisa och konstitucinė pataisa är möjliga uttryck eller termer i vårt språk, men de bör skiljas åt betydelsemässigt. När man avser en ändring som görs i själva konstitutionen är det helt olämpligt att använda termen konstitucinė pataisa, eftersom det är konstitucijos pataisa. Det är något helt annat när en annan lag eller något annat ändras med konstitutionen som grund. En sådan ändring bör givetvis kallas konstitucinė pataisa.

2. Inte upphovsmannens rätt, utan upphovsrätt

På senare tid under den ryska eran användes nästan uteslutande termen autorinė teisė. Den hade fått officiell status i ”Teisinių terminų žodynas” (V., 1954), sammanställd av A. Žiurlys och redigerad av J. Bulovas, K. Jablonskis, J. Žiugžda och sammanställaren A. Žiurlys, samt godkänd av Terminologikommissionen vid Institutet för litauiskt språk och litteratur och rekommenderad för praktiskt bruk. På sidan 24 finns termerna autorinė teisė, autorinė teisė į kūrinį, išvestinė autorinė teisė, pradinė autorinė teisė, autorinės teisės objektas, autorinės teisės subjektas. Där finns också termerna autori nis honoraras och autori nis liudijimas. Termerna autorinė teisė, autorinė sutartis, autorinis atlyginimas användes i den ryska tidens civil- och civilprocesslagar, men ordbokens autori nis liudijimas ersattes där med termen autorystės liudijimas, som fortfarande används. Det är sant att genitivkonstruktioner också förekommer terminologiskt på vissa ställen i lagböckerna, däribland strafflagen, exempelvis: autoriaus atlyginimas (CK 1985, 547 str.), autoriaus teisės (CK 1985, 519 str. ir kt.), autoriaus ir išradėjo teisės (BK 1983, 142 str.).

Dessa termer har utan tvekan fått adjektivet autori nis, -ė från de ryska motsvarigheterna авторское право, авторский договор, авторский гонорар, авторское свидетельство och så vidare. Termen autorinės teisės med detta adjektiv togs med i ”Literatūros terminų žodynas”, sammanställd av J. Petronis, V. Vanagas och A. Zalatorius (V., 1962. P. 43); den kom med i den första upplagan av den normativa ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (V., 1954. P. 57; i den andra upplagan finns termen autorinės teisės. – V., 1972. P. 65), och förklaras i ”Lietuviškojoje tarybinėje en-

11

ciklopedijoje“ (V., 1976. T. 1. P. 514). Tad Lietuvoje keletą dešimtmečių šis terminas, kur reikia, buvo vartojamas.

I det mellankrigstida självständiga Litauen förklarades däremot termen autoriaus teisė (se Lietuviškoji enciklopedija. K., 1934. T. 2. Sk. 390–391). Autoriaus teisė togs också med i ”Lietuvių enciklopedija”, som gavs ut i exil (Bostonas, 1953. T. 1. P. 487). I dessa uppslagsverk förklaras även termen autorių honorarai.

För närvarande återgår man också i Litauen till den äldre, tydligare och mer precisa termen autoriaus teisė. Återgången är inte tillfällig, eftersom genitivformen i sådana uttryck är betydligt tydligare och mer naturlig för en litauer än det tämligen vaga adjektivet autorinis, -ė, vars ordbildning dessutom är föga typisk. Genitivformen stämmer bättre överens med de allmänna principerna och tendenserna för hur saker benämns i vårt språk. På samma sätt är de vedertagna termerna šeimos teisė (jämför ryska семейное право), žmogaus teisės (jämför ryska человеческие права) och så vidare bildade. Vid behov skulle man givetvis använda termer eller terminologiska uttryck som amatininkų teisė, bajorų teisė, inte amatininkinė, bajorinė teisė, eftersom det väl aldrig har fallit någon in att bilda och använda en term som exempelvis žmogi­nės teisės för den särskilda betydelsen. Ur språklig synvinkel skulle man i detta fall möjligen kunna diskutera substantivets numerus, det vill säga om man bör använda autoriaus teisė eller autorių teisė. Detta kan också bero på hur termen autorius definieras. När man använder termen autoriaus teisė bör man självklart också använda autoriaus atlyginimas, autoriaus honoraras; även autoriaus liudijimas vore möjligt (en term som stöds av asmens liudijimas, daktaro diplomas, mokinio pažymėjimas, piliečio pasas, profesoriaus atestatas och så vidare).

