Terminologi i globaliseringens era

SERGIUSZ GRINIEWICZ

University of Bialystok

Terminologins betydelse i globaliseringens era härrör från det faktum att den snabba tillväxten av vetenskaplig och teknisk kunskap i dag är praktiskt taget omöjlig utan att uppmärksamma terminologins tillstånd. Särskilda lexikala enheter utgör mer än 90 procent av de nya orden i moderna språk. Tillväxten av vetenskapliga och tekniska ordförråd är mycket snabbare än tillväxten av vardagsspråkets ordförråd, så antalet termer inom vissa vetenskaper (till exempel kemi eller biologi) överstiger för närvarande antalet allmänna ord. Vi kan jämföra följande siffror: den fullständiga, oförkortade versionen av Websters ordbok innehåller omkring 700 000 engelska ord; den största ryska ordboken i 17 band behandlar cirka 120 000 ord (även om det redan finns ordböcker med cirka 200 000 ord); samtidigt omfattar rysk byggterminologi mer än 150 000 ord, modern biologisk terminologi överstiger en miljon namn på olika levande organismer, och inom kemin känner vi till mer än 1,5 miljoner ämnen. Redan i början av 1980-talet tillverkades inom industrin mer än 20 miljoner typer av olika produkter, var och en med sitt eget särskilda namn.

Fackspråket utgör inte bara redan den största delen av varje utvecklat nationalspråk, utan är också språkets mest dynamiska skikt. Den så kallade ”informationsexplosionen” – det vill säga den ytterst snabba ökningen av flödena av vetenskaplig och teknisk information – orsakade en terminologisk explosion, det vill säga en enorm ökning av antalet nya termer. Till exempel fanns det i början av 1800-talet, enligt våra beräkningar, omkring 10 000 byggtermer; i början av 1900-talet hade antalet ökat till 30 000–35 000, medan det i dag kan uppgå till 250 000. Detta sker eftersom antalet vetenskaper och vetenskapliga discipliner fördubblas vart 25:e år, och varje ny vetenskap behöver sin egen terminologi. Om vi beaktar att enligt uppgifter-

10 Sergiusz Griniewicz | Terminology in the Era of Globalisation

na i Encyclopaedia Britannica uppstod så många som 2 500 nya vetenskaper och vetenskapliga discipliner under 1900-talet, blir terminologiproblemet under 2000-talet tydligt. Vi bör också uppmärksamma den roll som terminologier inom olika vetenskapsgrenar spelar för utformningen av vår kunskap om den omgivande världen och oss själva, även om regeringarna vanligtvis underskattar och försummar detta (Grinev, 1999).

Ett av de viktigaste problem som omedelbart uppstår i samband med globaliseringen och som tydligt kan iakttas är att vi måste hitta effektiva språkliga medel för internationell kommunikation. Ur ett språkvetenskapligt perspektiv finns det tre möjliga lösningar på problemet med att kommunicera under de nya förhållandena, nämligen:

- att etablera ett universellt accepterat konstgjort språk som kommunikationsmedel;

- att framgångsrikt lösa problemet med maskinöversättning; eller

- att välja ett av de befintliga språken som ett universellt internationellt språk eller att drastiskt begränsa antalet internationella språk.

Historien om försöken att uppfinna konstgjorda språk är ganska imponerande och omfattar olika projekt för att skapa ”ideala” språk, även om inget av dem blev allmänt spritt. Det räcker att säga att det mest använda konstgjorda internationella språket – esperanto – trots att det har funnits i hundra år, inte lyckades infria de höga förväntningarna på att bli det universellt kända och dominerande internationella språket. Detta kan tillskrivas grundläggande brister i dess tillkomst – omdiskuterade lexikala innovationer, avsaknad av en föregående bedömning av möjliga fonetiska och grammatiska problem för människor med olika språkbakgrund med mera. Men inte ens några mer effektiva konstgjorda språk, såsom Occidental – som föreslogs av några synnerligen kompetenta och skickliga lingvister och har många fördelar, nämligen att det är lätt att förstå även utan omfattande språkliga kunskaper och färdigheter och lätt att lära sig tack vare färre konstlade konstruktioner att memorera – kunde bli tillräckligt populära.

