AXEL HOLVOET, ROLANDAS MIKULSKAS (red.)

DE GRAMMATISKA FUNKTIONERNAS NATUR OCH UTTRYCK

Vilnius: Vilniaus universitetas, Asociacija „Academia Salensis“, 2009, 202 (+2) p., ISBN 978-9955-33-466-8 [Acta Salensia 1]

Den artikelsamling som sammanställts av Axel Holvoet och Rolandas Mikulskas fyller en lucka i den teoretiska forskningen om den moderna litauiska grammatiken, vilken uppstod när bokserien Lietuvių kalbos gramatikos darbų upphörde att utkomma 2006. Artiklarna i samlingen bygger på föredrag som hölls vid sektionen för teoretisk grammatik vid den sommarskola i lingvistik som sommaren 2008 ägde rum på godset i byn Salos i Rokiškis distrikt. Samlingen består av sex artiklar av fem författare. De preciserar och vidareutvecklar den beskrivningsmodell för litauiskans grammatiska struktur som presenterats i böckerna i serien Lietuvių kalbos gramatikos darbų. Artiklarna bygger på olika teoretiska utgångspunkter, men förenas av temat satsled och en strävan att förnya metoderna för forskningen om modern litauiska.

I Axel Holvoets inledande artikel ”Argumenthierarkier och grammatiska funktioner” knyts den allmänna teorin om satsled till aktuella problem kring satsled i litauiskan, och de viktigaste termerna diskuteras. I stället för den term för satsled som är vanlig i litauisk lingvistiksakinio dalies, vilken sägs vara ”alltför allmän och mångtydig” (s. 1), väljs termen gramatinės funkcijos ’grammatisk funktion’, som sedan används genom hela samlingen (även om inte heller den är lämplig i alla avseenden). De grundläggande begreppen tarinio, vardažodžio, sakinio ’predikat, nominalfras, sats’ diskuteras, liksom de grammatiska funktionernas förhållande till semantiska och pragmatiska funktioner. Flera typer av uppfattningar om grammatiska funktioner urskiljs: vissa betraktas som primära och icke-deriverade (författaren kallar dem primitiva), medan andra är deriverade. Definitionerna av de senare och reglerna för hur de härleds beror i hög grad på mer övergripande teoretiska ståndpunkter. Därefter går författaren igenom några uppfattningar om grammatiska funktioner som företräds av olika skolor inom teoretisk grammatik: den konfigurationella (som främst företräds av generativ grammatik), empiriskt inriktade (Lucien Tesnières strukturella syntax, relationell grammatik, prototypbaserade definitioner, baserade på nominalsatsers tillgänglighet för syntaktiska

A. HOLVOET, R. MIKULSKAS. Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška

337

operationer (eng. accessibility)) samt de som bygger på semantiska funktioner. Efter denna korta men mycket informativa översikt över den allmänna teorin om satsled återvänder framställningen till litauisk lingvistik och diskuterar kort problematiken kring satsled i tidigare arbeten om litauisk syntax. Störst uppmärksamhet ägnas åt Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Sambanden mellan begreppen syntaktisk relation och kongruens, vilka ligger till grund för klassificeringen av satsled i dessa arbeten, granskas kritiskt. Därefter uppehåller sig artikeln vid den satsledskonception som presenteras i den bok i serien Lietuvių kalbos gramatikos darbų som särskilt ägnas åt grammatiska funktioner¹, och dess teoretiska grunder lyfts fram. I slutet av artikeln tas de mest aktuella frågorna inom satsledsforskningen upp: indirekt objekt, fördelningen av subjekt- och objektegenskaper samt skillnaden mellan centrala och perifera grammatiska funktioner.