Utöver termen autoriaus teisė, som betecknar ett rättsområde, behöver språket också en term för de fri- och rättigheter och möjligheter som sådana personer har. För detta ändamål används vanligen ordet teisė i plural med en generaliserande betydelse, tillsammans med genitivformen av det ord som anger vem rättigheterna tillkommer eller är avsedda för och gäller, det vill säga man säger och skriver autoriaus teisės, jämför piliečių teisės, sutuoktinių teisės, vaikų teisės och så vidare. Detta terminologiska uttryck verkar ha använts hela tiden åtminstone i officiellt fackspråk; endast i publikationer med dåligt språk eller i samtal har uttrycket autorinės använts och används fortfarande.

12

rättigheter. I sådana uttryck är det vanligt att använda genitiv i båda numerusformerna (upphovsmannens rättigheter och upphovsmännens rättigheter), beroende på vad man vill säga. Men även när man talar generellt kan genitiv singularis här räcka gott.

För övrigt rekommenderas numera i de senaste språknormerande publikationerna också uttryck med genitiv för de termer som diskuteras här. Exempelvis infördes i det andra häftet av ”Biblioteksvetenskapens och bibliografins termordbok”, ”Dokument. Publikation. Förlagsverksamhet” (V., 1991), termerna upphovsmannarätt (på ryska авторское право, på engelska copyright, på tyska Urheberrecht), ”civilrättsliga normer som reglerar förhållandet mellan upphovsmän och förläggare” 13, och upphovsrättssymbol (på ryska знак авторского права, på engelska copyright sign, på tyska Verfassersignatur, Verfasserzeichen), ”tecknet ©, som anger upphovsmannens rätt till det offentliggjorda verket och används i enlighet med den ordning som fastställts i ett normativt dokument” 13–14. Som synonym till den rekommenderade huvudtermen förlagsavtal (på ryska авторский договор, på engelska publishing contract, på tyska Verlagsvertrag), ”avtal mellan upphovsman och förläggare om tryckning och distribution av ett eller flera verk” 45, förekommer i denna ordlista också termen upphovsmannaavtal. Eftersom förlagsavtal är en mycket tydligare och mer genomskinlig term (dess betydelse är direkt kopplad till betydelsen hos dess beståndsdelar), har synonymen upphovsmannaavtal, som är sämre både språkligt och terminologiskt, blivit överflödig. Här anges också den numera gängse termen upphovsintyg 14, även om upphovsmannens intyg⟧ språkligt sett, som redan nämnts, skulle vara mer systematiskt. Termerna upphovsmannarätt, upphovsrättssymbol, upphovsintyg, förlagsavtal förklaras i den litauiska standarden ”Upphovsrätt. Förlagsverksamhet. Texter. Grundläggande termer och definitioner”. Termen upphovsmannarätt har som normativ rekommendation också tagits med i den tredje upplagan av ”Ordbok över nutida litauiska” (V., 1993. S. 837).

I praktiskt språkbruk lever alltså termerna upphovsmannarätt, upphovsmannarättigheter, upphovsmannaarvode, upphovsmannahonorar, upphovsmannaavtal fortfarande kvar. Eftersom de är bildade på ett sätt som är främmande för vårt språk kan de inte rekommenderas som förebildligt språkbruk. De som använder dem känner antingen inte till de korrekta och tydliga termer som nu rekommenderas och används, eller håller fast vid de gamla, efter främmande grammatikbildade formerna. Det blir lättare

13

för de förstnämnda att gå över (närmare bestämt: återgå) till de rekommenderade termerna¹.

3. Vad väljs i presidentval?

Det finns många stater i världen som leds av presidenter. Presidenterna, på litauiska ungefär ”ordförande”, är valda ledare, och därför har statsmän och massmedier ofta att göra med val av dessa ämbetsinnehavare. Förutom det för alla begripliga, vanliga och för vårt språk typiska uttrycket val av president säger man också muntligt och skriver presidentval. Men adjektivet presidentiell passar inte alls i detta sammanhang i vårt språk – det är ju presidenten som väljs, inte någon annan. Därför bör man använda den redan bekanta (se artikeln om grundlagsändring) genitiven för den som utsätts för handlingen, det vill säga objektet, precis som vid andra slags val, till exempel: val av ordförande, val av påve, parlamentsval, domarval, val av styrelse och så vidare (tack och lov har det, tycks det, ännu inte fallit någon in att säga påvliga, familjära eller domaraktiga val).

Det adjektiviska uttrycket presidentval har utan tvivel förts in och hålls vid liv av anhängare till något av de främmande språk som på senare tid har påverkat och fortfarande påverkar vårt språk mest – ryssarna använder президентские выборы, engelsmännen presidential elections. Men man kan inte utesluta att också polska (wybory prezydenckie) eller franska (élections présidentielles) kan ha påverkat åtminstone vissa språkbrukare här. Bland de mer inflytelserika folken är det i detta avseende endast tyskarna som tydligt skiljer sig, eftersom de enligt sitt språks bruk använder det sammansatta substantivet Präsidentenwahl (f).