Detta alternativ ligger kanske utanför terminologivetenskapens område, även om vissa principer för att bilda nya ord i grunden är desamma, medan de två följande alternativen är direkt förbundna med terminologiska problem.

Nästa lösning är maskinöversättning. Det största hindret för effektiv maskinöversättning ligger i det faktum att i ordböckerna

Terminologija | 2006 | 13

11

hitta en mängd motsvarigheter till källtermen. Som nämndes i vissa publikationer (Grinev, 1999) är översättarens uppgift ganska enkel när ordboken bara anger en motsvarighet till källtermen, även om han fortfarande måste försäkra sig om att den föreslagna motsvarigheten har samma betydelser som källtermen. Situationen blir svår om det finns två översättningsvarianter av källtermen. Den blir ännu mer komplicerad när antalet tänkbara översättningsvarianter ökar.

Ofta innehåller sådana listor över motsvarigheter synonymer, varianter och helt olika termer sida vid sida, vilket gör ordbokens användare fullständigt förvirrad. Även vid översättning till sitt modersmål, och trots att översättaren känner till skillnaden mellan de föreslagna varianterna mycket väl, vet han inte nödvändigtvis vilken av synonymerna som är standardiserad och därför att föredra. När översättningen sker från modersmålet måste översättaren lösa ett mycket svårt problem: att skilja mellan fullständiga motsvarigheter, varianter, partiella och villkorliga motsvarigheter eller helt olika termer, som ofta anges i ordboken i slumpmässig ordning. I många fall registreras de termer som bara används sporadiskt noggrant men utan kritisk bedömning av författaren till den terminologiska ordboken och presenteras som översättningsvarianter, vilket jag brukar kalla ”embarras de richesses”. Det gör översättarens arbete verkligt krävande. Vid maskinöversättning blir det ännu mer komplicerat, eftersom valet av motsvarighet då är helt formellt – vanligtvis anges den första.

En systematisk jämförelse av de nationella terminologierna i samband med att en ordbok skapas gör arbetet enklare och ger tillförlitligare resultat. Den ger möjlighet att få en tydlig bild av de synonymiska och kvasisynonymiska relationer som finns mellan termer inom de nationella terminologierna, att välja de mest lämpliga termerna bland synonymerna och att fastställa tillförlitliga motsvarigheter som kan användas vid översättning av motsvarande synonymgrupper och säkerställa reversibilitet. Men viktigast av allt är att den ger möjlighet att minimera antalet motsvarigheter till källtermen och i många fall lämna kvar endast en motsvarighet. Tyvärr är problemet långt ifrån löst, och de rådande tendenserna inom ordboksarbetet ger anledning till skepsis.

Den sista lösningen är att välja ett av de befintliga språken. Globaliseringen av industrin, ekonomin, kulturen och till och med vardagslivet leder till att nya förhållanden för de nationella språkens existens och samspel uppstår. Ett av dessa förhållanden är att vissa språk dominerar och väljs som medel för

12

Sergiusz Griniewicz | Terminology in the Era of Globalisation

internationell kommunikation. I vår historia har det funnits perioder då ett prestigefyllt språk dominerat: under medeltiden var latin ett universellt skriftspråk, och i öst hade arabiska samma roll; på 1700- och 1800-talen var franska de bildade människornas språk i hela Europa. Nu, sedan andra hälften av 1900-talet, håller engelska gradvis på att bli det dominerande språket i hela världen. Samtidigt kan vi se att antalet språk som används aktivt minskar. Enligt FN:s beräkningar kommer ungefär 2 500 av de nuvarande 3 000 språken att försvinna ur aktiv användning under innevarande århundrade. Ni får gärna vara oense med mig, men vissa språk har små möjligheter att överleva. I många fall är de febrila försöken att återuppliva och bevara nationella språk som i praktiken knappt existerar egentligen som att piska en död häst.