Axel Holvoets andra artikel, ”Diffusa subjekt och objekt”, har nära samband inte bara med den första artikeln utan också med den ovan nämnda samlingen i serien Lietuvių kalbos gramatikos darbų, som ägnas åt problem kring satsled. Inledningsvis diskuteras flera omtvistade fall av genitivmarkerade subjekt (genitivsubjekt som inte kan variera med nominativ respektive sådana som kan det, samt de senares relation till ett efterföljande objekt). Därefter behandlas liknande fall där det är osäkert hur funktionen direkt objekt ska tilldelas i satsen (direkta genitivobjekt, tvetydighet kring en ackusativkvantifierare eller ett självständigt objekt samt fall med sekundära direkta objekt i ditransitiva konstruktioner). Frågan om de indirekta objektens status i litauiskan tas upp och undersöks separat. För att lösa den när tilldelningen av objektfunktion är osäker – i satser med ditransitiv struktur – föreslås en åtskillnad mellan primära och sekundära (eller degraderade) objekt, och de senares egenskaper diskuteras. På motsvarande sätt urskiljs även sekundära subjekt. Subjekt som uttrycks med dativ och betecknar verbargument föreslås i artikeln kallas kvasisubjekt. I meningen Jonui pagailo draugo föreslås exempelvis att skilja det dativmarkerade kvasisubjektet till ett intransitivt verb, Jonui, från det genitivmarkerade sekundära subjektet draugo. De enda icke-subjektiva verbargumenten som uttrycks med dativ, till exempel dativen i meningen Jonas padeda savo tėvams, kallas kvasi-direkta objekt. Artikeln innehåller många nya och i litauisk lingvistik ovanliga och oväntade tolkningar. De presenteras mycket kortfattat och ofta med hjälp av

¹ Axel Holvoet, Rolandas Mikulskas (red.). Studier av grammatiska funktioner, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005 [Lietuvių kalbos gramatikos darbų 3].

338

KALBOS KULTŪRA | 82

typologiska argument, och därför är de inte alltid tillräckligt tydliga; i framtiden bör de underbyggas och prövas ytterligare.

I Kristina Lenartaitės artikel ”Direkta objekt och frågan om ditransitiva konstruktioner i litauiskan” behandlas frågor som liknar dem i A. Holvoets artikel som nyss refererats, men utgångspunkterna är andra och därför är slutsatserna också annorlunda. Först diskuteras begreppet direkt objekt och kriterierna för att identifiera det inom litauisk lingvistik. Analysen är kortfattad men precis och insiktsfull. Till skillnad från Vytautas Ambrazas, som en gång krävde en strikt åtskillnad mellan satsens syntaktiska och semantiska struktur², föreslås det att objektet (och satsled i allmänhet) ska förstås som en grammatisk funktion som omfattar två nivåer av språklig analys – den semantiska och den morfosyntaktiska (uttrycksnivån) (jfr s. 71). Med utgångspunkt i Sebastiano Shaumyans applicativa grammatik föreslås att direkta objekt urskiljs med hänsyn till predikatets transitivitet, som medverkar i den grundläggande predikationsprocessen och gör det möjligt att formulera lagarna för satsbildning. Författaren urskiljer flera predikationsnivåer, vilket har samband med Simon Diks funktionella grammatik och dess skiktade semantiska satsstruktur, som presenteras i Agnieszka Rembiałkowskas artikel. Analysen av meningen Vaikas gerai valgo košę väckte vissa betänkligheter (s. 78): författaren urskiljer operandet valgo och resultanten gerai valgo, samt operandet košę (i stället för valgo košę) och resultanten gerai valgo košę. Därefter förklaras skillnaderna väl mellan den engelskspråkiga lingvistikens begrepp netiesioginio objekto ’indirekt objekt’ (eng. direct object) och den litauiska lingvistikens begrepp netiesioginio papildinio ’indirekt objektkomplement’. Indirekta objekt i litauiskan undersöks inte lika ingående som direkta objekt; studien bör betraktas som preliminär. Ändå är argumentet övertygande att man inte behöver skilja ut ditransitiva konstruktioner i litauiskan. I artikelns slut analyseras flera mer komplicerade fall av tilldelning av satsled i litauiskan utifrån olika teoretiska utgångspunkter. På frågan om ett predikat kan medge två alternativa val av direkt objekt svarar författaren nekande, men svaret förefaller inte tillräckligt väl underbyggt. Författarens ansats att grunda analysen av syntaktiska företeelser i litauiskan på typologiska data är lovvärd.

Även om Rolandas Mikulskas artikel ”Substantivisk appositions roll i uttrycket av sekundär predikation” av författaren presenteras som diskussionsinriktad, med fokus på referens och funktion hos appositionella nominalfraser med konjunktionen kaip,

² Jfr Vytautas Ambrazas. Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25: Lietuvių kalbos sintaksės tyrinėjimai, 1986, 4–44.