En likartad eller liknande användning i flera främmande språk framstår för många rentav som ett tungt vägande bevis för att även litauerna inte får halka efter, det vill säga att man också bör formulera tankarna på samma sätt som utlänningarna gör. Men det är en väg som väljs av människor utan minne eller av apor. Man bör noga lägga på minnet att det går illa för det språk vars talare börjar tala,

¹ Se också författarens artikel ”Om termer med adjektivet autorinis”, publicerad i tidskriften ”Tarp knygų” (1997, nr 3, s. 15–16).

14

genom att följa grammatiken i ett främmande språk eller främmande språk. Om man gör så är det lätt att helt förlora sitt eget språk eller, med andra ord, göra det främmande språket till sitt eget. Litauiskan har ett mycket utvecklat kasussystem för substantiv och skiljer sig därigenom i grunden från de berömda språken i västvärlden. I många fall gör detta att talarna lätt kan klara sig utan adjektiv, det vill säga uttrycka ordens relationer tydligt och exakt med ordformer – kasus. Detta språkbruk är nästan medfött hos litauerna. I detta avseende är vårt ord kraftfullare, smidigare och mer innehållsrikt än ordet i dessa språk.

Att presidenten väljs vid ett presidentval förstår till och med ett litet barn. Men vem väljer vem i de presidentval som plockats upp från främmande språk? Det kan inte ens en vuxen förstå. Detta skulle kanske vara begripligt för en engelsman, polack eller ryss som lär sig litauiska, eller för en landsman som inte tänker på litauiska, men inte för en litauer som behärskar sitt modersmål väl.

Det finns också fler ordkombinationer som inte passar i ett vårdat språk och som innehåller adjektivet presidentinis, -ė. När det så kallade Sovjetunionen höll på att falla samman blev den likaledes bildade skrämmande termen presidentinis valdymas också mycket populär. Även nu används termen då och då när det behövs, inte bara som en erinran om det förflutna, eftersom sådant förekommer eller kan förekomma också i andra stater. Detta presidentinis valdymas hade då, det säger sig självt, kalkerats efter den ryska termen президентское управление, men engelsmän och amerikaner skulle också ha föreslagit samma sak för dem som följer andra språk och för dem som ”berikar” sitt modersmål – på engelska heter det presidential government. På litauiska används med sådana ord som betecknar en handling en genitiv som anger aktören, till exempel: kunigaikščio, karaliaus (inte kunigaikštinis, karalinis!) valdymas, valdžia, vyskupo įžengimas (ingresas), žemaičių kovos med mera. Därför bör man också säga prezidento valdymas.

Samma sak gäller de benämnande uttryck prezidentinė vėliava, prezidentiniai pietūs, prezidentinis lėktuvas och så vidare, som människor som föredrar ett icke-litauiskt språkbruk (särskilt tjänstemän och journalister) för in i språket. När sådana uttryck ständigt hamras in i människors huvuden börjar de kanske så småningom framstå som helt normala och oersättliga för många. Det är inte långt till prezidentinė kėdė ar prezidentinio dekreto, även om jag ännu inte hört någon säga

15

direktorinis kaklaryšis, ministrinė mašina, viršininkinis kabinetas, premjeriniai pusryčiai ar vyskupinė vakarienė. Men så ska man inte säga. Ändamål och i synnerhet tillhörighet uttrycks också ofta med genitiv på litauiska. I de nämnda exemplen är genitivformen också den som är naturlig i vårt språk.

*

Att adjektiv bildade med suffixet -inis, -ė tränger in i vårt språk och sprids och används på olika sätt är en av de viktigaste frågorna i dagens normering av standardspråket. Det är en mycket omfattande, motsägelsefull och svår fråga, och därför uppenbarligen ofta omdiskuterad. I den här artikeln har jag genom att begrunda några fall av språkbruk endast snuddat vid den².

Förkortningar

BK – Litauiska socialistiska sovjetrepublikens strafflag: officiell text med ändringar och tillägg per den 1 juni 1983. Vilnius: Mintis, 1983. 264 s.

CK – Litauiska socialistiska sovjetrepublikens civillag: officiell text med ändringar och tillägg per den 1 januari 1985. Vilnius: Mintis, 1985. 344 s.

² En äldre version av denna artikel publiceras i tidskriften ”Justitios” (1997, nr 3 m.fl.).

16