I själva verket är det dock bara språk med redan mycket begränsad användning (såsom språk som talas i en enda by) som är dömda att försvinna. I många fall skulle försvinnandet bara innebära en statusförändring – från språk till dialekt, vilket uppenbarligen nyligen skedde med moldaviska, som förklarades vara en rumänsk dialekt. Samtidigt kan vi se den rakt motsatta processen – vissa dialekter, som katalanska och galiciska i Spanien och provensalska i Frankrike, har fått status som officiella språk.

Det kan finnas två orsaker till att nationella språk försvinner – den mest naturliga är att ett nationellt språks användningsområde krymper så att det omvandlas till en lokal dialekt, och den andra är påverkan från ett närbesläktat språk med ett historiskt betingat och traditionellt brett användningsområde (såsom i fallet med de ukrainska och belarusiska språken, som i slutet av 1980-talet nästan helt höll på att trängas undan av ryska).

Av detta följer att de språk som överlever kommer att utvidga sina funktionella domäner och att antalet talare kommer att öka utanför deras ursprungsländer (det kan nämnas som ett kuriosum att både britterna och ryssarna för närvarande utgör nationella minoriteter bland de infödda talarna av respektive språk). När vissa av de befintliga språken börjar användas internationellt ställs vi inför frågan om hur de kan användas effektivt. Och då uppstår frågan om den nationella språkpolitiken.

För närvarande kan vi konstatera att vissa politiska beslut om språk i de nya stater som håller på att växa fram grundar sig enbart på kortsiktiga politiska motiv och helt bortser från språkets naturliga utvecklingstendenser-

Terminologija | 2006 | 13

13

och kan därför inte tas på allvar. Därför blir det nödvändigt att utarbeta välgrundade, opartiska rekommendationer baserade på analysen av naturliga evolutionsprocesser och i synnerhet språkens internationella samspel. En sådan rekommendation bör först och främst gälla terminologin, eftersom denna del av ordförrådet för det första är lättast att reglera (fackspråklig vokabulär är sannolikt den enda del av språket som medvetet kan manipuleras och kontrolleras) och för det andra eftersom kontroll av fackspråklig vokabulär i hög grad kan främja vetenskapens och teknikens utveckling.

När vi talar om minoritetsspråken bör, enligt vår mening, minst två faktorer beaktas; enligt professor Pusztays uppfattning, som framfördes vid den internationella konferensen ”Terminology of National Languages and Globalization” (Vilnius, 2006) i oktober, bör till och med språk med 10 mln. modersmålstalare betraktas som sådana.

För det första kan antalet personer som talar mindre staters officiella språk, såsom de baltiska staternas, öka avsevärt genom att personer av andra nationaliteter tillägnar sig dessa språk.

För det andra är ett av de effektivaste sätten att förhindra att besläktade minoritetsspråk försvinner att främja deras konvergenta utveckling, vilket ökar deras chanser att överleva. Det är intressant att rent politiska beslut på 1920-talet, som förklarade det som då var dialekter av samma språk till nationella språk, gjorde kommunikationen mellan folken i Centralasiens länder svårare, men inte kunde omöjliggöra den. Men det som ogynnsamma förhållanden, naturkatastrofer eller katastrofala politiska beslut inte kan åstadkomma, kan människorna själva åstadkomma – tanklöst, okoordinerat lånande från olika språk – arabiska, ryska, engelska, tyska och persiska – leder till att skillnaderna mellan de tidigare dialekterna ökar och följaktligen till ömsesidig förståelse.

Den konvergenta politiken innebär att de redan existerande principerna för lån:

– translitterering är att föredra framför transkription, eftersom majoriteten av lån numera sker i skriftlig form;

– vid lån bör man uppmärksamma formen snarare än betydelsen, eftersom betydelsen förändras (i takt med att det motsvarande begreppet utvecklas eller förändras) mycket lättare än formen;

– för att underlätta assimileringen av lån så mycket som möjligt är det tillåtet att förenkla deras former genom att undvika konsonantkluster och vokalmöten som

14 Sergiusz Griniewicz | Terminology in the Era of Globalisation

kan orsaka problem vid uttalet; anpassa ändelserna så att de överensstämmer med de vedertagna grammatiska paradigmen;

– när det gäller nya termer bör redan existerande internationella former föredras;

– i många fall kan välkända morfem från forngrekiska och latin användas för att bilda nya nationella termer (Grinev, 1987);

två nya principer för en samordnad språkpolitik bör läggas till, nämligen:

– samma källspråk bör användas för lån i besläktade språk;

– lånens former bör, om de inte är identiska, vara så lika som möjligt, och när nationella suffix skiljer sig åt bör nya ord strikt motsvara dessa suffix.