A. HOLVOET, R. MIKULSKAS. Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška 339

I den behandlas dock ett betydligt bredare problem – typologin hos litauiskans appositioner och samspelet mellan semantik, pragmatik och syntax. Här presenteras en kritik av den traditionella synen på apposition i litauisk språkvetenskap och motiveras valet av termen apposition. Med utgångspunkt i västerländska forskares språkvetenskapliga arbeten skiljer man mellan två typer av nominal apposition – nära och fri apposition – och undersöker deras referens, ledens funktioner och inbördes syntaktiska relationer samt deras klassificering som satsdelar. Artikeln är aktuell och nyskapande i många avseenden. Författaren har haft att övervinna avsevärda svårigheter med att återge engelsk fackterminologi i en litauisk text, vilket kanske är en av orsakerna till att texten på sina ställen är svårläst. Artikeln i denna samlingsvolym har särskilt nära anknytning till tidigare publikationer och diskussioner inom den nya litauiska grammatikskolan.

Jurgis Pakeris artikel ”Markering av obligatoriska predikativ i litauiska handlingsnominalkonstruktioner” innehåller sannolikt minst teoretiska resonemang. Med utgångspunkt i material från Dabartinės lietuvių kalbos tekstyno undersöker den konkurrensen mellan kasusformerna hos nominala avledningar med suffixen –imas / –ymas när de fungerar som subjektspredikativ eller objektspredikativ. Det konstateras att den strategi som i standardspråket anses normativ – kongruens med subjektets eller objektets kasus – är den minst vanliga. Oftast uttrycks de undersökta predikativen i instrumental, efter mönster av infinitivkonstruktioner eller på grund av en tendens att generalisera instrumentalis som ett särskilt kasus för predikativ. Arbetet är metodiskt utfört och slutsatserna väl underbyggda.

I sin artikel ”Litauiskans fria dativer och predikationens nivåer” ger Agnieszka Rembiałkowska en god översikt över tolkningen av litauiskans fria dativer i tidigare och nyare forskning. Författaren har rätt i att ”det råder stor brist på en ingående analys som å ena sidan omfattar alla fria dativer som ett morfosyntaktiskt fenomen och å andra sidan skiljer mellan olika typer av fria dativer, inte enbart utifrån konventionella ’betydelser’” (s. 149). Därefter förklaras de teoretiska grunderna för tolkningen av fria dativer – föreställningen om en skiktad semantisk satsstruktur, hämtad från Simon Diks funktionella grammatik. Slutligen övergår artikeln till att tillämpa den beskrivna metoden för att fastställa typer av fria dativer i litauiskan. Tyvärr är denna del av artikeln mycket kortfattad. De empiriska procedurerna – nio slags test – behandlas i förbigående, och några av dem (relativisering och licensiering) förklaras inte alls. Exempel på hur testerna tillämpas saknas i hög grad. Kanske är det därför artikeln saknar slutsatser och bara avslutas med några slutkommentarer. Där hävdas det att typerna av fria dativer i litauiskan

340 KALBOS KULTŪRA | 82

kan knytas till olika predikationsskikt i satsen. Att underbygga och utförligt beskriva detta påstående är en uppgift för framtida forskning.

Ett av de mest angelägna problemen för teoretiska grammatikarbeten skrivna på litauiska är terminologin. Den recenserade boken innehåller många nya termer. Det är lättare att hitta dem tack vare registren över litauiska, latinska och engelska termer, som följer efter den gemensamma litteraturförteckningen för samtliga artiklar. I de flesta fall är termerna väl valda. Några av dem hade redan använts i tidigare arbeten av samma författare. Ändå väcker en del motsvarigheter till engelska termer tvivel.

Termen primityvios semantinės funkcijos (s. 5 och följande) förefaller olämplig på grund av den negativa betydelsenyansen hos ordet primityvus på litauiska. Kanske vore pirminės, pamatinės semantinės funkcijos bättre i detta fall? Av samma skäl förefaller motsvarigheten sintaksiškai pažeminta predikacija till termen downgraded predication inte helt lämplig (s. 34). Kanske skulle žemesnio lygmens (ar rango) predikacija, eller rentav antrinė (arba šalutinė) predikacija (om en komplex mening) passa här; jämför också „pažemintasis“ intranzityvinis subjektas (s. 63) och liknande. De internationella orden kontroliuoti, kontrolė har på litauiska fått betydelser som inte helt motsvarar betydelserna hos engelskans to controll, controller. Därför skulle jag föreslå att man ersätter dem i uttryck som ”[subjektiniai naudininkai] kontroliuoja refleksyvizaciją” (s. 61) och ”nerodo anksčiau minėtos kvazisubjektams būdingos refleksyvizacijos kontrolės” (s. 63). I dessa fall kanske det räcker med ”de kan göras reflexiva” eller ”de bildar reflexiva konstruktioner” respektive ”reflexivisering som är karakteristisk för kvasisubjekt” eller ”reflexiva konstruktioner som är karakteristiska för kvasisubjekt”. Det låter oidiomatiskt på litauiska att skriva att en sekundär funktion ”läggs ovanpå” den primära (s. 81; längre fram står det utan citationstecken). Den engelska termen deputative beneficiary återges felaktigt i texten som pavaduojantis recipientas (s. 154); i registret har termen rättats till pavaduojamasis beneficientas (s. 199). Den föreslagna motsvarigheten vardažodžių hierarchija till Edward Keenan och Bernard Comries term obliqueness hierarchy är alltför generell och därför inexakt (jfr s. 15, 37), medan en direkt motsvarighet till termen noun phrase accessibility hierarchy, (vardažodžių) prieinamumo hierarchija (s. 15), verkar saknas – man måste förklara begreppet tillgänglighet (tillgänglighet för olika syntaktiska operationer, jfr s. 15). Benämningen på den semantiska funktionen (eller kasus) eksperienceris används genomgående i boken (s. 48 och på andra ställen). Kanske vore eksperientas (plg. patientas, beneficientas...) bättre lämpat för litauisk språkvetenskap? Termen predikatiniai rėmai (eng. frames) föreslås (s. 160), men där används också ordet rėmas: på litauiska används detta substantiv i betydelsen ’grad, omfattning’ endast

A. HOLVOET, R. MIKULSKAS. Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška

341

i pluralform, så även när man avser ett enda verb bör man använda rėmai.

Vid presentationen av S. Diks funktionella grammatik har man skickligt tagit till vara på Vitas Labutis termer från hans tidigare framställning av teorin: några har övertagits (t.ex. išplėstinė predikacija, eng. extended predication), andra har preciserats. Exempelvis har žievės predikacija ersatts med šerdinė predikacija (jfr eng. core predication), och dalykų padėties – elementarioji situacija har ersatts med (jfr eng. state of affairs). Termerna operatorių (eng. operators) och palydovų (eng. satellites) introduceras, men den senare används inte längre – i stället nöjer man sig med det direkta lånet satelitas. Det förklaras inte vilken räckvidd de litauiska motsvarigheterna (för semantiska nivåer) till Kees Hengevelds termer reprezentacinis och interpersonalinis planas har (s. 160). Man har förbisett att samtliga dessa funktionella grammatiktermer saknas i registret.

Artikelsamlingen är väl redigerad. Ändå förekommer även här oönskad variation i terminologin, till exempel: antrinė dviguba funkcija och antrinė dvisluoksnė funkcija (s. 84). Vissa termer står omotiverat inom citationstecken i vissa fall och utan i andra. Slutligen är fotnoterna (och de är många i denna samling) och sidnumreringen tryckta med mycket liten stil, vilket gör läsningen besvärligare.

Boken Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška ger den läsare som intresserar sig för litauisk teoretisk grammatik många nya tankar, och dess diskussionsinriktade karaktär uppmuntrar till polemik, sökande efter nya lösningar samt prövning och förkastande av tidigare uppfattningar eller nya försök att underbygga dem. Med denna artikelsamling har man tagit initiativ till en ny serie publikationer ägnade åt teoretisk lingvistik, Acta Salensia. Man får hoppas att även de kommande böckerna i den nya serien blir lika intressanta och håller lika hög vetenskaplig nivå som den som här kortfattat har presenterats.

Mottagen 2009-12-11

ARTŪRAS JUDŽĖNTIS

Litauiska språkets institut

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

342

KALBOS KULTŪRA | 82