De nationella språkproblemen i de nyligen självständiga staterna diskuterades mest ingående i början av 1990-talet vid ett antal konferenser i Ukraina (Chernovtsy 1990, 1991; Kiev 1992), där möjligheterna till konvergent utveckling av besläktade språk samt effektiva metoder och principer för att säkerställa samordning i utvecklingen av besläktade språk analyserades, och alla var mycket entusiastiska. Tyvärr genomfördes de senare inte i Ukraina, vilket ledde till den nuvarande situationen där flera nationella terminologier i vissa fall föreslås, grundade på olika principer men med former som skiljer sig från dem i andra slaviska språk, till specialisternas bestörtning.

Utsikterna för terminologisk forskning och praktiskt arbete under det innevarande århundradet kan vara mycket lovande under gynnsamma omständigheter som leder till utarbetandet och tillämpningen av en uppsättning regler för att styra utvecklingen av fackspråk. Under ogynnsamma förhållanden kommer århundradets slut att präglas av ändlösa diskussioner om terminologivetenskapens mindre problem, medan möjligheten att styra utvecklingen av de mest använda språken oåterkalleligen går förlorad. Tyvärr ger den samlade erfarenheten av mänskligt beteende skäl att snarare räkna med prognosens pessimistiska alternativ.

SLUTSATSER

Ett av globaliseringens aktuella språkvetenskapliga problem är att övervinna språkbarriärer. Det finns tre möjliga lösningar – att acceptera ett artificiellt språk som medel för internationell kommunikation, maskinöversättning

Terminologija | 2006 | 13

15

eller att ge ett av de befintliga språken överordnade internationella funktioner. Ett annat aktuellt problem är att bevara små nationella språk, vilket effektivt kan uppnås genom konvergent utveckling av besläktade språk. I vilket fall som helst kräver den nuvarande situationen en väl övervägd statlig språkpolitik.

REFERENCES

Grinev S.V. 1987: Terminological borrowings. – Neoterm 7/8, 37–47.

Grinev S.V. 1999: On the Principles of Improving Translating Terminological Dictionaries. – Słupskie Prace Humanistyczne. 18a. Słupsk, 95–105.

TERMINOLOGIJA GLOBALIZACIJOS EROJE

Straipsnyje gvildenami tautinių kalbų terminologijos klausimai dabartinėmis globalizacijos sąlygomis. Nagrinėjami trys požiūriai į kalbos barjerų šalinimo problemas: sprendimą – optimalios dirbtinės tarptautinės kalbos sukūrimas, mašininis vertimas ir vienos iš dažniausiai vartojamų kalbų pasirinkimas tarptautine.

Analizuojamos vadinamųjų mažųjų tautinių kalbų išsaugojimo problemos. Ypatingas dėmesys skiriamas giminingų kalbų terminijos konvergencinės plėtros koordinavimo politikos galimybėms.

ТЕРМИНОЛОГИЯ В ЭРЕ ГЛОБАЛИЗАЦИИ

В статье обсуждаются вопросы терминологии национальных языков в современных условиях глобализации. Рассматриваются три подхода к решению проблемы устранения языковых барьеров – разработка оптимального искусственного международного языка, машинный перевод и выбор одного из наиболее употребляемых языков межнационального общения.

Анализируются проблемы сохранения так называемых «малых» национальных языков. Особое внимание уделяется возможностям координированной политики конвергентного развития терминологии родственных языков.

Gauta 2006-10-24

Sergiusz Griniewicz University of Białystok Wąska 4, m. 20, Białystok, 15-481, Poland E-mail: [email protected]

16

Sergiusz Griniewicz | Terminology in the Era of Globalisation